Sjunde Läsningen. Om vexterna

Sjunde Läsningen.

Om vexterna.

1 I det lilla huset nära herrgårdens grind bor en gammal man. Det är trädgårdsmästaren, som arbetar så flitigt med sin spade och sin kratta i trädgården. Han ser god och vänlig ut, såsom man blir, när man ständigt umgås med det vackra uti naturen. Han kallar träden sina skolgossar, och blommorna kallar han sina små flickor. Han håller af dem, likasom en god fader håller af sina barn, och man kan tydligen se, huru de trifvas under hans vård. Vexterna äro all hans rikedom, och|75| de löna hans möda mångdubbelt. Han kan ej förstå, huru lättsinniga menniskor ha hjerta att göra vexterna skada utan något slags nytta. När han ser en gosse förderfva trädets bark, säger han till gossen: tänker du på hvad du gör? Detta träd ger prydnad och skugga åt hela nejden. Menniskor och djur ha glädje deraf uti långa tider; men du skadar för ro skull det, som behöft många år för att vexa upp.

2 Och till andra gossar säger han: vill du med ringa möda göra något vackert, som du och andra länge ha glädje af, så plantera ett träd. Det vexer, medan du sofver.

3 Och till flickorna säger han: sätt blommor om våren i din trädgård och om vintern i dina krukor. Vårda dem väl, och vattna dem ofta. Det fröjdar menniskans hjerta, när hon ser det oskyldiga på jorden vexa och blomstra under hennes vänliga vård.

|62|

4 Ofta, när jag gick genom grinden, bad han mig komma in uti trädgården. Der sade han mig sköna lärdomar om vexternas mångfald. Och hvad han sade vill jag nu säga för dig. Men allt kan du ännu icke förstå. Det finns ännu mycket att lära, när du blir äldre.

5 Kom, min bror, kom, min syster, så gå vi ut i den stora skogen. Der finnas många vexter. Hvaraf veta vi, att de ej äro djur? Deraf, att vexterna ej känna, om vi röra vid dem; och deraf, att de ej som djuren kunna röra sig sjelfva fram och tillbaka.

6 Hvaraf veta vi då, att de ej äro stenar? Deraf, att vexterna först äro små och sedan vexa större; deraf, att de tillvexa inifrån genom safternas omlopp; deraf, att de behöfva mat, att de lefva en tid och sedan dö.

7 Se, hela jorden är Guds vackra trädgård. Der har Gud planterat de mest olika vexter, alltifrån den höga|76| furan, som sträcker sin topp emot molnen, ända ned till det lilla möglet, som vexer på en brödbit i skåpet. Men alla vexter äro lika hvarandra deruti, att de vexa af frön; och hvarje vext ger åter frön till nya vexter, som äro af samma slag.

8 Kom, sätt dig här i gräset under rönnens grenar. Hela rönnen är hvit af blommor, som sprida omkring sig en behagelig doft. När dessa blommor vuxit en tid, falla blombladen af, och då vexer i blommans ställe ett rönnbär, som är en frukt och har uti sig flera frön. När fröet nedfallit i mullen, sväller det ut af värme och fuktighet. Sjelf dör det; men ett nytt lif vexer derur. Då skjuter ur fröet först en tråd nedåt och kallas rot; och då säger man: vexten gror. Derefter stiger ett eller två fina blad uppåt och kallas hjertblad, hvaraf sedan blir en stjelk eller en stam. Roten grenar sig åt många håll och suger näring ur jorden. Stjelken eller stammen skjuter nya skott, som vexa ut till qvistar och grenar. Grenarna bära sedan löf eller blad, som suga näring ur luften. När då sommaren kommer och vexten blifvit större, slår den ut knoppar och börjar blomma. Efter blommorna vexer sedan frukten, som åter bär uti sig nya frön, och af fröen vexa der åter nya vexter.

9 När vi se noga på blommorna, så se vi uti några likasom en tråd eller en knapp stå fram. Af denna tråd blir sedan frukten, och dessa blommor äro honblommor. I andra blommor framsticka en eller flera smala trådar med en liten mjölig knapp uti spetsen, och dessa äro hanblommor. Men oftast sitta hanar och honor på samma vext och i samma blomma. Gif akt på den lilla blomman, som är tecknad här vid sidan i boken. Det är en åker-ros. Midtuti blomman står en liten tråd, som|77| är klufven i spetsen; det är honan (pistillen), ur hvilken sedan fröen vexa. Rundtomkring den stå|63| fyra andra trådar med en knapp i spetsen. Dessa trådar äro hanar (ståndare). De spetsiga bladen, som nedtill omgifva blomman, kallas blomfoder; men de fem bladen, som utgöra sjelfva blomman, äro blombladen. Den andra vexten vid sidan är ett råg-strå med dess ax.

10 Somliga vexter, såsom svampar och mossor, ha inga blommor; men alla vexter ha frön. Ett sädesstånd ger mellan 50 och 100 frön. Somliga träd ge ända till 500 000konsekvensändrat/normaliserat (femhundratusen) frön på en enda sommar. Och likväl kunna vexterna fortplantas på flera olika sätt. En dag såg jag trädgårdsmästaren skära en qvist utaf pilträdet och sticka qvisten i våt jord. Sedan bröt han en qvist af åbrodden och stack äfven honom i jorden. Hvarföre gör ni så? frågade jag. Det skall du förstå efter en eller två veckor, sade trädgårdsmästaren. Så gick det. Efter den tiden begynte pilqvisten och åbrodden skjuta små gröna skott ur stammen. Då förstod jag, att de på samma gång skjutit små rotskott ned uti jorden. Och så blef der af pilqvisten en hel pil, och af den brutna åbrodden blef en hel åbrodd. En sådan qvist kallade trädgårdsmästaren stickling. Men när han nedböjde qvisten, utan att först skära af den, och lät den slå rotskott, kallade han sådant aflägg.

11 En annan gång såg jag trädgårdsmästaren skära en gren af äppleträdet och inpassa den mycket noga i en vexande rönn. Efter en tid begynte den grenen bära äpplen, medan hela det öfriga trädet bar rönnbär. Det|78| var ganska förunderligt. Ser du, sade trädgårdsmästaren, nu har jag ympat äpplen i rönnen.

12 Hvaraf kommer det, att löfven vissna om hösten? Det kommer deraf, att safterna icke mera stiga i trädets ådror, när värmen och ljuset minskas. Då hvilar vexten, likasom djuret sofver. Om vintern äro de flesta träd i dvala; men vill du om våren försöka att afskala trädets bark, så får du se, huru den åter är våt på insidan. Då stiga safterna ånyo, och deraf slå löfven ut. Somliga djur sofva med öppna ögon. Och så sofva barrträden om vintern, fastän de äro gröna hela året om. Men i de heta länderna, der det beständigt är sommar, sofva vexterna ganska litet.

13 Jag har sett vexter, som lefva i många år och som derföre kallas mångåriga. Sådana äro träden, af hvilka några bli flera tusen år gamla. Men de vexter, som ena året gro och andra året blomma och sedan vissna, kallas tvååriga. Sådana äro kålen och moroten. Och de, som lefva endast från|64| våren till hösten, kallas ettåriga. Sådana äro linet, hampan och många blomster. Somliga, såsom resedan, odlas i krukor om vintern. Somliga, såsom rågen och kornet, sås på åkern till menniskors föda. Somliga planteras der de ej annars skulle vexa, såsom fruktträden, bärbuskarna, löken och potäterna. Ty alla vexter trifvas icke på alla ställen, utan Gud har gifvit hvarje vextslag en sådan boningsort, som passar det bäst. Har du sett, huru blomstren i dina krukor gerna luta sig emot fönsterrutan? Alla vexter behöfva ljus och luta sig gerna åt det håll, der Guds dager faller klarast uppå dem. Men somliga vexa endast i vatten, somliga i starkt solsken, somliga hellre i skuggan, somliga på våt mark och somliga på torra ställen. Somliga, såsom en del mossor, vexa på andra vexter. Och somliga behöfva stor värme, så att de en|79|dast vexa i heta länder; men somliga nöja sig med mindre värme och vexa här i ett kallare land. Längst bort uti norr och söder, der det är ständig vinter, der finnes icke mera någon vext under den eviga snön.

14 Vexterna finnas i oändelig mängd på jorden. Hvem kan räkna träden i skogen eller sädesstånden på åkern eller gräset på marken? Gud gjorde dem så många, på det att de skulle pryda jorden med sin grönska och tjena menniskor och djur till föda. Ty alla lefvande varelser ha sin föda ur vextriket. Sjelfva lejonet skulle dö af hunger, om det ej hade andra djur till sin mat; och dessa djuren, som lejonet äter, ha lefvat af vexter. Derföre har Gud låtit vextriket frambringa de välsmakligaste och ljufligaste frukter. Och sedan har han så tillställt, att dessa frukter få vara i fred, tills de mogna. Derförinnan smaka de illa och kallas kart. Men när de blifvit riktigt mogna, falla de ofta ned af sig sjelfva och likasom säga till den förbigående: kom och tag mig!

Om träden.

15 Vinden susar i skogen; tallkotten faller till marken. En tid drifves han kring utaf blåsten; men till slut får han fäste och stadnar i sanden. Då gro de små frön, som kotten bär under de hårda fjällen. En liten telning uppspirar ur jorden. Då redan har han små gröna nålar, som kallas barr. Ännu är han späd; hästen kan trampa honom, björnen kan afbita honom. Snart vexer han högre; nu kan man urskilja en stam och flera grenar. Åren förgå; många somrar regna; många vintrar snöga. Stammen blir allt högre; grenarna bli allt större. Efter tjugu år har den lilla telningen blifvit ett stort träd. De nedersta grenarna ha vissnat och bortfallit. De öfversta grenarna utgöra trädets krona. Efter sextio år vexer ej tallen högre. Men han fortfar att till|65|vexa|80| i tjocklek. Är han af godt slag och vexer på tjenlig mark, så blir han en fura, af hvilken man får en stor stock eller en grof mast. När man afhuggit honom vid roten, ser man hans inre skapnad. Innerst är märgen eller kärnan. Kring kärnan är veden. Kring veden är safven. Kring safven är barken. Utanpå barken framsipprar kådan. Och ser man noga på det afhuggna stället, så synas der gula ränder eller ringar i veden, den ena utom den andra, från kärnan ända till barken. Ty för hvarje år har trädet blifvit så mycket tjockare, som mellanrummet är från den ena ringen till den andra. Räknar man då ränderna, så får man af dem veta trädets ålder.

16 Tallen är ett barrträd, som skjuter sin rot långt ned uti jorden. Han är vårt dyrbaraste trädslag. Af hans stam hugga vi timmer och bjelkar, eller såga vi honom till plankor och bräder. Af hans kåda få vi harts, eller bränna vi honom till tjära. Hvad heter då det andra höga barrträdet, som står uti skogen vid tallens sida och har så långa nedåt hängande grenar? Det är den vackra granen, hvars lösare ved brukar spraka så muntert i brasan. Hans rötter sprida sig närmare jordytan vida omkring. Och hvad heter det lilla trädet med finare barr och krokiga grenar och små välluktande bär? Det är enen, hvars finhuggna qvistar vi strö uppå golfvet i stugan. Men oftast blir enen icke ett träd, utan en buske, som kryper långs marken.

17 Jag sade: finns något träd, som är högre än furan? Trädgårdsmästaren sade: har du icke läst uti bibeln, att konung Salomo byggde Jerusalems tempel af cedrar från berget Libanon? Cedern är ett välluktande barrträd, mycket högre än furan. Ännu andra barrträd vexa i varmare länder. Der bygger man skepp af det höga|81| lärkträdet. Der planterar man cypressen på älskade vänners grafvar såsom en sinnebild utaf sorgen.

18 När du går ut i skogen, märker du snart, att barrträden vexa på hårdare mark, i sand och bland stenar. Sedan kommer du till ett ställe, der marken är lösare och ofta våtare. Der vexa helt andra träd, som i stället för barr bära på grenarna tunna löf. Då säger du: nu har jag kommit till löfskogen, ty dessa träd äro löfträd. Har du sett den ädla eken, som gömmer sina frön i de runda ollonen? Ganska långsamt vexer han; derföre blir han också mycket gammal och ganska hård. När man vill bygga ett skepp rätt varaktigt, bygger man det helst utaf ek. Men har du ej sett eken, som vexer blott uti södra Finland, så har du visst sett björken, som vexer öfverallt ända till Lappland. Det är han, som hänger utanför stugan sina lockiga löf och som ger oss det segaste virket och den bästa veden. Skaftet på din knif är gjordt af hans rot, den hårda masurn. Rif icke bort hans hvita näfver, medan han vexer. Tappa ej för mycket af hans goda björklake; då mistar trädet sin saft|66| och dör ut. Mins du vår mörkgröna al, som vexer på fuktiga ställen och blir så röd, när man afskalar barken? Mins du rönnen och häggen med deras ljufliga hvita blommor och goda bär? Mins du den raka aspen, hvars löf så beständigt darra för vinden? Mins du pilen och sälgen, som äro så sköra, och den smidiga viden, som gerna grenar sig ut till en buske? Kanske har du ej sett den sköna lummiga lönnen och den vackra asken och almen med dess hvita blommor och linden, af hvars inre bark man flätar bastmattorna? Men har du sett dem i södra Finland, så har du likväl ej sett bokträdet, fastän du känner bokstäfverna. Fordom skuros de ut i sådant hårdt träd för att tryckas. Och mahognyträdet och ebenholtz och|82| många andra dyra trädslag har du sett blott i möbler, som snickaren gör. Ty dessa träd vexa blott i de varma länderna.

19 I trädgården såg jag flera frukt-träd, hvilkas saftiga frukter voro goda att äta. Äppleträdet stod der alldeles snöhvitt af blommor om våren, och om hösten dignade alla grenar af äpplen. Det vattnades mig i munnen, när jag såg päronträdet och körsbärsträdet. Plocka gerna och ät, sade trädgårdsmästaren. Sedan kan du plantera kärnorna, ty det är mycket nöjsamt. Kanske får du äpplen att vexa ännu i Österbotten. I Tavastland vexa både äpplen och körsbär. I södra Finland vexa ännu dessutom päron. Har du god lycka, så kan du också få plommon af plommonträdet. Men vårt land är för kallt för de finare frukt-träden. Följ mig till drifhuset, så vill jag visa dig många sådana.

20 Ett drifhus, hvad är det? frågade jag. Trädgårdsmästaren sade: det är ett hus, som är enkom bygdt till att drifva sådana utländska vexter, som behöfva stark värme och som skulle frysa ihjäl, om de här stode ute. Ett sådant drifhus kan eldas och har mycket stora fönster mot söder. Har du någonsin ätit sveskon, mandlar, valnötter, citroner, pomeranser och fikon? Ja, sade jag, dem har jag köpt uti staden. Till staden hämtas de med fartyg öfver sjön, sade trädgårdsmästaren. Men här ser du dem alla vexa på träd. Har du någonsin druckit kaffe? Ja, det har jag gjort. Här ser du kaffeträdet, hvars kärnor man torkar och rostar på eld och malar i kaffeqvarnen. Har du druckit choklad (sjoklad)? Ja, det har jag gjort. Här ser du kakaoträdet, af hvars frukt man tillreder chokladkakorna.

21 Här uti drifhuset vexa goda krydder och nyttiga trädslag, som hämtas långt öfver hafven. Har du smakat kanel och kryddnejlikor och lagerblad omkring|83| lakrits? Det har jag gjort. Här ser du dem vexa på träd. Har du tagit in kina, och har du kännt den starka lukten af kamfert? Det har jag gjort, när jag var sjuk. Här ser du dem. Kina är barken af ett|67| träd, och kamfert är kådan af ett träd. Här är ett annat träd, af hvars kåda man får kautschuk eller gummi elasticum, och här är ett annat, af hvars kåda man får den sega gutta percha. Här är bresilieträdet, som färgaren lägger raspadt i sin kyp, och det lätta korkträdet, hvaraf man skär korkar till flaskorna.

22 Här är oljeträdet, om hvilket du läser så mycket i bibeln, sade trädgårdsmästaren. Men de stora palmerna äro så höga, att de visst ej skulle rymmas i drifhuset. Jag vill sedan berätta dig något mera om dem.

Om buskar och rankor.

23 Lägg ett vinbär i jorden, så gro dess frön och vexa upp i telningar. Men af hvar telning blir icke ett träd, utan en buske. Och de flesta buskarna äro, likasom träden, mångåriga vexter, men mycket mindre. De ha ej, som träden, en riktig stam, utan grenarna sprida sig ut ifrån roten.

24 När sommaren lidit framåt, går jag gerna att plocka de goda bären af hallonbusken och vinbärsbusken. Dem finner jag vilda i skogen; men krusbärsbusken planteras i trädgården, och hasselbusken med sina goda nötter vexer ej långt norrut i landet. Engång var jag sjuk, och då drack jag thé, som var kokadt på fläderbuskens blommor. När jag åter blef frisk, var det midsommar. Då slog syrenen ut sina ljufliga gredelina blommor, och törnrosbusken stod alldeles röd utaf rosor. Deras doft var en läkedom för mitt trötta sinne. Allt sedan har rosornas vällukt varit mig mycket|84| kär. Jag har sett dem af många slag, enkla och dubbla. Och när jag rispat min hand på de hvassa törnen, har jag sagt till rosenbusken: andra må banna dig; jag förlåter dig för din skönhets skull.

25 I drifhuset såg jag märkvärdiga buskar. Der var thébusken, på hvars torkade blad man kokar det vanliga théet. Der voro lakritsbusken och pepparbusken, hvars skarpa bär äro en krydda på våra bord. Der var den ettåriga bomullsbusken, af hvars frö man plockar den fina ullen. Sedan kardar man ullen, spinner den till garn och väfver den till bomullstyg.

26 I skogen såg jag några mycket låga buskar, hvilka likasom kröpo långs jorden. Sådana kallas ris. Men de voro inga stygga och farliga ris, ty på dem vexte blåbär, odon och lingon. Mindre brydde jag mig om kråkbärsriset och mjölonriset. Men porsris är godt att lägga i badvatten, och den bruna ljungen pryder sjelfva ödemarken med sina täcka blekröda blommor.

|68|

27 Jag hade länge begrundat den vigtiga saken, om russinen vexa på träd. En dag fattade jag mod och frågade trädgårdsmästaren. Då visade han mig en besynnerlig vext, som hade så lång och smal stam, att den ej kunde bära sin egen längd. Derföre hade man lindat den omkring en stake, hvilken stod som stöd vid dess sida. Sådana vexter kallas rankor, sade trädgårdsmästaren. Och detta är vinrankan. Hennes frukt vexer, likasom rönnbären, i klasar och kallas drufvor. Af somliga drufvor pressar man vin. Andra inläggas i socker och kallas krukrussin. Andra åter torkas och kallas russin. En dylik ranka är humlen, som vexer i humlesalen, och murgrön, som klänger sig uppför murar och väggar. Gurkor och meloner, som odlas i drifbänkar, likna rankorna, men slingra sig helst långs marken.

|85|

Om örter och gräs.

28 När jag går ut om sommaren, ser jag marken betäckt af en behagelig grönska. Många tusende örter lefva på ängar och skogsbackar sin korta blomstringstid. Mycket olika äro de skapade; men alla hafva de gröna stjelkar, som dela sig i grenar och vissna om hösten. Hvarföre måste linet hvarje år sås nytt? Emedan roten är ettårig, och då dör hela vexten om hösten. Hvarföre får man ej första, utan andra året frön utaf rofvor och morötter? Emedan roten är tvåårig; då vissna stjelkar och blad om hösten, men uppspira åter ur samma rot nästa vår.

29 I vår lilla täppa vid stugan har mor sått frö-örter, hvilkas frukter äro goda att äta. Der vexa ärter och bönor i långa skidor. Sedan har mor sått rotvexter, af hvilka man äter roten, men icke stjelken, bladen och frukterna. Om hösten taga vi upp dem ur jorden. Då få vi goda potäter, saftiga rofvor, stora kålrötter, små rädisor, gula morötter, hvita palsternackor och rättikor, röda rödbetor och en rätt skarp pepparrot. Af den och af potäterna har mor satt roten i jorden; men de öfriga har hon fått utaf frön.

30 Jag har plockat hjortron på mossen, åkerbär på ängen och smultron på skogsbacken. I trädgården har jag sett flera goda köksvexter odlas i sängar. Der vexa stora kålhufvuden af flera slag och sallat och grön spenat, som hackas i köket. Der odlas äfven flera kryddvexter, med hvilka man brukar krydda maten, såsom dill, persilja, mejram och timjan. Frön utaf anis och fenkol brukar mor nyttja till krydder i julbrödet. Detsamma gör hon med kummin; men den vexer vild. Ingefära, saffran,original: saffran; muskot och kardemumma och den skarpaste senapen, som ätes med skinka, hämtas alla från utlandet.

|86||69|

31 Ännu finnas i vår täppa flera lökvexter. Af gräslöken äta vi stjelken och af rödlöken roten; men hvitlöken har en elak lukt. Flera af blomstren, såsom liljor och tulpaner, vexa ur rötter, som likna löken.

32 Vår häst och vår boskap förstå att välja sin mat i beteshagarna. Smörblomstren och andra skarpa örter gå de förbi; men mycket gerna äta de vicker och klöfver eller väppling, både den röda och den hvita. Sådana örter bruka vi så och kalla dem foder-örter.

33 Far köper stundom rhabarber och kräkrot från apotheket, när vi bli sjuka. Men dertill har han ej alltid råd. Derföre odla vi hemma goda läkedoms-örter, såsom krusmynta, åbrodd, lavendel och ålandsrot. Andra sådana, såsom vattenklöfvern, renfanan och malörten, plocka vi på skogsbackarna. Far har äfven lärt oss att känna de giftiga örterna. Vi akta oss för bolmörtenoriginal: bolmörten med dess svarta och hvitgula blommor. Vi kunna åtskilja den giftiga odörten med hans fläckiga stjelk från den oskadliga hundlokanoriginal: hundlokan. Källarhalsbären narra oss icke, fastän de likna röda vinbär. Ormbär, trollbär och smörblomster tro vi icke om godt. En giftig ört ha vi satt i plantor på solsidan om stugan, och det är tobaken. Han kan rökas och tuggas och snusas, när man är van vid honom. Men den som icke är van vid honom, blir sjuk deraf. Och det bry vi oss icke om att försöka.

34 Det är så godt och gladt, när man ser blomkrukor i fönsterna. Greta har flera sköna trädgårdsblomster. Geranium, balsaminen och perlträdet har hon alltid inne i rummet. Under bar himmel har hon satt den gula påskliljan, den hvita narcissen, den högröda pionen, den brokiga vallmon, solrosen, tulpanen, astern, stockrosen, kejsarekronan, tusenskönan och flera andra dertill. Men|87| lackfiolen, löfkojan och nejlikan, som alla dofta så skönt, och myrten till brudkrona och den ljufva resedan, blommornas blyga torparflicka, – dem alla har Greta hellre i krukor. Trädgårdsmästaren har lofvat henne två de vackraste lökvexter: hyacinthen och den stora mångfärgade dahlian (georginen).

35 På ängarna vexa otaliga vilda blomster. Der får man genast om våren se blåsippan och hvitsippan och gullvifvan och liljekonvaljen. Sedan på sommaren får man der plocka styfmorsblomman och smörbollen och blåklockan och ängsnejlikan. I åkern får man blåklinten och rågblomman och åkerrosen. I vattnet får man den hvita neckrosen och den gula vattenliljan (pumpan). Det är alldeles omöjligt att uppräkna dem alla. Men en kan jag icke förglömma. I skogen|70| vexer vid tallarnas rot den lilla linnean, som bär sitt namn efter vexternas ordnare, den store mannen Linné.

36 Engång brände jag min hand på den stygga nässlan. Då gick jag hem för att klaga för mor. Mor satt och väfde. Var ej ledsen, sade hon. Nu väfver jag vackert linne åt eder alla. Hvaraf är väfven? Den är af lingarn, som syster spinner på rocken. Hvaraf är garnet? Det är af linet, som far har sått uppå åkern. Ganska vackert vexer det der med sina små blå blommor. Om hösten rifva vi upp det med roten. Sedan röta vi det i vatten. Sedan bråka vi det, så att skäftorna bortfalla. Sedan häckla vi det, så att blårna fås bort. Sedan borsta vi det. Och så är det färdigt att läggas på spinnrocken. Men far sår äfven hampa, som liknar nässlan. Ganska starka tågor får man, när hampan rötes och bråkas. Repslagaren spinner af dem de starkaste rep, och af dem väfvas säckväf och segelduk.

|88|

37 Nu gå vi på ängen och leka i gröna gräset. Hvad är gräset? Det är ett stort antal af många vexter, som alla hafva ett ihåligt strå med leder uti och långa smala blad. Der är vårbrodden (luktgräset), som sedan doftar så ljufligt i ladorna. Der äro ängskampen och ängskaflen och tuftåteln och fårsvingeln. Alla dessa och andra tillsamman äro det mjuka gröngräset, som far slår med lien och mor räfsar och alla sedan bära eller köra till ladan. På stranden vexa starrgräset och ängsullen med sitt hvita fjun och rörvassen, som bugar så ödmjukt för hvarje vindpust. Men ute i vattnet står den mjuka säfven, af hvilken mattorna flätas.

38 Ganska ofta ha vi förtret af ogräsen på åkern. Åkersenapen smyger sig gerna dit, och tisteln vill ständigt vexa ånyo, fastän vi rycka upp honom med roten. Flyghafren är ej heller välkommen, och qvickroten ärfver sig beständigt i trädgårdssängarna. Men lergräs och vattuarf rensa vi lättare bort.

39 Der sådant gräs vexer, som slås till hö, der är en äng; men der säd vexer, der är en åker. Hvad är säd? Det är fröen af flera goda vexter, som höra till gräsen. Far sår om hösten råg i sin åker. Då vexer af utsädet en liten brodd. Vintern kommer, snön faller, rågbrodden betäckes af snön. Den vexer icke, den dör icke; den väntar sin tid. Våren kommer, sommaren bränner. Då går rågen i ax; då vexer han hög; då blomma axen. Sedan matas de, som betyder att frökornen vexa i axen, och sedan mogna de. Då gå vi ut, skära rågen med skäran, binda honom i skylar, torka honom i sol och blåst och tröska honom i rian. Agnarna skilja vi bort, halmen spara vi, säden mala vi i qvarnen, och sedan bakar mor af mjölet det skönaste bröd och kokar den bästa gröt. Mycket gladt och godt är det att arbeta på åkern.

|89||71|

40 Men kornet så vi om våren, och likväl blir det färdigt att skära om hösten. Sedan vi tröskat det, mala vi det till gryn eller mälta vi det till malt, och deraf brygges spisöl, dricka och öl. Men icke är det rätt att bränna den goda gudsgåfvan till bränvin. Af hafren mala vi en del till gryn, och resten ge vi till foder åt hästarna. Hvete bruka vi sällan så; hvetmjölet hämta vi mest från Ryssland, och då få vi hvetebröd. Bohvete så vi ej mycket, men grynen känna vi nog. Och risgryn och mannagryn hämtas från andra länder, der sådan säd brukar vexa.

41 Ännu såg jag något, som hörde till gräsen. I staden köpte jag spön af långa utländska rör, som far spjelkte till väfskedar. I drifhuset såg jag det dyrbara sockerröret, som vexer i de varma länderna. Af dess saft kokar man socker, sirap och bröstsocker. Men nu har man äfven begynt koka socker af en rotvext, som finnes hos oss, och det är hvitbetan.

Om vexter utan blommor.

42 En hel sommar väntade jag att få se ormbunkarna blomma. Men de förblefvo sig ständigt lika och blommade aldrig. I stället fingo de på bakre sidan af bladen fina frön, som liknade små sandkorn. Dylika frön såg jag på fräknet, som vexer på våta ställen. Då föll det mig in att betrakta mossorna, som vexa ibland på stenarna, ibland på träden och ibland på marken. Jag såg både hvitmossan och den mjuka björnmossan och väggmossan, med hvilken man drifver de glesa väggspringorna. Jag såg äfven sådana helt fina mossor, som liknade en skorpa på träden eller tunna lappar. Sådana kallas lafvar. En sådan var skägglafven, som hänger lik ett långt skägg från barrträdens grenar. Sådana voro islandsmossan, af hvilken man bakar|90| bröd uti missvextår, och renmossan, som renen söker under snön, och stenmossan, med hvilken mor färgar sitt ullgarn brunt. Alla voro de utan blommor och hade sina frön uti en liten hylsa i toppen.

43 När jag rodde på sjön, fastnade årarna ofta i sjögräs, som vexte i långa mjuka stänglar upp ifrån bottnen. Sådant var af flera slag och kallades tång, och sådant var äfven det gröna, som samlats på ytan i den stillastående vattputten. Alla dessa kallades alger och hade frön, men inga blommor.

44 Detsamma märkte jag också på svamparna. De voro af många slag, och somliga, såsom murklorna, stekte mor till mat; men om andra sade mor: låt bli att äta dem, ty de äro giftiga. En sådan var just flugsvampen. För att du må känna honom, vill jag rita honom vid sidan af boken. Han har en|72| prickig röd hatt och står på en fot; men somliga svampar ha ingen fot. Mins du käringsvampen, som är hvit och rund som ett ägg? När han ruttnat och man trampar på honom, kommer der likasom en rök ur honom. Fnösksvampen eller tickan vexer på träden. Men den minsta svampen är möglet, som vexer på gammal mat. Och ingen kan säga, huru dess frön kommit dit.

45 Och likasom några bland djuren kallas högre och andra kallas lägre, allt eftersom deras kropp är mer eller mindre utbildad, så är det äfven med vexterna. Men alla äro så vist skapade, att de fullkomligt motsvara sitt ändamål här i verlden. Så herrligt har den gode Guden hos vexterna förenat det vackra med det|91| nyttiga, att våra ögon och vår lukt och vår hungriga mage ha glädje af dem.

46 En afton vid midsommartid sutto Anders och Greta på gräsbänken under den höga björken. Borta i hagen betade korna det friska gräset. Fåglarna sjöngo i den blommande rönnen, smultronen lyste så röda i skogsbacken, väpplingen doftade ljufligt på gården, och från den öppna dörren till stugan kändes en ånga af nyssgräddadt bröd. Då knäppte båda barnen sina händer till bön och tackade Gud, som klädt hela jorden så skön med vexternas grönska. De sågo med glädje och kärlek på alla träd, alla buskar, alla tusen blommor och olika örter. Och i den stunden mindes de båda hvad Frälsaren Jesus sade om markens liljor: »Sannerligen säger jag eder, konung Salomo i all sin herrlighet var icke klädd såsom en af dem!»

Om trädens ålder.

47 Ofta räknar man i den afhuggna furans stam ända till 200 och 300 gula ringar i veden. Deraf vet man, att den furan har vuxit i två eller trehundra år, innan hon blef ett groft masteträd. Somliga ringar ha ett bredare mellanrum, och somliga ha ett smalare. Deraf ser man, att trädet vuxit på ett år mera i tjocklek, än på ett annat år. Sådant beror derpå, om sommaren varit mer eller mindre gynnsam för trädets vext. De träd, som ha lös ved och vexa fort upp, såsom aspen och pilen, bli äfven fortare gamla och torka förr. Men hårda trädslag, såsom eken, vexa mycket långsamt och bli mycket gamla. I England finnas ekar, som äro öfver tusen år gamla. I Ostindien vexer ett fikonträd, som ensamt utgör en liten lund. Många af dess grenar, som ned|73|hänga till jorden, ha der slagit skilda rotskott. Sjutusen menniskor kunna sitta i skuggan af detta träd, och det anses vara mer än tvåtusen år gammalt.

|92|

Om palmerna.

48 I de varma länderna behöfver menniskan endast utsträcka sin hand, för att få mat ur vextriket. Der vexer brödträdet, som ger en så rikelig frukt, att tre träd kunna lifnära en menniska hela året om. Men inga träd äro så sköna och så nyttiga, som de höga palmerna. Här ser du en kokos-palm. Hans höga stam bär icke en enda qvist, allenast i toppen en krona af stora blad. Allt eftersom stammen vexer högre och nya blad framskjuta upptill, bortfalla de lägre bladen och qvarlemna kring stammen knöliga ringar. Den nakna och svarta negern med sitt hvita skynke om lifvet klifver uppför stammen, för att komma åt de stora runda kokosnötterna, som vexa tätt under bladkronan. Nötterna äro stora som ett barnhufvud och mycket goda att äta. Deras hvita saft liknar mjölk och är mycket helsosam. Af de hårda|93||74| skalen göras skålar och slefvar. Under bladen har man skugga för den brännande solen. Af bladen flätas mattor och skärmar; af deras stjelkar flätar man korgar och rep. Sagupalmenoriginal: Sagupalmen har en tjock märg, som torkas till gryn. Dadelpalmenoriginal: Dadelpalmen bär de läckraste dadlar. Många menniskor få af den nästan hela sitt uppehälle. Af saften göres palmvin; kärnorna krossas till mat åt kamelen, och veden ger både virke och bränsle.

Om tjäran.

49 Vill du veta huru tjäran brännes i dalen om sommaren? Far går i skogen. Der ser han smala tallar vexa på mager jord. De duga icke till stockar och plankor; men far vet bättre hvartill de duga. Om våren katar han dem; och det gör han så, att han med ett hvasst jern bortskalar en rand utaf barken. Nästa vinter skalar han än mera bark af samma träd, så att blott en smal rand är orörd på stammen. På de bara ställena har nu tallens kåda sipprat ut om somrarna. Tredje vintern hugger far de katade träden, klyfver dem och torkar dem. Derpå gör han en stor grop, som kallas tjärdal. Dit radar han det kådiga virket och betäcker det med grästorfvor och sand. Sedan tänder han dalen; men icke får den brinna med låge, utan endast med glöd. Af hettan förvandlas nu kådan till tjära och rinner ut i tunnor genom en ränna i dalens botten. De fyllda tunnorna säljer far åt köpmannen i staden. Köpmannen tömmer en del af tjäran i en stor kopparkittel och kokar den der till beck. En annan del låter han vara i tunnorna och för dem, jemte becktunnorna, till sitt skepp. Skeppet seglar till främmande land. Der säljer skepparen tjäran och becket, som ej kunna göras i det främmande landet. För pengarna köper han sedan salt, kaffe, socker och många andra goda saker, som ej kunna göras i vårt land. Allt detta för han i skeppet till köpmannen, och köpmannen säljer det sedan åt oss. Så byter det ena landet sina varor med det andra landet. Och så få alla hvad de behöfva.

|94|

Om Carl Linné och om örterna.

50 För hundrade år sedan lefde en svensk man, som hette Carl Linné. Redan som gosse hade han ingenting i naturen så kärt, som vackra vexter. Hela sommaren var han ute i skogen och på ängen. Beständigt jemförde han blommorna med hvarandra och sökte utgrunda deras bestämmelse. Så|75| fann han till slut en beundransvärd ordning i den stora mångfalden af olika vexter. Han räknade ståndarnes antal i hvarje blomma. Alla vexter, som hade lika många ståndare, förde han tillhopa i samma klass. Så fick han 23 klasser. Till den 24:de klassen räknade han sådana vexter, som ej ha några blommor. Sedan delade han hvar klass i ordningar, hvar ordning i slägten och hvarje slägte i arter. Likaså indelade han djuren. Och så sökte han utgrunda hela skapelsens vishet. Andra kunnige män ha sedan fullkomnat hans verk. Men i alla länder och alla tider är Linnés minne vida berömdt. Ännu länge, sedan han är död, nämna barnen hans namn, och de vise på jorden säga till hvarandra: det var en stor man! Och när aftonvinden far öfver träd och blommor och gräs, då hör man dem susa och säga till hvarandra desamma orden: den mannen, som älskat oss och förstått oss, hette Carl Linné. Det var en stor man!

51 Man indelar äfven vexterna efter deras blommors och frukters utseende. Så kallas många vexter ärtblommiga, såsom ärter och klöfver. Andra kallas sammansatta, såsom tisteln och prestkragen. Andra åter kallas korsblommiga, såsom rofvan och krassen. Ännu andra kallas rosblommiga, såsom rosen och hallonbusken. Somliga ha många små blommor i flock, såsom hundlokan och kummin. Somliga blommor likna läppar, och somliga hänga nedåt. Gräsens blommor sitta i ax eller vippor. Och så ser man vid första anblicken slägtskapen mellan olika slägten och arter i vextriket.

52 Har du sett somliga blommor tillsluta sin blomkalk om aftonen och öppna den åter om morgonen? I drifhuset såg jag en liten utländsk ört, som hette mimosa. När man rörde vid hennes blad, drog hon blad|95| och grenar likasom af rädsla tillsamman. Der såg jag en annan utländsk blomma, som fångade flugor. När flugan satte sig på hennes klibbiga blomblad, drog blomman bladen ihop och fasthöll flugan. Men när flugan var död, öppnade blomman ånyo sina blad. Ja, oändeligt mycket vore ännu att säga om vexterna. Bed Gud, att han låter dig mycket lära. Så förstår du Guds verk och Gud uti dem.

Om åker och äng.

53 Den trakten, der vi nu bo, var fordom en ödemark. Den vilda skogen vexte öfverallt, och tufvor och stenar gjorde marken oländig. Men för långa tider tillbaka flyttade våra förfäder hit. De begynte nedhugga skogen, uppgräfta|76| tufvorna och bortföra stenarna. Det har kostat våra förfäder mycket arbete och en lång tids ihärdighet. Men nu ha vi, som lefva långt efter dem, stor nytta och glädje af deras arbete. Och deraf skola vi lära, att icke arbeta blott för oss sjelfva, utan också för dem, som komma och lefva efter oss. Derföre odla vi ständigt mera jord till nytta och glädje för Finland, vårt älskade fädernesland.

54 Nu ha vi åker och äng. Åkern är det fält, der säden vexer. Der plöjer far med häst och plog. Der sår han rågen till vintersäde och korn och hafre till vårsäde. Sedan skörda vi säden om hösten. Sedan torka och tröska vi den, såsom förut är omtaladt. Och sedan tacka vi Gud för dageligt bröd. Ty stundom pröfvar oss Gud med missvext på åkern. Då fryser den omogna säden eller också torkar den bort. Och då blir det dyr tid och fattigdom uti landet. Förr var det värre. Då hade vi ej de goda potäterna, som nu äro till mycken hjelp, när det är brist uppå säd. Det är ej mer än hundrade år, sedan man i vårt land begynte sätta potäter. Och det är knappt femtio år, sedan de blefvo allmänt bekanta.

55 Ängen är det fält, der gräset vexer, hvilket vi sedan berga och torka till hö. Höet föra vi till ladorna, och på vintern köra vi hem det till mat åt boskapen. Om vi ej gjorde det, skulle hästar och kor och får|96| svälta ihjäl under vintern. Ibland är det missvext också på hö. Ängen förtorkar, masken äter upp gräset. Då måste vi slagta en del af boskapen. Då måste vi föda resten med halm. Och då längta vi efter våren mer än någonsin. Men så låter Gud honom komma, den glada våren, och då vexer gräset igen, och då släppa vi boskapen ut på bete. Ganska muntert är det då att se, huru kalfvarna hoppa och dansa i gröngräset.

Nässlan och törnrosen.

Ned till nässlan, tryckt till jorden,

Talte rosen från sin gren:

Illa lottad är du vorden,

Stygg och skydd af hvar och en.

Intet öga dig betraktar;

Inga händer smeka dig.

Den dig ser, han dig föraktar;

Den dig rör, han bränner sig.

Men enhvar, som till dig länder,

Nogsamt kunnig om din art,

|77|

Flyr dig eller gömmer snart

För din etter sina händer.

Jag är skarp, var nässlans svar;

Mig naturen gjorde sådan.

Men jag ingen fägring har,

Som förklär och gömmer vådan.

Du är skön, men du bedrar.

Född att reta och att locka,

Tycks du kalla hvem du ser,

Dig att smeka, dig att plocka,

Gömmer taggarna och ler.

Men med allt, hvaraf du skryter

|97|

Oskuld, färger och behag,

Har du för den hand dig bryter

Grufligare spjut än jag.

58 Leopold.

Liljan i dalen.

Du dalens lilja, är det blott

Af jorden du ditt lif har fått?

Nej, dödligt skulle du förtvina,

Om himlen ej ur molnets sköt

Din rot och dina blad begjöt

Och lät sin sol uppå dig skina,

Som ur ditt inre vecklar opp

Det sköna i din öppna knopp.

Så, trogna själ, det rätta lifvet

Är dig af nåd från höjden gifvet.

60 Franzén.

Gretas blomma.

Jag har en liten flicka,

Som mycket törstig är.

|78|

Hvar dag så får hon dricka

Och ständigt mer begär.

Hon står med sina fötter

I krukan med dess fat.

Med sina späda rötter

Hon suger der sin mat.

Med sina blad hon andas

Den friska luften in.

När klara dagen randas,

Då gläds hon i sitt sinn’.

|98|

Då vill hon gerna luta

Sin fina gröna stam

Emot vår fönsterruta,

Der solen tittar fram.

Då agar jag min lilla,

Som en förståndig mor:

Mitt barn, stå vackert stilla

Och vex, tills du blir stor.

Ty föll det dig på läppen,

Att titta ut igen,

Så kommer jag med käppen

Och knyter dig vid den.

Så vexer hon alltmera

Och får så sköna blad

Och får beständigt flera;

Och det gör mig så glad.

Och nu så har hon redan

En liten, liten knopp;

Och blott jag väntar sedan,

Nog slår den knoppen opp.

När då i färger bjerta

Min blomma står som brud,

Då vill jag i mitt hjerta

Med glädje tacka Gud.

|79|

Hvart barn är som en blomma

I oskuld och i frid.

Gud, låt oss ej försumma

Vår korta blomstertid!