Februari

Februarii Månad.

1 1 Februarii Söndag. Den första dagen i denna månad, som war en söndag, befann jag mig utisåledes uti Helsingfors, och bivistade gudstjensten. Melart predikade och hans predikan ger jag det vitnesbörd: den är den bästa jag någonsin hört, ett religionens kraftiga språk fullt af anda och sanning. Mot aftonen gjorde jag tillsammans med Blanken visit hos Thunebergs, och spelte der pianoforte. Ida Thuneberg war hemkommen och hade vuxit till sig. – Men annat war dock sista Söndagsaftonen.

2 d. 2 Februarii Måndag – d. 2 Febr. skref jag hem till Mamma. – Ma Tantespråk: franska Friherrinnan och Jeana åkte ut till fästningen och underskrefwen fölgde. Jag will ej säga något, men vist war det eld och låga inom mig då jag for förbi Ernswärds graf och de om gammal ära vitnande stolta murarna af Sveas förlorade borg. –

3 Blanken hade om aftonen främmande, väl 11–12 herrar som woro hos oss till kl. 12. De tracterades med thé, toddy, en sup och smörgås med rentunga.

4 d. 3 Februarii Tisdag d. 3 – besökte jag Bonsdorffs collegium och Nationsmöte. På det sistnämnda träffade min gamla broder Logren, hvilken derföre att Mathilda tyckte om honom funnit ett vist välbehag för mina ögon.uttolkad chifferskrift –

5 d. 4 Februarii Onsdag d. 4 Tillbringade jag aftonen hos Logren och wårt samtal war ej utan intresse, ty wi talte mycket om NyCarleby, hwarjemte han beskref sina äfwentyr under Sommaren. – Jag skall säga jag är en godtrogen stackare som mycket heldre tror godt än ondt om folk. – Jag wille göra Logren stackare en glädje, och berättade för honom att M. hade sagt: Logren är en af mina favoriter. Han kände sig äfwen smickrad der af i hög grad, som war högst naturligt –

6 d. 5 Febr. Thorsdag d. 5. Föreföll just ingenting som förtjenar bemärkas. –

7 d. 6 Febr. Fredag Jag har läst Fröken Bremers Nya Teckningar ur hwardagslifwet och måste bekänna att de äro förträffliga. Maken till fruntimmer att kunna skrifwa har jag alldrig hört. – Det är skada att jag ej har tid att rätt studera den älskwärda Författarinnan.

8 d. 67 Febr. Lördag. – Efter collegiernas slut drack jag en warm kopp the hos gamla jungfrun. Wädret som merändels är högst obeständigt wore i dag passande för en dag i slutet af Martii. – Quentin Durward af Walther Scott –

9 d. 8 Febr. Söndag. Slaskigt och yrwäder faseligt alldeles. – I kyrkan och hörde Pastor Lange predika. – Bjuden på middag till Thunebergs, hwilka woro rätt artiga. Pianoforte och sandperlor. Sedermera kungsspel. Aftonen tillbringades hemma. – Jag är helt glad då jag ser på ett ark papper som ligger framföroriginal: fralför mig,uttolkad chifferskrift – Gissa hwarföre! Jo häromdagen försökte jag rita Mathildas porträtt och det blef så likt att jag hade innerlig glädjre deraf.uttolkad chifferskrift –

10 d. 9 Febr. Måndag Börjades den goda wanan att stiga litet tidigare opp. – Privat collegium hos Professor Sjöström – Då jag kom hem ifrån honom fann jag till min ej ringa glädje att Cederman och Lewelius emedlertid ankommit och aflämnat åt mig ett bref och ett paquet hemifrån. Gott sey gelobtspråk: tyska de må alla bra. – Visite hos Rosenkampffs tillika med Blanken och J. Lewelius. – Fru Borgström gjorde på samma gång der visit, entt hyggligt fruntimmer. – Jeana war munter och rolig. Wi spisade der afton och kommo hem kl. 10. –

11 d. 10 Febr. Tisdag. Afhörde Bonsdorff Collegium i Chemiens ABC. Nationsmöte. Der war talrik församling och lifligt. – Om Terminsfesten. – d. 11 Febr. Onsdag. War en lat dag uprigtigt sagdt. På mötet beslöts att verser skulle afsjungas vid den skål som skall drickas för våra relegerta kamrater. »Men hwem skall skrifwa dem»,original: dem, sade Curatorn Snellman,. »Kanske vi gripa i Topelius»,original: Topelius, sade han och tog mig i axeln, »han skall ju knäppa i tysthet» – Jag blef naturligtvis alldeles faseligt förvånad, men måste lofva ty Blanken squallrade.

12 d. 11. Febr.original: Febr Onsdag. War föga någon flitig dag. Quentin Durward. – Om aftonen inträdde en gammal bekant till Blank f. d. studenten Silvander, för närwarande skolmästare i Reval, som är hemma från G. Carleby. Han stannade, såsom nykomling i staden, hos oss öfwer natten, roande oss med berättelser och prat till kl. 12 då jag ändteligen lade mig ifrån herr Skolmästarn, som hade sina små skolmästarefolor. Annars har jag ingenting emot karlen. –

13 d. 12 Febr. Thorsdag. – War Nationsmöte för att betala Terminsafgifterna. – Derwid war äfwen wår Inspector närwarande, enkannerligen för att ventilera wåra statuters inledning. Uti densamma stötte han på de orden: »må ingen yppa hwad på wåra möten af mera enskildt syftning afhandladt är.» – Han mente: »man vet att regeringen fäster|246| särdeles upmärksamhet wid hwarje spår till enskildta föreningar, och man måste wara försigtig»original: försigtig. – Någon af kamraterna yttrade sedan: den försigtigheten är sannerligen så pur att intet annat än bara försigtighet fins quar hos gubben.

14 d. 13 Febr. Fredag. Årsdagen af Herr Backmans död. Baron Rosenkampff reste till Åbo. Möte uti Nationsrummen hwarvid Terminsfesten bestämdes till Tisdagen.

15 d. 14 Febr. Lördag Academisk Inscription. Det war skada att jag kom för sent, och ej fick höra mera än slutet af det kosteliga tal hwarmed Rector Magnificus tracterade oss. – Det war mera hårdsmält mat, heldst han i synnerhet faseligen utmålade wåra redliga relegerta kamrater. Sedan gjordes ett misslyckadt försök att stryka öfwer allt detta med harfoten. Och efter det han widt och bredt beprisadt nya talande bevis af regeringens faderliga och nådiga ynnest skulle man ha väntat sig att höra något mera än huruledes Ryska regeringen förärat Academien 25 ex. af en rysk chrestomatie. – Äfven Thesleff höll ett kort tal hwaraf summan war att wi skulle göra oss värdiga regeringens nådebevisningar.|22| Efter att hafwa åhört så upbyggeliga förmaningar, åtskiljdes samlingen. Det uttryck jag dervid observerade i studenternes ansigten, war hos de flesta en försmädlig min sammansatt af hånlöje och förakt, hos några woro skrattmusklerna i fullt bestyr och hos minsta delen uttryckte sig förmaningens intryck i trumpen upsyn. – Magister Ahlstubbe, och m Cederman, Lewelius och Staudinger rökte hos oss några pipor. Staudinger skulle stämma Blankens guitarr och fick till sin faseliga förvåning hela dess hufwud i handen, så att vi måste kasta ett kläde öfver den när ägarn kom. – Mina Ephemerer föllo Ahlstubbe i ögonen och han läste dem, hwarvid han behagade yttra det jag borde wisa för Runeberg »Mina Nöjen». – »Nåhå, tänkte jag, så högt bära vist icke mina vingar.» – Promenad. Om aftonen beslöto Blanken och jag ganska oförmodadt att gå på spektakel. Westerlunds trupp spelte: Evelina eller hon blandar sig i allt, en Comedie som inte är så dum om den spelas bra. Sedermera gafs ett theaterfyrwerkeri som war bara strunt.

16 d. 15 Febr. Söndag. Biwistade gudstjensten men kom för sent och måste stå på gången. Lånte af O. Forsman Stagnelii skrifter. Det gläder mig innerligen att få göra närmare bekantskap med den ädle odödlige skalden. – På aftonquisten suto här hos Blanken wid ett partie trädkarl Thuneberg och hans bror från Lovisa. Upmuntrad af en kopp the hos thejungfrun roade jag mig med »Mina Nöjen.» –

17 d. 16 Febr. Måndag. En icke sysslolös dag. – Sjöströms priwata collegium.

18 d. 17 Februarii 1835 Tisdag. Den bestämda dagen för Terminsfesten. – Jag tänkte länge och wäl på de der verserna som till afton skola aflemnas, men jag fick dem ej alldeles så som jag wille ha dem. Enkla och temmeligen simpla blefwo de och jag väntade ej något bifall för dettanna förstling som framträdde så offenteligen, men tog dem ändå med till

(B) Österbottniska Nations Terminsfest 1835 Wår-Termin.

19 Klockan ungefär ½ 7 samlades kamraterna. Närwarande woro Rector Pipping, Professorerne J. M. Tengström, Linsen, Ilmoni och Hällström. Derjemte Runeberg, F. Tengström, Mag. Lille, Mag. Backman, Ståhlberg, och ungefär 70 kamrater, anförda af Snellman. Först kringbjöds thé, och derefter upläste Magister Borg en liten afhandling om kyrkans förhållande till staten, – framgången ur hans innersta öfwertygelse och ämnad att wäcka det slumrande nitet och uplysa den sanna betydelsen af kyrkans andemening, i synnerhet hos blifwande prester. – Sedan den war slut frambars punsch och genast tystnade stojet, såsom wore enhwar betänkt på att dricka och ej bry sig om annat än glaset. – Strax derpå dracks Rectors skål, proponerad af Snellman, och dervid afsjöngs Sjöströms: »om himlens blå af dunkla skyar höljs». Wi hade wäntat att Rector skulle hålla ett litet tal och dervid förklara sig så der smått, men alldrig knös han ordet. Efter denna, sanningen att säga föga uprigtigt menta skål, dracks en annan som war så mycket mer intressant, nemligen För studentacorpsen i allmänhet, addresserad till de främmande studenter hwilka, en ifrån hwarje nation, woro här tillstädes, och Stenbäcks brödrasång, »Så länge wårt hjerta är warmt och wår blod» – o. s. v. – Magister Backman tackade på de främmande nationernas vägnar för denna skål: »det är en glädje, sade han, att höra dessa tänkesätt hos en afdelning hwilken ej mindre dess ädla anda och kraft, änoch den energie den alltid visat, än dess antal berättiga till det första rummet bland det Finska universitetets afdelningar. – Det fans en annan afdelning som gick densamma nära, som åtminstone sträfwade åt samma håll, om den ock ej förmådde utveckla samma kraft och leda till samma följder; – dess kraft|24| splittrad, dess föreningsband brutet; åskstrålen har träffat dess stam och klyft den från kronan till roten, och alldrig alldrig skola delarna blifwa hwad det hela warit. Men hwad jag will önska eder, gode herrar, är alldrig samma öde måtte drabba er och att alldrig en omild hand griper|248| in i det innersta af edert brödraband.» – Han slöt sitt öppenhjertiga tal. Olika war den verkan det åstadkom. Rectorn och Linsén (hwilken ifrat för nationens delning) togo sina hattar och gingo utan att säga farväl. Några sade sig hafwa förmärkt ett spotskt löje spela på Pippingens läppar. – Men i kamratern wåra hjertan tände det eld, stoltare gnistrade hwarje öga och klappade hwarje hjerta; ur hopen ropade några röster ett högt: »tack för den önskan», och ett allmänt sorl: »han talte som en karl», »han förtjenar hurras opp» – genomgick kamraternas skaror. – Och i sanning, han förtjente det. Ty ljuft är det för ett öra som länge vant sig att höra sanningen endast hwiskas, att lyssna till ett öppet manligt och kraftigt språk. Ja tack, redlige Backman för den önskan, den var på sin plats! –

20 – Derpå följde Inspectorsoriginal: Ispectors skål, hwartill Blanken gjorde harangen, och beklagade dervid att wi så snart skulle mista honom – »Hwad det beträffar, swarade gubben, så tänker jag wara med så länge jag orkar.» – Redan rörde sig massorna lifligare och upmuntrades äfwen af åtskilliga sångstycken. – Så följde en skål för Membra Honorariaspråk: latin. – Efter den kom en skål för Snellman tillika med studentvisan och en skål för f. d. curatorer, äfwensom en d:o för Runeberg hwarvid »swanen» afsjöngs. – Nu, då glädjen war och känslornas swall af punschens dunster woro lifvade i hög grad, upträdde C. Ehrström med en skål för de relegerta: »hwad jag kan försäkra, sade han, är att endast en warm känsla för sanningen ledt dem.» – – Då afsjöngos mina verser. Säger jag att jag wid detta mitt första inträde i det offentliga war en likgiltig åskådare så ljuger jag som en skälm; jag satt, ungefär som då en författare ser sittn första pjes upföras, med|25| hjertat i näfwen och missnöjd med mig sjelf att ej afslagit commission. Dock hörde jag att man war nöjd med verserna, heldst ma de åsigter deri uttrycktes sades wara rätt upfattade. De vandrade ur hand i hand, bland professorer och magistrar och funno öfwerallt män som woro wana wid witterhet och poesie; och sedan äfven i Runebergs hand! – För tusan plåtar, det var annat sällskap än NyCarleby publik som helt nyligen sett mina första försök. – Ej under att jag ångrade mig. – – Runeberg förklarade sig nöjd med sista versen och bad mig visa för honom mina försök. – – De sjöngos på melodien af »Källan».

Ejoriginal: »Ej bryts den länk, ej slits det band

som fast af bröder knöts,

och alldrig än af slumpens hand

en sann förening bröts

Den känsla uti vänfast barm

som föds af brödratro,

skall städse innerlig och warm

uti mitt vårt hjerta bo.

Hwad mer om tomma skuggors sky

sig lägrat mörk kring den!

Med stunden kommo de och fly

med stunden bort igen.

24 De twå första äro ganska hwardagliga; uti den tredje är en vink af Runeberg begagnad. – Jag tror att jag inte är fåfäng, och min tanka om dessa rader är ganska ringa, men jag uppehåller mig vid dem emedan de voro de första af mina små försök som fingo en kanske förhastad publicitet, att de ej äro af de mest lyckade af »mina nöjen»original: nöjen härrör kommer sig både deraf att jag vist icke war vuxen att träffa den enkla och dock så djupa tonen af »Källan» och deraf att jag ej tordes lemna fantasien i dem fritt spel.

25 – Klockan öfver 2 åtskildes samlingen efter många muntra uptåg, som förehades i den cirkelkrets som bildades. Backman blef opphurrad. Intressant war denna afton för den goda sämja och det öppenhjertiga språk som der rådde. Äfven Inspector, Gubben Hällström yttrade: »detoriginal: det måste äga intresse för en man hwilken såsom jag i 43 års tid bivistat universitetet hwarenda termin att se mina fordna kamraters söner, ja till en del sonsöner, så här omkring sig». –

(C) Hwardagslif.

26 d. 18 Febr. d. 19 Febr. Thorsdag Onsdagen den 18:de Februarii war en föga arbetsam dag, men deremot Thorsdagen den 19:de temmeligen werksam – Ny studentmössa. Wäderleken war åter något kall. En frugtlös promenad till Moster Wikstedt som ej war hemma. – Arbete på Chemiska Laboratorium.original: Laboratorium

27 d. 20 Febr. Fredag. Om Fredagen skref jag hem till Mamma, till Hindrik och till Syster Sophie. Åt Hindrik skref jag en önskan för hans räkning att ej lida brist på:

godt vin och goda vänner

och derhos en blåögd hjertanskär.

29 Men intet bref hade jag ännu med denna post ifrån de tröga skribenterne. Bivistade om aftonen Sällskapets pro Fauna sammanträde.

30 d. 21 Febr. Lördag. – Lördagen: Springande hos Sahlberg. – Pacius, den nyligen här vid universitetet anställde och från Sverige hitkomne virtuosen gaf en concert. Den war talrikt besökt och rätt mycket omtyckt, och exequerades uti Solennitets salen. Mamsell Aschan spelte som en liten engel och war äfwen sehr hübschspråk: tyska, det vill säga särdeles nätt. Virtuosen spelte med mycken smak och behag, men gick dock inte upp mot Nagel.

31 d. 22 Febr. Söndag. Uti Kyrkan. Grahn predikte. – Det war ett faseligt wäder. Undantagande en promenad till thejungfrun satt jag hela aftonen hemma och musicerade såwäl i fantasien som på Westlingens pianoforte.

32 d. 23 Febr. Måndag. Grekiska och försummadt collegium hos Sjöström, hwilket sednare kom sig deraf att jag af kamrater hindrades att läsa. Dessa förmiddagsvisiter äro högst opassliga och generande, det måste jag bekänna. Aftonen efter wanligheten hemma med min penna tillbringad. – för Ephem.Ephemererna

33 d. 24 Februarii Tisdag. Började studera Berzelii kemie. Underrättelse om att den stackars Boman som för sin obetänksamhet med cholerafartyget kom till Sveaborg, derstädes aflidit. – Så fick dock choleran entt olyckligt offer. Det war bra synd och det gjorde mig just ondt om honom. Brefwet som jag i hans hustrus namn skref till gubben, kom oupbrutet tillbaka. – – Intressant Nationsmöte.

34 Eldsvåda Följande natt omkring klockan ½ 2 hörde Blanken wår dörr öpnas. »Hwem är det»? frågande han, oviss hwad han skulle tänka om ett sådant besök. »Suuri walkia kaupungis’språk: finska, stor eldsvåda i sta’n»,original: sta’n, sade waktkarlen hwilken postade i generalens farstu och wille warna oss. Wi flögo opp. Himmelen rodnade starkt. Wi skyndade ut, öfwerenskommande att om werklig fara wore förhanden icke åtskiljas. Gatorna woro i liflig rörelse och anblicken af en klar låga mötte oss. Elden war lös uti en färgares werkstad wid skatuddens början. Det blåste wäl starkt, men åt vindsidan låg den stora öpna planen af lustorget som hindrade|251| elden att sprida sig. Det war den första eldswåda jag sett på nära håll och den gjorde intryck ehur den ej war hwarken betydlig eller farlig. Lågorna flammade blodröda och i deras sken glänste de käcka karlar hwilka omhwärfda af rökmoln satte gräns för elementernas raseri, snön yrde, folket skrek,original: skref, sprutorna smattrade och elden sprakade. Ej en gång färgarens midt emot på samma gård stående hus brann. – 2½ hus brunno. Elden lär kommit lös genom gesällernas oförsigtighet och brandwakten märkte den först. – Efter en timme gingo wi hem. – Jag har iblandt föreställt mig huru jag skulle wid någon eldswåda utföra en ridderlig bragd och mellan lågor och rök störta mig i ett brinnande hus för att rädda en menniskowarelse. – Jag ser nu att det skulle inte wara något lekwerk, – men jag tror sannerligen att jag skulle hafwa mod dertill, ty jag har sjelf märkt att, så maklig jag wanligen ser ut att wara, så stegras wid tillfällen af vigt min verksamhet till en alldeles otrolig grad. Lägger jag dertill denna swärmande enthusiasm som stundom griper mig, så tror jag – utan skryt – att jag skulle ha hjertat på rätta stället. –

35 d. 25 Febr. Onsdag. Flitigt stökande på Laboratorium. På Nationsrummen och bokauction. Afton med mina papper i sällskap med mina drömmar. Det är så min vana.

36 d. 26 Febr. Thorsdag. Efter en wältillbringad dag förflöt aftonen hos Moster Wikstedt. Hon war sig lik. Lilla Hanna hade blifwit porträtterad af Lind och såg så söter ut. Der war en krets af Fruntimmer församlad, hwaribland äfven några unga. Jag kan då inte med det der cavaljersväsendet, men trumpen var jag ej heller.

37 d. 27 Februarii Fredag Chemisten, Professor Bonsdorff anställde i dag en slags repitition eller rättare examen med oss som besökt Laboratorium. Det gick förswarligt. Om aftonen war ett slags främmande hos mig. Det bestod nemligen af Cederman, Elfving Staudinger, Silvander och Blanken. Tractamenterna bestodo af ett glas toddy per corpusspråk: latin; sannerligen wore en sådan måttlighet wid slika tillfällen önskwärd. Wi spelte trädkarl på ingenting, spelade guitarr, sjöngo och lekte slutligen en fråglek med kort, hwilken jag skall någongång practisera i NyCarleby. Ibland anmärkningwärda frågor war: »hwem af oss som skulle få den wackraste hustru»? – och se! de twenne gånger som frågan gjordes utföll swaret till min fördel. – Nå jag måste säga, de der kortena tyckas wara underskrefven särdeles bewågna, ty detta är ej första gången. Numne mentiantur?språk: latin aj! om det wore dikgtens guldlockiga mö! – Då blefwe jag ej missbytt. Ty om jordisk lycka förswinner som en dröm – om mig|252| blefwe sången förunnad, o, klaga då icke du sorgsna själ! – suam cuique fingit fortunam.språk: latin*(Sednare) Roliga Z., hwartill skall den der wackra episoden tjena? Jag skall säga dig du är en stor narr som både likt och olikt kommer fram med dina reflexioner och profetior. Menar du att en kortlapp skall göra dig till poet? –

38 d. 28 Februarii Lördag Lindfors, en af wåra kärnkarlar, satt hos mig på förmiddagen. Han sade sig hafwa updrag att kalla mig till ledamot af Österbottniska nations tidningsredaction. – Inte fattas mig lust, bara inte förmåga fattas. – Quällsward på spisquarter, med ypperlig gröt. Der war en Svensk unger man som talte om sitt fädernesland. – Fantasier. Alltså har Februarius förflutit. Gud ware med oss nu och allt framgent så går allt väl! Amen. –