Sjette Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid

|425|

Sjette Läsningen.

Berättelser från Finlands nyare tid.

169. Om Nystads fred och frihetstiden.

1 Sedan Sveriges och Rysslands sändebud länge underhandlat och ryska flottan härjat den svenska kusten, slöts ändtligen den efterlängtade freden i Nystad emellan dessa båda riken den 30 Augusti år 1721. Vilkoren voro hårda för Sveriges rike. Det måste afstå till Ryssland sköna bördiga länder: Estland, Liffland, Ingermanland, Wiborg och en stor del af Wiborgs län med stranden af Ladoga. Ryssarne utrymde ännu samma höst det öfriga Finland, som förblef under Sveriges krona, och betalade till Sverige en|375| summa penningar. En finsk man, grefve Lillienstedt, prestson från Björneborg, hade den sorgen att, såsom svenskt sändebud, underteckna sitt fäderneslands sönderstyckande.

2 Genom Nystads fred gick öfvermakten i norden från Sverige till Ryssland, som från denna tid blef ett af de mäktigaste riken och kallades kejsaredöme. Finland, som mistat sin förmur, Ingermanland, och en del af sitt område, blef nu sjelf endast Sveriges sköld mot Rysslands vexande makt. Här var ingen säkerhet mer att vänta, när Ryssarne hade Wiborg och sin nya hufvudstad Petersburg alldeles nära vårt land. Icke heller kunde Finnarne mera lita på hjelp från Sverige, när de under stora ofreden varit så alldeles öfvergifne och Sveriges makt numera var så ringa mot Rysslands. Derför anade redan mången, att hela Finland ändock skulle, förr eller sednare, förenas med Ryssland. Det var en underlig ovisshet. Alla ville trofast hålla det gamla förbundet med Sverige, men ingen visste huru länge det än kunde räcka. Och så kom det finska folket, mer än förr, att tänka på sig sjelf och huru det skulle bestå för sig sjelf. Härtills hade vårt folk gått i skola hos Svenskarne och hade ännu mycket att lära; men efter Nystads fred begynte likasom en ny skola, der lärjungen vuxit större och lärt sig att tänka på egen hand. Det märktes icke strax, men det märktes längre fram mera. En ny tids tankar begynte långsamt mogna. Finland hade lärt mycket af olyckan, och folkets håg var en annan efter år 1721, än före den tiden.

|426|

3 Sverige var trött af olyckan, utledset på krigen och konungens enväldiga makt. Knappt var den fruktade hjelten död, innan alla ville hafva ett friare statsskick. Karl den 12:te hade dött ogift. Efter honom blef hans syster Ulrika Eleonora drottning i Sverige. Hon afstod kronan åt sin gemål, Fredrik af Hessen, och han blef nu konung under namn af Fredrik den 1:ste. Båda måste likväl förut underskrifva och med ed bekräfta det nya stats|376|skicket. All makt skulle hädanefter tillhöra folket genom dess ständer, eller ombud för rikets fyra stånd. Ständerna skulle hvart tredje år sammanträda till riksdag, stifta lagar, bestämma om krig och fred samt om rikets styrelse. Riksrådet tillsattes af ständerna och verkställde deras beslut. Alla förordningar skulle utfärdas i konungens namn och underskrifvas af honom, men icke efter hans, utan efter rådets och ständernas vilja. Han hade kunglig heder, men ingen makt; han var ett namn och en skylt, bakom hvilken det fria folket styrde riket. Ett sådant statsskick har man i andra länder kallat republik, eller folkstyrelse. Men Sverige och Finland fortforo att kallas konungadöme, emedan folket var vant dervid och fruktade herrestyrelse. Alle, utom konungen, voro i början glade åt friheten, och derför kallades denna tid frihetstiden.

170. Arvid Horn och Finlands återupprättande.

4 I tider af stora olyckor händer ofta, att Gud kallar kraftiga redskap, till att återupprätta de nederslagna folk och de bedröfvade hjertan. Ett sådant kraftigt Guds redskap var Arvid Horn, den störste och bäste statsman, som Finlandoriginal: Finlands dittills frambragt.

5 Han var född på Wuorentaka gård i Haliko socken år 1664 och hörde till samma berömda adeliga slägt, Hornarne till Kankas, som de ryktbare fältherrarne Evert och Gustaf Horn. Han började sin bana som fattig student i Åbo, gick sedan i krigstjenst och stred i främmande land mot Turkarne. År 1696 var Horn i Upsala, och då hände, att enkedrottningens hästar skenade utför slottsbacken. Kung Karl den 11:te ropade: »kan ingen frälsa drottningen?»|377| Hvarpå Horn red med sådan fart mot hästarne, att de störtade omkull, och hans egen häst med, men drottningen var räddad. Från denna dag var hans lycka gjord. Han fick ett befäl och blödde under Karl den 12:tes första segrar såsom en bland hans tappraste drabanter. När Polens konung afsattes och en ny konung kröntes, förde Horn, såsom förut hans landsman Arvid Wittenberg, befälet uti den polska hufvudstaden. Men|427| han gillade icke det polska kriget, fick tillstånd att återvända till Sverige och blef der den främste mannen i rikets råd. Der hade han ett tungt och otacksamt arbete i de svåra tiderna, när kung Karl var långt borta och allt var i villervalla. Han hjelpte månge olycklige finske flyktingar i Sverige; han visste råd, när de fleste ansågo riket vara ohjelpligt förloradt. Föga fruktade han konungens onåd, eller ovänners smädelser, endast han kunde rädda riket från undergång. Horn var den, som främst dref igenom det fria statsskicket efter konungens död; han var också den ledande mannen i rikets styrelse mer än 18 år derefter. Då slöts fred med alla fiender, riket återhämtade sina krafter, oredorna botades, skulderna betalades, välståndet återkom, och Sveriges rikes förbättrade lag stadfästades under Horns styrelse år 1734. Denna 1734 års lag utgafs år 1759 äfven på finska språket och har alltsedan värnat alla medborgares frihet och rätt.

6 Vid denna tid uppstod Finland såsom ur askan. Redan på hösten år 1721 begynte flyktingarne återvända från Sverige, icke aktande hafvets stormar, i hvilka flera förgingos. Om vintern, våren och sommaren 1722 voro vägarne uppfyllde af sådane återvändande flyktingar och frigifne fångar från Ryssland, hvilka i stora skaror, under nöd och bekymmer, uppsökte deras fordna hem i det förödda, men alltid kära, högt efterlängtade fäderneslandet. Vägarna voro förfallna, broarna borta, inga hästar, inga lifsmedel, öde|378|mark öfverallt. När desse flyktingar återfunno platsen för deras fordna gård eller by, voro husen brända eller utplundrade, utan fönster och tak, brunnen fylld med jord, skog vexte på åkerfälten, fåglar hade sitt näste uti den vanvårdade, öfvergifna kyrkan. Barn frågade förgäfves efter sina föräldrar och föräldrar efter sina barn. Ingen visste deras okända öden; endast sällan återfanns någon, som man trott vara för alltid förlorad. Och ändock utgjöto desse fattige flyktingar tårar af glädje, när de åter beträdde den kära hembygdens mark. De begynte med förnyade krafter åter uppbygga stugan, rödja ängen, uppgräfta åkern och vandra långa vägar, för att förskaffa sig en häst eller en ko. Styrelsen i Sverige understödde dem, beviljade skattefrihet på vissa år och sände hit skicklige män, att undersöka landets ställning och föreslå medel till dess förbättrande.

7 En så stor förödelse var icke strax godtgjord. Det gick långsamt, under mycken möda, mycket tålamod, mycken försakelse. De första skördarne felslogo; den första nya boskapen sönderslets ofta af rofdjuren. Många funno sina gårdar, under deras frånvaro, upptagne af nye inbyggare, och det dröjde länge, innan ordning och lag, innan Guds ords predikan och skolornas undervisning åter kommo i gång. Men det gick likväl framåt: hopp och|428| förtröstan lättade alla försakelser. Fem eller sex år efter freden begynte det förödda landet åter att blomstra.

8 Emedan kriget bortryckt de yngre männen, såg man i början landets folk för det mesta bestå af gubbar, qvinnor och barn. Efterhand uppvexte barnen, giftade sig tidigt och upptogo öde hemman. Gud har nedlagt en sådan kraft i naturen, hvilken likasom skyndar att ersätta stora förödelser. I hvarje hushåll den tiden uppvexte en förunderligt talrik skara af barn. Och så ökades folkmängden hastigt, så att inom föga mer än en mansålder hade landet åter lika många inbyggare, som före det stora kriget.

|379|

9 Gifven Herren eder Gud äran, förrän det mörkt varder och edra fötter stöta sig mot de mörka berg.

10 Jerem. 13: 16.

11 Underbarligen i rättfärdighet bönhör du oss, Gud, du, som är allas hopp på jorden och fjerran i hafvet.

12 Ps. 65: 6.

13 De, som med tårar så, skola med fröjd uppskära. De gå åstad och gråta och bära ut ädel säd och komma med glädje och bära sina kärfvar. Ps. 126: 5, 6.

171. Slaget wid Willmanstrand.

14 Arvid Horn ansåg gudsfruktan vara all vishets begynnelse och lät inga förnäma gäster hindra sig, att hvar morgon och afton hålla bön med sitt husfolk. Det var ock en välsignelse öfver hela hans styrelse, så att riket derunder hemtade krafter och njöt en vederqvickande hvila i fredslugnet.

15 Men den tidens Svenskar hade uppvuxit i krig och kunde ej glömma rikets förlorade makt. Der uppstod ett yngre slägte, som mindes karolinernes segrar, men glömt deras nederlag. Så uppkom ett motparti, hvilket icke tyckte om Horns fredliga styrelse och kallade sig Hattar, emedan hatten ansågs som frie och tappre mäns kännetecken. Deremot kallades Horns och fredens anhängare Mössor, hvilket skulle vara ett skymford, i motsats mot Hattarne. Dessa två partier, Hattar och Mössor, begynte nu kifvas om makten vid riksdagarna. Och de fleste Finnar hörde till Mössorna, emedan de väl förstodo, att om här blefve ett nytt krig, skulle Finland få blöda mest och kanske alldeles gå förloradt till Ryssland.

|380|

16 Vid riksdagen i Stockholm 1738 fick Hattarnes parti öfverhanden och insatte sina anhängare i styrelsen. Ingen vågade öppet anklaga den gamle Horn; men han var trött vid makten och menniskors otack; han begärde|429| frivilligt afsked från sina embeten och flyttade ut till sin landtgård. Der slöt han, icke långt derefter, sitt ärorika lif, med det vitsord för efterverlden, att han mottagit styrelsen öfver ett förkrossadt, förtryckt och utarmadt rike, men lemnat det fritt och blomstrande efter sig.

17 Ganska snart lärde sig Finlands och Sveriges folk att sakna Horns visa styrelse. Peter den stores närmaste slägt hade blifvit undanträngd från den ryska thronen, och Ryssarne voro missnöjde att se sitt rike styras af främlingar. Af detta missnöje ville Hattarnes styrelse i Sverige draga fördel och lofvade uppsätta på thronen Peters dotter Elisabeth, i förhoppning att hon, till lön för en sådan tjenst, skulle återgifva de landskap Sverige förlorat i Nystads fred. Alltså skickades en krigshär öfver till Finland, för att tåga till Petersburg och hjelpa Elisabeth. Men Elisabeth kom på thronen utan Svenskarnes hjelp och ville alldeles icke gifva några landskap tillbaka. I stället för ett litet skrämskott, som Hattarne ämnat, blef der ett allvarsamt krig år 1741.

18 Vid södra stranden af Saima är den lilla, vackert belägna staden Willmanstrand, och der voro fästningsverk på en udde. Innan svenska armén var färdig i Finland, gick en rysk krigshär om 11 000konsekvensändrat/normaliserat man från Wiborg mot Willmanstrand, och der blef ett fältslag den 23 Augusti 1741. General Wrangel hade skyndat fästningen till hjelp och uppställde sina 4 000konsekvensändrat/normaliserat Svenskar och Finnar tvärtöfver näset vid udden. Ryssarne anföllo en höjd på högra svenska flygeln och blefvo tillbakaslagne. Svenskarne sprungo efter dem ned utför höjden, men blefvo kringrände på en åker och nedhuggne eller tillfångatagneoriginal: tillfångnatagne. En del af venstra svenska flygeln med derstående Finnar tog fegt till flykten. Andre|381| försvarade sig med fädernes hjeltemod, men öfvermannades, dödades eller skingrades. Fienden trängde med de flyende in i fästningen. Här blef en hård strid; de döde lågo i högar på gatorna. Willmanstrand blef taget, plundradt och brändt; men ryska hären återvände till Wiborg. Mer än 2 500konsekvensändrat/normaliserat döde betäckte slagfältet; bland dem 1 200konsekvensändrat/normaliserat Svenskar och Finnar, utom 1 000konsekvensändrat/normaliserat, som togos till fånga. Dagen derefter kom general Buddenbrock med 5 000konsekvensändrat/normaliserat man att undsätta Willmanstrand, men han kom för sent.

19 Så illa börjades detta krig, och än sämre blef det fortsatt, ja så skamligt, att hvarje redlig man blygdes derför. Månge voro missnöjde, alla oenige, anstalterna dåliga, fältherren Lewenhauptoriginal: Levenhaupt obeslutsam och svag. Den ena väntade på den andra och skylldeoriginal: skylde (källa för ändring: 2 uppl. 1876) på den andra, vintern förgick, många tusen dogo i fältsjukan, och Lewenhauptoriginal: Levenhaupt underhandlade med kejsarinnan Elisabeth. När våren kom, erbjöd hon Finland sjelfständighet under Rysslands beskydd, och derpå skickade hon en rysk här mot fästningen Fredrikshamn.|430| Då lät Lewenhauptoriginal: Levenhaupt bränna Fredrikshamn med kronans förråder och tågade undan vesterut, lemnande den ena starka ställningen efter den andra utan strid. Der var en kapplöpning mellan svenska flottan och landhären, hvem som först skulle hinna undan. Slutligen, medan de finske soldaterne hoptals rymde, kom hären till Helsingfors, och der blef den instängd af Ryssarne, som hunnit förut till Åbovägen. Nu måste 16 000konsekvensändrat/normaliserat Svenskar och Finnar sträcka gevär för 22 000konsekvensändrat/normaliserat Ryssar. Finnarne fingo återvända till deras hembygder, Svenskarne skickades öfver till Sverige. Ryssarne togo alla krigsförråd och blefvo snart herrar i hela Finland, som måste svära trohetsed åt kejsarinnan Elisabeth.

20 Under detta krig, som kallades »lilla ofreden» eller »husar-åren», led Finland väl mycken skada, men det blef icke ödelagdt. Ryssarne skonade landet, emedan de tänkte|382| behålla det, och tillsatte här en rättskaffens öfverhet. Men följande året, när svenska riksdagen valde en ny thronföljare efter kejsarinnans vilja, gaf hon största delen af landet tillbaka, utom fästningarne Nyslott, Willmanstrand och Fredrikshamn med deras områden samt ett hörn af östra Nyland. När freden slöts i Åbo år 1743, blef Kymmene elf gräns mellan Ryssland och Sveriges rike.

21 Så slöts kriget med skam och skada. Ja, Hattarnes styrelse led ännu dertill den stora förödmjukelsen, att nödgas inkalla en rysk krigshär till Sverige, som hjelp mot Danskarne. Af fruktan för det förbittrade folket, sökte då Hattarne skjuta skulden på de olycklige fältherrarne. Generalerne Lewenhauptoriginal: Levenhaupt och Buddenbrock blefvo anklagade, dömde och halshuggne utanför Stockholm.

172. Nyttans tidehvarf.

22 Nu förstod hvar man, att det var slut med Sveriges, slut med Finlands krigiska storhet. Krigsanden och krigsminnena dogo bort med de siste, återstående karolinerne. Man stred numera endast med ord och skrift, isynnerhet vid partiernas kamp på riksdagarna. I stället hade redan Horn och hans Mössor begynt, att, såsom de sade, »taga rikets förlorade landskap tillbaka inom sjelfva riket»; det vill säga, att hädanefter bygga rikets makt på ökad odling och ökadt välstånd. Hattarne måste börja med samma fredliga eröfringar. Och så blef den rådande tidsanden förnämligast riktad till mångahanda nyttiga förbättringar, hvarför man har kallat detta tidskifte »nyttans tidehvarf».

|431|

23 Styrelsen i Sverige hade visat mycken välvilja mot Finland, som ju var rikets sköld emot öster och uppställde|383| så tappre soldater. Men ingen kan undra, att Sverige låg Svenskarne närmast om hjertat, och deraf hände, att Finland blef mera försummadt vid fredens förbättringar. Nu höllo de finske riksdagsmännen enhälligt tillsamman och fordrade sådana förbättringar äfven för deras land. Deras billiga önskan uppfylldes. Hit skickades åter kunnige män, att undersöka landets ställning. De, som lidit af kriget, fingo lättnad i skatterna. Lånemagasiner för spanmål inrättades; 20 landtmätare hitsändes att storskifta jordegendomen. Man begynte att upprensa forsarna, utdika mossarna, leta bergmalmer och anlägga jernbruk. Man ville införa nyttiga utländska vexter och inrättade fördenskull en plantskola vid Åbo. En särskild lärare för allt, som hörde till landthushållningen, anställdes vid akademin. Apothek och sjukhus inrättades; för första gången blef nu en kunnig läkare anställd i hvarje län. Gerna ville man förbättra handeln och sjöfarten, men hade svårt att komma ifrån den gamla villfarelsen, att styrelsen borde blanda sig i allt och styra den fria handeln med tvång. Det var efter många och långa strider, som Finlands sjöstäder ändtligen år 1765 fingo stapelrätt, eller frihet att skicka sina fartyg dit, der det bäst lönade sig; men somliga fingo endast segla på Östersjön och somliga till andra hamnar i riket. Från denna tid vexte landets sjöfart.

24 År 1749 begynte den första folkräkningen genom presternes anteckningar, och då hade svenska delen af Finland 420 000konsekvensändrat/normaliserat invånare, eller fjerdedelen af rikets. Dittills hade också alla begagnat den gamla tideräkningen, som småningom blifvit 11 dagar efter årets verkliga tid. Men år 1753 bortlemnades 11 dagar i Februari månad, så att man sprang öfver från den 17 Februari till den 1 Mars. Och härmed infördes den riktigare nya tideräkningen, eller nya stilen. I Ryssland begagnas ännu den gamla stilen eller tideräkningen, som nu är 12 dagar efter den rätta tiden.

|384|

25 Under nyttans tidehvarf uppstodo i Sverige berömde vetenskapsmän, skalder och konstnärer. Finland följde långsamt efter. Såsom det förut återbördat sin skuld till Sverige med sitt blod och sina krigare, så begynte det nu alltmera att tjena riket med statsmän, lagstiftare och skicklige embetsmän. Vetenskaperna begynte att blomstra vid Åbo akademi. Der trycktes nu många böcker och lärda afhandlingar i historia, naturkunnighet och landthushållning. År 1766 införde ständerna tryckfriheten såsom en grundlag, hvarigenom yttranderätten, – en af de dyrbaraste rättigheter näst samvetsfriheten, – blef tillförsäkrad åt hvar man, endast han var beredd att ansvara inför domstol, om han förgått sig.

|432|

26 Det var Mössorna, som införde stapelrätten och tryckfriheten, hvilka Hattarne högeligen fruktat. Hattarne hade åter börjat ett dåraktigt krig, denna gång emot Preussen, och när kriget gick uselt, fingo Mössorna öfverhand. Detta »Pommerska krig», som slöts år 1762, hade likväl det gagn med sig, att de återkomne finske soldaterne medförde potäter i sina renslar; och från den tiden begynte potäterna småningom odlas, i stället för de förut allmänna rofvorna. Vid samma tid begynte kaffe och thé komma i bruk här i landet.

27 Landets ställning till Ryssland var oviss och vådlig. Utom det område Finland mistat vid Nystads fred, var nu äfven Savolaks klufvet emellan två riken med en godtyckligt på kartan uppdragen gräns, som gick tvärtöfver byar och ägor, så att hälften af en gård kunde höra till Sverige och andra hälften till Ryssland. Det svenska Savolaks hade ingen nära kusthamn: fördenskull anlades staden Lovisa, som först hette Degerby, och utanför staden befästades Svartholmen. Men landet behöfde ett starkare värn, när det mist sina östra fästningar. Då begynte Augustin Ehrensvärd år 1749 mura på sju öar vid inloppet till Hel|385|singfors den oförlikneligträttelse i originalet starka fästningen Sveaborg. Denne berömde och snillrike man tillhörde Sverige genom sin slägt, men Finland genom sina bästa verk och sin graf. Han var född i Vestmanland och ligger begrafven i Sveaborg, »omgifven af sina verk».

28 Det finska folket var klufvet, likasom landet. Månge slöto sig nu mera till Sverige, andra mera till Ryssland; någre drömde om den sjelfständighet kejsarinnan Elisabet erbjudit vårt land. I andra länder medför en sådan besynnerlig ställning uppror och tvedrägt. Här förblef folket trofast och lugnt. Men vårt folk gick nu i den politiska frihetens skola; Finlands riksdagsmän styrde riket, jemte de svenske. Deraf lärde sig mången att tänka på landets ställning och landets finska folk.

29 Vid den tiden begynte också en ny upplysning och finare seder få insteg hos landets bildade samhällsklasser. Det mesta nya kom in från Frankrike; godt och ondt om hvartannat. Råhet och fördomar begynte försvinna, men äfven Guds ords kraft och fädernes enkla dygder veko nu bort ifrån mångas hjertan. Nyttans tidehvarforiginal: tidevarf tänkte mycket och uträttade mycket. Gud förspridde i vinden de fåvitska tankar, men lät de goda gro för en fruktbar framtid.

|433|

173. Konung Gustaf den 3:dje.

30 Frihetstidens konungar hade äran utan makt; men folkets inrotade vördnad gaf dem ett större inflytande, än lagen tillämnat dem. Fredrik den 1:ste var i sin ungdom en krigshjelte och i sin ålderdom en skicklig jägare. Sedan han förgäfves sökt vinna en större makt, brydde han sig föga om rikets styrelse, skötte sina nöjen och vårdslö|386|sade sin gemål, drottning Ulrika Eleonora, som gifvit honom en krona. När han dog år 1751, blef den år 1743 valde thronföljaren Adolf Fredrik konung i Sverige. Han var en rättskaffens man, som menade väl med sitt rike, men lika godlynt och svag, som hans drottning, Lovisa Ulrika af Preussen, var snillrik, häftig och hersklysten. Hon traktade efter en utvidgad konungamakt, låg beständigt i delo med rikets råd, led bittra förödmjukelser och måste af ständerna mottaga sina barns lärare. När konungen vägrade underskrifva rådets beslut, trycktes hans namn med en stämpel derunder.

31 År 1752 gjorde konung Adolf Fredrik en resa genom Finland, der ingen svensk konung varit efter den store Gustaf Adolfs tid. Mången i Sverige tyckte detta vara en förunderlig hjeltebragd, likasom hade konungen vågat sitt lif bland vildar och hedningar. Den gode, vänlige konungen blef mycket firad och beskådad, der han for fram, ja, en minnesvård restes der han åt frukost i gröngräset. Han gaf ock staden Lovisa namn efter drottningen, hörde tålmodigt långa tal, som han icke förstod, och reste så, välbehållen, till Sverige igen.

32 När Adolf Fredrik dog år 1771, blef hans äldste son Gustaf, som då var på utrikes resor, den förste infödde konung i Sverige, alltsedan Karl den 12:te. Hos denne unge prins funnos alla de egenskaper förenade, hvilka intaga menniskors hjertan: – klokhet, qvickhet, liflighet, vältalighet, ett värdigt, vänligt och älskvärdt umgängessätt. Han var uppfostrad i den tidens finaste franska bildning och hade förtjusat Europas hof, innan han kom att förtjusa Sverige och Finland. Under denna glänsande yta fanns likväl ingen fast kärna, ty der fanns ingen fast tro. Mild och högsint var han mot alla, hade höga tankar om en konungs pligter och ville hellre dö, än uppoffra rikets ära och sjelfständighet.

|387|

33 Denne konungs regering begynte som ett solsken efter en regnskur. Han tillät äfven de ringaste och fattigaste att frambära till honom deras klagomål, och han blef lika älskad af folket, som han var fruktad och misstrodd af de rådande herrarne.

34 Frihetstiden var icke mera densamma, som när Horn styrde riket. Ingen lag kan göra den fri, som icke bär frihetens grund inom sig, och frihetens|434| första vilkor är att kunna försaka sig sjelf, på det att alla må vara fria. Detta kunde icke de Hattar eller de Mössor, som nu styrde riket. De förföljde sina motståndare och tänkte mera på sitt partis framgång, eller huru de skulle behålla makten, än på rikets fördel. Ja, de togo skamliga mutor af utländska makter, för att kunna köpa sig anhängare vid riksdagarne, och den, som kunde betala mest, blef den rådande. De utländska sändebuden strödde icke heller sitt guld för intet. De blandade sig i rikets styrelse; de ville, att riksdagen skulle gå deras ärender. Och så fanns der hvarken frihet eller sjelfständighet mer; ja Sveriges rike var så föraktadt, att tre af dess grannar, Preussen, Danmark och Ryssland, rådslogo sig emellan, om de strax borde göra slut på ett så uselt rike, eller till en början fråntaga det de landskap, som endera grannen fann beqvämast för sig.

35 Allt detta gjorde, att mången redan var trött vid frihetstidens folkstyrelse. Af detta missnöje begagnade sig konungen år 1772, när alla voro utledsne vid en lång och trätosam riksdag, som ingenting uträttade. Han måste dervid bruka mycken förställning. Hans första plan var att kalla de missnöjde Finnarne till sin hjelp. De finska trupperna förlitade sig på konungen, svuro honom en särskild trohetsed och fördes öfver till Sverige. Men när de kommo dit, var redan allt gjordt. En del svenska trupper i Skåne hade upprest sig emot ständernas styrelse; konungen hade blifvit tvungen att påskynda sin revolution, eller statshvälfning. Den 19 Augusti hade han ridit ut i Stockholm, fått|388| månge på sin sida, förklarat för dem sin afsigt att rädda riket och tagit af dem en ny trohetsed. Derpå hade han låtit tillstänga Stockholms portar, inspärrat riksrådet och framlagt för de församlade ständerna en ny regeringsform, eller grundlag för rikets styrelse. Och denna grundlag hade ständerna gillat och stadfästat den 21 Augusti år 1772, medan kanonerna stodo laddade ute på torget. Samma regeringsform, hvarigenom konungens makt utvidgades och folket försäkrades om en lagbunden frihet, gäller för Finland än i dag.

36 På detta sätt omstörtades frihetstidens statsförfattning. En så stor olycka, som när gällande lag kullhäfves med våld, kan endast rättfärdigas af ett stort nödtvång. Konung Gustaf var öfvertygad om att riket endast derigenom kunde räddas från inre förfall och utländskt förtryck, ja från allmän undergång. Så mycket är visst, att riket återvann sin sjelfständighet, att partierna skingrades, att största delen af folket tackade konungen och att der fanns mera verklig frihet i början af konung Gustafs regering, än under frihetstiden. Men fastän denna statshvälfning icke kostat en droppe blod, fastän konungen sedan var mild och försonlig mot alla, ådrog han sig ett dödligt hat af dem, som dittills hade styrt riket i frihetens namn.

|435|

37 Nu följde en rad af lugna, lyckliga år. Konungen besökte flera gånger Finland och visade sig mån om dess välfärd. År 1775 lät han instifta Wasa hofrätt. Städerna Kuopio, Heinola, Tammerfors och Kaskö grundlades, Tavastehus flyttades, storskiftet verkställdes, penningeväsendet ordnades, pinbänken afskaffades vid förhör i brottmål, och främmande trosbekännare fingo hålla sin gudstjenst i riket. Under konungens beskydd uppstodo i Sverige berömde skalder, hvilkas sånger sjöngos äfven i Finland och snart fingo efterföljare här. Efterkommande mindes länge med saknad dessa lyckliga solskensdagar af den tredje Gustafs regering,|389| och de verkade lifvande, glädjande, förädlande långt in i vårt land. Äfven den lugne Finnen kände sitt hjerta varmt, när den milde konungen, under sina besök i landet, hade för alla en vänlig helsning, en huld omtanke, eller en faddergåfva åt barnen. Näst den store Gustaf Adolf, har ingen konung varit så älskad i Finland, som Gustaf den 3:dje.

174. Anjala förbundet.

38 Det finnes dock ingen varaktig lycka utan en sann gudsfruktan. På Gustaf den 3:djes tid trodde alla, som ville anses bildade och upplyste i Europa, icke på Gud, utan på förnuftet; hvilket ej hindrade dem att tro på spåqvinnor och andebesvärjare. I denna stora, allmänna otro stredo menskliga lidelser utan hejd mot hvarandra, och på samma gång tiden var uppfylld af mäktiga tankar, djerfva handlingar, var den ända till brädden uppfylld af giftigt hat.

39 Konung Gustaf fick i rikt mått erfara detta. Äfven han trodde på förnuftet och på andebesvärjarne. Han trodde sig vara en vis konung öfver ett tacksamt folk. Men han hade fel, han begick misstag. Han älskade prakt och nöjen, han införde utländska seder och klädedrägter. Han ville bilda sitt folk med theatern, han hade gunstlingar, som icke alltid voro de bäste. Emedan han behöfde mycket penningar och ständigt led brist på dem, påbjöd han, att kronan ensam skulle få bränna och sälja bränvin. Hans gunstlingar sålde kyrkoherdeembeten och officersfullmakter. Sådant väckte missnöje. Inom det kungliga huset voro beständig tvedrägt, krokvägar och ömsesidiga beskyllningar, ja ärekränkande ord, och deraf uppkommo sqvaller, förtal, smädelser. Det fanns slutligen knappt något så lågt|390| eller nedrigt brott, som icke konungens fiender påbördade honom. Hela riket var uppfylldt af sådant lasteligt tal, men konungen visste intet derom. Han hade sjelf afklippt det bästa medel, hvarigenom regenter få veta sanningen och folkets tankar om|436| styrelsen. Han hade först inskränkt och slutligen afskaffat tryckfriheten. Då kom endast smickrarnes tal till hans öron, och de försäkrade honom, att alla beundrade en så vis konung. Sådant tro konungar gerna, och kung Gustaf ansåg sig ej utan skäl hafva anspråk på folkets tacksamhet.

40 Oförväntadt blef han tagen ur denna sin villfarelse. Han hade sammankallat en riksdag år 1786, och der hörde han så skarpa ord, der mötte han så mycket motstånd hos de församlade ständerna, att han skyndade afsluta riksdagen. Han beslöt nu gifva sitt oroliga folk något annat att tänka på.

41 I Ryssland regerade då en mycket mäktig och statsklok kejsarinna vid namn Katarina den 2:dra. Hon hade sin hand med i alla Europas angelägenheter och ville äfven blanda sig i Sveriges. Konung Gustaf förutsåg, att Ryssland förr eller sednare skulle taga Finland och hota Sverige, om han ej lyckades vinna en bättre gräns för det sönderstyckade Finland. Nu syntes tillfället gynnsamt, när Ryssland låg i krig med Turkiet; men grundlagen tillät ej konungen börja ett anfallskrig utan ständernas samtycke. Kung Gustaf föregaf då, att Ryssarne börjat kriget med ströftåg inpå det svenska området, tog sjelf öfverbefälet, förde svenska trupper öfver till Finland 1788 om sommaren och gick öfver gränsen.

42 Fästningarne Nyslott och Fredrikshamn skulle intagas, när en oväntad händelse tvang konungen till återtåg.

43 Från Frankrike och Amerika spridde sig den tiden nya frihetsläror,rättelse i originalet fientliga emot konungamakten, och vunno insteg hos månge. Smädelserna och missnöjet mot konun|391|gen ökade oviljan. Krigshärens officerare hade länge haft hemliga sammankomster, och nu, när månge bland dem ansågo kriget olagligt, begynte de öfvermodigt vägra konungen lydnad och uppvigla soldaterne. Den 12 Augusti 1788 slöto desse pligtförgätne krigare ett förbund i Anjala gård vid gränsfloden Kymmene och fordrade i en skrift, att konungen skulle afsluta fred med Ryssland och sammankalla en riksdag. Ja, en af dem reste hemligt till kejsarinnan Katarina, för att begära hennes beskydd för Finland. Ty någre finske officerare och adelsmän ville nu lösrycka Finland från Sverige och göra det till en sjelfständig stat under Rysslands beskydd. Och den hemlige ledaren för denna hemliga plan var fältherren Göran Magnus Sprengtporten, en Finne, som förut berömligt tjenat sitt land och inrättat dess första kadettskola, men blifvit osams med konungen och nu tjenade kejsarinnan.

44 Konungen reste öfver till Sverige, som angreps af Danskarne, lyckades slå deras anfall tillbaka och återvann folkets tillgifvenhet. I Finland stod en tid kriget stilla. Men när Anjala-männens hemliga plan blef bekant, ångrade|437| sig månge, som anslutit sig till förbundet endast af ovilja mot konungen och mot kriget. Det finska folket, som aldrig kunnat lida förrädare, förnam med bestörtning och harm det oerhörda, att egne landsmän och krigare midtunder ett krig vägrat sin konung lydnad och underhandlat med fienden. Allt missnöje var glömdt; som en man stod hela folket med gammal trohet på konungens sida, och nu var det förrädarnes tur att darra. Någre flydde till Ryssland, andre blefvo gripne, anklagade, dömde till döden. Konungen mildrade straffet, så att de fleste sutto en tid i fängelse och benådades sedan. Blott en af de djerfvaste hufvudmännen, öfversten för Åbo läns regemente Hästesko, blef straffad till lifvet.

|392|

45 Följande vinter sammankallades ständerna till Stockholm och antogo den 21 Februari 1789 den såkallade Förenings- och säkerhetsakten, hvarigenom konungens makt än mera utvidgades och ständernas makt inskränktes. Adelns motstånd kunde ej utan våld undertryckas, men så stark var de ofrälse ståndens förbittring mot Anjalamännen, att de samtyckte till allt. Hvilket icke var lyckligt, hvarken för riket, eller för konungen sjelf.

175. Striden vid Porrasalmi.

46 På våren år 1789 begynte kriget ånyo under konungens eget befäl. En rysk här af 8 000konsekvensändrat/normaliserat man ryckte fram mot Sankt Mickel och fördref, efter fem|438| timmars tappert mot|393|stånd, en liten postering vid Kyrö pass. En half mil från Sankt Mickel går landsvägen öfver en smal ås till bron öfver Porrasalmi sund. Dit kommo Ryssarne den 12 Juni om aftonen, fördrefvo åter en förpost efter tre timmars strid, uppförde kanoner på höjderna och begynte en häftig eld i den ljusa sommarnatten. Vid Porrasalmi stodo 700 Finnar med två små kanoner under Stedingk och Aminoff. Det var fotfolk af Björneborgs och Savolaks regementen samt någre af Karelens och Nylands dragoner.

47 Den 13 Juni kl. 6 på morgonen stormade Ryssarne den till hälften rifna bron. De kastades tillbaka med bajonetten i sjön, stormade åter och kastades åter tillbaka. Man stred hela dagen: ständigt nya och friska trupper från fiendens sida, ständigt desamme blodige, krutsvärtade och uttröttade krigarne på den finska sidan. Ryssarne öfversållade den finska stranden med ett sådant hagel af kulor, att knappt ett träd eller en sten förblefvo osplittrade, men de lefvande murarne höllo stånd. Der stredo de unge, sedan så berömde hjeltarne Adlercreutz och Döbeln; det var der Döbeln sårades af den granatskärfva i venstra tinningen, för hvars skull han sedan bar det välbekanta svarta bandet öfver sin panna. Der anförde äfven Sprengtporten Ryssarne mot sitt fädernesland och måste, svårt sårad, bortbäras ur striden.

48 Finnarne hade bortskjutit alla sina kulor och begynte ladda gevären med deras afryckta uniformsknappar, när ändtligen Österbottens regemente kom dem till hjelp med kanoner kl. 4 på e. m. Först kl. 7 på aftonen drogo sig Ryssarne tillbaka, sedan de bortskjutit allt sitt krut och förlorat 900 man. Striden hade varat i 17 timmar och kostat Finnarne mer än 200 döde. Det var icke någon afgörande strid, ty sex dagar derefter kringgingo Ryssarne detta pass; men icke utan skäl har striden vid Porrasalmi blifvit jemförd med forntidens berömda hjeltebragder.

|394|

49 Kriget fördes för det mesta i Savolaks med omvexlande lycka och fortsattes år 1790. Vi kunna ej omtala alla de djerfva strider, som der utkämpades och der den finske soldaten, under sin konungs befäl, för första gången sedan tolfte Karls dagar, ånyo lärde sig den glömda konsten att segra. Till sjös stredo finske matroser och finska fartyg lika modigt vid Svenskarnes sida. År 1788 den 17 Julioriginal: Augusti (källa för ändring: 4 uppl. 1883, NE) kämpade svenska och ryska flottorna i sex timmar vid Hogland, utan afgjord seger för någon. Den 24 Augusti 1789 blef svenska flottan slagen vid Svensksund. År 1790 blef konungen med sin flotta instängd af ryska flottan i Wiborgska viken, men slog sig igenom under en blodig strid den 3 Juli. Kort derefter, den 9 Juli, var andra sjöslaget vid Svensksund och slöts med seger för svenska flottan.

|439|

50 Deraf påskyndades freden, som slöts i Wärälä by vid Kymmene den 19 Augusti 1790. De förra fredsfördragen mellan Ryssland och Sverige hade kallats »eviga»; freden i Wärälä kallades »stadigvarande». Ingenting blef förändradt: gränserna förblefvo desamma som förr och Finlands ställning lika osäker som förr. Men efter 80 års nederlag, 80 års flykt, skam och förakt, var det en upprättelse för Sveriges och Finlands vapen samt en hederssak för deras folk, att åter hafva med ära bestått en strid mot det mäktiga Ryssland.

176. Konung Gustafs död.

Mången behagar en väg väl, men dess yttersta drager till döden.

Sal. Ordspr. 16: 25.

51 Konung Gustaf behöfde kärlek, såsom man behöfver luft för att andas; hatet var för honom såsom ett gift. Ju|395| mer hans lifliga själ nedtrycktes af hatet omkring honom, desto mer sökte han att med nya, djerfva planer döfva oron uti sitt inre. Han tänkte ena stunden på Noriges eröfring, andra stunden på Polens krona; till sist slöt han förbund med Ryssland och rustade sig till ett krig mot Europas eldbrand, Frankrike, för att hjelpa dess konung mot upproriske undersåter. Hans klara blick förmörkades, hans styrelse blef allt enväldigare, hans fiender allt bittrare. Slutligen sammansvuro sig någre adelsmän mot hans lif.

52 Den 16 Mars år 1792 besökte konungen sent på qvällen en maskrad i den stora theater han sjelf låtit uppföra i Stockholm. Vid midnattstid omringades han af okände, svartklädde personer med hvita masker för ansigtet; en hand lades på hans axel, en röst sade: godafton! I samma ögonblick small ett pistolskott, man hörde ropet: elden är lös! och konungens venstra sida genomborrades af två kulor samt flera jernnubbar. Stödd på baron Essens arm, hade han nog styrka att sjelf lemna salen. Dörrarna stängdes, alla närvarande måste anteckna sina namn. På golfvet funnos en afskjuten och en laddad pistol samt en stor, skarpslipad knif.

53 Stockholms tullar spärrades, ingen slapp ut, vakterna fördubblades. Redan följande morgon upptäcktes och häktades mördaren, genom angifvelse af den smed, hos hvilken han hade köpt knifven. Det var en afskedad kapten vid namn Ankarström, en jernhård, dyster och våldsam man, som trodde sig vara förfördelad af konungen. Hans medbrottslingar, som alla tillhörde den missnöjda adeln, blefvo snart gripne. En af dem tog förgift;|440| de öfrige dömdes till döden, men blefvo benådade med landsflykt eller lifstidsfängelse. Ankarström ensam blef halshuggen. Han dog utan ånger och fruktan, med en vildes ståndaktighet, omedveten om vidden af sitt förfärliga brott.

|396|

54 Den dödligt sårade konungen lefde länge nog, för att förordna om rikets styrelse och dermed omintetgöra de sammansvurnes plan, som var att i första förvirringen omstörta den bestående ordningen. Med en ädlare ståndaktighet, än hans mördare, bar han tyst sina smärtor, förlät sina fiender och dog, 46 år gammal, den 29 Mars år 1792.

55 Konung Gustaf den 3:dje har blifvit så bittert smädad och så hänryckt beundrad, att efterverldens omdöme om honom ännu icke är stadgadt. Hans största olycka var, att han uppvuxit utan gudsfruktan och att han lefde i förgångna tiders föreställningar om konungars ofelbarhet. Han förstod icke den tid af nya tankar och stora omstörtningar, i hvilken han lefde. Liksom de flesta rikt begåfvade menniskor, bar han inom sig stora motsatser: – än en hjelte i mod, kraft, ihärdighet och arbetsamhet, än åter en flyktig fjäril, som glömde alla sorger och alla allvarliga tankar, för att leka med blommor. »Snillets konung» kallades han, och det var hans rätta namn, men icke hans rätta plats på en skakad thron. Äfven de, som mest tadlat honom, medan han lefde, begreto honom efter hans död, och Finnarne tyckte, som Fänrik Stål, att »det var synd om sådan ståtlig kung».

177. Gustaf Mauritz Armfelt.

56 Sådan herren är, sådan är tjenaren, säger ett gammalt ordspråk, och Gustaf den 3:djes tidehvarf, icke endast hans hofmän, tog honom till mönster. Länge qvarlefde sedan, äfven i Finland, en glesnande skara af desse »gustavianer», hvilka utmärkte sig framför en sednare tids enklare och otympligare slägte genom en värdigare hållning, ett finare umgängessätt och den kruserliga artighet, som brukades förr.|397| Detta städade yttre, detta noggranna iakttagande af artighetsreglerna, fanns icke blott hos adel, krigare och högre embetsmän, utan äfven hos prester, borgare och sådane bönder, som umgåtts med herremän. Under denna vackra yta fanns stundom mycket lättsinne, mycken bespottande och föga nogräknad qvickhet; men man såg den ofta förenad med mycken hjertlighet och en ädel kärlek för det goda, stora och sköna i lifvet. Det var icke lyckligt, att den gustavianska tiden utvidgade klyftan mellan en herreklass, som kallade sig de bildade|441| eller »bättre folk», och en »sämre» arbetareklass, hvartill det okunniga folket räknades. Det var icke heller lyckligt, att denna herreklass, som talade svenska, nedblickade med ringaktning på det lägre folket, som för det mesta talade finska. Men den gustavianska tiden har fört vårt dittills ohyfsade folk närmare till det bildade Europas sed och umgänge. För all den förädlade sed vi nu kunna framvisaoriginal: framvisa. – för mycken vetenskap och konst, ja för ungdomens danslekar och spelmannens melodier vid bondbrölloppen – ha vi till det mesta att tacka Gustaf den 3:djes tidehvarf.

57 Ur det finska folkets sköte framgick också en af de mest fulländade gustavianer, den glänsande och beundrade Gustaf Mauritz Armfelt. Han var född i St. Mårtens socken 1757 den 1 April, hvilket datum han brukade kalla sin första qvickhet. När han var fyra år gammal, drömde han engång, att en engel nedsteg till honom och lofvade uppfylla tre önskningar, som han sjelf finge välja. Då hade han i drömmen önskat sig tre ting: att blifva en furstes gunstling, att vinna seger som krigare och att blifva älskad af alla, som han ville behaga. Alla dessa ärelystna önskningar blefvo uppfyllda: den första år 1780, när han vann Gustaf den 3:djes ynnest under en utrikes resa; den andra, när han förde befäl i kriget mot Ryssarne, och den tredje under hela hans lif.

|398|

58 Konung Gustaf efterlemnade en 13 år gammal son, som sedan blef konung under namn af Gustaf den 4:de Adolf. Under hans minderårighet fördes styrelsen af hans farbroder hertig Karl, men den döde konungen hade utsett sin trogne och tillgifne Armfelt till sonens närmaste rådgifvare. Detta behagade icke hertig Karl och hans allrådande gunstling baron Reuterholm, som äfven var född Finne. De bortsände Armfelt som svenskt sändebud till Italien. Armfelt misstrodde dem; han ansåg den unge konungen föga säker för deras ärelystnad och brefvexlade med sina förtrogne i Sverige om en plan att störta Reuterholm och förklara konungen myndig före den bestämda tiden. Dessa bref öppnades under vägen på posten i Hamburg, hvarefter Armfelt och hans vänner blefvo anklagade och dömde som landsförrädare. När Armfelt ej kunde gripas, lejde den hämdlystne Reuterholm banditer att döda honom. Omgifven af försåt, men räddad af de beundrande vänner han öfverallt tillvann sig, lyckades Armfelt undkomma till Ryssland. Derifrån blef han sedan återkallad, när Gustaf den 4:de Adolf blef myndig, men var alltför frimodig, för att länge behålla denne inbilske konungs ynnest. Då gick Armfelt åter i rysk tjenst och fick vid slutet af sin lefnad ännu en gång tjena sitt fädernesland såsom Åbo akademis kansler och ordförande i den komité, hvilken för kejsaren|442| föredrog Finlands ärender. Grefve Gustaf Mauritz Armfelt dog år 1814. Skön, snillrik och qvick, var han känd och beundrad vid nästan alla Europas hof. För hans skiftande öden, hans landsflykt och hans sällsynta förmåga att vinna allas hjertan, har han blifvit jemförd med en af det fordna Greklands namnkunnigaste förtjusare och kallats »Nordens Alcibiades».

59 Hertig Karls och Reuterholms styrelse var som en grå aftonskymning efter Gustaf den 3:dje. De ville göra allt bättre än han, de vacklade hit och dit, de ställde sig väl|399| med Frankrike, men illa med Ryssland. De ville införa sparsamhet, förbjödo bruket af kaffe och siden, men vunno mera gyckel än nytta. Alla hoppades bättre tider, när den unge konungen sjelf öfvertog styrelsen i slutet af år 1796. Han var då en blyg och tystlåten yngling om 18 år, känd för sin rättrådighet och sin oböjlighet, som han redan visat, när han slog upp sin förlofning med kejsarinnan Katarinas sondotter i Petersburg, för att giftermålskontraktet icke var uppsatt så, som man öfverenskommit. Ett motstånd, hvilket så harmade den mäktiga kejsarinnan, att hon kort derefter sjuknade och dog.

178. Henrik Gabriel Porthan.

60 Alla nutidens bildade folk hafva upprest minnesstoder öfver sina store konungar, hjeltar och snillen. Äfven det finska folket har upprest en sådan minnesstod, men icke öfver en konung, en fältherre eller en statsman, utan öfver en för sitt land kär och minnesvärd vetenskapsman. Henrik Gabriel Porthans minnesstod i bronz, sådan den här finnes afbildad, upprestes år 1864 på den öppna platsen framför Åbo domkyrka och bekostades genom medel, insamlade öfver hela landet. Hvarmed hade han förtjent denna heder att så ihågkommas, framför hjeltar och konungar?

|400|

61 Han var en obemärkt prestson, född i det aflägsna Wiitasaari år 1739. Från den dag han blef student vid Åbo akademi, var hela hans lif egnadt åt vetenskapen och fäderneslandet. Med sin klara blick, sin fasta vilja och sitt ihärdiga,|443| tålmodiga, oafbrutna arbete samlade han en skatt af lärdom, som blef en prydnad för akademin. Han blef professor i latinska språket; han vårdade akademins boksamling, han blef detta läroverks stöd och ära, en faderlig vän för alla dess lärjungar, ja, en lärare för hela sitt land. Men det är icke derför hans stod blifvit rest; det är icke ens derför, att han har grundlagt vårt lands historia, utan derför, att han har grundlagt vårt första klara medvetande af det finska folket såsom ett eget, inom sig sjelfständigt folk.

62 Det finska folket fanns till alltfrån den tid, när dess spillror begynte vexa tillsamman efter Nöteborgs fred; vi hafva sett, huru ofullkomligt och oklart detta folk hade förstått sig sjelf. Det hade icke haft tid att tänka derpå; det hade ju ständigt kämpat för sitt lif eller sitt bröd. När fordom hertig Johan, eller kejsarinnan Elisabet, eller Anjalamännen hade talat om ett sjelfständigt Finland, förstod ingen dem, ej heller skulle en sådan yttre (politisk) sjelfständighet då varit oss nyttig. Det var icke heller en sådan Porthan lärde oss: när han tänkte på riket, kallade han sig Svensk. Han lärde oss, att det finska folket är af Gud danadt med ett sådant eget skaplynne, att det måste söka sin bästa lifskraft inom sig sjelf och utveckla sig fritt på sitt eget sätt, för att alla de ädla frön, som Gud har nedlagt hos detta folk, måtte komma till mognad och gagna menskligheten.

63 En sådan stor tanke, som ingen förr hade rätt klart uppfattat, begynte nu småningom blifva klar för Porthan. Likasom Luther fordom forskade i bibeln och fann der Guds evangelium, så forskade Porthan i vårt lands historia,|401| geografi, folkdikt och språk och fann der det finska folket. Det blef allt tydligare för honom, att vi väl lydde under ett annat rike och måste lära mycket af andra, men ändock måste vara ett folk för oss, om vi ville lefva och icke blifva ett värdelöst, viljelöst bihang åt andra. Till full visshet kom han icke om sättet, huru detta kunde blifva oss möjligt, ty han vågade på sin tid icke tänka sig Finland lösryckt från Sverige. Först när detta skedde, fem år efter hans död, begynte hans tanke vexa upp ur en ny tids grund och träda fram från studerkammaren ut i lifvet. Då kommo der andre, som begynte att utföra Porthans tanke i handling och arbeta på det finska folkets sjelfständiga utveckling, dess medborgerliga frihet, dess språk, dess alstrande, fruktbärande kraft åt alla håll och dess alltid ödmjuka, men aktade ställning såsom ett eget fritt folk vid sidan af andra folk. Att hafva lagt grunden till ett sådant stort verk, det är Henrik Gabriel Porthans minne för efterverlden, och när han dog år 1804, sörjdes han som en fader af hela landet.

64 Han var äfven den, som år 1771 begynte utgifva den första tidning på svenska i Finland, »Åbo Tidningar», och några år derefter, 1776, utkom|444| äfven den första tidning på finska språket, »Suomalaiset Tietosanomat». Det var helt små, sällan utkommande tryckta blad; men från denna ringa början har tidningspressen numera vuxit till en oumbärlig budbärare för dagens nyheter, verldens uppfinningar och nyttiga kunskaper.

65 Bland flera berömde finske vetenskapsmän skola vi här blott ihågkomma Porthans samtida och vän, professorn i lagfarenheten Mathias Calonius, som lefde till 1817. Han var den högst ansedde lagfarne lärare, domare och skriftställare i hela riket, en statsman, som använde makten af sina kunskaper, sitt anseende och sin fosterlandskärlek till landets välfärd före och under den stora brytningstid,|402| när Finland skildes från Sverige. Två så lärde, så mäktige och så rättskaffens män, som Porthan och Calonius, har Finland sällan sett vid hvarandras sida.

179. Frans Mikael Franzén.

66 Vårt land har fostrat berömde män och medborgare i följande ordning: först biskopar, sedan krigare, sedan statsmän, derefter vetenskapsmän, derefter skalder och sist konstnärer. De hafva alle tjenat fäderneslandet; men vetenskapsmännen begynte först att tillika tjena menskligheten.

67 Den förste och bäste skalden var finska folket, som sjöng de sköna sagor och visor vi förut omtalat. Alla de bäste, som sedan kommit, hafva fått något af folkets ande, dess enkelhet och dess innerlighet. Men den skaldekonst, som ordnades efter regler och bruk, är en yngre konst, och den började först på svenska språket få anseende, emedan detta språk stod högre i bildning och hade föredömen i Sverige. Fastän flera försökte att sjunga ordnade dikter äfven på finska, hafva de först i vår tid, när finska språket blifvit rikare utveckladt, fått en större betydelse. Ty sång och skön konst äro bildningens blommor; derför uppnå de sist en högre fulländning. Innan blommorna utslå, måste rot, stjelk och blad hafva sin tid.

68 Skaldekonsten på svenska språket begynte i Finland med Jakob Freses klagande visor redan i Karl den 12:tes|403| tid. Vid slutet af frihetstiden|445| vann finske statsmannen grefve Gustaf Filip Creutz ett stort rykte för sina ömma, fina och vackra skaldestycken efter den tidens franska förebilder. Efter honom följde Finlands förste store skald, Frans Mikael Franzén.

69 Hans fader var köpman i Uleåborg och ville gerna, att äfven sonen skulle bli köpman. Men den späde och blyge gossen gjorde allt lika illa i handelsboden, som han skötte sin bok i skolan väl. Han fick då följa Guds kallelse och blef student i Åbo vid 13 års ålder. Der var han Porthans mest älskade lärjunge, outtröttlig att söka kunskap, och blef professor uti historien. Redan som gosse hade han diktat en sorgelig visa öfver en död fågel. Han hade mycket älskat en sådan liten sångfågel, som brukade i den ljusa sommarnatten qvittra på flaggstången vid hans faders gård; denna fågel, som sjöng ur den finska naturens hjerta, lärde Franzén sjunga. Finland och Sverige förvånades öfver hans enkla, innerliga visor, som så föga liknade den tidens granna, konstiga skaldestycken, och vid 21 års ålder var sångaren från den aflägsna finska norden redan vida berömd. Hela hans långa lefnad var sedan delad emellan sången, vetenskapen, kyrkan och fäderneslandet; men framför all kunskap och all annan nyttig verksamhet hade Gud gifvit honom sångens gåfva.

70 Ty det bästa en menniska tänker och gör, är dock ytterst en skänk af alla goda gåfvors gifvare. Detta visste Franzén. När han skref sina stora eller små skaldestycken, – de små voro innerligare och bättre, än de stora, – visste han väl, att han fick det bästa ofvanefter. Han behöfde icke mödosamt uttänka och forma sin dikt: den kom af sig sjelf. Och detta gjorde honom så ödmjuk, som man ju måste vara, när man fått det bästa man äger till skänks. Han var den mildaste ibland menniskor: der låg en förklarad glans öfver hans vackra ögon och hans lutade hufvud.|404| När Finland skildes från Sverige, flyttade Franzén dit öfver, sorgsen öfver sitt fädernesland, som han aldrig upphörde att älska. I Sverige blef han kyrkoherde och slutligen biskop i det nordligt belägna Hernösand. Der tjenade han i många år Guds rike, med det stora, milda och kärleksfulla allvar, som gjorde honom så älskad. Han har, utom sina skaldestycken, låtit trycka sköna psalmer och predikningar samt många minnestal öfver utmärkte män.

71 År 1840, när universitetet firade sin jubelfest, besökte biskop Franzén sitt finska fädernesland. Han fann då allt nytt och ovant här; ny öfverhet, nya menniskor, nya virststolpar. Endast ungdomen, som med vördnad och kärlek helsade honom välkommen, var ännu samma ungdom, som uti de fordna dagar.

72 Vaggad i en gungstol utaf sin yngsta dotter, slöt han sju år derefter, år 1847, sin lefnad i Hernösand, 75rättelse i originalet år gammal. Till minne af biskop Franzéns|446| hundraåriga födelsedag firades mångenstädes i Finland och Sverige en fest den 9 Februari 1872. En minnesvård öfver honom uppreses i Uleåborg med bidrag från hela Finland.

73 Samtidig med Franzén var skalden Mikael Choræus, prestson från Wörå och död som hofpredikant i Stockholm redan 1806. Han var känd för sin bitande qvickhet, sin vältalighet samt många både glada, ömma och sorgsna skaldestycken. Franzéns och Choræi visor lästes eller sjöngos allmänt af den tidens bildade ungdom i Finland. Desse två voro så trogne vänner, att Choræus på sin dödssäng bad Franzén, som då var enkling, gifta sig med hans unga enka. Hvilket ock skedde.

180. Om 1808 års krig.

74 Det nittonde seklet, i hvilket vi nu lefva, bröt in öfver verlden med stora omstörtningar. Med en ny tid hade|405| nya tankar fått makt öfver menniskorna, och den nya tidens ungdom drog ut i strid mot den gamla tidens anhängare. Väldiga krigshärar stredo emot hvarandra, gränser förändrades, riken omstörtades, throner darrade. Och denna stora storm af tankar och lidelser ryckte slutligen med sig äfven det aflägsna Finland. Ty den nya tiden är sådan, att alla folks välfärd eller ofärd hänger nära tillhopa; ja, det finns ej en så bortglömd vrå, det finns ej ett så litet torp långt borta i Finlands skogar, att de ej skulle hafva känning af de stora tilldragelserna ute i verlden.

75 I en sådan våldsam tid, som pröfvade folks och furstars hela kraft, hade Gud låtit uppstiga på Sveriges thron en ung, rättsinnad och välmenande konung, men svag till förståndet och illa uppfostrad bland hofvets smickrare. Konung Gustaf den 4:de Adolf hade uppvuxit med så höga tankar om sin konungsliga värdighet, att han vid tre års ålder fann sig förnärmad, när hofmännen icke buro högtidsdrägt på hans födelsedag. Han trodde, att en konung måste veta allting bättre än andra, var ytterligt envis, tog sällan råd och försmådde varningar. Dertill var han granntyckt och noga med småsaker. Fadren, Gustaf den 3:dje, hade lagt mycken vigt på klädsel och yttre skick. Sonen lät genom ett kungligt påbud bestämma längden af de stångpiskor officerarne borde bära i nacken bakom deras peruker. Hvar knapp skulle vara så och icke annorlunda. Den unge konungen hade ett sorgligt minne af fadrens blodiga död. Han tillskref Ankarströms brott de nya franska frihetslärorna, hatade Fransmännen och trodde sig icke kunna lägga nog stränga band på friheten, särskildt på tryckfriheten.

|447|

76 Till en tid var landet i lugn och välmakt under Gustaf den 4:de Adolf. År 1797 stiftades det finska hushållningssällskapet, för att uppmuntra jordbruk och slöjder. Hvarje torpare måste odla ett potatesland; soldaterne användes att rensa forsar; koppympningen infördes och räd|406|dade många tusen lif. Konungen visade Finland mycken välvilja. År 1802 om sommaren reste han med sin unga drottning Fredrika igenom landet och lade då grundstenen till ett nytt hus för Åbo akademi. Folket trängdes med ärfd tillgifvenhet kring Gustaf den 3:djes son och hade sin ögonfägnad af att se de kungliga äta middag vid öppna fönster för allas åsyn.

77 I det tappra, glänsande, beständigt oroliga Frankrike uppstod på denna tid en mäktig fältherre och kejsare vid namn Napoleon Bonaparte (af Finnarne kallad »Punapartaspråk: finska», rödskägget). Han slog alla sina fiender och traktade efter att lägga hela Europa under sin lydnad. Gustaf den 4:de Adolf trotsade och retade denne mäktige man, utan makt att stå honom mot, och förde mot honom ett oskickligt, olyckligt krig i Pommern. England och Ryssland stodo starkast emot Napoleon. Då hade Napoleon år 1807 ett möte i Tilsit med Rysslands kejsare Alexander den 1:ste, slöt fred med honom och erbjöd honom Finland som ersättning, derest Alexander ville hjelpa Napoleon emot Engelsmännen. Det var så Napoleons vana, att skänka bort andras länder, dem han ej kunde behålla sjelf, och nu ville han straffa den svenske konungen. Kejsar Alexander tvekade; Gustaf den 4:de Adolf var hans svåger och hade väl i sitt oförstånd retat Ryssland, dock icke gifvit orsak till krig. Men Ryssarne hade två gånger förut eröfrat hela Finland, behållit en del och gifvit resten tillbaka. De kände landet, de ansågo Peter den stores verk först då fullbordadt, när Ryssland ägde alla stränderna utaf Finska Viken och beherrskade Finland, som låg så nära Petersburg. De trodde ock, sedan Anjalatiden, att månge Finnar hellre såge sitt land förenadt med ryska riket. Alltså lät kejsar Alexander uppmana den svenske konungen att stänga Östersjön för engelska flottan, och när konungen vägrade, inbröto i Februari månad år 1808 tre ryska härar i Finland.

|407|

78 Den ryske fältherren, grefve Buxhövden, tänkte taga vårt land likasom i förbigående. Han hade hört, att Finnarne voro missnöjde med det svenska väldet, och lät kungöra, att alla skulle hålla sig stilla, att ingen skulle lida öfvervåld och att de finske soldaterne borde öfvergifva de svenska fanorna samt aflemna sina vapen till ryska befälet; då skulle de få betaldt för gevär och sablar. Men denne fältherre kände hvarken det finska folket, eller den finske soldaten. Folket stod fast vid sin lagliga öfverhet, soldaten rymde icke, än mindre sålde han sina vapen; han stred vid sin fana intill döden.|448| Denna trohet förstodo Ryssarne sjelfve ganska väl, de hafva sjelfve trofast och tappert försvarat sitt fädernesland, och de skulle hafva föraktat vårt folk, om det svikit sin pligt.

79 År 1808 uppställde Finland vidpass 19 000konsekvensändrat/normaliserat egne soldater, utom uppbådadt landtvärn; men denna krigsmakt var vidt kringspridd, bristfälligt utrustad och icke förberedd på ett krig. »Den frös och svalt och segrade tillika.»konsekvensändrat/normaliserat De, som midt i vintern hunno till gränsen, försvarade hvarje mil af landet och drogo sig fäktande tillbaka för öfvermakten. I början af Mars var en större del af vår krigshär samlad vid Tavastehus under den gamle general Klerckers befäl och väntade befallning att rycka mot fienden. Då hitsände konungen en oduglig fältherre, grefve Mauritz Klingspor. Han hade icke blifvit vis af förfäders skada, han hade glömt huru Finland gick förloradt i Karl den 12:tes tid genom Lybecker och år 1742 genom Lewenhauptoriginal: Levenhaupt. Klingspor följde deras olyckliga föredöme. Han förstod hvarken sitt folk, sina soldater, sin pligt eller sin krigareära. Han tänkte endast på att stå väl hos konungen, som befallt honom att rädda krigshären, i stället att rädda landet. Det hjelpte icke, att gamle Klercker ville med sitt sjuttioåriga hufvud ansvara för segern. Med sorg och harm måste den stridfärdiga finska hären prisgifva landet åt fienden och draga|408| sig tillbaka långt norrut mot Uleåborg, för att hafva vägen öppen till Sverige.

80 Svartholms lilla fäste hade gifvit sig utan strid, men ännu stod det stora, starka Sveaborg på sina klippor i hafvet; – Sveaborg, som nu var hvad det förlorade Wiborg fordom varit, icke Sveriges värn allena, men muren och låset för Finlands port. När Klingspor flydde, sade gamla och unga i landet: Sveaborg skall försvara oss med sina trotsiga murar, sin skicklige befälhafvare, sina tappre 6 000konsekvensändrat/normaliserat krigare, sina 2 000konsekvensändrat/normaliserat kanoner, sin talrika flotta af mer än hundrade krigsfartyg. Det är väl försedt, och fiendens kulor från bergen vid Helsingfors skola maktlösa falla i hafvet, som haglet mot klippan.

81 Det var icke så: Sveaborg föll, men det föll ej som Wiborg. Faste som deras murar stodo krigarnes leder, men befälet vacklade, och hafvets stolta drottning, Finlands starka lås, öfverlemnades den 3 Maj 1808, med alla sina förråder, fartyg och vapen, åt en liten rysk här, som – sjelf föga manstarkare, än fästningens försvarare, – med förvåning såg desse borttåga öfver den qvarliggande isen. Helsingfors blef för andra gången vittne till 1742 års förödmjukelse, – båda utan motstycken i ett tappert folks framfarna öden.

82 Då gick genom allt vårt land samma obeskrifliga känsla af stum bestörtning, som år 1710, men denna gång icke mildrad af en bevarad ära. Landet|449| förklarades införlifvadt med ryska riket, och dess invånare måste, dels i kyrkorna, dels i tingsstugor och rådhus, svära kejsaren trohetsed.

181. Karl Johan Adlercreutz.

83 Under sitt långa, sorgliga återtåg var den finska hären likasom borttappad i höga norden. Ingen visste hvad det|409| blifvit af den, ingen hoppades något mer af dess vapen. Då begynte, midti bestörtningen öfver Sveaborgs fall, oförväntade segerbudskap komma från norden, och snart var Karl Johan Adlercreutz’ namn på allas läppar.

84 Hans adeliga slägt härstammade från bönder i Lojo, och sjelf var han född på Kiala gård i Borgå socken år 1757. Vid 13 års ålder gick han i krigstjenst och var kapten vid karelska dragonerna, när han år 1789 sårades, jemte Döbeln, vid Porrasalmi. Klok, beslutsam och djerf, hade Adlercreutz redan med heder genomgått månget eldprof, när han i April år 1808, såsom generaladjutant, blef Klingspors närmaste man i befälet och stundom fick makt att på egen hand våga något. Hären hade kommit till Brahestad, ständigt i hälarne följd af den tappre, gladlynte, skäggige Kulneff med hans vindsnabbe kosacker. Andra dag påsk, den 18 April, satte Klingspor sig i sin släde, lät köra vidare norrut och befallte hären att följa efter. Motvilligt följde Adlercreutz, som anförde hären, och hade hunnit till Siikajoki elf, när han häftigt blef anfallen af den förföljande fienden. I stället att fly, försvarade han sig i fem timmar. Då märkte han, kl. 6 på qvällen, att Ryssarne hade utbredt sig för långt åt sidorna, hvarför han beslöt att anfalla centern (midten) af deras ställning. Under glada hurrarop sprungo Nyländingar och Savolaksare tillbaka öfver den frusna elfven, klättrade uppför den branta stranden och togo den derliggande byn. Andre följde dem; ryska hären blef sprängd i två delar och måste draga sig med förlust tillbaka. Denna första seger lifvade finska härens sjunkande mod. Nio dagar derefter slogo Adlercreutz och Cronstedt en annan rysk här vid Revolaks, och nu var flyktens bedröfliga tid till ända. Nu gick härens tåg ånyo, med nyväckt hopp, emot söder. Motvilligt följde nu Klingspor i sin tur; han tyckte mest om ett läckert bord, så långt som möjligt från slagfältet.

|410|

85 Dyrbara veckor försummades. Fram gick dock Adlercreutz, fram gick med Björneborgarne vid hans sida den tappraste bland de tappre, Georg Karl von Döbeln med det svarta bandet om pannan, Svensk född, men stolt att åter blöda i spetsen för finske krigare. Döbeln och Kulneff aktade|450| hvarandra så högt, att Döbeln förbjöd sina krigare skjuta på Kulneff, och Kulneff förbjöd sina skjuta på Döbeln.

86 Midsommarmorgonen dånade kanonerna vid Nykarleby, der den fientliga hären undgick fångenskapen genom ett hastigt återtåg bakom den brända bron. Dagen derefter plundrade fienden Wasa, der en svensk trupp landstigit och blifvit slagen. Dessa landstigningar förnyades med ringa styrka på olika punkter under sommarens lopp och misslyckades alla. Det var konungens sätt att föra kriget. Han behöfde sina svenska trupper mot Danskarne; han ville ju eröfra Norige. Engång nalkades han med en flotta Åbo, men vände om, när den ryska flottan visade sig, och dröjde till sena hösten på Åland.

87 Vid Lappo i Österbotten korsa sig flera vägar. Der stod ryska hären under Rajevski mellan två byar på den stora slätten vid kyrkan och elfven. Dess jägare lågo dolde i rågåkrarna och fällde mången tapper man. Adlercreutz ordnade anfallet, Döbeln tog på sin del brorslotten af faran. Främst trängde Björneborgarne och karelske jägarne framåt; alle täflade att trotsa ett fruktansvärdt kulregn. Den stora byn vid kyrkan blef tagen, Liuhtari by antändes af den slagne, men skickligt återtågande fienden. Den finska hären ryckte nu i tre afdelningar söderut: i södra Österbotten reste sig folket och nedskjöt ströfvande fiender, hvilket sedan ådrog bönderne svåra bestraffningar. Roth och Spof, två djerfve partigångare, förde med 40 Björneborgare, såsom fordom Kivekät, sitt eget krig i nejden af Näsijärvi, borttagande fiendens kurirer och lastvagnar.

|411|

88 Då förstod grefve Buxhövden, som styrde landet i Åbo, att Finland ej kunde tagas utan ett krig på allvar. Nya ryska härar af utvaldt, krigsvant, tappert folk inryckte i landet, och mot Adlercreutz sändes den unge snillrike grefve Kamenski. I Augusti månad framryckte den starka, ordnade fienden åter efter en ny anfallsplan, och nu gällde, som Karl den 12:te sade, att »dansa för bruden». Dag och natt fanns mer ingen rast, öfverallt hördes kanonernas dån, öfverallt flöt blod; marscher och återmarscher tröttade krigaren. Alavo blef den sydligaste punkt, dit den finska hären banade sig väg med en rask seger, der Savolaksarne gingo främst. Men när, kort derefter, den käcke Otto von Fieandt blef slagen vid Karstula och fienden hotade norra strandvägen, kunde ingen mera hejda den darrande Klingsporsoriginal: Klinspors återtåg emot norden. Dock icke nu i en ärelös flykt, men trotsig och harmfull, stadnade finska hären gång efter gång med bröstet mot fienden, segrade i dag och gick i morgon tillbaka. Så kommo de glesnade, sårade, krutsvärtade lederna fram till hafskusten. Klingspor|451| hade nu fått den oväntade befallningen, att »jaga fienden ur landet», och lemnade i sitt hjertas ängslan hela befälet åt Adlercreutz. Denne stadnade i en stark ställning vid Oravais, tre mil söderom Nykarleby. Han hade 4 900konsekvensändrat/normaliserat man, hälften Svenskar, och 17 kanoner. Den 14 September anfölls han af Kamenski med 7 800konsekvensändrat/normaliserat man och 20 kanoner. Blodig, som Finlands sista strid år 1714, blef äfven denna dag på Oravais slätter. Slaget varade från kl. 6 på morgonen ända in i sena höstaftonens mörker. Kulneff hade börjat leken med Savolaksarne; derefter streds om besittningen af en bäck, som med lika tapperhet togs och återtogs. Då beslöt Adlercreutz att, såsom vid Siikajoki, genombryta den spridda ryska härens center. Han öfvergaf sin fasta ställning, han bröt segrande tvärt genom fiendens leder. Men nu mötte han friska trupper, han blef anfallen från sidorna;|412| hans leder sprängdes, upplöstes, trängdes till höger åt skogen, till venster i hafvet. Vän och fiende blandades om hvarandra i mörkret,original: mökret, och med spillrorna af sin slagna här uppnådde Adlercreutz Nykarleby, dit Döbeln dagen förut hade banat honom väg genom segern vid Jutas.

89 På Oravais fält lågo nära tretusen döde, bland hvilka 1 200konsekvensändrat/normaliserat Svenskar och Finnar, vittnande om båda de stridande härarnes mod och dödsförakt.

90 Nästan förgäten, hade general Sandels med sina Savolaksare hela sommaren trotsat fiendens anfall vid Toivola och Palois i norra Savolaks. Det var i dessa och andra strider, som Fahlander, Malm och Duncker vunno sitt hjelterykte.original: hjelteryckte. Kamenski och Klingspor hade på hösten i Lochteå slutat en vapenhvila, men denna uppsades i Savolaks den 27 Oktober. Sandels stod då vid Idensalmi kyrka. Vid Koljovirta ström anföllo 6 000konsekvensändrat/normaliserat man hans 1 400konsekvensändrat/normaliserat. Det var en väldig brottning ännu i sista stunden. De anfallande kastades tillbaka i strömmen, lemnande på dess strand nära 800 döde och sårade.

182. Freden i Fredrikshamn.

91 När största delen af landet redan var eröfrad, afsattes Klingspor ifrån befälet, alldeles som Lybecker 1713 och Lewenhauptoriginal: Levenhaupt 1742. Efterträdaren, general Klercker, fick, likasom då, det bedröfliga uppdraget att söka godtgöra företrädarens felsteg, när allt var för sent. Till ett krig fordras, utom befäl och soldater, äfven penningar, lifsmedel, krigsförnödenheter, fältläkare, sjukvård; och den finska hären led brist på allt. Sandels måste återtåga efter sin seger, Adlercreutz efter sitt nederlag. Utmattade, sårade,|413| sjuke, klädde i trasor, ofta utan bröd att stilla sin hunger, men allt ännu med det trotsiga|452| geväret på sina lutande skuldror, tågade desse tappre krigare sent på hösten än engång upp mot den höga norden. Nu, när segern icke mera lifvade deras mod, medtogo trötthet och brist deras sista krafter. Hälften af desse i alla mödor och faror härdade män, dem döden så ofta skonat på slagfälten, sjuknade nu och dogo förgätne i trånga fältlazaretter. Adlercreutz slöt ett fördrag med Kamenski i Olkijoki: hela Finland intill Kemi elf öfverlemnades åt Ryssarne, och återstoden af finska hären gick i två afdelningar öfver till Sverige. General Gripenberg, med spillrorna af Åbo och Björneborgs samt Tavastlands och Nylands regementen, trodde allt förloradt, sträckte gevär och återvände till hemlandet. Den andra afdelningen, med spillrorna af Savolaks brigaden, Karelska jägarne och Österbottens regemente, stred under Cronstedt och Sandels till slutet med Svenskarne och för Sverige. Döbeln uttalade sedan i enkla, sköna afskedsord sin aktning för dessa dyrbara qvarlefvor af Finlands hjeltemodiga här. Det var den svenske krigarens rörande afsked till den finske krigaren, sedan båda i sexhundra år på så många slagfält trofast blödt vid hvarandras sida.

92 Vid denna tid var riket, genom konungens envishet och oskicklighet, bragt nära sin undergång. Hvad kunde man hoppas af en konung, som, till svar på sin nödställda finska krigshärs böner att erhålla de oumbärligaste förnödenheter, tillsände officerarne sin nådiga tillåtelse, att under vinterfälttåget bära opudradt hår! Rundtomkring voro fiender, och den siste vännen, England, drog sig förnärmadt tillbaka. När då Ryssarne, i Mars 1809, gingo öfver isen till Åland och svenska kusten samt öfver Qvarkens isar till Umeå, utbrast det länge gäsande missnöjet uti ett uppror bland svenska hären i vestra Sverige. Men innan denna hann fram till Stockholm, och medan konungen, döf för alla|414| varningar, ville börja ett inbördes krig mot den upproriska hären, blef han afsatt från thronen genom en revolution i Stockholm den 13 Mars 1809. Det var Adlercreutz, som, med några få följeslagare, djerft tog konungen tillfånga i Stockholms slott, hvarefter den samlade svenska riksdagen på thronen uppsatte konungens farbroder, hertig Karl, under namn af Karl den 13:de. Finlands siste konung, Gustaf den 4:de Adolf, landsförvist med drottning och barn, irrade sedan, dyster och grubblande, kring i Tyskland, under namn af öfverste Gustafson, och dog i landsflykt. Hans efterkommande lefva ännu i Österrike.

93 Svenska riksdagen tackade Adlercreutz och gaf honom till belöning en stor kungsgård. Sex år verkade han för sitt nya fädernesland, såsom en mäktig man i dess styrelse, och dog år 1815, då han begrofs på årsdagen af slaget vid Siikajoki. Sjelf sörjde han öfver att vara den ende finske man,|453| som störtat sin konung från thronen. En sådan handling kändes tung för en Finnes hjerta, tillochmed när han dermed räddat ett rike.

94 I Sveriges dåvarande nöd och med en ny konung på thronen, dröjde freden med Ryssland icke länge. Den afslöts i Fredrikshamn den 17 September år 1809. Sverige måste der afträda till Ryssland hela sin återstående andel af Finland, som då sträckte sig till Kemi elf, jemte landet mellan denna flod samt Torneå och Muonio elfvar, hvilket dittills hade räknats till svenska landskapet Vesterbotten. Dessutom afträddes Åland med dess skärgård, hvilket Sverige förgäfves sökte behålla. Vidare måste Sverige lofva att sluta fred med Rysslands bundsförvandter och tillfredställa kejsar Napoleon med att stänga sina hamnar för engelska fartyg. Om finska folket säges i fredsfördraget endast, att sedan Rysslands kejsare redan sjelfmant tillförsäkrat Finnarne en fri utöfning af deras religion, egendomsrätt och privilegier, är Sveriges konung derigenom frikal|415|lad från sin annars heliga pligt, att derom göra förbehåll till sina fordne undersåtares förmån.

95 Och alltså blef hela vårt land den 17 September 1809 förenadt med ryska riket.

183. Fänrik Ståls Sägner.

96 Finlands skilsmessa från Sverige efterlemnade länge smärtsama hågkomster på båda sidorna om Bottniska Viken. På svenska sidan förenade sig nederlagets bitterhet, sorgen öfver rikets sönderstyckande och fruktan för framtiden med den gamla vänskapen till Finland, att göra skilsmessan tung. Långt efter 1809 var hoppet om Finlands återeröfring ännu en kär tanke hos månge Svenskar, och de kunde ej tänka sig någon lycka eller välfärd mer för vårt land, sedan detta förlorat Sveriges stöd. Först i vår tid, när nya slägten uppvuxit med nya tankar, börja äfven Svenskarne inse, att Finlands frånskiljande var en historisk nödvändighet alltfrån den tid, när Sverige upphörde att beherrska Östersjön; att vårt land sedan var svårt att försvara; att dess besittning snarare inledde Sverige i nya krig, än skyddade riket, samt att Sverige numera, förenadt med Norige, äger en naturligare gräns, än när det förr ägde Finland. Allt detta har efterhand försonat den fordna bitterheten och låtit endast den gamla vänskapen qvarstå. Blandad med saknad, har denna vänskap endast blifvit innerligare å Svenskarnes sida. Svensken är gästfri mot alla; men varmare tryckes ingen hand, än när en Finne kommer till Sverige och helsas såsom en förlorad, återfunnen vän, för sitt fäderneslands skull.

|454|

97 På finska sidan om hafvet fanns likaså för mycken tillgifvenhet för det gamla förbundet, jemte nog mycken|416| ovisshet om det nya, för att ej skilsmessan länge skulle blöda i många hjertan. Men här hade den redan i hundrade år varit förberedd genom landets sönderstyckande och med fruktan förutsedd, såsom en följd af Rysslands vexande makt och Sveriges vanmakt. När stunden kom, blef vårt land så upptaget af den närmaste omsorgen om sin nya ställning, dess blickar riktades af nödtvång så oafvändt mot framtiden, att det förflutna med dess minnen förlorade sin makt öfver menniskorna. Snart vexte äfven den nya, af Porthan grundlagda tanken på ett Finland för sig, ett finskt folk för sig, genom sig, till allt större klarhet och verksamhet. Derför, när det gamla slägtet med sina minnen dog bort, kände sig ett yngre slägte mera frigjordt från det förflutna. Men om det ock förstod, att Finland icke fått mycket af Sverige utan att gifva mycket tillbaka, kunde det icke, utan blindhet och grof otack, förneka den långa, lärorika skola, hvilken vårt land hade genomgått under den svenska tiden, likaså litet som att vårt samhälle och vår europeiska bildning fortfarande stå för det mesta på svensk grund. Det yngre slägtet uppfattade detta med sitt förstånd, såsom det gamla slägtet uppfattat det med sitt hjerta; men äfven det yngre slägtet behöfde uppvärmas af minnet, och då kommo »Fänrik Ståls Sägner».

98 Ännu en mansålder efter Finlands förening med ryska riket qvarlefde månge gamle krigare, som fordom stridt under Adlercreutz, Döbeln och Sandels. De lefde i sina minnen, stridens dagar voro dem kära, och de visste berätta många stolta och glada bragder, jemte många små personliga egenheter, dem häfdatecknaren glömt. I början af 1820-taletoriginal: 1820:talet lyssnade en ung student, vid namn Johan Ludvig Runeberg, på en sådan gammal krigares berättelser i Ruovesi. Han hade sjelf ett barndomsminne från krigets dagar, han hade, 4 år gammal, sett Döbeln och Kulneff i Jakobstad. Varm af dessa hågkomster och förtrogen sedan med många|417| gamle kämpar, utgaf Runeberg – dåmera nordens störste skald – i två samlingar dessa krigareminnen under det gemensama namnet Fänrik Ståls Sägner. Aldrig har ett skaldeverk i vårt land blifvit helsadt med en sådan hänförelse, en sådan beundran. Gamla och unga läste det med samma rörelse; gossens hjerta klappade, flickans kinder glödde, och hårde, bistre män fällde tårar vid dessa sägner från en försvunnen tid.

99 Så högtänkta sånger, så stolta, så varma, så mästerliga i skildringen af händelser och personer, från konungen och generalen ända ned till den ringaste trosskusk, ja ända till den usling, som kallades »fähund» förut, men blef en hjelte ock han, ha få länder och få tider att framvisa. De äro|455| endast 34 till antalet, men hvarje stycke ett konstverk, hugget i marmor. De gå nu kring verlden i många öfversättningar; främlingar afundas de krigare, som fått en sådan minnesvård på deras graf.

100 Fänrik Ståls Sägner börja med folksången »Vårt Land», skildra sedan den gamle, torftige kämpen, som berättar krigets skiften för studenten, och derefter vidare, utan bestämd ordning, höge och låge, tappre och fege. Alla träda lefvande fram: »Molnets broder» i Perhos ödemark; –tillagt av utgivaren den rotfattige soldaten vid Alavo; –tillagt av utgivaren löjtnant Zidén med hans Wasagossar; – torpflickan, som sörjde att hennes fästman flytt oskadd från striden; – den dumme Sven Dufva med sitt tappra hjerta; – von Konoworiginal: von Konov (källa för ändring: 3 uppl. 1879, Fänrik Ståls sägner 1848), grälande med sin korporal; – den döende Ryssen vid Lemo;tillagt av utgivaren – den kärfve von Fieandt med pipa och fårskinnspels; – Sandels vid Koljovirta; – gamle Hurtig vid lägerbrasan; – Kulneff, som kysste barnet i vaggan; – Konungen, som pådrog Karl den 12:tes handskar; – Klingspor, om hvilken tappre män blygdes att tala; – Döbeln vid Jutas; – Björneborgarnes marsch; – den hurtiga Lotta Svärd; – gamle Lode, som ej lät någon försumma morgonbönen, fastän kulorna haglade; –|418| den trygge von Törne med sitt bortskjutna rockskört; – den tappre Dunckers död vid Hörnefors; – von Essen och hans sturske Matts Kusk; – den femtonårige hjelten Wilhelm von Schverin; – den frimodige landshöfding Wibelius, som ställde lagen mot våldet; slutligen Adlercreutz vid Siikajoki. Månge andre dertill.

101 Låt oss endast höra soldatgossen sjunga ett återljud från Finlands krigiska tid!

184. Soldatgossen*)F. Pacius har skrifvit musik till denna sång..

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann;

Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.

Hans hela verld var ärans fält;

Der stod han glad hvar han sig ställt,

I eld, i blod, i frost, i svält;

Han var min fader, han.

|456|

Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut,

Dock mins jag än hans stolta gång, jag mins den hvar minut,

Hans hatt, hans plym, den bruna hyn

Och skuggan från hans ögonbryn;

Nej, aldrig går det ur min syn

Hur herrlig han såg ut.

Det hördes snart från högan nord, när hären ryckte ned,

Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred.

Så sad’s, han fått medalj också,

|419|

Det spordes snart, att han fått två;

Ack, tänkte jag i hjertat då:

Den som fick vara med!

Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår;

Då kom ett bud: din fader dött; han dog för ädla sår.

Jag tänkte då, jag vet ej hvad,

Var stundom ängslig, stundom glad;

Min mor, hon gret tre dar å rad,

Så blef hon lagd på bår.

Min fader slöt på Lappos fält, sin fana närmstinvid;

Det sägs det var den första gång han blekna setts i strid.

På Uttis malm, för Gustafs land

Min farfar dog med svärd i hand;

Hans fader föll vid Willmanstrand,

Han var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;

Ett herrligt lif de lefvat dock, en herrlig död de fått.

Ack, hvem vill stappla trög och tung?

Nej, gå i fält helt varm och ung

Och dö för ära, land och kung,

Se, det är annan lott!

Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd,

Jag har ej huld, jag har ej hem, alltsen min faders död;

Men klaga är ej mitt behag,

|457|

Jag vexer högre dag från dag,

Jag är en krigargosse, jag;

För mig finns ingen nöd.

Och lefver jag tills jag blir stor och fyller femton år,

Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.

|420|

Der kulor hvina tätast då,

Der skall man finna mig också,

Der vill ock jag försöka på

I mina fäders spår.

110 Fänrik Ståls Sägner.

185. Kejsar Alexander den 1:ste och Borgå landtdag.

111 Rysslands kejsare Alexander den 1:ste härstammade från Peter den store genom hans dotter Anna, kejsarens fars farmor. Hon var förmäld med hertig Karl Fredrik af Holstein, som var en dotterson af konung Karl den 11:te. Alltsåoriginal: Allså (källa för ändring: 2 uppl. 1876) härstamma Alexander den 1:ste och det nu regerande kejsarehuset både från Rysslands tsarer och Sveriges konungar, men på fäderne från de tyske hertigarne af Holstein.

112 Kejsar Alexander den 1:ste var mild och menniskoälskande. Han hade, ännu ganska ung, bestigit thronen efter sin fader, kejsar Paul, i en mycket orolig tid och blef mot sin vilja indragen i de stora krigen och omstörtningarne efter franska revolutionen. En kejsare kan mindre än andra följa sitt hjertas önskningar. Han måste följa sitt rikes ärfda statskonst och bevara, eller utvidga dess makt, äfven när han helst ville egna sin omsorg endast åt folkens lycka.

113 När Alexander den 1:ste eröfrat Finland, beslöt han dock, att icke i allt följa den förra statskonsten. Han hade kunnat alldeles införlifva detta land med Ryssland och ställa det under rysk lag, såsom hans företrädare gjort med de delar af Finland, hvilka tillföllo det ryska riket åren 1721 och 1743. Dertill fattades honom icke makten. Men eftersom Finlands nuvarandeoriginal: dåvarande (källa för ändring: 2 uppl. 1876) statsförfattning gaf åt regenten den mesta makten i landets styrelse, medan folket behöll det mesta utaf sin gamla frihet, föredrog kejsaren, att låta|421| detta fria land behålla dess svenska lag, dess särskilda statsförfattning och dess egna förvaltning vid sidan af kejsaredömet, med hvilket det i öfrigt skulle vara oupplösligt förenadt. Så ringa, fattigt och maktlöst Finland än var, i|458| jemförelse med det stora, rika och mäktiga Ryssland, hade det dock en äldre bildning och en längre delaktighet i det nya Europas framsteg. Kriget 1808 hade öfvertygat kejsaren om det finska folkets tapperhet och trohet emot dess lagliga öfverhet. Han ansåg med rätta, att ett sådant folk borde blifva en lika pålitlig gränsvakt för ryska riket, som förr för det svenska, allenast det funne sig lyckligt uti sin nya ställning. Derför blef han en mild segrare och ville hellre vinna ett fritt och lyckligt folks ärliga tillgifvenhet, än ett kufvadt folks falska underdånighet.

114 Redan i slutet af 1808 kallades ombud för de fyra stånden i Finland till Petersburg, för att hos kejsaren föreslå de åtgärder, som nu voro närmast behöfliga. Och när denna »deputation» på ett varsamt, men fosterländskt sätt fullgjort sitt uppdrag, kallades Finlands ständer, att den 10 Mars 1809 sammanträda till en landtdag i Borgå. Der samlades då, enligt förra riksdagsordningen, 60 adelsmän, 8 prester, 19 borgare och 30 bönder, för hvilka fyra stånd kejsaren utsåg talmän, såsom konungen förr hade gjort. Den 27 Mars anlände kejsaren sjelf till Borgå och lät då kungöra följande försäkran, hvilken hans efterträdare sedan förnyat:

115 »Wi Alexander den förste, med Guds nåde Kejsare och Sjelfherrskare öfver hela Ryssland, Storfurste till Finland etcetera, göre veterligt: att sedan Wi, efter Försynens skickelse, tagit Storfurstendömet Finland i besittning, hafve Wi härmedelst velat bekräfta och stadfästa landets religion och grundlagar samt de privilegier och rättigheter hvart och ett stånd inom berörde storfurstendöme i synnerhet och alle dess inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills enligt|422| konstitution åtnjutit. Lofvandes att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckta i deras fulla kraft. Till yttermera visso hafve Wi tecknat denna försäkringsakt med vår egenhändiga underskrift. Gifvet i Borgå den 15 (27) Mars 1809.

116 Alexander.»konsekvensändrat/normaliserat

117 Den 28 Mars öppnade kejsaren landtdagen med ett throntal på franska språket, tolkadt på svenska af landets förste ryske generalguvernör, den sedan Gustaf den 3:djes tid ryktbare general Sprengtporten. Den 29 Mars mottog kejsaren ständernas hyllning på finska folkets vägnar samt hvarje stånds trohetsed, sägande sig med öm rörelse mottaga dessa bevis på ett aktningsvärdt folks frivilliga tillgifvenhet.

118 De finska ständernas hyllning i Borgå var i sjelfva verket – icke ur maktens, men ur rättens synpunkt, – en frivillig hyllning, enligt kejsarens ord. Ty dessa ständer kunde icke vara kejsarens laglige undersåter, innan Sveriges konung sednare, i September samma år, afträdt Finland till ryska riket och frikallat det finska folket ifrån dess förra trohetsed. Derigenom|459| blefvo kejsar Alexander den 1:stes regentförsäkran och finska ständernas hyllning i Mars 1809 ett ömsesidigt, frivilligt och rättsgiltigt fördrag, som är grundvalen för Finlands bepröfvade trohet mot Rysslands kejsare, Finlands storfurste.

119 Borgå landtdag arbetade raskt på de få, men svåra och vigtiga frågor, dem kejsaren förelagt. Ständerna föreslogo, att landets indelta krigshär skulle upplösas för minst 50 år, för att icke möjligen derförinnan behöfva strida mot Sverige. I stället för att uppställa soldater, skulle jordägarne betala »vakansafgift» till kronan, och en framtida finsk krigshär skulle ej tjena utom landets gränser. Kejsaren stadfästade upplösningen och vakansen.

120 Derefter rådslogo ständerna om landets utskylder till kronan och om landets mynt, som nu blef den ryska silf|423|verrubeln*)Svenskt mynt var tillika gångbart i Finland ända till 1840. Emedan ryska och svenska sedlar än stego, än föllo i värde, uppstod deraf mycken oreda. Man räknade rubel silfver, rubel banko, kopek, riksdaler riksgälds, riksdaler banko, plåt,original: plåt (källa för ändring: 2 uppl. 1876) skilling, styfver, runstycke, daler och gammal svensk mark.. Slutligen rådgjordes om landets nya styrelse. Det högsta embetsverket blef »regeringskonseljen», som sedermera kallades kejserliga senaten för Finland. När allt detta var rådplägadt, återkom kejsaren till Borgå och afslutade landtdagen den 19 Juli. Sedan han helsat ständerna med nådiga ord, yttrade han: »Detta ädla och redliga folk skall välsigna den Försyn, som stadgat sakernas nuvarande ordning. Upphöjdt för framtiden bland nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det ihågkomma sin fordna styrelse blott för att så mycket fastare underhålla de vänskapsförbindelser, som freden skall medföra.»konsekvensändrat/normaliserat

186. Det återförenade Finland.

121 Så hade nu det förra svenska landskapet Finland blifvit en särskild, med ryska riket förenad stat. Äran och bördan af en sådan ny ställning »bland nationernas antal» syntes för mången Finne den tiden fulle af vådor. De kunde icke fatta kejsar Alexanders storartade framtidstanke. När de tänkte sig detta fattiga land »oupplösligt och för evärdeliga tider» förenadt med en så förkrossande öfvermakt, som det ryska riket, bäfvade deras hjertan af fruktan för framtiden. Och när fredslutet gaf hvem som det ville rättighet att öfverflytta till Sverige, eller qvarstadna der, begagnade sig någre, äfven|460| högt aktade män af denna|424| tillåtelse. Vi, som nu lefva två mansåldrar framom dem och som sett den då så hotande framtiden ljusna till bättre dagar, skola icke döma för hårdt deras hjertans tvekan.

122 Icke blott massan af folket, utan ock det ojemförligt största flertalet af upplyste medborgare, stadnade qvar i landet, beredde att, nu som förr, dela dess öden och egna åt det sin bästa kraft. Ännu var Finland ett styckadt, tveklufvet land. Delade mellan ryskt och finskt område, ledo Karelen och Savolaks stort trångmål af att stå under olika lagar på båda sidorna om den godtyckliga gränsen. Den ryska andelen, vanligen kallad »Gamla Finland», lydde under en guvernör i Wiborg, der det hade sin öfverdomstol och sitt högre läroverk, medan kyrkliga styrelsen var i Petersburg. En del gamla lagar och bruk hade bibehållits, andra förändrats. Böndernes äganderätt till sin jord föll i glömska, sedan regenterne begynt bortskänka stora jordegendomar, eller »donationer», åt mäktige män, hvilkas förvaltare godtyckligt höjde utskylderna. Så fann kejsar Alexander denna del af landet mycket försummad, folket försjunket i råhet, embetsmännen icke de bäste och mycken förvirring rådande genom de fyra der på engång brukliga språken: finska, ryska, tyska och svenska.

123 Vid denna tid hade kejsaren tröttnat vid Napoleons öfvermod och förutsåg utbrottet af ett stort krig. För att kunna draga alla sina stridskrafter mot söder och vester, ville han betrygga rikets nordvestra gräns och Petersburg samt slöt ett förbund med Sverige emot Napoleon. Men derförinnan ville han, på samma gång han vist betryggade folkets välfärd, än engång vinna Finnarnes hjertan genom en handling af sällsynt ädelmod. Den 23 December år 1811 återförenades, genom en kejserlig förordning, – en stor och kär julklapp – det såkallade Gamla Finland med det öfriga landet under samma lagar, förvaltning och medborgerliga rättigheter. De särskilda förhållanden, som upp|425|kommit der under den ryska styrelsen, qvarstodo någon tid, men jemkades småningom. Folket vexte, som af sig sjelf, tillsamman med sin rot, det öfriga finska folket, vid hvilket det städse fasthängt. Och när i våra dagar äfven donationerna inlösas af finska kronan, för att deras bönder må kunna återköpa deras jord till en obestridd egendom, qvarstå i Gamla Finland icke många andra spår af den 90-årigaoriginal: 90:åriga skilsmessan, än det inflytande, som Rysslands och Petersburgs närhet alltid måste utöfva på gränstrakterna.

124 Så återförenades det sönderstyckade Finland. Fredens verk gaf tillbaka hvad två krig frånryckt vårt land; dess gräns blef åter densamma, som efter år 1617. Långt in i en aflägsen framtid skörda efterkommande frukten af|461| dessa Alexander den 1:stes högsinta handlingar: hans regentförsäkran och landets återförening.

125 Kejsaren hade icke heller bedragit sig på vårt folk. När strax derefter Napoleon ryckte, år 1812, med en million krigare in i Ryssland och detta rike kämpade en strid på lif och död mot verldens störste härförare, då hade Ryssland bakom sig säkra gränser och kunde odelad använda hela sin styrka emot de anfallande. Den dittills obesegrade Napoleon blef slagen tillbaka, det kufvade Europa reste sig mot hans makt, och inom mindre än tre år fördes han, som en öfvergifven fånge, att dö på en aflägsen ö vid Afrikas kuster. Han, som engång hade bortskänkt Finland, hvilar nu i Paris under en minnesvård af röd porfyr från Ladogas kuster.

126 Midtunder dessa verldshändelser arbetade nu det återförenade Finland på att fullborda seklernas och Alexander den 1:stes verk. En »komité för de finska ärenderna» föredrog inför kejsaren landets angelägenheter genom sin »statssekreterare». En styrelse tillsattes för hvarje särskild gren af landets förvaltning. Finlands bank inrättades, finska riddarhuset instiftades för adeln och finska kadettskolan i Fredrikshamn för unge officerares uppfostran. Åbo akademi|426| fick nya lärostolar, många förmåner och storfursten Nikolai till sin kansler eller högste förman. Från år 1819 blef Helsingfors landets hufvudstad, icke mera det gamla Åbo. Man märkte på allt, att ett nytt Finland var i görningen – om till gagn eller skada, kunde blott framtiden utvisa. Men bland månge tvekande och månge ärelystne funnos äfven månge beslutsame män, som verksamt och välgörande ingrepo uti den nya tidens verk; bland dem Åbo akademis förste kansler efter 1809 Mikael Speranski, född Wiborgare, Finlands förste statssekreterare Robert Henrik Rehbinder och Finlands förste erkebiskop Jakob Tengström.

127 År 1819 om sommaren gjorde kejsar Alexander en lång resa genom Finland. Än i vagn, än på bondkärra, än till fots genom ödemarker eller i båt utför forsarna, reste han öfver Kuopio, Kajana och Uleåborg ned till vestkusten samt vidare till Åbo, Tammerfors, Tavastehus, Helsingfors, öfverallt vinnande med sin mildhet folkets tillgifvenhet. Denne för vårt land så minnesvärde kejsare dog i slutet af år 1825, saknad af sina folk.

187. Åbo brand.

128 Efter Alexander den 1:ste uppsteg på thronen hans yngre broder, Nikolai den 1:ste. Sträng och kraftfull, hade han beslutat undertrycka de uppror,|462| hvilka under hans regering oroade ryska riket och Europa. Vårt land förblef lugnt, som alltid; det enda land, der man aldrig fann spår af en sammansvärjning. Ändock verkade tidens oro, att små, enskilda och tillfälliga oordningar ansågos vådliga för lugnet. År 1829 infördes censuren, till följd hvaraf ingen|427| bok eller tidning fick i landet tryckas eller utifrån inhemtas, utan att förut vara granskad och godkänd. Under några år fick intet annat tryckas på finska språket, än sådant, som angick religion eller allmän hushållning. Jordbruket, som led af svåra missvexter, sökte styrelsen att på allt sätt understöda, strömmarna rensades, sjöarna fälldes, Saima kanal byggdes, och folkmängden tillvexte. Wiborgs hofrätt inrättades 1839, och 1850 delades landet i tre biskopsstift: Åbo, Borgå och Kuopio.

129 År 1826 förklarade kejsar Nikolai, att han derefter icke mer ville stadfästa någon dödsdom i Finland, utom för sådana brott, som rörde statens säkerhet. Från denna tid dömas väl missdådare fortfarande till döden efter gällande lag, men de afrättas icke, de skickas som lifstidsfångarrättelse i originalet till Siberiens grufvor.

130 Det gamla Åbo, som vid samma tid upphörde att vara landets hufvudstad, blomstrade ännu genom sin handel, sin biskop och sin akademi. Staden var den största och bäst bebyggda i Finland, med 13 000konsekvensändrat/normaliserat invånare, när en förfärlig brand, den 4 September år 1827, tycktes vilja utplåna Åbo från jordens yta.

131 Det var en mild höstdag, en tisdag; halfklar himmel, lindrig nordvest. På slaget 9 om aftonen, när Åbo borgare gingo till hvila, begynte klockorna klämta i domkyrkotornet. En tjensteflicka hos slagtaren Hellman vid Aningaisgatan, på högra sidan om Aura å, hade skirat talg; – talgen tog eld och antände trädhuset. Inom en timma stod hela Aningais-trakten i lågor. Ån skall skydda oss, tänkte den bäst byggda och rikaste delen af Åbo, som var på venstra sidan om ån. Dit fördes allt bergadt gods, der trodde sig alla trygga, ingen tänkte på de flygande gnistorna, och studenterne, som ofta förut varit de raskaste vid eldsvådor, funnos icke i staden så tidigt på hösten. Då vexte, vid pass klockan 10, den dittills saktmodiga vinden till hvinande storm|428| och kastade gnistor öfver ån på taket af professor Hällströms tvåvånings hus. Det började brinna, det spred lågorna öfver midten af staden, och snart var allt som ett haf af eld.

132 Den åldriga domkyrkans fönster glimmade i eldskenet. Dess tjärade spåntak fattade eld och brann som näfver. Lågorna smögo sig nedåt ända till grafhvalfven, hvirflade upp genom tornets korsvirke, smälte dess koppartak, förjagade kajorna ur deras nästen och slogo till otrolig höjd ut genom|463| torngluggarna. Klockan var då nära 11 på natten. Sedan var ingen släckning mera tänkbar. Elden var så våldsam, att vattnet i ån uppvärmdes och fönsterrutor i långt aflägsna byggnader smälte af hettan. Bron öfver Aura brann. Halfbrända papper, sedlar, dun ifrån sängkläder flögo ända till Sagu, fyra mil ifrån staden. Öfverallt rådde en obeskriflig förvirring. Mången flyttade fem eller sex gånger det lilla han bergat, men elden kom efter och tog för hvarje gång sin andel af återstoden. Flera hundrade familjer tillbragte en sömnlös natt på åkerfält utanför tullarna. Först långt inpå onsdagen saktades branden, men fortfor hela veckan att glimma i bränderna. Då fanns knappt en åttondedel qvar af det nyss så blomstrande Åbo. Förlusterna voro ofantliga. Endast i sedlar brann en million riksdaler. Största delen af Åbo akademis vetenskapliga samlingar och dyrbara boksamling, med många oersättliga handskrifter från förgångna dagar, blef lågornas rof. Det var en allmän landsolycka.

133 Så kändes den ock öfver allt vårt land. Från alla håll sändes rikliga understöd åt de brandskadade. Åbo fick 10 års frihet från kronoutskylder; det fick frikostiga lån och reste sig åter förskönadt ur askan. Men det nya Åbo blef icke mer hvad det gamla varit. Dess skötebarn, akademin, flyttades bort efter branden till Helsingfors. Handel, sjöfart och endrägtig samfundsande be|429|vara åt nutidens Åbo dess stora betydelse. Erkebiskopen, hofrätten och talrika läroverk qvarstå i staden.

134 Åbo brand gaf anledning att inrätta ett gemensamt stort brandförsäkringsbolag för landets städer, der alla delägare tillsamman ersätta den skada, som en har lidit för brunna hus. Derigenom blef det möjligt, att bättre godtgörarättelse i originalet så dyra skador, som när Tavastehus brann 1831, Jakobstad 1835, Björneborg och Wasa 1852 samt Nykarleby 1858. Nu finnas äfven gemensama brandförsäkringsbolag för städernas lösegendom samt för hus och lösegendom på landet.

188. Universitetets jubelfest 1840.

135 Åbo akademi flyttades år 1828 till Helsingfors och blef då kallad »Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland». För dess behof fullbordades år 1832 en hufvudbyggnad, stor, ljus och lätt, värdig och vacker, sådan den här synes afbildad. Dertill kommo sedan andra vackra och rymliga byggnader: för biblioteket, der mer än 100 000konsekvensändrat/normaliserat böcker och handskrifter förvaras; för observatorium, der himlakropparnas gång undersökes med stora kikare;|464| för många|430| vetenskapliga samlingar; för stora salar, der naturkrafterna utforskas; för en trädgård med vexter från alla verldsdelar; för stora sjukhus, der läkarekonsten inläres; för minnesmärken från fädernes tid, för sköna forntida bilder, för ritkonst och för musik. Ty detta landets högsta läroverk, med dess mer än 60 lärare och tjenstemän samt 600 studenter, har i nyare tid blifvit omhuldadt både af regenter och folk såsom landets skötebarn. Ett litet folk, utan annan makt eller rikedom, måste ju söka sin välfärd i nyttiga kunskaper och grunda sitt anseende derpå, att det står i bildning, dygder och alla goda framsteg jemnhögt med verldens mest upplysta folk.

136 Kejsar Nikolais äldste son, Thronföljaren Alexander, var universitetets kansler alltifrån sitt åttonde år och fattade derigenom tidigt en välvilja för detta läroverk och för Finland. Universitetet medförde från Åbo gamle berömde lärare, men det kände sig i början, efter sin flyttning, främmande i sin nya omgifning. Först efter år 1840 blef det mera hemma i Helsingfors, och från samma tid begynte ett nytt lif, i en ny fosterländsk riktning, röra sig inom detsamma, spridande ljus och värme kring hela landet.

137 Universitetet, som ju dock blef en fortsättning af Åbo akademi, var nu tvåhundra år gammalt. Detta minne firades med en stor jubelfest i Helsingfors den 15 Juli år 1840. Då inbjödos ombud från ryska, svenska och andra universiteter; från hela landet tillströmmade otaligt många gäster och resande. Der var biskop Franzén, der var kejsarens och landets trotjenare, grefve Rehbinder; allt hvad Finland hade skönt och utmärkt samlades här, för att glädjas åt den goda gåfva af ädelt ljus, som Gud nu i tvåhundra år låtit dagas här i den aflägsna norden. I stadens gamla kyrka hölls gudstjenst. Den stora nya stenkyrkan var nära färdig, men ännu icke invigd. Der var på altarets plats en stor talarestol; många bildstoder, kransar och dyrbara kläden|431| prydde det höga templet. Klockorna ringde, kanonerna dånade,|465| sköna sånger prisade Gud för hans nåd genom seklerna. Talarne utlade dagens betydelse på latin, svenska och ryska. Och så fortgick festen i fem dagar. Der fingo nye doktorer i den heliga skrifts kunskap, i lagfarenheten, i läkarekonsten och i vishetsläran deras doktorshattar. Der bekransades 96 unge magistrar med lager. Efter dessa högtidligheter voro middagsmåltider och andra festliga samqväm; gatorna voro uppfyllde af högtidsklädda folkskaror. Kejsaren gaf universitetet två nya löner för afskedade gamle lärare; andre gåfvo understöd åt fattige studenter; vetenskapsmän utsände lärda arbeten och skalderne sköna dikter, till att förhöja festens högtidlighet.

138 När vi minnas den första festen vid Åbo akademis instiftande (sid. 404), kunna vi förstå, hvarför det finska folket 200 årrättelse i originalet derefter tackade Gud. Allt, som år 1640 var stort och lysande: rikens makt, segrars ära, furstar, hjeltar, menniskoverk, menniskolycka, det var allt förgånget, allt vordet till stoft. Tidernas skiften hade gått öfver landet, glänsande fröjder, djupa sorger, förkrossande olyckor. Guds beskärmande hand allena var oförändradt utsträckt i nåd öfver detta land och detta folk; han hade låtit dem tillvexa i sin visdom, och när allt annat förgåtts, stod detta läroverk, fastän härjadt af krig och lågor, oförstörbart qvar genom tidehvarfven, för att ödmjukt vittna om sanningens seger.

139 Efter år 1840 begynte ock Porthans verk bära frukt för vetenskapen och fäderneslandet. Då spredo F. W. Pipping, W. G. Lagus, A. I. Arvidsson, G. Rein, J. Tengström, M. Akiander, J. F. Kajanoriginal: I. F. Kajan och flera yngre forskare ljus öfver Finlands historia, till dess att denna slutligen för första gången fullständigt skrefs af G. Z. Forsman 1872. Efter 1840 uppträdde J. V. Snellmanoriginal: I. W. Snellman (källa för ändring: 3 uppl. 1879), mäktigt verkande som tänkare, som skriftställare, som sakförare för en ny tid. Då framstodo E. Lönnrot, G. Avellan, K. A. Gottlund, E. A.|432| Ingman, (och tidigare J. Judénoriginal: I. Judén (källa för ändring: 2 uppl. 1876), G. Renvall, R. v. Becker) såsom forskare och skriftställare för det så länge försummade finska språket. M. A. Castrén genomvandrade norra Rysslands drifvor, medan G. A. Wallin trängde långt in i Arabiens heta öknar. J. J. Nordströmoriginal: I. I. Nordström (källa för ändring: 2 uppl. 1876) skref de svenska samhällslagarnas historia. Efter G. G. Hällström, som mätte vattnets täthet, F. W. Argelander, som uträknade solens rörelse framåt i verldsrymden, och K. R. Sahlberg, som beskref landets insekter, följde J. J. Nervanderoriginal: I. I. Nervander (källa för ändring: 2 uppl. 1876), hvars snillrika mätningar af magnetismens utbredning på jordytan alltför tidigt afbrötos af döden. Nitiske forskare förenade sig till ett samfund, som kallades Finska Wetenskaps societeten. Det redan 1831 stiftade Finska Litteratursällskapet vexte nu till en mötesplats för alla, som älskade landets finska|466| språk, folkdikter, folksagor och historiska forskningar. Finska språket tycktes likasom vexa och klarna med hvarje år under de kärleksfulla händer, som togo det i sin vård. Tidens håg vände sig alltmera åt eget folk, eget land. Det var som hade en ny lifsfläkt gått genom landet och strömmat ända in i själarnas fördolda djup, ty starka andliga väckelser utbredde sig samtidigt från Savolaks och Österbotten till många delar af landet.

189. Kejsar Nikolai och kriget mot sjömakterna.

140 I många år hade kejsar Nikolais starka arm hejdat tidens oroliga vågor. Hans härar hade besegrat Persien, Turkiet, Polen, Ungern; finske krigare hade der stridt vid sidan af de ryske. Hans ord vägde tyngre än något annat uti Europas statskonst; mot hans jernvilja vågade statsmännen endast i smyg lägga hinder. När han besökte Tysk|433|land, England, Italien, böjde sig allt för denne fruktade herrskare, och i vårt land darrade tjenstemännen af fruktan, att något möjligen kunde misshaga den stränge kejsaren, hvilken dock hugnat många nyttiga företag med frikostiga understöd.

141 Då hände sig år 1853, att i det förslafvade Turkiet, der de kristne än förföljdes af Turkarne, än lågo i trätor sig emellan, de kristne af grekiska läran anropade kejsar Nikolais beskydd. Af denna och andra anledningar råkade Ryssland i krig med Turkiet. Sjömakterna England och Frankrike, slutligen äfven Italien, fruktade Rysslands makt och ställde sig på Turkarnes sida, medan Österrike uppställde hotande härar vid ryska gränsen. Der blef år 1854 ett stort krig, som för det mesta utkämpades vid halfön Krim i Svarta hafvet, men sträckte sig långt in i Östersjön, ja ända till Ishafvets kuster och aflägsna verldsdelar.

142 Finska handelsflottan, som då var ute på hafven, blef nästan tillintetgjord. En del fartyg borttogo Engelsmännen, andra blefvo försålde utrikes, för att icke förloras. Engelsmännen landstego vid Brahestad, vid Uleåborg, vid Kemi, brännande fartyg, magasiner och upplag af tjära, men när de ville göra detsamma vid Gamlakarleby, blefvo de slagne tillbaka med blodiga hufvuden. Finland hade under Napoleons tider uppställt tre regementen värfvade jägare – »päronjägare» kallade folket dem – men i deras ställe funnos nu värfvade skarpskyttar (finska gardet) och värfvade matroser (finska sjöekipaget). År 1854 uppställdes en ny trupp matroser och sex indelta regementen skarpskyttar, så att landet då hade omkring 6 600konsekvensändrat/normaliserat egne krigare, utom frivillige och utom de manstarka ryska härar, som inryckte|467| i landet. Med denna styrka försvarades kusterna; men det var icke lätt, att på land kapplöpa med den fientliga flottan, som kunde landa hvar hon behagade.

|434|

143 Åren 1854 och 1855 hördes kanonernas dån vid alla våra kuster. Än här, än der, vid Ekenäs, vid Åbo, vid Fredrikshamn, vid Helsingfors, vid Raumo, vid Nystad, vid Wasa och andra ställen, visade sig fiendens fartyg. Landbatterier uppfördes, skott vexlades, blod flöt. Åland besattes en tid af fienden. Der var en rysk fästning, Bomarsund, ännu ej färdig och uppförd med finska medel sedan år 1830. Den blef i grund nedskjuten och sprängd af Fransmän, dervid, jemte den ryska besättningen, äfven någre af Åbo skarpskyttar fördes som krigsfångar till Frankrike. Svartholms och Hangös fordna svenska fästen sprängdes i luften. Det fredliga Finland, som alldeles ingen andel hade uti Europas statskonst, blef erinradt om att det delade äran och ansvaret med en europeisk stormakt.

144 Bomber kallas stora, ihåliga jernkulor om stundom ända till 6 lispunds vigt, fyllda med krut och inrättade så, att de antändas vid afskjutandet och springa efter en viss tid sönder. Den 9 Augusti år 1855 beskjöto engelska och franska flottorna Sveaborg med sådana bomber. En stor del af fästningens inre blef förvandladt till grus, men murarna stodo oskadade, och midtibland gruset reste sig Ehrensvärds grafvård, skonad af alla kulor, såsom genom ett under. Dånet var så starkt, att det hördes 30 mil in i landet, när man lade örat mot berg. I Helsingfors väntade mången stadens förstöring och flyttade bort sin lösegendom, ty bomberna slogo hvinande ned vid stränderna och gjorde famnsdjupa, vida gropar i sanden. Men efter 46 timmar upphörde det häftiga skjutandet, och de fientliga flottorna drogo sig tillbaka, utan att göra någon skada åt staden.

145 Oförfärad stod kejsar Nikolai, i spetsen för Ryssland, mot största delen af Europas förenade makt. Men honom, som ingen fiende kunde bryta, bröt, midtunder striden, en starkare makt, den allt besegrande döden. Kejsaren dog, efter få dagars sjukdom, den 2 Mars 1855 i Petersburg.|435| Tankfull betraktar efterverlden hans enkla graf af hvit marmor i Peter-Paulskyrkan, vid sidan af Peter den stores. Bland de många, som i lifvet fruktade honom, funnos äfven de, som med aktning mindes, att han städse följde sin öfvertygelse om det rätta, och som visste, att äfven inom herrskarens stålklädda bröst ett hjerta klappat för mildare känslor.

|468|

190. Kejsar Alexander den 2:dre och Helsingfors landtdag 1863.

146 På ryska rikets thron uppsteg nu den äldste af kejsar Nikolais fyra söner, Alexander den 2:dre.

147 Såsom alla Guds utvalda redskap, hade äfven denne kejsare, i början af sin regering, att kämpa mot stora faror, bekymmer och pröfningar. Det blodiga kriget härjade Svarta Hafvets och Östersjöns kuster. Segrar mot Turkarne omvexlade med motgångar mot öfrige fiender. Den starka ryska fästningen Sevastopol på Krim blef tagen med storm, efter det tappraste försvar. Dermed var ock sjömakternas krigiska ära tillfredsställd; freden slöts den 30 Mars 1856. Hela det stora kriget hade ingen annan varaktig följd, än att blotta det turkiska rikets förfall. Ryssland inskränkte för en kort tid sin sjömakt i Svarta hafvet|436| och lofvade att icke framdeles bygga någon fästning på Åland.

148 Men för Rysslands inre välfärd blef detta krig af en stor betydelse. I farans stund trädde många, förut okända brister i dagen. Der var icke allt styrka, som såg så ut, ty äfven den största krigsmakt behöfver stöda sig på folkets fredliga utveckling. Kejsar Alexander fann, att hans rikes väldiga krafter härtills varit mera riktade på yttre makt, än på sådana framsteg, som befordra folkens sanna lycka, och han beslöt att omskapa Ryssland. Detta var ett långvarigt, farligt och mödosamt verk, som fordrade klar blick, manligt mod och sällsynt ihärdighet. Men kejsar Alexander hade ärft något af sin faders kraft, i förening med sin farbroders, Alexander den 1:stes, mildhet och stora blick in i framtiden. I fredens återvändande lugn begynte han dessa menskliga storverk, som öppnat för Ryssland ett nytt och ljusare tidehvarf. Han befriade 22 millioner lifegne, motoriginal: lifegne,mot en billig godtgörelse åt deras förre herrar. Han förbättrade domstolarna, ordnade läroverken och lät,original: och, lät med ofantliga kostnader, minska afstånden i det vidsträckta riket genom många hundrade mils jernvägar. Medan han lättade förbindelsen med det vestra Europa och der sökte betrygga en allmän fred, använde han rikets krigsmakt till att kufva de vilda röfvarefolken i det inre Asien och införa der det europeiska samhällets välgerningar. Slutligen har han infört »värnepligt» i stället för utskrifningen af soldater, så att hvarje ung man bör vara beredd att en kortare tid gå i fält för fäderneslandet.

|469|

149 Snart begynte kejsar Alexanders mot framtiden riktade verk att djupt ingripa äfven i vårt lands öden. Dess börjande välstånd gick, efter flera svaga skördar, hastigt tillbaka genom tre svåra missvexter, åren 1856, 1862 och 1867. Sistnämnda år var en sträng vinter ända till början af Juni, och i början af September gjorde frosten slut på den half|437|mogna säden. I norra, östra, vestra och inre Finland – nästan öfverallt utom Nyland – blef en så fruktansvärd nöd, som icke varit alltsedan Karl den 11:tes tid. Man fick åter se samma förfärande folkvandring af tiggare, samma eländiga nödbröd, samma härjande farsoter. Inom ett år dogo 100 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor. Men nu hade landet potäter och ryska mjölmattor. Styrelsen anslog stora understöd åt de nödlidande, rika gåfvor insamlades i eget land, i Ryssland, i Sverige och andra länder. Så gaf nöden småningom vika efter den goda skörden 1868. Guds skarpa tuktan var oss ämnad till varning mot tidens vekliga njutningslystnad, och så tacksamt vi mottogo hjelp ifrån rikare länder, så djup var ock förödmjukelsen, att se vårt land betraktas såsom Europas fattighus.

150 Midtunder pröfningens tider märkte vi snart, att en ny ande beherrskade styrelsen. Sedan Pehr Brahes tid har vårt land icke sett en sådan fart af förbättringar, som under den rastlöse, dag och natt pådrifvande generalguvernören grefve Berg. Då byggdes den första jernvägen (Helsingfors–Tavastehus). Då blef tullgräns mellan Ryssland och Finland. Då ställdes kronoskogarne under vården af ett skildt embetsverk. Då fick landet sitt eget mynt i mark och penni. Då inrättades »Finska Hypotheksföreningen», för att anskaffa lån åt jordbrukare. Då uppstodo landtbruksskolor i alla delar af landet. Då började äfven folkskolan sprida kunskap i bygderna. Beständigt voro »komitéer» i verksamhet, för att föreslå nya förbättringar. Finska statsmän hade nu fått mod att för kejsaren framställa landets behof. L. G. von Haartman hade satt landets penningeväsen i ett förträffligt skick; F. Langenskiöld uttänkte mark och penni; J. V. Snellmanoriginal: I. W. Snellman (källa för ändring: 3 uppl. 1879), som bar styrelsens tyngsta börda i hungertiden, var ock den, som varsamt införde det nya myntet i rörelsen.

|438|

151 Kronan på Alexander den 2:dres verk i Finland är landtdagarnes återupprättande. Det var nu mera än femtio år, sedan landets ständer sammanträdde i Borgå, men de nödvändigaste förbättringar kunde, enligt grundlagen, icke ske utan ständernas samtycke. Frimodigt uttalades landets hopp, och högsinnadt blef det uppfylldt. Från år 1859 förbereddes i senaten de ärender, som borde föreläggas en landtdag. Och sedan dessa vidare blifvit granskade af ombud från de fyra stånden 1862, sammankallade kejsaren Helsingfors landtdag den 15 September 1863.

|470|

152 Det var en högtidsdag för hela vårt land. Kejsar Alexander, Finlands storfurste, omgifven af sina söner, af rikets och landets högste embetsmän samt af de församlade ständerna, uppsände med folket sina böner i Helsingfors stora lutterska kyrka och öppnade sedan landtdagen med ett tal från thronen i det kejserliga palatset. De glänsande festerna i hufvudstaden funno ett genljud i de aflägsnaste bygder. I städerna fanns knappt en så fattig koja, hvilken icke den qvällen tände sitt ljus, såsom till julen. Aldrig har en kejsare helsats af sitt folk med en uppriktigare tillgifvenhet. Allt vårt folk tackade Gud och nedkallade Hans välsignelse öfver den högsinte furste, som, efter en lång tystnad, åter lät folkets röst tala.

153 I sju månader varade landtdagens stränga arbete, fördröjdt af ovanan, framdrifvet af fosterlandskärleken. Utskotten förberedde, stånden granskade, kejsaren stadfästade. Vigtiga förbättringar afgjordes eller föreslogos för framtiden. Hvarje stad och församling fick sin sjelfstyrelse (kommunalordning). Bränvinsbränningen lemnades åt fabrikerna, folkskolan fick understöd, och statens räkenskaper granskades af ständerna.

154 De nästföljande landtdagarne 1867 och 1872 beslutade om nya kyrkolagen, brottmålslagen, näringsfriheten, främmande trosbekännares rätt samt andra förbättringar. Men|439| vigtigast var den af 1867 års ständer antagna nya landtdagsordningen, som stadfästades af kejsaren den 15 April 1869. Dermed var folkets röst förvissad att höras till thronen hvart femte år, alla lagar fingo en vexande kraft, och ett starkt band af förtroende knöts mellan regenten och folket.

191. Om vårt lands grundlagar.

155 Nu ville vi gerna känna vårt lands lagar. Alla behöfva dem, alla lyda dem, och man borde ju veta hvad man lyder. Ty lagen är ett folks medvetande om det rätta. Men här måste vi läsa om en så vigtig kunskap alldeles kort.

156 Vi höra talas om allmän lag och om grundlag. Hvad menas dermed?

157 Allmän lag kallas den, som i landet bestämmer hvad som är rätt, hvad som är orätt, beskyddar den redlige, straffar den brottslige och ordnar den enskilde medborgarens rättsförhållanden. Vår allmänna lag är Svea rikes år 1734 stadfästade lagbok, med de tillägg och förändringar, som sedermera blifvit af regent och ständer gemensamt beslutade. Ty för all gällande lag fordras regentens och ständernas gemensama stadfästelse. Endast om landets förvaltning och allmänna hushållning utfärdar regenten ensam sina förordningar.

|471|

158 Grundlag kallas åter en sådan vigtig lag, som bestämmer rättsförhållandet mellan regenten och folket samt grunderna för landets styrelse. Våra grundlagar äro Regeringsformen af år 1772, Förenings- och säkerhetsakten af år 1789 samt Landtdagsordningen af år 1869.

159 Hvad innehållaoriginal: inehålla dessa grundlagar? De innehålla vår konstitution, vår fria styrelseform, grundreglerna för vår|440| pligt, vår rätt, vår trohet, vår frihet. Hvad är en konstitution? Det är en sådan styrelseform, der regenten och folket hvardera åtagit sig vissa pligter och hvardera förbehållit sig vissa rättigheter gentemot hvarandra. Makten att stifta lagar är der fördelad på två myndigheter: regenten, som är den första statsmakten, och folket, som är den andra statsmakten, genom dess ständer vid landtdag.

160 Regenten, statsöfverhufvudet, är här Kejsaren af Ryssland, Storfurste till Finland. Hans pligt och hans rätt finnas stadgade i Förenings- och Säkerhetsakten: »Vi erkänne, att vi hafve en arffurste*)År 1789 hette det: arfkonung. –, som äger full makt att styra, freda, frälsa och försvara riket; börja krig, sluta fred och förbund med utländska makter; göra nåd; återgifva lif, ära och gods; förordna, efter dess höga godtfinnande, om alla landets embeten, som böra med infödde finske män besättas,**)År 1789: rikets embeten, svenske män. samt skipa lag och rätt. De öfrige riksvårdande ärender skötas på sätt Storfursten nyttigast synes». – Härom säger Regeringsformen mera utförligt: Storfursten skall beskydda landets lutterska religion och kyrka. Han skall »rätt och sanning styrka, älska och gömma, men vrångvisa och orätt förbjuda, afskaffa och nedertrycka; ingen förderfva till lif och ära, lem och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömder är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan laga dom och ransakning; samt styra landet efter lag och regeringsform.»konsekvensändrat/normaliserat »Börande härvid märkas, att alle domare, i högre och lägre rätter, samt alle mindre embetsmän, som ej hafva tromans värdighet eller taga del i landtregeringen, icke skola utan laga ransakning och dom sina embeten förlustige varda». Och ytterligare stadgas, att storfursten har högsta befälet öfver krigsmakten, kan allena slå mynt och upphöja i ade|441|ligt stånd, men kan ingen ny lag göra, ingen ny skatt påbjuda, intet nytt krigsfolk utskrifva utan ständernas samtycke, förutom när riket anfalles med krig, då han kan vidtaga nödiga åtgärder, (gärder och krigsfolk) sålänge kriget varar. »Statsverkets tillstånd (kronans inkomster och utgifter) skall uppvisas åt ständernas utskott, på det de må inhemta, att penningarne blifvit brukade till landets gagn och bästa.»konsekvensändrat/normaliserat

|472|

161 Folket är gentemot regenten förpligtadt till all den trohet, hörsamhet och vördnad, som lag och ed påbjuda, samt åtnjuter af honom skydd, som ofvan är sagdt. Dertill höra jemnlikhet inför lagen och rätt att bevilja ny skatt, såsom säges i För: och säk:aktenFörenings- och säkerhetsakten: »Wi anse oss för frie,original: frie (källa för ändring: 2 uppl. 1876) laglydige och säkre undersåter, under en lagkrönt Storfurste, som styrer oss efter Finlands beskrifna lag*)År 1789: lagkrönt konung och Sveriges lag. –. Som vi äre alle lika frie undersåter; så böre vi ock, under lagens hägn, alle njuta lika rätt.»konsekvensändrat/normaliserat – »Och som den rätta friheten består i att fritt gifva till landets underhåll hvad finnes nödigt; så äger finska folket**)År 1789: Svenska folket, rikets underhåll, konungen. ostridig rätt, att med storfursten rådslå, jemka, afslå och öfverenskomma.»konsekvensändrat/normaliserat – I öfrigt finnes hvarje finsk medborgares pligt och frihet stadgad i allmän lag.

162 Landtdagsordningen bestämmer sedan närmare det sätt, på hvilket det finska folket, genom dess ständer vid landtdag, uppträder såsom den andra statsmakten. Lagtima landtdag sammankallas, öppnas och afslutas af storfursten minst hvart femte år; deremellan kan han, för visst ärende, sammankalla urtima landtdag. Landtdagsman är vid landtdag endast bunden af landets grundlagar och kan icke, utan ståndets beslut, ställas till ansvar för sina yttranden. Hans val skall vara fullkomligt fritt, och vilkoren finnas noga|442| föreskrifna för enhvar, som är berättigad att välja eller att väljas till landtdagsman.

163 Landets ständer bestå af ombuden för dess fyra stånd. I ridderskapet och adeln är hvarje slägts hufvudman, eller ätteman, eller fullmäktig, sjelfskrifven landtdagsman. I presteståndet äro erkebiskop och biskopar sjelfskrifne. Åbo stifts prester välja 12, Borgå stifts 10, Kuopio stifts 6. Dessutom välja universitetet en eller två samt skollärarene en eller två för hvarje stift. – Borgareståndet väljer en för hvar stad; men äro der 6 000konsekvensändrat/normaliserat invånare, väljas två, och så vidare en för hvarje nytt tal af 6 000konsekvensändrat/normaliserat. Små städer, med mindre än 1 500konsekvensändrat/normaliserat invånare, kunna förena sig om samma landtdagsman, som en annan stad. – Bondeståndet väljer först valmän (elektorer), och valmännen välja en landtdagsman i hvar domsaga. Vid landtdagen år 1872 voro 110 landtdagsmän af ridderskapet och adeln, 37 prester, 38 borgare och 56 bönder; summa 241. Storfursten utnämner bondeståndets sekreterare och ståndens talmän, ibland hvilka adelns talman, landtmarskalken, för ordet.

164 Storfursten ensam förelägger de ärender, som skola behandlas vid landtdag. Stånden kunna endast inlemna begäran (petition) om hvad de finna|473| nyttigt. Hvarje stånd väljer ledamöter i de utskott, som först böra granska ett landtdagsärende och derom afgifva deras betänkande. Sedan öfverlägger hvarje stånd derom för sig i »plenum», meddelar de öfriga sitt beslut och kan inbjuda dem att deltaga deri. I vissa fall kunna alla stånd öfverlägga, men icke besluta, tillsamman. Besluten ske genom omröstning, och flesta rösterna gälla. Grundlag och privilegier kunna endast med alla ståndens bifall förändras; annars gäller tre stånds beslut mot ett. Utskotten söka sammanjemka olika beslut. Stadna två stånd mot två i olika beslut, förfaller frågan; men i vissa fall kan sådant afgöras genom förstärkt|443| utskott. Om storfursten icke stadfästar landtdags beslut, gäller det icke som lag.

165 Det är olika med sådant i olika länder. I vår konstitution är regentens makt större, än folkets makt. Men vi äga de två grundpelarne för hvarje fritt statsskick: folkets andel i lagstiftningen och folkets rätt att bevilja skatter. Hvad derutöfver må brista, det skall en redlig medborgare, med förtroende till regentens vishet och folkets fosterlandskärlek, öfverlemna åt en upplyst framtid.

192. Om landets hufvudstad.

166 Konung Gustaf den 1:ste ville anlägga en stor handelsstad på ön Sandhamn, öster om det nuvarande Helsingfors. Han hoppades, att här skulle blifva en bytesplats för ryska, tyska och holländska varor; ja, han var så säker derpå, att han lät befalla alla borgare i städerna Borgå, Ekenäs, Raumo och Björneborg att utflytta till Sandhamn. Men handeln är såsom en flod: den rinner dit den drages af sina tyngdlagar. Och de behagade icke draga till Sandhamn, som förblef en öde klippö, medan de utdömda städerna fortforo att lefva. Handeln råkade tycka mera om Wanda ås mynning, der det då fanns en fors och en god hamn. Dit flyttade några borgare, och der, på den plats, som nu kallas Gammelstaden, uppstod, omkring år 1550, en liten stad, som tog namn efter forsen och kallade sig Helsingfors.

167 Denna lilla stad fick sina första privilegier af konung Johan den 3:dje år 1569. Här föddes den berömde Sigfrid Forsius, och här samlade Gustaf den 2:dre Adolf Finlands ständer omkring sig vid denna fosterländska landtdag år|444| 1616, hvilken likasom invigde Helsingfors till framtidens hufvudstad. Men hamnen hade då redan blifvit för grund genom landhöjningen, och år 1639, under drottning Kristinas tid, flyttades Helsingfors till dess nuvarande plats, en half mil längre åt sydvest, på en bergig halfö, som kallades »Estnäs udden».|474| Här fortfor staden att vara en ringa småstad i mer än 100 år. Men när Sveaborg reste sig vid inloppet till dess förträffliga hamn, begynte Helsingfors vexa. Mot slutet af svenska tiden var det, genom sin folkmängd och sina vackra hus, landets andra stad, nästefter Åbo. Helsingfors hade då redan haft sina vexlande öden och tre gånger legat i ruiner. Det hade härjats af fiender (1713), af pesten (1710) och af eld (1557, 1713, 1808). Det hade sett svenska hären sträcka gevär 1742, firat med Gustaf den 3:dje slaget vid Hogland 1788 och bevittnat Sveaborgs fall 1808. Sedan, när landet blef förenadt med Ryssland, låg Helsingfors närmare än Åbo till Petersburg; det låg|445| närmare östra Finland, det hade en hamn, som kunde rymma alla Östersjöns flottor, och utanför denna hamn hade det Sveaborg. Derför blef det landets hufvudstad; senaten hitflyttade med sina många embetsverk 1819 och universitetet 1828.

168 År 1819 var Helsingfors ännu en liten stad med 5 eller 6 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. Det var icke bebygdt på hälften af dess nuvarande område. Thölö hafsvik gick in, der nu Alexandersgatan är med dess höga stenhus; ett kärr låg tätt invid senatshuset. Kronohagen var en betesmark, och oländiga öde berg tycktes trotsa menniskohanden, der nu stadens norra och södra gator banat sin väg. Ännu på 1830-talet var den sköna brunnsparken en vild ödemark, och 20 år sednare fanns en osund pöl, der nu bangården rest sina vackra byggnader. Men kejsareviljan, penningen och ett ihärdigt arbete förvandlade inom 50 år denna småstad med dess ödemarker till en vacker hufvudstad,|475| liten i bredd med andra länders stora städer, men stor nog för vårt land. Gustavianen Albert Ehrenström, Gustaf den 3:djes fordne handsekreterare och G. M. Armfelts bundsförvandt emot Reuterholm, uppgjorde planen för denna sin födelsestad och gaf namn åt gatorna. Arkitekten Engel, född Tysk, gaf ritningen till senatens och universitetets hus samt den nya kyrkan. Ehrenströms och Engels för framtiden beräknade planer blefvo dock endast delvis följda, och små inbesparingar kostade sedan stora summor.

169 Nu finnas i Helsingfors förenade alla de högsta embetsverken och läroverken i landet, utom kyrkans biskopar. Folkmängden närmar sig 40 000konsekvensändrat/normaliserat, industrin bygger sina verkstäder, jernvägarne rassla, gaslågorna skimra, grönskande parker utbreda sig öfver de fordom kala, ödsliga bergen. Ångfartygen röka, varorna inströmma, men den största och redbaraste handeln flyr ännu från Sandhamns granskap till Åbo och Wiborg. Helsingfors är ännu endast en hufvudstad i|446| görningen, dess brokiga befolkning har ännu ej sammanvuxit, der är för dyrt för vårt armod, för frestande för våra svagheter: der återstår mycket att förbättra. Men der är ock mycket samladt af landets bästa kraft, af vaket lif och af ädel fosterlandskärlek. Tiden har fogat det så; vi måste pröfva allt och behålla det bästa.

193. Om samhället och styrelsen.

170 Ofullkomligt är allt menniskoverk; dock må hvarje land prisa Gud för ett välordnadt samhälle och en rättvis styrelse. Det finns kristna länder, som hafva åtskilligt bättre än vi. Det finns andra, i hvilka partierna våldsamt förfölja hvarandra; der förvaltningen är i oreda, embetsmännen vårdslöse och egennyttige, domstolarna fala, lagen maktlös, folket i mörker, landet ur stånd att betala en vexande skuld. Hvilka brister än må vidlåda vårt land, – och de kunna vara många nog, – må vi skatta oss lyckliga, att här finna frihet och laglydnad, ordning och rättvisa. För dessa stora välgerningar ha vi närmast att tacka samhällslagarna, styrelsen och vårt lugna, laglydiga folk.

171 Vårt finska samhälle har uppvuxit ur det svenska samhällets rot, men det har hemtat sin lifskraft ifrån den finska folkanden. Folket har vuxit in deri, och det har vuxit in i folket.

172 Allt var i början mycket enkelt. Folket valde sina konungar, prester och domare. Konungen tillsatte borghöfdingen, borghöfdingen styrde länet med sina fogdar, biskopen styrde presterne, domaren skipade lagen. Mot slutet af medeltiden intrasslades detta enkla samhälle genom ståndsprivilegierna, som|476| upphäfde allas jemnlikhet inför lag, och|447| genom beskattningen, som förde med sig en skara af embetsmän. Här blef en öfvergångstid, under hvilken än konungen, än adeln och presterne, än borgare och bönder stiftade lagar. Gustaf Wasa, som styrde riket med husbondevälde, sökte återställa det enkla samhället under en faderlig konungamakt. Men det varade blott under hans tid, ty tidens gamla tröja var redan urvuxen. Då införde Gustaf den 2:dre Adolf den nya tidens samhällsordning, uppblandad med det gamla faderliga styrelsesättet. Styrelsen ville, i sin välmening, vara folkets förmyndare och ställa allt i ordning. Först i våra dagar har man lärt sig, att den enskilde medborgaren kan uträtta mera och bättre gagna det allmänna, om honom unnas en förnuftig frihet, exempelvis i hans ärliga arbete. Styrelsens stora konst består numera deri, att kunna förlika samhällets bestånd, ordning, trygghet och välmakt med den enskilde medborgarens lagbundna frihet. Och af allt detta har småningom uppstått ett mycket sammansatt styrelseverk, som kunde förliknas vid en maskin, der det ena kugghjulet griper in i det andra. Skilnaden är, att en maskin arbetar med döda krafter, men ett samhälle arbetar med lefvande menniskoviljor. Utan en god samhällsande äro de bästa lagar maktlösa, men finnes den goda, upplysta viljan, finnes der sann gudsfruktan, som är roten till all god sed, kan samhället trifvas äfven med bristfälliga lagar.

173 Låt oss alltid minnas, att samhället är den stora, välgörande ordning, som förenar oss alla, tryggar oss alla, binder och frigör oss alla. Äfven den ringaste, äfven den fattigaste har sin andel, sitt ansvar och sin fördel i detta allas gemensama verk. Med styrelsen mena vi närmast de myndigheter, som ha att förordna om hela landet. Men styrelsen utgrenar sig genom alla samhällsklasser, från kejsaren på hans thron ända till den ringaste bonde i hans orts kommunalstyrelse; ja ända till den minste daglönare,|448| som ju har att styra sig sjelf och sitt hushåll. Och öfver dem alla står, näst Gud i himmelen, Finlands lag.

174 Hvarje år vid jultiden tryckes på svenska och finska en bok, som kallas »Finlands Statskalender». Der läsas, bland annat, namnen på landets embetsmän. Vi skola endast betrakta tre hus i Helsingfors, för att i någon liten mån veta hvad de månge embetsmännen hafva att göra.

175 Nära bron mellan norra och södra hamnen är ett stenhus om tre våningar, vackert nog för en enskild bostad, men ganska anspråkslöst, för att vara en kejsares palats. Här bor Kejsaren, Storfursten, när han besöker landets hufvudstad. Han råder öfver alla, enligt landets lag. I ett annat litet palats vid södra esplanadgatan bor generalguvernören. Han är kejsarens högste förtroendeman i landet, för ordet i senaten, har befäl öfver krigsmakten och|477| skickar, genom sitt kansli, landets ärender in till Petersburg. Der mottagas de (utom krigsärender) af minister-statssekreteraren genom kejsarens kansli för Finland, granskas af en dertill förordnad komité och föredragas för kejsaren, som stadfästar och undertecknar hvad han finner nyttigt.

176 I ett tredje palats, vid senatstorget i Helsingfors, sammanträder kejserliga senaten för Finland med dess närmaste embetsverk. Senaten förordnar och dömer i kejsarens namn; dess ledamöter tillsättas af honom för tre år i sender. Senatens »justitie-departement» är landets högsta domstol, till hvilken man kan vädja ifrån de tre hofrätterna (i Åbo, Wasa och Wiborg); men till hofrätterna kan man vädja från landets 216 häradsrätter (fördelade på 57 domsagor), de 31 rådstufvurätterna och en ägodelningsrätt*)De anförda ziffrorna äro från år 1872.. Prokuratorn öfvervakar hela denna lagskipning, att lagen i allt må efterlefvas.

|449|

177 Senatens »ekonomie-departement» styr, i sex expeditioner, landets borgerliga förvaltning, sköter dess inkomster, utgifter och räkenskaper samt besörjer krigsmaktens underhåll. Under denna afdelning lyda guvernörerne i landets 8 län: – 1) Nylands län; 2) Åbo och Björneborgs län med Åland; 3) Tavastehus län; 4) S:t Mickels län; 5) Wiborgs län; 6) Kuopio län; 7) Wasa län; 8) Uleåborgs län, – med deras 51 härader, 249 länsmansdistrikter och 32 städer. Dit höra kyrkans och universitetets allmänna ärender, skolorna, statsarkivet, helsovården, postverket, kanalerna, jernvägarna, allmänna byggnaderna, fängelserna, myntverket, Finlands bank (under inseende af ständernas ombud), tullverket, lotsverket, bergverken, fiskerierna, landtmäteriet, skogsvården samt inrättningarne för jordbruk, handel, sjöfart och näringar m. m.

178 Så mångfaldigt utgrenar sig nutidens samhälle. Men det skötes icke endast genom aflönade embetsmän; det stöder sig öfverallt på enskilde medborgares fria medverkan, hvar för sig eller i särskilda samfund och inrättningar. Samhället får aldrig tröttna, aldrig sofva, aldrig stadna; dess urverk är i gång både natt och dag, som uret öfver senatens trappa. Arbete och fosterlandskärlek äro dess drifvande krafter. Såsom apostelen säger (Gal. 6: 9): »när vi göre något godt, låtom oss icke förtröttas, ty vi skole ock i sinom tid uppskära utan återvändo». Och åter säger han (1 Tim. 1: 5): »hufvudsumman af budet är kärlek, af ett rent hjerta, af ett godt samvete och af en oskrymtad tro».

|450||478|

194. Om kommunikationerna.

179 Hvad är kommunikation?

180 Det är allt slags tillmötesgående och meddelande menniskor emellan; det är alla de medel, hvarigenom man kan komma eller skicka något till hvarandra. Emedan välfärd och bildning så väsentligen bero af en sådan förbindelse, brukar man bedöma ett lands framsteg efter de bättre eller sämre kommunikationer det lyckats förskaffa sig.

181 Här i vårt aflägsna land, med dess vintrar och ödemarker, visste menniskorna länge föga af hvarandra. Deras vägar voro om sommaren sjön, om vintern isen. De hade gångstigar öfver bergen, ridvägar öfver mon. Katolska kyrkan lät göra de första landsvägarna, broarna, färjorna, herbergena. På femtonhundratalet fick man gästgifverier och skjutshästar, på sextonhundratalet posten, än senare de första utprickade farlederna. I vagn åkte för hundra år sedan endast kungar och höge herrar. De många sjöarna tycktes likasom utsträcka armarna efter kanaler. Men först i vår tid fullbordades Saima kanal, som var påbörjad för 350 år sedan.

182 I Mars månad år 1826 kommo 13 bönder från Savolaks till kejsar Nikolai med en böneskrift, hvari de begärde en kanal ifrån Saima. Kejsaren lät undersöka saken, fann den utförbar, och år 1845 begynte det stora arbetet. »Forsarnes baron», Karl von Rosenkampf, började verket, svenske öfversten Nils Erikson utförde det. Det var icke ett lätt arbete, ty kanalen är 9 fot djup, 40 fot bred i bottnen och 5½ mil lång, hvaraf 3 mil gräfda. Åar och bäckar måste ledas ur vägen, djupa kärr fyllas, berg genomsprängas och 28 slussar muras af huggen granit. Utan dem skulle Saimas vatten, som ligger 256 fot högre än hafsytan, ha strömmat ut genom kanalen och fördränkt hela nejden. Men alla|451| hinder öfvervunnos, och den 7 September 1856, samma dag som kejsar Alexander den 2:dre kröntes i Moskva, blef Saima kanal högtidligen invigd. Det var ock en glädjedag. Kanalen hade kostat öfver 12 millioner mark, men så har den ock öppnat för stora sjöar och många mils strand en farled till hafvet. Numera utsända Kuopio och Nyslott sina fartyg till verldshafven.

183 Bilden visar oss Juustila sluss vid kanalens utlopp i Wiborgs hafsvik. Ett ångfartyg går genom slussen och upplyftas af det i slusskammaren inströmmande vattnet. Resande betrakta nejden och slussens med stor omsorg utförda byggnad.

184 Huru brådt man än hade, berodde man förr af god eller dålig vind på en sjöresa. Midti sommaren tillbragte resande ofta flera veckor mellan Åbo och Stockholm. Men år 1830 hade ångans väldiga kraft hunnit äfven till Finland.|452||479| Då lät brukspatron Arppe bygga ett litet ångfartyg, »Ilmarinen», för att bogsera lastbåtar på Saima, och den förste finske maskinisten, som satte detta vidunder i gång, hette Nousiainen. Nu röka mer än 100 finska ångfartyg på Saima, Näsijärvi, Päjäne och vid alla våra hafskuster.

185 Ett ångfartyg måste dock ofta lägga sig för ankar i storm, dimma och nattens mörker. En jernväg beror knappt af någon väderlek, icke ens af vinterns drifvor, som endast sällan för några timmar fördröja dess färd. Den 17 Mars år 1862 öppnades Finlands första jernväg för allmänheten. De 12 milen landsväg, som förut voro en dags resa mellan Helsingfors och Tavastehus, hade nu minskats till 10 genom jernvägens rakare sträckning och upptaga 4 timmar. Än vigtigare var den andra jernvägen, invigd den 11 September 1870, mellan Helsingfors och Petersburg, vår landväg till södra Europa. En färd mellan dessa städer hade förut medtagit 3 eller 4 dagar; nu åtgå dertill 13 eller 14 timmar. Båda dessa första jernvägar byggdes af finska kronan: den första för 12 800 000konsekvensändrat/normaliserat, den andra för 27 500 000konsekvensändrat/normaliserat mark, hvartill ryska kronan bidrog med 10 millioner, mot andel i vinsten. Kronans nyaste jernvägar förena Åbo och Tammerfors med de äldre banorna; enskilda bolag ha byggt bibanor från Hangö, från Borgå, och om en mansålder skall hela landet sannolikt vara genomkorsadt af jernvägar.

186 Medan menskor och varor så ila framåt med ångans kraft, flyga budskap med blixtens hastighet fram genom telegrafen. När kejsar Nikolai dog|480| den 1 Mars 1855, visste man detta vigtiga budskap samma dag genom telegrafen i nästan hela Europa, men i Helsingfors fick man veta det först på tredje dagen derefter. Vårt land hade då under kriget fått »optisk telegraf», med signaler på höga stänger vid kusterna, men denna vägrade ofta sin tjenst i mörker och tjock luft. Den elektriska telegrafen inrättades i landet år 1856 och sprider nu sina snabba budskap kring|453| aflägsna bygder. Telegrafen hos oss är förenad med ryska postverket och lyder ej under finsk styrelse.

187 Snabbskrifveriet, stenografin, är som en telegraf för det muntliga ordet. I stället att utskrifva ordet med vanliga bokstäfver, skrifver stenografen ett tecken med blyertspenna, och detta går så hastigt, att han, vid landtdagen eller andra tillfällen, uppskrifver ett tal lika fort som det talas.

188 Det var många omgångar förr, när man ville skicka ett bref med posten. Nu läggas brefven i postlådan med deras frimärken på, och samma afgift (porto) gäller för hela landet (20 penni), likasom till utlandet (32 penni). Vill man skrifva några rader på öppet, stämpladt kort, kostar det endast hälften. Eller skickar man ett paket med tungposten, böcker i korsband, penningar genom en vexel. Allt detta, med den snabbare postgången och de många nya postanstalterna, gör att posten nu afsänder tre gånger mera, än för 50 år sedan. Nu afgår ett bref om året för hvar invånare i landet. Och detta är ännu litet, ty i flera andra länder räknar posten 10, 15, ja 20 bref om året för hvarje invånare. Det är som om den ena delen af landet beständigt skulle tala med den andra delen af landet; och när sålunda millioner menniskor dagligen resa, skrifva och skicka till hvarandra, blir landet slutligen som en hvimlande myrstack, men välstånd och bildning gå framåt.

195. Framsteg i välstånd.

189 Om våra förfäder kunde blott för en enda dag uppstå ur grafven, skulle de förundra sig öfver allt det nya, som uppstått i deras Finland på mindre än femtio år. Hvad|454| skulle de tänka, om de såge sig dragne af en jernhäst med ilande fart, eller såge ett fartyg gå utan segel mot vinden, eller finge bref på några minuter från 70 mils afstånd, eller toge eld med en tändsticka, eller hörde sorlet af tusen snurrande jernrullar i ett stort spinneri? De skulle anse allt detta för trolleri.

190 Ändock hör man nu mången klaga, att nutidens uppfinningar taga ifrån den fattige arbetaren hans ärliga bröd. Ja, det är visst sannt, att flera hundrade formän i Wiborgs län miste deras förtjenst, när Saima kanal tog bort deras|481| fraktgods. Det är sannt, att jernvägen tager än mera bort, att sömmerskan icke mera kan täfla med symaskinen och att den flitiga spinnrocken förgäfves spinner sitt garn i kapp med fabriken. Under öfvergångstiden faller sig sådant svårt för mången. Men snart skall det nu brödlösa arbetet kasta sig åt andra håll, der maskinen icke kan täfla med menniskan. Hon skall öfverlemna åt maskinen det mekaniska arbetet, hvartill endast fordras kroppskraft eller fingerfärdighet, och behålla för sig de sysslor, der hennes tänkande ande kan vara med uti arbetet. Ju mera naturens krafter blifva hennes drängar och pigor, desto mera får menniskan tid och håg att odla sin själs krafter, som nu så ofta förtyngas af det kroppsliga arbetet. Hon skall mer och mer lösgöra sig ifrån stoftets träldom, för att tjena Gud, sin Skapare, såsom hans fria barn, och göra hans vilja på jorden.

191 Ett sådant stort frigörelseverk har Gud förelagt vår tidsålder genom de mekaniska uppfinningarna. Men dertill fordras, att de andliga och sedliga krafterna inom oss måste vara de jordiska begären öfvermäktiga. Hvad gagnar det menniskan, om hon förvärfvar hela verlden och tager skada till sin själ? Sätte vi oss i veklig ro att njuta af den nya tidens beqvämligheter, eller glömme vi Gud, för att endast prisa menniskosnillet, då skall visserligen en ny|455| stoftets träldom med alla onda lidelser få makt öfver oss, och vi skola ömkligt förgås, såsom så många andra folk förgåtts före oss i deras veklighet eller deras högmod. Vi, som fått så mycket framför våra fäder, måste ju vara desto mera ödmjuke, trogne och arbetsame i det verk Herren Gud förelagt oss.

192 Huru vårt land vexer i välstånd genom den nya tidens lifvande krafter, det se vi inför våra ögon, och det säger nutidens statistik, eller statskunskap. Såsom historien framställer för oss en förgången och redan afslutad tid, så upptecknar statistiken nutidens förhållanden, som än äro i görningen, och jemför dem med hvarandra, eller med förra tider. Detta är lärorikt. Det visar oss med åskådliga ziffror om ett land går framåt eller tillbaka i välstånd, folkmängd, god sed, kunskap eller annat mer. Sedan år 1865 finnes i Helsingfors ett statistiskt embetsverk, hvilket hvarje år likasom väger på sin vågskål hvad landet är värdt.

193 Fråge vi nu denne vaksame värdemätare, så svarar han oss, att år 1810 uppgingo finska kronans inkomster af skatterna, tulluppbörden och andra medel till 6 millioner 700 000konsekvensändrat/normaliserat mark i nuvarande mynt. År 1835 hade de stigit till 8 millioner 560 000konsekvensändrat/normaliserat mark; men för närvarande uppgå de i medeltal till 20 millioner om året. Om landets, d. v. s. de enskildes, tillgångar få vi en föreställning, när vi veta, att jordbrukets skörd i vanliga år uppskattas till|482| 100 millioner mark; att årliga varuomsättningen med handel och sjöfart uppgår till mellan 160 och 240 millioner; att fabrikerna tillverka för mer än 30 millioner, bergverken för 8 millioner om året; att smör utföres i vanliga år för 10 till 12 millioner, samt att utförseln af plankor, tjära, ved och andra skogsprodukter sedan år 1867 öfverstigit 30 millioner, men 1873 och 1874 mer än 40 millioner, hvilket dock berott af tillfälliga höga priser på den utländska marknaden.

|456|

194 Men konsten att blifva rik består ej i att ha stora inkomster, utan i att ha små utgifter. Vi måste också veta, att landet de sednaste åren betalat 100 till 140 millioner mark och deröfver för utländska varor. Vi ha icke fått vårt salt, vår bomull, våra mjölmattor eller jernvägsskenor för intet. Vi betala årligen med stora sträckor af nedhuggna skogar vår kaffepanna, vårt socker, våra viner, våra utländska tyger och all vår grannlåt. Det är naturligt, att när utländingen köper mycket af oss, köpa vi mycket af honom. Vi ha ju 1 700konsekvensändrat/normaliserat fartyg och 11 000konsekvensändrat/normaliserat sjömän: de måste hemföra något igen, när de ej gå på frakt mellan utrikes hamnar. Icke råka vi dermed i skuld; och om finska kronan gjort skulder, så har det skett för så nyttiga ting, som kanaler och jernvägar. Men det är en fara, när ett folk under goda tider vänjer sig vid ett öfverflöd, som det under dåliga tider icke mera har råd att betala. Och det är lättsinne, om man ej under den goda dagen sparar något för den onda dagen. I andra länder finnes en sparbank nästan i hvarje by.

195 Låt oss ännu höra något litet af det, som statistiken berättar oss om folkmängdens tillvext.

196 Under goda och vanliga år ökas folkmängden, derigenom att flera födas, än dö i landet; men under krig, farsot och hungerår minskas den, derigenom att flera dö, än födas. Räknar man allt tillsamman, finner man, att landets folkmängd fördubblas på 60 eller 70 år. 1751 hade det dåvarande svenska Finland 430 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. År 1815 hade hela det återförenade Finland 1 million 96 000konsekvensändrat/normaliserat. Femtio år derefter, 1865, hade det 1 million 843 000konsekvensändrat/normaliserat. Under derpå följande svåra år nedgick folkmängden till 1 million 736 000konsekvensändrat/normaliserat i slutet af 1868. Sedan har den åter stigit och kan för närvarande (1875) beräknas till omkring 1 million 860 000konsekvensändrat/normaliserat. Gifver Gud fridsama, lyckliga år, skall den snart vara 2 millioner.

|457|

197 Mot 1 000konsekvensändrat/normaliserat flickor födas i landet 1 036konsekvensändrat/normaliserat gossar. Ändock finnas här flera qvinnor, emedan männen utsättas för flera lifsfaror och qvinnorna lefva mera ordentligt. Det är en ofantlig skada för landet, att hvartannat barn dör, innan det fyllt sitt 10:de år. Bland 100 af landets invånare äro 35 under 15 år, 57 mellan 15 och 60 år samt 8 öfver 60 år. Till 70 år kommer en af 70, till 80 år en af 400, till 90 år en af 5 200konsekvensändrat/normaliserat och till 100 år en af 100 000konsekvensändrat/normaliserat.

|483|

196. Kyrkan och Skolan.

198 Icke förgäfves säger konung David i den 53:dje psalmen: »Kasta din omsorg på Herren; han skall försörja dig och skall i evighet icke låta den rättfärdige komma på fall.»konsekvensändrat/normaliserat Allt vårt land bär vittne derom, att Guds sanna fruktan håller ett folk upprätt och rättfärdighet bygger dess bo.

199 Så må vi prisa det såsom en stor Guds nåd, att vi nu i mer än 700 år bekänne oss till Kristi namn och i 350 år haft Guds rena ord och evangelium boende när oss. Hvad allt har icke vår kristna kyrka under denna långa tid verkat för landets välfärd, icke mindre än för själarnas ro! Huru många, många tusende har icke hon hugsvalat i den bittraste nöd och i bättre dagar ledt deras väg till sanningens kunskap och allt godt! Och äfven den finske presten, huru ofta har han ej delat folkets armod, brutit sitt bröd med den hungrande och i lekamliga, såsom i andeliga ting varit en god rådgifvare, en målsman för bildningen och alla nyttiga framsteg ibland det okunniga folk, som han stått närmare, än någon annan!

200 Ordet kyrka betecknar icke blott Guds tempel, utan ock Guds församling. Vår evangeliska finska kyrka inrät|458|tades i Gustaf Wasas tid efter förebilden af doktor Martin Luthers tyska församling. Efter många oroliga skiften blef hon stadfästad genom Upsala mötes beslut år 1593 och fullständigt ordnad på Karl den 11:tes tid genom 1686 års kyrkolag. Såväl denna, på sin tid förträffliga lag, som kyrkans då antagna handbok, psalmböcker och katekes, hafva under en lång tids förlopp blifvit bristfälliga, väl äfven i några stycken ofördragsama mot olika tänkande. Derför hafva stora förbättringar skett i dessa kyrkans lagar och böcker, dels med regentens och ständernas samtycke, dels genom den nuvarande kyrkostyrelsen; dock att intet är rubbadt af kyrkans gamla kristliga grund. Enligt den nya kyrkolagen af 1869, är Guds heliga ord i bibeln det enda rättesnöret, hvarefter all lära i kyrkan skall dömas. Den, som hyser en från kyrkans lära afvikande mening, skall förmanas och undervisas, men icke hindras, att till annat kyrkosamfund öfvergå. Landet fördelas i biskopsstift, med deras biskop och domkapitel, stiften i prosterier, dessa åter i församlingar, med deras presterskap, kyrkostämmor och kyrkoråd. Hvart tionde år, eller oftare, rådslå valde prester och lekmän (icke-prester) på kyrkomöte, under erkebiskopens inseende, om kyrkans angelägenheter.

201 Huru nu denna kyrka i vår tid förvaltar sitt embete i Guds rikes tjenst utöfver lagens bokstaf, derom dömer allena Gud. Samhället vittnar, att der en lefvande tro finnes, der visar den sig i laglydnad och alla kristliga dygder.|484| Der åter herden sofver vid hjordens sida, der utbreda sig lasterna, der hör man svordom från barnens läppar och drinkarens skrål i den tysta natten. Understundom skickar Gud en kraftig villfarelse, för att väcka en slumrande tro. Ofta har det begrundande finska folket, i sitt begär att utforska djupet af Guds ord, kommit på svärmares afvägar. Men då har alltid villfarelsen kallat sanningen under va|459|pen, sanningens röst har fått öfvermakt, och ett nytt andeligt lif har vaknat i bygderna.

202 I vårt land har gudsfruktan äfven i yttre måtto varit vishetens begynnelse, ty skolan är här en dotter af kyrkan. Länge gick hon i denna sin moders stränga tuktan, och ännu öfvervakar kyrkan, jemte sin skriftskola och sina läsförhör, alla läroverks undervisning i kristendomen. I öfrigt är skolan numera skild från kyrkan och har sin egen skolstyrelse. Mer än hundrade år hade skolan stått fast vid sin gamla ordning, när en rad af förändringar begynte år 1843, för att lyfta henne i jemnhöjd med tidens anspråk. Den nu gällande skolordningen är af 1872.

203 Regeln är, att all skolgång är frivillig, utom skriftskolan. Staten bekostar sina skolors undervisning, i några på finska, i andra på svenska, men lärjungarne betala årsafgift, utom ett begränsadt antal medellöse. Lyceerna äro lärda skolor, som, efter afslutad lärotid, sända sina lärjungar till universitetet. Polytekniska skolan och realskolorna, jemte »real-lyceum», gifva sina lärjungar de kunskaper, som behöfvas för »tekniska» eller borgerliga yrken. – Fristående från alla dessa, och under sin särskilda styrelse, är Finska Kadettkorpsen (läs kåren, kadettskolan) i Fredrikshamn, der blifvande unge officerare uppfostras.

204 Dessa läroverk äro för gossar. Men då vår tid erkänner äfven qvinnans rätt som en tänkande varelse, meddela fruntimmersskolorna en högre undervisning åt landets döttrar. Det finns äfven många enskilda läroverk, med eller utan statens understöd, för lärdom, för yrkesbildning, handel, sjöfart, konstbildning; ja skolor för små barn från 3 till 8 års ålder, hvilka der vänjas med lek till ordning och uppmärksamhet.

205 Ingen är utestängd från en högre bildning. Men för den stora skaran af folkets barn, gossar och flickor, finska och svenska talande, står numera folkskolan fritt öppen. Till|460| denna hafva ständerna beviljat särskilda bidrag, hvarmed staten äfven bekostar seminarier för folklärares och folklärarinnors utbildning. I öfrigt sörjer hvarje ort för sina högre eller lägre folkskolor. Detta stora verk för folkbildningen är ännu i sin början, sedan 1863. En del orter hafva skyndat att inrätta så många folkskolor, som möjligt; andra hafva visat sig liknöjda eller misstrogna. De tro, att folkskolan gör sina|485| lärjungar till herrar och lär dem att förakta jordbruk samt hemmets enkla seder. De glömma, att intet yrke i vår tid kan umbära kunskaper. De veta ej, att i andra bildade länder, der folkskolan är äldre, såsom i Sverige, just de dugligaste jordbrukarne, de aktningsvärdaste bönderne, de förståndigaste husmödrarna äro sådana, som i deras ungdom vunnit bättre insigter och uppfostran i folkskolan.

206 Och så går undervisningen såsom en ljusstråle genom alla delar af folket, från folkskolan och småbarnsskolan ända till universitetet, erbjudande åt alla den kunskap och goda sed, som äro mera värda, än silfver och guld. Hemmet börjar, skolan fortsätter, lifvet fulländar vår uppfostran. Skolans ungdom är en beständigt framåt marscherande krigshär under sanningens fana. Med den skola vi, som ingen annan krigshär hafva, eröfra verlden. Lärare och lärarinnor äro framtidens såningsmän. Låt oss alltid hedra och tacka dem för deras sjelfförsakande möda. Ja, det finns ej ett vigtigare kall, eller ett mera fruktbärande embete i hela vårt land, än deras. Och skolan förstår nu sina lärjungar bättre, än förr. Hon fordrar, nu som alltid, af dem ett godt uppförande, flit, lydnad och ordning; men hon inskärper icke mera, som förr, sin lärdom med riset. Hon straffar med mildhet, hon förmanar med tålamod, hon vädjar till sina lärjungars egen rättskänsla och glädes att se dem, frimodiga, lyckliga, starka till kropp och själ, strida för sanningen.

|461|

197. Skalder och Konstnärer.

207 Det är förut sagdt, att de sköna konsterna, som glädja och förädla menniskolifvet, äro yngst i hvarje folks utveckling och beteckna dess blomning. De hafva samma förunderliga makt att smälta is, som ett solsken om våren. Äfven det hårdaste hjerta måste vekna för dem. När »Vårt Land» första gången sjöngs på majfältet utanför Helsingfors den 13 Maj 1848, stod hela det stora fältet rundtomkring uppfylldt af folk, och det var som om sången hade gått tvärtigenom tusende hjertan. Då sågos tårar i många ögon, obekanta tryckte hvarandras händer, och fäderneslandet stod der, i sin storhet och skönhet, närvarande uti sången.

208 Det är Runeberg, som diktat »Vårt Land»; det är Pacius, som satt toner dertill. Professor Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad 1804, var en tid lärare vid universitetet, men flyttade sedan till Borgå som lärare i grekiska språket. Han hade vext upp medan Franzéns visor ännu voro på allas läppar och sjöng i början, såsom Franzén, om naturens skönhet. Men|486| Runeberg var en född bildhuggare, fastän han aldrig fick lära denna konst. I hans sånger och berättelser trädde snart menskliga bilder fram, så bestämdt formade, som hade de varit huggne i grekisk marmor. Det var bilder af det finska folket i dess skogar, dess hemgårdar, prestgårdar och herregårdar på landet; lefvande, friska, kraftiga och glada bilder, bland hvilka icke ens tiggaren glöm|462|des. Sedan diktade han om Greklands och Skandinaviens forntida konungar, om en rysk lifegen flicka under Katarina den 2:dra och slutligen Fänrik Ståls Sägner. Men sist valde han den högsta och svåraste af all diktkonst, emedan den fordrar den största sjelfförsakelsen, nemligen psalmerna. Och med dem likasom invigdes hans ande till de pröfningar, hvilka Gud sänder sina utkorade på jorden. Runeberg hade börjat ringa och obemärkt, i armod och strid; men när hans hjessa grånat och hans förlamade arm ej mer kunde skrifva, var ingen konung mera hedrad än han, och såsom en patriark från fordna tider mottog han hela nordens hyllning på sin 70:de födelsedag.

209 Med Runeberg har den svenska sången i Finland – den svenska sången med det finska hjertat – uppnått sin höjd och tystnar bort efterhand. Borta är skalden Lars Stenbäck, hvars kämpande ande slutligen sökte och fann sin ro i hans psalmer. Borta är den unge, riktbegåfvade Julius Wecksell, som sökte, men icke fann sin ro, förrän i glömskan. Grånad, utsänder Klas Flemings sångare, Fredrik Cygnæus, sina högtänkta maningar för konsten och fäderneslandet. Men tätt i spåren efter desse och några få andra följer, med vexande vingar, den finska sången på finska. Oksanens »gnistor» (Säkeniäspråk: finska) tända, såsom morgonrodnaden, en ny dag, medan Suonio, djup och innerlig, återspeglar den finska andens trängtan. Hos båda dessa skalder – professor August Ahlqvist och doktor Julius Krohn – blommar det finska språket i den nyare tidens rika fägring. En tredje sångare, storartad och djerf, hade vid deras sida trädt fram ur den låga kojan. Han hette Alexis Kivi (Stenvall); – han brast, såsom Wecksell, förtärd af en brinnande själ.

210 Redan katolska kyrkan hade infört i landet de sköna konsterna: – byggnadskonst (arkitektur), bildhuggarekonstoriginal: bildhuggare konst (skulptur), målare|487|konst och musik. Men det|463| dröjde i långa århundraden, innan landet fick egne konstnärer. Här funnos byggmästare, som uppförde kyrkor, stundom värdiga i deras enkelhet, stundom fula i deras grannlåt. Här funnos trädsnidare, som gjorde grofva bilder, och målare, som kluddade dessa många vanskapliga altartaflor, der röfvaren, icke Frälsaren, hänger på försoningens kors. Kantele fanns, spelmän funnos; men verklige och utbildade finske konstnärer funnos ej, förrän i våra dagar. Nu ha vi finske arkitekter. Tysken Engel och Svensken Chievitz hafva lärt oss den rätta byggnadskonsten. Nu har Karl Sjöstrand (född Svensk) utfört i kraftfulla bilder Kalevalas hjeltar och format denna minnesvård af Porthan, som finnes afbildad på sidan 442. Nu har ock Walter Runeberg ärft sin faders bildhuggarekonst och diktat i marmor de skönaste bilder efter forntidens mönster.

211 I medlet af förra seklet lärde två unge Finnar, Isak Wacklin och Mikael Toppelius, målarekonsten i Stockholm. Men den förste fullt utbildade och berömde finske målare var Alexander Lauraeus, död utrikes 1828. Då var all konst ännu brödlös i Finland. Från Italien återkom en ung Finne, som hette Robert Ekman, och hade mod att qvarstadna som ritlärare i Åbo. Han blef målarekonstens rätte grundläggare i vårt land, genom sitt föredöme och sina lärjungar. Ekman har brutit en bred väg för sina efterföljare, genom de första historiska bilderna från vårt land, de första teckningarne ur Kalevala, de första trogna bilderna af det finska folket. Men alla konstnärer behöfva resa, för att utrikes se och lära någonting bättre; hvar skulle de, i sin fattigdom, få medel dertill? Några konstälskande män visste råd: de stiftade år 1846 Finska Konstföreningen, för att understöda unge målare och bildhuggare. Då blef småningom konsten bofast i Finland. Då fingo Magnus och Ferdinand von Wright bättre mod att måla dessa, ända i minsta fjäder natursanna finska fåglar, som tyckas|464| sjunga på taflan. Då målade Werner Holmberg finska landskap, der furorna susade, och när han dog ung, framträdde efter honom Berndt Lindholm och Hjalmar Munsterhjelm. Erik Löfgren, Alexandra Frosterus och Adolf von Becker målade trogna bilder ur menniskolifvet; många andra togo penseln, och nu, när äfven styrelsen hvarje år utdelar reseunderstöd åt unge konstnärer, täfla finska taflor och finsk bildhuggarekonst med de bästa i utlandet.

212 Musiken blef icke länge stum. Vid den tiden, när mången finsk tärna sjöng Fredrik Ehrströms enkla melodier vid sitt piano, inkallades en ung Hamburgare vid namn Fredrik Pacius till musiklärare vid universitetet. I 40 år diktade han sköna, storartade musikstycken, utförde med|488| sina lärjungar andra länders musikaliska mästerverk och blef så i vårt land den högre musikens grundläggare. Minst 12 melodier äro skrifna till »Vårt Land», men melodin af Pacius har segrat öfver dem alla. I hans fotspår trädde yngre musikdiktare: Karl Collan med sina friska visor, Filip von Schantz, som drömde om ädla storverk, Axel Ingelius, som var så alltigenom musik, att han icke var något annat. Såsom Wecksell och Kivi, förtärdes äfven v. Schantz och Ingelius af brinnande själar. Verlden beundrar konstnärens verk och vet icke den strid, af hvilken han sönderslites, när han känner inom sig det fullkomliga, men aldrig kan utföra det.

213 Sist har äfven skådebanan, theatern, som så länge varit en främmande gäst, blifvit bofast i landet. Finska språket talas och sjunges nu ifrån skådebanan. Såsom fordom den finska sångerskan Johanna von Schoultz, så vinna nu Ida Basilier och andra sångfåglar ifrån den finska norden rykte i verlden. Det fordras en inre kallelse, ett långt och strängt arbete, mod och ihärdighet, för att som konstnär uppfylla nutidens anspråk. All sann konst är en spegel, der tidehvarfvet skådar det bästa af sig sjelf i en|465| renad, förklarad dager. Och så är konsten visst en hög och ädel Guds gåfva. Men träda de onda lustarna fram deri, hur fagert de än må sminka sitt anlete, då är konsten ej mera sann, då är den Guds fiende, icke hans tjenare. Och derför må vi se till, hvilken herre vi tjena, att icke ljuset i oss må förvandlas till mörker. Ty, säger profeten (Es. 2: 16, 17): Herrens dom skall gå öfver alla kosteliga skådeverk, att Han allena skall hög vara.

198. Suonios bön.

O konungarnes konung! Gud,

Som styr all verlden med ditt bud,

Vänd ock i nåd till detta land

Din fadersblick, din allmaktshand!

Ett litet folk vi äro visst,

För verldens ögon fullt af brist;

Hvad har den störste dock förmått,

Om ej af dig sin kraft han fått?

All jordens storhet, styrka, makt,

Det är som stoft dig underlagdt,

|489|

Och vid din vink det högsta böjs,

Det ringaste till ära höjs.

Hur ofta väljer du ej då

Till dina redskap just de små,

|466|

På det att uti dem må klar

Din allmakt varda uppenbar!

Ditt folk, som du åt dig beredt,

Det var af verlden öfversedt;

Det var ett ringa Judafolk

Du valde till din sannings tolk.

Och Bethlehem var minst ibland

De städer uti Judaland;

Dock fick det nådens fullhet, när

Du lät Messias födas der.

O Herre, hör då oss också,

Låt ock i oss din nåd bestå!

Om storhet ej dig bedje vi;

Vi vilje i vår ringhet bli.

Men låt vårt folk få tjena dig

Och dina verk evinnerlig;

Upplys oss, Herre, att vi så

I ljus må andra föregå!

222 Suonio.

199. Hemkomsten från skolan.

223 Solen sjunker bakom björkarna ned i den lugna sjön. Der är guld i vattnen, svalka i luften; himmelens frid öfver allt mitt land.

|467|

224 Nu är Juni månad, häggarna blomma, alla fåglar sjunga i skogen. Jag återvänder från skolan tillbaka till hemmet. Vägen blir mig så lång, hjertat blir mig så fullt. Jag vill tänka på något annat, medan jag än har ett stycke qvar till backen vid kyrkan.

|490|

225 Hvad allt har jag icke lärt och sett, sedan den morgonen förr, när jag klef på stegen derhemma och tänkte på det obegripliga ordet vårt land! Nu känner jag det; – ja, det vill säga, jag känner ett litet hörn deraf: den första bokstafven af en lång lexa. Men jag vet nu, att det är värdt att älskas och hvarför vi älska det. Min fader i himmelen, låt mig få lära mycket, mycket mer om mitt fädernesland, på det att jag må blifva det värdig och kunna tjena det i hela mitt lif!

226 Huru förunderligt Gud dock har skapat detta land och välsignat dess armod! Så hårdt, så kallt, så fattigt, aflägset, gömdt och glömdt, och dock det skönaste, bästa, rikaste, gladaste land för oss! Hvad är det med ett land, der menniskan, i en beständig sommar, sätter sig mätt vid naturens färdigt dukade bord? Allt bjuder det henne, men icke den glada äran att skapa någonting nytt och bättre, icke det starka medvetandet att kunna försaka, icke den fria känslan att vara ingens slaf. Jag vill vara naturens herre och icke dess snyltgäst. Jag vill vara Solgrim, som fick det öde landet och omskapade det till en lustgård. O min moder, du hade rätt: det är någonting värdt att lefva för.

227 Och detta folk, som Herren Gud har ställt här, att bryta stenar vid verldens ände, hvad jag älskar det i dess lugna kraft! Det är sådant natur och öden ha gjort det: ett skrofligt, gammalt träd på en stenbunden mark. Men när vi bortrensa de torra qvistarna, när vi skaffa det luft och ljus och breda frisk, ny jord kring dess rötter, se då skall det skjuta gröna toppar, då skall det blomstra i frisk|468| ungdom. När jag tänker på hvad detta folk genomgått, utan att dö, hvad det burit, utan att brista, och försakat, utan att misströsta; då föreställer jag mig, att det aldrig kan brytas, sålänge dess rot är frisk. Det finns endast en fiende, som kan döda det, genom att utmärgla dess kärna, och han heter Veklighet. Men se, då står åter det hårda, kalla, fattiga landet rundtomkring och säger: arbeta! Det förvekligade folket vaknar som ur en dröm, finner sig naket på drifvorna, igenkänner sig sjelf och lefver.

228 Ju mera jag tänker på hvad jag läst om detta folks framfarna dagar, desto bättre förstår jag huru underbarligen Gud har ledsagat det genom djupa, mörka dalar till ljuset på höjderna. Det tillhörde en stor och talrik, men fattig, okunnig, kring halfva verlden förskingrad stam. Hade nu Gud öfverlemnat det finska folket ostördt åt dess egen kraft, så skulle det ju hafva blifvit en sådan eländig, förkommen spillra af menskligheten, som nu de olyckliga, bortdöende folken i Siberiens ödemarker. Men Gud hade nåderikt utkorat detta folk bland så många dess stamförvandter. Hvarför? Det vet jag icke;|491| kanhända derför, att han hos det nedlagt från början högre gåfvor, än hos de andra. Så ledde han dess vägar längre vesterut, der det kom i beröring med de slaviska och germaniska folken. Der lade Gud det under ett främmande svenskt välde, tillräckligt starkt för att vara dess stöd, men icke nog stort eller mäktigt för att uppsluka det. Och bundet, såsom ett ungt träd vid detta stöd, tillvexte det finska folket, härdadt i svåra stormar. Dess grundlynne är österländskt, asiatiskt; men sedan det fått det bästa, som Europa kunde gifva det: kristendom, samhälle och fri, mensklig odling, bär det österland och vesterland båda inom sig. Af sådana folk kan Gud göra något. När då tiden var fullbordad, lösgjorde Gud det förra bandet med Sverige och knöt folket i ett nytt band med Ryssland, likasom för att åter hänvisa det på dess ursprung.|469| Ty der tyckes Guds mening vara alldeles uppenbar, nemligen att det finska folket skall blifva en lärare och en föresyn för många bortkomne stamförvandter, medan det sjelf gör sin stams egendomlighet fruktbar för menskligheten. Och när det engång vuxit till 12 millioner ....

229 Jag ser mitt hem, jag ser det, fönstren glimma på afstånd i aftonsolen! Der är vår egen beteshage, der är vår åker. Jag kan se gärdesgården, grinden, ladugården och brunnen. Der står hon qvar, den gamla, nedrökta rian med den sotiga dörren, der jag brukade hoppa jemnfota i halmen. O, hvad allt är sig likt, och hvad allt är vackert! Röda ladan har fått ett nytt tak; bron öfver bäcken är nyss omlagad. Så ... nu skymma de höga granarna gården! Hvad vägen är lång! – lång! lång! lång! Hör, der skäller en hund. Det är Musti, ja, jag är säker derpå, han vädrar min ankomst. Vägen kröker sig; här äro de gamla asparna, der kråkorna bruka samlas om qvällen. Framåt, framåt, – o, att jag kunde flyga! Och nu ser jag grinden, gården, trappan alldeles nära. Någon kommer på vägen ... hon breder ut sina armar ... det är min moder, min älskade moder, som möter mig. Hvad jag är lycklig, min Gud; du har gifvit mig allt, – moder, hem, fädernesland. O, Gud vare lofvad!

200. Psalm för Fäderneslandet.

1. Bevara, Gud, vårt fosterland!

Håll öfver det din starkhets hand,

Och var dess hägn i strid, som frid,

I sorgens, som i glädjens tid.

|470||492|

2. Här se vi hvad oss mest är värdt,

Allt hvad vi skatte dyrt och kärt.

Ej fjerran finns en bygd, ej när,

Som är för oss hvad denna är.

3. Här hafva våra fäder bott,

Arbetat, kämpat, hoppats, trott;

Här äfven vi vår boning fått,

Med samma lif och samma lott.

4. Här skola våra barn också

Engång på våra stigar gå,

Ha det vi haft, se det vi sett

Och be till Herren, som vi bedt.

5. Gud, skydda detta kära land

Från sjö till sjö, från strand till strand;

Sänk öfver det din milda vård,

Som sommardagg på rosengård!

6. Välsigna hvarje trofast själ,

Som önskar det af hjertat väl;

Men slå hvart ondskans uppsåt ned,

Som vill dess fall och stör dess fred.

7. Låt det få bli och vara ditt,

Befolkadt, tryggadt, gladt och fritt,

På kärlek bördigt, som på råd,

Och uppfylldt af din Andes nåd.

8. Du hulpit det ur mörker opp,

Liksom en blomma ur sin knopp;

|471|

Så låt det ock till tidens slut

Uti ditt ljus få vecklas ut.

|493|

9. Det ljuset är ditt helga ord,

En sol för himmel och för jord;

Gif, att det klart här lysa må

Och aldrig mer ifrån oss gå!

239 Runeberg.

 

 

1. *)F. Pacius har skrifvit musik till denna sång.
2. *)Svenskt mynt var tillika gångbart i Finland ända till 1840. Emedan ryska och svenska sedlar än stego, än föllo i värde, uppstod deraf mycken oreda. Man räknade rubel silfver, rubel banko, kopek, riksdaler riksgälds, riksdaler banko, plåt,original: plåt (källa för ändring: 2 uppl. 1876) skilling, styfver, runstycke, daler och gammal svensk mark.
3. *)År 1789 hette det: arfkonung. –
4. **)År 1789: rikets embeten, svenske män.
5. *)År 1789: lagkrönt konung och Sveriges lag. –
6. **)År 1789: Svenska folket, rikets underhåll, konungen.
7. *)De anförda ziffrorna äro från år 1872.