Fjortonde Läsningen. Om tyngd och rörelse

Fjortonde Läsningen.

Om tyngd och rörelse.

1 Kom, låt oss läsa mera. Naturens bok är oändligen rik.

2 Denna sten är hård. Denna lera är mjuk. Denna glasbit är skör. Han går lättare sönder än denna widja, som är seg. Denna rönnkäpp är smidig; han böjes lätt. Denna stålfjäder i låset är spänstig; när han böjes, tar han genast åter sin förra skapnad. Min boll är också spänstig; han studsar tillbaka från golfwet. Bly och lera äro alls icke spänstiga. Dem får jag icke att studsa tillbaka.

|172|

3 Denna fjäder är lätt; men denna sten är tung. När jag håller honom i handen, känner jag tydligt, att han trycker nedåt. Ligger han på marken,|134| så måste jag bruka styrka för att upplyfta honom. Och släpper jag honom ur handen, så faller han genast åter till marken. Hwarföre det? För det att jorden drager honom till sig med en wiss kraft, som beror af hans täthet och storlek. Det är tyngdkraften. Deraf kommer stenens tyngd. Tunga äro de ting, som jorden drager starkt till sig. Lätta äro de ting, som jorden drager swagt till sig. Men ljus, wärme, elektricitet och magnetism ha ingen tyngd.

4 Kunde nu stenen falla in i jorden, så skulle han falla ända till jordens innersta. Der skulle han stadna. Och will jag se, hwartåt tyngdkraften drager, så låter jag ett blylod hänga fritt på ett snöre. Då får jag ett wattenpass, som byggmästaren brukar, när han timrar ett hus. Lodet och snöret falla rätt nedåt, och det kallar jag lodrätt. Men det lugna wattnet i en sjö och allt, som ligger rätt långsefter, kallar jag wågrätt.

5 Nu will jag wäga en sak för att weta dess wigt. Då tar jag en wåg eller ett betsman. Har wågen lika långa armar med lika stora tyngder i båda wigtskålarna, så är han i jemnwigt. Har han olika armar och lika tyngder, så sjunker den längre armen nedåt. Har han lika långa armar och olika tyngder, så sjunker den större tyngden nedåt. På betsmanet flyttar jag hanken, tilldess att betsmanets tyngd på andra sidan om hanken jemnt uppwäger den tyngd, som jag hängt på kroken. Något dylikt har du ofta sett, när du gungat bräde. Här äro twå gossar. De ha lagt ett bräde öfwer en stock, som ligger på gården. Brädet kan jemföras med armarna|173| på wågskålen. Äro gossarne lika tunga, så lägga de brädet så, att dess ändar på hwardera sidan om stocken äro lika långa. Då ha de jemnwigt och gunga turwis uppåt och nedåt. Men lägga de brädet olika långt, så blir gossen på den längre ändan sittande på marken och slipper ej uppåt. Och är den ena gossen lättare, så måste han få på sin sida en längre ända af brädet. Annars blir han sittande i höjden och slipper ej ned.

6 Lutar jag mig långt framåt, så faller jag omkull. Bär jag ett ämbare watten i handen, så lutar jag mig åt andra sidan, medan jag går. Springer jag på en stock, eller går jag öfwer en spång, så fäktar jag med armarna för att bibehålla jemnwigten. Konstmakare, som dansa på lina, bära derwid en stång i|135| handen. Hwarföre gör man så? För det att i hwarje ting finnes ett ställe, som kallas dess tyngdpunkt. Har ej det stället stöd under sig, så faller tinget, likasom boken, hwilken jag försöker ställa på ena hörnet. Är ej min tyngdpunkt rätt öfwer den fot, som jag stöder mig på, så faller jag. Ett litet barn lär sig småningom att beräkna tyngdpunkten, och så börjar det gå. Och en käpp kan jag balansera på min hand, så att han står rak i luften.

7 Har jag twå lika stora blystycken, så wäger det ena lika mycket som det andra. Men har jag ett blystycke och ett trädstycke, som äro lika stora, så wäger blystycket mera än trädstycket. Då säger jag: bly är tyngre än träd.

8 Hwarföre sjunker stenen i wattnet? För det att stenen är tyngre än en lika stor massa af watten. Hwarföre flyter stocken? För det att han är lättare än en lika stor wattenmassa. Men hwarföre ligger undre delen af stocken under wattnet? För det att han trycker undan en lika stor wigt af wattnet, som han sjelf wäger. Ju tyngre han är, desto djupare ligger han. Men sådant beror också af skapnaden. En båt trycker mindre watten undan sig, än om hans wirke wore timradt till en flotta. Utomlands bygger man fartyg af jernplåtar. Hwar plåt för sig skulle sjunka till bottnen; men fartygets skapnad gör, att det ej trycker så mycket watten undan sig. Lyftar jag en sten i wattnet, så kännes han lättare der, men när jag fått honom till wattenbrynet, kännes han tyngre. Faller jag i|174| sjön, så sjunker jag till bottnen, om jag ej kan simma. Men har jag en åre under armarna, så kan jag hålla mig uppe. Jag såg engång en gosse, som drunknat. Efter en tid flöt han åter upp; men det war derföre, att hans döda kropp begynnt swälla.

9 Menniskor och djur röra sig sjelfwa från ett ställe till ett annat. Men andra ting röra sig icke sjelfwa. Der far en kärra. Hon skulle wisst icke röras ur fläcken, om icke hästen droge henne. Der flyger en boll. Han skulle ligga helt stilla, om ej någon kastat honom. Trädets grenar röras. Ja, för det att winden blåser på dem. Nystanet trillar ned ifrån bordet. Ja, för det att tyngdkraften drager det nedåt.

10 Om ett bräde eller en wäg eller något annat slätt ligger med ena ändan högre än den andra, så kallar jag sådant en lutande plan. Släpper jag då något rundt eller kullrigt från öfra delen af planen, så rullar det nedåt genom sin tyngd. Men will jag rulla upp det igen, så behöfwer jag dertill en större kraft, än om brädet och wägen låge wågräta. Derföre går det med god fart nedför en backe; men uppför backen draga hästarne tyngre än på jemna landswägen.

|136|

11 Medan klockan knäpper en sekund, kan jag gå 2 alnar framåt. Men på samma tid kan jag springa 12 alnar. Och på samma tid springer hästen i fullt galopp 25 alnar, en dufwa flyger 45 alnar, en bösskula går 500 alnar, och ljuset flyger framåt 29 000konsekvensändrat/normaliserat mil. Så olika är rörelsens hastighet.

12 Har jag twå lika tunga stenar och kastar den ena med större kraft än den andra, så far den stenen hastigare, hwilken jag kastat starkare. Men har jag en tung sten och en lätt sten, så behöfwer jag större styrka för att kasta den tunga stenen lika fort som den lätta.

13 Nu kastar jag bollen i luften. Då flyger han först snedt uppåt, sedan minskar han farten, sedan börjar han falla snedt nedåt, och när han så gjort en båge, faller han|175| ned och blir liggande på marken. Hwarföre det? För det att luften gör honom motstånd och jorden drager honom nedåt. Kastar jag en trissa, så hejdas hon ännu dessutom af gnidningen emot marken. Allt sådant minskar och hejdar rörelsen. Och wore det ej så, då skulle det förunderliga ske, att min boll och min trissa aldrig skulle stadna, sedan jag engång kastat dem.

14 En gosse lade en sten på sin kälke och drog kälken. En annan gosse, som war lika stark, kom dit och hjelpte kamraten draga. Då drogo de kälken dubbelt hastigare, än när den första gossen drog ensam. Efter en stund begynte de träta. Den första drog kälken framåt, den andra drog honom bakåt. Då rördes kälken icke ur fläcken. Men till slut blef den första gossen trött. Då drog den andra gossen kälken så mycket bakåt, som skillnaden war mellan bådas styrka. En annan gång bundo båda gossarne sitt tåg i en släde och drogo honom så, att hwardera drog snedt åt sidan. Då rördes släden rätt framåt, sålänge båda drogo med lika styrka. Men när den ena gossen blef trött, drog den andra gossen släden mera åt sin sida. När nu släden rördes, stötte han mot en kälke. Kälken for undan, emedan han war lättare, och släden rördes med litet minskad fart. Derpå stötte släden emot ett halmlass. Det for icke undan, emedan det war tyngre, utan släden stadnade af stöten. Skulle det tunga halmlasset ha stött emot släden, så hade det gifwit släden en starkare stöt, än släden gaf halmlasset. Jag såg engång en båt, som seglade mycket fort, stöta emot ett skepp, som seglade mycket långsamt. Ändock gick skeppet ostördt framåt, men båten krossades sönder.

15 På wår gård war en stor sten. Far wille skaffa honom bort, men ingen förmådde röra stenen ur fläcken. Då tog far ett häftyg, som du här ser aftecknadt. Han stack under stenen en stark stång och lade en liten sten under stången helt nära den stora stenen. När han då tryckte öfra ändan af häfstången nedåt, kunde han lyfta stenen, som wi sedan släpade bort|176| på en stark släde. Alldeles så war hinken wid wår brunn, och alldeles så war brädgungan.|137| Der war stocken stödjepunkt; här war det den lilla stenen. Och den längre armen af häfstången hade samma kraft som den längre armen af brädgungan. Far hade också kunnat sticka nedra ändan af häfstången under stenen och bända upp öfra ändan. Då hade stödjepunkten warit i nedra ändan af stången.

16 Windspelet på ett fartyg och wattenhjulet i en qwarn äro också häftyg. Wattnet, som är den drifwande kraften, låter man falla ytterst på hjulet. Men qwarnstenarna, som skola röras, äro fästade wid löparen, som åter drifwes af kugghjulet, hwilket genom hjulaxeln är förenadt med midten af wattenhjulet. Sådana krafter ökas otroligt genom wexelwerk, der större hjul gripa med sina kuggar in uti mindre; ty hwarje hjul blir ett häftyg.

17 Ett annat häftyg är skrufwen. Han består af twå delar, hanskrufwen och muttern, hwilkas gängor swara emot hwarandra. Nu kan jag göra på twå sätt. Antingen sitter muttern fast och skrufwen är lös, såsom du här ser på skrufpressen. Då ökas hans kraft genom en stång i handtaget. Eller också är skrufwen fast och muttern lös, såsom man brukar på ordentliga kärrhjul. Då ökas åter mutterns styrka derigenom, att jag wrider omkring henne med hjulnyckeln.

18 Ännu wet jag ett annat häftyg. Far wille klyfwa en stock, men det war omöjligt att göra med yxen. Då dref far in en kil i ändan af stocken. Och så spjelkte han stocken med några hugg. Då begrep jag, att många ting äro häftyg, derigenom att kraften werkar ifrån deras yttersta delar mot andra ändan eller mot midten. Min knif och mitt huggjern werka som kilar. Min sax består af twå kilar, hwilka werka som häfstänger. Men borren är på engång både skruf och kil.

|177|

19 Will jag nyttja trissor och block att lyfta en stor tyngd, så måste de hänga lösa mellan tåg. Gör jag dem fast, så werka de ej som häftyg. Men också då har jag af dem en stor nytta; ty då lyftar jag tyngden genom att draga tåget nedåt, och då ökas min kraft genom tyngden af min kropp.

|138|

20 Ganska litet har jag förr tänkt på sådana saker som tyngd och rörelse. Men ju mera jag tänker derpå, desto roligare blir det att gifwa akt på allt sådant. Icke har jag förr frågat stenen: hwarföre sjunker du? eller båten: hwarföre flyter du? Icke har jag förr sagt till bollen: hwarföre far du i båge? eller till forsen: hwarföre rinner du? eller till qwarnen: hwarföre malar du? Men nu har jag lärt mig att fråga och gifwa akt på många ting. Så will jag betrakta allting omkring mig och tänka: hwarföre är det så? Wisst har Gud lagt mycken lärdom i de allra wanligaste ting. Men det ser ej den tanklöse. Han tänker ej längre, än hans näsa är lång.