Andra Föreläsningen. 22/9 71
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 synkrets horisont.
10 Helikons blomster Helikon ansågs under antiken vara musernas hemvist. Helikons blomster är också titeln på Lasse Lucidors postumt utgivna diktsamling (1688).
12 Geologerne säga oss [...] uppkommit, Topelius sällar sig här, liksom tidigare, till det s.k. vulkanistiska lägret vad gällde jordskorpans uppkomst. Vulkanisterna med J. J. Berzelius i spetsen hävdade att jordens ojämna yta var ett resultat av sprickbildning i skorpan som i sin tur berodde på jordens gradvisa avsvalning. (Frängsmyr, Upptäckten av istiden, 1976, s. 96.)
12 Geijer förliknar i sj. verket större delen [...] stelnadt haf. Detta ställe hos Geijer inte identifierat.
14 framte uppvisa.
14 långslängs.
14 Dessa refflor eller ränder [...] Nordensköld I Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland (1860) försökte Nordenskiöld förklara istidens företeelser såsom beroende på vattnets och isens gemensamma verkan.
18 En något afvikande hypothes [...] Grönland. A. E. Nordenskiöld, Redogörelse för en expedition till Grönland år 1870 (Stockholm 1871).
18 gletscherna glaciärerna.
18 Forssell fann vid sina undersökningar i Bohuslän (1803) [...] ställe. Carl af Forssell var 1803–1804 kommenderad att under professor N. G. Schultén avmäta bohuslänska skärgården.
Andra Föreläsningen. 22/9 71.
1 Det ofvan sagda kan sammanfattas i korthet ungefär så:
2 Den finska historiens berättigande stöder sig på en nationalitet, som utvecklar sig till sjelfmedvetande, uppträder i handling och får sitt uttryck i statsinstitutioner. – Utvecklingen af det nationela sjelfmedvetandet är grundtanken i vår, liksom i hvarje folks historia. – Men nationaliteten begynner allestädes såsom ett faktum utom historiens synkrets: d. v. s. i en förhistorisk period, och dess utveckling sker genom brytningen mot främmande, utifrån inträngande elementer, af hvilka nationaliteten assimilerar en del; en annan del stöter hon från sig. Assimileringen eller inarbetandet af det ursprungligen främmande är derföre det andra hufvudmomentet, som betingar det första. En nations utveckling går, i stort taget, samma gång, som den enskilda mskansmenniskans. Det är en kollektiv ande, som, stundom i årtusenden, stundom på vida kortare tid, genomgår samma stadier i sin utveckling, som den enskilda anden genomgått under ett kort jordelif. För denna synpunkt försvinner det skenbart tillfälliga – nationalanden får sin plats inom mskoandensmenniskoandens verkningskrets och tjenar på sitt håll dess stora slutändamål.
|14||14|3 Det positivaFör att inträda i huset måste vi först passera porten. Jag börjar derföre med en inledning till Finlands historia.
4 Det första positiva underlaget för nationaliteten och dess utveckling är det land, den natur, i hvilken hon fostras. Naturanden och folkanden stå i en oafbruten och innerlig geme vexelverkan inbördes. Hvarje barn mottager intryck af sin första omgifning, och dessa intryck fortplanta sig sedan genom hela lifvet. Vårt lif, våra känslor, vår uppfattning af verlden kunna under årens lopp mångfaldigt modifieras af de förhållanden, under hkahvilka vi lefva, men de behålla dock alltid något grunddrag qvar af de första intrycken i vår barndom. Dessa intryck gifva, så att säga, själen dess stämning. Man kan icke fullt förstå en personlighet, utan att känna den omgifning, i hkenhvilken han uppvuxit. Det är t. ex. en daglig erfarenhet, att befolkningen inom ett visst, begränsadt område, med all skiljaktighet i öfrigt, utmärker sig genom vissa gemensama drag i utseende och lynne, hvarigenom de skilja sig från andra nejders befolkning. öÖppna, fritt liggande slätter eller kustnejder, der sol och vindar hafva sitt fria spel, fostra en rörligare, frimodigare, tillgängligare, befolk men också ostadigare befolkning, än djupa skogstrakter och svårt tillgängliga bergstrakter. På stranden af ensliga sjöar|15||15| vexer ett mera begrundande, inåtvändt, allvarsamt, nästan sorgbundet folk, än vid den öppna och fria hafskusten. Barr Den dunkla barrskogen fostrar andra invånare, än den ljusa löfskogen. Sjelfva jordmånens beskaffenhet, som har ett så stort inflytande på luften, och på alla näringar, och på lefnadssättet, verkar derigenom mäktigt på utbildningen af folklynnet och dess förmögenheter. Klimatförhållanden komma dertill: och om civilisationen än lyckas beröfva dem alla dessa makter det despotiska inflytande, som de utöfva på naturfolken, lyckas den aldrig att fullt tillintetgöra deras bestämmande inverkan på alla individens och folkens lefnadsförhållanden.
5 I det att naturen såledesunda oemotståndligt trycker sin stämpel på menniskoanden och folklifvet, folklynnet, intrycker mskanmenniskan lika oemotståndligt sina spår i den omgifvande naturen. Det dagliga lifvet har här alldeles samma erfarenheter att framvisa. Hvarje liten fläck, på hkenhvilken mskanmenniskan satt sin fot, bär märke af hennes dervaro. Ett boningsrum, en gård, en by, entt tra åkerfält eller en trädgård äro likasom ett aftryck af deras bebyggares personlighet. Om man betraktar jemför ett odladt landskap med dess invånare, är det|16||16| mången gång svårt att säga afgöra, från hvilkendera sidan inflytandet på den andra varit störst. Öfverflöd på skog och brist på slätt har gjort mskanmenniskan till svedjebrukare; men å andra sidan har sveden efterhand förändrat landskapets karakter. Lerjorden och svartmyllan ha framkallat det regelbundna åkerbruket, men detta har åter omskapat den omgifvande nejden. Hafskusten har uppfödt fiskaren, sjömannen och köpmannen, men dessa hafva åter genom sina yrken förändrat hafskustens utseende. Starka strömdrag ha framkallat industriela inrättningar, och dessa åter ha förvandladt den fordna ödemarken till byar och städer. Guldsanden drager tusende till Ivalojoki, och dessa tusende förvandla åter den öde flodstranden till en blomstrande koloni.
6 MskansMenniskans inflytande på naturen stiger med kulturen, men blott till en viss gräns, utöfver hkenhvilken hon icke kan gå, och denna gräns är längst framskjuten i den tempererade zonen, men uppställer tidigare sitt veto i de kalla och heta zonerna. vidtager snarare i nordliga länder med hårdt klimat, än i sydliga Ty materiens bestämningar äro kosmiska och räkna sina revolutioner efter millioner år, under det att den oupphörligt framsträfvande mskoandenmenniskoanden ser sin verksamhet bunden vid en jemförelsevis kort tidsrymd. Naturensförhållandena äro derföre jemförelsevis det konservativa, bestående och positiva underlaget för folklifvet, under det att den fluktuerande mskoandenmenniskoanden likasom på en genomresa med lätt hand omgestaltar naturen, som alltid sträfvar att återtaga sin frihet sjelfbestämning och tillintetgöra mskansmenniskans herravälde.svårtytt
|17||17|7 Wi kunnaHvarje lands historia måste följaktligen börja med landet sjelf, och d förutan hkethvilket hon blir likasom en byggnad utan ingång, en byggnad utan golf, och vi börja derföre med Finlands natur. Derefter öfvergå vi till Finlands folk, som är det virke, hvaraf vår historia är byggd. Jag begagnar med afsigt uttrycketn Finlands historia, Finlands folk. Ty en uttrycken finsk i historia och ett finskt folk gälla i trängre mening egentligen det genuina, finska folket, som bildar den ursprungliga kärnan och ännu i dag utgör den vida öfvervägande pluraliteten af Finlands folk. Men att Finlands folk, – som är sammanvuxet af två ursprungligen för bestått af två till härkomst och språk för hvarandra främmande folkelementer, med senare inblandning af ett litet antal några få ännu andra elementer, – dock genom den historiska traditionens makt oskiljaktigt sammanvuxit till är och förblifver samma folk enda och odelbara folkenhet, samma endrägtiga nation, samma finska folk i vidsträcktare betydelse, det hoppas jag skall klart framgå ur det efterföljande och ur hela vår historia, som aldrig åtminstone i nära sexhundra år aldrig vetat af två folk i Finland och som lemnat denna bedröfliga upptäckt åt våra dagars partisöndringar den sorgliga äran att vilja åtskilja hvad Gud under så många sekler landfast sammanfogat.
|||| |||| |18||18|8 Sedan jag sökt att framställa Finlands folk, sådant det utgått ur sina stamförvandtskaper och här utbildat sig under naturens och den historiska traditionens gemensama inflytande, vill jag vidare lemna en öfversigt af våra häfders förnämsta källor och den olika betydelse, som tillkommer dem i egenskap af historiskt material. Jag vill deri, med tillbörligt erkännande af det berättigade i andra nationers omdömen om oss, framför allt söka att ställa mig på vårt eget folks ståndpunkt och, såvidt den historiska sanningen tillåter, betrakta ämnet ur synpunkten af våra egna intressen. Det skall visa sig, att dessa äro i flera afseenden skilja sig från den svenska häfdens synpunkter, hkahvilka länge gällt som bestämmande äfven för oss; men i det jag häfdar vår rätt i dessa afseenden, vill jag icke hvarken förringa eller misskänna store aktningen för de store häfdatecknare, som varit lika berättigade att betrakta det förgångna ur deras folks synpunkter.
9 Och efter denna redogörelse för hvad jag kallat Inledningen till vårt lands historia öfvergår jag nu till vårt närmaste ämne: Finlands natur.
|1||19|Landet.
10 Mellan 60 och 68:de breddgraden utsträcker sig Finland med finska Lappmarken uti Europas nord. Under samma meridian som Grekeland, se upprinner den finska hufvudstadens sol samtidigt med det klassiska Athens, medan polhöjden, som i vester motsvarar norra Sveriges och Noriges, Shetlandsöarnes och Islands, men i öster de isiga stepperna af det nordliga Ryssland, ställer vårt land under helt andra klimatförhållanden, än dem som fostrat Helikons blomster.
11 BelägetUtgörande nordöstra sluttningen af Östersjöns dalbäcken, är detta land>e helt och hållet en dotter af hafvet. Hela dess forntid yta visar tillbaka på dess ursprung ur vågorna; det vexer ännu i dag inför våra ögon ur hafvets sköte, det bär hafvet inom sig och omkring sig; hela dess forntid, samtid och framtid stå i den närmaste förbindelse med hafvets modersskötefamn. Wi böra derföre egna vår första uppmärksamhet åt Finlands daning ur hafvet.
12 Geologerne förklara säga oss att den nuvar jordytan fall erhållit sin nuvarande gestalt genom eldens och vattnets samverkande krafter. Jag förutsätter denna theori som bekant: jordmassan|2||20| har befunnit sig i smältande tillstånd, och när den småningom afsvalnat på ytan, har detta skett ojemnt och under fortgående våldsama revolutioner. Den då ännu tunna jordskorpan har likasom skrynklat sig, vida remnor ha uppstått; och ur dessa remnor har den smältande massan framträngt ur jordens inre och gifvit upphof åt urbergen, eller graniten, som vid afsvalningen qvarstadnat likasom stelnade vågor, höjda öfver den öfriga jordytan. På detta sätt hafva Skandinaviens och Finlands berg, hkashvilkas hufvudbeståndsdel öfverallt är graniten, uppkommit, och Geijer förliknar i sj.sjelfva verket större delen af Skandinaviens yta vid ett af stormen upprördt och midtunder vågsvallet stelnadt haf. Skilnaden är, att Skandinaviens berg, framdrifnae af våldsamare naturkrafter, upptornat sig i högre massor, än Finlands urberg, hvilka mera utbreda sig öfver ytan i flata hällar och endast i den högsta norden uppnå den original: den jemförelsevis ringa höjden af 2 till 3 000 fot öfver hafvets nuvar. yta.
13 Denna theori är enkel och numera allmänt antagen, men den kompliceras betydligt vid förklaringenoläsligt p.g.a. konservering/inbindning|3||21| af andra dithörande fenomener.
14 Om våra berg fortfarande förblifvit i samma skick, som vid deras första daning, skulle de framte en skroflig yta med de kristallinisvårläst p.g.a. strykningskaformer, som vid afsvalningen uppkommit. Men nu äro de nästan alla i sina större massor icke allenast glattslipade af något ämne, som med stark tryckning gått öfver dem, utan äfven mar refflade långs en del af deras sluttningar. Dessa refflor eller ränder i bergen hafva blifvit vskapligtvetenskapligt undersökta, förnämligast af framl.framlidne statsrådet Nordensköld, och befunna gående i norra Finland, liksom öfverhufvud i Skandinavien, från Nordvest till Sydost, vid Hvita hafvets kuster deremot från SV. till NO. och i södra Finland med en afvikande riktning nästan från Ö. till W. De upptäckas på bergen till en betydlig höjd och åtminstone 10 alnar under den nuvar. hafsytan. (1839, Degerö)
15 Innan man ännu kunde förklara detta fenomen, fästades uppmärksamheten vid de af ålder kända cirkelrunda eller ovala fördjupningar i bergen, som af ålder varit kända under benämningen jättegrytor och tyckas vara likasom insvarfvade i bergen, ofta till ett betydligt antal och djup. I Sibbo och Kyrkslätt förekommer de ovanligt talrika. De största mäta ända till 22 fots djup, medan diametern sällan öfverstiger 3 à 4 fot. De förekomma i Fd veterligen endast vid kusterna, utom de bekanta grytorna vid Imatra, som visas för resande omkr. 25 fot öfver Wuoksens yta. De finska|4||22| jättegrytorna anträffas sällan mer än 50 till 80 fot öfver hafvets yta, men på Tiveden i Sverige finner man två sådana 400 fot, och en tredje, benämnd jättestolen, ända till 500 fot öfver hafsytan; dessutom flera mil från den nuvar. hafskyusten.
16 RepetitionRepet. 25/9 71. Plan. Natur. Folk etc. – Landet Daning. Refflor. Grytor.
17 RepetitionJättegrytor.
18 Konst.konstnärligt svarfvade? Man blef snart öfvertygad derom, att såväl refflorna, som jättegrytorna måste ha uppkommit genom inverkan af en hafsflod, så mycket mer, som man i de sistnämnda vanligen funnit en afnött sten, (Ndsks förklar.) – En något afvikande forklari hypothes framställer sonen, prof. Ndskd, såsom resultat af sina nyligen företagna forskningar på Grönland. – När, säger han, på de vida isgletscherna något mörkt föremål, såsom en sten eller annat, blir liggande på isen, uppvärmes det af solen och äter omkring sig ett hål i ismassan. Detta hål utvidgas, fördjupas, och den smältande isen ger upphof åt nedsipprande vatten, som bildar en större eller mindre hvirfvel mot det underliggande berget och på detta sätt utsvarfvar hvad vi kalla en jättegryta. (Kritik häraf). – Att jättegrytorna till största delen bildas genom vågensoriginal: vågen svall fram och åter finner man deraf, att samma naturprocess fortgår ännu i dag. Strömhvirfveln vid Imatra. Forssell fann vid sina undersökningar i Bohuslän (1803), att när en eller flera stenar lågo tjenligt belägne|5||23| t. ex. på innerkanten af en holme, der vågorna nådde dem endast vid storm, så vredos de omkring genom vågens återsvall emot klippan och utnötte derigenom efterhand små aflånga eller runda gropar, som sannolikt skulle med tiden fördjupas ochaf samma vågsvall och blifva, verkliga jättegrytor, derest stenarne finge ligga qvar på samma ställe. Men ofta händer, att stenarna åter bortspolas vid stark storm eller hög sjö, och dessa af naturen påbörjade jättegrytor blifva då för alltid ofullbordade, såsom man verkligen finner många sådana påbörjade eller blott halffärdiga utsvarfningar i klippor vid hafskusten. I hårdare bergarter hafva har vågen säkert drifvit sitt svarfvareyrke i århundraden, innan de nuvar. större jättegrytorna fått sin nuvar. form och deras djup så tilltagit, att vattenhvirfveln upphört i deras botten.