Tionde Läsningen. Om wattnet

Tionde Läsningen.

Om wattnet.

1 En dag, när det mycket stormade och sjön gick i wågor, sade fadren: se Guds kraft! Elementerna äro i uppror.

2 Anders sade: elementer, hwad är det?

3 Fadren sade: somliga ting på jorden hänga fastare tillsamman med sina delar, och andra hänga lösare tillsamman. Ett stycke träd eller en sten kan jag taga i handen och hålla dem fast, och sådana kallas fasta ämnen. Men watten kan jag ej taga uti och hålla det fast, och sådana wätskor eller wåta ämnen kallas flytande. Sådana kan jag likwäl taga uti en skål eller ett ämbare, emedan de ändock hållas ihop. Men det kan jag ej göra med ångan ifrån en kokande gryta eller oset från en kakelugn eller luften, som blåser. Sådana ämnen kallas luftformiga.

4 I de fordna tider kände man ej naturens ämnen så noga som nu. Derföre brukade man tala om fyra grundämnen, ur hwilka man trodde, att allting uppkommit. Och dessa grundämnen kallades elementer. De fyra ele|123|menterna|97| äro: 1) jorden, som består af fasta ämnen; 2) wattnet, som wanligen är ett flytande ämne; 3) luften, som är ett luftformigt ämne, och 4) elden, som icke är något ämne alls, utan blott en förstöring af andra ämnen.

5 Nu gå wi till sjön. Låt oss närmare se uppå wattnet. Jag kastar i sjön ett trädstycke. Hwarföre flyter trädstycket? Emedan det är lättare än wattnet. Jag kastar i sjön en sten. Hwarföre sjunker stenen? För det att han är tyngre än wattnet. Der simmar en fågel; der ror en gosse i båten. Hwarföre skrida de framåt på wattnets yta? Emedan de skjuta en del watten undan, fågeln med fötterna och gossen med årarna. Det wattnet gör motstånd och skuffar dem framåt. Der malar en wattenqwarn. Hwad sätter dess hjul i rörelse? Wattnet skuffar beständigt på hjulen. Så tungt och så starkt är wattnet. Ja det är wäl ännu starkare, så att det kan bryta sönder stora skepp och föra med sig stora klippor och isstycken, när det kommit i häftig rörelse.

6 I går, när det regnade, war gården wåt, och stora puttar hade samlats på landswägen. Men i dag är solsken, och gården och wägen äro åter torra. Hwaraf kommer det? Har då allt regnwatten runnit bort? Jag ställde i går en skål med watten att wärmas på spisen. I dag, när jag wille twätta mig i detsamma wattnet, war skålen tom. Hwaraf kom det? Omöjligt har wattnet kunnat rinna bort genom skålen. Nej, det har afdunstat och stigit i luften som en osynlig ånga. Så gick det på gården, och så gick det med skålen. Jag wet, att mycket watten finnes som ånga i luften, isynnerhet när det är warmt. Dessa ångor afkylas och samla sig sedan till moln. När luften derpå åter blir kallare, tätnar ångan till små wattendroppar och nedfaller som regn. Och efter natten är swalare än dagen om sommaren, tätna wattenångorna i den afkylda luften och fälla sig i helt små drop|124|par af dagg på gräset och andra föremål ute. Ibland, när luften afkyles öfwer fuktiga ställen och watten, så tätna ångorna till en dimma. I går gick jag i dimma, och då tänkte jag wid mig sjelf: se, nu går jag i ett moln wid sjelfwa jordytan. Och det watten, som nedfaller ur luften, uppsupes till en del af wexter och djur; men det mesta dunstar åter bort och blir regn. Och wexter och djur och floder och sjöar och haf utdunsta åter watten. Så uppstår på jorden ett beständigt kretslopp af watten, och aldrig har man sett, att wattnet derföre minskas, fastän det på somliga ställen kan minskas af andra orsaker.

7 Ibland händer om sommaren, när molnen regna, att luften under dem är mycket kall. Då frysa regndropparna under fallet, och nedfalla som hagel. Men om de frysa i molnen, falla de ned som snö. Och om wintern fryser wattenytan på alla sjöar och floder här i norden till is, men det undre wattnet fryser ej, emedan det watten, som är tyngst och sjunker till bottnen, alltid|98| är litet warmare. Men när wi i wintras åkte på isen, sade far: här måste wi akta oss, här går ström, och isen är swag. Ty watten, som rinner hastigare i forsar och strömdrag, fryser ej så lätt, och det salta wattnet i hafwen blir ej så snart till is. I de warmare länderna söderut är sällan eller aldrig så stark köld, att wattnet fryser. Och menniskor, som komma derifrån hit upp till norden, kunna ej nog förundra sig, när de här se all mark likasom öfwersockrad med snö och när de se, huru man här både går och åker öfwer sjöarna wintertid, likasom på ett slätt hwitt golf.

8 Har du sett, i huru wackra stjernor snöflingorna fästa sig uppå fönsterrutan? Dessa små snöstjernor, hwilka du ser här wid sidan af boken, äro kristaller. De bildas, när watten fryser, på samma sätt som koksalt och andra ämnen afsätta sig på bottnen af kärlet. Då säger man, att ett ämne öfwergår ifrån flytande form till fast form.|125| Wattnet har den besynnerliga egenskapen att kunna finnas i alla former. När snön eller isen smälter, går wattnet åter från fast till flytande form. När åter det flytande wattnet dunstar bort uti ånga, öfwergår det till luft-form. Sådant beror uppå ett ämnes wärme eller köld.

9 Wid bergets sluttning ej långt från wår stuga finnes en källa med klart färglöst watten, som mor kallar hårdt, emedan det ej är så löst som regn- eller flodwatten att twätta uti med twål. Den källan är ingen mineralkälla, som smakar af jern eller andra upplösta ämnen. Ej heller är hon en warm källa af det slag, som i andra länder rinner med warmt watten. Ej heller är hon en springkälla, som sprutar sitt watten i en stråle ur jorden. Hon är bättre än wår brunn, som far har gräft på ett ställe, der käll-ådror löpa i marken under wår gård. Det är märkwärdigt att se wår källas watten. Först silar hon ut sig i en smal rännil, som flyter ned till kärret. Der samla sig flera sådana rännilar till en bäck, som går i bugter genom skogen, allt eftersom marken sluttar. När jag gått en stund bredwid bäcken, märkte jag, att han beständigt blef större, derigenom att flera andra bäckar förenade sitt watten|99| med hans. Till sist blef han en liten åoriginal: å, som rann in i en sjö och sedan åter ut|126| derifrån wid andra ändan af sjön. Då hade ån fått mera watten och wuxit till en elf, som äfwen kallades ström, emedan hans watten war stridt. När då allt flera bäckar och åar flöto in uti elfwen, blef han stor och bred och kallades en flod. Och hela det land, derifrån floden och dess tillflöden hade sitt watten, kallades hans flod-område. Der marken i flodbädden sluttade starkare nedåt, samlades stenar, wattnet rann stridare, och der blef en fors. Och på ett ställe störtade sig floden skummig och brusande utför en brant bergwägg, och der blef ett wattenfall. Slutligen blef floden så stor, att skeppen seglade i hans strömfåra. Och wid hans stränder byggde menniskorna qwarnar och sågwerk och fabriker och stora städer. Men till sist utgöt floden sitt watten genom flera mynningar i det ofantliga hafwet.

10 Då bad jag min gode wän sjömannen att få fara med på hans skepp. Han tog mig ombord, och wi seglade så långt ut, att wi snart ej mera sågo något land, utan endast himmelen öfwer oss och hafwets watten rundtomkring skeppet. Nu först såg jag, huru stor Guds allmakt war i elementerna, och jag darrade af fruktan, att wi, swaga menniskor, skulle förgås. Men likaså tydeligt såg jag, huru Gud äfwen här skapat menniskan till hela naturens herre. Snabbt och skickligt ilade skeppet framåt mellan dyningarna efter en storm, som förut häft haf|127|wet i höga wågor. Jag fattade mod och såg mig omkring. Då såg jag, att hafwets färg wexlade, allt eftersom himlen war blå eller mulen; men ofta skiftade den i grönt. Hafswattnet war mycket salt, och jag begrep nu, hwarföre floders och källors watten kallas sött, emedan det ej har sälta.

11 Här, sade sjömannen, flyter wattnet beständigt åt samma håll, om än winden blåser emot, och det kallas en hafsström. Nu skola wi akta oss, att wi ej komma i hafshwirfweln. Der går strömmen i ringar, likasom när man slår watten i en tratt, och drar skeppet med sig, tilldess att det sjunker midtuti hwirfweln. Men när wi komma till de stora werldshafwen, som kallas oceaner, få wi se något märkwärdigt. Bäst som skeppet seglar i det djupa|100| wattnet wid stranden, så drar sig wattnet tillbaka, så att torra sanden synes under skeppets botten. Sådant kallar man ebb. Och när man då torrskodd plockar snäckor på hafsbottnen, får man noga passa på tiden. Ty efter sex timmar kommer wattnet tillbaka, så att der man nyss förut kunde gå, der segla nu åter stora skepp. Och sådant kallar man flod. Men ebb och flod komma af flera orsaker, som wi ha swårt att förstå, medan wi äro små. Hwem skulle tro, att månen, som är så långt borta, drar wattnet högre på wissa tider? Lättare kan du begripa, att oceanernas watten kommer i rörelse, när hela den stora jorden wänder sig omkring, likasom wattnet röres i skålen, när jag hastigt wänder den. Och på samma sätt uppkomma ebb och flod utaf hafwets swallning fram och tillbaka.

12 Engång, när wi seglade, stötte skeppet på grund och kom ej åter löst, förrän wi kastat en del af dess last i sjön. Det war lycka, sade sjömannen, att wi stötte på en sandbank, ty hade wi stött mot en klippa eller ett ref af hwassa stenar, så hade wi säkert förlist. Ty du bör weta,|128| att hafwets botten är likaså ojemn som landets yta. Under wattnet finnas backar och berg och dalar, så att wattnet har mycket olika djup. Ja, der finnas likasom skogar af koraller och höga wattenwexter, der fiskarna gerna bo. Men i de stora hafwen, som äro mycket djupare än det högsta kyrktorn är högt, der är det beständigt mörker och tystnad i djupet. Ty wattnet är ej alldeles så genomskinligt som luften och dessutom tyngre, så att det måste trycka med en förskräcklig tyngd på de stora djupen. Och menniskor, som kunna konsten att dyka, ha nedstigit ganska djupt uti hafwen. Men till slut har blodet frustat ur deras näsa och mun genom wattnets tryckning. Och ingen har ännu kommit lefwande ned till de största djupen, och ingen känner allt, som der finnes på hafwens botten. Wi weta blott det, att wexter och djur dernere måste wara så inrättade, att de kunna bära wattnets ofantliga tryckning på alla sidor.

13 När wi seglat en tid, sågo wi hafs-stranden eller kusten af ett främmande land. Här få wi akta oss för bränningarna, sade sjömannen; ty här bryta sig wågorna i skum emot stenarna. Det är lycka, att wi ej mött några isberg, som drifwa ned från de kallaste hafwen. Då hade wi lätt kunnat kantra mot dem. Låt oss nu gå i land. Detta landet är intet fast-land, som hänger tillsamman med andra stora länder. Wi ha nu kommit till en öoriginal: ö, ty den är på alla sidor kringfluten af watten. Och en liten ö kallas holme; men när många öar eller holmar ligga nära hwarandra, kallar man alla tillsamman en skärgård. Och om här wore watten på tre sidor, men fjerde sidan hängde ihop med andra länder, så wore det landet en half-ö. Och det smala stället, som hänger ihop med de andra, skulle då kallas en land-tunga eller ett näs. Här skjuter en|101| smal spets af landet ut i sjön, och den kallas en udde. På andra sidan skjuter en|129| smal bit af hafwet in uti landet, och det wattnet kallas en wik; men wore wiken större och bredare, skulle han kallas en bugt. Denna lilla del af den stora sjön kallas en fjärd. Och nu segla wi genom ett smalt watten mellan twå länder från den ena fjärden till den andra. Det smala wattnet kallas ett sund; men wore det större och bredare, skulle det kallas en kanal. Och sådana mindre haf, som äro förenade med det stora hafwet genom smala sund, kallas innanhaf.

14 Nu mindes jag, att wi uti wårt land hade många insjöar, och bad derföre att få segla till en insjö. Då skrattade sjömannen och sade: insjö kallas en sådan sjö, som har land omkring sig på alla sidor, så att ingen kan segla dit ifrån hafwet. Och är den insjön helt liten och grund, så kallas han ett träsk. Men när menniskorna gerna wilja komma sjöwägen från insjön till hafwet, gräfwa de en farled, så att båtar och fartyg kunna segla deremellan, och en sådan farled kallas äfwen kanal. Nu rinner alltid wattnet från ett högre ställe till ett lägre. Och efter de flesta insjöar äro högre belägna än hafwet, så skulle allt insjöns watten rinna bort genom kanalen, om man ej hittat uppå att göra i kanalen små kamrar eller fördämningar, som kallas slussar, der fartygen lyftas eller sänkas af wattnet, så att kanalen består likasom af trappsteg, der det mesta wattnet står stilla.

15 Nu fara wi åter hem till wårt land, sade sjömannen. Men på det att du må komma ihåg hwad du sett, så ger jag dig här en karta, der du ser hela jordens yta aftecknad med både länder och haf. Der får du se, huru der är mycket mera watten än land uppå jorden, så att de stora hafwen betäcka en dubbelt större yta än länderna. Der får du äfwen lära dig werldsdelarna och hela den nyttiga kunskap, som kallas geografi eller beskrifning öfwer jorden. Och en karta will jag gifwa dig, der landet|130| är måladt med färger och anses för det wigtigaste; detta är en landkarta. Men sjömän ha andra kartor, der haf och sjöar äro noga afritade med alla klippor och grund, och sådana kallas sjökort.

16 Jag sade: huru stor är din wishet, Herre Gud, att du breder ut hafwen såsom ett täckelse öfwer jordens afgrunder och gör dem till en wäg för menniskors barn! Du låter regnet uppfriska den törstiga marken; du låter källor och floder löpa såsom lifsådror öfwer ländernas yta, så att menniskor och djur och wexter hafwa sin näring deraf. Den minsta daggdroppe afspeglar din herrlighet; din ande går öfwer de mörka djupen. Och när seglaren lägger sig till hwila på sin bräckliga planka midti oceanernas wågor, säger han till sig sjelf: se, wår Herre Christus har engång wandrat öfwer det stormiga|102| hafwet, och wågorna lade sig stilla ned för hans fötter. Så wet jag, att ännu i dag Guds allmakts hand råder öfwer elementerna. Och dem Gud beskyddar, dem skada hwarken eld eller watten eller någon farlighet. De hafwa frid och en glad förtröstan. Ty Gud är deras starkhet, och hafwets wågor, som bryta klippor och murar, lägga sig spaka som lamm inför hans herrlighets fot.

Om wattnets förödelser.

17 Den heliga skrift berättar i första Mosebok om en stor wattuflod, som fördränkte alla menniskor, utom Noach och hans slägt, för deras synders skull. Derefter lofwade Gud Noach med regnbågens tecken, att ingen så stor öfwerswämning mera skulle förhärja jorden. Sådant har ej heller skett sedermera. Men wäl händer ännu stundom, att wattnet gör stora förödelser. När de stora floderna swälla af regn, eller när deras mynningar tillstoppas af is, swämma de öfwer sina bräddar och utbreda sitt watten öfwer fälten. Då måste menniskor och djur|131| rädda sig bäst de kunna, somliga i båtar, somliga på taken, somliga på bergen. Skogar och åkrar förstöras, qwarnar och lador bortföras. Man ror på gator och landswägar; fiskarna simma i menniskors boningar. Då blir der ofta stor nöd uti landet. Men den stora Nilfloden i Afrika gör fälten fruktbara. Hwarje år öfwerswämmar han landet, och när han sedan drar sig tillbaka, qwarlemnar han en tjock gyttja, hwari otroligt mycken säd wexer.

18 Jag känner ett besynnerligt land, som kallas Nederländerna, emedan det ligger så lågt. Der har hafwet fordom gått öfwer landet, men sedan har hafssanden bildat bankar wid kusterna, likasom murar mot wågorna. Det flitiga folket har byggt stora dammar af träd, sten och lera mot hafwet. Och det watten, som hafwet qwarlemnat innanför dammarna, har man pumpat ut tillbaka i sjön. Så har man wunnit stora stycken land ifrån hafwet. Men stundom, när det är stark storm och hög sjö, händer ännu, att hafwet bryter igenom dammarna och likasom winner igen sitt förra område. Då ske i dessa trakter stora olyckor, så att man har sett många städer och byar med alla deras inwånare uppslukas af wågorna. Ja, der nu skeppen segla på sjön, ser man ibland någonting uppsticka ur wattnet, och när man ser nogare, är det kyrktornet i en by, som för lång tid sedan förgåtts. – Ofta får man höra, huru skepp och båtar förlisa på sjön, och hwarje år förgås på detta sätt många menniskor. Andra falla in på swag is eller drunkna wid simning; ty menniskor dö under wattnet derigenom, att de ej kunna andas.

|103|

Wattnets läkedom.

19 Men så har ock Gud gifwit wattnet en stor, uppfriskande, renande och läkande kraft. Utan det kunna ingen wext och intet djur och ingen menniska lefwa; mången sjukling får sin helsa igen af watten. Många sjuka resa hundrade mil för att bada i de södra ländernas warma källor. Mången blir frisk af att dricka brunn; andra få sin helsa tillbaka genom att bada i kallt watten efter wissa reglor, som läkaren föreskrifwer. I wårt land finnas också flera helsobrunnar, men inga warma. I Åbo har man en anstalt för kall-watten-kur. Och badar du|132| i sjön eller annars i kallt watten, så war ej rädd för wattnet, om du är warm. I wattnet förkyler man sig ej, utan snarare i den kalla luften. Kläd då hastigt af dig och på dig. Spring ej heller, så att du blir andtruten, innan du badar, och bada ej strax, sedan du ätit. Sådant är skadligt.

Om wårt lands watten.

20 I wårt land finnas flera stora floder, såsom Kemi, Uleå, Kumo och Wuoksi; men i andra länder finnas ännu mycket större floder, ja sådana, som i deras mynningar likna ett haf. Wåra floder ha många forsar, i hwilka det är stor konst att styra en båt mellan stenarna. Här i landet rinna många åar och bäckar. Twå stora wattenfall, Imatra och Kyröfall, äro Finlands prydnader. Der hör ingen den andra tala wid stranden, ty så starkt är dånet. Der kan ingen båt fara utan att förgås. Stundom ser man en grof stock komma flytande utför fallet, och innan han kommit ned, är han krossad i små spillror mot stenarna. Men det största wattenfall på jorden finnes i Amerika och heter Niagara. Der är ett grufweligt dån, som höres många mil. Och när solen skiner uppå den imma, som beständigt stänker upp utur fallet, får man der se den wackraste regnbåge.

21 Twå haf brusa mot Finlands kuster, nemligen Bottniska wiken och Finska wiken. Båda äro de stora wikar af ett innan-haf, Östersjön, som åter är en wik af oceanen. I wårt land finnas mer än tusen insjöar och träsk, somliga stora, somliga små. Alltså har Gud wälsignat detta sköna landet mer än de flesta andra länder på jorden med en stor rikedom på watten. Wid wåra kuster äro många skärgårdar af öar, holmar och klippor, stundom ljufliga och stundom farliga. Ja, hela landskap och socknar, såsom Åland, äro kringflutna af hafwet. Men det är förunderligt, att wåra kuster beständigt tillwexa. Beständigt widga de sig utåt, derigenom att wattnet drager sig tillbaka, så att|104| man nu kan gå torrskodd, der man för hundrade år sedan drog not och rodde med båt. Det kommer deraf, att landet höjer sig genom en underjordisk|133| kraft. I samma mån drager sig wattnet undan från stränderna, och så blir det stora Finland beständigt större.

22 Will du se en kanal, så res till Saima, som är wår största insjö. Der har kejsaren låtit med stor kostnad af wårt lands penningar gräfwa en kanal, som är nära fem mil lång och har 28 slussar. I elfwa år ha flera hundrade man arbetat derpå. De ha sprängt en ränna igenom stora berg och gräft igenom både kärr och sandåsar. De ha murat starka wäggar af sten och byggt de skönaste dammar och kamrar för slussarna. Men så är det också ett arbete, hwaraf wårt land har nytta i ewärdelig tid. Ty förr måste alla sorters waror föras landwägen med slädar och kärror från Saimas stränder till hafwet. Det tog lång tid och war mycket beswärligt. Men nu får man allting mycket fortare och lättare och billigare på skutor, som fara uppföre och nedföre långs Saima kanal.

Källan.

Genom dalens stilla famn

Liten källa tyst sig bryter.

Bortskymd hennes bölja flyter,

Obemärkt och utan namn.

Men då vid dess lugna flod

Vandrarn, trött af möda, dignar,

Glad han hennes skatt välsignar

För sitt vederqvickta mod.

Måtte himlen höra mig,

Må Guds fadersgodhet gifva,

Att mitt lif en bild må blifva,

Lugna källa, utaf dig!

26 A. M. Lenngren.

|134||105|

Källan om våren.

Ditt leende öga

Du öppnar också

Och helsar det höga,

Det klarnade blå

Och helsar din fromma,

Din vänliga dal

Och hvar och en blomma

I skogarnas sal.

Och hvart du må böja

Ditt spelande tåg,

Och hvar du må dröja

Och hvila din våg,

Så städse dock följa

Dig jubel och sång

Och blommor, som hölja

Och snärja din gång.

Och nu vill jag dröja

Här åter i qvälln,

Der björkar sig höja

Vid mossiga hälln,

Och lyss till din böljas

Melodiska tal

Och lugnas och döljas

För sorger och qval.

30 Nervander.

|135|

Vågen.

Mitt lif är en våg,

Som röres en tid

I svallande tåg

Vid vindarnas strid.

När lugn är på haf

|106|

Och vinden är tyst,

Då slumrar hon af

Vid stranden, hon kysst.

Hon lägger sig ner

Till ro i det blå.

Hon synes ej mer,

Men hon finns der ändå.

En droppe hon ju

Af verldshafvet är,

Och solen ännu

Kan spegla sig der.

33 Nikander.

Hafvet i natten.

Barnet. O, hur muntert många tusen

Vågor fram och åter gå,

Och, o Gud, hur himlaljusen

Glänsande omkring mig stå!

Vagga vänligt mig i natten,

Djupa vatten!

Akta dig, du faller neder

Fjerran i det djupa haf,

Och den mörka döden träder

|136|

Fram och för dig i sin graf.

Kom, mitt barn, och räck mig handen!

Ro till stranden!

Mamma, om jag faller neder,

Si, en himmel är ock der.

Hur den famnen mot mig breder!

Hur den himmeln är mig kär!

Tusen klara stjernor blinka.

Englar vinka.

37 Stenbäck.

|107|

Oceanen.

Du menniskobarn, du bräckliga ting,

Kom ut på den blå ocean!

Der får du segla all verlden kring

På gungande vågors ban.

All verldens oro, all verldens makt,

De storma i mina spår.

Min like finns ej i dyster prakt,

När hafvet i vågor går.

Men när den vingade stormen dött

Och hafvet sofver i frid,

Då ser du en jette slumra sött

Och hvila från lifvets strid.

Så slappt är seglet på skeppets rår;

Derunder är milsdjup graf.

Och kullrig en silfverdyning går

Långt öfver det vida haf.

|137|

Insjön.

Kom till mig, du lilla,

Kom, du vackra vän!

Jag är klar och stilla,

Blå som himmelen.

Ingen storm med dån

Öfver fjärden brusar.

Liten vårvind krusar

Vågen långtifrån.

I min yta dalens

Björkar spegla sig,

Och den gröna alens

Krona ser på mig.

Vid min lugna strand

Bygg din enkla hydda,

|108|

Och bed Gud beskydda

Älskadt fosterland!