Januari

1 DAGBOK.
1835.
1:sta afd.

2 NyCarleby & Helsingfors.
& Uleåborg.
Zachris Topelius

1835. Ianuarii månad.

1. Årets Början. (A.) I NyCarleby.

3 1 Januarii. Thorsdag. Året börjades bra. Nyårsdagen den 1 Januarii år efter Christi börd 1835, bivistade jag, Zachris Topelius, gudstjensten, förmenande att sålunda på det värdigaste sätt fira det nya årets födelsedag. – Men äfwen verlden vill på sådana dagar utkräfwa sin rätt till wårt deltagande: alltså gjorde jag vid hemgåendet från kyrkan några nyårsvisiter, men de woro både få och korta, men derjemte woro mina önskningar särdeles upriktiga. Först hos Lithens, sedan hos Turdins; Calamniuses träffade jag på gatan. – Mina värda fränder och wänner! Alldenstund wi således hafweoriginal: hafwee ett nytt år så will jag önska att wi må, då detsamma är gammalt blifwet, kunna säga: Gudilof, äfwen detta war ett godt år. – Hwad hjelper det om tiden härjar rundtomkring oss, det måste så gå, på det att det gamla må lemna rum åt det nya; men lycklige wi om hans kalla hand icke härjar tillintetgör wår inre lycka och frid, om icke förgängelsens andedrägt tillika ödelägger det unga hjertats blomstergårdar eller det de frukter som under årens längd, med mödosamt förwärfwade, mognat. – Nå i Guds namn då, ett godt nytt år mina herrar och damer! – –

4 Lithéns woro på Kudnis, äfwensom Turdins. Nyårshelsning på pianot. – –

5 E. m Om aftonen war sedermera dans hos Aspegrens, temmeligen talrikt besökt, äfwen af rödrockar. Aftonen war särdeles rolig och treflig i mitt tycke. Jag dansade hwarenda dans och war rätt nöjd, ty nu och hemma trifs jag bäst. De damer, med hwilka jag dansade, woro: Mathilda Lithén, Josephina Calamnius, Johanna Calamnius, Sophie Topelius, Augusta Fonselius, Carin Fonselius, Johanna Svahn, Carolina Backman, Emelie Lindquist, Sophie Stenroth, Marie Berger och så vidare, hwilka utgjorde större delen af damerna. Rossalie L. war trött. – Lilla Ryska doctorn war en rolig figur. Kl. 3 slöts nöjet, men herrarne väsnades ännu en stund.

6 Mathildas hand var varm, hon tryckte min hand då vi möttes och jag var så glad så glad. –uttolkad chifferskrift Henrik Backman och jag talte såsom förtrogna vänner länge om hwarjehanda som för ingen annans öra war ämnadt. Rosor och liljor. Klockan ringde 4 i rådstugutornet då vi lade oss. Slutligen somnade vi in med sådana tankar. (Jag låg nemligen hos Hindrik)

7 2 Januarii. Fredag. Följande dagen, den 2 Januarii detta år, rustades åter till en resa, nemligen till en liten färd till Uleåborg hwilken Mamma, Syster Sophie och jag nu hafwa beslutit att i morgon företaga. Det är|232| sant jag vill gerna till Uleåborg, men, – men – jag ville ock gerna stanna hem. – Dock, denna resa skall ej bli utan nytta för mig. – – – Jag hade ej sofwit länge. Klockan Nio gick jag från Hindrik. – Tante A. Backman satt här på eftermiddagen; jag war nog oartig och gick bort – till Lithens. Hur det var så stannade jag quar, såsom vanligtvis händer. Vi firade brasa, flickorna och jag. Så satt jag der, såsom jag mången afton förut suttit i förtrolig krets. (Och hwarföre skulle jag skrifwa med chiffer hwad jag öppet wågar säga? Jag är ej så barnslig som förr.) – Vi talte om porträtter; jag skulle rita af Mathilda, men det ville nu likaså litet lyckas som på Alörn. Skuggprofil. – Min Dagbok för sommarn med sin hemliga chifferskrift wågar jag låna. Vi skola se. –

8 Samma afton reste Collander bort och skiljde sig dervid från Lithénska huset. Det kostade på, – och det var vist icke underligt; han hade varit 10 år såsom husets en medlem af familjen uptagen i Lithens hus. – Mamma kom med lilla Fanny och vi togo afsked. – Till Turdins – Fru Backman ville läsa mina Ephemerer. – Hem åter.original: åter Fantasier i moll på pianot, som nu war mitt Echo. Z., Z, hwart tar det wägen? – I morgon resa vi således.

(B) Färd till Uleåborg.

9 3 Januarii Lördag Det war således den 3 Januarii, en Lördag som wi skulle begifwa oss på wäg. Wi sölade länge, så att det snart blef middag. Flickorna Calamnius suto här. Klockan ½ 3 e. m. reste wi ut med egna hästar, hwarvid jag åkte Johanna C. som tillika med Josephina följde oss till Sundby. – På 2 gästgifwargården togo vi skjuts och sedan gick det, fastän vårt lass war tungt, ty föret war klingande godt. Wi hunno bequämt till Wittik 7 mil från NyCarleby. Lybeck och Collander foro der förbi kl. 12 om natten.

10 4 Januarii Söndag. Andra dagen fortsattes resan med sådan fart att wi hunno 15 mil, och lågo på Lassila, förbi Brahestad, ett dåligt ställe. Jag föreställde kusk. Lilla Fanny war rätt snäll. Andra morgonen kl. 7 fortsatte vi resan i sällskap med Lybeck och Collander som här åter hunnit opp oss.

11 5 Januarii Måndag. Så kommo wi, efter att på sista hållet hafwa dragits med en utlefwad rant, kl. ½ 3 e. m. Måndagen den 5 Januarii till min gamla campanjeplats, det wälbekanta Uleåborg. Allt war hos Farbror sig likt, om jag undantager gossarne som nu woro ett hufwud högre och den yngsta nykomlingen den lilla blåögda Jenny som ej liknade någon af de andra små. Hela sällskapet af 5 barn var en rigtig plantskola. Sophie war sig|233| lik, Gustaf war en wildbasare, Oscar entt småförnuftigt pathetiskt professorsämne och den yngsta war rätt snäll. Farbror war sig ganska lik, och äfwenså både min goda Moster och Fastrarna. Anna Lundquist war quar ännu. – Aftonen tillbringades inne i sluten krets, och det war trefligt nog. Men hvarhelst jag än må vara – der hon inte äroriginal: kr der saknar jag altid något.uttolkad chifferskrift –

12 6 Januarii 1835. Tisdag. Andra dagen war Trettondag. Wi såfvo allesammans till kl. 10, hwarefter jag med Collander och Lybeck som gjorde visite hos Farbror, vandrade till kyrkan. På den färden war jag illa ut för blåsten hwilken så när hade farit af med farbrors stora hatt som föll mig ned på öronen. Kyrkan war stor och vördnadsbjudande. Wi kommo medan presten stod på predikstolen och gingo då han sade Amen. – Några visiter emottogos på e. m., och sedan, kl. 7 gick man på Stor Bal i Mathlins nya salong. Det tillgick rätt muntert rundtomkring och jag roade mig med att betrakta den skara af damer som erbjödo en frapperande syn af så många söderns flygtiga hwitsippewarelser långt up i höga norden. Wäl intresserades jag på Hindriks vägnar af Liljan nära polen rätt mycket, men äfwen hennes blå ögons milda strålar träffade här en spegel som kastade dem tillbaka, – kalla, som de kommit. Jag dansade en Swensk quadrille med Cousin Sophie. Hem kl. 12.

13 d. 7 Januarii Onsdag Om Onsdagen war jag mäst inne, utom en misslyckad visit. – Flickorna Skogman besökte wåra unga damer. Skriflek som war munter.

14 8 Januarii Thorsdag. En tråkig sak förestod mig, nemligen en mängd visiter. Några afbördades i dag. Jag war med Farbror till Lagman Heikell, till Commercerådet Franzen och till Doctor Wegelius. – Ödmjuke tjenare. – Lybeck och Collander reste på eftermiddagen; jag såg på deras afresa. Sedermera fick jag tag uti en roman från faster och läste bara. Sophie Mathlin hos flickorna. –

15 d. 9 Januarii Fredag. De visiter som dernäst närmast borde komma i fråga woro hos Dyhrns och hos Conrector Gadolin. Hos den sednare slapp jag med ett visitkort; wi hade på dansen talts vid om Helsingforska oroligheterna och han mente att studenterne woro oförsigtiga, men dess utom inga competenta domare öfwer Licentiaten Gadolin. – Fruntimmerna äro jemt ute på sina visiter, jag sitter helst inne.

16 d. 10 Januarii Lördag. Om Lördag hade de små inrättat en liten theater och spelte der: de bådea Crispingerna. Det gick rätt bra och Fanny var i synnerhet näpen. Jag fick ingen fred innan jag måste låfwa att skrifva en pjes åt dem.

17 d. 11 Januarii. Söndag. Söndagsförmiddag war jag en stund i kyrkan, men kom åter för sent, ty jag sof för länge. Stjerncreuz predikte. På visite till Grönblads på Lanila. »Min unga herre.» Fruarnes särdeles intressanta samtalsämne utgjordes mest af små hundars lefwernesbeskrifningar. På visite till Enboms, Bergboms och Fru Fabritius, men ingen war hemma. På lilla theatern speltes: Prins Azor, en strunt pjes.

18 d. 12 Januarii. Måndag. Måndagen, roade jag mig med att copiera familjens stora stamträd. På eftermiddagen war Caffe och Soupée hos Franzens. Jag gick dit med farbror klockan 7, och presenterades för Mamsellerna Franzen. Gentil societe. »Tack för visiten.» – Der dansades äfwen, men jag såg blott på. För den som i detta huset är hemmastadd borde det wara rätt trefligt. – Franz Franzén. Bort kl. 12.

19 d. 13 Januarii Tisdag Tisdagen, fortfor jag med stamträdet. Om eftermiddagen hade Fastrarna bjudit oss till sig på caffe och wi tillbringade der en treflig afton nog. – Twå herrars tjenare speltes nu af theatertruppen, men gossarne kunde ej sina roller. – Jag har här med Mathildas skuggporträtt.uttolkad chifferskrift – Det war mitt nöje. –

20 d. 134 Januarii Tisdag. Onsdag. En slägtinge har blifvit gift sedan jag sist war här, nemligen Marie T., vanligen kallad Toppeliuses Majo; hennes man, en skeppare Lundquist som tycks wara en hygglig karl. Jag gjorde hos dem ett besök. Caffedoria hos Apothekar Skogman. Jag war der bland en stor mängd fruntimmer men med cavaljersfolor var det mera fint. Det tar sig dock. Westerlund och Enbomarne samt Grefwe Cronhjelm.

21 Min 17:de födelsedag, den 14 Januarii 1835, inträffade under min wistelse i Uleåborg. Det war denna dag som jag här ofvanföre beskref. Dess nöjen woro utan egenteligt wärde. – Men Gudwarelof för de år jag öfwerlefwat. – Mitt sjuttonåriga skägg börjar snart bli för näsvist. – Kan tänka! Hwad ska’ pojkar löpa med skägg! Nå strunt i det. Jag är nöjd. Nu har jag åter hunnit upp henne.uttolkad chifferskrift – Wi äro

22 d. 15 Jan. Thorsdag. Wi äro annars temmeligen makliga här i Uleåborg och stiga vanligen opp såder kl. nära 10 f. m. – Nu skulle engång visiter emottagas och de kommo ock. Lilla Theatern spelte för sista gången: Crispingerna, och Fröken och Göken. Efter pjesens slut upläste samteliga acteurer och actricer en och hwar små verser. Lilla Fanny sade: Blott pappa säger jag är snäll – Och mamma – Allt annat är för mig i quäll – Detsamma. Lill knytet war söt. –

23 d. 16 Jan. Fredag Ännu engång skulle wi deltaga i det briljanta wirrwarr som man kallar sällskapslif och Nöjen. Det war nemligen Tullförvaltar|235| Elfsberg som denna gång bjöd den hederwärda Uleåborgska nobla allmänheten på en lysande soupée, med the och dans, en tillställning som wäl stack i ögonen bra, men äfwen kostade bra. Nå, sådant ser man wist icke sällan här i werlden. Soupée hos Elfsbergs i Uleåborg. – Wi gingo kl. ½ 8 till Mathlins salong der nu balen skulle för sig gå. Den war såsom redan sagdt är lysande och briljant; societén war talrik och blänkande. Efter theet börjades dansen genast och fortsattes ända tills borden, sent in på natten blefwo framsatta. Den war rolig nog; jag dansade, fyra Swenska Quadriller (hwaribland en med Fru Fabritius) och ett potpourie. Liljan nära polen war »en söt canalje», en anspråkslös hygglig och treflig flicka som wäl kunde fästa en fjäril wid sin blygsamma blomsterkalk. – Som sagdt är, bror Hindrik, det måste wara en fjäril som du och en blomma sådan som wår ros i vintersolen, för att kunna glömma den stackars liljan. – Men snart somnar ditt minne i hennes själ wid ungdomliga zephirers ljufliga vaggsång. Lika mot Lika!

24 – Landshöfding Lagerborg war en hygglig karl. – Damernas soupée räckte twå hela timmar;original: tinmar; nog wet man att de skulle klåtta uti sig allt möjligt slisk. Efter den nyssnämnda grymma måltidens slut dansades ännu ytterligare, hwarwid musikanterne som woro fulla som swin knapt kunde skilja quint och bas och alldeles fuskade opp åt wäggarne. Klockan war ungefär 3 om natten då wi kommo hem.

25 d. 17 Januarii 1835 Lördag. Om Lördagen beslöts resan till Söndagsmiddag, hwarföre åtskilligt ställdes i ordning och afskedsvisiter gjordes, vid hwilka wi, eller jag rättare hade den äran att bocka mig för Mamsellerna Franzén. Rosa F. kommer i Martii till Helsingfors. – Små plantorna woro roliga; jag klipte pappersgubbar åt gossarne så att det alldrig wille taga slut. – Romansen Axel sjöngs. – Wi suto hela så alla tillsammans, drucko the och talte om hwarjehanda. Jag frågte Farbror om mitt bröst och han sade att genom försigtighet blifwer det wäl småningom bra. Det wore wäl, ty jag har warit smått bekymrad deröfver. – Moster Marie måtte hafwa warit en söt flicka i sin ungdom! – Farbror warnade mig för warmt blod och verldens förförelser. – »Jag wet wäl sjelf hwad det will säga», sade han. – Och jag hoppas till Gud att icke jag faller i den afgrund dit så mången faller; jag känner att jag, med mina grundsatser, då blefwe rent af olycklig. Nej Gud beware.

26 d. 18 Januarii 1835. Söndag. – Om aftonen och emot natten upstod ett faseligt yrwäder och stark nederbörd, så att wi om Söndagsmorgonen insågo omöjligheten af att i dag kunna fara, emedan man måste på gatorna wada nästan till knä’t i snö, fastän det var plogadt. Jag försum|236|made nu åter att gå i kyrkan. Om aftonen war jag med syster Sophie på afskedsvisite hos Faster Dyhr. – Klawerets toner klingade ljufliga. För resten tillbragtes dagen och quällen hemma inom hus.

27 d. 19 Januarii 1835 Hindriks dag. Måndag. Måndagen, kunde wi icke längre upskjuta wår afresa, för min skull, som nästa Måndag skall befinna mig på vägen mellan Hfors och N.Carleby. Klockan 12 åts middag och kl. ½ 3 reste wi, följda ½ mil från stan af Moster Marie, och Gustaf, Sophie och lilla Fanny. Tusen tack för oss. – Denna resa ångrar jag icke; den har warit bra för mig –

28 Föret war dåligt och drifwigt och wi hade dertill missöde med fimmerstänger, så att det gick dåligt. – Wi sammanträffade under wägen med Skepparen Lundström och en annan herre, med hwilken jag resonerte om Sverige. Han frågade om jag war Svensk. – Kl. 11 kommo wi till Karinkanda gästgifwargård i Siikajoki ett mycket hyggligt ställe. Sålunda är jag åter på resor; nog får jag flacka på landswägen.

29 d. 20 Januarii 1835 Tisdag. Resan fortsattes och gick sedermera icke så illa; Wädret war wäl tämmeligen skarpt och Mamma war bekymrad för mig som satt utanföre och än kuskade och än skötte piskan, – men små smulor ta inte på mig. Wi drucko i Kalajoki the på Antila gästgifwargård och kände en ljuflig ånga af laxlåda. Nattquarter på Roukala i Kalajoki, ett rätt drägligt ställe.

30 d. 21 Januarii 1835. Onsdag. Klockan war ungefär ½ 4 på e. m. då wi i Andra dagen reste in till Lalins i Gamla Carleby och dröjde der nära 2 timmar. Gamla moster Lithén kom dit och war munter som förr. Flickorna Lalin woro hyggliga. Sedan wi druckit caffe reste wi åter och kommo kl. nära 12 om midnatt till Kudnis sedan jag under wägen grälat med flere skjutskarlar. Det war rätt roligt att åter wara hem, fastän den glädjen är bra kort. Bref från Blanken med underrättelse om wår älskade Peurons död och eldsvåda i Helsingfors. – Goda Nyheter annars. Fortepiano. Sophie har fått namn af Caffejungfru.

C. Åter en kort glädjens tid i NyCarleby.

31 d. 22 Jan. 1835 Thorsdag Ja vist war den kort; men så är det ju alltid, glädjens tider äro alltid för korta om de ock i werkligheten voläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarandeore alldrig så långa. Men börjar man räkna sina timmar – Aj aj! det är inte godt märke, ty det förefaller mig som om man ville med egen hand skaka på|237| lifwets timglas och säga: fallen fallen, kära sandkorn, så har jag en tråkig stund mindre! Nå kära dagbok, hwad i all werlden skall du nu bulla opp för saker då anrättningen måste börjas med reflexioner öfwer timglas och sandkorn? – »I sanning min vän, swarar min beskedliga dagbok, för att förstå rätternas sanskyldiga delicata smak, måste du ha smakat af dem förut, ty änskönt de synas vara bara husmanskost, ja simpel husmanskost, så ha de ändå någonting, någonting – jag wet icke hwad – men som säkerligen hwarken Mamsell Warg eller Mamsell Nylander kommit underfund med.»original: med. Nå nå, icke will jag fördenskull skryta af min konst, ty jag tror att rigtiga gourmander skulle ej bry sig om mer än första biten deraf och dervid ropa åt mig stackare: »hör hon, min söta, inte mera för mig, utan hellre litet sötsaker för att få bort den bizarra smaken!» – »Ödmjuka tjenarinna, kanske litet egennytta behagas för att afhjelpa det onda?»original: onda?|12| Sedan jag om morgonen sett mig litet omkring, skyndade jag till staden för att aflasta de varupackor af helsningar som tyngde mig ned. – »Jag skall helsa dig från den du gaf kammen åt i Hfors.» – »Hwad i all verlden?» – »Ja, ja, man är ej så okunnig i allt som herrn inbillar sig» – »Skada att jag inte blef förlägen.» – Hos Hindrik gjorde jag redo för hwad jag viste. Kuddnisboarne gjorde mot aftonen samteligen en utflygt till staden, der wi, efter misslyckade besök hos Turdins och Lithéns sluteligen stadnade hos Calamniuses. Och aftonen war ej otrefligt, ty den förljufwades af sång och musik, exequerade af Emelie Backman och Josephina Calamnius. Det är mig, då jag hör sköna stycken sjungas, som wore hela min själ en resonancebotten som darrar wid tonernas stämmor. – En husets vän, en Rysk Leutnant Link satt med oss. Det war – nej tyst dagbok lilla, du får ej wara malitieuse.

32 d. 23 Januarii 1835. Denna dag wille jag kransa med cypressens blad och skrifwa derunder:

33 Är icke Jordens cypress en evighetens lager?

34 Ja jordens cypress är evighetens lager. Det är nu jemt fyra år sedan jag en natt låg gråtande wid min faders dödsbädd. Jag glömmer vist alldrig huru jag ångestfullt lyssnade till det bristande hjertats matta andetag och darrande af fruktan att höra det sista gömde mitt öra för dödens hwiskning i lifwets sista flägt, det höga alfwarliga: »War redo och följ mig». Stilla och ljuft war här detta budskap, och frid och hwila war dess löfte åt den dignande, milda rörde förgängelsens vingar vid hans panna och ett ädelt hjerta uphörde i detsamma att klappa. Det är en högtidlig stund, detta ögonblick då stoftets bojor brista, då menniskans|238| ande helsar odödlighetens gryning, då jordelifwets snart flydda minuter bortbytas mot en evighet. Och ändock måste menniskan bäfwa tillbaka för den bleke engelns anlete, men det är ej hennes själ som bäfwar, ty icke kan fången frukta för det jern som afskär hans band; det är stoftet som ryser för sin förwandling. Men då evighetens och hoppets stjerna ännu i det slocknade ögat lyser klar i förgängelsens natt, hwi skulle vi då klaga att anden bortbytit sin vanskliga klädnad mot en oförgänglig! – Så missunnade wi icke vår älskade hans ljufwa hwila efter långa vedermödor, men för wår egen skull flöto wåra tårar. Allt detta förstod jag icke då, jag war ett barn och kände ej värdet af hwad jag förlorade. Nu står det klart i min själ och det är i känslan deraf som jag skrifwit och tänkt:

Jagoriginal: »Jag ofta vid hans minne ser

En tår i ögat blänka,

och innerligt till Gud jag jag ofta ber

Gud värdes nåd mig skänka

Att blifwa såsom han, en man

I med och mot belåten,

Att lefwa älskad såsom han

och dö som han begråten.

37 På denna fjerde årsdag af pappas död wille jag gerna besöka hans graf, men sköt opp till Sommaren, då jag, om Gud will, återvändt till hembygden. Hela dagen suto wi hemma på Kudnis, sökande ingen och sökta af ingen.

38 d. 24 Januarii: Lördag. Du glada dag, du lilla söta skalk, kom original: kom nu och säg någonting roligt, nu sedan din alfwarsamme föregångare så när narrat oss att gråta. Nå låt se hwad du har att berätta? det syns att förf. nyligen läst Hwardagslifvet. »Jo först en vacker winterdag, blid och mild och wänlig som wore den syskonabarn med Majsolens glättiga söner. Och dertill roade jag mig i dag med blommor, hwilket är något rart i Januarii, nemligen Alörs barn som limmades på papper, herren wet till hwad ändamål (ni skolen weta att det nu är dagen sjelf som agerar berättare). Och vips var min förmiddag slut, (hwilket, inom parenthes sagdt, till en del kom sig deraf att studiosus’sen (förmodligen Z.) ej war särdeles mån om att undvika att ej Mamma Sol tog honom på säng). – Sedan den enkla middagen med temmelig skälig|239| appetit blifwit förtärd, anlitades pianot som jag tror såsom ett medel att smälta maten, så såg det ut, ty wår studiosus gymnasticerade ordentligt öfwer de stackars tangenterna, till dess en thebricka med Moccas ljufligat ångande nektar förskaffade dem hwila och wåra öron fred. Nu skulle mumierna af vårens älsklingar åter fram, men då kom åter något som kom wår studiosus att glömma sina blommor och skynda ut som om elden sute i rockskörten. Jag undrade just hwad det kunde wara; Caffebrickan stod framför mig, således kunde det ej nu vara den som gjorde slag i saken. Men denna gången war det något helt annat. – Jag hörde först en röst i farstu’n: »Hwa ni war beskedliga som kom ändå.» – Aha, tänkte jag. Det war flickorna L. som woro så goda och tittade på mina landsbor. Knapt satte de sig innan flera kommo, nemligen Turdins och flickorna Backman. (Att Demoiselle Sahlbom war här och hade kommit på caffe innan wi ätit middag, hade jag så när glömt berätta). – Slutligen infann sig äfwen Moster L. (kors hvad den dagen gör sig familiäoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarander!) – Jag roade mig med att betrakta min studiosus och märkte att han såg särdeles blid ut, fastän han stod så der philosophisk såsom hans vana eller ovana är; men i afton ville det icke lyckas att stå alldeles stilla och sedig och beskedlig på ett ställe.|14| barnsligheter och stunder af ren oblandad glädje. Mitt barnasinne wille jag ändå inte byta bort! Nu proponerade någon af sällskapet sång och musik och efter entt litet krus, såsom stora mästares wana är, satte sig wår hjelte (jag ber ödmjukast!) till pianot. Att han önskade göra sitt bästa torde knapt behöfwa sägas. När nu en hoper saker blifwit exequerade, hwarwid »likasom af en händelse» ihogkoms »Ack blott en blick» – och »Från detta slott skall jag i morgon fara» – så förorsakade théet en paus. Derunder tog jag mig den friheten att anmärka att huruledes concertgifwarn war sig temmeligen lik sedan i somras då han vid ett dylikt tillfälle spelte »Må hon, må denna drömda bild», o. s. v. så att instrumentet dånade. Nu war han ej så bullersam, och dessutom war det nu Emelie B–ns ljufliga röst som af honom accompagnertes. – Nu är widare att förtälja huruledes twenne unga yrhättor bortsnappade hans philosophiska resmössa och stängde sig in i inre rummen. Men nu skulle ni sett honom – borta war philosophien i en blink, så wida det ej kan kallas philosophiskt att, nyfiken som ett fruntimmer, lura wid nyckelhål och titta på fönsterrutor. Ack du kära barnslighet! Och tänk bara, när han slapp sågo wi wår philosophs beprisade envisa vilja, wara fastsydd i Mössans foder och det med en tråd så klen så klen som wore det just för att trotsa honom. Och han kunde den icke slita. Se der, tänkte jag, det starkaste af alla band, hwilket ehuru till utseendet ofta klent som|240| denna tråd, bundit så mången hand full af kraft och styrka. – Ljufliga boja! Men tillåt mig säga några ord på mitt eget språk: och när hon stod der så lugn och så trotsig – den söta flickan – då var i sanning min stolta vilja så bunden att jag ej för alt i verlden ville göra något då hon sade nej.uttolkad chifferskrift – – De barnena, ja de barnena, höll jag på att utropa då jag sedan såg de tre draga fingerkrok, hwilket gick så till att de twenne flickorna skulle försöka muskelstyrkan i wår hjeltes arm, hwilken dock bättre bestod profwet än viljan. Men mer än jemt war det just inte ty kraft bodde äfwen i de fina händer som sluppo leken med röda fingrar.» – – – –

39 Så långt berättar dagen sjelf och squallrar för hela verlden, likasom inte hela verlden skulle veta att det är den rack’on sjelf som ställt till det der allt. Nu will jag, hjelten och philosophen så kallad, sjelf fortsätta berättelsen:

40 Sant war det att de fina händerna woro helt högröda och derföre skulle wi nu draga handsk hwilket så utföll att vi alla tre hwarsengång regerade och tyranniserade. Jag fick engång befallningen: »du skall säga din fästmös namn.»original: namn. Jag gjorde så, nemligen så att jag helt förtroligt sade: »din fästmös namn». – »Nej inte så, du skall ropa Backa Lina högt» – Jag ropade: »Backalina högt». – »Så du är stygg!» – Hand låg i hand och det roliga war att jag kunde förut säga hwem som skulle bli tyrann.|15| Wåra gäster spisade afton på Kudnis. Rossalie lät mig wid bordet välja damer och jag behöll den sista. Sedan blef det tal om bryderi och Sophie B. sade att »det är ett så säkert tecken att den man bryr, den tycker man om». – »Z. han spelar och hör ej någonting.» – »Han hör mer än wäl.» – »Nå så kunde du hålla med oss heldst.» – Nu återstår ännu något. »Å, sade Mamma, du kan just ta dig en kyss af flickorna allesamman». – Sagdt och gjordt, och så började jag med Sophie B. och slöt med Mathilda L. – »Ser du nu hwad Mamma engång skaffade dig», sade Mamma och wi logo hjerteligen. – Nu foro fruntimmerna och jag sade af hjertans grund: »tack för aftonen». – Jag rolig godnatt, söta flickor! – –

41 Glada stunder som lemna minnen efter sig. En liten Icke Officiell afdelning: Men ännu sade jag inte godnatt åt alla, – jag följde flickorna Lithen och de voro så goda och bådo mig sitta inne i sufletten, – så åkte vi en stund och jag satt i mörkret tätt bredvid Mathilda.uttolkad chifferskrift Rossalie L. sade om aftonen: »Ett har jag emot dig, att du är så alfwarsam.» – – »Sant talar du, goda Rossalie, och det har jag förebrått mig sjelf. Men mycket mycket bättre blir det småningom. Icke sant?» – Mathildaoriginal: Mthilda hade läst mina dagböcker och svarade ja. – Tack för er godhet söta flickor, jag älskar eder båda.uttolkad chifferskrift –

42 »Du är lycklig», sade Rossalie, och hon hade rätt. Gud ware lof för dagar sådana som denna.

43 d. 25 Januarii 1835. Söndag. Äfwen Söndagen, den skälmen war en god dag, troligen den sista på en tid igen. – Jag war i kyrkan och hörde Holm’en predika och anfäkta sig. Sedan med broder Hindrik ut att åka ända förbi Djupsten, så att wi sågo en skymt af det kära wälsignade Alörn. Jag wille just bra gerna fara till gamla stugan der och se wålnaden af wår glädje igen, men wi hunno icke. – Hemkommen igen, limmades blommorna fast. Snå snart det led mot e. m. gick jag med syster Sophie till staden, uträttade först några ärender hwaribland ett besök hos studiosus broder Schale, och gick sedan i sällskap med vännen och spefågeln Hindrik B. till Lithéns.

44 »Välkomna, å si Hindrik som gör sig så rar!» – »Ja banna honom nu dugtigt,» sade jag. – »Will inte ni stiga in och helsa på prostinnan?» – »Nej jag tackar.» »Mins ni sådan rolig afton wi hade i höstas här då prostinnan likasom nu var på visit?» – »Hwad ska wi roa oss med?» – »Tag fram de der kortena.» – Det togos fram, och man lekte sålunda att först ett wanligt kort wäljdes, och sedan upplästes det motswaradende af swaren. Tre gånger förut hade på mina vägnar|16| klöfwerkung blifwit utdragen och nu drog jag den först ut och sedan ännu en gång. Är det icke förlåtligt att ett hjerta sådant som mitt klappade en smula hårdare wid ord sådana som dessa: »Sköna äro dina planer, yngling, ännu skönare skall din lefnad blifwa. Wälj dig en flicka ej efter andras omdömme utan efter eget tycke; – mörkt är detta kort, mörk bör äfwen den älskade wara»? – Ett exempel på att man ofta kan wara glad bara man inte tänker på morgondagen. Wi skrattade och skämtade helt hjerteligen öfwer dessa och dylika älskeliga spådomar. – Men är det då så alldeles omöjligt att föreställa sig en vink af framtidens genius? Jag åtminstone är icke den som swarar Nej fastän jag visserligen ej bereder mig på så ljusa utsigter som det wälsignade kortet lofwar. Leken war just rigtigt rolig i synnerhet som wi fingo mest bara goda kort. – Sedan företogs squallerleken Understol som endast hade det felet att wi woro alltför få. »Någon undrar om du mera tycker om skal än kärna?» (krakmandel åts då som bäst) – Så lektes »göm ringen», der wi gifte bort hwarandra till höger och wenster så att hönsena fick wist ingen stor skada göra i hampan. »Svinen gar i päronlandi.» – Allt godt och wäl. Rosalie frågade, hwarföre jag såg så fundersam ut?original: ut”? Derföreoriginal: Derfure att jag tänker efter huru jag skall få skrifva till Mathilda. – Ja tänk nu efteruttolkad chifferskrift sade hon. Och jag fann på råd, läsebibliotheket skall genomoriginal: gonom Rosali skaffaoriginal: pkaffa mig den glädjen. – Tack psöta Rosali för|242| din godhet.uttolkad chifferskrift – Slutligen speltes litet femkort. »Den som hwiskar så ljuger han,» sade de om mig. – Alörsblommorna emottogos, och min dagbok lemnades tillbaka. »Vet du inte är jag lesen sade hon och såg så god ut. Ach du söta goda flicka hvad du är beskedlig tänkte jag och hade velat tacka henne så hjerteligen ty jag såg att hon förlåtit mig utaf bara godhet.uttolkad chifferskrift »skrif dit i kanten». – Pappershjertan. »Godnatt godnatt och tack för oss!» – Ack i morgon så här dags är jag redan långt borta.

45 d. 26 Januarii 1835 Måndag Denna dagen war således en sådan som jag förr i werlden brukade kalla olycklig; nu tycker jag det är synd att så säga och så får den heta Ledsam. Min afresa är bestämdt till i dag utsatt, och gick äfwen för sig.|17| Efter åtskillige rangeringar wandrade jag till staden på afskedsvisiter, nemligen först till Turdins, sedan till Calamniuses och sist till Lithéns. På första stället måste jag lofwa att komma ännu engång, på det andra woro unga damerna icke hemma och på tredje stället träffade jag alla. Jag satt der en lång eller rättare kort stund, och tog sedan afsked och skulle gå. – »Å sitt ännu en liten stund efter klockan inte är 12 ännu» – »Säg du, Z., det är inte swårt att locka den som med will hoppa», sade moster L. och skrattade. – »Sant sade moster», swarade jag och skrattade äfwen. Jag satt, jag stod en stund wid dörren med kapprocken på, och så gick jag. – Inne till Collander uti hans eget nyss opputsadeoriginal: oppputsade hus. Han har snyggt och nätt och trefligt inne hos sig. »Du har utsigt ragkt in på andra sidan gatan.» – »Ja, sade han. Och för den utsigten skulle du säkert vilja ge mycket.» – Jag log. – Således öfwerallt anspelningar. Jag begriper alldeles inte huru jag i somras sade kunde säga: »c’etoit mieux si vous taiserez»språk: franska om något åt hwilket jag nu ler och säger: »parlezoriginal: parlez donc, parlez mon cher, c’est moi une jouissance!»språk: franska Derefter in till Turdins åter, och tog nu afsked af Hindrik och alla. På hemwägen mötte jag en häst som blifwit skickad efter mig. – »Hvart sade Frun att du skulle söka mig.» »Hos Lithens», swarade drängen och jag log. – Inne hos Brunströms. Gratuleras till splitterny kapprock och slit med helsa. Jag hade fått klädet till present af min gode Farbror G. uti Uleåborg. – Nu återstår då att förtälja huru jag först spisade middag som war baresta mina favoriträtter, wörtebröd och god mjölk, cortletter och lingongröt med sirap uppå, huru jag sedan tog husfolket ihand och sade farwäl och sålunda sjelf oppstoppad i min nya krimskinsmössa steg i min väl stoppade släda, – – eller nej, det var så rätt, i suffletten, ty mamma följde mig till Juthas. – På resan genom staden såg jag ännu engång broder H. och så äfven en som satt wid fönstret och nickade så wänligt,|243| så att jag tyckte att det ändå hade sina ledsamma sidor att så der resa hemifrån, hwilket jag i förbigående sagtdt, väl hundra gångor förut tänkt och funnit. Så kommo wit till Juthas gästgifvarg.|18| Der kyste jag min goda Mamma, fick förmaning att wara försigtig på resan, och så bar det i Guds namn widare. Jag hade egen kusk och en del af vägen egen häst ända till Lappo. – Medan jag nu satt så der i min makliga släda i enslighet, så lät jag allehanda älskeliga tankar i parad defilera förbi för att ej wara utan sällskap; till slut blefvo de allt underligare och oredigare, hwilket kom sig deraf att jag innan jag vistae ordet af, nuckade helt godt, och sedan ej vaknade förr än i skymningen vid Karkaus. Der träffade jag Mormor Wacklin och Moster Backman med de sina, Emelie och Lotta, Wilhelm och Alfred. Så satt jag der en liten treflig stund, och for så af igen. – Kl. 2 om natten ankom jag till Lassila, 8 mil från N.Cy, och träffade lyckeligen Min reskamrat Sohlberg. –

2. Min Femte Färd till Helsingfors. (a)

46 d. 27 Januarii d. 28 Januarii d. 29 Januarii d. 30 Januarii 1835. Fredag. Om min ditresa will jag ej wara widlyftig. Den gick makligt och äfven bra utom att wi 6 gånger åkte ikull, och det ibland på släta landsvägen. Andra dagen, d. v. s. Tisdagen, åkte wi 11 mil, och Onsdagen lika många. Thorsdagsmorgon, råkade wi ett sällskap af 4 andra kamrater som hunno opp oss i Kangasala. Thorsdagsförmiddag spisade wi i Tavastehus och drucko öl. Samma afton träffade wi ännu 2 andra Helsingforska studenter, så att wi på nattquarteret, 3 mil från Hfors, voro rigtigt hoppackade. Herrarna woro om morgonen särdeles makliga och brydde sig icke om mina anmaningar, så att wi ej förrän kl. 11 på Fredags förmiddagen den 30 Januarii 1835, och således just då posttimmen war förbi, ankommo till Helsingfors, hwilket särdeles förtröt mig, ty jag hade gerna welat skrifwa med gående post. Blanken träffade jag genast, och vid helsan. Rosenkampffs mådde allesammans väl och lilla baron tycktes wara en trefliger werldsborgare. Jeana, hwilken war sig lik, hade slagit wad med Baron att han skulle få bruna ögon. Moster mådde bra. De hade nu främmande till middagen, hwarföre jag war hem emellan pour m’ajusterspråk: franska. – Presenterad för Senatorn, hofrättsrådet Holmberg. En skål af Bonsdorff. – Träffade en gammal lärare, Magister Nyman. – Sedan sökte jag thejungfrun förgäfwes och war om aftonen hemma.

47 d. 31 Januarii Lördag. För det första gjordes nu en upwaktning hos Rector. Curator träffades ej hemma. Dagen förflöt under det man så der|244| småningom lagade sig i ordning. Om aftonen besöktes thejungfrun af en gammal kund.