Inledning

Verkets föregångare i Finland

1 Bildmotiven i Finland framställdt i teckningar och utförandet av dem samlar upp huvudsakligen två äldre traditoner: den antikvarisk-topografiska – med en historia ända från 1600-talet – och den pittoreska, en genre som utvecklades under 1700-talets senare hälft, tillsammans med voyage pittoresque-litteraturens mera personliga och artistiska syn på länder och folk. Det sena 1700-talets förromantik tillförde ett uttalat intresse för olika folk och deras kulturella särart, deras historia och språk. Under 1800-talets första årtionden fortlevde det pittoreska eller »måleriska», i en ofta idylliserande riktning i landskapsvyerna. I motsats till 1700-talets fritt valbara geografiska grand tour-sevärdheter, med antikens ruiner som högst skattade, universella vallfartsmål, snävades intresset under 1800-talet in till att omfatta särskilda nationer och länder, vars sevärdheter avbildades med tillhörande förklarande texter.

2 1700-talets vetenskapliga internationella expeditioner hade ofta Lappland och yttersta norden som mål, och medföljande konstnärer förmedlade den nordiska exotismen – midnattssolen och lappmarkernas natur och folk – i bildform till en lärd läsekrets i Europa.1Pierre Louis Moreau de Maupertuis gradmätningsexpedition 1736 och dess av Reginald Outhier illustrerade Journal d’un voyage au Nord, utg. i Paris 1744 är det bäst kända exemplet. I Sverige inriktade sig konstnärerna under Gustav III:s tid redan starkt mot det egna landet. Elias och Johan Fredrik Martins Svenska vuer, en samling med 48 etsningar utkom 1782. Av dem var bara en, »Sveaborgs Galere-docka» från rikets finska del. Johan Fredrik Martin återkom 1805 med en samling med allmogedräkter i typiska scener från olika håll i landet, sammanlagt tio etsningar-akvatinter enligt förlagor av Pehr Hilleström. Av dem var två, mer eller mindre autentiska, från Finland och avbildade allmoge i Savolax och i Karelen. Allmogen och dess karakteristiska dräktskick i olika landsdelar, med dalkarlar eller Vingåkersbor som återkommande motiv i Sverige, var därefter en stående del av planschverken över de nordiska länderna. Anmärkningsvärt är, att Topelius i Finland framställdt i teckningar inte tar upp detta synnerligen vanliga bildmotiv med finska exempel.

3 Gustav III ville engagera sin favoritartist Louis Jean Desprez för ett stort upplagt voyage pittoresque-verk över Sverige, av samma typ som Desprez på ett imponerande sätt hade sammanställt över Sicilien. Desprez reste över till Finland 1784 och utförde några teckningar, bl.a. från Åbo, men detta företag gick om intet. Ett annat stort upplagt försök skedde 1798, då den franske artisten Louis Belanger och greve Bourgevin Vialart de Saint-Morys reste från S:t Petersburg till Stockholm över Finland. De presenterade 25 vyer för överintendenten C. F. Fredenheim, och ett bolag grundades för utgivning av en Voyage pittoresque de la Suède. Innan bolaget upplöstes 1806 hann man utge två häften med akvatinter, bland dem några motiv från Finland: två blad med Kastelholms slott, ett med Tavastehus stad, ett med Nukari sågkvarn norr om Helsingfors och konturetsningar från Helsingfors och Åbo.

4 Sverige som midnattssolens och polstjärnans rike var en motivkrets som hade utnyttjats för politiska syften redan under 1600-talet, men det nordliga fick ett nytt slag av vild-romantisk fascination i slutet av 1700-talet och vid 1800-talets ingång. Militären och konstnären Anders Fredrik Skjöldebrand – sedermera högst aktiv i svensk politik vid statskuppen 1809 och vid fredsförhandlingarna i Fredrikshamn – utgav en Voyage pittoresque au Cap Nord 1801–1802, med omkring 60 akvatinter i stort format, av vilka han utförde mer än hälften själv. Här införs vinterlandskapen som en nordisk säregenhet, och Skjöldebrand avbildade bl.a. överfarten över Ålands hav, Kastelholm, Åbo slott, Kyrofors, Kemi älv, Torneå stad, berget Aavasaksa och Enontekis och Kittilä från de egentliga lappmarkerna. Man kan redan här identifiera vissa senare favoritmotiv i den finländska standarduppsättningen av sevärda landskapsvyer: slotten, älvarna, Kyrofors och Aavasaksa som utsiktsberg för upplevelsen av midnattssolen.

5 På ett enstaka kopparstick, som fick stor spridning som titelblad till friherre S. G. Hermelins atlasverk över Finland, publicerades 1799 »Utsigt ifrån Wermasvuori åt sjöarne Jokijärvi och Ilmolanselkä uti Hauho Sockn i Nylands och Tavastehus Höfdingedöme», utfört av Carl Peter Hällström. Detta är den första vy som avbildar ett panorama över ett lummigt, rofyllt finskt insjölandskap från en högt belägen utsiktspunkt – en bildtyp som senare förekommer på tiotals litografier i Finland framställdt i teckningar.

6 »Finland» som en uppsättning av landskapsbilder, landskapstyper och allmogetyper höll på att ta form redan före 1809 inom det svenska riket. Efter 1809 förflyttades det nya storfurstendömets politiska tyngdpunkt till S:t Petersburg och Finland, med dess land och folk inkorporerades i det ryska riket. Från 1721 och 1743 framåt hade man också från Ryssland sett haft ett eget »Finland», dvs. Viborgska guvernementet eller Gamla Finland, som det ryska Finland började kallas efter erövringen av det »Nya Finland» 1808. Detta ryska Finland hade administrativt definierats som en särskild provins, jämförbar med de Estländska och Livländska guvernementen. Provinsens land och folk hade fått fastare konturer bland de övriga guvernementen inom Ryssland redan under Katarina II:s tid, genom resebeskrivningar, statistisk-geografiska översikter, atlasverk och kring sekelskiftet 1800 även i diktning och bildframställningar. Staden Viborg, Imatra fors, Punkaharju och Ladoga med de två ryska klostren Valamo och Konevits var kända resemål för ryska ståndspersoner redan före 1809.2Allmänt om äldre landskapsgrafik med motiv från Finland: Rainer Knapas & Pertti Koistinen, Historiallisia kuvia. Suomi vanhassa grafiikassa, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia (SKST) 552, Helsinki 1993.

7 Efter 1809 anlitades voyage pittoresque-genren »på högsta ort», av kejsar Alexander I själv, som ett sätt att i offentligheten demonstrera rikets expansion och nyvunna ställning som europeisk stormakt. Redan 1811 dokumenterades det finska storfurstendömets södra delar, städer och mindre orter av officeren och landskapsmålaren Gavril Sergejev i en svit högst romantiskt utstofferade akvareller, från Lovisa till Åbo.3Utg. av Jouni Kuurne under titeln Sergejevin Suomi, Helsinki: Museovirasto 1994; svensk, engelsk och rysk text i separat häfte. Den tysk-baltiske konstnären Carl von Kügelgen anlitades för två kejserliga beställningar av landskapsbilder, en serie laveringar från Krim och en annan från Finland. Under sommaren 1818 reste von Kügelgen i södra Finland och gjorde 55 olika sepialaveringar, i två serier. År 1822 väcktes ett förslag i S:t Petersburg om att utge dem som litografier i ett planschverk. Den finske statssekreteraren Robert Henrik Rehbinder, som också i övrigt var en stor konnässör i konst-och arkitekturfrågor samt känd som boksamlare, sände ut abonnemangslistor till landshövdingarna i Finland för vidare befordran till hugade beställare. Omkring 200 serier beställdes och 1823–1824 utkom Vues pittoresques de la Finlande, med 15 stora litografier i tre häften. Detta var ett urval av von Kügelgens laveringar, litograferade av Peter Friedrich Helmersen i S:t Petersburg. Motiven var Lovisa, Borgå, Tavastehus, Tammerfors, ett landskap vid Tammerfors, Kyrofors, landskap vid Kyro, Åbo, Dalkarby i Pojo, Pojo kyrka, Ekenäs, Raseborg, Fagerviks bruk, Svartå bruk och Helsingfors. Vyerna åtföljdes inte av någon särskild tryckt text, men planscherna uppvisar de redan traditionella motiven: Åbo – med domkyrkan och det då nya akademihuset i centrum – Tammerfors och Kyrofors, Raseborgs medeltidsruin, och landskap med herrgårdar och järnbruk. En starkt betonad, romantiserande lummighet präglar von Kügelgens vyer från Finland, som uppvisar ett harmoniskt, icke-ryskt land och folk med en egen natur och historia. Det inre av Finland företräds av Kyrofors och ett skogs- och sjöparti från samma trakter. Vues pittoresques de la Finlande var ett exklusivt planschverk, avsett för rikets och Finlands ämbetsmannaelit, men bildar en viktig del av den tradition, som på 1840-talet ledde fram till Finland framställdt i teckningar, ett enklare utfört, mindre artistiskt men folkupplysande verk i ord och bild.4Marta Hirn, Carl von Kügelgens resa i Finland 1818. En bildkrönika, Helsingfors: Frenckellska tryckeri ab 1965. Även tidigare publicerad i Finskt Museum 1963.

8 Efter von Kügelgens Vues pittoresques utkom strödda arbeten med litograferade vyer från Finland på olika håll.5Marta Hirn, »Finland framställt i teckningar», Historiska och litteraturhistoriska studier (HLS) 26 1950 (ny illustrerad utgåva 1988) är den grundläggande studien över de i Finland utgivna grafiska verken från 1700-talets slut till 1800-talets mitt, med genomgång av dittills kända arbeten och källmaterialet till dem. Ett påkostat arbete var beskrivningen av Alexander I:s resa i norra Finland 1819, som innehöll några förnäma, i Paris hos firman Chiflard & Arnoud litograferade planscher av kejsaren under de olika reseetapperna. Den finska naturens och folkets särdrag presenterades här också med texter på fyra språk: ryska, franska, tyska och svenska. Verket utgavs 1828 av Sebastian Gripenberg, som hade tillhört kejsarens svit under resan, och det ingick i den särskilda tradition, där påkostade planschverk utgavs för att framhålla de ryska självhärskarnas ställning och möten med undersåtar och sevärdheter på olika håll i det stora riket.6Svensk titel: Berättelse om Kejsar Alexanders färd från Nissilä gästgifveri till staden Kajana under Hans Majestäts senaste resa uti Stor-Furstendömet Finland om sommarn år 1819, S:t Petersburg 1828.

9 Huvudstaden S:t Petersburg och dess mera pittoreska omgivningar, särskilt de kejserliga slotten och parkerna, blev under 1800-talets första årtionden föremål för en uppsjö av litografiska arbeten och planschverk. En utlöpare av denna kommersialisering var en litografiportfölj från 1832, utgiven av Valerian Platonovitj Langer under titeln Six vues de Finlande. Här ingår de kända turistiska sevärdheterna Imatra fors och parken Monrepos vid Viborg, därtill några – enligt rysk uppfattning typiskt enformigt ödsliga – landskap från karelska näset.

10 Först i slutet av 1834 etablerades den första litografiska tryckerirörelsen i Helsingfors, av bergmästaren Fredrik Tengström som till medhjälpare anställde den unge litografen Frans Oskar Liewendal från Stockholm. Fredrik Tengström tillhörde den akademiska släktkrets som på 1830-talet var den tongivande i Helsingfors, med den 1832 avlidne ärkebiskopen Jacob Tengström som centralgestalt; han var också bror till Fredrika Runeberg. Behovet av litografiska illustrationer med motiv från Finland hade dittills tillgodosetts antingen från S:t Petersburg eller Stockholm. Den för finska folkets bildning nitiske C. A. Gottlund utgav sin kalender Otava i Stockholm 1828–1832, med illustrationer av bl.a. den finska allmogens dräkter; en vy i Otava över Kustö slotts ruiner litograferades av A. Grafström i Stockholm.

11 Finska vuer tecknade efter naturen och lithographierade af P. A. Kruskopf utkom i Helsingfors 1837 och var i sitt slag den första inhemska finska litografiportföljen med utvalda »finska» motiv som trycktes i Tengströms officin. P. A. Kruskopf var universitetets teckningslärare och engagerades under 1840-talet som tecknare för Finland framställdt i teckningar. Utom titelbladet omfattade serien från 1837 tretton blad i tvärfolio med följande motiv: Orijärvi koppargruva, Viborg, Helsingfors, Tavastehus, Fiskars, Högfors, Tammerfors, Wik och Nokia fors i Birkala, Åminne i Pojo, Haminanlaks i Kuopio socken, Raseborg och Snappertuna kyrka, Dalsvik i Esbo och ett lantställe invid Degerö gård i Helsinge.

12 Urvalet av motiv i Finska vyer förebådar ytterligare Finland framställdt i teckningar. Mest avvikande är den mörka, dramatiska gruvinteriören av det slag som ofta presenterades i utländska bildverk eller på avbildningar från Falun eller Dannemora i Sverige. I övrigt är litografierna i samma »måleriska» art som i Topelius senare planschverk, ofta med träd och staffagefigurer i förgrunden. Det enda historiska minnesmärket är Raseborgs ruiner, ett ofta återkommande pittoreskt ruinmotiv i 1800-talskonsten och en av de äldsta historiska vallfartsorterna i Nyland. Städerna Helsingfors, Viborg, Tammerfors och Tavastehus är sedda på långt avstånd med omgivningarna som huvudsak. De välskötta lantegendomarna (Åminne, von Wrightarnas Haminanlaks, Dalsvik, lantstället i Helsinge och Fiskars bruk) hör till samma motivkrets som mångfaldigt återkommer i Finland framställdt i teckningar. Bland forsarna saknas huvudnumren, Imatra och Kyrofors, medan Nokia fors och Högfors i Kymmene älv står för denna typ av finska landskapsinslag. Högfors, som låg lägligt vid ett gästgiveri på vägen från Helsingfors till Viborg, förekommer i landskapsvyer redan kring 1790 ( J. T. Schoultz). Till Kruskopfs Finska vuer hörde ingen tryckt text.

13 Följande utgåva från det Tengströmska litografiska företaget var Vuer af Helsingfors 1838. Detta verk omfattade likaså 12 litografier, av vilka två är signerade Magnus von Wright. Bildsviten från det unga Helsingfors var också den första i sitt slag och genom den dokumenterades huvudstadens sevärdheter i hela sin nyklassiska glans. Många av byggnaderna var i själva verket inte färdiga.7Om Helsingforsmotiven: Kerttuli Wessman, »Helsingforsmotiv i gamla grafikserier», Marja-Liisa Rönkkö (red.), Vårt Helsingfors. Bilder ur stadsmuseets samlingar från 1700-talets slut till 1900-talets början, Helsingfors: Helsingfors stadsmuseum 1986, s. 26–83. Finska vuer och Vuer af Helsingfors blev som uppsamlare av aktuellt bildstoff omedelbara föregångare till Finland framställdt i teckningar. År 1839 fick Helsingfors redan sitt andra litografiska tryckeri, grundat av den företagsamma boktryckaren, förläggaren och bokhandlaren G. O. Wasenius. Litografen Liewendal övertog 1841 det Tengströmska litografiföretaget på arrende och 1845 definitivt genom köp; ungefär samtidigt förvärvade han också det Waseniuska stentryckeriet. Därefter hade Liewendal monopolställning i sin bransch i Helsingfors, ett faktum som kan ha legat bakom det hittills odokumenterade beslutet att förlägga litograferingen av planscherna för Finland framställdt i teckningar till firman Adler & Dietze i Dresden. Adler & Dietze var ett gemensamt firmanamn både för en sortimentsbokhandel, ett förlag och ett tryckeri. Ägarna Carl Adler och Gustav Dietze hade 1834 ingått ett kompanjonskap, först inom firman Eduard Pletsch & Comp., som varade till 1844. Adler & Dietze upplöstes 1862, varvid Adler övertog bokhandeln och Dietze förlaget.8Holger Nohrström, »Litografins banbrytare i Finland», Strövtåg bland böcker, Helsingfors: Söderströms 1935, s. 178–195; Verzeichniss der in der Bibliothek des Börsenvereins der Deutschen Buchhändler vorhandenen Geschäftsrundschreiben über Gründung, Kauf, Verkauf usw. buchhändlerischer Geschäfte, Teil 2, Leipzig: Verlag des Börsenvereins der Deutschen Buchhändler 1897, s. 23–24, 446. Se även Carl-Rudolf Gardberg, Boktrycket i Finland. Från Åbo brand till år 1918, Helsingfors: Helsingfors grafiska klubb 1973, s. 417–421.

14 Efterfrågan på illustrerade arbeten med »finska vuer» förefaller ha ökat under 1830-talets sista år, och i Stockholm utgavs bl.a. Finsk national-kalender 1839 med material rörande Finland och dess historia. Här ingick hela tolv litografier, utförda av Adolf Hårdh och tryckta hos A. G. Hellsten. De var kopierade och förminskade från von Kügelgens Voyage pittoresque, Kruskopfs Finska vuer och Vuer af Helsingfors. Här avbildades bl.a. de redan välkända Kyrofors och Raseborg, Åbo och det nya Helsingfors.9Hirn, »Finland framställt i teckningar» upptar också ett antal andra fristående litografier med motiv från Finland.

15 För en internationell publik presenterades Finlands natur, folk och sevärdheter i 30 stora litografier i det stora vetenskapliga samlingsverket över Paul Gaimards expediton med korvetten »La Recherche», som gick ända till Island och Spetsbergen, men också rörde sig delvis till lands i Finland och Sverige. I Finland reste konstnärerna Barthélemy Lauvergne, Eugène Giraud och Auguste Mayer senhösten 1839 och gjorde teckningar, som sedan ingick i de fem bildbanden av verket Voyages de la Commission scientifique du Nord: en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feroë, pendant les annés 1838, 1839 et 1840, som utkom i Paris 1842–1855.

16 Det dyrbara Gaimardska reseverket och dess innehåll förefaller inte ha fått större uppmärksamhet i Finland under 1840-talet, åtminstone förekommer inga kommentarer eller recensioner i tidningspressen. De franska konstnärernas repertoar av finska motiv är av intresse som jämförelse med de inhemska synvinklar på land och folk som Topelius sammanställde under 1840-talet. Vyerna är överlag utförda med mera dramatik och bredare s.k. crayon-manér än de småskaligt idylliska i Finland framställdt i teckningar. Konstnärssällskapet reste från norr mot söder och vidare österut till S:t Petersburg, och vyerna följer reserutten: Nykarleby, Kyrofors, en fors i Kuru socken, Tammerfors, Tavastehus, Helsingfors, Sveaborg, Borgå – med en avstickare till Nordenskiöldarnas Frugård i Mäntsälä socken –, Lovisa, Högfors, Fredrikshamn, granitbrottet i Pyterlaks, Viborg och Imatra fors. Från Helsingfors ingick tre vyer, från Borgå två och från Viborg med omgivningar tre. Av de historiska sevärdheterna noterades endast Tavastehus slott och stad samt Viborgs slott; ett särskilt intresse verkar geologiska formationer och framför allt stenbrottet i Pyterlaks öster om Fredrikshamn ha väckt. Därtill presenterades ett galleri av prominenta personer: medicinaren Carl von Haartman, fysikprofessorn G. G. Hällström, hovrättspresidenten och entomologen Carl Gustaf Mannerheim och J. L. Runeberg. Finska folket avbildades på planscher med »gamla finska dräkter» från Frugård, en ung kvinna från Uleåborg och grevinnan Armfelt i rysk dräkt.

Sverige framstäldt i teckningar

17 Som uttrycklig förebild för sitt planerade planschverk nämnde Topelius 1843 G. H. Mellins Sverige framstäldt i teckningar, ett arbete som hade börjat utges 1838 på Lars Johan Hiertas tryckeri. Vissa texthäften hade producerats redan tidigare, planscherna trycktes hos Gjöthström & Magnusson och Spong & Cardon, bägge kända i den litografiska branschen. Den mångsidigt produktive Mellin, som härstammade från Finland, var under 1840-talet en viktig introduktör i den stockholmska litterära världen av både personer och frågor rörande Finland. Topelius verkar dock inte inför sina egna planer för ett finländskt planschverk ha stått i direkt förbindelse med Mellin.

18 Sverige framstäldt i teckningar omfattade slutligen 224 litografier och trycktes i kvartformat; det var således betydligt mindre än sin finländska motsvarighet, planschernas bildyta är här bara omkring 10,5 × 15,5 cm. Verket framskrider, börjande med Stockholm, genom de olika landskapen söderut till Skåne och avslutas med Lappland, en något liknande uppläggning som hos Topelius. Textpartierna upptar vanligen beskrivningar av landskapens allmänna beskaffenhet, topografi, historia, statistik, samt »lynne, lefnadssätt, seder och klädedrägt». Bildmotiven utanför städerna upptar ruiner, herrgårdar, bruk och kvarnar, vattenfall med Trollhättan och Tännforsen som obligatorier, utsikter och kyrkor, samt etnografica av olika slag, folktyper och klädedräkter. Däremot förekommer inte alls översikter av mytologi och folkdiktning eller »sagor» för olika folkstammar som hos Topelius, och helhetsintrycket av både text-och bildvärld är både torrare och sakligare. En betydande skillnad mellan Sverige framstäldt i teckningar och den finländska motsvarigheten är, att Topelius inte har infört etnografiskt närbildsmaterial, av folktyper och dräkter.

19 Paradnumret för samtida etnografiska planschverk i Sverige var Anders Abraham Grafströms Ett år i Sverige. Taflor af svenska allmogens klädedrägt, lefnadssätt och hemseder samt de för landets historia märkvärdigaste orter från 1827, med färglagda gravyrer i stort format. Folkdräktsalbumen blev föremålskulturens motsvarighet till de samtida utgåvorna av folkets skatter av sagor och visor – en företeelse som inte i hela sin vidd någonsin nådde Finland.10Lena Johannesson, »Inledning», Lena Johannesson (red.), Konst och visuell kultur i Sverige 1810–2000, Stockholm: Signum 2007, s. 13–15; Tomas Björk, »1800-talet», ibid., s. 56–57.

20 Följande jämförbara litografiverk i Sverige var Johan August Bergs Sverige framstäldt i taflor, som utkom i Göteborg hos Hedlund & Lindskog 1850–1856. Detta omfattade 96 tonade litografier och 198 textsidor, i tvärfolioformat. De förnäma litografierna trycktes i Köpenhamn hos Em. Baerentzen, efter förlagor av många olika konstnärer.11Den danske konstnären Frederik Christian Kiærskous målningar för detta verk finns utgivna: Gustav Beijer (red.), Sverige framstäldt i taflor – om ett planschverk och dess förlagor, Malmö: Arena 2009. Författaren var kontraktsprost i Göteborgs stift, och verkets bildrepertoar ligger i sig nära Sverige framstäldt i teckningar. Den grundläggande uppläggningen är också lik Finland framställdt i teckningar, enligt historiska landskap med olika typiska »karaktärslandskap» i bild. I den svenska landskapsrepertoaren stabiliserades genom de två planschverken många, senare omistliga platser: Kullen i Skåne, Trollhättan, Kinnekulle, Älvkarleby och Rättvik, Storsjön i Jämtland och de historiskt-måleriska slotten från medeltid och renässans: Gripsholm, Kalmar, Vadstena, Uppsala, de gamla domkyrkorna (Uppsala, Lund, Västerås, Strängnäs, Skara) och ruinerna av stadsmuren och kyrkorna i Visby. Också i Norge, där konstnärernas upptäckt av det norska »nationallandskapet» – med fjordar, folkliv och stavkyrkor – genom deras studier och verksamhet framför allt i Tyskland gav ett visst eko över hela europa redan under 1830-talet, utgavs ett motsvarande stort planschverk. Norge fremstillet i Tegninger med oplysende Text av Chr. Tønsberg utkom i Kristiania 1846–1848, med en ny upplaga 1853–1855.

Tillkomst

21 Finland framställdt i teckningar omnämns första gången i ett brev daterat den 27–28 april 1843 från Topelius till fästmön Emilie Lindqvist. Där står att »ett litet planchwerk öfwer Finland i likhet med Mellins ’Sverige framställdt i teckningar’» planerades, och att Topelius hade erbjudits redaktörskapet.12Zacharias Topelius–Emilie Lindqvist 27–28/4 1843, Coll. 244.98, Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket. I ett av de s.k. Leopoldinerbreven i Helsingfors Tidningar omtalar Topelius i juni 1844 att ett »större planchwerk» var under arbete och att »en skicklig tecknare» redan blivit utsänd med uppdrag att skapa teckningar till de 120 litografier som planerades ingå i verket.13»Från Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/6 1844. Den skicklige tecknaren är troligen Johan Knutson, som tillsammans med August Mauritz Öhman (förläggaren Alexander Constantins bror) den 13 juli 1844 avreste från Borgå till Åbo för att »samla materialier» till Finland framställdt i teckningar. Knutson skulle »afteckna de skönaste och märkvärdigaste ställen vi komma öfver» och Öhman skulle samla in »hvarjehanda notiser om dem». Under resan bekantade de sig med bl.a. Sjundby, Svidja, Sjundeå kyrka, Ojamo, Fagernäs och Kustö. Se Rese-Anteckningar, s. 97–140, Coll. 244.108, Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket. Anteckningarna är gjorda av Öhman och Knutson, och inbunda med annat material.

22 Finland framställdt i teckningar hade initierats av bokhandlaren och förläggaren Alexander Constantin Öhman, grundare av den Öhmanska bokhandeln i Borgå 1839. En orsak till hans beslut att bli bokhandlare (och senare även förläggare) var brodern Johan Edvard Öhman, som i egenskap av lektor och bibliotekarie i Borgå saknade en boklåda i staden. Före det hade A. C. Öhman varit anställd hos bokhandlaren G. O. Wasenius i Helsingfors i närmare nio år. Traditionellt hade förlagsverksamhet mer eller mindre varit en bisyssla för boktryckare och bokbindare- eller handlare. Öhman skiljde sig från denna skara genom att han inte hade ett eget tryckeri. Textdelen till Finland framställdt i teckningar trycktes i Helsingfors på August Wilhelm Gröndahls officin.14Stig-Björn Nyberg, »Den Öhmanska bokhandeln 1839–49. En studie i bokhandels- och förlagsförhållandena i Finland under 1840-talet», HLS 57 1982, s. 89–91 och 113. Om A. W. Gröndahl se Gardberg, Boktrycket i Finland, s. 8–12.

23 Öhmans förlagsverksamhet kännetecknades av ett utpräglat intresse för fosterlandet. Det främsta verket i den patriotiska genren som utgavs på initiativ av Öhman var Finland framställdt i teckningar.15Se förteckning över utkomna titlar på Öhmans förlag i Nyberg, »Den Öhmanska bokhandeln 1839–49», s. 126–129. Själv hann Öhman inte uppleva verkets slutförande – han avled fyra år innan det sista häftet utkom i juli 1852. Efter A. C. Öhmans bortgång fortsattes affärsverksamheten av hans yngre bror August Mauritz Öhman tillsammans med Paavo Tikkanen. När August Mauritz dog 1849 förde Tikkanen verksamheten vidare i samarbete med Herman Kellgren. Utgivningen av Finland framställdt i teckningar slutfördes trots allt inte av Tikkanen och Kellgren efter bröderna Öhmans bortgång, utan av den tredje brodern Johan Edvard Öhman.16Se t.ex. Borgå Tidning 20/4 1850.

24 Förläggaren A. C. Öhman och boktryckaren A. W. Gröndahl inledde annonseringen av verket sensommaren 1845, bl.a. i Borgå Tidning den 30 augusti. I subskriptionsanmälan meddelades att Finland framställdt i teckningar skulle komma att bestå av 120 litografier och av 15 à 20 ark text i kvartoformat. Textsidorna skulle alltså enligt planen uppgå till högst 160, men av olika orsaker resulterade Topelius och medförfattaren Henrik August Reinholms text i 258 sidor text (32 ¼ ark). De fyra sista sidorna består av rättelser och tillägg, ett slutord och innehållsförteckning. Öhman hade också för avsikt att låta översätta texten till andra språk, bl.a. till ryska, med tanke på de utländska bokmarknaderna. Han tillfrågade på hösten 1843 professorn i ryska språket och litteraturen Jakob Grot om denne vore intresserad av att översätta verket.17Matti Klinge & Aimo Reitala (toim.), Maisemia Suomesta, Helsinki: Otava 1987, s. 7. Planen förverkligades inte, och Topelius och Reinholms text översattes inte förrän 150 år senare, och då till finska.18Översättningen utgavs 1998, Kai Linnilä (toim.), Maakuntien Suomi 1–3, Helsinki: Tammi 1998.

25 Verket utgavs som häftesemission, i likhet med förebilden Sverige framstäldt i teckningar. I Borgå Tidning, vars redaktör var A. C. Öhmans bror Johan Edvard, framhölls att Finland framställdt i teckningars omfång och stora upplaga, som »vida öfverträffar allt, som tillförene blifvit i Finland utgifvet», innebar att häftesemission var den enda tänkbara utgivningsformen.19»Inrikes», Borgå Tidning 6/9 1845. Planen var att ett häfte och fyra litografier skulle utkomma månatligen. Varje häfte skulle innehålla ett helt eller ett halvt ark text i broscherat omslag med påtryckt innehållsförteckning. Sammanlagt skulle häftena uppgå till 30. En subskription innebar att köparen måste betala för hela verket.20»Anmälan. Subscription emottages på: Finland, Framställdt i Teckningar», Borgå Tidning 30/8 1845. Utgivarnas avsikt att publicera ett häfte per månad betydde att hela verket borde ha färdigställts inom två och ett halvt år. I subskriptionsanmälan finns dock det diskreta förbehållet att »man med tillförsigt hoppas» att häftena skall utkomma utan avbrott.21»Anmälan. Subscription emottages på: Finland, Framställdt i Teckningar», Borgå Tidning 30/8 1845.

26 J. E. Öhman skrev i Borgå Tidning att det jämförelsevis rimliga priset på häftena till det i Stockholm på 1830-talet publicerade Läse-bibliothek och dess försäljningsframgång »torde hafva uppmuntrat» A. C. Öhman och Gröndahl till att börja utge Finland framställdt i teckningar.22»Inrikes», Borgå Tidning 6/9 1845. För att väcka potentiella köpares intresse hade två provplanscher som föreställde Raseborgs slott och Vichtis kyrkoruin producerats. Planscherna kunde användas i marknadsföringssyfte av personer i landsorten som uppmanades att göra subskriptionslistor för cirkulation i socknarna. J. E. Öhman var viss om att man utan svårighet kunde värva sex subskribenter i flera socknar, i synnerhet då den som tog på sig uppgiften fick ett friexemplar av verket.23»Inrikes», Borgå Tidning 6/9 1845. Förutsättningar fanns för Finland framställdt i teckningar att bli en ekonomisk framgång – det var man övertygade om inom utgivarkretsen.

27 Priset för det kompletta verket skulle uppgå till 13 rubel och 50 kopek silver, vilket kan jämföras med det genomsnittliga priset på en bok under samma tidsperiod som var 40 kopek.24»Anmälan. Subscription emottages på: Finland, Framställdt i Teckningar», Borgå Tidning 30/8 1845; Nyberg, »Den Öhmanska bokhandeln 1839–49», s. 107. Subskribenterna var inte tvungna att lägga ut hela summan på en gång eftersom betalningen skedde i samband med att häftena utkom. Priset för de tio första häftena utgjorde 70 kopek var, för de tretton följande 50 kopek, och de sju sista skulle utdelas gratis.25»Anmälan. Subscription emottages på: Finland, Framställdt i Teckningar», Borgå Tidning 30/8 1845.

28 Det första häftet utkom planenligt till julen 1845. Litografierna i häftet återgav vyer över Björkboda, Wiurila, Tykö och Åbo slott och texten bestod av en allmän geografisk skildring av Finland.26Litografierna utkom tillsammans med texthäften där innehållet saknade samband med de avbildade motiven. Med det sista häftet följde en innehållsförteckning för hela verket, där förläggarna numrerade planscherna som anvisning om hur de skulle placeras vid inbindningen. Därefter dröjde publiceringen av följande häfte till sommaren. De medföljande litografierna föreställer Strömsholm, Själö, Kustö ruiner och Fagernäs i Lojo. Texten är en fortsättning på den geografiska översikten. Det tredje häftet, som utkom på hösten 1846, åtföljdes av litografier över Fiskars, Hangöudd, Sjundby och Rilax. I häftet behandlar Topelius fortfarande Finlands geografi och etnografi. Det fjärde häftet med rubrikerna »Bjarmasagan», »Esternes saga», »Lapparnes saga» och »Karelska sagan», utkom i december 1846 tillsammans med litografierna över Degerö, Dregsby, Torp i Sammatti och Billnäs.27Helsingfors Tidningar 24/12 1845; Morgonbladet 8/1 1846; Helsingfors Tidningar 11/7 1846; Morgonbladet 28/9 1846; Morgonbladet 3/12 1846.

29 Det femte häftet utkom i början av 1847. Efter det omnämns häftenas innehåll mycket sparsamt i tidningspressen. I Borgå Tidning får läsaren i januari 1847 ännu veta att det femte häftet innehåller vyerna Nyslott, Jalokoski, Nordenlund och Svensksund med Fort Slava.28Borgå Tidning 9/1 1847. Det sjätte häftet annonserades i mars 1847, det sjunde i april, det åttonde i maj, det nionde i augusti, det tionde i oktober och det elfte och tolfte i december. Det trettonde och fjortonde häftet annonserades i januari 1848, det femtonde i februari, det sextonde och sjuttonde i maj, det adertonde och nittonde i september, det tjugonde och tjugoförsta i oktober, det tjugoandra och tjugotredje i januari 1849. Häftena tjugofyra till tjugosju annonserades i augusti 1849. Dessa och alla framtida häften utdelades enligt planen gratis. Topelius framställning hade nu hunnit fram till beskrivningarna av Åbo slott och domkyrka.29Se t.ex. Ilmarinen 12/7 1849.

30 I mars 1850 meddelades i Åbo Tidningar att häftena 28–30 hade utkommit. I och med detta var litografisamlingen komplett, men texten hade däremot inte framskridit längre än till berättelserna om Ålands minnen (s. 116 i originalet och fr.o.m. st. 26 i kapitel »II. Åland» i denna utgåva).30Åbo Tidningar 15/3 1850 Följande häfte, som även var det sista, utkom inte förrän den 1 juli 1852. Häftet bestod av 17 ark (136 sidor).31Borgå Tidning 10/7 1852.

31 Dröjsmålen i utgivningen var ett omskrivet ämne i tidningspressen. Bland annat spekulerades det i Åbo Underrättelser om utgivarna möjligen förhalade publiceringen av de sista häftena p.g.a. att dessa skulle utlämnas gratis.32»Bref om subskriptioner och historiska handlingar», Åbo Underrättelser 17/2 1847. Det allmänt ventilerade missnöjet föranledde Topelius att i Helsingfors Tidningar sommaren 1851 publicera en offentlig ursäkt. Han framhöll att felet helt och hållet var hans eget och inte förläggarnas. Han lovade en mer ingående utredning av orsakerna till förseningen i verkets efterord (se »Till allmänheten»).33»Till resp. Prenumeranter på Finland framställdt i teckningar», Helsingfors Tidningar 18/6 1851. I en anmälan som trycktes på baksidan av det sista häftets omslag framförde förläggaren J. E. Öhman sin egen förklaring till förseningen, som enligt honom berodde på »den tillökning i texten, hwartill den talrika prenumerationen beredt medel».34»Inrikes», Åbo Tidningar 20/7 1852. Eftersom J. E. Öhmans anmälan inte ingår i de exemplar som granskats för denna utgåva återges här det i Åbo Tidningar publicerade textstycket: »Genom den tillökning i texten, hwartill den talrika prenumerationen beredt medel, erhåller allmänheten nu ett werk, som på 32 (i wanligt tryck motswarande 40 à 50) ark text erbjuder ej allenast en för både äldre och yngre personer nöjsam och nyttig, fosterländsk läsning, utan äfwen en ersättning för den ganska kännbara bristen på en Finsk Geografi. – Slutligen får jag anhålla, att, derest i de prenumererade exemplaren skulle yppas några brister, som på prenumerations-orten ej kunna afhjelpas, jag derom inom årets slut måtte blifwa underrättad, då det saknade genast skall erhållas; och torde de Herrar Prenumeranter, som hitintills dröjt att uttaga en del af sina häften, likaledes inom detta års utgång honorera sin namnteckning, helst jag efter nämnde tids förlopp anser mig frisagd från förbindelsen att på prenumerations-orterna hålla dem tillhanda det, som saknas.»

32 På Topelius begäran engagerades filosofie magister Henrik August Reinholm för att skriva kapitlen om Karelen och Tavastland.35Se »Till allmänheten». Eftersom källmaterialet beträffande utgivningen är sparsamt kan man inte med säkerhet fastställa när exakt Reinholm tillfrågades; Allan Tiitta har argumenterat för att han engagerades i början av 1850-talet, medan Eliel Vest har framfört ett så pass tidigt skede som 1845.36Allan Tiitta, »Topeliuksen Suomi», Maakuntien Suomi 3, s. 866; Eliel Vest, Zachris Topelius. En biografisk studie, Helsingfors: Söderströms 1905, s. 97. En brevväxling förd mellan Reinholm och Topelius 1850–1852 är i avsaknaden av förläggarnas arkiv det enda material som visar på en konkret tidpunkt för Reinholms engagemang.37Breven finns i H. A. Reinholms arkiv i Museiverkets bibliotek.

33 Sommaren 1851 meddelade Topelius i Helsingfors Tidningar att även docenten i historia Karl Konstantin Tigerstedt hade lovat medverka för att färdigställa texten så snabbt som möjligt. Den konkreta innebörden av detta är oklar, men av notisen kan man dra slutsatsen att Tigerstedts bidrag gällde kapitlen om Österbotten, Savolax, Tavastland och delvis om Karelen.38»Till resp. Prenumeranter på Finland framställdt i teckningar», Helsingfors Tidningar 18/6 1851.

34 Förutom att Reinholm skrev om Karelen och Tavastland är det sannolikt att han också försåg Topelius med information om de övriga landskapen, särskilt om Savolax. I ett brev till Reinholm i november 1851 skrev Topelius att han gärna fick bidra med »knoppar af de södra Savolakska soknarna».39Z. Topelius–H. A. Reinholm 26/11 1851, Bref från åtskilliga personer, kapsel 107, Henrik August Reinholms arkiv, Museiverkets bibliotek. I två andra brev bad Topelius om uppgifter beträffande folkskalder från Savolax och om »vidare upplysningar om Savolaks, helst topografi och tradition».40Z. Topelius–H. A. Reinholm 14/12 1851 och odaterat, Bref från åtskilliga personer, kapsel 107, Henrik August Reinholms arkiv, Museiverkets bibliotek. Reinholm hade insamlat finsk folkdiktning förutom i Karelen även i Savolax, där han på uppdrag av Finska Läkaresällskapet hade samlat information om förekomsten av iglar i Finland. Vid sidan om sin huvudsakliga uppgift passade han på att nedteckna folkdiktning och upplysningar om folk och fornminnen i området.41G. J. Nyman, H. A. Reinholm, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1906, s. 28. I fotnoterna till Finland framställdt i teckningar konkretiseras Reinholms bidrag till Topelius texter.42Se t.ex. st. 52 i »III. Satakunda», st. 28 i »IV. Nyland» och st. 3 i »VI. Savolaks».

35 Förutom att ge information om samarbetet mellan författarna påvisar Topelius brev till Reinholm hur mödosamt han upplevde utgivningen av Finland framställdt i teckningar.43Breven är i medeltal endast några rader långa. De har uppenbarligen förmedlats mellan författarna, som båda var bosatta i Helsingfors, av en »springpojke». I januari 1852, när verket redan var flera år försenat och Topelius året innan hade gett ett offentligt löfte om att det skulle färdigställas inom samma år, skickade han följande talande uppmaning till Reinholm:

36 Jag står på den punkt med Finland, att jag icke har en enda dag att bortge. Man kan icke gyckla med ett hedersord. Om jag ej får manuscr. i dag nödgas jag att i afton sätta mig att taliter qualiter, genom natt och dag skrifva på Tavastland. Har du hjerta dertill, så har jag intet vidare att tillägga.44Z. Topelius–H. A. Reinholm 15/1 1852, Bref från åtskilliga personer, kapsel 107, Henrik August Reinholms arkiv, Museiverkets bibliotek.

37 I fråga om de ekonomiska aspekterna var Finland framställdt i teckningar en lönande affär, åtminstone för Topelius. Han fick 20 rubel per ark och det totala arvodet steg till 685 silverrubel (inklusive ersättning för porto).45Eftersom den ursprungliga utgivningstidtabellen inte höll kom J. E. Öhman och Topelius dock överens om att portot endast skulle ersättas för den tidigare utsatta tiden. Se J. E. Öhman–Z. Topelius 11/5 1852, Coll. 244.61, Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket. Arvodet kan jämföras med att Topelius årslön vid Helsingfors lyceum var 250 silverrubel.46Tiitta, »Topeliuksen Suomi», s. 866. Hur finanserna utföll för förläggarnas del är oklart, men bl.a. konstaterar J. E. Öhman i ett brev till Topelius att verket »oaktadt dröjsmålet, gjort goda affärer».47J. E. Öhman–Z. Topelius 11/5 1852, Coll. 244.61, Topeliussamlingen, Nationalbiblioteket. I Åbo Tidningar kan man vidare i mars 1853 läsa att Finland framställdt i teckningar lämnade förläggarna en »betydlig winst» trots de »mer eller mindre misslyckade plancherna».48»Också några ord om ’Finskt biografiskt lexikon’», Åbo Tidningar 29/3 1853. Yrjö Jäntti anser däremot i sin historik över Werner Söderströms förlag att detta mycket kostsamma projekt inte torde ha genererat någon betydande ekonomisk vinst i förhållande till de stora utgifterna.49Yrjö Jäntti, Werner Söderström Osakeyhtiö. Viisikymmenvuotinen kustannustoiminta 1878–1928 I, Porvoo: WSOY 1928, s. 55.

38 Cirka ett år efter slutförandet såldes verket till priset tio rubel, och om man endast var intresserad av en »uförlig Geografi öfver Finland» kunde man köpa textdelen separat för en rubel och 50 kopek.50Finlands Allmänna Tidning 15/4 1853. Priset hade alltså på ett år reducerats med hela tre rubel och 50 kopek. Förlagsrätten till Finland framställdt i teckningar övergick sedermera till Johan Wilhelm Lilljas förlag i Åbo och 1857 återstod ännu ett mindre antal kompletta exemplar av verket, som fortfarande såldes till priset 10 rubel. Förutom kompletta verk fanns det även 17 000 strödda planscher kvar som såldes för tio kopek stycket, eller i parti på hundra à fem rubel.51»Frenckellska Bokhandelns breflåda», Åbo Underrättelser 14/4 1857.

39 Eftersom utgivarnas handlingar till största delen har gått förlorade finns det inga uppgifter om upplagans storlek eller om hur många exemplar som såldes. Yrjö Jäntti framför att verket »slog igenom» och att det fick stort understöd och spridning.52Jäntti, Werner Söderström Osakeyhtiö, s. 55. I januari 1853 kungjordes i Åbo Tidningar att domkapitlet i Åbo föreskrev att alla gymnasier och högre och lägre elementarskolor i stiftet samt fruntimmersskolornas bibliotek skulle förses med ett exemplar av verket.53»Åbo», Åbo Underrättelser 25/1 1853. I ett brev från J. E. Öhman till H. A. Reinholm framgår det att Finland framställdt i teckningar fick viss internationell spridning i och med att det exporterades till boklådor i Sverige. I förordet till den finskspråkiga utgåvan Kuvia ja kuvaelmia Suomen maakunnista som utgavs på J. W. Lilljas förlag 1863–1866 står det att Finland framställdt i teckningar också i Sverige och Danmark togs emot med »stor förtjusning» och att man där lyckades insamla en stor mängd prenumeranter.54J. E. Öhman–H. A. Reinholm 19/10 1852, Bref från åtskilliga personer, kapsel 107, Henrik August Reinholms arkiv, Museiverkets bibliotek; Johan Aulén, Pietari Hannikainen, A. W. Lindgren, A. W. Jahnsson, Jakob Schroderus, Kuvia ja kuvaelmia Suomen maakunnista, Turku: J. W. Lillja ja Kumpp. 1863– 1866, s. III.

40 Henrik Christian Friis övertog A. W. Gröndahls tryckeri 1852 och utgav följande år Das malerische Finnland. La Finlande pittoresque, en tysk-fransk version av Finland framställdt i teckningar. Den bestod av 118 litografier från det ursprungliga verket och en kort inledning på tyska och franska. Topelius och Reinholms text ingick inte i Friis utgåva.

41 När den finska utgåvan Kuvia ja kuvaelmia Suomen maakunnista gavs ut användes inte heller den ursprungliga texten. I stället beställdes en ny av Anton Wilhelm Lindgren, Pietari Hannikainen, Johan Aulén, Jakob Schroderus och A. W. Jahnsson. Marta Hirn uppger att det antagligen var missnöjet med Topelius för långa text som låg bakom beslutet att låta skriva en ny på finska. Förläggarna skriver i förordet att deras ursprungliga idé var att låta trycka upp en ny text på svenska, men att de efter närmare tanke ansåg en text på finska vara »mer användbar», särskilt då det redan fanns en på svenska.55Hirn, »Finland framställt i teckningar», 1950, s. 81; Aulén et al., Kuvia ja kuvaelmia Suomen maakunnista, s. III. Litografierna i den finskspråkiga utgåvan var 14 färre än i originalet, möjligen p.g.a. att de populäraste motiven hade sålts slut.

Den samtida kritiken

42 Det första häftet, som utkom till julen 1845, mottogs i det stora hela positivt i tidningspressen. I en översikt över den inhemska litteraturen i Morgonbladet beskrivs Finland framställdt i teckningar som ett »stort och så vidt man får dömma af första häftet lyckadt företag […] som har den väsendtliga förtjensten att vända uppmärksamheten – som förut tagits i anspråk för alla andra länder utom det egna – på vårt kära fädernesland, och dymedelst stegra intresset för detsamma». Verket ansågs också bidra till att utveckla »den inhemska teckningskonsten».56»Finlands litteratur 1845», Morgonbladet 8/1 1846. Häftet uppskattades också av Åbo Tidningar, där man kan läsa erkännande omdömen om såväl bild som text. Författarens identitet hade avslöjats också utan namns nämnande av »de varma, fosterländska orden», ansåg skribenten i Åbo Tidningar. Tryckkvaliteten på planscherna fick också beröm, trots anförda åsikter om att vyerna inte stämde överens med verkligheten.57»Inrikes», Åbo Tidningar 10/1 1846. Den ständigt kritiske Johan Vilhelm Snellman noterade i sin tidning Saima i korthet att bilderna var på en högre nivå än de provplanscher som hade följt med prospektet.58Saima 22/1 1846 [»Af ’Finland framstäldt i Teckningar’ …», s. 1].

43 Den första negativa kritiken av Finland framställdt i teckningar framfördes i den finskspråkiga tidningen Kanava, redigerad av den finsksinnade Pietari Hannikainen (före 1852 Petter Hanén). Recensenten W. Kilpinen, även han finsksinnad, uppskattade syftet med utgivningen – nämligen att göra landet mer bekant för invånarna. Den svaga punkten var språkvalet. W. Kilpinen (som egentligen hette Wolmar Schildt men använde W. Kilpinen som författarnamn) var en hängiven förespråkare för utvecklingen av det finska språket och såg därför inte med blida ögon att ett verk som avsåg att beskriva Finland för det finska folket skrevs på ett för det främmande språk. Kilpinen ställde utgivarna den retoriska frågan om finska språket var för fult och för svagt för deras syften. Han uttryckte sin förhoppning om att verket framöver också skulle förses med finsk text. Detta skulle bevisa att syftet med utgivningen inte enbart var att ge ekonomisk vinst, utan att det också var ett uttryck för sann fosterlandskärlek.59»Taidetta ja kirjallisuutta», Kanava. Sanansaattaja Wiipurista 1/7 1846. När Finland framställdt i teckningar utgavs på finska på 1860-talet var Kanavas redaktör Pietari Hannikainen en av författarna till texten som ersatte den av Topelius och Reinholm.

44 Liknande synpunkter publicerades i november 1847 i Suometar, en av de få andra finskspråkiga tidningarna i storfurstendömet. Inledningsvis lyftes verkets förtjänster fram: det behandlade fosterlandet och var i stort vackert utfört. Topelius text beskrivs som intelligent och spirituell. Problemet var också här valet att skriva på svenska. Skribenten i Suometar ansåg det absurt att i Finland skriva om Finland för finnar på svenska. Med tanke på ämnet och på publiken borde texten ha löpt parallellt på finska. Trots det poängterade recensenten att den svenska texten också försvarade sin plats, eftersom en stor del av Finlands invånare ännu inte behärskade finska.60»Muistutuksia», Suometar 30/11 1847.

45 Efter att det tredje häftet hade utkommit på hösten 1846 yttrades i Morgonbladet missnöje med att texten ännu inte hunnit till själva beskrivningarna av litografierna, utan i stället »sväfvar vida ut i allmänna geografiska och ethnografiska resonnementer».61»Inrikes Nyheter», Morgonbladet 28/9 1846. Topelius svarade i Helsingfors Tidningar att syftet uttryckligen inte var att ge stort utrymme åt beskrivningarna av litografierna, utan att ändamålet snarare var en allmännare beskrivning av hela landet. Topelius hänvisade till verkets förord och underrättade Morgonbladets läsare om att texten ännu i fyra till fem häften framöver skulle behandla Finlands folk.62»Inrikes: Helsingfors», Helsingfors Tidningar 30/9 1846.

46 I samband med att Morgonbladet annonserade publiceringen av det fjärde häftet i december 1846 föreslogs en parallell publicering av planschtexterna i syfte att uppnå större popularitet för verket. Tidningen försäkrade sina läsare om att man inte ville »underkänna» Topelius »med lärd apparat utförda framställning». Skribenten i Morgonbladet ansåg dock »att allmänheten med vida större intresse skulle följa Författarens färgrika penna vid sådana teckningar af natur, seder, tradition m.m., till hvilka de särskilda vyerna gifva anledning».63»Inrikes Nyheter», Morgonbladet 3/12 1846.

47 När häftena med tiden började utkomma allt mer sporadiskt svalnade samtidigt tidningspressens intresse. Ifall verket noterades var det oftast i syfte att annonsera nya häften. Mer ingående betraktelser över Finland framställdt i teckningar förekommer inte i pressen förrän redaktören och amanuensen vid Universitetsbiblioteket Sven Gabriel Elmgren skrev en längre recension av det färdiga verket i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning i majnumret 1852.

48 Elmgrens recension är överlag berömmande. Redan i den första meningen fastställde han att Finland framställdt i teckningar »utan tvifvel fört eller kommer att föra den större allmänhetens kunskap om ’vårt land’ ett godt stycke framåt». Att Topelius avvek från den ursprungliga planen att skriva text till litografierna för att i stället författa »en Finlands geografi, en skildring af hela landet och dess folk» såg Elmgren som en fördel eftersom det resulterade i ett verk om Finlands geografi. Det skedde dock på bekostnad av lokalskildringarna, och därmed reducerades planscherna till »blotta bilagor». Elmgrens huvudsakliga kritik av texten var att den inte uppfyllde sitt syfte som del av ett planschverk.64»Litteraturöfversigt», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1852:5.

49 Vad beträffar den omdiskuterade förseningen av Finland framställdt i teckningar tog Elmgren utgivarna i försvar och påpekade att »sex och ett halft år för ett planschverk äro dock icke någon öfverdrifvet lång tidrymd». Att verket burit sig ekonomiskt såg han också som en fördel. Elmgrens omdöme om litografierna är kluvet. Det fanns mycket att kritisera, men han påträffade bland bidragen också berömvärda insatser. Som slutsats konstaterade han att verket hade gett den finländska teckningskonsten »förökadt lif, hvilket förmånligt återverkade på hågen för målningskonsten i allmänhet».65»Litteraturöfversigt», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1852:5.

50 Om Topelius inledande översikt över land och folk skrev Elmgren att den strikt taget inte hörde till ett planchverk. Trots det försvarade inledningen sin plats i verket därför att den är skriven »med synnerlig klarhet och talang», även om den inte medförde någon ny kunskap om Finlands historia. I beskrivningen av den finska stammens spridning noterade recensenten oavsett framförd kritik uppgifter som »synas oss vara både nya och sannare än dem historikerna vanligen gifva oss». Elmgren berömde också Topelius förmåga att på basis av källmaterialet dra slutsatser och ge det »lif, åskådlighet och sanning» – en förutsättning för all god historieskrivning enligt Elmgren.66»Litteraturöfversigt», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1852:5.

51 Reinholms text om Tavastland och Karelen värderades också av Elmgren. Han lyfte särskilt fram den stora detaljrikedomen om både land och folk som inte tidigare funnits i tryck. Bristen på dylika uppgifter i Topelius text såg han som ett minus. Det hade krävts utförliga resor till alla skildrade orter för slutresultatet att bli vad det kanske var tänkt att bli, nämligen »företrädesvis baserat på detaljer om spridda lokalmärkvärdigheter». Genom sina flertaliga resor i Tavastland, Savolax och Karelen kan man säga att Reinholm uppfyllde detta krav. Topelius å sin sida hade förväntat sig mera assistans i form av upplysningar från personer bosatta runtomkring i landet, vilket enligt Elmgren var en felbedömning.67»Litteraturöfversigt», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1852:5.

52 Bristerna till trots konstaterade Elmgren:

53 Vårt omdöme om texten till ’Finland framställdt i teckningar’ måste grunda sig på beskaffenheten af de källor som i närvarande tid finnas förhanden; och med afseende härpå måste medgifvas att förf. löst sitt problem väl. […] vi tro på grundade skäl att allmänheten, som kan hysa delade tankar om planchernas utförande, angående texten skall förena sig i ett fullkomligt gillande omdöme. Den i många andra afseenden förtjenstfulla förf. talang har icke heller här förnekat sig.

54 Att Elmgren satte stort värde på utgivningen av Finland framställdt i teckningar och den genre det representerade kan läsas i slutet av recensionen: »kunskapen om fäderneslandet är en nödvändig föregångare till en lefvande och verksam känsla för detsamma».68»Litteraturöfversigt», Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1852:5.

Texten och bildförlagorna

55 Text-och bildmaterialet för Finland framställdt i teckningar har ingen övergripande tematisk eller berättande röd tråd för hela verket, vilket kanske också är ett resultat av de ideliga förseningar och den författarvånda som följde utgivningen åt. För en utdragen utgivningsprocess har uppläggningen av texten med en allmän del om landet och folket, och därefter med kortare berättelser, »Minnen», under historiska landskapsrubriceringar återgivna varit den bästa tänkbara. Berättelserna har endast ett löst kronologiskt sammanhang. Både urval, tryck och distribution av planscherna förefaller ha skett nästan utan samband med texten. Under rubriken »Lokala detaljer» har de ursprungligen onumrerade litografierna kunnat inordnas under de olika landskapen, utan att följa någon bestämd kronologiskt eller geografiskt motiverad följd. Efter att planscherna fanns till påseende kunde Topelius också ibland kommentera och kritisera dem, eller förklara deras innehåll. Men för abonnenterna framträdde verket i en högst oöverskådlig form. Det fjärde häftet levererades t.ex. till beställarna med planscher från Nyland tillsammans med textark som behandlade bjarmernas, esternas och lapparnas »saga». Planschernas ordningsföljd inom de olika landskapen, sådan den slutligen fastställdes av Topelius för bokbindarnas behov i innehållsförteckningen, följer inte heller något rimligt eller ens fiktivt itinerarium som »resa i Finland».69Om Topelius, Finland framställdt i teckningar och det finländska landskapet: Maunu Häyrynen, Kuvitettu maa. Suomen kansallisten maisemakuvastojen rakentuminen, SKST 834, Helsinki 2005, s. 75–76, 141–143, 172–173; Maunu Häyrynen, »Hur landskapsbildspråket definierar det nationella rummet», Inkeri Pitkäranta & Esko Rahikainen (red.) Det finländska landskapet. Olika synvinklar inom landskapsforskningen, Helsingfors universitetsbibliotek, utst. katalog 2002, s. 34–41; Tiitta, »Topeliuksen Suomi», s. 842–927.

56 Under arbetet med denna utgåva har med tämligen stor säkerhet framgått, vilka textavsnitt som härstammar från Topelius hand och vilka som baserar sig på konceptmanuskript av H. A. Reinholm, och inför sättningen har omarbetats av Topelius. Ytterligare händer kan förekomma som upphovsmän, t.ex. fr.o.m. st. 215 i »I. Egentliga Finland» ingår ett avsnitt som till stil och språkbruk förefaller främmande för Topelius vanliga framställningssätt. Vissa enskilda textpartier återger ord för ord identifierbara tryckta källor, vilket i denna utgåva fortlöpande påvisas genom hänvisningar i kommentarerna. Däremot har det inte framkommit källmaterial som skulle belysa proceduren vid val eller beställning av teckningsförlagorna, eller ens val av konstnärer. För ändamålet anlitade Topelius de inhemska krafter som stod till buds, och genom Magnus von Wrights publicerade dagböcker får man punktvis en uppfattning om hur arbetet tedde sig från konstnärens synpunkt, särskilt under 1846. En enda expedition som företogs uttryckligen med tanke på Finland framställdt i teckningar är känd. Den gick via västra Nyland till Åbo och gjordes av teckningsläraren vid Borgå gymnasium J. Knutson tillsammans med förläggaren A. C. Öhmans bror Mauritz Öhman sommaren 1844.70Betr. deras reseberättelse, se not 13. I övrigt förefaller konstnärerna ha kombinerat tecknandet för Topelius planschverk med andra resor och enskilda beställningar av målningar över bl.a. olika herrgårdar. Som förlagor utnyttjades också tidigare landskapsteckningar ur konstnärernas äldre förråd, parallellt utfördes nya, som sedan ritades om i enhetligt format för litograferingen. Själva valet av motiv och gallringen bland olika förslag har inte efterlämnat skriftligt källmaterial. Man måste trots allt räkna med att det skett genom en kombination av redan då »självskrivna» finländska motiv, som införts i den allmänna bildrepertoaren genom tidigare litografiverk och planscher samt instruktioner beträffande nya sådana. Till en del avspeglar motiven markant Topelius personliga intresseområden och 1840-talets nya nationella idévärld och historieuppfattningar.

Det pittoreska landskapet

57 Inom den konstnärliga traditionen summerar litografierna i Finland framställdt i teckningar upp många äldre inslag, men deras närmaste bakgrund ligger i det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets betoning av det pittoreska som ideal för återgivning av landskapsvyer. Landskapsmåleriet hade stått i centrum för den tidiga romantikens förändrade konstsyn, som en känslofylld och subjektiv tillflykt till naturens symbolfyllda värld, bort från den tidigare rådande klassicismen och akademismen i måleriet. Historiska, heroiska eller mytologiska ämnen hade tidigare också återgivits i landskapsscener, utförda enligt måleriets akademiska regelverk. Under 1700-talets senare hälft hade det romantiska genombrottet förberetts genom nya kategorier i landskapsuppfattningen, förmedlade i bild och diktning. Två viktiga nyheter var det idylliska – ett ideallandskap med utgångspunkt redan i antikens pastorala diktning – och det sublima, den upphöjda naturupplevelsen. Det pittoreska blev en egen kategori i landskapsestetiken, en förmedlande form mellan det sköna och det sublima. Det sublima kunde ta formen av det »vildsköna» med bergstoppar och nedstörtande vattenfall eller extrema företeelser som vulkanutbrott och nordliga snö- och isfält.

58 Det högromantiska landskapsmåleriet – med Caspar David Friedrich som övergripande exempel – förvandlade landskapsvyerna till en panteistiskt uppfattad allnatur med en »Blick nach Innen», ofta med historiska visioner av nationella storhetstider. I de tyska länderna och i Skandinavien uppvärderades medeltiden som den kristna nationens födelsetid.

59 Det pittoreska eller måleriska som ideal för landskapskonst i mindre skala – akvareller, teckningar och grafik – hade i teoretiskt avseende definierats i England. William Gilpin hade 1794 i Three Essays: on Picturesque Beauty; on Picturesque Travel; and on Sketching Landscape utarbetat ett estetiskt program för att tolka naturen i pittoresk riktning. Det enbart sköna ideallandskapet var harmoniskt och klassiskt, det sublimt sköna landskapet skulle väcka bävan och tjusning inför naturens majestät, medan den pittoreska skönheten stod att upptäcka i trädens variationsrika grönska, i bäckens slingrande språng, i växlingarna mellan ljus och skugga. Gilpin och Uvedale Price, som också 1794 utgav en egen Essay on the Picturesque, as Compared with the Sublime and the Beautiful, fick många efterföljare som ansåg att en konstnär inte skulle imitera naturen utan beskriva och tolka den, för att stimulera betraktarens öga och känsla. Därför hade konstnären fria händer att berika den och ingripa i olika enskildheter, som monotona trädrader och enformiga fält eller vägar. Lummiga träd, stenpartier, mjuka kullar och insatta staffagefigurer, både människor och djur, kunde förvandla verkligheten i pittoresk riktning. Omväxling, variety, i stället för enformighet skulle utmärka det pittoreska landskapet.71Den engelska konstlitteraturen upptar ett stort antal studier över det pittoreska, grundläggande är Christopher Hussey, The Picturesque: Studies in a Point of View, London: Putnam’s 1927; Malcolm Andrews, The Search for the Picturesque, Aldershot: Scolar Press 1989 och John Dixon Hunt, Gardens and the Picturesque, Cambridge (Mass.): The MIT Press 1992. Om Linnerhielm särsk. Eva Nordenson, Mitt förtjusta öga. J. C. Linnerhielms voyages pittoresques i Sverige 1787–1807, Malmö: Arena 2008, särsk. s. 32–36.

60 Det pittoreska blev en allmän konvention för landskapskonsten och särskilt för reproduceringarna genom litografier från 1820-talet. Voyage pittoresque-planschverken hade slagit igenom redan på 1700-talet, som dyra ouvrager i exklusiva grafiska tekniker som kopparstick, konturetsning eller akvatint. I Sverige utgav Carl Linnerhielm tre topografiska planschverk från resor i Sverige (1797–1816), med text och bilder i den pittoreska stilen, av slott, herrgårdar, bruk, kyrkor och städer.72Bref under resor i Sverige, Stockholm 1797; Bref under nya resor i Sverige, Stockholm 1807 och Bref under senare resor i Sverige, Stockholm 1816. I Sverige infördes det romantiska landskapsmåleriet med inhemska motiv främst av Carl Johan Fahlcrantz, som redan 1805 fick sitt första resestipendium för en inhemsk studieresa. Det nordiska landskapsmåleriet utvecklades fram till 1840-talet i ett nära samband med strömningarna och konstakademierna i Tyskland (Dresden och Düsseldorf). Mest anslående blev motiven med fjordar, landskap och folkliv från Norge. Hans Fredrik Gude målade tillsammans med Adolph Tidemand »Brudfärden i Hardanger» 1848 och båda slog igenom i Tyskland och Skandinavien som stora namn under 1840-talet. I Finland var landskapsmåleriet mera amatörmässigt och utövades just av de konstnärer som engagerades för förlagorna till Finland framställdt i teckningar.73Jukka Ervamaa, »Taiteilijoiden Suomi», Maakuntien Suomi 3, s. 842–927. Biografiska uppgifter om konstnärerna i anslutning till Katalog över teckningsförlagorna till litografierna i denna utgåva. Se även Bertel Hintze, Robert Wilhelm Ekman. En konsthistorisk studie, Helsingfors: Schildts 1926 och Aimo Reitala, »Matkustus Suomessa», Ars-Suomen taide 3, Helsinki: Otava 1989, s. 125. Den enda fullt akademiskt utbildade konstnären i landet, Robert Wilhelm Ekman, hade 1844 återvänt till Finland och verkade i Åbo, men han förefaller ha stått helt utanför arbetet med Topelius planschverk. Werner Holmberg, den finska konstens stora löfte, studerade i hemlandet från unga år – han var född 1830 – men var åtminstone i det skede när arbetena för Finland framställdt i teckningar skulle inledas ännu alltför ung för att medverka, även om Topelius genom sitt engagemang i Finska konstföreningen måste ha känt till hans talang.74Om Holmbergs liv och verk: Aimo Reitala, Werner Holmbergin taide, Helsinki: Otava 1986.

61 Litografikonstens uppfinnande (från 1798) gjorde så småningom landskapsvyerna tillgängliga i billiga, stora upplagor och i mindre format. De massproducerade planschverken hade också andra än rent konstnärliga funktioner. De skulle ge offentligheten, särskilt den växande borgerliga publiken, en samtidigt både ideal och reell bild av samtida, utvalda landskapspartier, i antingen regionalt eller nationellt identitetsskapande syfte. Även om teckningsförlagorna till Finland framställdt i teckningar har en högst medelmåttig ritskolekaraktär, så förenar de enligt det antikvarisk-topografiska synsättet en torr och noggrann återgivning av existerande byggnader och konkreta sevärdheter med en friare återgivning av natur och landskap i den internationella pittoreska traditionen. Detta gäller särskilt forsar, vattendrag, berg och skogar, som i dag jämförda med byggnaderna uppfattas som överdrivet dramatiska eller idylliska, med proportionerna uppförstorade i höjdled. Molnformationernas utförande överlämnades vanligen till litograferna i Dresden, som antogs behärska detta för hela den romantiska konsten viktiga område. Helt enligt den pittoreska genrens regler kunde litograferna också göra träd och växtlighet lummigare och tillsätta eller förändra staffagefigurer (se den kommenterade katalogen över bildförlagorna).

Måleriska trakter i Finland – 1840-talet

62 Urvalet av vyer och motiv i Finland framställdt i teckningar har också en dimension som kunde benämnas »turistisk». Både inhemska och utländska resenärer hade under 1840-talet börjat röra sig i Finland för själva resandets och sevärdheternas skull. Helsingfors blomstrade just under denna tid som sommarbadort för högreståndsfamiljer från Ryssland och Östersjöprovinserna, vilket omedelbart gav ett gensvar i form av reseguider, souvenirer och planschmaterial riktat till resande. Liewendals litografiserie Vuer af Helsingfors 1838 hade brunns- och badgästerna som en viktig målgrupp. De tidiga små resehandböckerna rekommenderar vanligen också utflyktsmål utanför Helsingfors och här rör man sig med samma repertoar av orter och sevärdheter som förekommer i Finland framställdt i teckningar. Fredrik Berndtson utgav 1845 Notiser om Helsingfors, där resande uppmanas att inte försumma en resa till Imatra vattenfall och att »göra en utfart till det inre af landet, till Savolax och Karelen och se Pungaharju, till Tavastland, Finlands trädgård, kasta en blick ifrån Kangasala åsen öfver de vackra sjöarna och landen, besöka Tammerfors samt njuta af det herrliga skådespelet af Kyro vattenfall».75Fredrik Berndtson, Notiser om Helsingfors, Helsingfors: Wasenius 1845, s. 25–26. – Utsikten från Kangasala ås, som Topelius senare odödliggjorde i diktform bland Sylviavisorna (»Jag gungar i högsta grenen ...») var en omtyckt attraktion redan på 1810-talet. Tammerfors och dess nya industrianläggningar förenade i en dynamisk stadsbild Finlands klassiska natur, forsen, med det moderna framstegets och industrialiseringens idé. Kyrofors och Imatra var åter i sin »vildskönhet» sublima natursevärdheter av det slag som redan hade tilltalat en upplyst, känslosam publik på 1700-talet.76Bildframställningarna över Imatra fors har utretts i detalj i Sven Hirn, Imatra som natursevärdhet till och med 1870. En reselitterär undersökning med lokal begränsning, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 102, Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten 1958, s. 134–135, 229–233.

63 Alexander Wulffert, ämbetsman och mångfrestande litteratör på tyska och svenska, utgav 1845 en tyskspråkig Helsingfors-Souvenir, med en karta och ett litograferat panorama över Södra hamnen. Också här rekommenderades en resa till Finlands måleriska trakter: Tavastehus, Kangasala, Tammerfors, Birkala, Nokia fors, Kyrofors, Kumo älvdal, Björneborg, Åbo skärgård, Nådendal, Åland med Kastelholms ruiner, Åminne gård, gruvorna och bruken i Orijärvi och Fiskars, Ekenäs och Raseborgs ruiner, Fagerviks bruk och Heinola ström samt Högfors i Kymmene socken. I östra Finland rekommenderades Saimen med Villmanstrand, Nyslott och Punkaharju, Kuopio, Kajana med Ämmäkoski fors, vid Ladoga Ruskeala marmorbrott, »die grotesken Felsenpartien» vid Sordavala, Jakimvaara, Kronoborg, Kexholm, Imatra och Viborg, med den berömda parken Monrepos. Slutligen nämner han midnattssolen, sedd från Aavasaksa berg vid Torneå som höjdpunkt på en rundresa i Finland.77Alexander Wulffert, Helsingfors-Souvenir, Helsingfors: Simelius 1846, s. 67. Wulfferts uppräkning sammanfaller i hög grad med Topelius »Lokala Detaljer», men här saknas de enskilda egendomarna och herrgårdarna, de specifikt finska slagfälten och landskapsidyllerna i mindre skala.

Historia och mytologi

64 I Topelius övriga litterära produktion från 1840-talet återkommer en del av det stoff som han har inkorporerat i texten till Finland framställdt i teckningar. Hans för historieuppfattningen grundläggande föredrag »Äger Finska Folket en Historie?» hade upplästs på de österbottniska studenternas årsfest den 9 november 1843 och trycktes i nationens kalender Joukahainen 2 1845. Sitt första tal »Om Österbotten» hade han hållit vid motsvarande fest redan 1841, och i filosofiska fakultetens promotionsdikt i maj 1844 hade han framlagt sin mest uttalade finsk-nationellt sinnade programförklaring för finska folkets framtid och bildningsväg. År 1847 hade han disputerat för doktorsgraden med avhandlingen De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente, om fornfinnarnas sätt att ingå äktenskap, huvudsakligen enligt belägg från folkdiktningen och Kalevala. Avhandlingen är egentligen det första akademiska lärdomsprovet i Finland baserat på folkdiktningen som källa. Topelius första diktsamling, Ljungblommor, hade utkommit 1845 och hans första samling Sagor 1847. Därtill pågick under hela den tid Finland framställdt i teckningar var under arbete också Topelius rikt flödande publicistiska verksamhet, som redaktör för Helsingfors Tidningar. Den uttryckligen på egna historiska källstudier grundade Hertiginnan af Finland trycktes i sin första följetongform i Helsingfors Tidningar under första halvåret 1850, Fältskärns berättelser följde i samma tidning hösten 1851. Ytterligare var Topelius under flera år, från 1846 till 1850 lärare i historia och modersmålet vid Helsingfors lyceum.

65 Mot denna bakgrund blir det naturligt att samma frågeställningar, motiv och stoff återkommer i de olika genrerna och verken hos Topelius under de år arbetet med Finland framställdt i teckningar pågick. Ljungblommor inleds med dikten »Sången» som handlar om det »ädla Suomifolket», därefter följer »Kantele», en hyllning till den finska folkdikten. Den tredje avdelningen i samlingen behandlar historia och samtid (»Helsingfors», »Stockholm», »Emanuel Svedenborg», »Lönnrot, Castrén»). Ljungblommor II från 1850 tar bl.a. i dikten »Åbo domkyrka» upp den stora frågan om »Finlands forntid, i natt begrafven» och dess återuppväckande. I Helsingfors Tidningar skrev Topelius t.ex. om Åbo brand (12/1 1843), om »Sanct Henrik och Qwinnan» (15/3 1843), om Lemminkäinens äventyr 1845 och om drottning Sofia Magdalena i januari 1848. De litterära och stilistiska framställningsformerna för samma finska motiv varierade givetvis. Man kunde med en djärv generalisering tala om »läsning för finnar», »läsning för allmänheten», »läsning för fruntimmer» och »läsning för barn». Till den första gruppen hör de akademiska, historiska och politiskt betonade skrifterna, till allmänheten och offentligheten riktade sig Topelius genom Helsingfors Tidningar, till fruntimren genom sin lyriska produktion, och till barnen och deras föräldrar genom sagorna, som också uppvisar ett stundom markerat historiskt och patriotiskt-finskt innehåll.

66 Om Topelius »bildarkiv» i någon mån kan rekonstrueras utgående från planschverkens dittillsvarande motiv från Finland, kompletterade med egna tillskott och idéer, så kan hans »textarkiv» för inledningens olika partier och »Minnen» från olika landskap också delvis återskapas. Topelius texter för Finland framställdt i teckningar är kompilationer och ibland rena citat ur olika tryckta skrifter och källor. Ett visst allmänt inflytande från Geijers i Finland väl kända Svea rikes häfder (1825) kan ses i betoningen av mytologi och forntida trosföreställningar – hos Geijer asatron, hos Topelius Kalevala-världen – och av folklynnets och naturens betydelse för historien. Från sin akademiska horisont och som tidvis extraordinarie amanuens (1846–1851) vid Universitetsbiblioteket hade Topelius givetvis goda möjligheter att studera nyutkommen litteratur kring finsk historia och finska folket. Av de inhemska tidningarna innehöll Helsingfors Morgonblad under hela 1840-talet en jämn ström av uppsatser kring samma frågor som Topelius introducerar i Finland framställdt i teckningar. Redan 1839 behandlades i Morgonbladet t.ex. frågan om jämerna som finsk folkstam, Bjarmaland och Pohjola, Lappmarkerna och Imatra fors. Årgångarna 1840–1844 upptar en mängd finska runor och folkdikter översatta till svenska, en uppsats om folkskalden Paavo Korhonen, om biskop Thomas och hans tid, om Pohjola och Lappi och om slaget vid Porrassalmi 1789. Därtill behandlas Klubbekriget, den Kurckska adelsätten, Birkarlarna och den finska mytologin i allmänhet, allt teman som bearbetas av Topelius i texten till Finland framställdt i teckningar. Topelius utnyttjar också flitigt disputationslitteraturen, som vid denna tid ännu skrevs på latin. Hans lärare, historieprofessorn Gabriel Rein, hade skrivit avhandlingar om både jämerna, sum-folket och kvänerna. Studentnationernas tryckta album och övriga albumpublikationer, främst Fosterländskt album 1–3 (1845–1847) behandlar mycket ofta samma fosterländskt-historiska ämnen som Topelius introduktion till Finland framställdt i teckningar, likaså historiska ämnen av regionalt intresse, i uppsats- eller diktform.

67 Monografierna över historiska ämnen rörande Finland var fram till 1850-talet inte överhövan rik, och Topelius förefaller ha utnyttjat det som stod till buds. Allmänna översikter över landet och dess historia var Friedrich Rühs Finland och dess invånare, andra upplagan utkom tillökad och omarbetad av A. I. Arwidsson i Stockholm 1827. Tunelds Geographie öfver storfurstendömet Finland, som i tiden kompletterats med Porthans anmärkningar, hade ännu 1826 utkommit i en ny upplaga. Gabriel Rein hade 1843 utgett den första upplagan av Statistisk teckning af Storfurstendömet Finland, ursprungligen publicerad på tyska 1839 och ryska 1840.

68 Det mesta av akademibibliotekets historiska handskrifter hade förstörts vid Åbo brand 1827 men därefter inleddes utgåvorna av historiska handlingar rörande Finland, med tillskott från samlingarna i Sverige. Jacob Tengströms Handlingar till upplysning i Finlands kyrko-historie (1820–1827) fortsattes av W. G. Lagus med en ny följd 1836–1839. Edward Grönblad publicerade 1843–1846 en serie urkunder från 1500-talet och A. I. Arwidsson utgav i Stockholm 1846–1858 tio delar med källmaterial »till upplysning af Finlands häfder». Topelius anlitar också de på sin tid grundläggande biografierna över Johannes Gezelius d.ä. och d.y. av J. J. Tengström (1825, 1833), liksom hans Chronologiska förteckningar, en rik matrikel över universitetets personhistoria i Åbo. Matthias Akianders undersökningar av ryska rikets historia och hans studier i de ryska krönikornas vittnesbörd om Finlands äldsta historia hörde också till Topelius källmaterial. Under 1840-talets lopp förekom i den akademiska disputationslitteraturen många andra frågor som Topelius genast tog upp i sin framställning. Docenten K. K. Tigerstedt, som också var påtänkt som medverkande textskribent i Finland framställdt i teckningar, hade själv publicerat studier och urkunder om Per Brahes tid i Finland och om Finland och Finnarne före landets underkufvande (1846 resp. 1849–1850).

69 Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen började utges 1841 av Finska Litteratursällskapet, i form av digra årsvolymer. Här samlades ett stort antal historiska, topografiska, etnografiska och filologiska studier, som Topelius också flitigt citerade och anlitade. I de tre första numren ingick Gabriel Reins »Bidrag till Finska häfdeteckningens historia». Överhuvudtaget verkar Reins tryckta produktion och hans historiska föreläsningar ha utövat ett stort inflytande på Topelius, ännu under 1840-talet. Både Rein och Topelius utgick från den ännu då rådande uppfattningen, att de olika folkens historiska tid föregicks av en mytologisk, som kunde nås genom att anlita folkdiktning och sägner som historiska källor, med eller utan stöd av arkeologiska fynd.

70 Av otryckt källmaterial som bevaras i Nationalbibliotekets Topeliussamling (Coll. 244.111, »Historiska handskrifter») kan man anta att folkmängdstabellerna över födda och döda i Finland 1800–1840 eller över folkmängden i Finlands län 1815–1840, eller över »Productivitet, Dödlighet och Sedlighet» i Finland 1751–1800, över folkmängdens tillväxt i Finland 1795–1844 och utdragen ur Finlands tabellverk 1751–1805 har varit av betydelse för de statistisk-historiska uppgifterna i Finland framställdt i teckningar.

71 Topelius kompilatoriska metod vid sammanställandet av de inledande avsnitten till Finland framställdt i teckningar gör att textdelen inte bildar något enhetligt, genomarbetat verk, men det har trots detta många förtjänster, sett mot bakgrunden av sin egen tid. Här framläggs för första gången på svenska en översikt av »sagorna» rörande finnarnas och de finska folkstammarnas (bjarmernas, esternas, lapparnas, karelarnas, kvänernas och tavasternas) historia och mytologi, i enlighet med den finsknationella väckelse som drog in över den akademiska världen i Finland vid mitten av 1840-talet. Redogörelsen för Kalevaladiktningen i »Karelska Sagan» blir ett starkt stöd för den då nyligen (1841) utgivna första översättningen av Kalevala till svenska. Detta blir sammantaget en motsatt, annorlunda värld jämfört med den fornnordiska, »götiska» och norröna värld, som redan tidigare styrt de skandinaviska folkens historieuppfattningar. Topelius skriver artigt och korrekt också om svenskarna i Finland, och även kort om ryssarna under senare tid, men hans finska historisk-mytologiska väckelse dominerar inledningsavsnittet om folket. Sagor och historiska sägner från olika trakter förs samman, och de olika »minnena» för de enskilda landskapen lanserar också för första gången ett populärt galleri av historiska stormän för Finland och det finska folket, både kulturheroer och krigshjältar, ända fram till 1808–1809 års krig. Vi möter här biskop Henrik, biskop Hemming och Michael Agricola, Paul Juusten, Per Brahe, Gezelierna och Jacob Tengström, av krigargestalter Torsten Stålhandske och Arvid Wittenberg. Enligt 1800-talets sätt att personifiera historien ses de oftast som »de första», som stiftare och grundare av något nytt i landets historia. Krigsminnena från 1700-talet och 1808–09 återkallas ofta i de olika landskapen, och kända slagfält som Revolaks, Lappo, Oravais, Jutas och Porrassalmi avbildas på litografierna – något som måste ha varit ett särskilt uppdrag av Topelius till konstnärerna. Bearbetningen av minnena från finska kriget hade inletts under 1840-talet i ord och bild och samlades som känt 1848 i Runebergs Fänrik Ståls sägner.

72 Det som rubriceras som »Minnen» är inte enbart historiska, utan hänför sig ibland till samtiden: universitetets jubelfest 1840, Mustiala lantbruksinstitut eller de s.k. Wilckeska skolorna i Viborg; likaså var Saima kanal ännu under byggnad. En särskild samtida hommage riktar Topelius till Elias Lönnrot, vars födelsetorp Paikkari i Sammatti socken avbildas, utan namns nämnande, på en särskild plansch, »Torp i Sammatti». Urvalet av herrgårdar, järnbruk, industrier och övriga sevärdheter har också i många fall sitt särskilda aktualitetsintresse för 1840-talet. Till årtiondets historiografi hör ytterligare den systematiska antikvariska upptäckten av medeltida borgar och slott eller av deras ruiner, och intresset för de medeltida kyrkorna som historiska minnesmärken, börjande med Åbo domkyrka och dess fornminnen. I Sverige hade detta fornminnesintresse manifesterats bl.a. i planschverket Fordna och närvarande Sverige, utgivet av Ulrik Thersner, i flera delar från 1817 ända till 1867. Topelius ansluter sig också till en äldre tradition som tidigare utvecklats kring antikens minnesmärken i Grekland och Rom som fasta orienteringspunkter i historien under devisen ruina docent, »ruinerna lär oss».

73 Topelius framställningssätt i Finland framställdt i teckningar är den berättande, snabbt klippande och klistrande publicistens, men »textmagasinet» hålls trots allt samman av just sin omedelbara kontakt med tidens frågor, i litteratur, vetenskap och idébildning. Den starka tidsbundenheten har dock fått som följd att Finland framställdt i teckningar inte har blivit någon klassiker som text och aldrig tidigare utgetts i en ny upplaga eller utgåva på svenska. Eftervärldens intresse har främst riktats mot sortimentet av planscher, som bildar den första större, enhetliga bildsviten över Finland under 1800-talet. De som »Lokala Detaljer» rubricerade planschförklaringarna har tillsammans med planscherna utkommit i översättning till finska i en utgåva från 1978. En nyutgåva av planschdelen försedd med nyskrivna, bildtextartade förklaringar och en kortare introduktion utkom på finska 1995. I sin helhet är texten översatt till finska och bilderna återgivna i Maakuntien Suomi 1–3 1998.78Topelius, Zacharias, Vanha kaunis Suomi, Suomentanut Aarne Valpola, Hämeenlinna: Karisto 1978; Matti Klinge & Aimo Reitala (toim.), Maisemia Suomesta, Helsinki: Otava 1995; Linnilä (toim.), Maakuntien Suomi 1–3.

74 I biografin över Zacharias Topelius, i fjärde delen från 1924, behandlar Valfrid Vasenius Finland framställdt i teckningar i ett kapitel rubricerat »Förskola».79Valfrid Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning IV, Helsingfors: Schildts, s. 347–350, 354–360. Här försöker Vasenius sammanfatta Topelius intresse för finsk runosång och historia som ett »flodsystem» med utlöpande och sammanflytande »stråtar» – ett begrepp som Topelius skapade för insjösystemen i Finland – som slutligen samlas i en »centralsjö» som söker sin väg mot oändlighetens hav. Vasenius karakteriserar Topelius »skaplynne» som främmande för all fackmässighet och systematik, »skrinlagd, registermässig och död kunskap», och framför i stället mångsidigheten, som i Finland framställdt i teckningar förenar geografi, historia, statistik och folksaga till en gemensam skildring. Detta, försöken att bli fri från begränsningar och lärdomsprål och att rikta en sammanfattande blick mot det oändliga, blir för Vasenius en nyckel till Topelius hela författarskap. I ett mera sentida ljus kan Topelius också ses som en mästare i att omtextualisera allt som han läst, sett och upplevat, i att förvandla samtidens frågor via historiens och folkdiktens värld till nya textslag för nya ändamål.

Forskningsöversikt

75 Finland framställdt i teckningar beskrivs ofta i studier över Topelius författarskap som ett av hans viktigaste fosterländska verk. Här redogörs i korthet för de centrala bidragen till forskningen om verket, utan att i detalj behandla det stora antalet översiktsverk med referenser till Finland framställdt i teckningar.

76 Historikern E. G. Palmén, som i två studier (1898 och 1899) behandlade Topelius som författare och historiker, ansåg att Finland framställdt i teckningar inte skall betraktas som en del av Topelius historiska skriftställeri, men att texten ändå har ett samband med det. Palmén framhöll att texten i högre grad än Topelius övriga produktion bygger på ett rikt och mångsidigt källmaterial – något som också betonas i flera senare studier. Planschverket som »en gång prisades» var sedan länge föråldrat, men i motsats till litografierna hade texten stått sig väl. Palmén var övertygad om att Topelius text även i framtiden kunde tjäna som en »skattkammare» för lokalhistoriker. Finland framställdt i teckningar och Topelius föreläsningar i historia var redan tillräckligt för att garantera Topelius namn ett evigt liv, fastslog Palmén.80Ernst Gustaf Palmén, »Z. Topelius historioitsijana», Valvoja 1898:2, s. 18; Ernst Gustaf Palmén, Z. Topelius oman ajan arvostelussa, Helsinki: Otava 1899, s. 21.

77 En för senare forskning grundläggande studie om Finland framställdt i teckningar presenteras i Eliel Vests Topeliusbiografi från 1905. Vest behandlar bl.a. de ekonomiska aspekterna på utgivningen, samtidigt som han placerar den i en historisk kontext. Han tolkar verket som synnerligen betydelsefullt för den spirande fennomanin kring mitten av 1800-talet då ett gemensamt fosterland inte ännu var ett etablerat begrepp bland den stora allmänheten. Vest beskriver Finland framställdt i teckningar som »en yttring af de vaknande fosterländska intressena» och räknar upp Topelius kvalifikationer för arbetet med »det fosterländska verket»: förmåga att popularisera, utvecklad prosastil, goda historiska insikter och god kännedom om landet. Vest intresserar sig också för initiativtagaren A. C. Öhman och för konstnärerna och litografierna, bl.a. kommenterar han bildernas varierande kvalitet.81Vest, Zachris Topelius, s. 97–100.

78 I Valfrid Vasenius Topeliusbiografi (1912–1930) tar Vasenius avstånd från historikern Oskar Ranckens uttalande om att Topelius redigerat texten till Finland framställdt i teckningar »ur materialier som äro tämligen allmänt tillgängliga».82Oscar Rancken i besvär till domkapitlet med anledning av att Topelius fick det lektorat i historia vid Vasa gymnasium som också Rancken hade sökt 1851; cit. efter Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning III, Helsingfors: Schildts 1918, s. 403. I likhet med Palmén, som hade framhållit att texten bygger på ett mångsidigt källmaterial, ansåg Vasenius att Finland framställdt i teckningar »grundar sig på personliga iakttagelser under resor och på upplysningar införskaffade från flere olika håll».83Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning III, s. 403.

79 Vasenius spinner vidare på Eliel Vests resonemang om verkets relevans för det allt mer framträdande intresset för nationell kultur, särskilt för språk och folkdiktning, bland de akademiska kretsarna i storfurstendömet. Han omtalar bl.a. Topelius beskrivning av Elias Lönnrots födelsehem Paikkari torp som »afspeglar såväl hans hänförelse för den finska folkdiktningen som ock hans lifliga känsla af förbindelsen mellan naturen och människans själslif». Vasenius summerar Finland framställdt i teckningar som en sammanhängande helhet, snarare än en sammanhängande historisk framställning.84Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning IV, s. 354–358.

80 I biografin Zachris Topelius. En biografisk skildring (1949) betonade Paul Nyberg dels förläggaren A. C. Öhmans centrala roll i utgivningen, dels den idéhistoriska bakgrunden till Finland framställdt i teckningar. Även om Nyberg visserligen nämnde Topelius medförfattare H. A. Reinholm tenderade han, liksom Eliel Vest, att aningen undervärdera Reinholms medverkan som författare. En värdefull iakttagelse gjorde Nyberg när han noterade Topelius intresse för den finska folkmagin.85Paul Nyberg, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms 1949, s. 160–162; Vest, Zachris Topelius, s. 99.

81 Den första studien som i sin helhet ägnas Finland framställdt i teckningar är Marta Hirns pro gradu-arbete från 1950. Artikeln »Finland framställt i teckningar», baserad på denna undersökning, har blivit ett grundläggande verk om den grafiska illustrationskonstens historia i Finland.86Studien publicerades först som en artikel i Historiska och litteraturhistoriska studier 1950 och utkom 1988 i bokform med samma titel. Marta Hirn inleder med en omfattande genomgång av grafiska landskapsskildringar från 1500-talet fram till 1845. Hon behandlar även de utländska förebilderna ingående, vilket hjälper att placera Finland framställdt i teckningar i en bredare kontext.

82 Den tydligaste skillnaden i Hirns undersökning jämfört med tidigare arbeten är hennes fokus på litografierna i verket. Hon flyttade blickpunkten från text till bild, vilket hon bl.a. motiverade med Eliel Aspelins åsikt i dennes biografi om Werner Holmberg: »Vid sidan af konstföreningens stiftelse måste detta patriotiska företag anses för den vigtigaste tilldragelsen under denna konstens gryningstid.»87Hirn, »Finland framställt i teckningar», s. 63; citatet i Eliel Aspelin, Werner Holmberg. Hans lefnad och verk, Helsingfors: Otava 1890, s. 9. Marta Hirn omprövade Palméns åsikt att bilderna under tidens lopp hade förlorat sitt värde. Hon framhöll tvärtom att bilderna, tack vare deras sällsynta popularitet, på ett väsentligt sätt bidrog till att utveckla det finländska konstlivet.88Hirn, »Finland framställt i teckningar», s. 86.

83 Olof Mustelin omtalade i Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 (1957) i korthet Finland framställdt i teckningar. Han framhöll att verket »meddelade flere ortshistoriska notiser av värde» och att Topelius »lediga framställningssätt bidrog till att hans teorier vunno stor spridning».89Olof Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865, SSLS 361, Helsingfors 1957, s. 156. Enligt Mustelin är Finland framställdt i teckningar ett bevis på att Topelius inte helt förnekade existensen av finska folkets historia före 1809, vilket han 1843 hade antytt i föredraget »Äger Finska Folket en Historie?».90Topelius höll föredraget vid Österbottniska avdelningens årsfest den 9 november 1843; det publicerades sedan i avdelningens ströskrift Joukahainen 1845. Topelius avsikt att genom sitt skriftställeri skapa en länk mellan landets historia och dess folk framförs som en central punkt i Mustelins studie.91Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865, s. 270–271. Topelius eftersträvade en syntes, ofta färgad av romantiken, menade Mustelin. I en artikel skriven till hundraårsminnet av utgivningen beskrev Jouko Tolvanen likaså verket som ett exempel på tidens romantiska bildningsideal.92Jouko Tolvanen, »’Finland, framstäldt i teckningar’. Eräs suomalaisen kirjan historian satavuotismuisto», Kirjapainotaito 1952, 250–252.

84 Litografierna i Finland framställdt i teckningar gavs ut i en kolorerad utgåva 1987 med nyskrivna bildtexter och en inledning av Matti Klinge och Aimo Reitala. Klinge och Reitala underströk att Finland framställdt i teckningar tillsammans med den tonsatta »Vårt land» på ett avgörande sätt bidrog till att Finland började betraktas som ett separat land och som ett fosterland.93»Vårt land» publicerades första gången i Fosterländskt album 1847 och tonsattes av Fredrik Pacius 1848. Klinge och Reitala belyser även verkets betydelse som geografisk studie. Topelius gestaltning av Finland som ett land omslutet av vatten, mellan öst och väst, men framför allt som ett nordiskt land lyfts fram som ett centralt tema. Topelius framträdande intresse för geografi noterades redan 1918 av Bernhard Estlander, som i studien »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» hävdade att det uttryckligen var i Finland framställdt i teckningar som detta intresse tog form.94Bernhard Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. 121. Klinge och Reitala sammanfattade verket som en banbrytande presentation av Finland och som ett slags förarbete för Topelius ännu mer inflytelserika Boken om vårt land (1875).95Klinge & Reitala, Maisemia Suomesta, s. 7–11.

85 I verket Idyll och hot om Topelius politik och idéer framhåller Matti Klinge att Topelius »historisk-statistisk-etnografisk-geografiska insats» till stora delar har fallit i glömska p.g.a. att texten till Finland framställdt i teckningar konsekvent har utelämnats i senare upplagor. Klinge påpekar att framställningen ändå har haft en lång verkningshistoria, och nämner bl.a. att skildringen av vattenvägarna, som är en central del av verket, har levt kvar som en »kunskapstradition som på ett alltför effektivt sätt inpräntades i många generationer».96Matti Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius. Hans politik och idéer, Stockholm/Helsingfors: Atlantis/Söderströms 2000, s. 231. Det nydanande sättet hos Topelius att uppfatta landet som en organisk helhet anser Klinge direkt eller indirekt influerat av den franske historikern Jules Michelet, eller mer allmänt av fransk forskning. Klinge ser också Topelius historielärare vid universitetet Gabriel Rein – som hade ett brinnande intresse för statistik – bakom Finland framställdt i teckningar.97Klinge, Idyll och hot, s. 228–233. Se även Matti Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana, SKST 1 285, Helsinki 2010. Influenserna är för övrigt ett tema som diskuteras i de flesta studierna om verket. Åsikterna om vilken inspirationskälla som var viktigast pendlar ofta mellan G. H. Mellins Sverige framstäldt i teckningar (1837–1840) och Ulrik Thersners Fordna och närvarande Sverige (1817–1867).

86 Allan Tiitta har i sin avhandling Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede (1994) och i presentationen »Finland framstäldt i teckningar» i verket Maakuntien Suomi (1998) studerat Topelius som geograf. Tiitta lyfter fram Topelius som central gestalt i etablerandet av geografin som vetenskap i Finland. Han poängterar att Topelius i Finland framställdt i teckningar inte enbart för första gången sammanställde sin kännedom om Finlands geografi till en helhet, utan att han även fäste stor uppmärksamhet vid olika geografiska fenomen i landskapsskildringarna.98Allan Tiitta, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 147, Helsinki: Suomen tiedeseura 1994, s. 79.

87 Tiitta fäster även uppmärksamhet vid Topelius och försynstanken, som spelade en stor roll i Topelius tankevärld. I Finland framställdt i teckningar uttrycktes den i tanken att Gud genom att placera det finska folket på de nordligaste breddgraderna har gett det i uppgift att hjälpa de mera missgynnade finskbesläktade folken att uppnå en högre civilisationsgrad. Detta hänger samman med att Topelius vid mitten av 1800-talet hade anammat uppfattningen att Finlands enda hopp för framtiden låg i utvecklandet av landets kultur. Finland framställdt i teckningar bör studeras i ljuset av detta.99Tiitta, »Finland framstäldt i teckningar», Maakuntien Suomi 3, s. 863.

88 I presentationen »Finland framstäldt i teckningar» tar Tiitta fasta också på litografierna. Han diskuterar valet av verkets bildmotiv och den konflikt som finns mellan bild och text, vilken han antar främst bero på att Topelius och konstnärernas visioner avvek från varandra. Eftersom källmaterial saknas har det inte kunnat fastställas hurdana anvisningar konstnärerna fick, men uppenbarligen var t.ex. Johan Knutson en man som gick sina egna vägar, konstaterar Tiitta.100Tiitta, »Finland framstäldt i teckningar», Maakuntien Suomi 3, s. 878.

89 Allan Tiitta menar, liksom Marta Hirn, att Finland framställdt i teckningar inte lanserade någon ny epok i den finländska landskapskonstens stilhistoria. Dess betydelse som ideell inspirationskälla är däremot betydande. Verket bidrog till att skapa en uppfattning om nationellt värdefulla landskap, samtidigt som det lade grunden för ett från höjder betraktat insjölandskap; ett landskap som blev föremål för den nationella identifikationen och ett dragplåster för turismen.101Tiitta, »Finland framstäldt i teckningar», Maakuntien Suomi 3, s. 878.

90 I Kuvitettu maa. Suomen kansallisten maisemakuvastojen rakentuminen studerar Maunu Häyrynen hur uppsättningen av landskapsvyer (maisemakuvasto, landscape imagery) har påverkat uppfattningen om ett nationellt landskap. Häyrynen beskriver hur Topelius i Finland framställdt i teckningar medvetet lät tidigare producerat bildmaterial träda i den nationella ideologins tjänst. I Finland framställdt i teckningar smalt tidigare finländsk bildtradition samman – det »sublima» Lappland och landets »civiliserade» södra del presenterades som två sidor av en nationell helhet. Häyrynen menar att Topelius konstruerade sin uppsättning av landskapsvyer utgående från de historiska landskapen, vilkas lokala identiteter var grunden också för den nationella identiteten. Den regionala jämvikten var därför viktig. Representativiteten förverkligades i Finland framställdt i teckningar i högre grad än i tidigare försök av liknande karaktär, anser Häyrynen.102Häyrynen, Kuvitettu maa, s. 41.

91 Den populära nationella uppsättningen av landskapsvyer som Finland framställdt i teckningar gav upphov till behöll sin karaktär och struktur ända fram till början av 1900-talet. Det första skedet av en enhetlig finländsk uppsättning av landskapsvyer kan alltså karakteriseras som »topelianskt». Häyrynen lyfter vidare fram de »nya», för Topelius centrala, motiven som inte tidigare hade uppmärksammats i konstnärliga sammanhang. Sådana är bl.a. Lönnrots Paikkari torp, Österbottens slagfält och även i viss mån Kangasala. De har alla sin specifika betydelse för Topelius; han associerade Paikkari med den finländska stormanskulten, slagfälten med lokala historiska myter och Kangasala, i likhet med Punkaharju, med fosterländsk naturkult. Topelius lyfte också fram medeltida slott och ruiner, och historiska minnen förknippade med dem i högre grad än vad man har gjort i senare framställningar av det finländska landskapet.103Häyrynen, Kuvitettu maa, s. 76.

Noter

Textkritisk redogörelse och utgivarändringar

Kommentarer

Noter

Otryckt material

Museiverket, Helsingfors

Biblioteket

       H. A. Reinholms arkiv

          Bref från åtskilliga personer, kapsel 107

Nationalbiblioteket, Helsingfors

Topeliussamlingen (Coll. 244)

       244.61 Brev till Zacharias Topelius: från okända (»X») – Östman samt barnbrev

       244.98 Brev från Zacharias Topelius till Emilie Lindqvist

       244.108 Föredrag, tal m.m.

Elektroniska resurser (2010)

Helsingfors universitets studentmatrikel 1640–1852, sammanställd av Yrjö Kotivuori, http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/

Nationalbiblioteket, Historiska tidningsbiblioteket, http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/ main.html?language=sv

Anders Fredrik Dalin, Ordbok öfver svenska språket I–II, Stockholm 1850–1853, https://spraakbanken.gu.se/karp/

Databasen Diplomatarium Fennicum, http://193.184.161.234/DF/index.htm

Kansallisbiografia, http://www.kansallisbiografia.fi

Nationalencyklopedin, http://www.ne.se

Nordisk familjebok, första och andra upplagan, http://runeberg.org/nf/

Svenska Akademiens ordbok, https://www.saob.se/

Uppslagsverket Finland, http://www.uvf.fi

Zacharias Topelius Skrifter, http://topelius.sls.fi

Tryckt material

Förkortningar

Klassiska och äldre skandinaviska auktorer har inte tagits med i denna förteckning p.g.a. att det inte alltid med säkerhet går att fastställa vilken utgåva Topelius anlitat.