Nionde Läsningen. Om jorden

|90|

Nionde Läsningen.

Om jorden.

1 En dag stodo Anders och Greta på gården och gräfde så ifrigt, att svetten dröp ifrån deras tinningar. När de hade gräft en djup grop, lade de sig ned och sågo i gropen. I detsamma kom deras fader och frågade: hvad gräfven J, barn, och hvad sen J der uti gropen? Greta svarade: vi ville gerna se det, som finnes inuti jorden.

2 Fadren sade: om allt folk i byn skulle gräfva på samma ställe, och om de hölle på dermed uti femtio år, så skulle de ändå ej få se det, som finnes innerst i jorden. Ty, om det vore möjligt att gräfva ett hål tvärsigenom jorden, så skulle det hålet vara 1 200konsekvensändrat/normaliserat (ett-tusen tvåhundra) mil djupt. Och för att komma till|114| jordens innersta, måste man gräfva 600 (sexhundra) mil djupt. Men nu kan ingen gräfva en mil nedåt, emedan man derförinnan kommer till vatten eller berg. Så långt som en mil går ingen grufva nedåt i jorden. Stundom hittar man i bergen djupa hål, som kallas grottor och som varit der alltifrån jordens begynnelse. Menniskor ha stundom krupit ned uti dessa grottor och haft eld med sig för att betrakta jordens innandöme. Och då har man sett höga hvalf, likasom kyrkor, i hvilka vatten beständigt droppat ned ifrån taket. Och der ha varit förunderligt granna pelare af hvita stenar, och der ha underjordiska floder brusat långt ned uti mörkret. Men intet lefvande väsen har bott uti djupet, och menniskorna ha der kännt sig hemska till mods, så att de gerna skyndat upp till Guds klara dag tillbaka. Så vet man ingenting säkert om jordens innersta. Men om det, som är närmast under våra fötter, vet man, att det består af flera olika jordlager ofvanpå hvarandra. När man gräfver en brunn, så händer det, att man först kommer till mull och sand, sedan till lera, sedan åter till sand och så åter till andra jordarter. Mycket bättre känna vi jordens yta, som Gud har gjort till ett hem för menniskor, vexter och djur.

3 Jag kände en gosse, som aldrig varit utom stugan, der han bodde, emedan han var både blind och halt. Länge trodde han derföre, att verlden ej räckte längre än till stugans dörr. Men en dag fick han höra, att der ännu fanns ett stycke af verlden utanför stugan. Då stack han ut sin hand genom fönstret för att känna åt, huru stor verlden var. Och när han grep i den toma luften, ropade han med förundran: verlden är mycket stor! Jag kan ju ej känna dess väggar!

|91|

4 När Anders och Greta hörde detta, begynte de skratta. Fadren frågade: säg mig, Greta, huru långt|115| är det härifrån till verldens slut? Greta svarade: verlden räcker ännu ett stycke bortom grinden vid landsvägen, ty der har jag varit med korna i vall. Anders tyckte detta vara för litet och sade: verlden räcker visst en mil härifrån, ty så långt har jag farit till qvarnen med far för att hämta mjöl.

5 Då sade fadren: se, så litet skulle vi veta, om vi ej finge lära mera af andra. Kom, så gå vi tillsamman till det höga berget i skogen. Der få vi se något mera af jordens yta.

6 Och så gingo de alla och sågo sig noga omkring under vägen. Vid det att de gingo, trampade de på den gröna marken likasom på ett golf. När de kommit ut från gården på landsvägen, var der på ena sidan en stor skog, af många slags träd, buskar och täta snår. På andra sidan var der ett jemnt land med åkrar och ängar. Det landet kallades en slätt, och en mindre del deraf kallades ett fält. Litet längre bort, utanför staden, var slätten sandig och kallades en malm. Och ännu längre bort, der man såg slätten betäckt af ljung och glesa tallar, blef den kallad en mo. Om denna slätt vore så torr, att ingenting vexte på honom, så skulle han kallas en öken. Och vore han kal och stenig, men ändå bevuxen med gräs, skulle man kalla honom en stepp.

7 Vid det att de gingo längre, blef marken först högre och sedan åter lägre. Det höga stället kallades en kulle, och der vägen gick uppför eller nedför kullen, var en backe. Och vore den kullen hög och stor, skulle han kallas en land-höjd; och vore han lång och smal, skulle han kallas en land-ås. När nu barnen gingo nedför backen, kommo de till ett lågt ställe mellan två höjder, och det kallades en dal. Men vore den dalen liten, så skulle han kallas en däld.

|116|

8 När barnen gått genom dalen, veko de af från landsvägen och begynte stiga uppför berget. På några ställen var bergväggen slät, men på andra ställen voro stora remnor, likasom hade berget spruckit sönder. Der lågo mycket stora stenar, som kallades klippor, men andra, som voro flatare, kallades hällar. Och mellan klipporna voro djupa klyftor, der man lätt kunde falla. När barnen kommit högre upp, sågo de, att här voro flera berg i en lång rad med dalar och klyftor emellan sig, och det kallades en bergs-rygg eller en bergs-ås. Och om här vore, såsom i Lappland, en rad af höga berg med hvassa toppar och snö på topparna, skulle man kalla dem fjällar. Och mellan dem vore då vilda berg-öknar och ödsliga tundror, der man ej ser annat än sten vid sten och klippa vid klippa.

9 Detta berget är visst det högsta i hela verlden, sade Anders. Högt är det nog, sade fadren, efter det är mycket högre än träden och husen och stenarna|92| nere på slätten. Men somliga berg äro ännu mycket högre än detta. Och för att jemföra dem, räknar man ut, huru högt deras toppar stå öfver hafvets yta. Det högsta berget i Finland heter Teiriharju. Det är så högt öfver hafvet, att om man kunde ställa 8 kyrktorn ofvanpå hvarandra, skulle det 8:de stå med tuppen på sin topp lika högt som toppen af Teiriharju.*)Not. Då räkna vi ett kyrktorn vara 24 famnar eller 72 alnar eller 144 fot högt. Teiriharjus topp är 1 153konsekvensändrat/normaliserat fot öfver hafsytan. Likväl finnas ännu mycket högre berg uti andra länder. Peldoivi i Lappland är så högt som 13 kyrktorn, och Chimborazo i Amerika är så högt som 180 kyrktorn ofvanpå hvarandra. Och om man kunde klifva dit rätt upp på en stege, så borde den stegen vara mer än 7 verst eller tre fjerdedels mil lång.

|117|

10 Men om man klifver öfver de höga bergen, hvad ser man då uppå andra sidan? frågade Greta. Kommer man då till verldens slut?

11 Nej, då kommer man åter till andra slätter och andra berg och dalar och höjder och backar och moar och skogar och fjäll, intilldess att man stadnar vid något vatten. Så nyttigt och vackert är jorden skapad, att den ena trakten är ej den andra lik. De, som bo på olika trakter, behöfva ständigt byta med hvarandra det, som jorden ger på ett ställe och som saknas på det andra. Slättlandets folk måste hämta från skogen sitt timmer och från bergen sitt jern. Bergsboerne måste hämta säd och mjölk ifrån slätterna. Och de, som bo uti stora skogar, måste resa till andra nejder för att få det, som skogen ej frambringar.

12 Nu hvila vi här en stund uppå bergets topp och äta vår qvällsvard. Denna knif är smidd utaf bergets jern. Detta bröd är bakadt af slätternas säd. Denna korg är flätad af skogens rötter. Rundtomkring oss och nedanför våra fötter utbreder sig jorden likasom en brokig tafla i sommarens grönska. Så långt vi kunna se, är allt Guds verk fullkomligt och vist. Och likväl se vi här en ganska liten del utaf jorden och en ännu mycket mindre del af hela den skapade verlden. Men om vi skulle gå beständigt åt samma håll och klifva öfver bergen och segla öfver hafven, då skulle vi slutligen ha farit och gått kring hela jorden.

13 Ja, låt oss gå kring hela jorden, ropade båda barnen, utom sig af glädje. Låt oss gå nu strax och komma tillbaka i morgon igen!

14 Då log den gode fadren och sade: menniskor, hvilka äga i sina händer allt, som någonsin blifvit uppfunnet för att komma fort fram öfver länder och haf, behöfva till en resa kring jorden nära två år. Men om vi|118| begynte att gå den vägen i dag, skulle vi kanhända rådlöse stadna vid första bäck. Kanhända engång, när J vuxit stora, gån också J ombord på ett stort skepp och seglen|93| flera tusende mil kring jorden. Men nu vända vi åter vid qvällsolens sken till vår lilla hydda igen. Ty der är vårt goda hem, och detta landet är Finland, vårt älskade fädernesland. Och intet annat land på hela den vida jorden är oss så kärt och dyrt i alla vår lefnads dagar. För det landet vilja vi lefva, och för det landet kunna vi dö. Det landet förstå vi bäst. Här bodde våra fäder. Här stod vår vagga, der vår moder sjöng för oss sina visor. Under dessa björkar och granar ha vi vuxit och lekt. Här ha vi haft sorger och mycken glädje, bekymmer och mycken frid. Och här i detta samma land, vårt fädernesland, skall Gud engång förunna oss en graf under björkarnas skugga.

15 Och medan vår fot trampar på jorden, höjer sig vårt hufvud fritt emot himmelens blåa tak. Se, så vill Gud beständigt visa oss, att vi vuxit ur jordens stoft, men äro bestämda att sträfva med det bästa af vår varelse uppåt. Och fastän vi älska och beundra den sköna jorden, så är hon icke vår själs rätta och eviga hem. Det är högre: det är hos Gud allsmäktig i himmelens höjd.

Om Fingals grotta.

16 På ön Staffa vid landet Skottland är en berömd grotta, der sagorna säga, att den tappre hjelten Fingal har bott. Man ror in i den på en båt ifrån hafvet, som sköljer grottans inre. Der tycker man sig vara i en skön kyrka med många herrliga pelare kring väggarna. Aldrig har menniskans hand byggt något präktigare. Det stora berget hvälfver sig deröfver som ett tak, och derifrån droppar beständigt vatten, som blandar sitt sorl|119| med hafvets brusande. Stundom höres der likasom en sakta musik. Det ljuder så sällsamt, när vinden far mellan pelarne, och man tycker sig höra röster af forntidens menniskor, som bott uti grottan på den tiden, när man ännu ej förstod att bygga ordentliga hus.

Om landets olika utseende.

17 I Limingo uti Österbotten är en så stor slätt af idel ängsmarker, att man ej kan se från dess ena ända till den andra. I Storkyro finnes en lika stor slätt af idel åkerfält. Och derföre säger ett gammalt talesätt, att

Storkyro åker och Limingo äng

Ha icke sin like i bredd eller längd.

|94|

19 Parola malm vid Tavastehus och Helsinge malm nära Helsingfors äro så stora, att många tusen soldater der kunna exercera på samma gång. En af de största moar i Finland heter Tavastmon och går midtigenom landet. Der vexa mycket höga furor, och hela marken är brun af ljung. Men sällan ser man der en gård, emedan den sandiga marken ej utan stor möda kan göras till åker. I Finland finns ingen riktig stepp och ingen sådan öken, som den stora öknen Sahara i Afrika. Der är ej godt att vara. Så långt ögat kan se, är der en ofantelig slätt af brännande sand, men ganska sällan en buske eller ett träd. Der ryter det törstiga lejonet. Der springer den snabba strutsen. Ingen menniska skulle der kunna färdas, om ej kamelerna, på hvilka man rider, kunde så länge vara törstiga utan att försmäkta. Men der en källa rinner ur jorden, der blir marken rundtomkring grön, och der vexa träd, som gifva åt vandraren skugga.

20 Hos oss ser man ej heller flygsand blåsa med vinden öfver åkrar och ängar, som deraf förvandlas till sandhedar. Sällan hör man här talas om jordras, der stora jordstycken eller höjder gräfvas under af vattnet och störta in. Likväl har det händt någongång, såsom i Haliko nära Åbo. Engång sjönk marken in under en qvarn. Qvarnen föll på sidan, och mjölnaren hittade ej ut, emedan dörren låg vänd emot marken.

|120|

21 I vårt land finnas många berg, men de äro ej mycket höga. Här finnas också flera långa bergs-åsar och land-åsar, af hvilka somliga ha namn, men många kallas med ett gemensamt namn Maanselkä. Många kullar och dalar får man här skåda. På kullen står ofta en stuga, och i dalen rinner ofta en bäck. I sådana trakter finnas många backar. I Tavastland och i Savolaks och i Karelen går vägen ofta öfver en ås med höga backar, så att, när man far öfverst på åsen, ser man under sina fötter tallarnas toppar och kyrkornas torn. Och der är så tätt med höjder och dälder, att man tycker sig skåda bulla vid bulla, radade upp på jordens stora bord, som Gud har dukat för menniskan.

Vårt land.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland!

Ljud högt, du dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

Mer älskad än vår bygd i nord,

Än våra fäders jord.

|95|

Vårt land är fattigt, skall så bli

För den, som guld begär.

En främling far oss stolt förbi;

Men detta landet älska vi.

För oss med moar, fjäll och skär

Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus

Och våra bäckars språng,

Den mörka skogens dystra sus,

|121|

Vår stjernenatt, vårt sommarljus,

Allt, allt, hvad här som syn, som sång

Vårt hjerta rört engång.

Här är oss ljuft, här är oss godt,

Här är oss allt beskärdt.

Hur ödet kastar än vår lott,

Ett land, ett fosterland vi fått.

Hvad finns på jorden mera värdt

Att hållas dyrt och kärt!

Och här och här är detta land,

Vårt öga ser det här.

Vi kunna sträcka ut vår hand

Och visa gladt på sjö och strand

Och säga: se, det landet der,

Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans

Bland guldmoln i det blå,

Och blef vårt lif en stjernedans,

Der tår ej gjöts, der suck ej fanns,

Till detta arma land ändå

Vår längtan skulle stå!

28 Runeberg.

|96|

Berget och dalen.

Det höga berget sade: se, jag är jordens rygg!

Från mig så störtar floden. Jag står i stormen trygg.

I molnet göms min panna. Jag synes långtifrån,

Och i min klyfta härmar ett eko åskans dån.

|122|

Den vackra dalen sade: jag menskors bostad är,

I mig så porlar källan, och rosen blommar skär.

I mig så beta lammen, och fågeln sjunger säll,

Och klockorna de klinga så klart i sommarqväll.

Då sade gröna skogen, som stod der rundtomkring:

Så skiftande, så herrligt har Gud beredt allting.

Det höga vi beundra, vi se dess majestät;

Det vackra uppå jorden, – vi mera älska det.

 

 

1. *)Not. Då räkna vi ett kyrktorn vara 24 famnar eller 72 alnar eller 144 fot högt. Teiriharjus topp är 1 153konsekvensändrat/normaliserat fot öfver hafsytan.