115–117. Aittokoski, Jalokoski, Ämmä jernbruk

VIII. Österbotten

Lästext

|224|

VIII. Österbotten.

1 Öster om Bottniska viken ligger ett vidsträckt mot hafvet sluttande slättland, som af detta sitt läge erhållit svenska namnet Österbotten, till åtskilnad ifrån det vester om samma haf liggande Westerbotten. Af Finnarne kallas landet Pohjanmaa (Nord- eller Bottenlandet), äfven Kainu och Kainunmaa (egentligen norra delen), hvaraf svenska tungan gjort Kajana, Kajanien, Qvenland, och lemma startRudbeckarnes fantasi Qvinnolandkommentar, Amazonernas hembygd. Österbotten är Finlands största landskap. Wasa och Uleåborgs län med Lappmarken omfatta en sträcka 3 769konsekvensändrat/normaliserat geografiska qvadratmil, d. v. s. något mer än Preussens hela område eller mer än konungarikena Bayern, Sachsen och Würtemberg tillsammantagna. Afräknar man derifrån de till Satakunda och Tavastland hörande andelar af Wasa län samt hela den finska Lappmarkens område, återstår dock för det egentliga Österbotten en areal af vidpass 2 700konsekvensändrat/normaliserat qvadratmil, eller omkring två femtedelar af Finlands yta. Längden från norr till söder antages utgöra 66 och bredden från 16 ända till 30 mil. Landets gränser äro i norr Lappmarken, i vester Bottniska viken, i söder Egentliga Finland, Satakunda och Tavastland, i öster Archangelska guvernementet af Ryssland, i sydost Savolaks. Österbottens vapen är sex hermeliner i himmelsblått fält och skölden betäckes af greflig krona. Vid 1776 års länefördelning bestämdes detta vapen åt Uleåborgs län, hvaremot Wasa län erhöll den kungliga vase namnet antyder.

2 Namnet Österbotten får en märkvärdig betydelse, när man erinrar sig att en stor del af detta landskap verkligen uppstått af forntida hafsbotten. Mer än någonstädes i Finland och törhända på hela jordytan röjer sig här det till full visshet bestyrkta fenomenet af landets jemnt och oafbrutet fortgående höjning, motsvaradt af hafsytans i samma mån märkbara sjunkande och tillbakavikande. Österbottniska vallen sluttar jemnt och nästan omärkligt mot hafvet. Under hafsytan fortsättes denna långsama sänkning, hvaraf händer, att Bottniska viken vid östra vallen är långgrund, derefter småningom blir djupare och slutligen först i närheten af svenska kusten uppnår ett betydande djup. En följd häraf är att vattenminskningen och landvinningen äro vida mera kännbara på finska sidan, än på den motliggande svenska, ja till den grad betydliga, att under hvarje mansålder farleder och hamnar uppgrundas, nya öar bilda sig och stora landsträckor uppstiga ur hafvet. Det är förut nämndt, att denna landets höjning med temlig visshet beräknas utgöra vid Torneå omkring 4 ½ fot på hundrade år samt föga mindre i nejden af Wasa skärgård. Häraf förklaras, huru gamle män minnas sig hafva dragit not och färdats i båt der landtmannen numera bergar en grönskande äng; huru städerna, för tvåhundrade år sedan anlagda vid ypperliga hamnar, numera hafva en half mil och mera till goda ankarplatser samt huru skeppsvrak och ankaren stundom blifvit funna i kärren långt upp i skogsbygderna. Ej utan skäl har man ställt denna märkvärdiga landhöjning i förbindelse med de jordskalf man understundom försport i landets norra delar.

3 Större delen af Österbottens jord har sålunda tillkommit genom tillandning ur hafvet, hvars bankar vid stranden uppstigit öfver vattenytan och i början qvarlemnat mellan dem och landtryggen en sank mark, hvars fuktighet efterhand uttorkat eller samlat sig i enstaka sjöar. Småningom hafva de rännilar, i hvilka vattnet utrunnit, genom tilltagande sluttning vidgats till strömmar, som för hvarje mansålder blifvit allt stridare och bildat forsar der man fordom hade ren ström. Norra Österbottens inre delar genomstrykas af landtryggen (Maanselkä), som i Kuusamo antager en storartadt vild fjällnatur, men sedermera under sin sträckning mot söder förplattas i lägre åsar och kullar.|246| Hela denna nordliga nejd hvilar på sandgrund, har stora sjöar, mäktiga strömmar, som alla åt sydvest eller vester parallelt och brådskande nedstörta mot Bottniska viken. Södra och en del af medlersta Österbotten, alltintill Oravais kapell af Wörå, hvilar deremot på bördig lergrund, uppblandad med den fruktbara svartmyllan af förruttnade skogar. Äfven dessa trakter begränsas i öster af landtryggens afbrutna kullar, en försmak af Tavastland. Här äro kärren lättare odlingsbara, floderna mindre, lugnare och mera vattenfattiga, slätterna större och mera odlade. Med undantag af de innersta bergiga delarna, har Österbotten en tydlig känning af hafsklimatet; vintern är jemnare, våren längre, sommaren svalare, hösten mildare än annorstädes. Dess somrar äro så ljusa, att man tre hela månader obehindradt läser i bok vid midnattstid; vinternätterna upplysas af starka norrsken. Nattfrosterna, fordom så täta och förödande, hafva alltsedan de stora kärrens utdikande blifvit mycket sällsyntare. Det nordliga läget inverkar mest uppå vextriket, som här räknar färre arter, än södra och medlersta Finland, men af de som finnas frambringar en desto större|225| ymnighet. Kuusamo-floran är berömd för rara vextarter; yppigast är vegetationen vid elfstränderna och en del af skärgården. Den s. k. Wasa rågen är berömd som utsädesspanmål och utskeppas årligen i betydliga qvantiteter till Sverige. Norrom Uleåborg blir kornet öfvervägande. Linet trifs icke väl, trädfrukterna mogna ej mer, men ersättas af ymniga åkerbär, hjortron och andra bärarter. Skogarna äro öfverallt vid kusten dels uthuggna, dels härjade af förödande skogseldar och lemna numera blott sparsam tjärved; den mesta tjäran, äfvensom skeppsvirket, nedföras på 6, 12 ända till 20 mils väg och derutöfver, hvilket i norra Österbotten mycket lättas af elfvarna, men i det södra spiller ofantlig tid och kostnad. Tjärbränning, saltpetersjuderi, tillverkning af pottaska m. fl. på skogen grundade binäringar hafva derföre högst märkbart aftagit i södra Österbotten, der folkets energiska kraft till verklig vinning kastat sig uppå åkerbruket och blott efter hårda missvextår griper med den fordna ifvern till binäringarne. De lägsta djurarterna (insekter m. m.) äro, likt vexterna, till antalet färre än i södra Finland; högre djurslägten deremot lika artrika. Björnen finner en fristad i upplandets skogar och jagas af nordösterbottningen med bragdrikare äfventyr och större beröm än annorstädes. Vargen är talrik, lemma startvarglonkommentar och filfrasen icke sällsynta, elgen deremot nästan utödd, den vilda renen gles vid Lapplands gräns, den tama drifven i stora hjordar till slagtbänken i Uleåborg, den fordom i de norra elfvarna talrika bäfvern numera ytterst sällsynt. Fågel nedföres ymnigt från den inre och norra trakten. Skjälfångsten har aftagit. Fisket är en hufvudnäring för hela den vidsträckta kusten: strömingen fiskas i stor mängd på hafsgrunden och sprides kring halfva Finland; sillen visar sig stundom i mindre stimmar; laxen ger i de norra elfvarna en rik fångst, siken något mindre, forellen trifves blott i de nordligaste forsar, nejonögonenoriginal: nejnögonen i alla.

4 Mineralriket är endast i de inre trakterna af någon betydenhet. Guld förekommer i de norra fjälltrakterna, men alltför ringa, för att löna arbetet. Samma nejder ha svikit hoppet om silfver. Kopparn är sällsynt, jernet ymnigt blott i de nordöstra sjöarna. Dock äro bergstrakterna ännu blott ofullständigt undersökta. Framlidne brukspatron Wasastjerna har för sådan orsak anslagit premier för malmletare. Svart skiffer är funnen i Kemi och flera orter, någongång bergkristaller, granater och asbest. Likaså tälgsten. Kalklager äro sällsynta och blott i Kemi af större utsträckning. Vid den jemna kusten förekomma blott i Wörå och Kelviå socknar grupper af mindre höjder. Enstaka kullar och backar, såsom Bötombergen i Lappfjärd, Lauhamäki och Santavuori i Ilmola, Kalajanvuori i Laihela och NypävuoriCarlön, äro dels bekanta som landkänningar, dels blott för nejdens öfriga jemnhet märkbara. Större till omfång, ehuru af föga höjd, är det bekanta skogbevuxna Simsjö berget (Simsyö) i Lappo, på hvars rygg man i kärret funnit skeppsvrak. Af landtryggens toppar uppnå blott de nordliga en imponerande storhet. Sådana äro det väldiga tre mil långa och 1 200konsekvensändrat/normaliserat fot höga Wuokatti i Sotkamo, Pyhitysvaara och Syötevaara i Pudasjärvi. Närmare kusten resa sig Metelinvaara i Uleå socken, hvarifrån åtta kyrkor synas, samt Huhmarmäki och Rautavuori i Kalajoki. Man kan säga att kusterna erhållit bergen i skiljemynt, så öfversållade äro de på många orter af större och mindre kullerstenar, stundom stora och enstaka, – såsom den ryktbara »storsten i Tukur (Wörå), hvargång tuppen galar,|247| så rörs han» – stundom tätt spridda kring flera mils sträcka, såsom i Pedersöre, stundom sammanstörtade i åsar och ofantliga rösen, såsom tätt invid vägen i Munsala kapell och på Aspskär i NyCarleby skärgård, hvarest finnes en ås af millioner sådana stenar med konstrikt afrundad och symmetrisk kam. Så kallade Lapprösen (Lapin rauniotspråk: finska), mest i rundel lagde stensättningar, finnas i mängd vid kusterna, ehuru nu till stor del förstörde, och anses somlige af dem hafva utgjort begrafningsplatser, somlige åter offerställen och några endast lemningar af fordna Lappkåtor. Af annan art äro lemma startättehögarnakommentar, hvilka i några soknar, såsom Wörå och Laihela, i mängd anträffas. Här har man funnit kol, brända menniskoben, forntida smycken af silfver och guld samt förrostade vapen, hvaraf med skäl kan antagas att högarna äro af skandinaviskt ursprung, uppkastade öfver fordom här stupade vikingar. De flesta äro dels af nyfikenhet, dels af vinningslystnad genomgräfda och fornlemningarna beklagligen förskingrade, så att deraf blott få qvarlefvor finnas i enskild ägo och nästan intet i allmänna samlingar.

5 Österbottens kust, som inemot 63:dje latitudsgraden några mil söder om Wasa gått i riktning från söder till norr, kröker sig derefter åt nordnordost. Bottniska viken, som ett ögonblick smalnat i Qvarken, vidgar sig derefter åter och, så att säga, lutar sin hjessa mot Finlands barm. lemma startÖfver dessa nordliga kuster spelar nordanvinden med ohejdad våldsamhet och fördröjer långt inpå vårarna deras vegetation genom sin kyla, deras sjöfart genom hopade massor af is.kommentar Ve det fartyg, som då icke styr med säkert roder och lätt brassade segel genom den trånga passagen vid Understen i Qvarkens södra|226| inlopp. Midt i hafspasset ligga Gaddens klippor med sin varnande båk och sitt långt utskjutande ref. Oräkneliga öar, holmar, klippor och grund ligga kringströdda i dessa vida fjärdar och bilda en skärgård, näst Åland den mest vidsträckta vid Finlands kuster. Störst, tätast och längst utströdd i hafvet är skärgården utanför Wasa, från och med Malaks och intill NyCarleby socken. Derefter följer den i en stor mängd täcka ögrupper kusten åt intill Kelviå socken, der den upphör och lemnar hela den norrom liggande sandiga kuststräckan nästan bar, med undantag af spridda större öar, såsom Tauvo utanför Siikajoki, Karlö utanför Limingobugten och Uleå Salö inuti samma bugt. Vid mynningen af Torneå elf begynner öbildningen ånyo och fortfar sedan långs svenska landet, utan att likväl återvinna sin förra rikedom och omvexling. De flesta af dessa öar och farleder, en vådlig labyrinth för den främmande seglaren, förändra sina stränder i hvarje mansålder, till följe af vattenminskningen. – För öfrigt erbjuda dessa hafsnejder ett fält för rika naturhistoriska iakttagelser. Man har gjort den observation, att i Bottniska vikens öfre bassin ofvanom Qvarken mest sötvattenssnäckor anträffas, en följd af vattnets ringare sälta, uppblandad af mer än 40 större och mindre elfvars ständigt tillströmmande utflöde. Häraf förklaras äfven det märkvärdiga fenomen, att Bottniska vikens nivå står betydligt högre än Finska viken och Östersjön. Man har beräknat skilnaden mellan hafsytans höjd vid Uleåborg och vid Helsingfors ända till 16 fot.

6 Österbotten bildar ett egenartadt och skildt vattensystem, hvars utmärkande karakter är, olikt andra finska vattensystemer, dess isolering sinsemellan. Enstaka, stundom stora, stundom likväl förbundna, utbreda sig upplandets insjöar, och från dem nedbrusa i brådskande lopp en talrik mängd af floder, strömmande likt radier nedåt Bottniska vikens kust, så att de sydliga gå från sydost till nordvest, de nordliga deremot efterhand alltmera från öster till vester, från nordost till sydvest och slutligen rakt från norr till söder. Sluttningen gör att äfven den minsta putt har en böjelse att skicka sitt vatten till hafvet i form af en å eller bäck, och sålunda hindras den annars vattendränkta nejdens tillflöden att samla sig i större fjärdar. Södra och medlersta Österbottens slättland är vattenfattigare än det norra med dess högland i öster. Wasa läns österbottniska del har blott en betydligare insjö, Lappajärvi; de närmast största äro Lestijärvi och Evijärvi; derefter ett stort antal mindre. Börjande från söder, räknar man följande åar och elfvar: 1) Lappfjärds å, kommande från (det ganska lilla) Storträsket i Lappfjärd, utfaller vid Christinestad och är det enda österbottniska vatten der kräftor trifvas. 2) Finnby eller Nerpesoriginal: Närpes å i soknen af samma namn, rinner från öster och norr ur tvenne små sjöar, Tainusjärvi och Jurvajärvi. 3) Malaks å är helt kort och för den s. k. Storsjöns vatten till hafvet. 4) Laihela å rinner|248| från sydost och utfaller ett stycke från Toby i Mustasaari. 5) Kyro elf, den största i södra Österbotten, genomlöper en krökning af inemot 30 mil. Dess östra gren, Seinäjoki, kommer från talrika små sjöar vid landtryggens fot, förstärker sig genom flera tillflöden och förenar sig i Ilmola med vestra grenen, hvilken åter har tvenne armar, Kauhajoki ur Kauhajärvi sjö vid landtryggen och den från Hirvijärvi och Jalasjärvi kommande Luopajoki, båda förenade nedanför Kurikka kyrka. I sitt nedra lopp åt vester sakta sig elfvens forsar, och lugn och jemnbred med låga stränder utflyter Kyro genom bördiga slätter i Qveflaks kapell en mil norrom Wasa. Dess laxfiske, fordom vida rikare, har betydligt aftagit genom mynningens starka uppgrundning. 6) Wörå å (Wääräjoki, den krokiga ån, hvaraf soknen fått sitt namn) är obetydlig. 7) Lappojoki eller NyCarleby elf, om 18 mils längd, kommer från små sjöar vid landtryggens fot i Alavo, der den bär namn af Yläjoki, genomströmmar derefter det icke obetydliga Kuortanejärvi, upptager vid Lappo kyrka den lilla Nurmo ån och fortsätter sedan under nästan oafbrutna strida och steniga forsar samt branta stränder sitt lopp åt nordvest, tills den en qvart mil norrom NyCarleby medelst en mynning full af bankar förlorar sig i den örika skärgården. Sommartiden är denna elf vattenfattig, men höst och vår brusande stark; dess islossningar äro ofta ganska våldsama, i anseende till strändernas trängsel och den starka sluttningen. 8) Purmo å, från Kortesjärvi m. fl. små sjöar, är oansenlig. 9) Esse å rinner åt nordvest ur Alajärvi, genomströmmar Lappajärvi och derefter Evijärvi samt för dessa tre sjöars vatten under många bugter och forsar till hafvet i Pedersöre skärgård. 10) Kronoby å, liten och smal, kommer från Terijärvi, Pitkävesi m. fl. mindre insjöar. Större är 11) Wetil å (Wetilijoki), äfven kallad GamlaCarleby å, som, kommande från Perho, upptager tillflöden från Halso och Ullava sjöar samt utfaller litet norr om nämnde stad. 12) Kelvi-å och Lochte-å äro obetydliga och anmärkningsvärda endast derföre att de gifvit sina soknar namn. 13) Rauma å är Lestijärvis afledare och utfaller i Raumo (Himango) kapell.

|227|

7 Går man sedan vidare norrut till Uleåborgs län, stöter man genast på större floder med finska namn. 14) Kalajoki förenar sina två grenar tre qvart mil ofvanom kyrkan; Isojoki, den norra, kommer från Reisjärvi, Kalajanjärvi m. fl.; Wääräjoki, den södra grenen, afleder träsken i Sievi. 15) Pyhäjoki flyter en sträcka af 16 mil ur den betydliga Pyhäjärvi sjö vid landtryggen; fordom upprensad för båtfarten, har elfven de sednare åren, likt Kalajoki, blifvit alltför vattenfattig. Detsamma har – sedan man i Salo öfverfarit de obetydliga Olkijoki och Pattijoki – inträffat med 16) den vissa tider betydliga och vid utloppet breda Siikajoki, som i tvenne hufvudgrenar hämtar sitt vatten till venster från Iso-Lamu sjö i Piippola, till höger från träsk och sumpmarker söderom Uleå sjö (Oulujärvi). Genom Limingoslätten flyta 18) Haarajoki med dess grenar och 19) Lumijoki. Uleå sjö, en af de största i norra Finland och som ganska oförtjent kallas på kartorna Uleå träsk, är nära 8 mil lång samt på sina ställen 2 ½ mil bred och uppsamlar vattnen från det vidsträckta, bergiga och sjörika s. k. Kajana län. Hit inströmma sammanhängande med talrika forsar, dock tillgängliga för båtfarten, från öster och nordost i en vattensträcka af 20 mil: Änettijärvi, Lentira, Juttujärvi, Lentua, Lammasjärvi, Ontojärvi, Sotkamojärvi, Pirttijärvi med Kianto, Nuasjärvi, hvarefter de sammanträngda vattnen med väldigt dån störta sig utför Ämmä fall vid Kajana och uppnå den östra (Paldamo) fjärden af Oulujärvi. Hit letar sig en lång rad af sjöar väg, alltuppifrån det lilla Salmijärvi i Kuusamo: Saarijärvi, Kylmäsalmi, Ruhtinanselkä, Pärsämäjärvi, förenade i det 7 mil långa Kiantojärvi, jemte det från ryska gränsen kommande Wuokkijärvi, derifrån genom Jalo fors och Kiehimänjokioriginal: Kiehämenjoki nedåt Hyrynsalmi, vidare till Ristijärvi och derifrån genom Kiehimänsuuoriginal: Kiehämensuu till Paldamoviken. Vid Myllyrantarättelse i originalet i nordvestra hörnet af sjön utströmmar den brusande vattenmassan i 17) Uleå elf (Oulujoki), som liknar Wuoksen i vild häftighet, men, oaktadt dess sju fall och nästan oupphörliga forsar, dock af ålder varit begagnad som farled för upplandets båtar och i sednaste mansålder genom upprensningar blifvit mindre vådlig än förr. Farligaste fallet, der de flesta olyckor hända, är Niska, men det största är Pyhä, hvarom mera. Efter att ha genomströmmat tolf brusande mil, tömmer elfven genom Merikoski sin mäktiga och fiskrika vattenmassa i hafvet vid Uleåborg. Två och en half mil nordligare ut|249|faller vid Haukipudas kyrka 18) Kimingi, som i många bugtande grenar, Nuoritsa m. fl. söker sitt vatten vida ur en mängd små sjöar i öster: Puolango, Suotijärvi, Pyhäjärvi, Jongajärvi m. fl., 19) Ytterligare två mil i norr utfaller den betydliga Ijo vid kyrkan och i soknen af samma namn. Hufvudarmen strömmar i vestlig riktning ur Kuusamos talrika sjöar (Irnijärvi m. fl.), upptager från norr Kostojoki, Loukusa, Livojoki, Siurnajoki, och förstärker sitt flöde under loppet genom flera träsk. Fem mil derifrån utfaller 20) den lilla Kuivajoki ur Oijärvi sjö, en mil derifrån 21) den ansenliga Simo, som i sydvestlig riktning afleder Simojärvi sjö. Fyra mil i nordvest härifrån utströmmar Finlands längsta flod, 22) den mäktiga Kemi (namnet beslägtadt med Kymi, Kymmene), som i två hufvudgrenar sammanletar sin vattenmassa ända från nordligaste landtryggen i höga Lappland. Östra hufvudgrenen bildas af omkring tjugu sammanlöpande större och mindre elfvar: Kuolajoki, Teniöjoki, ursprungliga Kemi, Luirojoki med Riestojoki, samt den betydliga Kittinen, som upptager Tankajoki, Wasserajoki, Kuolpejoki, Sattasjoki och Jesiöjoki. Alla dessa flyta förenade in i norra fjärden af Kemiträsk, som från öster upptager Jumiska med Köyhönen, hvarefter floden utströmmar ur sjöns sydvestliga fjärd och under sjelfva polcirkeln vid Rovaniemi kyrka förenar sig med vestra hufvudarmen, den långa Ounasjoki, som från Pöyrisjärvi ytterst i norr och förbi Ounastunturi fjäll nedflyter i nästan rak sydlig riktning. Från Rovaniemi går floden i tvenne stora bugter åt sydvest och tömmer vid Kemi kyrka sitt fiskrika brusande vatten i hafvet. Nordligast, i Bottniska vikens öfversta bugt, flyter 23) Torneå elf (Tornio), hvars källa, Torneå träsk, jemte bifloden Lainio, tillhöra svenska området. Riksgränsen utgöres af den fjerran kommande Muonio, som från finska området upptager Enojoki m. fl. mindre och vid Kengis bruk sammanflyter med Torneå, hvarefter båda, förenade i en bred, sjölik fåra, full af bankar och holmar, upptagande bland andra Namijoki och Tengeli, utflyta vid Torneå stad.

8 Utom redan räknade sjöar äger Kuusamo ett vidlyftigt vattudrag, Kitkajärvi, som genom Kitkajoki utströmmar i Paanajärvi och derifrån öfver gränsen till Pääjärvi. Kemi Lappmark har en mängd mindre: Kuolajärvi, Kellojärvi, Kellontekenä, Jesiöjärvi, Jerisjärvi, Sompiojärvi, Luirojärvi, Muddusjärvioriginal: Muddusjäyri, som upptager Kaamasjoki, m. fl. Men den största insjöfjärd i norden, näst Ladoga, är det sju mil långa och likaså breda Enare (Inara), som från sydvest upptager Ivalojoki och Waskojoki samt afbördar sitt vatten åt nordost genom Patsjoki till Hvita hafvet. Hela denna yttersta nord|228| är således rik på sjöar och strida floder, vid hvilkas stränder under den korta sommaren gräset vexer manshögt och vildänderne finna en fristad i tallösa skaror. Men för de södra nejdernas inbyggare ha dessa trakter med sitt vintermörker och sitt fordom fiendtliga folk synts i hög grad afskräckande, som synes af runornas uttryck om dessa lemma start»fradgiga och stygga gap, dit brådstupa träden falla, tallarne med rötter rulla, furorna med toppen störta»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat

9 Österbottens karakter af flodland har märkvärdigt inverkat uppå dess första bebyggande, dess sednare indelning och dess folklynne. Ännu i dag sträcka sig soknarna vid kusten stundom 12 till 16 mil utmed flodernas stränder, medan bredden från norr till söder utgör endast 3 eller 4 mil. Man har ock säkra spår, att den finska befolkningen, isynnerhet från Tavastland, ursprungligen dragit sig floderna utföre åt nordvest och vester, för att fiska vid deras mynning, hvarefter de der qvarstadnat. Floderna hafva genom transportens lätthet fostrat tjärbränningen; floderna hafva gifvit upphof åt nordösterbottningens handelssinne och åt sydösterbottningens händiga slöjd; floderna hafva gjort hela folklynnet rörligare än upplänningens, som i stilla begrundande mottager sina intryck från insjöns lugn – likasom hade ett ständigt betraktande af den oroligt ilande strömmen dragit menniskans tankar bort från henne sjelf och hennes gömda koja, oemotståndligt lockande ut i det vida.

10 Det är nämndt att vid Österbottens äldsta historia vidunderliga sägner och gissningar haft fritt spelrum. lemma startAtt Orpheus 100 år föreoriginal: för trojanska kriget (1300 f. Ch.) seglat förbi Kemi (Cimmerien!)kommentar, att Österbotten varit Amazonernas hemland, hvilka här regerat från flera hundrade år före Christus intill år 1070; att Grekerne härifrån hämtat sin vishet, sina gudar, sin kunskap om själens odödlighet; att här varit de lycksaligas öar, de elyseiska fälten, de heliga sjöar, alltings ände, gudarnes stilla säten och|250| annat mer*)lemma startH. H. Aspegren, Beskrifning öfver Pedersöre 1766.kommentar – detta allt har man framletat till Österbottens ära, hvilket icke väl rimmar sig med lemma startJusleniioriginal: Julenii försäkran, att Kainumaa skulle betyda de blygsames land.kommentar I bredd härmed synes lemma startWerelii påstående, att Öster- och Westerbotten fordom utgjort Dumburs konungarikekommentar, samt lemma startCarl IX:s bekanta titel »de Kajaners konung»kommentar måttligt tilltagna. Och likväl, huru arm var icke verkligheten i bredd med dessa glänsande drömmar! Den som hade sett Österbotten för blott sexhundrade år tillbaka, han hade sett en kust, der hafvets nivå stod 25 fot högre än nu och följaktligen öfversköljde en stor del af det nuvarande låglandet; ett land uppfylldt af täta urskogar och sanka kärr; här och der vid kusterna spridda kojor och åkertegar, brutna i obygden af svenske kolonister; här och der på en kulle vid flodernas stränder en Finnes pörte och sveden derinvid; för öfrigt vid sjöarnas bräddar och de vidsträckta kärren grupper af ömkliga Lappkåtor, flyttade från ödemark till ödemark, der bete var att finna för renhjordarna. Österbotten öfverflödar af Lapparnes minne: tre hela soknar, Lappo, Lappfjärd och Lappajärvi, samt en mängd gårdar, byar och sjöar bära än i dag deras namn; soknarna Ijo, Uleå och Limingo berättas hafva sina namn af tre Lappske bröder, Hijo, Oulas och Limas. lemma startLapinrauniotspråk: finskakommentar, lemma startjätinroukkiotspråk: finskakommentar m. fl. minnesmärken vittna om deras härvaro; det är historiskt utredt, att de kringdrefvo i södra Österbotten ända in på 14- och 1500-talen; sägnerna vittna enstämmigt härom, och på mången ort visas ännu deras boningsplatser. I norra delen af landet hafva de dels sammansmält med den finska befolkningen, dels qvardröja de ännu i spridda qvarlefvor, mest i egenskap af renherdar hos Finnarne. Att den märkvärdiga Lappofolkracen är af lappsk härkomst, synes mer än sannolikt.

11 Österbottens nuvarande befolkning utgör en brokig tafla af olika folkstammar, stundom sammanblandade ända till oigenkännlighet, men oftare skarpt söndrade sinsemellan genom talrika lokala och nationela egenheter i språk, seder och lynne. Finska befolkningen i Wasa län är af tavastländsk härkomst, uppflyttad långs floderna i 13:deoriginal: te, 14:de och 15:de seklerna, men äfven sednare, isynnerhet sedan vida sträckor blifvit öde genom stora ofreden. Så omtalas att Ilmola socken erhållit sitt namn af utvandrare från Ilmola by i Hauho, och Lappajärviboernes härkomst från Saarijärvi är ännu i minne. Af vissa ostfinska ändelser i språket tror man sig sluta till inblandning af Savolaksare. Deremot är det faktiskt, att större delen af norra Österbotten koloniserats från Karelen, en del från Savolaks. Det berättas t. ex. ännu, att 14 hemman i Sievi blifvit befolkade från Leppävirta; till kapellets kyrkoby ha inflyttningar skett från Idensalmi*)Flera uppgifter lånade från lemma startA. Warelius i Suomi 1847.kommentar. I Siikajoki omtalas en stor invandring österifrån efter stora ofreden. Det gamla Qvenerfolket är både till race och namn försvunnet; dess afkomlingar befolka de nordliga nejderna, men nya invandringar voro talrika efter de förödande gränskrigen. Den nordliga Kainu|229| eller Österbottniska dialekten skiljer sig från vestfinskan genom förmildringen af konsonanterna k, p och t, jemte flera egenheter; för främmande öra ljuder den hårdare än vestfinskan och renare än ostfinskan. Uleåbon igenkänner man genast på hans uttal äfven af svenskan, som i hans mun får en starkare brytning än annorstädes. För öfrigt är det i hög grad märkvärdigt, att i Österbotten betrakta språkens omvexlande gebit och de dermed sammanhängande nationaliteterna. Finnar och Svenskar äro på flera orter så skarpt afsöndrade, att den ena byn talar uteslutande finska, den andra uteslutande svenska. På andra orter talas »bå’ målen» (båda språken), som den svenska Österbottningen uttrycker sig. Att en stark rivalitet varit och på sina ställen ännu är rådande mellan båda nationaliteterna, kan icke nekas. Den yppar sig i hvarjehanda smädliga namn, hvilka den svenska infödingen gifver den finska, mera sällan i slagsmål, ofta i vägran att genom giftermål låta ett finskt hemman öfvergå till Svenskar och tvärtom. Långs hela Wasa läns kust har det svenska elementet sedan århundraden varit framåtgående, det finska deremot tillbakavikande. Här finnas numera svenska trakter med finska namn (Mustasaari, Wörå = Wääräjoki, Munsala = Munisalo, Wexala = Wäkisalo m. fl.); ännu i mannaminne kan man erinra sig, att i trakter, såsom NyCarleby socken, till hälften befolkade af båda nationerna, Finnarne genom presterska|251|pets okloka nit i skriftskolan alltmera försvenskats och begynt lemma startbegagna salighetsmedlenkommentar på svenska språket. Mindre ofta träffas några mil från kusten svenska namn i finska trakter (Simsjö i Lappo m. fl.). Språkens område vexlar vid kusten. I Lappfjärd vid Österbottens södra gräns börjar svenskans område; finsk gudstjenst hålles der blott hvar nionde söndag. Christinestad är svenskt, likaså Nerpes, Malaks och Mustasaari med deras kapeller samt Kaskö och Wasa; men vid deras sida vidtaga strax i öster de rent finska soknarna Ilmola, Storkyro, Laihela. Derefter tränger sig det likaså rent finska Lillkyro mellan Svenskarne fram till kusten. Åter i norr derom vidtager det rent svenska Wörå, derefter NyCarleby stad och socken, der den finska befolkningen utgör vidpass en åttondedel; derefter de rent svenska Pedersöre, Jakobstad, Kronoby; derefter GamlaCarleby, hvars landsförsamling är svensk, men en fjerdedel af stadens lägre folkklasser finsk, medan åt öster den svenska befolkningen går något längre inåt landet i Terijärvi. Med Kelviå socken börjar åter det finska området, som sedan uteslutande fortfar norrut, så att endast några få sist inflyttade tala och förstå svenska språket. Städerna Brahestad, Uleåborg*)I Brahestad förhåller sig finskan till svenskan som 11 till 3; i Uleåborg som 4 till 2, dock att alla både tala och förstå den förra. och Kajana äro allesamman öfvervägande finska, så att äfven bland ståndspersoner alla förstå och ganska många i dagligt tal begagna finska språket. Torneå, ehuru omgifvet i öster af rena Finnar, har ej kunnat undgå ett inflytande af det närbelägna Sverige med Haaparanda.

12 Öfver den svenska befolkningens första hitflyttning sväfvar mycket dunkel. Den härtills allmänt antagna meningen är att Birger Jarl vid sin landstigning 1248 på Österbottens kust icke blott uppbyggt Korsholm, utan äfven med svenska kolonister befolkat den närmast kringliggande kuststräckan. Att denna mening icke håller streck vid en närmare undersökning, är tillförene nämndt. Det är möjligt att någon större inflyttning från Sverige vid samma tid ägt rum, för att bättre rota det svenska väldet. Ofvanföre (sid. 55) antydes den första svenska kolonisationens höga ålder. Allt synes utvisa, att Svenskarne tidigt, redan under striderna mellan hedendom och kristendom i 11:te och 12:te seklerna, tagit det korta steget från deras egna kuster till den motliggande finska skärgården och derifrån öfver till fasta landet. Härom vittna, bland annat, de urgamla svenska former och ord, som förekomma i de österbottniska provinsdialekterna, ofta så talrika och så försvunna ur det nuvarande språket, att främlingen blott med tillhjelp af isländskan eller anglosachsiskan kan tyda dessa ljud från en aflägsen forntid. Märkvärdigt är ock, att den svenska befolkningens område åt norr upphör i Kelviå, vid samma punkt der skärgården slutas. Likväl bör märkas, att Österbottens Svenskar blott till en ringa del härstamma från den gentemot liggande svenska kusten; Helsingarne t. ex. hafva lemnat vida flera spår i Nyland än här. Med temlig säkerhet kan utredas, att invånarne i Wörå äro Dalkarlar, Mustasaariboerne Westerbottningar, NyCarleby, Pedersöre och Kronoby deremot befolkade af Smålänningar o. s. v., hvarom mera i soknedetaljerna. Deraf kan slutas, att forntida inbördes oroligheter drifvit skaror af Sveriges södra och inre bebyggare till utvandringar först åt den då nästan öde nordsvenska kusten och derifrån öfver till den närmast på andra sidan hafvet inbjudande finska.

13 Finnar och Svenskar i Österbotten ha ömsesidigt inverkat på hvarandra, de förre genom sin sega, härdiga kraft, de sednare genom sitt öppnare, mera företagsama väsende. Märkvärdigt är dock, att de goda egenskaperna af|230| båda framträda endast der nationaliteten bibehållit sig i någon mån ren, då deremot i de trakter, der endera nationaliteten råkat genom den andra i upplösning, en märkbar slapphet låter båda nationernas frånsidor, det svenska lättsinniga öfvermodet och den finska för krångel benägna envisheten, tydligare framträda. Dock röjes allt detta vida mindre här, än i Nyland. Man kan i allmänhet karakterisera Österbottningen som ett frimodigt, energiskt, med rika anlag utrustadt folk, hvars lynne af många orsaker blifvit mera både rörligt och sjelfständigt, än andra Finnars. Till sitt yttre är han, med undantag af vissa orter, sällan öfver medellängd, men undersätsig och muskulös. Utvandrad till södra Finland, igenkännes han lätt på sin trygga hållning och sitt obesvärade väsende. Hans qvinnor äro raskare än någonstädes annars i Finland, för|252|rätta utarbete samt färdas på skjutsar alldeles som mannen. En följd häraf är att de späda barnen alltför ofta lemnas utan moderlig vård, och dö till så stort antal, att i vissa nejder af Wasa län hälften af de döde årligen utgjorts af barn i första lefnadsåret. Läkareråd och upplysning ha numera i någon mån afböjt denna spartanska vanskötsel, som haft till följd, att blott de starkare öfverlefva barnaåren. Bland svenska befolkningen äro Nerpes- och Wöroboerne, bland den finska lemma startRovaniemifolketkommentar i norr samt i söder Alavo- och Kuortaneboerne, jemte deras grannar i Wirdois och Etzeri, de vackraste. Den redan nämnda Lapporacen, som, mångenstädes förblandad, likväl ännu i sin renhet anträffas i soknarne Lappo och Lappajärvi med deras kapeller samt en del af Ilmola, utmärker sig genom en reslig vext, svart hår, bruna blixtrande ögon, krokig örnnäsa samt i lynnet en viss vild energi, hvilken, kastad på åkerbruket, med förvånande ihärdighet rödjer ödemarkerna, men missledd i rusets ögonblick blodar sin hemtrakt med grymma mord. För öfrigt är det omöjligt att gifva en tillfredsställande allmän skildring af ett folk, der nästan hvarje socken särskiljes från sin närmaste grannsocken genom bestämda egenheter. Så t. ex. kan en uppmärksam resande, som några gånger färdats kustvägen fram, utan svårighet åtskilja Rovaniemibon från Kemibon, denne från Ijobon, denne åter från Uleåbon, och så vidare hela kusten nedåt samt i än högre grad bland svenska befolkningen. I allmänhet har Finnen i Uleåborgs län en viss sträfhet i sättet framför Wasa läns Finnar. Denna egenhet är så skarpt markerad, att den öfverallt framträder äfven hos de bildade klasserna, något som man nästan vid första ögonkastet röjer äfven hos nordboerne i universitetets österbottniska studentafdelning.

14 Wasa läns allmoge, både svensk och finsk, är bekant för sin djerfhet i krigen och sina slagsmål under freden. Stundom händer att den ena byns ungdom om lördagsqvällen tågar mangrannt ut mot den andra byns; vid första bästa anledning afbrytas gärdsgårdsstörarne, och hvardera partiet ger det andra efter bästa förmåga på ryggen. Dessa fejder ha sin heroiska sida, som består deri, att kämparne dagen derpå kunna i all endrägt sämjas i samma bänk i kyrkan; men stundom urarta de till blodiga tumult, såsom 1850 i Kauhava kapell af Lappo. Anledningen var den mycket vanliga, att drängar och annan ungdom om söndagsnatten togo husböndernes hästar ur hagen, redo dem förderfvade och lemnade dem hvar de för godt funno. Häröfver förgrymmades husbönderne och utsatte vakt vid den största beteshagen. Följande morgon fanns vakten illa slagen och halfdöd samt hästarne borta. Ungdomen tågade nu i sitt öfvermod, 50 man stark, från gård till gård, der de hade medhåll, och några vilda sällar skaffade ymnigt bränvin. Men husbönderne rotade sig samman till inemot 100 man och lade sig om qvällen i bakhåll gömda i småskogen invid en grind. Stojande kom den berusade skaran vägen framåt; då framsteg ensam och obeväpnad en af de äldste bland husbönderne och manade med goda ord till fred och förnuft. Svaret blef ett påkslag, som sträckte mannen till marken. Än engång framträdde två nye underhandlare och möttes med samma svar. Då sjöd den kufvade vreden öfver, de gömde framstörtade från alla sidor ur skogen, och här uppstod en formlig batalj, der segern om en stund blef fullständig på husböndernes sida och ungdomen fick kapitalt uppå ryggen. Dagen derpå har ett ögonvittne räknat 14 sårade, ur stånd att röra sig, i en stuga i granskapet. Veterligen spilldes den gången intet lif, men partihatet har sedan skördat enskilda offer. – Domstolarnas flesta grofva brottmål äro dråp; blott sällan förekomma öfverlagda mord, ehuru dessa då vanligen äro af grym beskaffenhet. Men allmänna säkerheten är, det oaktadt, utan fara; ytterst sällan händer att en resande ofredas; rån uppå landsväg förekomma icke i mannaminne; ofta stå den resandes alla effekter utan vård öfver natten på gården, och posten har, intill sednaste ändring, utan all fara fortskaffats från socken till socken af ensame obeväpnade gubbar eller ynglingar.

15 Under sednaste mansålder ha de flesta lokala egenheter i klädedrägten försvunnit, och man ser nu mest öfverallt hos männen det gråa vadmalet i jacka, tröja och byxor, omlindade kring vristen med svarta ylleremmar tätt|231| öfver de allmänt brukliga piexorna, hos qvinnorna den randiga mörka yllekjorteln med dess korta åtsittande ylletröja, håret i en fläta samt hufvudet betäckt af en snäf mössa, en bomulls- eller sidenhalsduk. Nordösterbott|253|ningen bär sin grytmössa (patalakkispråk: finska) af svart läder kantad med lamskinn, hans södra granne deremot en sammets-, klädes- eller hundskinnsmössa. Vanligen är den gråa vadmalskapprocken gemensam högtidsdrägt vid nattvardsgång, äfven i hetaste sommaren. De prydliga bindmössorna med sina spetskantade stycken, inkomna under Gustaf III:s tid och allmänna ännu för 20 år sedan, nyttjas nu blott af några få gamla. Deremot äro de långskörtade tröjorna från 1700-taletoriginal: 1700talet åter komna i bruk både hos män och qvinnor; men »körtiläisetspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat ett öknamn för pietisterne, har förlorat sin betydelse, sedan äfven andra begynt nyttja skörten. Pietismen i Wasa län har med sina mörka enformiga färger fördystrat klädedrägten, men tillika på ett förvånande sätt afskaffat den förr så allmänna lyxen med bjerta sidendukar, shavlar och band; numera köpas sådana blott af upplandets Finnar, som bibehållit sin smak för grannlåt. Bland hemgjord utstyrsel märkas Lappo finskornas långa hvita shavlar, fordom äfven kortlifvade hvita klädningar på marknadsresor i höstslasket. Några svenska soknar, såsom Wörå, hafva bibehållit sin fordna drägt, den mycket korta tröjan med de täta knappraderna. Tuppfjädern är likaså vanlig i sprättens mössa, som den kring psalmboken sammanvikna näsduken i ungmöns hand under vandringen till kyrkan.

16 Österbottniska bondens stuga är den bäst byggda, största och ljusaste af alla finska bondstugor; ofta har den vindskamrar eller två våningar, är nästan alltid målad, stundom med olja, stundom rappad, men äfven ofta dragfull och kallare än upplandsstugorna. Renligheten är ej sällan större utan-, än innantill. Eget för orten är det öfver visthuset ute belägna s. k. loftet, der gårdens flickor sofva sommartid. Österbottningen är mycket matfrisk, den svenska bonden, der han så hafva kan, en läckermun. Hans bröllopp räcka vanligen tre dagar under fiolspel, menuett och polska, dervid utsedde pellhållare agera marskalkar. Stugan är på det grannaste klädd med lakan, speglar, brokiga dukar och sommartid med löf. Bruden nedtynges af en prålande skrud, med ofantlig hufvudresning, hvarmed hon måste uthärda i 12 till 16 timmar. Alla närvarande lägga, vid den oundvikliga dansen med endera af brudparet, en penningegåfva på brudfatet och trakteras derefter med bränvin ur en lemma startspilkumkommentar. Största delen af gästerne äro objudne s. k. golfståndare, hvilka, frimodigt framträda, dansa med bruden och gifva sin gåfva. Stundom komma golfståndarne enkom för att slåss, eller ock yppas snart en anledning, som flitigt begagnas; ty att slåss är nu engång Österbottningens svaga sida. Af sådan orsak har i de mest stridslystna soknarna bruket af knif utom arbete blifvit förbjudet. Hvarje by har sina spelmän, ofta försupna, halta eller blinda; musiken utgöres af karrikerade gamla svenska danser, numera äfven af förslitna nyare. Folkvisan i de svenska soknarna är fattig, prosaisk och lefver till en del på melodieroriginal: molodier beslägtade med psalmerna; något rikare är den i finska nejder, men allt af nyare ursprung. Blott ytterst i nordost lefva spår af den gamla runan, mest i trollsångerna. Läskunnigt och vettgirigt är hela landet; dock äro nio böcker bland tio på bondens hylla af andligt innehåll. Flera detaljer längre fram.

17 Österbottningen är ett händigt folk. Hans praktiska lynne har i norden sökt sig ett fält i handelstrafiken, som utmed floderna drifves i stor skala. Störste köpmannen är Kemibon, han omsätter kapitaler till stora belopp; sjelf för han på egen skuta sin lax till Petersburg. Rovaniemi- och Torneåbon drifva stark handel vid gränsen. Sydligare begynner handslöjden. Redan i Kalajoki träffas lemma startbröderne Helanders förträffliga gjutgodskommentar, som sprides kring hela Finland. Gjutaren Mathias Svedbergs ljuskronor och klockor (Malaks) samt urmakaren Särkeläs kronometrar (Lochteå) äro bekanta; än mera smedslägten Könnis berömda ur. Alla dessa hafva med ringa handledning sjelfva upparbetat sina anlag. Till dessa hör äfven orgelbyggaren Granholm i NyCarleby, att förtiga hundrade andra. Trädsnideri af alla slag är mycket allmänt i de fyra mest lemma startträdslögakommentar soknarna GamlaCarleby, Kronoby, Pedersöre och NyCarleby; i finare arbeten drifves det mest som leksak, och månget anlag, som, utbildadt under lyckligare förhållanden, kunnat drifvas till mästerverk i skulptur, nöjer sig nu att utskära örnar till gallionerna på de österbottniske köpmännens skepp. De sistnämnda soknarna lefverera landets bästa skeppsbyggare och äro som sådana allmänt efterfrågade. Hvarje vuxen man, som icke har ett hemman, en stadigvarande tjenst eller ett lönande arbete på hemorten, vandrar ut åt söder och återkommer efter ett eller flera år med sin besparade dagspenning. I alla |254|Finlands sjöstäder ända till Wiborg vid Saima kanal, ja i Reval och Riga, arbeta hela skaror af dessa timmermän.

18 Österbottens historia och topografi har lemnat rikare material, än någon annan del af Finland. Ingen provins har så blodiga minnen, så förskräckliga|232| ödeläggelser att rista i häfdernas bok; ingen har en ymnigare skatt af kulturhistoriska erinringar och berömda namn; ingen har funnit så många nitiska bearbetare i tal och tryck, alltifrån lemma startMartin Wargii år 1643 utgifne Commendatio Bothniæ orientaliskommentar och sedan i fortsättning en lång rad af skriftställare, ända till lemma startE. Grönblads urkunder från klubbekrigetkommentar och lemma startSara Wacklins »hundrade minnen»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Vare sig att det geografiska läget, folklynnet eller de båda främsta nationaliteterna härtill samverkat, det kan icke vara en slump, att Finland slagit sina mest afgörande slag och hämtat så många af sina största män från Österbottens jord. Flera detaljer härom under landskapets minnen.

19 I äldre tider har Österbotten än varit med Westerbotten förenadt under samma höfding, som då kallades ståthållare i Norrlanden, än fördeladt i tre län, Kajaneborgs, Uleåborgs och Korsholms, än åter (1669) erhållit gemensam höfding, tills länefördelningen af 1772 ånyo klöf det vidsträckta landet i tvenne höfdingedömen. Den grefliga kronan öfver dess vapen innebär icke att landet någonsin gifvits såsom grefskap i län åt en enda. Tvärtom var det under Christinas regering, på donationernas gyllene tid, förlänadt på många händer. Kemi socken tillhörde familjen Stjernskjöld, Ijo och Pudasjärvi Åke Axelson Natt och Dag, Uleå slägten Gyllenstjerna, Carlö Taubarne och Limingo familjen Soop. Hela Kajana län med Salo och Brahestad, hvartill då äfven Siikajoki hörde, utgjorde, jemte delar af Savolaks och Karelen, Pehr Brahes baroni. Pyhäjoki tillhörde med frälserätt familjerna Falkenberg och Bjelke, Kalajoki var Schering Rosenhanes baroni, större delen af Lochteå tillhörde Gustaf Horn till Kankas, några mantal assessoren Rosenholm. Kelviå gafs åt hans enka. GamlaCarleby socken utgjorde Banérs baroni, Kronoby var undantaget för hospitalet derstädes och ett kongligt skeppsvarf, Pedersöre och Jakobstad tillhörde familjen De la Gardies grefskap, NyCarleby, Lappo, Ilmola och hälften af Wörå voro Klas Totts grefskap, andra hälften af Wörå bildade Paikulls baroni, Storkyro, Lillkyro, Mustasaari och Wasa stad utgjorde familjen Oxenstjernas grefskap, Malaks och Laihela familjen Bondes baroni, Nerpes var förlänadt åt familjen Liljehöök samt Lappfjärd åt riksrådet baron Simon Grundel Helmfelt*)lemma startMathesius De Ostrobothnia pag. 6, efter Palmskiölds uppgifter.kommentar. Österbotten var således på god väg att blifva de stora familjernas byte och dess folk deras lifegne. Lyckligtvis var denna fara snart öfverstånden. Carl XI:s reduktion drog allt under kronan tillbaka, och så litet fotfäste fick adeln der, att icke en enda sätesgård qvarstår från denna tid. lemma startÄn i dag finnes ett ordspråk, som häntyder på adelns ringa trefnad i denna del af landet.kommentar

20 Ehuru landskapet, genast efter första eröfringen, lydde under Åbo stift, hade det tidtals sina egna andliga styresmän, hvilka än kallades superintendenter, än general- och landtprostar samt afgjorde vissa mål, hvilka eljest hört under konsistorii handläggning. Detta embete hade sitt eget sigill, ett altare med brinnande låga. Äldst af alla soknar är Mustasaari och strax derefter Pedersöre, hvilka båda på sin tid voro de enda i Österbotten och således ofantligt vidsträckta. Gränsen mellan båda klöf nuvarande Wörå i tu, så att allt hvad norrom låg räknades under Pedersöre, allt hvad söderom var under Mustasaari. Från dessa församlingar afsöndrades efterhand de öfriga, klufna i ständigt mindre. Kyrkorna byggdes på öar eller vid flodernas mynning, som namnen tydligt utvisa, hvarföre alla upplandssoknar äro af yngre datum. Alltintill 1851 hörde Österbotten odeladt till Åbo stift; dock att långvariga tvister under biskop Hemmings tid uppkommo angående nordliga gränsen mellan hans och Upsala stift. Sistnämnde år lades norra delen, eller Uleåborgs län, under det nyinrättade Kuopio stift. Hela landskapet innefattar 9 prosterier och 42 soknar med deras kapeller.

21 Den administrativa indelningen, fordom vacklande och ofta ändrad (se härom sid. 62), erhöll sin nuvarande gestalt efter stiftandet af Wasa hofrätt 1775 samt genom läneregleringenrättelse i originalet af 1831. Landet hör i judicielt hänseende under nämnde hofrätt och Österbottens lagsaga, har 9 härader och 7 provincialläkaredistrikter.|255| Landskapet uppställde fordom Österbottens infanteriregemente om 8 kompanier och 1 200konsekvensändrat/normaliserat man (725 för Wasa och 474 i Uleåborgs län). Kajana län åter uppställde 3 kompanier jägare om inalles 353 man, hvartill kommo 345 man enrolleringsmanskap. Pedersöre och Kronoby soknar utgjorde, i stället för rotering, 70 timmermän till skeppsbyggeriet i Carlskrona.

22 I. Österbottens i söder smalare, i norr bredare gestalt kan närmast liknas vid en lemma startkindbogekommentar eller ett öra. Korsholms södra härad utgör dess sydvestra del, ett slättland afbrutet af de föga betydliga Bötombergen samt en mängd små åar och träsk, hvilka dock nu till stor del uttorkats. Hit höra: a) Lappfjärd vid en hafsvik af samma namn; afskildes strax efter 1593 från Nerpes. Gamla kyrkan af år 1666 är nyss ersatt af lemma starten ny dyrbar och prydlig stenkyrkakommentar. I söder ligga Sideby, i nordost Bötom och i sydost Storå kapeller. I denna socken grundade Pehr Brahe den 5 Dec. 1649

|233|

23 ChristinestadKoppö landtudde, fordom en by. Två år derefter, den 9 Mars 1652 erhöll staden sina privilegier och tillåtelse att uppkallas efter drottning Christina. År 1765 fick Christinestad stapelfrihet på Kaskö och ändtligen 1789 egen stapelrätt. Under staden lyda 4 378konsekvensändrat/normaliserat tunnland åker, äng och skog. Stadsplanen upptager 66 tunnland i 241 tomter. Christinestad, som hör till Lappfjärds pastorat, men jemte tre närliggande byar utgör ett särskildt kyrkogäll med egen kapellan, har vidpass 2 500konsekvensändrat/normaliserat invånare, lägre elementarskola m. m. Staden, till lästetal (1851: 3 802konsekvensändrat/normaliserat) den sjette eller sjunde i landet, drifver en betydande export, men ännu större import, hvarmed dess handlande till låga priser och ej utan oblida ögon af andra städers köpmän, förse halfva Finlands marknader. Med eller utan skäl har man förebrått en del af Christinestads köpmän att för vinningen af en stark omsättning underbjuda de öfriga. Stadens hamn är, näst Kaskö, den bästa i Österbotten; fartygen gå helt nära den långa kostbara bron, som förenar udden med fasta landet och 1845 invigdes med stora högtidligheter. Här inskjuter öster om landtungan den långa och smala Christinestads fjärden. Vester om landtungan ligger Björnö. Stadens mark är backig, hvilket, jemte de tättbygda gårdarna, ger det hela ett trångt utseende. Kommunalandan har de sednare åren visat sig verksam i flera vackra företag, bland hvilka en betydande pensionskassa för behöfvande borgares understöd intager främsta rummet.

24 Vid kusten norrom Lappfjärd är 2) Nerpes, enligt uppgift af lemma startnäräpääspråk: finskakommentar, masurspets eller ända, emedan en björkbevuxen landtudde här utskjuter i hafvet. Landet likt Lappfjärd, kusten genomskuren af en mängd vikar och sund; skärgården begynner att utbreda sig i talrika små ögrupper invid kusten. Nerpes omtalas som egen församling redan 1331. Folket i denna nejd är djupt svenskt och mycket egendomligt; karlarne tilltagsne sjömän och skjälskyttar, segla med egna skutor, fordom på Stockholm, numera på Helsingfors, Riga, Reval och Petersburg. För allmogens deltagande i kriget 1808 blef Nerpes strängt straffadt. Qvinnorna äro, jemte dem i Wörå, de vackraste svenskor i Finland. I mången hård tid ha de visat prof på djerfhet och mod, stundom äfven på grymhet, såsom när de under klubbekriget hjelpte att med sina ämbaren klubba och med stänger nedstöta Flemingens ryttare under isen. Språket är fullt af urgamla ord och böjningar; aspirationen i början af ordet blir ett Q (qvadan, qvart = hvadan, hvart o. s. v.). Hit hör i öster Östermark och vid kusten norrut Korsnäs kapell. Korsnäs kyrka har fordom varit en på sin tid ryktbar offerkyrka, der sjöfarande, som under stor nöd gjort löften, brukade gifva allehanda föräringar. Genom det nu torra Silmarsundet i Nerpesoriginal: Nepes har ock fordom en så allmän segelled gått fram, att der till sjöfarandes tjenst varit kyrka och kyrkogård. Ute vid hafsbandet i sydvest höja sig på en holme de oansenliga byggnaderna af det lilla

25 Kaskö, priviligierad stapelstad den 30 Juli 1785, skönt beläget mellan det smala Nyängs- och det djupa Kaskösundet, der fartygen, trygga för alla stormar, lägga till invid torget. En 189 alnar lång bro af sten förenar holmen med fasta landet. Rundtomkring ligga talrika holmar, som skydda redden, Järfö, Ängsö, Eskesö, Skjälgrund m. fl., alla långsträckta från norr till söder. Det var denna ypperliga hamn, näst Helsingfors den bästa i Finland, hvilken, jemte det rikliga strömings- och skjälfisket, gaf Kaskö sitt upphof, deri dåvarande superkargören Bladh, en varm patriot, tog en verksam del. Till staden donerades Herrmans hemman med omkring 530 tunnland jord i skärgården, sedermera betyd|255|ligt ökt genom tillandningar. Stadsplanen upptager 214 tunnland med 552 indelade tomter, hvarföre dess karta har ett reguliert och prydligt utseende, men endast 150 tomter äro bebyggda, mest med fiskares låga boningar. De sednare åren hafva köpmän hitflyttat från Wasa, hvarföre staden, som har omkring 800 invånare och (1851) en handelsflotta om 823 läster, syntes vara i hastigt uppgående, men detta hopp har åter svikits genom täta sjöskador och andra handelns förluster. Kaskös välstånd fortfar att till största delen bero af fisket, som klagas vara i aftagande. Om vårarna ser man not dragas vid sjelfva torget. Staden har sedan 1817 magistrat, lägre elementarskola m. m., äfven apothek, men ingen läkare; till kyrka begagnas ett större trädhus. Orten utgör ett predikogäll under Nerpes med egen predikant.

26 Öster om Nerpes ligger 3) Östermark, af Finnarne kalladt Teuvaspråk: finska efter en liten sjö af samma namn. Hörde fordom till Nerpes och hade egen prest sedan 1673; 1704 brann kyrkan genom åskeld. Folket dels finskt, dels svenskt. Vidare i norr är 4) Malaks af Maanlahtispråk: finska, en bred och djup vik, som af Svenskarne kallas Söderfjärden. Emedan fordom en otalig mängd svanor här uppehållit sig höstetid, härledes det närbelägna kapellnamnet Solv af sulkaspråk: finska, gen. sulvanspråk: finska, vingfjäder. Malaks skildes år 1607 från Mustasaari. Landet slätt, fullt af små åar och torkande träsk; folket rent svenskt af vesterbottnisk härkomst, flinke fiskare, skyttar och sjömän. Hit höra i söder |234|Pörtom och Petalaks predikogäll. Skärgården utbreder sig ytterst vidsträckt och örik. Störst äro Wargö och Bredskär. På Storskär ö har fordom funnits en begrafningsplats invigd af en biskop; man gissar på Arvid Kurck, som från dessa nejder gjorde sin olycksfärd år 1522. I Pörtom är lemma startBerga glasbrukkommentar (Sjöberg). – 5) Mustasaari är den af Svenskar tätt befolkade kustsocknenoriginal: kustsoknen närmast i norr, omgifven åt hafssidan af den rikaste skärgård. Störst äro Walgrund och Björkö; på den tredje i storlek höjer sig Replot kapellkyrka, hvars hela församling består af fiskare och skyttar, bosatta på Valsöarne, Lappören, Espskär, Köklotoriginal: Koklot, Wärlaks och hundrade andra, bland hvilka de i norr belägna Michelsöarne (i ortens munart Mitjilsöuran), bestående af en tallös, grönskande, för en främmande seglare högst förvillande skärgård. Gent öfver på fasta landets djupt genomskurna, tillandade, föränderliga kust är Qveflaks kapell (Koivulahti, Björkvik) med den utskjutande halfön Iskmo Storö. Här utfaller Kyro i uppgrundad mynning. Folket är svenskt, nära beslägtadt med Westerbottningarne, mera redbart än desse; dock beskylles det ej utan grund för en viss gensträfvighet mot prester och embetsmän. Munarten utmärker sig genom ändelsen in: hästin, plojin o. s. v. I Qveflaks ligger lemma startGrönviks glasbrukkommentar; i Mustasaari lemma startGranfors pappersbrukkommentar (Grönberg). Farleden fordrar goda lotsar; numera ankra fartygen i Brändö hamn, en mil från

27 lemma startWasakommentar. Ortens första betydenhet härrör af det i urminnes tid, man vet icke mera af hvem, anlagda fästet Korsholm. Sägner och häfder tillskrifva slottet Birger Jarl och härleda dess namn af ett stort trädkors, som på den då kringflutna kullen varit upprest, på engång såsom en kristlig symbol och såsom en tillflyktsort för omvände och för sin tro förföljde hedningar. Mer än något annat finskt fäste är Korsholms forntid insvept i djupt mörker. Man tror sig igenfinna dess namn i det »Krytzberg»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket år 1398 omtalas i fördraget mellan konung Albrecht och Margaretha. Under följande sekler var Korsholm än förbehållet kronan, än lemnadt i län åt enskilde. År 1647 skänktes denna kungsgård med dess vidsträckta ägor till Wasa stads utvidgande, återtogs 1651, i utbyte mot andra lägenheter, och förlänades åt Gabriel Oxenstjerna, indrogs ånyo till kronan 1674, var sedan anslaget till landshöfdingens aflöning och bestämdes slutligen 1847 till modell-farm för landtbrukets upphjelpande. Påtagligen anlagdt af Svenskar mot Finnar, förlorade Korsholm i en sednare tid, och efter anläggandet af Uleå och Kajana fästen, all annan betydelse, än den att vara hufvudorten för Korsholms län samt tidtals residens för ståthållarne i Norrlanden. Veterligen har slottet aldrig utstått någon belägring; man känner ej heller när dess fästningsverk blifvit förstörda. Numera återstå deraf endast de höga grönskande vallarna, en kär förlustelseort för stadens ungdom, hvilka likväl de sednaste åren, för residensets skull, blifvit betydligt aftoppade. Det här belägna länehäktet befolkas af södra Österbottens ryktbara slagsbultar.

28 Wasa anlades i grund af Carl IX:s fundationsbref, dateradt den 2 Okt. 1606, på Mussar (Mustasaari) bys ägor invid en hamn,|257| som då var djup och förträfflig, men sedan uppgrundats omkring 9 fot och i följd deraf blifvit obrukbar för handelsfartygen. En smal inskjutande hafsvik, Sundet kallad, stryker långs stadens vestra sida, och gentöfver är Klemetsölandet, fordom kringflutet, nu förenadt med fasta landet. I början af sin tillvaro (1611, 1617) erhöll Wasa, jemte den tiden förmånliga privilegier, äfven betydliga donationer af jord, hvilka likväl till en del indrogos vid reduktionen, så att staden numera, utom Korsholms ägor, besitter omkring 4 000konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord. Wasa bildar på kartan en nära nog regulier fyrkant om 118 tunnland och indelad i 303 tomter, med den gamla sköna kyrkan och det förfallna skolhuset i norra delen, i den södra åter Korsholm i vester samt hofrättens byggnader*)Om det 70 alnar långa prydliga hofrättshuset läses i Franzéns dikter ett epigram, föranledt af en utlännings beundrande utrop: lemma start»är det i Finland bygdt, det huset?»kommentar lemma startBygnadenoriginal: Bygnadenkommentar, på sin tid ansedd som ett underverk, invigdes 1784 och bär inskriften: lemma startGustavus III R. S. A.: no Imperii XII exstruxit Themidique dicavitspråk: latin.kommentar med deras lummiga dubbla alléer, stadens mest omtyckta promenad, omgifven på båda sidor af vackra hus, ursprungligen byggda af hofrättens tjenstemän och ännu till en del af dem bebodda. Strax derinvid är det på aktier byggda societetshuset med dess trädgård och park. Grönskan får ersätta den saknade utsigten öfver större vatten. För öfrigt är Wasa till stor del väl bebygdt, ehuru gatornas smalare utrymme och alla de äldre husen erinra om svenska tidens nu förgångna smak. Ett nytt gymnasiihus kommer att, jemte residentet, bidraga till stadens prydnad. Här finnas, utom vanliga embetsverk, Wasa hofrätt, guvernören öfver Wasa län, ett år 1844 invigdt gymnasium, en högre elementar-, en handels-, en slöjd- och en navigationsskola, länelazarett, provincialläkare, helsobrunn, m. m., vidare ett lemma starttryckerikommentar, lemma startbokhandelkommentar, lånebibliothek|235| och lemma startegen tidning (nu Ilmarinen)kommentar. Stadsförsamlingen är förenad med Mustasaari pastorat, folkmängden omkring 3 500konsekvensändrat/normaliserat. Oaktadt de inskränkningar man fordom envisades att pålägga handeln och hvilka, till förmån för Åbo och Stockholm, hårdast tryckte det verksama Österbotten, hade Wasa redan år 1714 10 större fartyg. Derefter gick Wasa genom kriget tillbaka, erhöll 1765 stapelrätt och repade sig med hastighet. År 1779 undgick staden den hotande faran att se denna stapelrätt öfverflyttad på Kaskö. Sednaste krigs olyckor hemsökte äfven Wasa; efterhand har det åter repat krafter och liflighet; dess välstånd, betryggadt genom en talrik och förmögen kringboende allmoge, har måhända jemnare fördelats, i stället att, såsom förr, vara hopadt på några få händer. År 1851 hade Wasa en handelsflotta om 3 497konsekvensändrat/normaliserat läster. Exporten har aftagit i följd af skogbrist, men importen och frakthandeln stigit. Här finnas en tobaks- och en f. d. klädesfabrik, ljusfabrik och beckbränneri. Wasa stads kommunalanda har de sednaste åren visat sig i gamla hamnens uppmuddring samt pålandet af en kanal genom det grunda inloppet, till lättnad för sjöfarten. Här finnes ock ett mossodlingsbolag, som, stiftadt i början af detta sekel, gjort sig i hög grad förtjent af nejdens uppodling.

29 Till häradet höra vidare följande upplandssoknar: 6) Ilmola med Kauhajoki, Kurikka, Jalasjärvi och Peräseinäjokioriginal: Peräsäinäjoki kapeller. Denna socken hvars namn några härleda af den lilla ån Ilmajoki, består till största delen af en ofantelig kärrmark med bördig mylla, full af små träsk och åar, men numera till stor del uttorkad och tillgänglig för odlingen, hvartill ett här inrättadt landtbrukssällskap mycket bidragit. I hög grad glädjande är anblicken af dessa fordna vildmarker, nu klädda i yppig grönska. Folket är finskt af Lapporace, uppblandad med Tavastlänningar, och besökte fordom Storkyro kyrka, tills Ilmola år 1516 fick egen kyrka, invigd af biskop Arvid Kurck, och 1532 egen pastor. Här slog klubbekriget sitt största slag. Här ligger äfven Östermyra krutbruk, hvarom mera. Slutligen hör till häradet 7) Laihela (Laihia) med Jurva kapell. Namnet härledes af laihaspråk: finska, mager, hvarom finnes i kyrkoboken antecknadt: lemma start»Hæres est verus Lajala Laiha meus»språk: latinkommentar – hvilket dock föga slår in, emedan dess slättland är bördigt och den finska befolkningen välmående. Laihela hörde förr dels till Storkyro, dels till Mustasaari, fick egen kyrka 1508 och blef skild socken under Johan III:s tid. Till häradet hör ock en del af Nurmo (se Lappo).|258|

30 II. Korsholms medledels härad omfattar kusttrakten närmast norrom det förra. Här äro 8) Storkyro*)lemma startRudbeck d. ä. bevisar ur Plutarchus, att hela Finland fordom kallats Kyronia af de Greker, som fordom bosatt sig här.kommentar Kyro skulle då vara en lemning af detta namn! (Iso-Kyrö) med Ylistaro kapell och Orisbergs bruksförsamling. Genom den jemna slättens lergrund strömmar Kyro elf. Om den för sin odling berömda nejden säger ordspråket, att »Storkyro åker och Limingo äng ha icke sin like i bredd eller längd».konsekvensändrat/normaliserat Folket finskt, bildadt och välmående; rika jordägare, såsom Hannuksela, utså årligen 100 tunnor råg. Storkyro kyrka, byggd år 1304, således en af de äldsta i landet, lutar nu till förfall och lemma startersättes af en ny stenkyrkakommentar; pastoratet är ett bland landets rikaste. Här stod det ryktbara slaget 1714, hvarom mera. lemma startJernbruket Orisbergkommentar (Björkenheim) ligger täckt vid en liten sjö och smider 500 skeppund. Ägaren har der uppfört ett landtligt slott. – Närmast i vester är 9) Lillkyro (Wähä-Kyrö), som afskildes från det förra år 1607 och derförinnan hette Alastaro. Land och folk såsom i Storkyro. Dess vestliga del sträcker sig ända till kusten. – 10) Lappo, stamsätet för en af de märkvärdigaste folkracer, är finskt, har vidsträckta låga bergstrakter, bland dem det fordna offerberget Simsjö, och var, likt Ilmola, ett ofantligt öde kärr, tills det energiska folkets ihärdighet odlade obygden. För tjugu år sedan byggdes midtigenom kärret en milslång väg på kaflar, torf och lera. Sedan dess ha oöfverskådliga åkerfält med djupa snörräta diken utbredt sig på båda sidor i den fordna vildmarken. Derförinnan var Lappo tjärans förnämsta hembygd i Wasa län, men under den heta sommaren 1831 förödde skogseldarne en sträcka af flera mil och deras rök dref i tjocka moln ända till den 7 mil aflägsna kusten. På dessa vilda sveder vexer nu en jemnhög löfskog, tjärbruket har minskats till hälften och skördarna ökats tredubbelt. Här, nära Lappojoki och kyrkobyn, som dervid uppgick i lågor, stod slaget den 14 Juli 1808. Kauhava kapell i norr är ännu till hälften en mörk stenbunden vildmark, folket idogt, men ocksåoriginal: ochså beryktadt såsom de mest mordiska slagsbultar sinsemellan. Till någon del gäller detta äfven om Nurmo predikogäll samt kapellerna Yli- och Alahärmä, hvilkas lika vilda natur märkbart inverkar på folklynnet. – Gladare till både folk och natur är det i vester belägna 11) Wörå, en behaglig kustnejd, omvexlande med låga löfbevuxna kullar, mellan hvilka små åar slingra sig fram. Folket är svenskt, af omisskännelig härkomst från |236|Dalarna, blondt, öppet, rörligt, gladt, häftigt uppbrusande och ovanligt vackert; dess dialekt är för främlingen svårt begripelig. Maxmo kapell med dess fiskarefolk och dess herrliga skärgård (Öster- och Westerö, Tengmö m. fl.) ligger vid kusten; likaså det genom slaget ryktbara Oravais (af Oravaspråk: finska, ekorre) som har egen hamn och eget skeppsvarf på den betydliga ön Oxkangar. Dess sjötrafik gäller mest den här belägna masugnen jemte lemma startKimo jernbrukkommentar (Björkenheim) vid en liten å af samma namn; smidet, 1 165konsekvensändrat/normaliserat skeppund, är ett bland de större, men har aftagit i följd af kolbrist. I Oravais vidtager den lerblandade sandgrunden. Härifrån går kustvägen norrut till 12) NyCarleby socken, hvilken 1611 skildes från Pedersöre. Namnet uppkommet till skilnad från den liknämnda äldre orten; landet slätt, genomflutet af den forsande Lappojokioriginal: Lappoki, och mycket sundt; skärgården rik och täck; största öar äro den 2 mil långa med hallon och barrskog tätt bevuxna Frösön och den mythiska Thorsön med sina djupa klipphamnar. Folket mest svenskt, af småländsk härkomst. Byarna byggda utmed elfstranden. Här ligger ock lemma startKeppos betydliga sågkommentar (Malm, v. Essen); ett pappersbruk inrättas. Munsala kapell med dess sjöbyar upptager en halfö med vidsträckta tillandningar. lemma startEtt glasbrukkommentar (Grenman) är nyligen här anlagdt. Vid tre strida forsar af Lappojoki, en knapp half mil från dess mynning, ligger det täckt belägna

31 NyCarleby, (lemma startUusi Karlebykommentar) anlagdt af den store Gustaf Adolf år 1617 vid den då alltupptill staden segelbara elfven. Skeppsgården kallas ännu den vidgade stranden vid stadens norra del, men sedan hundrade år ha endast jakter och sedan femtio år endast båtar flutit upp genom nedersta forsen, den fiskrika Ragnörn. Numera ankra mindre fartyg vid Djupsten ½ mil och större vid Alörn ¾ mil från staden. Skeppsvarfvet har fyra gånger flyttats, hvarje gång allt längre ut, och är nu på den vackra, med en mängd sommarboningar bebyggda Alörn. Sina privilegier fick staden den 7 Sept. 1620 och gynnades mycket i början, så att både landshöfdingesätet (1648) och sedermera Wasa trivialskola|259| (1641) voro en kort tid här förlagde. Med deras bortflyttning gick stadens börjande välstånd åter tillbaka. På 1830-taletoriginal: 1830 talet tog handeln rask fart och staden ägde då öfver 2 000konsekvensändrat/normaliserat läster, men nedgick hastigt under en tät rad af sjöskador och cessioner samt utgjorde 1851 blott 948. Midsommardagen 1808 var här en liten, men het batalj; vid sitt återtåg brände Finnarne bron, hvilken sedan år 1817 uppfördes af v. Rosenkampff och då ansågs, för sin höjd öfver den brusande forsen, för ett storverk. NyCarleby har alltfrån dess början skonats af elden och bibehåller ännu från 1600-taletoriginal: 1600 talet sina trånga krokiga gator, inknappade af den vid islossningar nedrasande höga elfstranden. Stadsplanen, förr blott 24 tunnland, utbreder sig nu äfven till elfvens vestra strand. Under staden lyda 3 042konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord; här, som i andra österbottniska städer, idka köpmännen, till skada för handeln, både åkerbruk och boskapsskötsel. Staden har 1 100konsekvensändrat/normaliserat invånare, förenade med landsförsamlingen i gemensam kyrka och själavård; för öfrigt lägre elementarskola m. m. En på sin tid berömd helsobrunn och en stor mjölqvarn med grynverk m. m. ligga tätt derinvid.

32 III. Kuortane härad, som utgör Österbottens sydöstra hörn, för läsaren för ett ögonblick till upplandets skogar. Sydligast är 13) numera Alavo socken med Kuortane kapell (fordom under Lappo) och Töysä predikogäll. Landet slätt, genomskuret af sjöar, skogarna strängt anlitade till tjärved och skeppsvirke. Enligt folksägnen, drunknar ingen i Kuortane sjö, som är af en Lapp förtrollad. Folket finskt, idogt och välmående, lätt till lynnet och vackert till utseendet. Väfnader produceras i stor mängd till salu. 14) Lappajärvi (fordom under Pedersöre) kring insjön af samma namn med Evijärvi, Windala och Alajärvi kapeller samt Kortesjärvi, Soini och Lehtimäki predikogäll, är uppfylldt af stora kärr och mycket frostömt. Folket dels af tavastländsk, dels af Lappo race. Fordom bodde här talrika svenska kolonister, som sedermera sammansmält med Finnarne. Soini, och än mer det ensliga Lehtimäki vid landtryggens fot, äro fulla af höjder och naturskönheter. Häradets öfriga delar höra till Satakunda.

33 IV. Korsholms norra härad utgör norra delen af Wasa län. Vid kusten är 15) Pedersöre med Larsmo samt i öster kapellerna Esse och Purmo. Namnet, på finska Pietarsaarispråk: finska, härledes olika, af somliga deraf att nejden, som än i dag utgör en halfö, vid kyrkans byggande varit kringfluten och först bebodd af en svensk fiskare Peder; andra deremot tyda på S:t Peters penning, den tionde, som i katholska tiden erlades till påfven. Landet slätt och stenbundet, hvarföre de flesta åkrar äro med tjocka stenmurar omgärdade; skärgården talrik. Larsmo kapell består af en mängd bebodda öar. Folket raskt och händigt, Finlands bäste timmermän; enligt en obestyrkträttelse i originalet uppgift*)lemma startEric Cajanus om Kronoby socken (1755) s. 18.kommentar, äro inbyggarne här och i Kronoby af vermländsk härkomst.original: härkomst, Jakob|237| de la Gardie, som 1652 fick soknen i förläning, hindrades af döden att här anlägga en tillämnad stad. Följande år utfördes denna afsigt af hans enka Ebba Brahe, som genom Henrik Tavast lät på Pinnonäs fordna kungsladugårds ägor grundlägga och efter sin salige herre uppkalla

34 Jakobstad. Privilegierna äro utfärdade den 21 Nov. 1660 och sedan flerfaldigt bekräftade. Genast i början uppstod en stark rivalitet med NyCarleby, som här idkat handel tillförene och nu vid strängt straff härifrån utestängdes. Nära nog hade Jakobstad i denna å ömse sidor afundsama täflan dukat under, i det att Carl XI år 1682 anbefallte stadens ödeläggande och invånarnes flyttande till närmaste andra städer, en fara, som först år 1689, efter flera uppskof, var öfverstånden. Tjugufem år derefter, 1714, blefvo staden d. 4 Mars och kyrkan d. 30 Nov. af fienden brända. 1765 fick Jakobstad stapelrätt under GamlaCarleby tullkammare och ändtligen 1793 full stapelfrihet. Sedan dess steg dess välstånd betydligt. Den 2 Sept. 1835 kl. efter 10 på aftonen uppstod eldsvåda i rådman Forsbergs gård och utbredde sig under stark nordvestlig vind öfver hela den södra och bäst bebyggda delen af staden, dervid 73 gårdar, rådhuset, en mängd magasiner m. m. totalt nedbrunno. Först följande middag var faran för återstående gårdar förbi. Brandstodsbolagets förlust var 72 000konsekvensändrat/normaliserat rub. banko ass., den enskilda förlusten vida större. Men Jakobstad repade sig hastigt nog och vann på sin nya reglering 1836 både utrymme och prydlighet. Staden har omkring 3 000konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord; stadsplanen utgör 95 tunnland, indelade i 232 tomter. Dess 2 000konsekvensändrat/normaliserat invånare höra till Pedersöre pastorat. Jakobstad har,|260| jemte provincialläkare och vanliga inrättningar, en på donation af framl. Kommerserådet Lindskog grundad lägre elementarskola. Tvärsigenom staden rinner en bäck; en half mil i vester är öppna hafvet, tre qvart mil i norr är redden och rundtomkring i norr och öster en tallös mängd af öar och sund, vid hvilka stadsborna uppfört de täckaste sommarboningar. Jakobstad hade 1851 en flotta af 3 317konsekvensändrat/normaliserat läster, bland hvilka hälften på en enda hand, kommerserådet Malms. Både import och isynnerhet export äro ganska betydliga.

35 Långs den vid kusten slingrande vägen kommer man närmast i norr till 14) Kronoby. Här fanns af ålder en kyrka, Påras (Poras) benämnd efter åns dåvarande finska namn; egen pastor tillsattes 1607, då Carl IX:s kröning gaf anledning till namnet Kronoby. Land och folk som i Pedersöre. Om ortens stora skeppsbyggeri säger doktor Wallin i sin dagbok år 1707: lemma start»Vid Carleby och Cronoby är det största skjeppsbyggeri, der årligen skjepp förfärdigas. År 1692 fördes härifrån 32 örlogsskjepp. Här har ok fordom stora Cronan varit bygder. Engländarne måste sjelfva tilstå dessa vela med dem lemma startæmulerakommentar om Konsten, ja ok lemma startsupererakommentarkommentar – Här var ock fordom på Korpholmen, ett hospital för hela Österbotten uppfördt 1631, jemte särskilde byggnader för spetälske. Sedan denna vidriga sjukdom, som man tror föranledd genom ymnigt förtärande af skjälkött, upphört, blef hospitalet en bostad för sinnessjuke, som under egen läkare här bodde nog trångt och uselt, intill dess lemma startdet nya dårhusetkommentar i Helsingfors för dem öppnade en mera vårdad fristad. – I öster är Terijärvi kapell med svensk befolkning, om hvilken ännu för 30 år sedan det berömliga intyg gafs, att der i mannaminne intet oäkta barn blifvit födt och intet mord begånget. – Vidare i norr är 15) GamlaCarleby med de vid Wetilijoki liggande kapellerna Kaustby, Öfver- och Neder-Wetil samt Halso predikogäll och det genom lemma startRunebergs dikt så ryktbara Perhokommentar. Ortens finska och äldsta namn är Kokkola (Kokkolahti, Örnvik), så benämnd efter en numera uttorkad vik, på hvars fyra stora klippor, Kokonkivetspråk: finska, hafsörnarna plägade lura på fisk. Namnet Carleby härledes från Carl VIII Knutson; en påtagligen grundlös sägen uppgifver att denne konung någon tid här sökt en tillflykt. Landet slätt, genomströmmadt af nyssnämnde å, hvars största fors heter Karjalakoski, efter ryske Karelare som der omkommit. Kusten djupt inskuren; Bredviks-, Yxpils- och Trullöfjärdar äro uppfyllda af holmar; störst äro Knifsund, Trullö och Renö med namn efter Lapparne samt Tankar fiskeläge. Folket dels djupt svenskt, mycket eget i lynne och språk, dels uppblandadt finskt. Klubbekriget och stora ofreden ha på orten efterlemnat många minnen.

36 Här anlades genom fundationsbref af d. 7 Sept. 1620 på Ristrands bys ägor och vid den då segelbara Kokkolahti (Kyrkofjärden) staden GamlaCarleby, så kallad till skilnad från NyCarleby; det förra för i vapnet en liggande, det sednare en å ända stående tjärtunna, båda med en ur lemma startsprundetkommentar utslående låga. År 1765 erhöll staden stapelfrihet. Numera är viken uppgrundad; blott en smal försinande rännil, Sundet kallad, återstår vid stadens östra sida, och fartygen nödgas ankra en mil derifrån på den öppna redden vid Trullö. Inloppet är af många grund försvåradt. Hårda öden ha öfvergått denna stad alltifrån dess begynnelse. Dess första invånare voro bönder i Ristrands by, som slogo sig på handel; dess första hus deras oregelbundna kojor. År|238| 1664 blef allt hvad dertills hunnit byggas totalt af eld förstördt. Derpå reglerades staden bättre. År 1697 dog dess halfva folkmängd, 234 personer, mest af hunger, ut. År 1710 härjade pesten så svårt, att de döde ej fingo rum i kyrkogården, utan måste för deras skull en ny inredas. År 1714 inkom fienden efter Storkyro slag med stor förödelse; många af stadsborna omkommo, än flera flydde; de bästa husen begagnades till stall, de sämre brändes till ved. Ett och tjugu år efter denna nödens tid ödelades ånyo, den 4 Juli 1742, halfva staden af eldsvåda; 53 år derefter, den 5 Maj 1805 utbrast ånyo eld i rådman J. Lithéns gård och lade två tredjedelar af GamlaCarleby i aska. Sedan dess har staden förskonats; lik alla österbottniska städer, kom dess handel i välstånd under lemma startkontinentalsystemetkommentar, och betydlig förmögenhet hopades på några händer. Handelsflottan utgjorde 1851: 3 310konsekvensändrat/normaliserat läster. Exporten är, med bidrag från sågar i uppsoknarna, betydlig. Folkmängden är 2 500konsekvensändrat/normaliserat och bildar ett särskildt predikogäll under GamlaCarleby pastorat. Stadens ägor omfatta 1 632konsekvensändrat/normaliserat och stadsplanen, en åt sundet något utböjd rektangel, 43 tunnland i 254 tomter. Marken är jemn, några de|261| största gatorna välbyggda, omgifningarna sterila och flacka. Jemte vanliga inrättningar finnes här lemma starten af landets äldsta småbarnsskolor, grundad af Kommerserådet A. Donner och Handl. M. Hongellkommentar. En annan donation af framl. Doktor Lindebäck afser ett blifvande lazarett. Ett här drifvet tobaksspinneri förser en stor del af Österbotten med lemma starts. k. långtobakkommentar.

37 Norrom GamlaCarleby inkommer den resande i 16) Kelviå socken med Ullava predikogäll i sydost. Namnet härledes af svenska orden källa och å, emedan den här flytande Storån säges upprinna under en sten i Lylyneva kärr. Nejden vid kusten lindrigt kuperad, hvarföre dess annars föga betydliga backar äro en skräck för de dervid ovane österbottniske hästarne. Längre inåt vidtaga stora kärrtrakter. Här börjar finskans område, som sedan fortfar norrut. Soknen skildes 1639 från GamlaCarlebyoriginal: G:Carleby. – 17) Lochteå, med Ylikannus och Toholampi kapeller samt Lestijärvi predikogäll, har sitt namn af lohispråk: finska, lax, och skildes 1580 från Pedersöre. Landet som Kelviå, men slätare; folket idogt. lemma startEn betydlig såg är här anlagd af Handl. Roos i GamlaCarlebyoriginal: G:Carlebykommentar. Ett förfallet monument betecknar den punkt, der konung Adolf Fredrik år 1752 spisade middag i det gröna. Härefter vidtager Uleåborgs län med

38 V. Salo härad, hvars vidsträckta område upptager länets sydvestra delar. 18) Haapajärvi socken med Pidisjärvi och Reisijärvi kapeller skildes för få år sedan från Kalajoki. Landet har låga åt nordvest till kusten gående bergsryggar; tvenne af deras hällar benämnas Hinkoan- och Kuhingovuori. 19) Kalajoki, med Ylivieska, Alavieska, Rautio och Sievi kapeller, skildes år 1525 från Salo och utgör ännu, efter dess klyfning, en af landets folkrikaste soknar. Soknen drifver stark handel, dess marknader äro ännu bland de mest besökta i norden. GamlaCarlebyboeroriginal: G:Carlebyboer hafva här egna tjäruplatser. Märkvärdigt är Kallankarioriginal: Kallankaari skär vid kusten, sedan urminnesoriginal: urminne tid ett gemensamt fiskeläge för närmaste soknar. Sommartid bebos stället af omkring 200 menniskor, hvilka här hafva en gammal kyrka, der fordom pedagogen i GamlaCarlebyoriginal: G:Carleby tjenstgjorde som prest. Äfven torde Kallankarioriginal: Kallankaari vara den enda ort i Finland, der en särskild hamnrätt kommit i utöfning*)lemma startH:fors Morgonblad 1843 N:o 21.kommentar. – 20) Pyhäjoki, med Kärsämäki, Pyhäjärvi, Haapajärvi, Oulais och Merijärvi kapeller, skildes från Salo omkring 1593 och bibehåller ännu sin oformliga utsträckning af 18 mil från sydost till nordost. Om det så allmänna namnet Pyhäspråk: finska, som här vidlåder både insjön, elfven och flera punkter, lemma startanför Mathesiuskommentar en käringsaga af innehåll, att då ströfvande Ryssar lägrat sig invid Pyhälä gård, hade buskar vuxit upp öfver deras hufvuden, hvaraf hände, att då vakten velat afhugga buskarne, han tillika afhuggit de sofvandes hufvuden; och skall fienden dervid ha lemnat gården med utrop: tämä paika on pyhäspråk: finska, detta ställe är heligt. Vid elfvens nu grunda utlopp hafva Brahestadsboer haft sin tjäruplats. Haukikivi klippa är märkvärdig för sin höjd och en gammal inskrift. – Vidare 21) Salo med Salo och Wihandi kapeller, så benämndt, emedan platsen der kyrkan står (Kirkonluoto) fordom varit kringfluten. Salo är den äldsta socken i norra Österbotten och särskildes redan i Magnus Smeks tid från Pedersöre. Landet lindrigt kuperadt, kusten för det mesta kal. Här grundlades af Pehr Brahe, genom fundationsbref af den 5 Dec. 1649, det efter hans slägt benämnda

39 Brahestad (Salo, Salosten kaupunki). Privilegierna äro stadfästade åren 1651, 1652, 1676, 1680 och 1791, då Brahestad erhöll stapelrätt. Vapnet är det gamla Braheska. Staden är belägen tätt invid kusten; dess hamn, som skyddas af Långholmen m. fl. mindre öar, har sedan 200 år mycket uppgrundats. Till staden donerades ursprungligen Palo och Savolaks byars mark, hvilken sedan till en del blifvit reducerad och nu utgör 3 649konsekvensändrat/normaliserat tunnland. Stads|239|planen upptager 86 tunnland i 204 tomter. Folkmängden utgör 2 000konsekvensändrat/normaliserat personer och har gemensam kyrka med Salo. Brahestad drifver betydlig handel, mest export, och hade 1851 en flotta af 3 916konsekvensändrat/normaliserat läster, hvaraf hälften tillhörde Kommerserådet Franzén. En liten tobaksfabrik anlades här 1848. Invånarne äro bekante för att vidhänga gamla goda sedvänjor. Läget är öppet, omgifvet på tvenne sidor af sjön, staden regulier och icke illa byggd. Märkvärdigast i Brahestads annaler är den stora eldsvådan den 6 Oktober 1810, då större delen af staden nedbrann.

40 Vidare i nordost är 22) Siikajoki med Pulkkila, Piippola, Frantsila, Paavola och Revolaks kapeller. Namnet än härledt af siikaspråk: finska, sik, än af Sikakivi (Svinstenen), der elfvens källa upprinner, och|262| som sedan skulle blifvit förskönadt med ett i. Nejden, lindrigt kuperad, är berömd för tvenne raska bataljer 1808. – Till häradet hör ännu det 4 mil ut i hafvet belägna 23) Karlö (på finska Hailuoto), som redan år 1593 hade egen pastor. Ön är 1 ½ mil lång, jemn, med en obetydlig sandås Hypä, som tjenar till landkänning, har små bäckar och träsk samt tvenne hamnar Santisen hamina och Petti. I öster ligger den nära 1 mil långa Hanhinen. Farleden till fasta landet är öppen och farlig samt höst och vår nästan ofarbar. Öns första bebyggare voro fiskare; än i dag lemnar den sandiga jordmånen en otillräcklig skörd. Karlö led mycket under stora ofreden af ett fiendtligt infall 1714, då nästan hela dess befolkning, jemte ett stort antal flyktingar, ödelades. Här omkom på vårisen 1743 den tappre öfverste Freudenfelt, hvars förmenta silfversäckar sedan förgäfves efterfiskats.

41 VI. Uleå härad omfattar en stor landsträcka från Bottniska vikens nordöstra hjessa till archangelska guvernementets gräns. Här möter vid den åt öster inböjda kusten det i halfcirkel belägna 24) Limingo med Kembele, Törnävä, Temmes och Lumijoki kapeller. Nejden är öfverallt mycket jemn och tydligen en forntida sjöbotten. Ännu vid högt sjövatten är slätten vid kusten ganska våt. Kembele viken skär här in. Den för sin storlek berömda Limingo äng kan icke i sin helhet öfverses, emedan buskar och småskog skymma utsigten. Täckt, men enformigt slingrar sig vägen genom ständigt samma gröna fält utan gärden. Limingo har i slutet af 14- och 1500-talen mycket lidit af fiendens infall. – Närmast i norr är 25) Uleå socken (Oulun p.) med kapellet Uleå Salö, hvilken 1610 skildes från Limingo, detta åter före 1490 från Salo. Nejdens största märkvärdighet är elfven. Om forsarna m. m. längre fram. Landet vid kusten slätt och sandigt, invånarne ett folk af köpmän och fiskare. Salön (af det finska lemma startsalospråk: finskakommentar) är i sydvest från staden och skildes fordom genom ett smalt sund från fasta landet, men sammanhänger nu dermed, i följd af tillandningen. I denna nejd är

42 Uleåborg (Oulu), den största och rikaste stad i Österbotten. Redan på 1400-talet var här en köping, der ortens verksama folk dref handel med lax och tjära. Efter slottets byggande 1590 fick orten en ökad betydenhet. Redan 15 år derefter, 1605, förordnades anläggandet af en stad, som den 26 Sept. 1610 erhöll privilegier och den 3 Dec. 1765 stapelrätt. Från sistnämnda tid daterar sig Uleåborgs välstånd. Staden är belägen tätt söderom elfvens sista fors, Merikoski, som strid och mäktig utströmmar i norra hörnet af Uleå-bugten, kringflytande flera öar: Hietasaari, Halstinsaari och Toppilansaari. Sundet mellan den sistnämnda och fasta landet var fordom smalt och grundt, men genomskars år 1724 af vårfloden till ansenligt djup. Lastade fartyg ankra nu på Toppila redd utanför ön. I sjelfva forsmynningen ligger en mängd holmar: Pikisaari med dess skeppsvarf, Halkosaari, Slottsholmen (Linnasaari), Ryssänsaari med dess lazarett o. fl. andra. Mellan de två förstnämnde passerar den resande på färja öfver till Torneåvägen. Sedan 1776 har Uleåborg varit landshöfdingeresidens: jemte vanliga inrättningar, finnes här sparbank, bibelsällskap, tryckeri, tidning (Oulun Wikko Sanomia) m. m., provincial- och slottsläkare samt helsobrunn. Stadsförsamlingen hör till Uleå pastorat; folkmängden är öfver 5 000konsekvensändrat/normaliserat. Handeln är mycket liflig, exporten en af de största i Finland; mången gång ser man 60 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor tjära upplagda vid lemma starttjärhofvetkommentar. År 1851 utsände Uleåborg en flotta om 4 871konsekvensändrat/normaliserat läster kring alla haf. Hela den finska nordens handel koncentrerar sig på denna punkt; långt ifrån Lappland nedkomma renhjordarna, långt ifrån de innersta sjöarna komma tjäran och plankorna; mången vinterdag komma 200 slädar, ehuru trafiken från Savolaks alltmera drager sig österut. Till industriela märkvärdigheter höra den inventiösa stora grynqvarnen, en tobaksfabrik m. m. Staden äger 9 745konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord, utom Toppila hemman; stadsplanen, indelad i 533 tomter, upptager 210 tunnland och bildar en rektangel, stympad af strömmen i dess nordvestra hörn och genomskuren af en bäck, Juurus Oja, hvars stränder de sednare åren blifvit planerade och med träd planterade. Om Uleåborgs öden, slottet m. m. se längre fram.

|240|

43 Öster om staden kring elfvens stränder är det romantiska 26) Muhos med Utajärvi kapell. Landet uppfylldt af täcka höjder, åar och bäckar, folket vidskepligt. Myllyranta jernbruk är här beläget. Vidare norrut: 2) Ijo med Öfver- och Neder-Kimingi, Haukipudas och Kuivaniemi kapeller. lemma startRudbeck d. ä. härleder namnet|263| från Isiskommentar, Jo! Floderna och kusten mycket fiskrika; Ijo laxpator täfla med Kemi och Uleå; sedan ett par årtionden uppköpes den mesta laxen af Ryssar och skickas dels land-, dels sjövägen till Petersburg. Kemi, Ijo och Uleå voro under Gustaf I:s tid de tre fria hamnar i östra Norbottn; redan år 1374 synes här ha varit egen kyrka. Här är lemma startNyby glasbrukkommentar (Fellman). I öster vid samma elf är 28) Pudasjärvi, som 1641 skildes från Ijo och derförinnan var lappmark. Namnet af pudasspråk: finska, ett smalt sund. Slutligen i nordost, kring det betydliga Muojärvi och en mängd andra sjöar, utbreder sig 29) det fjällrika, ödsligt sköna Kuusamo, odlingens unga eröfring på den fordna lappmarkens gebit, än i dag en bostad för ren och björn, men numera befolkadt af finske kolonister och räknadt till Österbotten. Här är det märkvärdiga högst pittoreska Paanajajärvi med dess röda klippor. Söderom dessa nejder är

44 VII. Kajana härad, det fordom s. k. Kajaneborgs län, Kajanien. Dess egentliga kärna är 30) Paldamo socken med Kajana och Säresniemi kapeller. Namnet härledes än af peltomaaspråk: finska, åkerjord, än af udden Paltaniemi; och har soknen, som ända till 1560 var en lappmark under Limingo och sedan åtskilts under namn af Uleåträsk, på sin tid varit den vidsträcktaste i Sveriges rike, så att presterne 4 gånger om året kringrest att skrifta, döpa och viga. Nejden, kring den stormiga stora Uleå sjö, hvaröfver sommartid all trafik röres, har ödsliga fjälltrakter och mycken oländig mark. Här visade folksägnen Hiisis borg med en famn mellan hvarje trappsteg; af ortens högrestaoriginal: högesta Kalevaslägte lefde i början af 1700-talet den 4 alnar och 4 tum långe lemma startDaniel Cajanuskommentar, som visade sig för pengar. Här anlade Pehr Brahe i sitt grefskap år 1651 det 17 mil i öster från Uleåborg belägna

45 Kajana. Dess äldsta privilegier gingo förlorade vid fiendens infall 1716. Staden är belägen på södra stranden af den strida ström, som uttömmer de östra vattnen i Uleå sjö och hvars brusande vågor omsluta slottsholmen med ruinerna af det gamla fästet (hvarom mera). I öster utfaller strömmen från Nuasjärvi genom Koivukoski fors; i vester dånar Ämmä fall och Sotkajärvi sjö som sammanhänger med Uleå. Läget är pittoreskt, men staden inskränkt, till stor del bestående af kojor (ännu för 60 år sedan af pörten). Stadsplanen af 30 tunnland upptager 80 tomter. Under staden lyda omkring 30 000konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord. Folkmängden är 500. Intill 1786 utgjorde staden eget pastorat, men lades sedan som lemma startsacellanikommentar under Paldamo. Här finnes en provincialläkare (nu Elias Lönnrot) och en helsobrunn. Kajana marknader äro bland de betydligaste i norden, och den lilla staden får då ett högst lifligt utseende. Om dess öden mera längre fram.

46 Till Paldamo hör äfven Manamansalo ö i Uleå sjö, 5 mil i omkrets, oländig, med flera insjöar och glest bebodd. Sommartid går hela trafiken mellan Uleåborg och Kajana sjöledes här förbi, ej utan fara, emedan insjöns lätta vågor äfven vid vanlig blåst gå ganska höga. Paldamo äldsta kyrka byggdes på Manamansalo. I nordost från Kajana är 31) det vida ödsliga Hyrynsalmi med Suomussalmi, Puolango och Ristijärvi kapeller. År 1786 afskildes denna socken från Paldamo. Lika vidsträckt, fullt af sjöar, kärr och höjdsträckningar är det i söder om Hyrynsalmi belägna 32) Sotkamo med dess kapell Kuhmoniemi, å ömse sidor om de stora vattendragen från öster. Afskildes år 1647 från Paldamo; namnet af sotkaspråk: finska, mås. Om folket i nejden norrom landtryggen säger Savolaksaren: »Kajanabon med de magra kinderna äter lemma startsofvelkommentar äfven utan bröd»;konsekvensändrat/normaliserat hvartill denne svarar: »Savobon med den plussiga kinden vill med gröten äta bröd.» Om det här belägna höga berget Wuokatti gå flera sägner. Man säger att på dess topp finnas insjöar med sällsama fiskar; att berget med dån och gny förebådar lemma startpestilenskommentar eller hårda missvextår samt att flera rökar derifrån uppstiga sommartid, hvilket allt torde ha en naturlig förklaring.

47 VIII. Kemi härad är den nordligaste i Finland. Här ligger vid kusten 33) Kemi med Tervola och Simo kapeller. Namnet väl föga nog af Cimmerierne, snarare af kymi, kym, en strid flod. Landet vid kusten slätt; genom Simo stryker en låg bergsrygg. Skärgården har en mängd öar: Savisaari, Yxkuusi, Montaja, Tiuranen m. fl. Laxfisket, af ålder vida berömdt och fordom idkadt af Sigtuna stadsboer, som qvarlemnat sitt namn i en by, hitförde tidigt en driftig befolkning. I en nyare tid är Kemi bekant för sina tre kyrkor. Äldsta qvarstående kyrkan anses vara byggd år 1521. När denna med tiden hotade att ramla, uppfördes en ny och prydlig kyrka af sandskiffer, men så illa, att äfven den om få år hotade att instörta, hvarefter den tredje kyrkan uppfördes. Alla tre helt nära|264| hvarandra erbjuda en|241| egen anblick. – 34) NederTorneå socken med Karungi kapell sträcker sig långs flodens östra strand. Här anlades ½ mil från elfvens utlopp, på en af elfven kringfluten holme, Svensar (Svensksaari, en bastard af båda språken?), äfven Satama kallad, år 1621 Finlands nordligaste stad

48 Torneå (Tornio), i början Törnö kallad, och räknades under svenska tiden till Westerbotten. Vid sidan af hufvudarmen, som kringflyter Björkön m. fl. holmar, utströmma i slingrande grenar Liakka och Liakkala åar samt bilda jemte den förstnämnde ett vidsträckt alltmera uppgrundadt delta, hvars sandiga jord endast långsamt blir fruktbar. Stadens läge uppå sin kilformiga ö med färjstället i öster och det svenska Haaparanda i sydvest, är i hög grad pittoreskt (se planchen). Privilegierna äro daterade den 12 Maj 1621 och sedan flerfaldigt bekräftade. Den 23 Juli 1823 fick Torneå stapelfrihet och har sedan gynnats med flera donationer. Den fordna praktfulla kyrkan nedbrann d. 21 Juli 1682; talrika eldsvådor åren 1672, 1677, 1688 och 1714 samt krigets härjningar 1715 hade förstört staden i grund, hvarefter år 1718 en ny byggnadsplan utstakades. Den 25 Maj 1762 nedbrann åter största delen af staden, hvarefter beslöts att flytta densamma till Björkö, hvilket beslut dock återkallades 1767. Stadsplanen om 37 tunnland är indelad i 112 tomter; under staden lyda 15 182konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord. Folkmängden är omkring 650 och hör till NederTorneåoriginal: Neder Torneå pastorat. Jemte vanliga inrättningar finnas här en provincialläkare och en grekisk kyrka. Torneå har ännu ej kunnat arbeta sig upp ur sin vanmakt: dess handel är obetydlig och drefs 1851 med 180 läster. Förnämsta näringskällan är fisket, deri staden genom fyra resolutioner från 1600-taletoriginal: 1600 talet erhållit del. Kronans i 6 s. k. lemma startkolklagkommentar indelade laxfiske uppläts år 1791 på 100 års arrende åt allmogen.

49 Nordligt i häradet äro vidare 35) ÖfverTorneåoriginal: Öfver Torneå med Turtula kapell, 36) Rovaniemi vid Kemi elf, 37) Kemiträsk kring insjön af samma namn samt Kuolajärvi lappmarksförsamling. Elfstränderna äro väl odlade med yppig vegetation; Rovaniemi och ÖfverTorneåoriginal: Öfver Torneå äro mest välmående, väl bebyggda och ha ett hyfsadt och kunnigt, men äfven ostadigt folk. Kemiträskboerne äro kände för sin omättliga processlystnad. De inre trakterna ödsliga, kärr- och vattenrika.

50 VIII. Till Lappmarkens härad hör 38) det kilformigt långt i norr uppskjutande Muonioniska öster om Muonio elf, liksom de förra odladt och befolkadt endast vid elfstranden. Häradets öfriga delar räknas till

51 Lappland samt tilläggas här såsom en komplettering af Österbotten och emedan de underlyda Uleåborgs höfdingadöme. Men Lappland (Same ädnamspråk: samiska, Sameland) – ehuru fordom bland Sveriges länder upptaget som grefskap med eget vapen, en naken vilde med krans på hufvudet och klubba på axeln – kan här ej behandlas som skild provins, både för den finska andelens onaturliga gränser och emedan denna utgör allenast ett fragment af det fordna. Nämnde andel består af två hufvuddelar: 1) Torneå lappmark, den vestra och mindre delen, med Enontekis kapell under Muonioniska samt 2) Kemi lappmark, den östra och mångfaldt större, med Sodankylä socken och Kittilä kapell samt ytterst i norr Utsjoki socken med Enare kapell. Landet är uppfylldt af fjäll, floder, sjöar, omätliga kärr och hedar, glest bevuxna med dvergaktig skog, som slutligen upphör och, med undantag af nödvuxna buskar, framter polarländernas bistra natur i hela dess nakenhet. Enontekis har en mängd åar och små sjöar, som från det vattendelande fjället i norr nedflöda i Muonio. Högsta fjälltoppen är det vilda Ounastunturi. Samma fjäll afskära Kemi lappmark på tvären i tvenne delar. I söder insamlar Kemi elf sina rika tillflöden öfver hela sträckan af Sodankylä, som derest kärren odlades, anses kunna på sina 260 qvadrat mil nära 100 000konsekvensändrat/normaliserat invånare i stället för de 2 till 3 000konsekvensändrat/normaliserat, som nu der finna en knapp bergning. Fjällen sprida sig här i enskilda toppar: Karestunturi, Luostat:ri, Pyhät:ri, Suast:ri m. fl., och bilda i öster en sammanhängande rygg, som åter bildar en rät vinkel med förstnämnda fjäll. Här ligga Sompiojärvi, Luirojärvi m. fl. sjöar tusen fot öfver hafsytan. I norr är den stora Enare sjö (Inara) med dess utlopp Patsjoki och dess tillflöden Ivalojoki, Waskijoki m. fl. samt i vester det ensliga Peldoivi fjäll. Gränsen mot norrska lappmarken bildas af Enarijoki och Utsjoki. Kyrkan af samma namn ligger under 69 gr. 53 min. polhöjd, 10 mil söder om Nordkap, byggdes år 1700 och fick ständig prest 1743. Dess pastor har betydliga företräden i ecklesiastik befordran – en billig ersättning för umbärandet|265| af de flesta lifvets beqvämligheter. Sedan förra prestgården för vidpass 15 år sedan afbrann, har en ny och bättre blifvit uppförd. Enare hade kyrka redan 1639. Om Lapparne se sid. 20 ff. Numera ha finske kolonister och med dem åkerbruket trängt vida uppåt. Närmare detaljer om Lappmarken kunna inhämtas ur lemma startHögströms och Sjögrens beskrifningarkommentar. Franzén i sin vackra dikt lemma start»Emili eller ett år i Lappland»kommentar har målande skildrat denna ensligt storartade natur.

|242|

Österbottens Minnen.

1. Krigsminnen.

52 Ingenstädes i Finland hopa sig minnena af forntida fejder i sådan mängd och i sådan glänsande storhet, som i Österbotten. Men dyrt har denna provins fått köpa äran att vara sitt lands berömdaste slagfält; ingenstädes har kriget slagit så djupa sår som här; ingenstädes ha dess härjningar varit förfärligare, dess minnen outplånligare från slägte till slägte.

53 De äldsta hågkomsterna från Birger Jarls tid äro försvunna. Dernäst kommo fejderne med afundsame Tavaster, som här haft sina fordne fiskalägen och ännu i Gustaf I:s tid brännt svenske nybyggares gårdar. Derpå följde ryska fejder. År 1496 inbröto Ryssarne från nejden af Dvina in i lemma start»de tio flodernas land»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Åren 1498, 1517 och troligen deremellan, nya infall. År 1556 voro alla Österbottens skidlöpare i rörelse för att vänta fienden. År 1582 härjade denne ånyo. År 1589 om våren berättas Ijoboerne ha ströfvat inemot Kantalahti hafsvik och tagit stort rof. Medan desse ännu voro borta, inryckte fienden 3 000konsekvensändrat/normaliserat man stark och brände Ijo samt Limingo (?) kyrkor. År 1590 vid jultiden bröto Österbottningarne öfver gränsen, brände och plundrade Pethschenska klostret, dervid 56 munkar och 65 af betjeningen sägas ha blifvit dödade. År 1591 brände Ryssarne 3 000konsekvensändrat/normaliserat man starka Limingo och Siikajoki kyrkor, plundrade Uleå samt dödade eller tillfångatogo 172 personer. Året 1592 var nytt infall; tre år derefter kom lemma startfreden i Teusinakommentar, men ännu in på 1600-talet (1614) fortforo dessa ömsesidiga härjningståg.

54 År 1596 uppkom i Österbotten det förödande klubbekriget (nuja-sotaspråk: finska), så kalladt af de klubbor bönderne brukade jemte bågar och då ännu sällsynta eldgevär. Johan III hade år 1590 försäkrat allmogen, för dess bistånd mot fienden, om frihet för borgläger; Claes Fleming, i kamp mot Ryssen och hertig Carl, aktade icke denna försäkran. Bönderne sände Bengt Poutu till hertigen, som uppmanade dem att värja sig sjelfve. I Storkyro börjades upproret. Flemingens ryttare dels förjagades, dels dödades grymt, såsom när månge af dem stoppades lefvande under isen i Lappfjärds å, dervid qvinnorna, förbittrade öfver lidet öfvervåld, slogo dem med ämbaren och byttor i hufvudet; andre åter uppställdes till mål för böndernes pilar. Nu drogo desse under Jakob Ilkkas anförande i stora skaror öfver Tavastskogen, i afsigt att intaga Tavastehus och Åbo samt bränna den med Sigismund hållande adelns gårdar. Några styckeskott vid Birkala prestgård dref skaran på flykten. Upproret utbredde sig öfver norra Tavastland och inåt Savolaks under mången blodig bragd. Då ryckte konungens fogde Abraham Melchiorson upp till Kyro, lät fängsla Ilkka m. fl. bondechefer, lemma startrådbråkakommentar somliga och bortföra andra till Åbo. Vid Santavuori i Ilmola skall ett slag hafva stått. Nu reste sig hela norra Österbottens kust alltifrån Kemi nedåt, bönderne grepo Abraham M:son vid Karleby kyrka, skickade honom fängslig till Stockholm samt upptogo och begrofvo sina steglade kamrater. Man ur huset tågade ut och mötte Fleming på isen af Ilmola å, der bönderne, förtröstande på sitt antal, begynte skjuta på förtrupperna. Flemingens ryttare höggo nu in uppå bondhopen, och 4 till 5 000konsekvensändrat/normaliserat bönder omkommo jemmerligen dels för svärdet, dels 12 och 12 i knippor sammanbundne och doppade under isen. Derefter drog herr Claes uppåt Kyro, straffade hårdt de upproriske och deras presterskap, lät plundra deras gårdar samt ånyo lemma startsteglakommentar de begrafne bondechefer, hvarefter upproret stillades, efter att hafva kostat Österbotten och en del af Tavastland omkring 11 000konsekvensändrat/normaliserat stridbare män, förutom dem som af hunger och elände omkommo i skogarne.

55 Förutom Ryssarnes infall 1656 i Kajanatrakten, var Österbotten under 1600-talet förskonadt för fiendehand. Kom så stora ofreden, som först efter Storkyro slag (hvarom mera) här blef en|266| grufvelig nödens tid. Efter slaget drogo sig qvarlefvorna af finska armén till GamlaCarlebyoriginal: G:Carleby. Fienden tågade efter, brände Jakobstad och sköflade kyrkan*)Vid det fienden höll på att afhugga oket på klockorna, för att föra dem bort, kom öfver dem »en hastig häpenhet och ett faseligt dön af det att kyrkogården remnade vid södra hörnet» (af jordskalf?), hvarefter fienden halsöfverhufvud flydde och »förföljdes af spöken» till NyCarleby Åminne. lemma startSe Aspegrens disp. om Pedersöre.kommentar, men NyCarleby, som skickade en deputation till dess möte, blef skonadt. I Mars drog sig fienden tillbaka till T:hus; sommaren 1714 skötte folket ännu sitt jordbruk, men i Oktober kom fienden tillbaka, finska armén drog norra vägen bort. Vid NyCarleby Åminne landsteg fienden från sina galerer, medan en del af hans här ryckte kustvägen uppåt. Efterhand kom hela Österbotten i fiendens våld, som under Tschekin hade sitt hufvudqvarter uti Korsholm. En outsäglig ångest fattade|243| allmogen; enhvar skyndade att fly och lasta på kärror sin dyrbaraste egendom; vägarna voro fulla af dessa olycklige, och ofta hände, att när bland de efterste uppkom ett rop, lemnade hela raden sina kärror i sticket, för att rädda sitt lif med en hastig flykt till skogen. Och hände detta dagligen många gånger. Var man eller hustru borta från hemmet, gaf sig dock ingen tid att vänta; öfverallt var ett jemmerfullt frågande efter ens närmaste. Många flydde sjöledes öfver till Westerbotten, och så många segel syntes på sjön, att den retirerande armén i Kalajoki trodde sig se fiendens galerflotta och i största hast drog norrut. Till Carlön samlades många flyktingar; här öfverföllos de af kosackerne, de mesta omkommo, många uppsnappades af fienden på sjön, andra försmäktade på enstaka klippor. Partigångare, hvilkas minne ännu lefver under namnet Sissarspråk: finska, gjorde fienden mycket förfång; äfven allmogen rotade sig tillsamman och öfverföll spridda fördelningar, hvilket drog en gränslös ofärd öfver skyldiga och oskyldiga. Stora sträckor föröddes, rekryter utpressades, fullvuxne och barn bortfördes till lifegne. År 1715 utbredde sig fienden allt längre norrut, ända till ÖfverTorneåoriginal: Öfver Torneå, år 1716 ända till Luleå; för öfrigt drog han sig om vårarna tillbaka till Wasa och Kyro samt återkom på hösten, då allmogen bergat sin ringa gröda, som till skatter och lemma startgärderkommentar uttogs. Allt var i oreda; förgäfves sökte lemma startden menniskoälskande furst Galitzinkommentar att organisera en regelbunden förvaltning och hejda soldaternes framfart; honom ovetande öfvades allt slags öfvervåld. Härunder nedgrofs i jorden mycken egendom, som sedan aldrig återfanns, hvarföre skattgräfveriet ännu på många orter är en vurm. Till detta elände kom en hungersnöd utan like, så att en moder åt sina döda barn; saltet såldes skedbladtals; tjära och annan transport måste bonden med egna händer släpa åt fienden. Landet liknade en ödemark, gårdarne öde eller brände, åkrarna lemma starti lindarnakommentar, ängarne orödjade, vilddjuren hemma öfverallt och sjelfva sederna mycket förvildade. Ändtligen kom freden, de qvarlefvande flyktingar vände åter från Sverige, några goda år gynnade det arma folkets ansträngningar, och småningom repade sig Österbotten, dock ej utan djupa ärr och dystra minnen från denna den förskräckliga lemma startstora ofredens tidkommentar.

56 År 1742 inträngde fienden ånyo under general Kindermann. Denne höll sträng manstukt, sammankallade landständerna och öfverdrog åt dem landets styrelse, hvarföre hans soldater kallade honom Österbottningarnes gud. Dessa år äro kända under namn af husar-åren, emedan ryska styrkan mest bestod af rytteri. – Af 1788 års krig kände Österbotten endast gärder och utskrifningar. Desto blodigare blef för detta landskap året 1808.

57 Finska hären hade retirerat till Österbotten. Uppmuntrad af sin framgång i södra Finland, beslöt general Buxhoevden att afskära dess återtåg. Första affären var vid Sundby d. 1 April; kort derefter skedde under häftiga anfall reträtten till Siikajoki. Det var här den snillrike Adlercreutz, som märkte att fienden under försöket att kringränna Finnarne försvagat sin center, i hast befallte dennas genombrytande och sålunda förvandlade försvaret till anfall. Detta lyckades; Finnarne togo kyrkobyn med storm och 260 fångar, och ehuru Klingspor redan följande dagen befallte fortsatt reträtt, hade likväl hans här återvunnit den förlorade tron uppå segern. Det var ocksåoriginal: ochså här Kulneff förbjöd sina jägare att skjuta på den tappre Björnstjerna, på samma gång som Adlercreutz förbjöd de sina att skjuta på Kulneff. Nästa segern var den vid Revolaks (se planchen). Från Brahestad utfärdade Klingspor en proklamation till Österbottningarne med uppmaning att göra fienden all möjlig skada, hvilken uppmaning, utan|267| vapen och ledning, endast ådrog hela menigheter (såsom Nerpes m. fl.) fiendens hämd. Vid Pulkkila kyrkoby anföll Sandels den modige Abukoff d. 2 Maj, sprängde dödade eller tillfångatog hans 500 man samt rensade framför sig vägen till Kuopio. Sju dyrbara veckor låg Klingspor overksam i Brahestad. Ändtligen ryckte han i Juni åter söderut. Fieandt tog i Perho en vigtig transport och 85 man. Midsommardagen tidigt på morgonen gjorde Adlercreutz och Döbeln ett djerft försök att öfverraska general Jankovitsch med dess stab i NyCarleby; en liten, men het kanonad uppstod å ömse sidor om elfven, men Döbeln fördröjdes på en oländig omväg, fienden kom undan och brände bron. Det var här Döbeln, under försöket att rida öfver elfven, nära nog hade drunknat. I sammanhang härmed hade Bergenstråle med 1090 Vesterbottningar d. 25 Juni gjort sin olyckliga landstigning mot Demidoff i Wasa. Tre timmar rasade striden på stadens gator med lika tapperhet å ömse sidor, men kringgångne och af fiendens stycken ödelagde, sprängdes Svenskarne fullkomligt och staden behölls af fienden. Hotad af Klingspor och den väpnade allmogen, drog sig Demidoff till Lappo, der fyra vägar sammanstöta. Här väntade ryska hufvudstyrkan under Rajevskij den från norr anryckande Klingspor med finska hufvudhären. Redan i Kauhava begynte striden med lätta trupper den 14 Juli och tilltog i häftighet, ju närmare Finnarne avancerade mot Storbyn vid Lappo kyrka.|244| Först kl. 4 e. m. begynte det egentliga slaget. Cronstedt med Savolaksarne angrep fiendens högra flygel, Döbeln med Björneborgarne den venstra, oaktadt en mördande eld från rågåkrarna. Fienden försvarade sig med mycken tapperhet, men kastades tillbaka under hurrarop. En skicklig frontförändring af Rajevskij räddade hans här, som i god ordning och efter att hafva antändt Liuhtala by drog sig tillbaka åt Kuortane. Man påstår, att derest Adlercreutz besatt denna väg, skulle segern vid Lappo blifvit afgörande. Ettoriginal: En enkelt monument vid vägen utvisar ännu den tappre, der fallne friherre Ramsays graf.

58 Klingspor försummade segrens frukter. Vid Kauhajoki anfölls d. 10 Aug. Döbeln af Uschakoff. Åtta timmar varade en vacker ordnad strid vid kyrkobyn och Knutila gästgifveri, hvarefter fienden med förlust tillbakaslogs. Den 17 Augusti var det raska slag vid Alavo, som Runeberg vackert besjunger i lemma start»Veteranen»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Adlercreutz angrep Erikson och Sabanieff, som modigt försvarade sig. Redan i första anfallet kl. ½ 2 e. m. sårades illa den tappre Cronstedt. Fienden stödde sin högra flygel mot Alavo sjö, den venstra mot skogen; hufvudskaran stod vid byn Härkönen. Förfärligt smattrade styckeelden. Främst trängde Karelske jägare och en bataljon Savolaksare under Lode. Allt måste vika för dessa tappre. Fiendens linie genombröts, på qvällen var slaget vunnet. Striden var en af de hetaste under hela kriget; tusen döde och sårade betäckte skogen och slätten invid kyrkan. – Vid Lappfjärd kastades d. 29 Aug. fienden tillbaka af Vegesack. Men Fieandt blef slagen vid Karstula, och Klingsporska hären måste åter retirera åt norr. Sedan Kamenskij d. 31 Aug. kastat Gripenberg tillbaka, angrep han den 1 Sept. kl. ½ 12 på dagen denne och Adlercreutz vid Ruona pass i Kuortane, der vägen går på en 330 famnar lång bro öfver kärr med en rännil i midten. Ända till mörkret varade striden, och fienden kastades öfverallt tillbaka, men Adlercreutz, fruktande att blifva kringränd, drog sig under natten tillbaka till Salmis by i Kuortane. Redan följande dag blef han häftigt anfallen; hans förtrupper veko långsamt under 5 timmars blodig strid. Kl. 2 e. m. anföll ryska hufvudstyrkan finska centern, slogs tillbaka, anföll ånyo venstra flygeln, sprängdes med drufhagel, men tog efter ytterst häftig strid den enstaka gård, om hvilken man sednast kämpat. Nu kom Klingspors befallning att retirera till Lappo, och så slutades denna tre dagars blodiga å båda sidor hedrande kamp, som å finska sidan kostat 900, å den ryska 1200 man döde, sårade och fångne. Finska hären drog norrut, utrymde Wasa, kämpade vid Juthas och Oravais, (se plancherna) retirerade vidare under mindre strider vid Esse och Kelviå, och slöt d. 29 Sept. stilleståndet i Lochteå. Härmed voro de stora striderna slut för Österbotten och snart nog för Finland. Hvad sedan inträffade, när den modige, men gamle Klercker kom i Klingspors ställe, stilleståndets uppsägning d. 27 Okt., striderna vid Sippo och Kalajoki d. 9 Nov., sjukdomarna, hungern, kölden, förtviflan och deras gemensama frukt, konventionen i Olkijoki d. 19 Nov., – allt detta bildar det blodiga skådespelets sista akt.|268|

59 lemma startS. Wacklin i sina »hundrade minnen från Österbotten»kommentar omtalar några gladare drag från denna märkvärdiga tid – den lilla sidan deraf; den stora förvaras för alla tider i »Fänrik Ståls sägner».konsekvensändrat/normaliserat

2. Österbottens prest- och köpmannaslägter.

60 Den främsta af detta landskaps egenheter, stundom ett fel, oftare ett företräde, är dess skarpa individualitet. Den röjer sig hos personer, hos slägter, hos hela menigheter. Österbotten har icke och har aldrig haft någon adel, men dess prest- och borgareslägter ha genom århundraden bibehållit vissa utmärkande egenheter. Ovanligt är redan det kända faktum, att dess flesta familjer leda sin härkomst, vare sig på fäderne eller möderne, från Umeåbonden Erik Ångerman, äfven Sursill kallad, hvars afkomlingar under Gustaf I:s tid hit öfverflyttat. Den berömde biskop Terserus var den förste, som hundra år derefter fann det mödan värdt att samla Sursillarnes slägtregister. Detta fortsattes sedermera af presterne Peitzius, far och son, samt prosten P. N. Mathesius, förordades af biskoparne Mennander och Tengström samt lemma startutgafs, med betydlig tillökning intill nutiden, af kapellanen i Kalajoki E. R. Alcenius 1850kommentar. Det berör omkring 1 400konsekvensändrat/normaliserat slägtnamn, bland hvilka, såsom de i Österbottens annaler berömdaste, må nämnas prestslägterna Aejmelæus, Alanus, Alcenius, Appelberg, Appelgren, Aspegren, Cajanus, Calamnius, Castrén, Chydenius, Ervast, Estlander, Fellman, Forbus, Forsman, Frosterus, Gummerus, Heikel, Ingman, Jurvelius, Keckman, Kranck, Lagus, Lithovius, Mennander, Moliis, Montin, Peitzius, Peldan, Polviander, Porthan, Reinius, Remal, Rislachius, Schroderus, Simelius, Sinius, Snellman, Stenbäck, Tengström, Thodén, Wacklin, Wegelius, Westzynthius m. fl. jemte köpmannaslägterna Candelin, Donner, Falander, Franzén, Granberg, Hedman, Holmström, Kjemmer, Kyntzell, Lindskog, Lithén, Malm, Niska, Nylander, Rahm, Roos, Sovelius, Wendelin m. fl. många andra att förtiga.

|245|

61 De flesta af dessa slägter räkna sin början från 1600-taletoriginal: 1600 talet, då medelklassen först kom till någon betydenhet, och sökte sig egna, mest latinska eller svenska tillnamn. Vanligen ha de latinska ändelserna antagits af bondesöner, som studerat sig till prester eller andra tjenstemän. Så Aejmelæus af Äimälä rusthåll i Kumo, Frosterus af Pakkala rusthåll i Lojo (Pakkalaspråk: finska = frostens hembygd), Jurvelius af Jurva kapell, Peitzius af Peitzo i Kelviå m. fl. Äfven andra namn räkna ett lika ursprung: Wacklin af Wackola hemman i Idensalmi, Ervast af Ervasti hemman, Antell af Anttila, Franzén af Frantsila kapell, Heikel af Heikkilä o. s. v. När medlemar af dessa slägter sedan ingingo i de civila verken, funno de sina latinska namn stundom för lärda, stundom för långa samt ändrade eller förkortade dem. Så uppkommo Cajaner, Cajan, Frosteer, Aejmelé, Lagi, Alan m. fl. Några, såsom slägterna Ross och Forbus, härstamma från Skottland; andra, såsom familjerna Kyntzell och Donner, från Tyskland; flera af de öfriga från Sverige. Slägten Cajanus var fordom svensk adel under namnet Gyllenhjerta, men tog sitt nuvarande namn efter Kajana. Slägten Falander åter adlades med namnet Wasastjerna. Slägten Aejmelæus afslog tillbudet af adelskap med namnet Ljusenstjerna. Några äro kända för vissa slägtdrag: Snellmännerne för sin hetta, Franzénerne för sitt saktmod, Forsmännerne för sin humor, Nylandrarne för sina goda hufvuden med många egenheter o. s. v. andra åter, såsom Roos, Lindskog, Malm, för sina rikedomar, sina donationer och sitt stora inflytande. Alopæiska slägten af sydfinsk härkomst har i Österbotten efterlemnat ett varaktigt minne i den fond af 16 000konsekvensändrat/normaliserat rub. B. A., som framl. Häradshöfdingen Z. Alopæus år 1836 donerade till fattigskolor i Salo domsaga. Få af dessa familjer ha gifvit landet namn af lysande glans, som vunnit utländskt rykte; men alla ha skänkt sitt fosterland redlige, verksame, kunnige män, hvilkas minne, om än okändt af verlden, välsignas af hembygderna och qvarlefver i blifvande frukter till kommande slägtens gagn. Såsom några få exempel bland många må nämnas den som riksdagsman, prest och menniska högt aktade prosten Anders Chydenius (f. 1729 † 1803), de likaledes utmärkte prostarne Gabriel Aspegren i Pedersöre (f. 1708 † 1785), Gabriel Peldan i Ilmola (f. 1690 † 1750) och Johan Aejmelæus i Storkyro (f. 1718 † 1805) samt lemma startden af Franzén vackert tecknade handlanden och riksdagsmannen Henrik Rahmkommentar i GamlaCarlebyoriginal: G.Carleby † 1799, skaparen af sin födelsestads utländska handel och stapelfrihet.|269|

62 Österbotten har skänkt åt Finland en lång rad af utmärkte män, bland hvilka endast må nämnas såsom de nyaste och främste, biskoparne Carl Fredrik Mennander (född i Stockholm 1712) och Jakob Tengström (född i GamlaCarleby 1755); skalderne Franz Michael Franzén (född i Uleåborg 1772) och Johan Ludvig Runeberg (född i Jakobstad 1804); universitetslärarne Henrik Gabriel Porthan (f. 1739 i lemma startWiitasaari, som af Porthan sjelf räknades till Österbottenkommentar); Gustaf Gabriel Hällström (f. i Ilmola 1775); Johan Jakob Nervander (f. i Nystad 1805); Johan Wilhelm Snellman (f. i Stockholm, likt Mennander, af österbottniska föräldrar 1806) m. fl. hvilkas förtjenster aldrig förgätas i den finska kulturens historia. En framtid skall icke förgäta äfven dem som, efter den store Porthans föredöme, egnat sitt lif åt Finlands språk och literatur. Lönnrots föregångare, den förste samlaren och utgifvaren af finska folksånger, lemma startZachris Topelius d. ä.kommentar, hans broder lemma startGustaf Toppeliuskommentar, finsk författare, den förste finske lektorn, Kultalas mästerlige öfversättare, lemma startCarl Niklas Keckmankommentar, och den glade, sedan sinnessjuke finske Bellmanianen lemma startCarl Saksakommentar voro alla födde i Uleåborg. Större rykte än alla dessa vann den outtröttlige vandraren bland Europas och Asiens vildar, språkforskaren, vetenskapsmannen lemma startMathias Alexander Castrénkommentar, född i Tervola år 1813 och nyss (1852) fallen ett offer för sina ansträngningar.

63 Bland många aktade krigarenamn må det tillåtas att nämna ett af de yngsta, den modige kämpen för Greklands frihet, Maths August Myrberg, född i Brahestad 1799.

64 Äfven storheter af annat och materielare slag har Österbotten frambragt. Daniel Cajanus, sonson till prosten i Paldamo, var 8 fot 4 tum lång och reste kring Europa att visa sig för pengar. Han dog 46 år gammal i Harlem i Holland år 1749.

3. Vidskepelsen och de andliga väckelserna.

65 Det utmärkande draget i den finska hedendomen och det som med största ihärdighet kämpat mot kristendomen är trollvisheten, magin. Ju mera kristendomen genomträngde landets vestra och södra delar, desto mera drog sig trolldomen undan åt östern och norden. Ju längre norrut man kom, desto mera stod folket i ondt rykte för trolldom, Lapparne värst och dernäst de norra soknarna kring Kemi och Uleå sjöar. Här huserar än i dag en seg qvarlefva|246| af den fordna vidskepelsen. Här botas sjuka, här skaffas stulna saker till rätta, här manas de dödas andar och förborgade ting utforskas. De förnämsta medel, som härtill brukas, äro dvalan, besvärjelsen, offret; men oumbärliga äro oftast bränvinet, badstun, kyrkogården och – penningen. Se härom ofvanföre sid. 44 ff.

66 Otaliga berättelser finnas om de österbottniske trollkarlarne, och någras bedrifter, såsom Maths Kallanvaaras, äro längre genom tryck bekanta. Här ett nyare exempel*)Efter lemma startIlmarinen 1852 N:o 12.kommentar. Trollkarlen Häikiö från Pyhänsivu by i Muhos hade stort rykte. En af hans många kurer gick till på följande sätt. Patienten tillsäges att vid midnattstid infinna sig på kyrkogården. Här vänta honom Häikiö och en annan karl, en graf öppnas, det nyss nedmyllade liket af en gammal soldat häfves ur sin kista och patienten anbefalles att lägga sig i kistan. Då patienten tycker detta vara något kusligt, ger Häikiö honom en styrkedryck, troligen bränvin. »Är du ännu rädd?» frågar trollkarlen. »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat svarar patienten och lägger sig i kistan, hvarefter denna sänkes med löst påsatt lock i grafven. Här måste nu den sjuke ligga till soluppgången, då trollkarlen åter infinner sig frågande »hur har du mått? har du haft ro?» Patienten svarar »att ron icke varit den bästa, emedan hvarjehanda krypande i hög grad ofredat honom».konsekvensändrat/normaliserat Nu inlägges liket åter i kistan, grafven tillslutes och den sjuke anbefalles, efter en ny styrkedryck, att följa till kyrkan. Här blåser trollkarlen tre gånger i nyckelhålet, hvarefter dörren öppnas. Derefter flintar han eld i en stor fnöskbit, lägger den på tröskeln och ber sedan patienten nedsvälja den. Patienten vägrar, trollkarlen hotar; ändtligen måste det brinnande fnösket nedsväljas. Nu läsas besvärjelser, och båda begifva sig in i kyrkan. Här mumlar trollkarlen många obegripliga ord och beter sig ganska besynnerligt, hvarefter man beger sig åter ut och kyrkdörren af sig sjelf flyger i lås. Den egentliga kuren är nu slut, men som bihang gifves en flaska medikamenter. – Om patienten den gången blef frisk är obekant, men visst är att Häikiö sjelf till|270|redde läkedom af örter. Hans son drifver än i dag fadrens handtverk. Ofta händer att man finner trasor, qvastar och annat otyg på grafvarna. Stundom ser man sjuke med ett rep under armarna störtas i forsarna och åter uppdragas. lemma startLönnrot omtalar lyckade kurer med salvorkommentar, ehuru läsningen dervid ansetts för hufvudsak*)Hos min framlidne fader, D:r Topelius i NyCarleby, gingo i min barndom många trollkarlar, som väl förplägades, för att förmås till att sjunga runor. Till tack erbjödo de sig att skaffa tillrätta stulna silfverskedar, spottade i brunnarna och läste många hiskliga besvärjelser. (Förf:s anm.). Det blefve långt att omtala alla de vidskepelser, som ännu äro gångbara i Österbotten, – än på fullt allvar, såsom tron uppå »fastnade» och »påsatta» sjukdomar, »krossande» genom de dödas ben, spöken, tomtar och husrådare, allehanda signerier, tecken och förebud, »silskräde» och annat mer – än till hälften på skämt behållna qvarlefvor af hedendomen, såsom offer i källor och klyftor – än sagor, åt hvilka man numera ler, såsom de utförliga berättelserne om påskkäringarne och deras möte med fanen i qvarnarna om påsknatten. De sednaste tjugu åren ha törhända gjort vidskepelsen mera afbräck, än många decennier tillförene, men mycket står qvar och skall så förblifva, sålänge den yttersta nordens naturmakter mäktigt stämma sinnet för det öfvernaturliga.

67 Mot denna vantro kämpar kristendomen sedan århundraden, och det är sannolikt att den, varm af striden, till en del just derföre ständigt upplefvat i nya väckelser, stundom i beklagliga missriktningar. Enskilde svärmare äro här ganska vanlige. Ett bland de tidigare oväsenden väcktes af en fånig prest vid namn Lars Ulstadius i Uleåborg år 1688. Han påstod sig hafva den heliga ande, visade sig halfnaken i Åbo domkyrka och bespottade gudstjensten, blef kallad till förhör, men afsvor ej sina villomeningar och hade flera anhängare. Vida större anhang fick den förmätne Jakob Wallenberg, en glasmästare från Härmä kapell af Lappo – denna märkvärdiga nejd, som för sin vildhet och sin energi af presterne fordom kallades Tataria magna, stora Tatariet, de österbottniske falskmyntarnes hembygd. Lik Muhamed, uppträdde denne profet, vid 40 års ålder, ståtlig till utseendet, sinnlig till sina begär, ytterst djerf, energisk, förslagen, vältalig, man vore frestad att säga genialisk, af naturen utrustad med en glödande fantasi och med alla de egenskaper som verka på massorna. Efter misslyckade försök att anlägga ett glasbruk, började han sitt omvändelseverk i Kauhava och vann innan kort en stor mängd lärjungar af båda könen. Hans första predikan riktades mot Luther, som sades hafva förfalskat apostlarnes lära; snart gick han längre och bekände för sina trognaste att frälsaren väl varit utsänd af Gud, men illa uppfyllt sitt kall, hvarföre han, |247|Wallenberg, den rätte Guds son, vore ändtligen skickad att upplysa verlden och en dag jemte sina trogne blifva dess evige domare. Dessa läror läste han ur den s. k. böhmiska boken, en märkvärdig finsk öfversättning af några bland Böhmes skrifter. Sekten blef vådlig för kyrkan, som den hånade och föraktade, samt för den allmänna sedligheten, som den med ett sinnligt och sysslolöst lefverne trampade under fötterna. Wallenberg stämdes för prester och ting, vägrade, blef hämtad, öfverbevisad, och förnekade sina gröfsta läror; hans anhängares tro begynte att vackla, när profeten ej kunde hålla sitt löfte att förvandla stenar till guld och låta verlden förgås den 25 Juli 1798. Wasa hofrätt dömde honom till döden, men högsta domstolen mildrade straffet till lifstidsfästning på Tavastehus slott. Här förkortade harm och blygsel den falske profetens dagar, och sekten skingrades lika hastigt som den uppkommit.

68 Med dessa villfarelser bör man icke förblanda den i vissa trakter af Österbotten inhemska pietismen, hvilken, om ock stundom förirrad i enstaka galenskap*)Man får icke förgäta att uttrycket pietism, motsvarande det svenska läseriet, nyttjas om de mest olika andliga rörelser. De verklige s. k. pietisterne afsky det oförnuftiga svärmeri, som stundom uppkommit vid deras sida., dock i grunden uppkommit af ett lefvande behof att under tidens andliga förslappning praktiskt i lifvet genomföra den rena lutherdomens läror. Sedan denna väckelse, närd af förbindelsen med pietismen i Savolaks, länge fortgått hos enskilde prester och några få deras lärjungar, grep den åren 1838–1842 hastigt omkring sig bland alla samhällsklasser och utbredde sig samtidigt öfver hela mellersta och inre delen af Wasa län, med spridda utgreningar norrut och söderut, hvarefter den åter saktades och, utan att vinna märkbart större terräng, i|271| dessa orter bibehållit sig. I sin början stod den i skarp söndring till vanliga seder, bruk och åsigter, gick i sin egen drägt, utmärkt genom dess svarta, gråa eller mörkblåa färg och dess af 1700-taletoriginal: 1700 talet lånade skörten (hvaraf smädenamnet körtiläisetspråk: finska, skörtfolket), förkättrade dansen, visade sig fiendtlig mot den verldsliga musiken och poesin samt i allmänhet hvad den kallade konstens hedendom, åstadkom många söndringar inom familjerna och ådrog sig mycken fiendskap samt många falska beskyllningar, äfven verldslig näpst inför domstolarne för dess konventiklar. Efterhand, när man närmare lärt sig känna denna ovanliga företeelse, saktades motståndet och i följd deraf pietismens ensidiga skarpa opposition mot bestående åsigter. I den moderatare form den sedermera antagit respekteras den äfven af olika tänkande, som stå den tillräckligt nära, för att uppfatta dess lutherska anda. Söndringen är numera på dessa orter mildare och fördragsamare, och ingen kan misskänna pietismens välgörande inverkan på sederna. Ej blott inom den, men ock i dess närhet försvinna lyxen, fylleriet och andra laster; arbetsamhet och gudsfruktan intaga deras ställe, men äfven de onda böjelserna, retade af sitt nederlag, rasa i dess granskap vildare än förr. Exempel härpå i godt och ondt är samma Lappo, som här så ofta nämnts. Gerna söker sig husbonden en tjenare af pietistiska tänkesätt; han vet att han då i de flesta fall kan räkna på ärlighet och stilla flit. Flera af lärans prester hafva utbildat sig till landets bäste improvisatörer i och utom kyrkan. Slutligen må nämnas att Österbottens pietister med högst få undantag stå i afgjord strid mot den sydfinska s. k. lemma startHedbergianismenkommentar, som mera vidhåller tron allena, då deremot de förre ständigt tillika påyrka den dagliga bättringen.

4. Uleå elf. Kejsar Alexanders resa.

69 En af norra Österbottens största märkvärdigheter är den praktfulla Uleå elf. Mäktig och brusande efter otaliga mindre och sju större forsar, störtar elfven genom Merikoski i hafvet. Ensamt den 8 verst långa och 105 fot höga Niska fors i Muhos räknar 6 fall och anses nu för den vådligaste. Derefter kommer Ahmas 23 och Utakoski 8 fot hög. Sedan kommer den 15 verst långa Pyhä, 197 fot hög med 5 fall, bland hvilka det högsta och mest majestätiska, Pälli, än i dag bräcker mången köl och i sin rasande hvirfvel begrafver den som ej förmått uppnå det nedanför liggande grundet. Vid femte fallet Rakka kröker sig floden i rät vinkel från öster till söder, och ve den båt som icke der är flink i vändningen. Man har sett hvirfveln uppsluka sju famnars stockar, som efter 5 till 10 minuter åter uppkomma med samma ända. Strömrensningen, som långs hela elfvens lopp i hög grad minskat båtfartens vådor, har här medelst sprängning på ena och försänkning på andra sidan förstått att tämja hvirfvelns värsta vrede. Men så stort är lemma startPällis ryktekommentar, att Kalevajätten Soini, som fordom ensam, sittande i lemma startbakstammenkommentar, på en dag stakat sin båt 13 mil uppför elfvens forsar, här nödgades falla på knä, för att kraftigare drifva båten fram. Likväl har i dessa forsar alltsedan äldre tider varit stor trafik med långa lemma starttre- och fyrbördingsbåtarkommentar, belagda med sidobräder|248| (varpeetspråk: finska), hvilka till Uleåborg nedföra tjära m. m., vanligen 20 à 24 tunnor i hvar båt. Uppföre stakas eller ros båten till Syväys gästgifveri i Muhos, der den landvägen släpas på kärror 7 ½ verst till Sotkajärvi, hvarefter stakningen åter begynner. Numera äro dragvägar på många ställen inrättade vid stränderna. Nedföre går det med sjungande fart. Två personer ro af alla krafter, emedan båten, för att lyda styret, måste hafva starkare fart än sjelfva strömmen. Den tredje styr med en 5 alnar lång åra. Det är en praktfull syn; man tycker sig se båten begrafven i skummet; en tum åt sidan, och den vore utan räddning förlorad. Derföre styra i de farligare forsarna edsvurne styrmän mot stadgad lemma startlegakommentar: för Niska 35 à 40 kop., för Ahmas 12 och för Pyhä 60 kop. silfver. En sådan styrman var den vida berömde med tre medaljer prydde riksdagsmannen Pikkarainen, som vid Gustaf IV Adolfs och hans gemåls besök i Uleåborg år 1802 fick den nåden att styra sin båt genom Merikoski i de kungligas åsyn, der de från stranden på en enkom byggd altan betraktade det sällsama skådespelet. Många äfventyr lefva som sagor på forsarnas stränder, hvarom mera kan läsas i de nämnda lemma start»hundrade minnena»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat

70 I dessa nejder, men på mera obanade stigar, än fordom Adolf Fredrik och Gustaf IV Adolf, reste Kejsar Alexander år 1819 om sommaren. Hela landet var i en glad rörelse, för att mottaga den|272| milde monarken, som redan vunnit mer än svärdet kan vinna: sitt folks hjertan. Den 28 Augusti ankom kejsaren, åtföljd af furst Wolkonskij och lemma startkapten Gripenbergkommentar, öfver Idensalmi till Uleå sjö. Här väntade åtta finska roddare och en erfaren styrman. Den i början lindriga blåsten ökades snart till en häftig storm; hvarje ögonblick syntes den lättrörda sjöns vågor nära att begrafva slupen med dess dyrbara last. Slutligen brast rorpinnen. Då bleknade den dittills trygge styrmannen, men insatte genast en ny i den brutnas ställe. lemma startKejsaren fixerade honom lugnt: »är ni rädd?» sade han. »Icke annars, svarade mannen, om jag ej förde en så dyrbar person.» – »Var lugn, som om jag ej vore med»,konsekvensändrat/normaliserat sade monarken med godhet.kommentar Och den fem mil långa färden fullbordades lyckligt på 3 ½ timma.

71 Men stormen och motvinden fortforo. Sedan kejsaren besett Kajana och Ämmä, beslöt han att vandra till fots den långa obanade vägen kring sjön. Hans omgifning häpnade; grefve Rehbinder väntade under spänd ängslan i Uleåborg. Men kejsaren utstod med gladt mod alla resans stora besvärligheter. I början färdades han till häst, ridande på den enda sadel som fanns i Kajana. Snart måste hästen öfvergifvas, ty färden gick genom vildaste ödemark. Här hände stundom att träden vid monarkens ankomst föllo sjelfmant åt sidan; det var bönderne som afsågat dem tätt vid roten och drogo dem med snören omkull. Första dagen färdades kejsaren 2 mil, mest till fots, och hvilade öfver natten i Lehtovaara by; andra dagen tillryggalades 5 mil till Säresmäki by i Paldamo, derifrån kejsaren ännu samma qväll reste först ¼ mil på bondkärra, sedan 1 ¼ mil på kurirkärra, som erbjöds af en mötande resande, till Nissilä gästgifveri. Öfverallt bevisade monarken det fattiga folket många välgerningar, som i tacksamt minne bevaras. Med förtjusning hörde de honom helsa på finska. En dag spisade han i en fattig bondgård, i brist på bättre matsal, i ett snyggt stall, prydt med granar och löf, der prostinnan Appelgrens medsända vägkost kom väl till pass. Den 30 Aug. på aftonen kom den efterlängtade monarken till Uleåborg, der staden var glänsande illuminerad och han dröjde öfver natten. Följande dag for han öfver de sju elfvarna till Torneå, återvände d. 1 Sept. till Uleåborg och for sedermera kustvägen nedåt. Hundrade drag af mildhet och godhet qvarlefva ännu från denna färd. I Limingo uppsökte han den åttioårige prosten Rajalin, som gömd i ett fönster ej haft mod att visa sig, ledde honom under armen till sina rum och mottog den rörde gubbens välsignelser. Allestädes hade folket fritt tillträde till hans vagn och hans person; så mild var hans blick, att de nyfiknaste togo på hans kläder, för att få veta lemma start»huru fint kläde en kejsare har i sin rock»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Dyrbara gåfvor och än dyrbarare personlig välvilja utmärkte hans spår, och än i dag talar folket med beundran och kärlek om den milde Alexanders besök i deras aflägsna bygd.

Lokala Detaljeroriginal: detaljer.

Planche 103. Slagfältet vid Storkyro.illustration

72 Hela Storkyro är en enformig slätt, som icke för ögat erbjuder annat intresse än åkerfälten och välbyggda gårdarna. Det ställe som planchen utvisar har icke ens en sådan fördel. Dessa stenkummel ha för betraktaren intet lockande; han bör derföre veta att de stå der såsom naturens egna grafvårdar öfver tvåtusende tappre finske män, som här blödt för fosterlandet.

73 Efter nederlaget vid Pälkäne i Okt. 1713 retirerade finska armén till nejden af Wasa. Fienden följde, vakter utsattes. Bönderne erbjödo sig frivilligt|249| att gå i fält med egen kost och blefvo i hast exercerade. På Napo bys af många diken genomskurna ägor, en half mil söder om Storkyro kyrka beslöt den tappre Armfelt, tvärtemot krigsrådets mening, att invänta fienden. Den 16 Febr. 1714 utstacks här en plan till ordentlig batalj. Infanteriet uppställdes på tvenne linier och halfva kavalleriet på hvardera flygeln, å ömse sidor om den tillfrusna elfven, med en öppen brusande fors och slätten i arméns rygg. Napo by af 6 gårdar nedrefs till bröstvärn. Den 18:de visade sig fiendens förtrupper. Den 19 Febr. mot middagen ryckte hans hufvudstyrka, under Galitzin, efter sannolikaste uppgift 10 000konsekvensändrat/normaliserat man stark, i kolonner mot finska hären, som bestod af 4 500konsekvensändrat/normaliserat man reguliert krigsfolk och 1 500konsekvensändrat/normaliserat man bönder. Armfelt red framför fronten med ett kort tal och bön;|273| lösen var: med Guds hjelp. Kl. 1 på dagen begynte slaget med styckedunder; fienden angrep byn; vinden dref den med lemma startsnögloppkommentar blandade röken från Turpala brinnande gård i Finnarnes ögon. Modigt afslogs den första atacken; högra flygeln gick öfver isen, undsatte den hårdt atackerade venstra, dref fienden två gånger tillbaka och tog flera kanoner. I detta ögonblick berodde allt på kavalleriet. Enligt en trovärdig sägen, har furst Galitzin ej velat riskera en tredje atack, hvars misslyckande kunnat medföra hela härens undergång, utan beordrat general Bruse att blindvis oroa finska kavalleriet under general de la Barre, för att maskera reträtten. Men vare sig af feghet eller snarare af jalousi mot Armfelt, alltnog, i det afgörande ögonblicket tog de la Barre med kavalleriet nesligt till flykten på ett sätt som stämplar hans namn med outplånlig vanära*)Bruse har sjelf yttrat, att han vore de la Barre mycket förbunden, ty om denne blott låtit sitt folk röka en pipa i stillhet, hade platsen varit de finskas.. Nu sutto Bruses dragoner af och föllo Finnarne i flanken. Förgäfves var nu allt mannamod; på isen af elfven uppstod ett förfärligt slagtande; man slogs ej mera för segern, man slogs för sällskap i döden. Här stupade i skön ordning största delen af det finska infanteriet jemte ett stort antal af fienden; och så ärofullt föllo officerarne på sin post, att slutligen tre regementer kommenderades af en underofficer. Armfelt sjelf var en af de siste på platsen och slog sig med nöd igenom till Wasa. Många nedhöggos under flykten; blott den för sent till slaget komna NyCarleby allmoge afhöll kosackerne. Finnarnes nederlag var fullkomligt och slaget afgörande för hela kriget. Ännu följande sommar voro elfven och kringliggande skogar uppfyllde af döda.

104–107. Slagfälten vid Revolaks,illustration Lappo,illustration Juthasillustration och Oravais.illustration

74 Fyra blodiga fält. Tre segrar och ett nederlag.

75 Norr om Siikajoki elf synes på planchen Revolaks kyrka och prestgård. Här låg gen. Bulatoff med 2 000konsekvensändrat/normaliserat man, lik en spejande örn beredd att kasta sig öfver de på kustvägen återtågande Finnarne. Men Adlercreutz’ snille förekom honom. Det var den 27 April 1808 kl. ½ 4 på morgonen. Samtidigt skulle Adlercreutz anfalla från norr och Cronstedt från sydost. Men Cronstedt blef uppehållen. Tre hela timmar slogs Adlercreutz ensam med sina 150 Björneborgare, tog gårdar och fångar, men måste slutligen retirera. Först kl. ½ 8 hann Cronstedt fram med sina 1 800konsekvensändrat/normaliserat Savolaksare, delade sitt folk och framryckte, skyddad af de höga elfstränderna. Hufvudanfallet gällde prestgården. Här sväfvade kapellanen Abr. Mellin och hans familj i dödsångest; de äldsta barnen gömdes i en bakugn, och bland dem den sedan berömde novellisten G. H. Mellin. Tre kanoner och tvåtusen handgevär sände ett kulregn öfver de stormande. Ständigt såg man Finnarne falla, men åter resa sig upp igen; det var skaran som brast under deras fötter. Prestgården togs med storm. Bulatoff försvarade sig med hjeltemod, men blef, höljd af blessyrer, fången, jemte 439 af hans folk och 4 fältstycken. Garnault, som anryckte till hans hjelp, blef slagen tillbaka. Kl. 10 f. m. var segern vunnen och fiendens planer för den gången tillintetgjorda. I och kring prestgården blödde 600 döde och sårade. Bland Finnarne stupade Aflecht och Tigerstedt i segerns armar.

76 Striden vid Lappo är redan nämnd. Planchen är tecknad från den höjd i norr, der vägen från NyCarleby går nedåt den af elfven genomskurna slätten. Från denna sida anryckte Finnarne. I fonden synes kyrkan, prestgården och en del af Liuhtari by.

77 Gästgifveriet Juthas, beläget 3 ½ verst söderom NyCarleby stadoriginal: Ny-Carleby stad – namnet af Juthe, Dansk, ett slägtnamn i staden – är berömdt genom Döbelns raska bragd den 13 September 1808 och odödligt genom lemma startRunebergs härpå grundade sköna dikt.kommentar Planchen visar vägen öster om ån och Juthas på afstånd. Vester om ån var striden. Från Kauhava ilade Kosatschovskij med 2 000konsekvensändrat/normaliserat man att afskära finska hären dess återtåg och stötte vid JuthasDöbelns Björneborgare och Gyllenbögels friskara, hvilka stödde sin venstra fly|250|gel mot ån, den högra mot skogen. Febersjuk reste sig den tappre Döbeln från sin bädd i NyCarleby, ilade till valplatsen och lifvade sina tappre, som 14 dagar marscherat utan hvila, under ständig strid, trasiga, trötta, bleka af köld. Tre gånger anföll fienden, tre gånger slogs han tillbaka, hans leder glesnade för jägarelden från skogen, och ännu samma natt retirerade han två|274| mil från slagfältet. Den finska hären hade nu vägen fri i sin rygg, men Döbeln sjelf återvände till sjuksängen, som qvarhöll hjelten till årets slut.

78 Dagen derpå, den 14 September 1808, stod slaget vid Oravais. Betrakta denna af höjder omgifna slätt 3 mil i söder från NyCarleby. Den är Finlands största slagfält i nyare tid, den har afgjort kriget, den har druckit tusende tappres blod, de ligga begrafne under dess grönskande gräs, och aftonvinden, som kommer från det nära hafvet i vester, förtäljer om de ädles bragd för ängsnejlikan och ranunkeln, som draga sin blomstersaft ur deras multnande ben.

79 Adlercreutz, tillbakaträngd från Lappo och förenad med v. Vegesacks svenska trupper, beslöt att med omkring 3 500konsekvensändrat/normaliserat man här hålla stånd mot Kamenskij och Kulneff, som anryckte med 8 500konsekvensändrat/normaliserat*)Klingspor var under hela slaget i NyCarleby, dit hvarje timma blodstänkte adjutanter anlände med rapporter. På qvällen makade sig den gamle fältmarskalken försigtigt undan.. Landsvägen går nära tvenne hafsvikar; i hvardera af dem utfaller en bäck. Vid södra bäcken anföllos v. Platen och Helsingarne från dagningen till kl. 11 f. m., då de nödgades vika. Vegesack och Svenskarne stodo till höger åt hafvet; dernäst var ett batteri på höjden vid stenen, som synes i planchens förgrund; ytterst till venster stodo Savolaksarne under Cedergren; Svenskar och Österbottningar utgjorde reserven. Medan Kamenskij angrep centern, skickades Kulneff att kringgå venstra flygeln. Adlercreutz, som märkte att fiendens center derigenom försvagades, befallte Brändström med 2 bataljoner Svenskar att genombryta densamma med bajonetten. Detta lyckades fullkomligt. Hela centern och högra flygeln med Adlercreutz och Vegesack i spetsen rusade ned från sin ointagliga höjd och förföljde fienden mer än en half mil, medan Vesterbottningarne på venstra flygeln, illa tilltygade af Kulneffs jägare, men undsatte af Ehrnroth och Aminoff med Savolaksarne, likaledes förvandlade försvaret till anfall och drefvo fienden långt tillbaka. Nu syntes segern afgjord, men ankomsten af de från Wasa anryckande Lithauska och Mohilevska regementerna, 2 000konsekvensändrat/normaliserat man, förändrade allt. Den tappre Kamenskij ställde sig i deras spets, kastade tillbaka de förföljande, bragte dem i trångmål i öster vid ett träsk, i vester vid hafsstranden, sprängde dem, tog dem med Kulneff i flanken och tvang dem till ett brådstörtadt återtåg. All ordning var upplöst, men uttröttade, hopplösa, slogos ännu de spridda skarorna med okufvadt raseri och hjeltars mod in i döden; många slogo sig igenom, andra summo öfver hafsviken, än flera dignade blödande ned, hvarje fotsbredd jord kostade blod; – krutröken tyngdes af dimman ned öfver de stridandes hufvuden, och höstens mörker bröt in öfver denna dödens dag. I 14 timmar hade striden varat, vän och fiende hade bortskjutit sin sista patron, tretusen döde och sårade betäckte slagfältet – stundom ledvis fallne i skönaste ordning, stundom med händerna hårdt knutna kring svärdsfästet, än i dödens ögonblick tumlande öfver sin fiende. Finnars och Svenskars nederlag var fullkomligt; de hade förlorat 35 officerare och 1 200konsekvensändrat/normaliserat man, fångne inberäknade, och drogo sig strax efter slaget tillbaka. Länge buro trädens stammar vid Oravais fält de der begrafne hjeltarnes namn. Slutligen ha tiden och yxan fällt dessa vanskliga minnesvårdar; men blodig och evigt minnesvärd qvarstår den 14 Septemberoriginal: Septemtember 1808 i Finlands häfder.

108. Östermyra.illustration

80 Österbotten är fattigt på herregårdar; i stället liknar hvarje förmögen bondgård ett herresäte. Angenämt öfverraskas vandrarens öga, när han under färden genom det fruktbara, ypperligt odlade, men än till en del af vilda kärr uppfyllda Ilmola varseblifver det täcka driftiga Östermyra, beläget invid en liten biflod af Kyro elf. Redan länge var här ett jernbruk med 2 hamrar, 3 härdar och en knipsmedja, då framlidne brukspatron Gustaf Wasastjerna – en utomordentligt verksam man, under hvars stela affärsmannayta ett ädelt och varmt hjerta klappade – lemma starthär anlade ett krutbrukkommentar, det enda i landet, omkring år 1822. Östermyra, sådant det synes på planchen, är hans verk. Närmaste anledning gaf Österbottens ymniga produktion af saltpeter. Bruket tillverkar både gröfsta och finaste krut, det mesta för kronans behofver. Alla de för denna tillverkning bestämda byggnader ligga på något afstånd från boningshusen; arbetarne och den besökande|275| främlingen måste vid inträdet af|251|draga sina stöflar och ikläda sig ylletofflor, på det att ej friktionen under sulan må frambringa en gnista och vålla allas undergång. Denna försigtighet är nödvändig, ty det fina svarta dam, som fäster sig vid byggnadernas inre väggar och tak, är det eldfängdaste man kan tänka sig. Den 16 Oktober 1844 hände sig att det med papper belagda taket af torkhuset antändes af gnistor från en skorsten. I huset förvarades vid tillfället 40 fastager krut, det blåste, allt lefvande flydde långt bort, och ingen mensklig makt syntes numera kunna afvärja den hotande olyckan. Då begåfvo sig skjutsrättaren Fredrik Salmén och stalldrängen Jakob Ström på det brinnande taket och släckte elden. Ett sådant mod är minnesvärdt. Annars brukade framl. brukspatron Wasastjerna någon gång, när han hade vänner på Östermyra, låta nedgräfva en centner krut och spränga den i luften, – ett nöje egnadt för stället och nog sällsynt i fredstider.

109–111. lemma startWasa.illustrationkommentar NyCarleby.illustration Jakobstad.illustration

81 Tecknaren, som tagit sin vy af Wasa från norr vid prestgården, har icke lyckats välja den bästa synpunkten. Man tycker sig se en landtlig vy med sommarens skördar; blott i fonden visa sig några få hus, klocktornet samt den vackra stenkyrkan, skymd af en gammal byggnad. Wasa har dock vida vackrare punkter. Hofrättshuset med dess alléer, omgifna af välbyggda hus, och gentderemot Korsholms grönskande vallar, hade gifvit en mera tillfredsställande anblick. Sommartid, då en mängd familjer utflytta till Brändö, är Wasa nog enformigt; det saknar höjder och större vattenvyer. Vintertid deremot öfverträffar den lifliga rörelsen på dess gator alla grannstäder. Wasa har en talrik och bildad sällskapskrets; lefnaden har de sednare åren blifvit dyrare än förr.

82 Vackraste utsigten öfver det gladt belägna NyCarleby är i norr, der staden i halfcirkel höjer sig kring en vidgad bugt af elfven. Planchen deremot aftecknar staden från vestra elfstranden i söder, man ser kyrkan, uppförd år 1707, en del af staden och en tredjedel af den ståtliga bron, som här ser nog tarflig ut. Till höger i fonden synas löfpartier invid den täcka af forsen kringflutna Brunnsholmen med dess lilla värdshus, kägelbana och rankiga danssalong. Elfven är tecknad i dess vattenfattigaste skick under rötmånaden; vanligen brusar den vida högre och mäktigare; ja stundom vid starka islossningar gå dess böljor tätt under locket af bron. Staden är liten, har aldrig brunnit, har derföre trånga krokiga gator och få större hus; naturen har i stället med vatten, grönska och höga stränder förskönat dess utsigter. Några täcka landtgårdar: Juthbacka, Smedsbacka, lemma startKuddnäskommentar, lifva dess omgifningar.

83 Blott två mil i norr derifrån är Jakobstad. Planchen framställer den breda och raka avenyen från söder. Att döma deraf, skulle man vänta ett nytt Helsingfors. Om ocksåoriginal: ochså denna väntan ej uppfylles, finner man likväl en efter sista branden nybyggd och reglerad stad med breda raka gator och prydliga hus. Närmast till venster är kommerserådet P. Malms stenhus. Hvad naturen nekat Jakobstad i dess flacka, vattenlösa, blott af en sinande bäck genomflutna läge har den rikt ersatt genom den herrligaste skärgård. Det var här stadsboerne sommaren 1851 på ett vackert sätt visade skalden Runeberg sin kärlek, i det de vid hans återkomst från Sverige arrangerade en enkel fest i den fiskarestuga, som fordom tillhört hans fader och som nu, åter försatt i skick, förärades skalden till evärdelig egendom.

112, 113. Uleåborg.illustration Torneå.illustration

84 Det gamla Uleåborg, som fostrat Franzén, är ej mer. Nutidens Uleåborg synes på planchen, tecknadt från nordost. Man ser de sista svallvågorna af den skummande Merikoski, en båt som far ner, en båt som dras upp. Man ser de små Stampholmarna, grynqvarnen, sågen, kyrkan, Franzénska huset, skolhuset m. fl. byggnader; till höger partier af guvernörens, till venster en del af Franzéns trädgård, en storartad anläggning. Det öfriga af den rika välbyggda staden med dess raka och breda gator skymmes i bakgrunden. Den annars sandiga nejden får af den brusande strömmen ett lifligt, storartadt utseende. Båtarna ila, laxarna spritta, talrika fartygs segel glänsa i fjerran. Från »Pokkises backe» är en af stadens skönaste utsigter. Midt emot öfver forsen höja sig|276| på den lilla holmen ruinerna af Uleå borg, hvaraf staden lånat sitt namn. Om dess grundläggningoriginal: grundläggnlng säger lemma starten gammal traditionkommentar, att år 1590 kom Pehr Bagge med 7 500konsekvensändrat/normaliserat man till »Ulahamn»,konsekvensändrat/normaliserat uppförde vallar och kringgräfde stället för det »fordna» slottet, hvarest funnos en mängd menniskoben. Allmogen klagade öfver den tunga dem deraf vederfors, men byggnaden fortsattes tid efter annan in på 1600-taletoriginal: 1600 talet, då landshöfdingen turvis|252| residerade här och i Korsholm. År 1670 förstördes byggnaderna af eldsvåda, men uppfördes ånyo. Slottet utstod aldrig någon belägring, vanvårdades, men stod qvar än som häkte, än som lemma starttyghuskommentar till den 1 Augusti 1793 om aftonen, då en förfärlig åska sände sina blixtar öfver Uleåborg. Himmelen stod i eld och lågor; då hördes en knall som om jorden remnat. Alla fönster i staden sprungo, kyrkdörrarna uppslogos, kronorna nedföllo, klockorna klämtade af sig sjelfva, ett regn af stenar nedstörtade öfver staden och slog in genom tak och golf, flera alnar djupt i marken. En sten slog ned tätt vid en vagga, utan att väcka det sofvande barnet. Snart hvimlade staden af halfklädda, ångestfulla menniskor, som väntade yttersta domen och skyndade till kyrkan att der förbida verldens undergång. Om en stund saktades ovädret, och man erfor att åskan slagit ned i en med kulor och 500 lispund krut uppfylld källare af det gamla slottet, som sprungit i luften. Underbart nog förspilldes intet lif. En vaktmästare med sin hustru bodde på holmen, men voro den qvällen borta; taket af deras koja hade instörtat, men på åsen hängde oskadd en liten bur med dess grönsiska. Sedan dess är holmen obebodd; af slottet qvarstår blott vallen och en halfförgrusad mur.

85 Uleå köping och Uleå stad ha lidit hårda öden af krig och eld åren 1498, 1517, 1589, 1592, 1653, 1654, l705, 1714, 1743 och 1773. Hårdast kom olyckan natten mot den 23 Maj 1822. Elden kom lös i färgaren Papes gård – som det säges, af mordbrand, anlagd af en qvinna i en vedtraf om 40 famnar. Från det att vädret dittills var lugnt, uppstod hastigt en stark blåst, som kastade öfver staden ett regn af eld och antände fyra ställen på engång. Förgäfves var all släckning, de gamla trädhusen brunno som blår, sprutor och brandsegel förgingos, allt var ett eldhaf ... inom ett dygn låg hela staden i aska, med undantag af några kojor vid Limingo tull. Här brann rådhuset, här grusades den gamla kyrkan med dess nya orgel och största märkvärdighet, Messenii graf. Ganska litet bergades, mycket brann opp i Juurus Oja, som af elden totalt förtorkades. En gränslös förvirring rådde; många effekter bergades så, att kaffe och socker kastades i brunnarna, porcelliner ut genom fönstren i andra våningen. Mången sprang med lifsfara in i ett brinnande hus, för att rädda en trädsked eller ett trådnystan. Flera fruntimmer visade en otrolig rådighet; många buro med lätthet bördor, dem de annars ej förmått röra ur stället; en ung fru nedhögg med egen hand ett plank, en annan räddade sin döende mor. Många bergade saker antändes på en åker och brunno; deribland var krut, det exploderade och spridde förderf omkring sig. Fem menniskor blefvo på stället innebrände, vida flera dogo efteråt af brännskador; några blefvo för alltid vansinniga. 4 000konsekvensändrat/normaliserat personer voro husville; hos landshöfding v. Born emottogos gästfritt så många der rymdes. De rikaste ledo brist, på det nödvändiga; tiggerskan delade sitt bröd med den förmögna, betalande så sin skuld. Efterhand kommo hjelpsändningar från hela Finland. Dervid utmärkte sig Åboboerne. Med första post kommo derifrån 400 rubel och en säck med skor; äfven de rike gingo barfota, sedan de brännt sina skor på de heta gatorna. Snart kommo från samma ort två fullastade fartyg med lifsmedel. Och när åter den första gudstjensten firades pingstdagen på sandplanen vid kyrkogården Ståhleborg, randades för den ödelagda staden en bättre tid.

86 Torneå, aftecknadt från färjstället i sydost vid elfstranden, liknar både på planchen och i verkligheten en täckt belägen landtlig by med några anspråkslösa herrgårdar bland hyddorna. Man ser lutherska kyrkan och tornet af den grekiska. Midsommartid hvimlar staden af resande, hvilkas mål är Avasaksa. Svenska ångfarten på Haaparanda lifvar, oaktadt svårigheterna vid gränsen, äfven Torneå. Såsom på sin tid Sveriges, och ännu Finlands nordligaste stad, har Torneå vunnit en viss ryktbarhet. Sednast har lemma startFredrika Bremer gifvit en skildring deraf.kommentar|277|

114. Ämmäkoski.illustration

87 Det från norden kommande vattudraget vid Kajana stupar i flera branta forsar nedåt samt slutar med Koivukoski och Ämmä, käringen, så kalladt för sitt oafbrutna väldiga larm. Ämmä gör ett 18 fots herrligt fall strax i vester om Kajana stad. Dess dån höres på flera mil, och så obesegrade af menniskans djerfhet voro härtills detta fall och Koivukoski, att de flera hundrade tjärbåtar, som hvarje sommar passera nedåt Uleåborg, här måste släpas förbi fallen genom Kajana stad. Den tid, det arbete och de penningar, som förspilldes på denna transport, föranledde sprängningen af tvenne slussar genom klippväggen, en vid hvardera forsen. lemma startÄmmä slusskommentar har en längd af 50 fot; nedra portens höjd är 32 fot. Den 2 September 1846 invigdes dessa vackra, under öfverstlöjtnanten Hällströms ledning utförda arbeten, i närvaro af länets guvernör öfverste Lagerborg och friherre v. Rosenkampff samt ett stort antal personer af alla stånd. Det var en glad dag; 18 tjärbåtar passe|253|rade slussarne gratis, och enhvar begrep deras stora gagn. På qvällen var bal i stadens rådhus, folket förplägades, slottsruinerna voro illuminerade med tjärtunnor och bergen genljödo af skott ur i dem borrade hål. Det var den saknade v. Rosenkampffs*)Känd och älskad i hela Finland under namn af »Koski-paroni»språk: finska, forsbaronen. Han öfverlefdes blott tre år af den äfven högt aktade Lagerborg. afskedsfest, två veckor före hans död.

88 Planchen visar tätt ofvanom fallet den långa bro, som från staden leder till slottsholmen. Här anlades år 1607 på Carl IX:s befallning af Clemens Erikson slottet Kajaneborg, hvars ruiner synas i fonden. Dess form liknade en pil med spetsen vänd emot strömmen. Dominerad af höjder på båda sidor, synes borgen föga egnad att utstå en belägring med artilleri. År 1712 uppkom här det s. k. vadmalskriget (kangas-sotaspråk: finska). Oaktadt kriget, hade gränsboerne sinsemellan fred och utbytte sina varor på Kajana marknad ända till 1711, då marknaden var föga besökt för pestens skull. Ryssarne qvarlemnade då sitt osålda vadmal, men följande år, när de återkommo, fordrades ny tull för vadmalet, och följden blef att det af en accisrätt konfiskerades. Häraf blef harm och fejd, ett ryskt parti inföll d. 13 Mars 1712, plundrade och brände Kajana stad samt bortförde byte och fångar. År 1715 visade sig fiendtligt kavalleri, som snart förjagades. Samma år i December anryckte generaloriginal: gegeral Tschekin med 4 000konsekvensändrat/normaliserat man och belägrade borgen. Fältsjukan förödde hans här; snart återstodo blott 3 000konsekvensändrat/normaliserat. Men garnisonen under major Fieandt bestod blott af 50 invalider; dock hade qvinnor och barn der sökt en tillflykt. En hel månad stod borgen emot; der slungades kulor och bomber dag och natt, men i de bombfria hvalfven förblef besättningen oskadd och blott en enda dödskjuten. Fieandt ville förr spränga sitt fäste i luften, än gifva sig; dock bevektes han af de der inspärrades böner och dikterade slutligen en förmånlig kapitulation, den fienden sedan ej höll. De aftågande plundrades och bortfördes fångne; men slottet sprängdes i luften med 7 tunnor krut, så att nu blott en del står qvar. Det var här Messenius satt fången i 19 års tid, hvarom han sjelf ej utan orsak säger att lemma start»Ståthållaren Erik Hara red mig värre än en mara».konsekvensändrat/normaliseratkommentar Här var det ock han författade sitt ryktbara historiska verk Scondia Illustrata m. fl. arbeten.

115–117. Aittokoski.illustration Jalokoski.illustration Ämmä jernbruk.illustration

89 Bland de talrika vatten, som från olika trakter söka sig en väg nedåt Uleå sjö, bör man särskildt märka det som från landtryggens sluttning söderom Kuusamo nedströmmar till Suomussalmi, derifrån vidare genom Kianto elf till Hyrynsalmi och slutligen norrom Paldamo vid Kiehimänsuuoriginal: Kiehämensuu i den stora insjöns famn. På en sträcka af 12 mil uppåt är detta strömdrag uppfylldt af större och mindre forsar, hvilka, till ett antal af nära tjugu, blifvit upprensade och gjorda farbara genom ingeniörkorpsen för väg- och vattenkommunikationerna, så att de numera utan lifsfara passeras af lastade båtar. En af de största forsarne är Aittokoski. Otroligt arbete har blifvit nedlagdt i den mur, som på ena stranden utskjuter från de skrofliga klipphällarna och evigt sköljes af den skummande vågen. I denna fors fanns fordom en klippa, kallad Portti, hvilken, innan den sprängdes, blef mångens graf, och ett ställe, Kynsikallio, hvilket sällan passerades utan olycka. Föl|278|jande planche aftecknar Jalokoski, det första fall som elfven gör vid sitt utlopp från Suomusjärvi sjö. De tvärbranta klippor, som omgifva dess stränder, göra ett mäktigt intryck på åskådaren, der han, gungande utför den strida elfven, ser sig omgifven af idel granitväggar. Båda dessa forsvyer representera nejdens ödsliga storhet; med deras förfärande vildhet blandar sig det mildare intrycket af en sublim skönhet.

90 På ringa afstånd från Jalokoski utgår en annan gren något österut, förenande sig snart med hufvudelfven. lemma startHär är ett jernbruk, Ämmäkommentar, så kalladt efter den invidliggande fors, som ej bör förblandas med Ämmä vid Kajana 12 mil i vester. Grundadt på sjömalm, som ymnigt till 5 kopek tunnan erhålles ur de kringliggande sjöarna, förser det Kuusamo och kringliggande nejd med jern af utmärkt godhet. Det anlades af prosten Wegelius i Hyrynsalmi, densamme som först inrättade båtrännor vid Kajana, har harkhytta, hammare, såg och goda skogar. Utsigten är tagen från nedra sidan, hvarföre den höga vattenrännan bortskymmer de bakom liggande partierna.

118–120. Luoppiovaara.illustration Kattilankoski.illustration Avasaksa.illustration

91 Tröttad af sina många forsar, slingrar sig mellan höjderna den breda och lugna ytan af gränsfloden Torneå elf. Nästan midtemot Alkula prestgård,|254| vidpass 6 mil norrom Torneå, reser sig på elfvens svenska strand den kullriga toppen af Luoppiovaara, som intager midten af planchen. Redan på långt afstånd ser vandraren dess djerfva konturer afteckna sig mot horizonten, än kastande långa skuggor, än glänsande i bjerta dagrar, alltefter solens och skyarnas ställning samt årets och dygnets tid. Uppklättrar man till bergets topp, så finner man der en mängd reguliera klippblock af kolossala dimensioner uppstaplade. En grotta finnes här ock mellan stenmassorna; på dess fuktiga svala afsatser hvilar sommartid mången nordvandrare, trött af den mödosama klättringen upp till Luoppiovaaras hjessa.

92 Bland Torneå elfs forsar förtjenar Matkakoski att ses, ehuru den, framilande på afstånd från landsvägen, sällan observeras af den resande. Högre uppåt Muonioniska brusar den farliga Kattilankoski – den nordligaste vy, som i denna samling finnes aftecknad. Det är en djerf naturens strid, hvars intresse höjes deraf att polarcirkelns band går tvärsöfver forsen. Kattilankoski finnes aftecknad i lemma startSköldebrands Voyage pittoresque au Cap Nordkommentar, och planchen är kopierad från detta arbete.

93 Ryktbarast af alla utsigter i denna yttersta nord är likväl Avasaksa (Nyckelberget), beläget på den udde som bildas söderom Tengeli elfs inlopp i Torneå elf. Tengeli löper i båge kring Avasaksas fot, och sedd ifrån bergets topp, liknar strömmen ett silfverbälte kastadt öfver en grönskande vall. En vy af Avasaksa är svår att återgifva. Det är icke berget sjelft som imponerar på åskådaren, dess former äro hvarken utomordentligt höga eller gigantiskt vilda, såsom månget annat af nordens fjäll; det är den vida öppna utsigten, särdeles åt öster och norr, öfver den slingrande elfven med ÖfverTorneå kyrka och kyrkoby vid dess strand, öfver dessa vildt sköna, än kala, än skogbevuxna bergskullar, hvilka, likt ättehögar öfver en förgången tid, omsluta elfven i sin dal af granit. Här har vetenskapen redan länge valt sig en hvilopunkt för sina iakttagelser; redan 1736 om sommaren bodde lemma startfranska astronomerkommentar i en koja öfverst på bergets topp, och i en sednare tid, år 1839, anställde lemma startdåvarande franske nordpolsexpeditionenkommentar sina observationer i samma nejd.

94 Likväl är det icke vetenskapen, icke bergets skönhet, som förvärfvat Avasaksa dess stora rykte bland berg i norden. Midnattssolen är det, som hvarje midsommar hitlockar en talrik mängd resande från Finland, Sverige och många af Europas sydligare länder. Vid denna tid är vid Avasaksa på vägen från Torneå en glad och liflig rörelse, hvilken Fredrika Bremer, lätt och behagfullt som alltid, skildrat uti sin lemma start»midsommarresa»kommentar,konsekvensändrat/normaliserat skrifven efter ett besök i denna nejd 1846. Ner uppå slätten synes ej det praktfulla skådespelet; det är toppen af Avasaksa, som för sin höjd är den sydligaste punkt der man beundrar en sömnlös sol. Minnen af gäster från när och fjerran återfinnas i de otaliga namn, som äro inhuggna i Avasaksas klippvägg. Stundom händer att långväga resandes förhoppningar grymt gäckas. De samlas i förbidan på höjdens hjessa; då kommer i det efterlängtade ögonblicket ett afundsjukt moln, som med sin gråa slöja betäcker den nordliga|279| himmelen. Denna skyarnas afund har icke skonat ens jordens store; en sägen går att Carl XI vid sin resa till norden haft detta missöde. Men är himlen klar, som dock oftast händer, så förgäter man aldrig en sådan syn. Blodrödt som en verld i brand sänker sig solens majestätiska klot rakt i norr mot horizontens rand ... naturen är stum af andakt, ett rosenfärgadt skimmer spelar öfver berg och dalar, öfver elfvens spegel och skogarnas mörka toppar ... natten är besegrad, den yttersta solranden tyckes ett ögonblick rulla åt öster på horizontens skifva, derpå lyfter den sig åter långsamt, högtidligt, och med jubel och fågelsång helsar nejden ett nytt skifte af sin långa dag.

95 Och vid Avasaksa nedlägger denna skildring sin svaga pensel. Den har genomgått Finland från söder till norr i spridda ögonkast; den har endast förmått gifva en arm bild af ett rikt ämne. Måtte värman af dess penseldrag, måtte fosterlandskärleken, som blandat dess färger, i någon mån hos läsaren urskulda skildringens brister!

[255]

 

 

  1. *)lemma startH. H. Aspegren, Beskrifning öfver Pedersöre 1766.kommentar
  2. *)Flera uppgifter lånade från lemma startA. Warelius i Suomi 1847.kommentar
  3. *)I Brahestad förhåller sig finskan till svenskan som 11 till 3; i Uleåborg som 4 till 2, dock att alla både tala och förstå den förra.
  4. *)lemma startMathesius De Ostrobothnia pag. 6, efter Palmskiölds uppgifter.kommentar
  5. *)Om det 70 alnar långa prydliga hofrättshuset läses i Franzéns dikter ett epigram, föranledt af en utlännings beundrande utrop: lemma start»är det i Finland bygdt, det huset?»kommentar lemma startBygnadenoriginal: Bygnadenkommentar, på sin tid ansedd som ett underverk, invigdes 1784 och bär inskriften: lemma startGustavus III R. S. A.: no Imperii XII exstruxit Themidique dicavitspråk: latin.kommentar
  6. *)lemma startRudbeck d. ä. bevisar ur Plutarchus, att hela Finland fordom kallats Kyronia af de Greker, som fordom bosatt sig här.kommentar Kyro skulle då vara en lemning af detta namn!
  7. *)lemma startEric Cajanus om Kronoby socken (1755) s. 18.kommentar
  8. *)lemma startH:fors Morgonblad 1843 N:o 21.kommentar
  9. *)Vid det fienden höll på att afhugga oket på klockorna, för att föra dem bort, kom öfver dem »en hastig häpenhet och ett faseligt dön af det att kyrkogården remnade vid södra hörnet» (af jordskalf?), hvarefter fienden halsöfverhufvud flydde och »förföljdes af spöken» till NyCarleby Åminne. lemma startSe Aspegrens disp. om Pedersöre.kommentar
  10. *)Efter lemma startIlmarinen 1852 N:o 12.kommentar
  11. *)Hos min framlidne fader, D:r Topelius i NyCarleby, gingo i min barndom många trollkarlar, som väl förplägades, för att förmås till att sjunga runor. Till tack erbjödo de sig att skaffa tillrätta stulna silfverskedar, spottade i brunnarna och läste många hiskliga besvärjelser. (Förf:s anm.)
  12. *)Man får icke förgäta att uttrycket pietism, motsvarande det svenska läseriet, nyttjas om de mest olika andliga rörelser. De verklige s. k. pietisterne afsky det oförnuftiga svärmeri, som stundom uppkommit vid deras sida.
  13. *)Bruse har sjelf yttrat, att han vore de la Barre mycket förbunden, ty om denne blott låtit sitt folk röka en pipa i stillhet, hade platsen varit de finskas.
  14. *)Klingspor var under hela slaget i NyCarleby, dit hvarje timma blodstänkte adjutanter anlände med rapporter. På qvällen makade sig den gamle fältmarskalken försigtigt undan.
  15. *)Känd och älskad i hela Finland under namn af »Koski-paroni»språk: finska, forsbaronen. Han öfverlefdes blott tre år af den äfven högt aktade Lagerborg.

Kommentar

Kommentar

Redaktionella kommentarer för hela verket kan läsas under Inledning.

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

1 Rudbeckarnes fantasi QvinnolandFöreställningen om ett amazonfolk i Fennoskandien uppstod troligen genom att Adam av Bremen (senare delen av 1000-talet) misstolkade landskapsnamnet »Kvänland» som »kvinnolandet». Tolkningen fördes sedan vidare av bl.a. Olof Rudbeck d.ä. i verket Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne, de förnemste keyserlige och kungelige slechter ut till hela werlden, henne att styra, utgångne äro […] (1679–1702).

3 varglonfärgvariant av lodjuret.

4 ättehögarnaättehögar, gravhögar som tillhörde en viss ätt.

5 Öfver dessa nordliga [...] massor af is.Topelius hade själv upplevt detta försommaren 1835, när han under en resa från Helsingfors till Nykarleby med fregatten Ellida under sju dagars tid satt fast i isen utanför Nykarleby.

8 »fradgiga och stygga [...] med toppen störta»Kalevala (1841, Förra delen), Sjette Runan, s. 62.

10 Att Orpheus 100 [...] förbi Kemi (Cimmerien!)se t.ex. Gabriel Rein, »Bidrag till Finska Häfdeteckningens historia», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843), s. 13.

10 Juslenii försäkran, att Kainumaa skulle betyda de blygsames land.uppgiften i översättningen av Petrus Nicolai Mathesius, Dissertatio geographica de Ostrobotnia (1734), som ingår i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843:2), s. 64.

10 Werelii påstående, att [...] utgjort Dumburs konungarikedetta i en not i Olof Verelius, Hervarar saga på gammal götska (1672).

10 Carl IX:s bekanta titel »de Kajaners konung»hela titeln: Karl den nionde med Guds nåde Sveriges, Götes, Vendes, Finnars, Karelers, Lappars i Nordlanden, de Kajaners och Esters i Livland konung.

10 Lapinrauniot(fi.) lapprösena.

10 jätinroukkiot(fi.) lapprösena.

11 begagna salighetsmedlengå till nattvarden.

13 RovaniemifolketRovaniemi har senare kommit att räknas till landskapet Lappland.

16 spilkumliten djup skål.

17 bröderne Helanders förträffliga gjutgodsOlof Henrik och Leander Helander ägde från 1820-talet ett mässingsgjuteri i Kalajoki och senare i Uleåborg.

17 trädslögaskickliga i träarbeten.

18 Martin Wargii år 1643 utgifne Commendatio Bothniæ orientalisMartinus Andreae Wargius, Brevis et succincta commendatio Bothniæ orientalis (1643).

18 E. Grönbladsurkunder från klubbekrigetEdward Grönblad, Handlingar rörande klubbekriget (1843–1856).

18 Sara Wacklins »hundrade minnen»Sara Wacklin, Hundrade minnen från Österbotten (1844–1845).

19 Än i dag [...] del af landet.syftar på talesättet »Adelsmän och kräftor trivs ej i Österbotten».

22 kindbogekäke.

22 en ny dyrbar och prydlig stenkyrkaKyrkan, ritad av arkitekten Ernst Bernhard Lohrmann, invigdes 1852.

24 näräpää(fi.) egentligen närepää, toppen av en unggran.

26 Berga glasbrukDet av Olof Sjöberg d.ä. grundade Berga glasbruk verkade i Pörtom 1797–1883.

26 Grönviks glasbrukBruket, som fick manufakturprivilegier 1812, grundades av Johan Grönberg (1777–1845).

26 Granfors pappersbrukinrättades 1840 av Johan Grönberg, verksamheten lades ner 1874.

27 WasaDetta är skrivet före Vasa brand den 3 augusti 1852. Branden förstörde i stort sett hela staden, med undantag av bl.a. det av sten byggda Hovrättshuset.

28 tryckeriPer Magnus Ferdinand Lundbergs tryckeri.

28 bokhandelFirma Renqvist & Saukko tog över P. M. F. Lundbergs Bokhandel i mars 1852.

28 egen tidning (nu Ilmarinen)Wasa Tidning fram till 1847.

29 »Hæres est verus Lajala Laiha meus»(lat.) »Min sanna arvinge är det Magra Lajala». Citat ur Per Niklas Mathesius, »Geographisk Beskrifning om Österbotten», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843:5), s. 272.

30 ersättes af en ny stenkyrkaKyrkan, ritad av arkitekten Georg Th. Chiewitz, färdigställdes först 1877.

30 Jernbruket Orisberggrundlades 1679, inlöstes 1783 av Stockholmsköpmannen Bengt Magnus Björkman (1745–1824), vars son Lars Magnus Björkenheim fortsatte verksamheten.

30 Kimo jernbrukanlades av Peter Heijke 1702, innehades av släkten Björkman/Björkenheim 1783–1875.

30 Keppos betydliga sågPeter Malm finansierade företaget och köpte de färdiga produkterna, medan Carl Otto von Essen var såginspektor och skötte om inköpen av sågtimmer.

30 Ett glasbrukAugust Grenman och F. W. Granberg köpte 1845 mark i Munsala för att anlägga Sandnäs glasbruk, privilegier beviljades 1847.

31 Uusi KarlebyDenna finska namnform förekom bl.a. i Christfrid Gananders handskrift »Nytt finskt lexicon» 1–3 (1786–1787). På 1850-talet började den senare finska namnformen Uusikaarlepyy etableras i tidningspressen.

35 »Vid Carleby och [...] supererafrån lat., överträffa..»Per Niklas Mathesius, »Geographisk beskrifning om Österbotten», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843:3), s. 162.

35 æmulerafrån lat., tävla.

35 supererafrån lat., överträffa.

35 det nya dårhusetSjukhuset i Lappviken i Helsingfors från 1841.

35 Runebergs dikt så ryktbara Perho»Grafven i Perrho» (1831). Första gången tryckt i J. L. Runeberg, Dikter, andra häftet (1833). Dikten belönades med Svenska Akademiens Mindre guldmedalj 1831.

36 sprundettapphålet.

36 kontinentalsystemethandelspolitiska åtgärder med vilka Napoleon hoppades skapa en ekonomisk kris i Storbritannien genom att stänga den europeiska marknaden för brittiska varor. Resulterade i en omfattande smuggling, bl.a. via de österbottniska kuststäderna.

36 en af landets [...] Handl. M. HongellSkeppsredarna Anders Donner och Matts Hongell grundade Finlands första småbarnsskola i Gamla Karleby 1839.

36 s. k. långtobakspunnen tobak, tuggtobak.

37 En betydlig såg [...] Roos i G:CarlebyGamlaCarlebySågen på Raumankari i Himango grundades av Anders Roos på 1790-talet.

38 anför MathesiusPetrus Nicolai Mathesius, Dissertatio geographica de Ostrobotnia (1743), på svenska i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843).

41 salo(fi.) skogbevuxen ö.

42 tjärhofvetden stora upplagsplatsen för tjärtunnor i Uleåborg, där de granskades före utskeppningen.

43 Rudbeck d. ä. härleder namnet från IsisSe Per Niklas Mathesius, »Geografisk beskrifning om Österbotten», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843:3), s. 127.

43 Nyby glasbrukanlades på 1780-talet av Johan Nylander. Från 1841 till brukets nedläggning 1885 var Nyby i släkten Fellmans ägo.

44 Daniel CajanusCajanus har behandlats av bl.a. C. A. Gottlund i Otawa, eli suomalaisia huvituksia, I. osa (1828–1829).

45 sacellanikapellförsamling.

46 sofvelsovel, mat som äts med bröd eller potatis.

46 pestilenspest.

48 kolklaghär: område inom vilket kolknot dras.

51 Högströms och Sjögrens beskrifningarPehr Högström, Beskrifning öfwer de til Sveriges krona lydande lapmarker, innehollande kort underrättelse så wäl om landets belägenhet och beskaffenhet i gemen, som des inwånares tilstånd och husholdning, deras seder, maner och lefnadsart, samt laster: och widskepelser, m.m. (1746); Anders Johan Sjögren, Anteckningar om församlingarne i Kemi-Lappmark (1828).

51 »Emili eller ett år i Lappland»först publicerad i Åbo Tidning 5/1 1802 med titeln »Emili, eller de sju åren i Lappland» och med titeln »Emili eller en afton i Lappland» i Frans Michael Franzén, Skaldestycken (1832).

53 »de tio flodernas land»ur den ryska Voskresenskkrönikan, en av de stora krönikorna över ryska rikets historia, sammanställd av äldre material i fyra något olika redaktioner 1533–1544.

53 freden i Teusinaavser Paul van Suchtelens skildring Kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809, utg. på svenska 1835.

54 rådbråkaavrätta genom att bödeln med hjälp av ett vagnshjul krossade eller bröt sönder armar, ben och bröstkorg på förbrytaren, varpå hjulet även användes för steglingen av kroppen.

54 steglastegling bestod av att en halshuggen brottslings huvud, och eventuellt högra hand, efter avrättningen uppsattes på ett hjul, fäst upptill på en påle, en stegel.

55 gärderskatter som uppbärs för tillfälliga ändamål.

55 den menniskoälskande furst GalitzinUnder den stora ofreden handhade Michail Golitsyn till en början civilförvaltningen i Finland. Den allmänna uppfattningen om Golitsyn är att han var mild och rättvis mot invånarna.

55 i lindarnaobrukade och gräsbevuxna.

55 stora ofredens tidBegreppet, som egentligen används för den ryska invasionen av Finland 1713–1721, vann fotfäste i det finländska språkbruket genom Topelius Fältskärns berättelser. Första gången termen kan beläggas i finländsk eller svensk litteratur är 1839, vilket betyder att den ännu var relativt obekant för de flesta läsare när Finland framställdt i teckningar utkom.

58 »Veteranen»i Fänrik Ståls sägner (1848).

59 S. Wacklin i sina »hundrade minnen från Österbotten»Sara Wacklin, Hundrade minnen från Österbotten (1844–1845).

60 utgafs, med betydlig [...] R. Alcenius 1850Elias Robert Alcenius, Genealogia Sursilliana (1850).

61 den af Franzén [...] riksdagsmannen Henrik RahmFrans Michael Franzén, Handelsmannen i Gamla Carleby Henrik Rahms minne. Vid des graf den 20 october 1799. För slägt och vänner (1800).

62 Wiitasaari, som af Porthan sjelf räknades till Österbotteni »Anmärkningar om Wiitasaari socken», Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo 15/5 1777. Viitasari ligger egentligen i landskapet Tavastland, men i Vasa län.

62 Zachris Topelius d. ä.Topelius far. Han gav ut samlingen Suomen kansan wanhoja runoja ynnä nykyisempiä lauluja [Finska folkets gamla runor jämte nyare sånger] (1822–1831).

62 Gustaf Toppeliusgav på finska ut Oulun kaupunnin palosta 23:tena päiwänä touko-kuusa 1822 (1832).

62 Carl Niklas KeckmanKeckmans översättning av Heinrich Zschokkes Das Goldmacherdorf (1833) var Finska Litteratursällskapets första publikation: Kultala. Hyödyllinen ja huwittawa historia (1834). När en lektorstjänst i finska språket inrättades 1828 vid universitetet i Helsingfors, utsågs Keckman till dess första innehavare.

62 Carl Saksainsamlade folkdiktning i Suomussalmitrakterna, och gav ut Koottuja suomalaisia lauluja [Samlade finska sånger] 1828 och Muutamia suomalaisia lauluja [Några finska sånger] 1830. Saksa var tjänstledig från sin kaplanstjänst 1825–1827 p.g.a. sinnessjukdom.

62 Mathias Alexander CastrénMatthias Alexander Castrén, universitetets första professor i finska språket och litteraturen 1851, engagerade sig i utforskningen av norra Eurasiens språk och etnologi. Han gjorde ett antal forskningsresor under 1830- och 1840-talen, bl.a. till Lappland, ryska Karelen och Sibirien. Den mest omfattande av dessa gick 1845–1849 till Sibirien. Resultaten publicerades bl.a. i Versuch einer ostjakischen Sprachlehre nebst kurzem Wörterverzeichniss (1849) och i De affixis personalibus linguarum Altaicarum (1850). Castréns översättning av eposet Kalevala till svenska utkom 1841.

66 Lönnrot omtalar lyckade kurer med salvorse t.ex. Elias Lönnrot Afhandling om finnarnes magiska medicin (1832), publicerad i utvidgad form i Finska Läkare-Sällskapets handlingar 1842.

68 HedbergianismenFredrik Gabriel Hedberg, som tillhörde de väckelsetrogna 1836–1844, publicerade 1843 Uskon oppi autuuteen (sv. övers. Trons lära till saligheten). Verket kom att markera skilsmässan från väckelserörelsen och uppkomsten av den evangeliska väckelsen, även kallad hedbergianismen.

69 Pällis ryktePer Niklas Mathesius, »Geografisk Beskrifning om Österbotten», i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843:2), s. 77.

69 bakstammenyttersta bakdelen av ett fartyg.

69 tre- och fyrbördingsbåtarklinkbyggda båtar med tre respektive fyra bord.

69 legaersättning.

69 »hundrade minnena»Sara Wacklin, Hundrade minnen från Österbotten 1–3, Stockholm 1844–1845.

70 kapten GripenbergSebastian Gripenberg utgav ett fyrspråkigt planschverk om Alexander I:s resa, som han själv deltog i, med den svenska titeln Berättelse om Kejsar Alexanders färd från Nissilä gästgifveri till staden Kajana […] (1828).

70 Kejsaren fixerade honom [...] monarken med godhet.I Sara Wacklin, Hundrade minnen från Österbotten 2 (1844), s. 89.

71 »huru fint kläde en kejsare har i sin rock»Sara Wacklin, Hundrade minnen från Österbotten 2 (1844), s. 110.

73 snögloppregnblandad snö.

77 Runebergs härpå grundade sköna dikt.»Döbeln vid Jutas», i J. L. Runeberg, Fänrik Ståls sägner (1848).

80 här anlade ett krutbrukGustaf Adolf Wasastjerna fick 1825 tillstånd av kejsaren att grunda en krutfabrik, som kom att bli hörnstenen i hans affärsverksamhet.

Rubrik Wasa.staden så gott som totalförstördes i en brand den 3 augusti 1852.

82 KuddnäsTopelius barndomshem utanför Nykarleby.

84 en gammal tradition»Utdrag af ett gammalt manuscript på pergament, i Salo kyrka i Österbotten, angående det landets öden», Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo 26/5 1785.

84 tyghusarsenal.

86 Fredrika Bremer gifvit en skildring deraf.Midsommar-resan. En vall-fart (1848).

87 Ämmä slussslussbygget påbörjades 1840.

88 »Ståthållaren Erik Hara red mig värre än en mara».Om Erik Hara står det i Messenius Finska rimkrönika: »Ähr almogen en ondh mara, / Han dagh och natt them fast rijder, / Så at thet i kråp och pungh Swidjer […]», i Harry Lönnroth & Matti Linna (toim.), Johannes Messenius, Suomen Riimikronikka (2004), s. 260.

90 Här är ett jernbruk, Ämmäbruket som verkade 1841–1878 grundades av Johan Wegelius. Då Wegelius dog 1845 fortsattes verksamheten av hans söner, som innehade bruket fram till 1856.

92 SköldebrandsVoyage pittoresque au Cap Nordav Anders Fredrik Skjöldebrand (1801–1802).

93 franska astronomerFranska vetenskapsakademien utförde 1736–1737 geofysikaliska mätningar på fjället Aavasaksa under ledning av Pierre Louis Moreau de Maupertuis för att undersöka jordklotets exakta form.

93 dåvarande franske nordpolsexpeditionenvetenskaplig expedition till Skandinavien 1838–1840 under ledning av fransmannen Paul Gaimard.

94 »midsommarresa»Fredrika Bremer, Midsommar-resan. En vall-fart (1848).

Fotnot H. H. Aspegren, Beskrifning öfver Pedersöre 1766.Hans Henrik Aspegren, Försök til en historisk, geometrisk och physico-oeconomisk beskrifning öfwer Pedersöre sokn i Österbotn. Andra eller historiska delen (1766).

Fotnot A. Warelius i Suomi 1847.»Bidrag till Finlands kännedom i ethnographiskt hänseende», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1847), s. 47–130.

Fotnot MathesiusDe Ostrobothnia pag. 6, efter Palmskiölds uppgifter.Petrus Nicolai Mathesius, Dissertatio geographica de Ostrobotnia (1734), svensk övers. »Geografisk Beskrifning om Österbotten», i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843), s. 61–84. Palmskiölds uppgifter syftar på riksarkivarien Elias Palmskiölds samling i Uppsala universitetsbibliotek.

Fotnot »är det i Finland bygdt, det huset?»Frans Michael Franzén, Skaldestycken (1832), s. 286.

Fotnot BygnadenBygnadenritades av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz (1716–1796). Efter Vasa brand 1852 flyttades staden sju km mot nordväst och ett nytt hovrättshus byggdes. Det gamla huset ombyggdes till kyrka.

Fotnot Gustavus III R. [...] exstruxit Themidique dicavit.(lat.) Gustav III Sveriges konung uppförde i sitt tolfte regeringsår och helgade åt Themis.

Fotnot Rudbeck d. ä. bevisar [...] bosatt sig här.Per Niklas Mathesius, »Geographisk Beskrifning om Österbotten», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1843:5), s. 272.

Fotnot Eric Cajanus om Kronoby socken (1755) s. 18.Eric Cajanus, Historisk och oeconomisk beskrifning öfwer Cronoby sokn uti Österbotn (1755).

Fotnot H:fors Morgonblad 1843 N:o 21.»Kallan-Kaari», Helsingfors Morgonblad 13/3 1843.

Fotnot Se Aspegrens disp. om Pedersöre.Hans Henrik Aspegren, Försök til en historisk, geometrisk och physico-oeconomisk beskrifning öfwer Pedersöre sokn i Österbotn. Andra eller historiska delen (1766).

Fotnot Ilmarinen 1852 N:o 12.»Ännu något litet om Muhos socken», Ilmarinen 11/2 1852.

Faksimil