Sjunde Föreläsningen. 2 Okt. 1871
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
4 Gyldéns bekanta höjdkarta öfver Finland C. W. Gyldén, Höjdkarta öfver Finland (1853).
4 ganska mycket.
5 strandrö pro strandrör, bladvass.
6 Prof. Malmgren har i sin afhandl. om Finlands fiskar Anders Johan Malmgren, Kritisk öfversigt af Finlands fiskfauna (1863).
Sjunde Föreläsningen. 2 Okt. 1871.
|36||54|3. Landhöjningens följder.
1 Är nu fenomenet af landhöjningen konstateradt och geologiskt förklaradt, så blir närmaste frågan, om fenomenet kan antagas vara permanent och likformigt för alla tider. Har Finlands yta på detta sätt höjt sig från 2 till 4½ fot på seklet i en följd af årtusenden, och skall den ytterligare i en följd af årtusenden fortfara att höjas sig på samma sätt? I förra fallet stadna vi längst i forntiden vid ett strandlöst haf: i sednare fallet måste man kunna tänka sig, ja uträkna en långt aflägsen framtid, när Bottniska och Finska vikarne förvandlats till smala rännor eller forsar, genom hkahvilka de många flodernas vatten strömmar ut till den qvarvarande södra bassinen af Östersjön, hvars botten icke har höjt sig, utan snarare insjunkit. Mellan Finland och Sverige, Finland och Estland skola dessa smala, forsande vattendrag då utgöra den enda naturliga gränsen och med lätthet kunna öfverbyggas med broar, – i fall någon då finnes, som bygger och begagnar broarna, ty på samma gång landet lyftas närmare snögränsen, som icke ligger högt under dessa breddgrader, måste all vegetation efterhand försvinna och landet blifva en obeboelig ödemark. – Vi kunna emellertid vara lugna för vår tid och våra barns tid, ty antaga vi en medelhöjning af 3 fot på hundra år, så blifve Bottn. viken behöfde efter landhöjningens nuvarande dimensioner, en tidsrymd af 7,000 och Finska viken en tidsrymd af 24,000 år, för att för|37||55|vandlas till forsar, under det att norra Finland behöfde 50,000 år och södra Finland 200,000 år, för att höja sin yta till snögränsen.
2 Landhöjningens permanens. De ofvan nyss uppställda frågorna kunna icke med något anspråk på visshet besvaras. Vår positiva erfarenhet om landhöjningen sträcker sig icke längre, än till det första vskapligtvetenskapligt inhuggna vattenmärket af 1731 – således 140 år – och traditionens säkra vittnesbörd gå knappt 2 eller 300 år tillbaka. För hela den långa tidrymd, som ligger bakom vår korta erfarenhet, ha vi endast sannolikheter. Det är sannolikt, att naturkrafterna i en aflägsen forntid inverkat betydligt starkare, följaktligen äfven hastigare på landhöjningen. Likasom vi tänka oss Maanselkä under oerhörda jordbäfningar frambrusten ur jordens sköte, så kunna vi tänka oss landets öfriga yta under våldsama skakningar ömsom höjd, ömsom åter sänkt under hafsytan. Men efter denna omstörtningsperiod har inträdt en jemförelsevis lugnare tidsperiod, under hkenhvilken naturkrafternas stora strid i djupet väl aldrig upphört, men antagit ett långsamare och regelbundnare förlopp. Och under denna period, som fortfar ännu i dag, måste vi antaga tänka oss, att äfven landhöjningen småningom antagit sina nuvarande dimensioner, likväl så, att dess inverkan under hvarje årtusende blifvit långsamare, till följd af den allt tjockare jordskorpa, som stelnat och fortfar att stelna i polernas granskap öfver den underjordiska elden. Och af samma orsak kunna vi äfven tänka oss, att landhöjningen för kommande årtusende skall successivt minskas, hvarföre den nyssnämnda beräkningen för framtiden lika litet kan göra|38||56| anspråk på någon tillförlitlighet, som Dalins Celsii theori kunnat hafva någon säker tillämpning på Sveriges äldsta historia. Wi kunna således säga, att t. ex. norra Finland nu höjer sig 4½ fot på seklet, men vi kunna ej med samma säkerhet påstå, att landet under sednaste årtusende höjt sig 45 fot eller under 2000 år 90 fot. Det är tvärtom sannolikt, att denna höjning har varit större, likasom det är sannolikt, att den under nästa årtusende skall vara mindre.
3 Tidsmåttet osäkert. Men om vi således icke ha någon pålitlig måttstock för höjningens dimensioner i aflägsnare århundraden, så qvarstår dock landhöjningen som i sig sjelf som ett faktum med alla dess resultater. Och dessa kunna vi med temlig säkerhet beräkna: det är endast tiden, som åtgått för att frambringa dess verkningar, är osäker.
4 Hufvudresultatet är, att Finland genom vulkaniska krafters inverkan blifvit småningom upplyftadt öfver hafvets yta och fortfar att lyftas ännu i dag. Utbreda vi framför oss Gyldéns bekanta höjdkarta öfver Finland, kunna vi få en ganska tydlig föreställning om detta landets gradvisa höjande. Tre daningsperioder. Den hvita och gula färgenrna på kartan betäecknar de högst belägna trakterna: det är således de, hkahvilka först såsom klippor och klippöar lyftat sig öfver vågorna. Ishafvets vågor hafva då sköljt en vidsträckt skärgård, bland hvars med barrskog bevuxna öar ishtisynnerhet en varit af betydande längd från SSV. till NNO. med en krökning öfverst åt öster, – neml. den Skandinaviska fjällryggen med dess östra förgrening i Maanselkä.
|39||57|5 Gyldéns höjdkarta. Söderom denna skärgård, som bildat ett slags bågformig damm mot polarhafvetoceanen, har hafvet varit uppfylldt af vidsträckta undervattens grund, klippref och sandbankar. Alla dessa hafva småningom genom samma naturprocess upplyftats öfver hafvets yta och likasom hängt sig fast vid de äldre, förut befintliga klippöarna. Der ha uppstått samma nybildningar eller tillandningar, som vi ännu i dag se uppvexa framinför våra ögon vid Finlands grundare kuster. Sunden mellan öarna hafva uppgrundats och blifvit näs – l.eller, som skärgårdsbon kallar dem, halsar – hkahvilka förenat den ena ön med den andra. De i början kala grunden och sandbankarna hafva efterhand fått en vegatation, först vass, strandrö och starrgräs, sedan andra gräsarter, derefter vide och al, sedan annan löfskog och till sist barrskog, dervid den nordiska faunan efterföljt den nordiska floran. På detta sätt har skärgården efterhand utvidgats med det land, som på kartan betecknas med färgerna brandgult, ljusrödt, mörkrödt och brunt, det vill säga höglandet i Finlands nuvar. inre delar. Andra perioden.
6 Man får likväl icke tänka sig detta nya land sammanhängande, ty de höjdkedjor, som sammanhöllo det, ha ofta på många ställen varit genombrutna af dälder. Det har varit en labyrinth af otaliga klippor, öar, uddar, näs, vikar, sund och stundom halföppna, stundom instängda fjärdar, mellan hvilka ett stormigt och dimmigt haf brutit in från polarregionen. Ty då ännu fanns intet spår af hvad vi nu kalla Östersjön, eller Finska och Bottniska vikarna.|40||58| Andra landbildningsperioden. Det är ovisst, om hvad vi nu kalla Östersjön då sammanhängde med Atlantiska oceanen, ty Öresund och Bälten anses ha uppkommit af hafvets genombrott i en nyare tidsperiod. Men desto säkrare är, att den nuvar. Östersjön då stod i direkt förbindelse med Ishafvet genom ett bredt sund i öster, hvaraf det nuvar. Hvita hafvet, Onega och Ladoga äro tydliga qvarlefvor. Vid denna tid har också hafvets flora och fauna i dessa trakter varit densamma, som Ishafvets eller Hvita hafvets. Walrossen har bott vid våra kuster; och närt hvalen har här jagat sill och torsk., tallösa fågelsvärmar befolkade klipporna. Prof. Malmgren har i sin afhandl. om Finlands fiskar särskildt uppgifvit hornsimpan och några andra fiskarter såsom fordne Ishafsinnevånare, hkahvilka småningom blifvit instängde bland våra skär och bibehållit sig här i mindre och svagare former, än stamfäderne. Floran och faunan ha för öfrigt varit den högarktiska, som sedan undergått många förändringar. Man bör också ihågkomma, att denna skärgård hade hvarken insjöar eller floder, öfverhufvud knappt något annat sött vatten, än källornas och någont litent i bergsklyftorna instängdt träsk. Allt öfrigt var ännu saltvatten och oceanluft, medan polarklimatet, ehuru sannolikt mildrare än nu, icke icke påverkades af större skogar, utan låg öppet för vindarnas inverkan.
7 RepetitionRepet. 5/10 71. Inkast. Höjningens permanens. Aftagande. Följder. Gyldéns karta.
8 Jag har sagt, att tidsbestämningarnaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning för dessa äldre perioder i vårt lands daning äro ganska ovissa. Men den gissningoläsligt p.g.a. konservering/inbindning|41||59| kunna vi tillåta oss, att vid den patriarken Abrahams tid eller när Moses upptecknade lagens taflor på Sinai berg, var Finlands utseende sådant jag nu i korthet skildrat det. Vi kunna t. o. m. våga den förmodan, att om – såsom det synes sannolikt – Feniciernas handelsfartyg besökt Östersjön för 3000 år tillbaka kort före vid Trojanska krigets tid, hafva de här funnit verkliga öar, ej kontinenter, hvarföre de gamla folkens nordiska geografi icke så alldeles, som man föreställt sig, berodde på misstag.
9 Tredje daningsperioden. Den tredje daningsperioden kunna vi räkna från den tid, när de områden, som på kartan betecknas med färgerna grönt och blått, d. v. s. Finlands lågländer och kustnejder, begynte höja sig öfver hafsytan. Det utmärkande för denna period är, att både landet och hafven då begynte antaga sin nuvar. form och att de nordiska länderna från skärgårdar förvandlades till kontinenter, som sammanvuxo med Europas öfriga fastland. Detta sammanvexande är endast ett upprepande i stor skala af samma fenomen, som vi ännu se vid våra kuster, när de fordna öarna genom sundens uppgrundande förenas med fastlandet. På detta verk har hafsvågen arbetat i förbund med de vulkaniska krafterna. Nordanstormarna ha småningom hopat en ofantelig sandbank i norra delen af det sund, som dittills förenat Ishafvet med Östersjön. Sundet har tillstoppats vid det nuvar. Hvita hafvets södra Kuster,|42||60| och vattnet har dels stagnerat, dels afrunnit i de närmast söderom liggande trakterna, som ännu äro uppfyllda af sjöar och ytterst vattendränkta kärr, der hafvet likasom sjunkit under jordytan. Tredje perioden. Den södra delen af sundet der vattnet stadnade qvar i Ladogas djupa dalbottensänkning, bildade på samma sätt en damm af sandbankar, som kring hkahvilka Ingermanlands kärr stagnerade och genom hkahvilka Ladogas öfverflödande vatten sökte sig ett utlopp i Nevans flodbädd. Finska viken bildades på samma sätt genom de sandbankar nordanstormarna hopade mot Estlands nuvar. kust, under det att den norra kusten, bestående af granitryggar redan förut hade höjt sig öfver hafvet. – Hvad Bottn. viken angår, synes den ha uppkommit genom en remna