Tjuguåttonde Föreläsningen 13 Nov. 1871
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 flötas flottas.
2 Man har mycket klandrat [...] misstag. Forstväsendet i Finland, som skapades i samband med den nya skogsförordningen 1851, kom att utsättas för skarp kritik i pressen. Det ansågs bl.a. att den var oskäligt kostsam, att personalen var olämplig och att den utgjorde ett statligt intrång på den liberala marknadsekonomin. Se t.ex.: Papperslyktan 3/12 1860, Helsingfors Dagblad 3/10 1862, Helsingfors Dagblad 20/11 1863.
3 hket Gyldén omtalar [...] skogshushållningen. C. W. Gyldén, Handledning för skogshushållare i Finland (1853).
Tjuguåttonde Föreläsningen 13 Nov. 1871.
1 Medan stora landsträckor ligga kala efter skogsförödelsen, nödgas många trakter redan släpa byggnadsvirke, ishtisynnerhet skeppsvirke, på många mils afstånd. Skeppsvirke och sågstock släpas eller flötassvårtytt på 12, 16, ända till 20 mils afstånd från kusterna. Och medanoriginal: Medan otaliga grofva träd multna värdelösa vid sidan af vägarna i de inre skogstrakterna, nödgas fattiga och rika i städerna betala öfverdrifna priser för ved. Och likväl är skogen den del af vårt nationalkapital, som skall betala största delen af vår utländska import, från saltet ända till champagnen, – d. v. s. både våra behofver och våra dårskaper!
2 Jag har förut anmärkt, att skogarnasvårtytt, förutom deras ekonomiska betydelse som nationalkapital, hafva ett oberäkneligt inflytande jemväl på klimatet och landets fruktbarhet. Man har mycket klandrat vårt forstväsende, och det är väl möjligt, att dervid begåtts åtskilliga misstag. Men att ett väl organiseradt forstväsende är för Finland ett oafvisligt behof, detta borde numera ett barn begripa. Ty fortfar skogsförödelsen, som härtills, så återstår efter mindre än hundrade år af detta land föga annat, än en ofruktbar ödemark, täflande med Lappland. Ochså Lappland har för få sekler tillbaka varit bevuxet med stora skogar. Ännu i dag, när vandraren förgäfves söker ett träd eller en buske, för att uppgöra en eld på de ofantliga lappska tundrorna, vet han af erfarenhet att han icke skall söka sitt brännmaterial ofvan jord, utan under jordytan. Den stora slätten är beströdd med otaliga tufvor – under hvarenda af dessa tufvor|189||207| finnes en gammal trädstubbe – roten af ett forntida stort träd, som bevisar att dessa kala ödemarker engång varit bevuxna med täta, högstammiga skogar. Lapplands exempel. Vi ha här lösningen af en gåta, som ej kunnat genom historien utredas, nemligen den numera svårfattliga betydelse, hkenhvilken ishafskusterna under medeltiden hade för de nordiska folken. Fisket har förblifvit ungefär detsamma, men kusten har undergått en förändring. Norrmän och Bjarmer hämtade derifrån rika laster af pelsverk; ishafskusten var då vida tätare befolkad, än nu, och några bland dessa högnordiska kustbefolkningar, såsom invånarne i Finnmarken, hade t. o. m. uppnått en hög grad af välstånd. Allt detta vore oförklarligt för den, som ser dessa arktiska nejder i deras nuvar. ödslighet, folktoma och ytte för det mesta fattiga,. Men fordom, när de hade skogar, följde med skogarna ett mildare, jemnare klimat och en helt annan djurverld än nu, hkenhvilken gjorde dessa ödemarker rika af jagtens byte, ej mindre än utaf hafvets. Allt detta är nu försvunnet med skogarna, och derföre må vi väl gifva akt på denna stora varning af vår natur: sådant Finland nu är, har äfven Lappland varit; sådant Lappland nu är, skall äfven Finland blifva, derest vi icke väl vårda det naturliga skydd, som naturen gifvit oss i våra skogar.
3 AngåMan må likväl icke föreställa sig att Lapplands urskogar blifvit förstörda på samma sätt, som Finlands skogar nu förstöras,|190||208| neml. genom mskohandmenniskohand, sveder och skogsexport. Skogarnas undergång. Skogseldarna torde väl ha bidragit dertill, men den förnämsta orsaken bör sökas i en sjelfförstöring af skogarna, hkethvilket Gyldén omtalar i sitt arbete om den f.finska skogshushållningen. När neml. under det nord. klimatets inverkan, skogarne blifva så täta, att tillträde till sol och luft vid deras rötter försvåras, uppstå kring rötterna vattensamlingar, som särdeles vårtiden, ömsom töa, ömsom åter tillfrysa och derigenom skada rötterna. Efterhand förvandlas trakten till kärr eller träsk, hkashvilkas vatten, när det tillfryser, ytterligare skadar trädens nedersta bark. Af denna orsak förtvinar trädet, förtorkar småningom och störtas slutligen omkull af stormarna, när dess tid är inne. Der då stammen blir liggande, och tilldämmer vattnens aflopp, bidrager han i sin mån att underhålla markens fuktighet och hindrar på detta sätt nya träd att tillvexa uti de gamlas ställe. Lägger man härtill mossornas naturliga tillvext, hvarom jag förut har talat, så har man förklaringen af de lappska skogarnas undergång. Men dervid är man också tvungen att konstatera befara en fortgående förminskning i de nordiska ländernas produktiva kraft – en viss svaghet i vegetationen, som gör, att naturen icke lyckas att sjelf upphäfva verkningarne af en sådan förstöringsprocess, eller ersätta det förstörda genom nya produkter. Wi komma här till samma slutsats, som när det var frågorna om mossorna och åkerbruket, om förvildningen och odlingen: det är icke nog med att icke förstöra, man måste äfven konservera det bestående – man måste vårda skogarna, annars få|191||209| polarmakterna öfverhanden, och vårt land blir en ödemark. Se der den stora betydelsen af Finlands forstväsende.
4 Skogarna. Nu är det en erfarenhet, att ju mera ett land är utsatt för inverkan af ett hett eller kallt luftstreck, desto mera skog behöfver det, för sitt skydd. Under det att derföre t. ex. Belgien och Ungern med 10° medelvärme om året behöfva skog endast på ⅟₁₀ af sitt område, behöfva t. ex. Norra Italien och med 12° och södra Skottland Sverige med 7° medeltemper. hvardera ⅟₇ af sin areal betäckt med skog. Men Portugal, som har 16° och sydfinska kusten, som har 4 à 5° medeltemp., behöfva hvardera skog på hälften af sin areal, och Södra Spanien med 18° är i detta afseende likställdt med norra Finland, som har endast 1 till 2° medeltemper., ty hvardera behöfva ⅗, ända till ⅘ – ja Lappland ända till ⁹⁄₁₀, af sin areal betäckta med skog, för att motstå klimatets skadliga inflytanden. Hvad skogen derunder upptageroriginal: Upptager skogen mindre yta, så det är för litet – det försvårar odlingen – och de båda motsatserna med deras följder stå tydliga framför oss, på ena sidan i Lapplands ödemarker, på andra sidan i Afrikas öknar.
5 I medeltal för hela Finland torde man få räkna, att landet behöfver ⅗ af sin yta betäckt med skog. Men fFörhållandet är, enl. Gyldéns beräkning, att landet för närv. har en skogsvidd utgörande 59 %, således af hela landvidden, således just i det närmaste de ⅗, som det behöfver.|192||210| Skogarna. Derunder få vi icke gå. Om man besinnar huru illa medfarna en stor del af dessa skogar redan äro, har landet nu redan snarare för litet, än för mycket skog. (Sommaren 1868). I Sahara regnar det aldrig. Lappland har endast Ishafvets granskap att tacka för sina regn.
6 Finland räknar på sina 6 844konsekvensändrat/normaliserat □ mil, 9⅕ □ mil boningsplatser, och vägar, 79½ □ mil åker, 277 □ mil äng, 762 □ mil svedjebar skogsmark, 2 178konsekvensändrat/normaliserat □ mil torr skogsmark, 632 □ mil skogbevuxna kärr, 1 648konsekvensändrat/normaliserat □ mil skoglösa mossar, 444 □ mil kala berg och fjälltrakter samt 803 □ mil inre vattenytor. – Således inalles 3,573 □ mil skog = 59 %. Men denna skog är ojemnt fördelad. St Michels län har den mesta, i förh. till sin areal, eller 77 %. Dernäst Thus län 73 %, dernäst Nylands län 72 %; så Wiborgs län 71 %, Kuopio län, 66, Åbo län 62, Wasa län 57, Uleåborgs län 51 %. Omvändt finna vi, att de delar af landet, som hara minsta arealen skog, har den största arealen mossar. Ordningen är der omvänd. – Endast Åbo län har både ringa skog ochsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande ringa mossar, men deremot den största åkervidden. – När vi således veta, att Uleåbgs, Kuopio och Wasa län städse intaga främsta rummet vid inträffande missvext och hungersnöd, ha vi ett praktiskt intyg på skogarnas betydelse. Skogens ekonomiska värde: i Danmark ²⁷⁄₁₀₀ tunnl.tunnland på hvar person – i Frankrike ⁴⁶⁄₁₀₀ – Tyskld ⁹⁷⁄₁₀₀ – Europ. Rd 6⅘ tldtunnland – i Sverige 611⁷⁄₁₀ – i Finld nära 20 tldtunnland på hvar person. – Beräknar hvarje tdtunnland skog till endast 40 mk, och årliga produktioläsligt p.g.a. skadaonen till endast 2 mk, så finner man, att i Fd har hvarje person i skogen ett kapitalvärde af 800 mk och en ränta af 40 mk.
7 Vilja vi nu känna betydelsen af odlingens omfång i förh. till landvidden, så ha vi följande data. Finland räknar på sina 6,844 □ mil, 9⅕ □ mil boningsplatser, och vägar, 79½ □ mil åker, 277 □ mil äng, 762 □ mil svedjebar skogsmark, 2,178 □ mil torr skogsmark, 632 □ mil skogbevuxna kärr, 1,648 □ mil skoglösa mossar, 444 □ mil kala berg och fjälltrakter samt 803 □ mil inre vattenytor. Åkerjorden utgör således endast ¹⁴³⁄₁₀,₀₀₀ af landets areal. odlingsbara mark. Afräknar man = icke fullt ³⁄₂₀|193||211| Odlingsbar mark. derifrån Lägger man dertill ytterligare ängsvidden, så blir odlingens område ⁶⁴¹⁄₁₀,₀₀₀. Återstå således ännu att odla ⁹,³⁵⁹₁₀,₀₀₀. – låt vara ⁹⁄₁₀. Om således all denna jord blefve uppodlad, skulle Fd, som nu räknar i rundt tal 1,800,000 invånare, kunna nära 16,200,000 invånare. Jag vill visst icke påstå, att vi komma så långt, ty många förhållanden göra, att vi få göra betydliga afdrag från den odlingsbara jorden. Men afräkna vi också t. o. m. hälften – efter man ju alltid bör prata något på en stor och lönande affär – så bör det likväl ej synas alltför sangviniskt, om vi tänka oss, att detta land, engång fullt eröfradt åt odlingen, bör kunna nära en befolkning af mer än 8 millioner mskormenniskor. Och då ha vi beräknat förhållandet efter nuvarande i hög grad irrationela åkerbruk, som bör kunna genom rationela methoder betydligt förbättras. Icke heller ha vi inberäknat framstegen af andra näringar: handel, sjöfart, industri, bergsbruk m. m. – Vår stora fördel, i utbyte mot alla de svårigheter vi måste bekämpa, är att vi hafva jord nog för sekler att eröfra, och om Fd har ett proletariat, en arbetslös befolkning, är det sannerligen icke naturens fel, utan vår egen, när vi kringgärdat odlingen med de hämmande skrankor.