December

December.

– – – – Så sköna hwvita kinder – kolswarta himlar derofwan bo! – Ramido Marinesco.

1 1. Fredag. E. m. kl. ½ 7, på bjudning, hos Thunebergs. Boston war arrangeradt för Rosenkampffs, Turdin, Blank och Öfv. Leutnanten sjelf. Capten deremot och jag höllo oss mest i förmaket med fruntimmerna, medan stundom T:n, stundom Blanken gjorde små uptäcktsfärder åt samma håll. – Hilda Holm war i afton högst farlig. – Utom den skönhet som ensam war nog att förtrolla, – en Medusamagt i ett Aphrodit-öga! – låg nu i hela hennes väsende någonting ovanligt stilla, – blygsamt och dock förtroligt, – som måste tjusa hwemheldst som kom henne nära. Ett ögonblick föll det mig in, att det kunde wara coquetterie, men jag ångrade snart min misstanke. – Väl war hon ännu ibland yr och barnslig som wanligt, men den vekare stämningen tog åter snart öfverhand, den mörka elden i ögat glänste mattare, och hennes blick antog ett uttryck sväfvande mellan oändeligt »ve och wonnespråk: tyska». – Jag hade aldrig förr anat något så »djupskönt» hos den muntra Hilda. Jag skulle trott att kärleken gjutit sitt milda månsken i hennes öga, om jag blott haft ringaste aning hwem den lyckliga menniskan kunde wara. – Ingalunda gamle Justus som Blanken på fullt alfvare understår sig att påstå. –

2 Tableau vivant af de tre Gracerna: I midten Hilda Holm som, lång och smärt höjande sig öfver de begge andra, höll dem om lifvet. Till venster den vackra Lieschen Virenius med sin sällsynt skönformade vext och sitt söta, ehuru litet orörliga ansigte. som Hela flickan har starkt tycke af Emelie Lt. – Till höger Ida Thuneberg med sin milda, uttrycksfulla blick. – En oändligt vacker grupp. – Ack den som hade den på duk! – eller bättre: ack den som ägde den lefvande och hel! – Fröken Tavaststjerna kommer här ej i fråga, ehuru närvarande, och ehuru vist icke ful eller obehaglig. – Sång och Musik. – »Harmonien» en hänförande vacker trio af systrarne Tberg (Yolanda) och Hilda Holm. – Äfven Turdin förtjust, – Äfven Rpff warm – Och allt den enda Hilda! – Soupér, herrarna först, damerna se’n. – Hem kl. 12. –

3 C’est une fille! c’est une fille! c’est une fille – une viergesvårläst p.g.a. strykning!språk: franska

4 2. Lördag. H. M. kejsarinnan Alexandras födelsenamnsdag. –

5 Turdin, Falk m. fl. hos oss. Tn raillerie med madamen om damen i wår sängkammare. – Om aftonen grann illumination. – Nordmöte der wi helt kort afspisade Tengström som rådfrågade oss om betyg för några afgående kamrater.

6 3. Söndag. Blank et Turdin hem kl. ½ 6 m – kl. 8 Elfving som spelte och sjöng Gondolieren. – Ny svart klädning hem ifrån Palmquist. Klädet, à 15 Rd aln, kostar 75 Rd, arbetslön, foder: 26 Rd = Summa 101 Rd Rgds, för frack och byxor. –

7 Dinér hos Rpff för 12 à 15 personer, Svåger Turdin till ära. –

8 A: Naturligtvis en liten krympning på mina nya kläder. Helandrarne och ett par andra. – Sedan, kl. 8, företogo wi oss att gå på Borg. klubben, Muffen. – Hygglig samling nog vid första påseendet. – Snart uptäckte man en stor portion drafvel – – –

Danseurer spotten friskt i näfven,

sen läggen den kring damens hals,

så är det smordt och går väl äfven – – –

säger den muntra Braun.

11 Dansade ett par Françoiser och wals, ej utan nöje. – En tillyxad stenhuggarmamsell, OHrs dam. – Ingen rigtigt vacker. – Wåra jungfrur i Nby mycket både vackrare och hygligare än dessa granna skomakar- och skräddarmamseller. – Emellertid rätt muntert, synnerligen åt deras Mazurka. –

12 4 Måndag. Etwasspråk: tyska duskig. – Om aftonen utslag i skrifningen: A Essen: första aprobatur. – Såg sedan: Pfeffer Röselspråk: tyska, en mycket nätt pjes, der Madame Sakofsky war oändeligen söt. –

13 5. Tisdag. Gymnastik. Sydmöte. – Hällström fick från alla håll mot ögonen. Gubbarne woro ganska upretade, till och med farbror Westerholm. – »Så, så, mina herrar, sade Hm tillslut, herrarna ha nu fått rasa ut, tänk nu nogare på saken, jag är twungen att gå till Stip. Examen.» – Och gubben gick något snopen. – Strunt gubbe! –

14 Stip. Examen; Mathlin 5 röster. – Trädkarl hos Staudinger. −2,60. –

15 6 Onsdag. Rein Disputation, Rysk statistik med Medicinsk opposition af Crusell. – Äfven den halfvridne Mag. Savenius opponerte, sägande: »det är wäl sant att Ryssarne ä’ burlacker, men»original: men o. s. v.

16 A. Morbror GWTn. – Musikalisk Soirée, litet knapp, men ändå vacker nog. – Vue af Hilda Holm, tousjours bellespråk: franska – och en annan jolie fillespråk: franska?? wet icke alsls. Men det finns blott en Hilda Holm. Skada blott »das sie eine unereichbare Sterne istspråk: tyska.» –

17 7 Thorsdag. Kl. 3 Nordmöte med 6 personer. – Deputation. – Thé, vinkällare. Morbror G. ämnar resa, – blir ej af – intet före – håller Sturmen sälskap.

18 8 Fredag. Ändteligen kallt. Hur skall man annars komma hem, – kommer nog. – Om opposition. – C Helander om Borealerna, hwilka Pipping velat tvinga att välja Curator. – De hade satt sig på twären och warit raska nog. Äfven Tavastenserna hafva sjungit ut för Sjöström. – Wiburgenser och Savolaxare hafva ochså rört sig, men warit facila och det med rätta, ty de ha hyggliga Inspektorer. Nu har hela corpsen – Nyländningarne undantagne, dragit öronen åt sig. Det skall väl lugna igen, men det gör Pipping et Ce.et Companie godt att se det wi ej äro aldeles blinda heller.

19 9 Lördag. Bestridde partes posteriores oppositoriasspråk: latin emot Prof. Rein och Joh. Phil. Danielson. – Prof. Solovieff upträdde som Extra opponent, så att tiden led och jag korteligen fick uprada mina tal och argumenter, hwilket allt skedde på rena Svenskan. – Rein hyglig som alltid. M. Castrén prior opponensspråk: latin. – M. kl. 9 hela sälskapet frukost hos Rein. – Kl. 1 på hotêl du Nord middag. Vin vankades dugtigt – Efter måltiden hörde wi sång och musik af wår gamla vän Pettersén et Ce.et Companie – Ganska trefligt. På e. m. disputerade Lagus. – – Sednare hos C Helander: Provis. Ståhles galna quick-dumma bref.

20 10 Söndag. Thermometern −15 grader, en ganska treflig köld, med det vackraste månsken om quälln. – Kritiska Snapphanar hos C Helander,|655| ganska trefligt. – Drucko the och intogo sedan en sup och en smörgås. – Mathlin smorde sig efter bästa förmåga, men gjorde ingen min af att bjuda sälskapet till sig. –

21 11 Måndag. – Bref af Mamma och Albert Dyhr. – Rein, collegium om Storkyro slag; Det är alltid något som högeligen förtryter mig. –

22 12. Tisdag. Yrwäder. Hfors är ett gement blåshål, när det engång börjar. Z. Gallenius visite. – Rein. – Thé nach gewohnheit.språk: tyska

23 13. Onsdag. Stipendiat uprop. – Om middagen projecterades att Blank och jag skulle göra Turdin sälskap i morgon – Sagdt och belagdt.

24 A: Såg Kätchen von Heilbronnspråk: tyska, en Riddarepjes af mindre värde. Likwäl förekommo der vackra ställen, en stor eldswåda m. m. –

25 14. Thorsdag. – från 7 m. till 8 a. idel spring och bestyr, dels björnavisiter, dels fjäsk i bodarna att uphandla julklapper, dels afvaktningar o. m. d.och mera dylikt – Utbekom hela mitt stipendium, emot väntan.

26 Kl. 10 a. war allt i ordning, kappsäckarna snörda och soupér intagen hos Rpffs. – Hästarne kommo kort före 12. – För sent att dåmera säga farwäl hos Rpffs; – detta lemnade derföre. – Kl. 12 midnatt lemnade Turdin, Blank, Topelius wår port, reste ett stycke och stadnade utanför fru Åhrstedt; veko in; hästarne väntade på gatan; punsch brygdes; fann der åtskilliga muntra gubbar, Helandrarne, Castrén, Piponius, F. Snellman, Hellstén (brorskål) m. fl. – Hjelpte ej, måste med dem tömma diverse glas Hochheimer m. m. – Sedan delicat Mallagapunsch i ett annat rum; Fru Å. sjelf tömde sitt glas; – D:o M:lle Marie (Declam. ur Frithiof, cousineskål) m. m. galenskaper. Cajanus och P. A. Erwast efterskickade, uppbullrade, infunno sig. Nytt vivatspråk: latin. – Fru Ås bronze buste, föreställande en Cupidon. – Ändtligen reste wi, kl. war nära 4 m. – Somnade i slädan, vaknade efter en liten stund deraf att hästarna stannade. Fann att Est och Cnus följt med, att wi nu befunno oss på Sörnäs. – Der bullrades M:lle Halén upp, en superb frukost med porter m. m. arrangerades; orkade ej stort äta; – Derefter en bål glödgadt som tömdes alldeles het, derefter ytterligare en dito; wi försedde oss wäl. Skjutspojkarne sturskades, sprungo efter succurs till staden; succursen fick sig en fot och afträdde snöpligen från scenen. – Ändtligen reste wi af, och när wi kommo till Helsingeby andra dagen, war kl. 9 på morgonen. – Hyggligt!

27 15. Fredag. Ordföranden bland skjutspojkarna wille ha wäntningspengar. Här har du 5 Rubel, sade Turdin. »Nej, 10 Rub. eller ingenting.» – »Så war utan då»,original: då, och dervid blef det. – Nu bar det af widare.

28 Jag skrattade åt Blanken som war grufligt ruskig och jemrade sig. Jag munter igen, efter en god blund. – »Den förb. kurn, sade B., än rycker han hit än dit och knycker och slingrar; jag kan ej sofwa alls.» – Kl. 10 a. till Tawastehus, der wi togo nattquarter, efter en skäligen god soupér.

29 16 Lördag. Följ. morg. kl. 8 från Thus. – Kl. 5 e. m. på Huutijerwi, der wi drucko punsch och skildes från Morbror som reste åt Björneborg (förmodl. för att der sälja Ellida). – Sälskap med Asp och Tennberg till Ohriwesi, der wi souperade. – Åkte sedan widare genom natten. –

30 17. Söndag. Middag i Kuortane. – Blanken let illa. – Widare. Reste en stund genom natten på sidan om det ominösa Markola, öfver Linamaa.

31 18 Måndag. – Måndagen d. 18 Dec. kommo wi wälbehållna fram till wårt goda Kudnis, der wi funno allt wäl. –

NyCarleby. –

32 Korten är dagen i Nordens höst, och det lif, som under den wida större delen af dygnet rör sig i mörker och lampors bleka sken, är icke mera det lif som badar i solens sken och sitt eget väsendes fulla medwetna intensitet; – det är en dunkel, drömlik existence, en ständig stilla längtan efter något, och detta något är ljuset, – ett annat ljus än det glesa, villande, bleka som lågen förmår gifwa. – Derföre är ock Nordbons lif om höst och winter så kort, så halft, – ty öfver hans glada morgon, öfver hans stilla quäll breder natten sina dunkla wingar. Derför mins han sen sin flydda dag som wore den en bleknad dröm, helt litet ljusare och klarare än nattens formlösa skuggor. – Ty Nordbon står ännu så när naturens modersbarm så när, han älskar henne fastäoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvaranden hon är hård, och då hon slumrar lefver, vakar, verkar han ej helt; – Dock älskar han mörkret ej; med stilla mägtig dragning trånar han till ljuset, och månans sken och stjernans ljus och norrskensflamman, – de äro honom kära sen hans barndoms dar. – Men så som ock polarnaturen aldrig låter sina skuggor ensamt råda, utan med himmelska flammor tröstar och förljufwar sin långa winternatt, – så glänser i Nordbons lugna, djupa barm en enstjernlik låge af ett högre lif, entt sken af evighet som blekt och drömlikt spelar uti molnen af hans själ. Det är det ljus på hwilket han förtröstar, hans dagars sol, hans nätters måne, hans lifs blida stjerna, – ty från himlen är dess ljus!

33 Således åter hem. Det är icke länge sedan Calle S:r och jag reste ut genom Kudnis grind. – Bon. – Flygeln wälbehållen i saln – sköna klang! – Sophies spelning litet försummad. – B. litet främmande. Afton: Visiter hos Turdins, Lithéns: Allt som förr; – icke alldeles allt. – Flickorna glada,|657| – Thilda ändå litett alfvarsammare. – Collander dispute med frun – Allt så likt! –

34 19 Tisdag. Småningom i ordning. Min windskammare något kall. –

35 E. m. hos Calamniuses: likt. – Hos L:ns. – Med Bk hos J. Lybeck, thé. Dyhr och Collander anfägtades tills de måste lofva att ställa till danser. – Bk och jag naturligtvis att betraktas som resande. –

36 20. Onsdag. Ephemerer. – Hos Lithéns; Collander, och åter dispute. Jag tror knapt att han kommit en hårsmån närmare. –

37 21 Thorsdag. Snaror för Sidenswansar som ännu synas i wåra aspar. Fångstens resultater woro ett par eller tre. – Blid wäderlek. –

38 22 Fredag. Snaror. – E. m. Collander och Lybeck visite. Josephs dag, hwarföre wi wille ha Collander att wisa sin liberalité; hwarföre wi gingo till spelklubben der han undfägnade oss med thé. – Platen m. fl. spelte Gropois. »Skall det icke wara?»original: wara? – Nej, jag tackar ödmjukast. –

39 Ovisite hos Moster Schjoman. –

40 23 Lördag. F. m. Oförmodad visite af vännerna J Staudinger och Elfwing på hemresan. E. m. Ovisite hos Dyhr. – Med resande bröderna på Gästgifwargården. Anträffade der Cederberg et Cederman, den förre hitrest från Jstad, den sednare nyss hemkommen. Medförde åt mig ett par gentila stöflor. – – Samteliga gubbarna thoddy hos mig. – Sälskapet öktes af Dyhr, Backman, Åkerblom och Janne Kerrman. – Cucu. −24 ʄ. – Elfwing spelte och sjöng Gondolieren för Hindrik som war mycket intresserad. – – Samteliga herrarna soupér. – Öl. På soupérn en smula musik, abcd m. m. – Summa: en ganska munter quäll. –

41 24 Söndag. Staudinger och Eg afreste kl. 11 för att surprenera herskapet i Kronoby. Jag hade projecterat att Justus skulle låta bära in sig som halmgubbe, och Elfwing sig uti en tunna med adresse till D:lle Charlotte Staudinger. – Bestyr. – Bjudning att soupera hos Lithéns på –

Julafton:

42 Kl. 6. Lanternor, en på hwardera sidan om grind. Sedan försegling af de få (6) julklapper jag gaf. – Kl. ½ 8 till staden som war alldeles ljus af lanternor. Wacker sed! – Vid Lithéns port war twers öfver gatan en wacker lyktkrans arrangerad af Ekholm. – Åkte Thilda och Sophie kring staden och utåt Juthbacka. Wädret något blåsigt. Samma afton åkte Lundmark omkull i branten nära kyrkan och Caroline Bn stötte sig något. –

43 Med soupérn sölades i anseende till bestyret. – Maja, pigan, i farstun som julgubbe, skrämde fru Frosterus o. fl. – Ändtligen mat och jul|658|klapper. På min del: En stor och wacker gördel, af Thilda egenhändigt arbetad. Bokmärke och klockdyna (toffel) D:o af Sophie. En tulubb af Mamma. – Summa 4. – Fruntimmerna fingo många och superba saker. Sophie 11 julkl. Aftonen mycket treflig. – Gubben L. munter, bjöd vin m. m. –

Juldag.

44 25 Måndag Juldag. Skarp köld, nästan som de föregående åren. Sednare på dagen betydligt blidare – Ottesång. – Det är så trefligt när klockorna ringa och lanternorna glänsa i mörkret, när allt är så festligt och så rörligt, när då bjellrorna klinga och den lätta släden hoppar fram långs vägen, när kyrkan i dunklet lyser af många hundrade ljus och derinne ljuder en böljande orgel, en fulltonig psalm full af frid och fröjd! Då måste man ju blifwa rätt barnsligt glad, och icke glad allenast utan och tillika tacksam mot den gode Guden som sände oss Honom som är »wår tröst, wårt hopp och wår eviga, ovanskliga glädje.»

45 Fonselius predikade, wackert nu som han oftast plär göra. – Hemkommande från kyrkan, visite hos Lithéns. Träffade damerna. – Hindrik Dyhr, jag: droppar för kölden. – Besåg Turdinska klapperna. Hindrik hade bland annat fått en docka (Emelie Lt) i Schlafrock. –

46 Middagslur, gammal sed. – Sednare: hos Turdins, der det war en slags barnbal – en hel skara små alnshöga kräk som dansade kring julträ’t. – Boston med fruntimmerna. −1 Rd. –

47 P. S. på e. m. – Åkte Sophie kring staden ett par slag. –

Annan dag Jul.

48 26 Tisdag 2 dag Jul. Hörde den halfwridne Castrén predika. – F. ms visite hos L:ns.

A: Dans i Lithenska Salongen, arrangerad af A: Dyhr.

49 Superb local, första gången begagnad. – Vackra vuer; deribland Emmy L:, ehuru hennes hwita klädning ej klädde henne rätt wäl. Föresats att dansa en dans med hwarje flicka punktligen realiserad; till och med Ulla Bäck fick den äran. – Christine Bck glömde jag olyckligtvis. – Françoise med A. Åberg, rätt nätt. Thilda L:n alfwarsam. Emmy Lt vacker, – – det sade jag ren engång. – Sophie O. mycket lifligt entretenerad af Janne Kerrman. – Den dansande conversationen vände sig denna gång mest kring flickornas julklapper.

50 Backman och jag, vis à vis, med i hwarenda dans, en enda unnantagen. Öfrige cavalierer stundom tröga. Golfwet uptaget af en hop nyligen tillkomne unga danseurer. – Åkerblom högst rolig, synnerligen i sin wals, hwarunder nacken styft spändes bakut och hela kroppen beskref en half cirkel, diametern dragen från nacken till häln. Dertill en högst martialisk min af belåtenhet med sig sjelf. – – En munter Anglais, D:o Rysk quadrille. Dansen slöts kl. nära 3. – Sedan damerna gått, en smula sång m. m. några lemnade quar att spela Cucu till kl. 7 m. – Munter quäll, – litet dunkelgrön! –

51 27 Onsdag. – Misslyckade försök att skaffa mig hagel för att knäppa sidensvansarne som allt ännu i stora skaror besöka wåra popplar. –

52 E. m. Turdins, Lithéns, Collander här. – Cucu med flickorna och minus 36 ʄ. – (Obs: De gamla goda, roliga lekarne hafwa kommit ur modet. – Fåfängt vågar man nu projectera någon sådan. Man är så förnuftig nuförtiden. – Likwäl är brist på intresse för litterära samtal o. d. rådande. – Hwad skall man då företaga sig med sitt myckna förnuft? Hwad om icke korten? – Ja ja! Det är ibland muntert nog, men är ändock ett dåligt tidens tecken. – Det bewisare en andelig tomhet, en brist på kärna i wårt sälskapslif. – Och går man litet djupare och undersöker ochså individen i sitt inre, så fruktar jag illa att man der finner något dylikt. – O den gamla enkla men djupa och innerliga folkpoesien som lefde och blomstrade i ungdomens lekar, i sagor och sånger, är numera till det mästa försvunnen ur folkets bröst. – Det är en opoetisk tid, denna wår tid, en förnuftig – ja! men en kall, en egoistisk tid! – – –

53 Men jag kom alldeles för långt från wåra wänner. Wi wilja sätta hela observation inom en stor parenthes, ty det är en helt och hållet allmän anmärkning.)

54 Nå ja! wi woro då wid cucubordet. Det war wäl ej så illa farligt det. Efter cucut, hwari Blanken stod sig bäst, – soupér med öl. – Sedan adieuspråk: franska.

55 28 Thorsdag. – Hos Lithéns. Här hade man åter påmint sig ett länge förgätit spel, Calco, och detta började nu florera i wåra små aftonsoireer. Äfwen äldre woro roade häraf, och gubben Ln spelte med lika intresse som någon af oss. –

56 29 Fredag. Musik hos Lundmark för Häradshöfd. Bergbohm från Wasa, en snäll violon cellist. – Här war ett annat, oändligt vackrare, djupare, större nöje än Calco och Cucu. – Främst af allt förtjusas wi af de stora Hertziska och Moschelles’ka styckena för 2 pianoforten, – förtjusas af|660| allt klarare upfattade, allt finare senterade harmonier som här framquälla ur oändeligt djup. – Sedan undfägnas wi rikeligen, nästan öfverswämmas af ouverturer, sonater m. m. mest à quatre mains med accomp. af violin, altviol och violoncell, många kända, vackra, sig aldrig förlorande stycken. – Ett sådant är den söta ouverturen till Califen i Bagdad. – Det är märkwärdigt hwad violon cellen fyller. – Äfven en liten Françoise, med musik (alltför Allegro) af M:lle Åberg. – Jag med Emelie Lt mot Hindrik. Till slut den söta ouverturen till Fanchon, spelad af lilla Axeliana Lundmark. –

57 30 Lördag. En timme hos Lithéns. – Mosters dispute med Blanken om Tintomara. »Jag kan ej tycka om den», sade hon. »Ja se det kommer sig deraf att man inte förstår.» – Sedan har Blanken sjelf läst Tintomara, och war ej heller nöjd med den. »Ja se det kommer sig deraf att man inte förstår,» – sade Moster. –

58 Åter Musik hos Lundmark. Han wille begagna sig af Bergbohms härwaro. – Nu blott de spelande, Lindquistens och wi (B. och jag).

Reminiscenser.

Ack leende sol! Ack måne så mild!

i skyar jag ser din älskade bild.

i rosor af moln din gullklara panna

sig sänker i vågen som skummar vild.

Då faller en tår från himlen och sår

i skymmande stoft sin perlklara doft

Men dunkel och tyst, som natten grafven och sorgen,

sin mantel kring jorden natten slår.

Men ur dunkla dimmors land,

ur det skumma djupa haf,

ur den evigt tysta graf

glänser hastigt en brand. –

Och i klara flammors eld

och i strida tårars fall

och i dunkla färgers swall

högt är regnbågen välld.

63 Solar-, Lunar musik – ack! – Astral musik, oändeligt hög och omäteligt djup! Werldars We och Wonne är i den begrafwet. –

64 – Lundmark mycket ifrig. »Nu ska bånen få hwila sig med och spela Hertziska Rondon.» – Bergbohm litet trött mot slutet. Farbror Isak lycklig. – Flickorna söta, nöjda, glada. – Bon!språk: franska

65 Sista Musiken på lång tid; – sista på Juthbacka.

66 31. Söndag. Det är wackert att sluta sitt gamla år med en Söndag och börja sitt nya med en högtids dag, att läsa wälsignelsen öfver den dagar som stilla och molnlika sjunka ned i Decemberquällens dimmor, och åter se den nya tidens första morgon gry under klockors klang och psalmers heligt glada ljud!

67 Kyrka. Neuman. – Blid luft. –

68 Studerade Törnrosens Bok: Hinden. Bra. – A: Kl. 6 hos Turdins med fruntimmerna. – Stjerngossar; – dem har jag ej sett på 9 à 10 år – Det gladde mig mycket; det är dock en flägt af medel forntid, af den gamla glömda folkpoesien som lefwer i denna lek. Ack hwarföre är allt sådant nu så glömdt, så föraktadt!?

69 Sedan Calco – dumma nöje jemförelsewis! – Soupér. – Efter soupern stöptes, enligt gammal – J Lybecks stöp war mycket mulet, – M:ll Åbergs blankt »men med många små», sade Morbror Gustaf. En treflig quäll som icke slöts för än kl. 2 på natten, sedan wi wid midnatt önskat hwarandra godt nytt år, och druckit på saken. – 5 eller 6 år å rad har jag hittils på slaget midnatt sjungit en psalm (med egna ord) vid pianot; – nu upofrades denna för Calcobordet; – icke särdeles berömwärdt!

År 1837.

70 Det är en egen känsla man erfar sdå man blickar tillbaka på en försvunnen tid, på en rad af dagar som förrunnit utan stora och genomgripande skakningar i inre eller yttre förhållanden. Det är en känsla af klarnande dunkel, lik den då man i morgongryningen ser ut öfver rymder der dimmorna breda sin skymmande slöja; efterhand ser man slöjan glesna och förtunnas, i sagta böljande wågor uplöser sig töcknet och himlen klarnar med sitt rena blå eller sina dunkla moln, och jorden klarnar med sin gröna ungdom eller sin hwita död – och dimmans formlösa fantasier lemna rum för verklighetens fixa, begränsade bilder. Sådan är ock minnets blick öfwer framfarna dagar; men allt mindre, allt dunklare och oredigare blifwa bilderna ju fjermare de upstå ur det förflutnas perspectiv, och längst i bakgrunden hwilar dock ständigt en rosenfärgad|662| dimma den ingen blick kan genomtränga och ingen jordisk storm förskingra mer. Och ändock, oaktadt allt detta klara ljus som minnet gjuter ut öfver det närmast förflutna, – hwem har ej någongång i detta förflutna märkt att liksom en fin och drömlik skugga hwilar öfver detta förflutna, en knapt märkbar, förtunnad utgrening af dimman i bakgrunden, som aldrig försvinner? – När då menniskan ser på det förflutna som på en dröm och på det framtiden som på en dimma, då händer att äfven det närwarande, äfven det nu som ouphörligt vexlar, förekommer henne såsom en fin gränslinie mellan drömmen och dimman och derföre nära beslägtadt med båda. – Då försvinner plötsligen det sken af verklighet som dittils förskönande hwilat öfver tingen, och hon finner verlden som en skugga och sig sjelf som den oförklarligaste, dunklaste skuggan ibland dessa skuggor. – Och oändelig tomhet öfverswämmar hennes själ.

71 Så långt war forntiden kommen innan den anade odödligheten. – Längre hafwa wi hunnit, ty det uppenbarade ljuset lyser genom öknarna. Detta wisar oss det Ewiga, såsom genomgripande det finaste af stoftlifwets former, visar oss att det framfarnas dröm och det kommandes dimmor, att hela menniskans lif är sammanväfdt af den fina skugga som materien kastar i Evighetens omätliga ljushaf.

72 Ser jag tillbaka på mitt lilla lif i det yttre, detta år, på hwad jag kan kalla skelettetoriginal: skelelettet af min Dagbok, så finner jag ytan jemn och lugn och glad, – stundom lik en djup ström, ofta lik en lättsinnigt sorlande bäck. – Ser jag längre ner, – i det djup dit någongång Ephemeris sig sänkt, – så är der en stor skugga, i skuggan tomhet, i tomheten en dunkel längtan efter något som jag icke wet. – Dit sjunker stundom hela lifwet ner, – och natt är i höjd och djup – en dunkel juni natt – en slummer i grön skog. – Der glänser ingen stjerna mer, dess ljus gått ner, – blott stoftet blommar – men i himlen är det tomt och tyst.

73 Ack hwar är du som sjönk?

74 Men rundtomkring gör Tiden sin rund och skapar och dödar. – Icke nära, Gudilof!, denna gång hwarken det ena eller det andra blott Olga. – I wår lilla stad är föga olikt; endast Turdinska firman lutar till fall. – Stor osämja kan deraf upkomma, följagteligen minskning i wår trefnad. – Årswexten under året mindre lönande. Gud allena wet hwart allt detta skall bära. Hwarje år felslaget hopp, brödlöshet, nya och större skulder för det arma folket. Det är hårdt att se. – Man kunde nästan tro att klimatet polariserar sig allt mer, – att slutligen Finlands hjerta förfryser i den Ryska Resens kalla, hjertlösa famn!

75 Se wi längre bort, så finna wi den Europeiska politiken till det yttre orubbad – – – men ständigt ömtålig, kinkig, afundsjuk som alltid. England afundas Frankrikes välde på Afrikas kust och ser med misstänksamma ögon Rysslands långsamt men säkert framskridande utvidgning åt Söder. – De öfriga magterna åter afundas Engelsk Ostindiska gebietets utbredande. Det olyckliga Spanien sönderslites allt än – Spiran sitter löst i den ränkfulla eländiga Christinas händer. – I Portugal går allt på styltor ännu; folkets civilisation står långt under den nya constitutionen. – Det unga Grekland consoliderar sig; dess heterogena delar bortfalla eller försmälta småningom. – Österrikiska Monarkien står stadig på gammal grund; Den Preussiska betryggad af sin förträffliga Statsförfattning. – I Tyskland gäsa som alltid en mängd olika elementer, – det Religeusas lyfter öfverallt på hufwudet; det är ett märkeligt tidens tecken. – – I Turkiet, i Orienten, förestår troligen en wåldsam Cris, – men när den|184| utbryter, beror af omständigheterna. – Ryska riket står på höjden af sin glans, – måhända culminations punkten; måhända ännu långt derifrån. Man skryter af bildningens framsteg; wisligen tränger den aldrig ner till det egentl. folket; wisligen är ock medelklassens bildning i skolorna högst half och eländig. Men den original: den militära magten fullkomnas årligen mer; ett bevis att regenten i den söker ser samhällets kärna och stöd. Mötet wid Wosnesensk war wälberäknadt att ingifwa Europa respekt. – Men icke bajonetter och kulor och vapen, – ingen militär makt huru wäl organiserad den än må wara, kan motstå den tysta men oemotståndlige seröfring som en stigande bildning gör i nationernas inre. När denna för despotismen fruktansvärda lavin engång hinner öfver Slavonernas land, – ve kolossen då, om den icke är förberedd och i friare institutioner öpnat andrum för den inre och våldsamma makt som annars skall spränga i spillror dess starkaste bygnad!

76 Och du, wårt älskade Finska fosterland, som i resens armar slumrar en okänd framtid tillmöte! hvilket skall wäl ditt öde blifva i dessa framtidens töckniga dagar? Ditt physiska wälstånd har blifvit skakadt af missväxt och fattiga tider. Importen vexer årligen öfver exporten; egennyttan frossar af dina söners svett, under det att tusende af dina barn okände sucka i nöd och elände. Ditt andliga lif är ej vaket än. Blott här och der höjer en främmande blomma sin ensliga kalk öfver den öde ljungen. Men din tid torde ock komma engång! Herren uphöjer den ringa och förödmjukar den mägtigas stolthet. – Den allsmägtiges öga vake öfver dig, du ädla, trogna folk! Han som i förflutna dagar så mången gång under|664| bitter nöd och blodiga strider uprätthållit din kraft och bevarat din ära ren från hwarje fläck, han stöde dig ock framgent med sin starka arm och lede din väg åt mensklighetens stora mål, fullkomning och andelig frihet. Oss, dina söner som äro lyckligare måhända men icke större och bättre än wåra fäder warit, är det icke förunnadt att sjelfve rikta din kosa åt målet. Men att lefva och dö för wår moderliga Finska jord, det lärde wi troget af wåra fäder. Och på wår blygsamma urna skall en fjerran framtid rista sin dom.

Ack, blifve den mild!