Tolfte Läsningen. Om elden

Tolfte Läsningen.

Om elden.

1 Anders sade: jag förstår ej hwad elden är. Han är ju sjelf ingenting, utan blott en förstöring af andra ting.

2 Så är det, sade fadren. Det är derföre ej alldeles riktigt att kalla elden ett element eller ett grund-ämne. Men man är nu engång wan derwid. Elden förstör icke|150| i den mening, att någonting skulle genom honom alldeles förswinna. Men somliga ting upplöser han i deras enkla beståndsdelar, och somliga förändrar han annars. Detta trädstycke består för det mesta af kol, wäte och syre. Nu bränner jag det; då upplöses trädet i sina enkla beståndsdelar. Somliga af dem förena sig med hwarandra på ett nytt sätt och bortgå i luftform. Men största delen af kolet stadnar qwar, jemte askan, som innehåller lutsalter. Det enkla ämnet kol kan sedan ännu förflyktigas genom stark hetta. Somliga ämnen brinna aldrig. Guldet kan ej förflyktigas genom hettan, fastän det smälter. Lin, swafwel, bränwin och krut kunna mycket lätt antändas, och sådana ämnen kallar jag eldfängda. Somliga åter, såsom jern, behöfwa stark hetta, innan de brinna.

3 Nu tänder jag ett ljus, och det brinner med låge; men blåser jag ut det, så glöder weken. Hwad är lågen? Lågen är en brinnande gas från det ämne, som delas sönder af hettan. I den swäfwa små gnistor af kol eller sot, som uppstigit från det brinnande ämnet. Derwid glimma gnistorna, och deraf lyser lågen. Talgljuset lyser bra, för det att der är mycket kolämne i talgen. Brinnande sprit lyser helt swagt, för det att deri finnes litet kol. Derföre ryker mitt ljus, och derföre blir skorstenen sotig af rök; men brinnande sprit ger nästan intet sot ifrån sig. Jag har sett fosfor brinna med stark låge och stark rök; men röken är der ej sot, utan fosfor, förenad med syre. Hwad är då glöden? Det är ett brinnande ämne, som ger ringa eller ingen gas ifrån sig. Blåser jag luftens syre derpå, så går förbränningen fortare, och der blir låge, emedan der blir gas.

4 Nu förstår du, huru weden brinner och huru lågen lyser. Nu wet du, hwarföre man blåser på elden, hwarföre man gör luftdrag i eldstaden och hwarföre ett hus brinner hastigare upp uti blåswäder. Ju högre skorstenen|151| är, desto starkare drar han, och desto bättre brinner weden i spisen. Men huru släcker du eld? Slår du watten på elden, kastar du sand uppå honom eller ett täcke öfwer honom, så slocknar han fort. Hwarföre det? Jo, då hindrar du luften|118| att komma till elden; då stänger du från honom luftens syre, som ger honom lif. Och så qwäfwer du honom likasom ett djur, när det icke får andas. Har elden kommit lös uti stugan, så öppna ej fönsterna. Det händer, att elden kan qwäfwas utaf sin egen rök.

5 Eld göra wi för wärmen och för nyttan, när wi koka, steka, baka och annat mer. Dertill bruka wi wed; men i andra länder brukas äfwen kol, stenkol och bränntorf. Skjuta wi spjället till, medan brasan brinner, så blir rummet fullt utaf rök. Skjuta wi det, medan kolen ännu låga, blir deraf os, hwaraf många menniskor dött. Är skorstenen ej på länge sotad, så händer, att sotet börjar brinna, och då blir der skorstenseld. Den släcka wi bäst med stött swafwel, som kastas på glöden i spiseln. Ty swafwelrök qwäfwer elden.

6 Elden wärmer, och elden lyser. När han skall lysa oss, tända wi en brasa eller en perta, men oftast tända wi då ett ljus utaf talg eller en lampa med olja. Då suger weken uti sig talgen eller oljan, som derpå brinna och lysa med deras glödande kol-ämne.

7 »Elden är en god dräng, men en dålig husbonde», säger ordspråket. Derföre skall man akta honom som en warg i en jernbur. Annars gör han oss en förskräckelig skada, så att af en liten tändsticka kan blifwa en stor eldswåda, hwaraf städer och byar kunna i grund förstöras. Och wisst är elden en af de underbaraste krafter uti naturen. Somliga ämnen bli heta utan att brinna och lysa, t. ex. när man slår watten på bränd kalk. Andra föremål lysa utan att brinna, t. ex. lysmasken eller ett stycke ruttet träd eller en tändsticka, som jag stryker helt sakta. Ofta är det|152| något märkwärdigt uti eldens uppkomst. Huru kan en så stark hetta framlockas ur ting, som i sig sjelfwa äro så kalla som stålet och flintan?

8 Så mycket se wi, att eld uppkommer genom gnidning, såsom i tändstickan, eller när twå hårda ting hastigt stötas emot hwarandra, såsom hästens jernsko mot stenarna på wägen. Wilda menniskor skaffa sig eld på det sättet, att de gnida twå torra trädstycken emot hwarandra. Qwarnstenarna bli heta och antända qwarnen, om de länge mala utan mäld. Packar jag fuktigt hö uti ladan, så börjar det efter någon tid att hetta och fattar eld. Detsamma händer med bomull. Ett skepp, som war lastadt med stenkol, råkade i brand, utan att någon wisste huru. Till slut fann man, att kolen tagit eld af sig sjelfwa. I somliga länder, der jorden är uppfylld af brännbara ämnen, begynner marken af sig sjelf att brinna, och der uppstår jordbrand. Genom ett solglas, som bryter ljuset, kan jag samla solstrålarna på en liten punkt, som blir så het, att den antänder träd. Och med en stor brännspegel kan jag förbränna sjelfwa diamanten.

|119|

9 När det är mycket warmt om sommaren, samla sig ofta swarta moln på himmelen. Wanligen tycker man då, att de gå mot winden, emedan luften deruppe strömmar i en annan riktning, än nere wid jordytan. Snart wisa sig hastiga smala eldar, likasom eldstungor, wid molnens kanter, och derpå följer ett starkt dunder, för hwilket menniskan bäfwar, emedan hon derwid känner sin wanmakt inför den allsmäktige Guden. Det är den majestätiska åskan, för hwilken barnen gömma sig i sin moders famn. Men är du ute på marken, så frukta ej dundret. Det skadar ingen, och när det höres, är faran redan förbi. Ty det är eldslågen, blixten eller ljungelden, som kan splittra de största klippor och döda djur och menniskor, der han slår ned. Göm dig då icke under ett högt träd, ty|153| blixten urladdar sig helst på höga spetsiga föremål, klyfwer dem och går sedan ned uti jorden. Ibland ser man blixten utan att höra något dunder, och då säger man: det är kornblixt. Och det är märkwärdigt, att blixten löper igenom somliga ämnen, såsom metaller, utan att skada dem; men andra ämnen, såsom träd, kunna ej leda blixten, och derföre krossas de. Will man då skydda ett kyrktorn, som ofta är i fara för blixten, emedan det är spetsigt och högt, så spikar man fast en rimsa af kopparplåtar från tornspetsen ända ned till marken. När då blixten träffar tornspetsen, löper han osynlig ned genom åskledaren och förswinner utan att göra någon skada. Men skulle då en menniska widröra åskledaren med sin bara hand, så skulle hon wisst dö af det starka slaget, ty hennes kropp leder strax blixten igenom sig.

10 Hwad är åskan? Hwad är blixten? Det will jag säga dig. Har du sett, huru katten gnistrar, när man stryker henne på ryggen i mörkret? Har du märkt, att ditt hår sprakar ibland, när du kammar det? Gnider jag en tjock skifwa af glas eller harts, så får jag se någonting besynnerligt. Ställer jag då bredwid glaset eller hartset ett koppar-rör, en messingskula eller en annan metall med ett stycke ylletyg under, och widrör jag kulan med fingret, så springer der ut en gnista från kulan, och jag känner en liten stickning i fingret. Har jag en riktig maskin, som är enkom gjord för sådant, så kan jag få en så stark stöt ifrån messingskulan, att jag faller omkull. Och tar jag dig och andra i handen, så går der samma stöt igenom oss alla. Men har du eller jag en ullwante på handen, så känna wi hwarken stöt eller gnista, och då ledes ej heller den osynliga kraften genom oss till de andra.

11 Hwad är det då för en märkwärdig kraft, som är fördold uti tingen och wäckes till lif utaf gnidningen? Jo, han heter elektricitet, och det är han, som gör blixten.|154| Han kan uppkomma af flera orsaker och samla sig länge, innan han urladdar sig. Så samlar han sig under sommarwärmen i molnen, och blixten, som springer ur molnet, är en dylik elektrisk gnista, som sprang till|120| mitt finger ifrån messingskulan; men blixten är mycket starkare. Min kropp och alla metaller leda elektriciteten fort igenom sig. Träd, watten m. m. göra det långsamare. Ylle och silke leda alls icke den mäktiga kraften.

12 Der uppstår äfwen elektricitet, om jag lägger en zinkskifwa på en kopparskifwa med någon wätska emellan. Sådant brukar man begagna till en märkwärdig uppfinning, som man får se wid landswägarna mellan Åbo, Helsingfors och Wiborg. Der har man uppsatt trädstolpar på wissa mellanrum, och wid stolparna har man upplagt en fernissad koppartråd, som går från den ena staden till den andra. När jag då ger en elektrisk stöt åt den ena ändan af tråden, så kännes stöten i samma stund wid den andra ändan. Ja, det går så fort, att innan man hinner blinka med ögonen, har den elektriska stöten farit från Åbo ända till Wiborg. Nu har man kommit öfwerens, att wissa slags stötar beteckna olika bokstäfwer. Så kan man fråga en sak i Helsingfors. Genast wet man det i Wiborg eller i Åbo och kan swara på stunden. Och denna märkwärdiga och nyttiga inrättning kallas elektrisk telegraf.

13 Min farbror, som farit till sjöss, brukade säga, att ingenting är så rysligt att se, som en jordbäfning. Engång, när han war i Amerika, kände han marken darra under sina fötter, så att fönsterrutorna sprungo sönder och klockorna begynte ringa af sig sjelfwa i tornet. War ej rädd, sade de andra sjömännen. Detta är blott ett jordskalf och räcker ej länge. Jordskalfwet gick öfwer; men en tid derefter begynte marken darra ännu häftigare, så att hus och murar föllo omkull och nedstörtade öfwer menniskorna. Allt folk sprang ut på fria fältet, för att rädda|155| sitt lif. Och då blef der ett qwalm i luften och en stark swafwelånga; der hördes ett dåft dunder, likasom af en åska under jorden. Och med ens remnade marken, så att hela städer och byar nedsjönko i djupet. Hafwet häfde sig i ofantliga wågor, fastän ingen wind blåste, och swallade öfwer sina stränder och fördränkte allt land, som låg närmast. Ur hafsdjupen uppstego nya öar, dem ingen sett förut; och der det nyss war torr mark, der slungades skeppens krossade spillror af wågorna. Då woro der en nöd och en fruktan, som ingen kan beskrifwa, tilldess att naturen åter efter dagar och weckor kom i jemnwigt, så att de qwarlefwande menniskorna kunde bygga sig nya boningar i det förhärjade landet.

14 En så förfärlig Guds straffdom är jordbäfningen, och den kommer af eld uti jordens sköte. Ty många tecken wisa, att djupt under wåra fötter är hela jordens inre i glöd, så att den fasta jordskorpan, på hwilken wi bo, ej är mycket öfwer en mil tjock. När då watten intränger till eldens granskap genom de underjordiska hålorna, förwandlas det till ånga, och ångan utwidgar sig med en så ofantlig styrka, att hon skakar jorden och stundom spränger dess hårda|121| yta. Men i somliga länder ha wattenångorna och elden sina wissa utlopp, der de kunna söka sig wäg uppåt utan att göra så stora förödelser. Har du någonsin hört talas om eldsprutande berg?

15 Ja, sade Anders. Jag har sett en tafla, der hela berget står i rök, och der flyta likasom bäckar af eld långs sidorna.

16 Sådana berg, som också kallas wulkaner, finnas många på jorden. Somliga ha för lång tid sedan brunnit ut och slocknat; men andra röka ännu beständigt sedan flera tusen år, och ännu spruta de stundom eld. Då höres ett buller i bergets inre; eldslågor, aska och glödande|156| stenar uppkastas ur wulkanens mynning, som kallas dess krater, och flyga flera mil genom luften. Derefter utströmmar likasom en tjock gröt, som kallas lafwa, af smälta och glödande ämnen ur berget och rinner långsamt ned utför sidorna, tilldess att den swalnar och stelnar omsider till alldeles hård. Och så kunna af stenregnet och askan och lafwan många blomstrande trakter i bergets granskap förstöras.

17 När barnen hörde detta, blefwo de rädda och sade: gode Gud, bewara oss för jordbäfning och eldsprutande berg! Men fadren sade: låt oss tacka Gud, att inga sådana finnas uti wårt land. I de warma länderna bjuder naturen åt menniskan en stor rikedom, men också stora faror, såsom de grymma rofdjuren och den underjordiska elden. Wårt land är fattigare och kallare; men i stället kunna wi sofwa trygga om natten, ty ingen tiger lurar utanför wår dörr, och ingen jordbäfning nedstörtar taket öfwer oss. Och känna wi någongång ett jordskalf, som wäl kan hända engång på tio eller tjugu år, så är det helt lindrigt och har aldrig gjort någon skada, så långt man kan minnas. Sällan slår åskan ned, och när det olyckligtwis händer, att elden kommer lös och städer och byar och hus brinna upp, så sker det nästan alltid genom wår egen oaktsamhet. Ty fastän elden är ett så farligt element, ja det allra farligaste, så se wi, huru han kan tämjas och stängas i spisen, allenast man umgås försigtigt med honom. Då blir han, i stället för att wara wår fiende, en god och trogen wän, som wi alla ha glädje och nytta af. Han wärmer oss, när det är kallt, och han lyser oss, när det är mörkt. Han kokar wår mat; han gräddar wårt bröd; han uppmjukar åt oss de hårda metallerna, som göra så mångfaldigt gagn. En herrlig Guds gåfwa är elden, när han brukas rätt. Intet djur förstår hans bruk, och när man någon gång träffat menniskor, så|157| wilda och råa, att de ej kännt elden, så har man sagt om dem, att de warit föga bättre än de osjäliga djuren.

|122|

Om jordbäfningar.

18 En höstdag för hundrade år sedan hörde folket i den stora staden Lissabon i landet Portugal plötsligen ett starkt underjordiskt dån. Jorden skakades förfärligt; den stora floden Tajo swällde hastigt öfwer sina bräddar och sköljde sitt watten öfwer staden. Hus och kyrkor störtade i ruiner, halfwa staden ödelades, och 24 000konsekvensändrat/normaliserat (tjugufyra tusen) menniskor omkommo. – För sjuttio år sedan härjades landet Calabrien af en jordbäfning. Hela berg sjönko in i jorden; andra berg reste sig upp. Stränderna förändrades; många små sjöar och osunda träsk uppkommo; 40 000konsekvensändrat/normaliserat (fyratio tusen) menniskor förlorade lifwet. – Wid en jordbäfning i Amerika, drog sig hafwet hastigt tillbaka från stranden, så att alla skepp i närheten kantrade på bara sanden. Derpå rusade hafwet inåt landet och öfwersköljde staden Callao samt dess 5 000konsekvensändrat/normaliserat (fem tusen) inwånare med watten och sand, så att man dagen derefter såg endast en stor sandhög, der staden stått. För helt kort tid sedan förstördes hela staden Brussa i Turkiet af en jordbäfning. – För tjugu år sedan uppkom hastigt nära Sicilien ur hafwet en ö, som war en mil lång. Konungen i Neapel wille gerna hafwa den ön och gaf den sitt namn. Konungen i England wille också hafwa den och gaf den sitt namn. Men just under det att båda konungarne twistade om hwem ön borde tillhöra, sjönk hela ön tillbaka i hafwets djup, och sedan har ingen mera sett den.

Om wulkaner.

19 De största eldsprutande bergen i wår werldsdel äro Vesuwius wid Neapel, Etna på ön Sicilien och Hekla på ön Island. Alla tre spruta ännu stundom eld och utspy lafwa. Sjuttioåtta år efter wår Frälsares födelse kastade Vesuwius så mycken het aska, blandad med watten,|158| öfwer städerne Herculanum och Pompeji wid bergets fot, att dessa olyckliga städer med nästan alla deras inwånare begrofwos under askan. Nära 1 600konsekvensändrat/normaliserat (ett tusen sexhundra) år derefter hände sig, att en bonde i den nejden gräfde en brunn och fann en stentrappa i jorden. Då återfunnos ruinerna af Herculanum trettio alnar under jordytan, och då war en annan stad byggd der ofwanpå. Ej långt derefter fann man äfwen Pompeji, som nu är till största delen aftäckt, så att man der får se, huru menniskorna lefwat och bott wid Christi födelses tid.

|123|

Eld och watten i strid.

20 I England hände engång om hösten, att hafwet under en stark storm hastigt öfwerswämmade kusten och trängde in i en stor masugn, der man just höll på att smälta en ofantelig massa jernmalm. Såsnart wattnet kom in i ugnen, hördes en stark knall. I samma stund såg man en hög pelare af smält och glödande malm, så hög som det högsta kyrktorn, uppstiga i luften. Tre gånger efter hwarandra förnyades knallen. Tre gånger efter hwarandra uppsteg eldpelaren. Derpå kringkastades den heta malmen åt alla håll. Då hade wattnet segrat och kokade ännu länge, likasom stolt af sin seger, i den släckta ugnen.

Gnistan.

Den lilla gnistan far

I luftens mörka rymd

Och lyser der så klar,

Af intet mörker skymd.

Och snart skall hon förgå

Och slockna, sen hon brännt;

Men kanske hon ändå

En liten låge tändt,

|159|

Som länge lysa får

I mörkret mild och klar.

Och så vårt lif förgår,

Som lilla gnistan far.

Guds öga vakar.

I mörker sjunker jordens ljus; Guds klara öga vakar.

Och himlens öga sluter sig; Guds goda öga vakar.

En nattsky stiger tät och tung; en norrskensflamma sprakar;

En storm i natten ryter vild; Guds ljusa öga vakar.

En gränslös öken verlden syns, der ingen vägen stakar,

Och villad vandrare förgås; men se, Guds öga vakar!

|124|

Mot klippan rusar hafvets våg, och klippans fäste knakar,

Och seglarns köl bräcks af som rö; Guds milda öga vakar.

Ett qvalm förtynger luft och sky; högtidligt åskan brakar;

En ljungeld klyfver molnets rand; Guds ljufva öga vakar.

Det skälfver under vandrarns fot; en bäfvan bergen skakar,

Och jordens svalg upplåter sig; Guds öga stilla vakar.

Krig rasa; välden störta kull; blod frossa stridens drakar;

Hämd ropar folkens jemmerskri; Guds helga öga vakar.

När menskoblick ej annat ser, än att ur sina hakar

Snart verldens gångjern kastas ut; Guds visa öga vakar.

Säll den sig sjelf ej aktar stor, sitt eget ljus försakar

Och tänker endast fromt och gladt: Guds goda öga vakar!