VI. Savolaks

VI. Savolaks.

1 Savolaks (Savo, Savonmaa), ett af Finlands inre landskaper utan hafskust, beräknas hålla 28 mil i längd, 15 à 16 i bredd och 270 qvadratmil i areal. Till formen liknar Savolaks ett päron vändt med stjelken åt norr. Dess gränser beröra i öster och söder Karelen, i norr Österbotten, i vester Tavastland, i sydvest ett hörn af Nyland, samt hafva både i äldre och nyare tider varit mycket omtvistade. I början uppkommo dessa tvister mellan invånarne sjelfve, särdeles mot Tavastland, i följd af karelska stammens framträngande in på Tavasternes fordna område längre mot vester. Tre märkvärdiga rågångshandlingar från åren 1415, 1446|208| och 1452 vittna att Savolaks gränser mot Tavastland då först, efter bittra inbördes klagomål, utstakades. Efter 1743 års fred, som bortklöf ett stycke af Savolaks, föreföllo här flera tvister om riksgränsen. Provinsen har under tidernas lopp fördelats på olika län; efter nu gällande indelning hör sydligaste delen till Wiborgs, den södra till Sanct Michels samt den öfriga och norra delen till Kuopio län. Uppkomsten af namnet Savolaks har förklarats olika; allmännast härledes det af S:t Michels socken, hvilken i äldre tider hetat Savilahti och anses vara den kärna, kring hvilken odlingen först begynt utbreda sig. Andra tro sig återfinna dess ursprung i ordet savolotschiespråk: ryska, hvilket förekommer i ryska krönikor begagnadt om nejder och folk belägna på andra sidan om en vattendelande höjd (volokspråk: ryska). Provinsen bär i sitt vapen en gyllene båge i svart fält med uppspänd pil. Skölden betäckes af en greflig krona.

2 I hela det vattenrika Finland är Savolaks det vattenrikaste. Så många herrliga stora sjöar, så många ypperliga kommunikationsleder äga få länder på hela jorden att inom samma omfång uppvisa. Här begynner vid Maanselkäs södra sluttning den sammanhängande kedjan af de förut omnämnda Onkivesi, Maaninkavesi, Kallavesi med Juurusvesi, Suvasvesi, Juojärvi, vidare söderut genom Warkaus fors och kanal Äimisvesi, Haapavesi, Haukivesioriginal: Haukavesi, Pihlajavesioriginal: Pihlasvesi med de karelska vattnen och slutligen den besjungna Saimen, förutom otaliga mindre vattudrag, stängda mellan de höga åsarna och spejande efter den första närmaste däld, för att söka genom de täckaste sund sina väntande syskonsjöar. De flesta af dessa sjöar omsluta otaliga uddar och öar af den rikaste omvexling. Talrika branta åsar, stundom öfvergående i långa, men låga bergsträckor, frambringa en sådan rikedom af de skönaste|191| utsigter, att tecknarens val här är svårare än någonsin annars. Mellan höjderna och sjöarna utbreda sig vidsträckta mossar och kärr, hvilkas ödslighet fordom vanryktade hela provinsen med all dess skönhet; Gustaf III brukade ofta tala om »les deserts de Savolaxspråk: franska». Norra delen af Savolaks kunde för dess ständigt vexlande berg och dalar kallas en dotter af Maanselkä, som under försöket att framtränga längre åt söder här spridt sina utposter. Södra delen är jemförelsevis jemnare, hvarföre ock sjöarna här få utrymme att vidga sig öfver större ytor. Tre åsar särskilja de större vattnen i Savolaks. Den nordligaste går från norra länegränsen genom Pielavesi, Kuopio socken och Suonenjoki nedåt S:t Michel, skiljer Saimas vattensystem från Päjänesoriginal: Päjänäs och kallas Veen jakajaspråk: finska, vattendelaren. En annan ås stryker från Maanselkä nedåt Idensalmi; en tredje går öster om Onkivesi ned till Toivola pass norrom Kuopio och vänder sig derifrån österut åt Libelits i Karelen. De båda sistnämnda genomskäras på flera ställen af sjöarna. Jordmånen i Savolaks är oftast stenbunden, tätt under den bördiga svartmyllan vidtager på de flesta orter grof sand, blandad med samma gäslera, som varit ett så fruktansvärdt hinder för byggnaden af Saima kanal. Mineralriket synes fattigare än man skulle förmoda, dock har man, jemte några de vanligaste malmer, funnit bergkristall, sandsten, tälgsten m. m. Både åker och äng ha, till följe af jordmånen, alltintill sednaste tider varit otillräckliga, men deremot svedjebruket, som här af ålder varit ytterst allmänt, så gifvande, att Savolaks ej sällan haft spanmål att aflåta till de närmast liggande landskapen. Savolaksaren har lefvat af sin skog, sveden har gifvit honom bröd och sågstocken penningar. Långa tider förgå, innan den utmärglade jorden af en afbränd sved åter beklädes med grönska; det är derföre en resandes ovana öga dröjer vid de många kala och ödsliga kullarna invid alla vägar i Savolaks. Hvarföre, säger han, står här naturen så vanlottad? Man svarar: för tio eller tjugu år sedan var här en sved. Äfven sednare tiders sågverk ha kommit skogen att glesna. Potäterna kommo sent till Savolaks; linet har först i en nyare tid begynt allmännare odlas, men kan ej i godhet mäta sig med det tavastländska. Vilda och tama djur äro här desamma som annorstädes i Finland, dock att den vilda renen stundom visar sig i norra Savolaks, elgen någongång och björnen ofta. Hästen är här af utmärkt godhet, härdig, snabb och vacker, när racen hålles ren; men kännare klaga, att införseln af ryska ston begynner att försämra den inhemska racen. Sjöarna äro stundom mycket fiskrika; laxen går långt upp i Saimen, gösen är allmän, dock allmännast af alla mujkan, hvilken saltad är bondens vanligaste sofvel.

3 Savolaksarn är i grunden icke annat än en tillökt, om icke just alltid förbättrad upplaga af stamfolket Karelaren, hvarföre det|209| mesta som blifvit sagdt om den sednare äfven har sin tillämpning på den förre. Likväl finnas olikheter, uppkomna genom århundradens inflytanden. Karelaren, klufven af riksgränsen i tvenne religioner och tvenne läger, har sökt sin räddning i det sega fasthållandet af forntida lynne, då deremot Savolaksaren visat sig mera eftergifven för en nyare verldsåsigt. Savolaksaren är rikare och mera oberoende; mellan de båda ytterligheterna af ödmjukhet utan sjelfförtroende och herreaktighet utan hejd lutar Savolaksaren mer åt den sednare, likasom Karelaren mer åt den förra. I Kuopio, Idensalmi, Rantasalmi m. fl. förmögnare soknar råder en bondearistokrati, hvilken, ehuru icke sällan dryg, vanligen ej saknar en viss värdighet och fördelaktigt skiljer sig från Nylands eller Åbonejdernas halfherrar. Savolaksaren, mera än Westfinnen och Karelaren afstängd från främmande inflytanden, har goda anlag att inom sig utbilda en nationel finsk kultur. Den gamla runosången håller på att utdö i hans land, men barder af nyare stil och sånger af nyare innehåll har han flera än andra. Hans dialekt, den s. k. savolaksiskan, är af alla ostfinska den mest utbredda, sträcker sig från Willmanstrand till Kajana läns gräns, från Kivijärvi och Jämsä ända till Pielisjärvi och Sordavala samt eftersträfvar under Gottlunds m. fl:s händer rangen af sjelfständigt skriftspråk. Likt Karelaren nyttjar han egna slägtnamn. Rökpörten äro ännu i bruk hos detta svedjefolk, gårdarna vanligen enstaka och husen spridda; en egenhet är att hästarne mångenstädes vintertid fodras i boningsstugan. Renligheten är blott hos de förmögna en dygd. Karelarens egendomliga forntida klädedrägt är längesedan aflagd i Savolaks; stundom, såsom i Mäntyharju, ser man ännu äldre personer behålla qvarlefvor deraf, såsom qvinnornas linnehufva (lakki, nättyspråk: finska) och långa ljusa ylletröja (hamespråk: finska) samt karlarnes grytmössa (patalakkispråk: finska) med röda lister; men ungdomen följer tidens mode, utan att aflägga det gamla begäret för lysande färger. För öfrigt råder i de förmögnare soknarna, och mest i nejden af Kuopio, en annorstädes i finska bondens boning oerhörd lyx; icke blott silfver i skåpen, siden i drägterna och kaffe eller rhum bland välfägnaden, utan ganska ofta äfven vin och cigarrer vid högtidliga tillfällen – en och annan till Kuopio inrest Croesus reqvirerar stundom champagne – samt guld|192|nipper, dyrbara pelsverk och isynnerhet rikt prydda schäsar och seldon. Ty Savolaksaren är stor hästvän, det är hans svaghet att ila förbi sina soknebor i en grann släde med en häst i redet af 2 till 300 rubel silfvers värde och derutöfver. De formliga kapplöpningar man de sednare åren begynt anställa vid Kuopio äro derföre mycket i allmogens smak och skola sannolikt med tiden blifva ett nationalnöje.

4 Seder och bruk hafva, jemte klädedrägten, för det mesta jemnats till likhet med det öfriga landets. Bröllopen äro vidlyftiga och firas under mycken välfägnad; begrafningar enkla, barndop utan kalas. Danslekar äro mycket i bruk; Mag. Reinholm har af dem samlat ett otroligt antal. Gåtorna hafva bibehållit sitt anseende. Savolaksaren är i allmänhet en förståndigare man, än den barnsligt naive, för hjertats intryck känsligare och derföre mera poetiske Karelaren. Detta röjer sig äfven i lek och sång, hvilka i Savolaks äro sinnrikare, men ock mera kallt förståndiga. Af samma orsak är Savolaksaren mindre vidskeplig, än sin halfbror i öster; han ler åt månget skrockfullt bruk, som hans gubbar och qvinnor af vana bibehålla; hans begrundande och klyftiga lynne har ofta sökt sig ett fält på religionens område. Sedan mer än två menniskoåldrar har Savolaks varit den finska pietismens härd och utgångspunkt, ehuru den aldrig der vunnit den utbredning, som i det energiska Österbotten. Den bibelkunnige, andligt kraftige Savolaksaren Paavo Ruotsalainens namn är vida bekant. För öfrigt sakna de orimliga historier, som varit i omlopp om Savolaks’, likasom Österbottens, pietister merändels all grund. Med afräkning af enskilda afsteg, som af de upplystare ogillas, äro dessa pietister ett fridsamt folk, hvars seder och laglydnad blott okunnigheten eller illviljan söka att göra misstänkta.

5 Savolaksarens större klyftighet visar sig i den större spekulationsanda, med hvilken han drifver handel och trafik. Karelaren är lika rörlig, men hans trafik går machinmessigt och ständigt i samma spår. Savolaksaren deremot förstår att lämpa sig efter konjunkturerna; strömmen af hans trafik har sedan tjugu år tillbaka tagit en riktning rakt motsatt dess förra. Ännu vid nämnde tid såg man de österbottniska kuststädernas gator och torg uppfyllda af Savobönders lass, hvilka i långa rader ofta på mer än|210| trettio mils väg ditförde smör, talg och andra produkter af åker och ladugård. Af hela denna vidsträckta tillförsel synes numera knappt ett spår, en betingad fora på Uleåborgs saluplatser eller en spekulant, som mindre kommit i afsigt att sälja, än i afsigt att uppköpa renkött och lax. Savolaks hela export har vändt sig åt söder; likt ett ständigt mäktigare sugande strömdrag, ha Petersburg och Wiborg dragit provinsen till sig och sålunda förberedt den stora omsvängning af nejdens hela trafik, som blir den första och oundvikliga följden af Saima kanal. När derföre den österbottniske köpmannen klagar att kanalen i en nära framtid beröfvar honom hälften af hans tillförsel, förgäter han, att denna märkliga omkastning af handelns ström tagit sin början en half mansålder innan kanalen beslöts, och visserligen påskyndas, men icke förorsakas af denna. Nu först har Savolaksaren begynt uppskatta värdet af sina stora sjöar som kommunikationsmedel, och de tider äro förbi, då man medelst godtyckliga reglementen sökte leda handeln i naturvidriga banor. Genom att förvandla dess stora sjöar till hafsvikar och dess stränder till hafskuster, kommer kanalen att vända ut och in på hela Savolaks. Upplandstrafiken, som härtills concentrerat sig kring Kuopio och der, under vidsträckt tillopp från både finska och ryska orter, frambragt den största marknad Finland äger, kommer hädanefter att öfver Wiborg utflöda till verldsmarknaden och derigenom antaga en mera storartad och totalt förändrad karakter.

6 Savolaks utgjorde ursprungligen en del af Karelen. Bland de redan nämnda förklaringarna af dess namn berättar en sägen följande*)Jmfr härom Kertoelma Suur-Savosta eli Mikkelistä, A. G. Koranderilta.. I fordna tider hände sig att en skara Karelare drog vesterut öfver ofantliga skogar och ödemarker att söka sig nya boningsplatser. Uttröttade af otroliga mödor, nalkades de den vackra strand, der nu S:t Michel är beläget, och sågo der röken ifrån ett pörte uppstiga mot den klara morgonhimmelen. Då utropade de i sin glädje: savu! savu!språk: finska (rök! rök!) och beslöto att här bygga och bo. Udden, der pörtet låg, benämnde de till minne häraf Pirttiniemi och viken derinvid Savulahti. Här byggdes den första kyrka, sannolikt till erkeengeln Michaels ära, och soknen deromkring, som i början kallades Savolaks, antog i en sednare tid sin skyddspatrons namn. Härifrån säger berättelsen, hafva efterhand kringliggande nejder blifvit bebyggda genom utflyttningar, hvarföre ock denna trakt fordom varit kallad Stor-Savolaks (Suur-Savolahti), då deremot de kring Kuopio liggande soknar af ålder kallats Lill-Savolaks (Vähä-Savolahti). Under sitt framträngande mot vester stötte Savolaksarne på Tavasterne; desse veko, ej utan blodig tvist, så att då denna|193| träta drogs inför Karl Knutson Bonde i Wiborg 1446, Tavasterne jemmerligen klagade att Savolaks allmoge dem gjort »dråpelig skada med mord, manslag, brand, rof och mångfaldiga våldsgerningar»,konsekvensändrat/normaliserat medan Savolaksarne å sin sida klagade att Tavasterne »mördat, slagit deras vänner ihjäl och huggit dem sedan i stycken, så att hundarna åto dem rent upp».konsekvensändrat/normaliserat Emellertid behöllo Savolaksarne en del af sina vestra grannars fordna område. Vida mer förhärjande voro de fejder, för hvilka Savolaks var utsatt i sin egenskap af gränsort mot Ryssland. Århundrade efter århundrade, slägte efter slägte, under nästan alla krig med grannstaten härjades dessa olyckliga nejder delvis eller totalt, så att blottoriginal: hlott skogar och ödemarker gåfvo det flyktande folket en ömklig fristad. Äfven i klubbekriget var Savolaks inveckladt. Dock, folkets sega kraft uppreste sig hvarje gång åter efter förödelsen, och det ärfde från dessa bistra tider en tapperhet, som gjort Savolaks brigaden, Savolaks jägare, vida berömda uti de finska krigens annaler.

7 Savolaks lyder under det nyss inrättade Kuopio stift samt omfattar 25 pastorater och 10 kapeller, fördelade på 4 prosterier (Willmanstrands, Södra Savolaks samt Norra Savolaks öfre och nedre). I öfrigt lyder provinsen under Wiborgs hofrätt samt under karelska och, sydligast, wiborgska lagsagorna. Dess område är fördeladt på 5 provincialläkaredistrikter. Till Wiborgs län höra följande soknar af Savolaks:

8 I. Lappvesi härad med Luumäki, Lappvesi, Klemis, Taipalsaari och Savitaipale jemte Suomenniemi kapell. Denna nejd utgör dammen emot Saimas södra fjärdar, som här, oaktadt markens starka sluttning, ej förmå genombryta sandvallen, men sannolikt sippra fram genom underjordiska ådror. Hela nejden är starkt vattendränkt, och jordmånen lös, der granit ej möter. Marken|211| sluttar starkt åt söder. I Lappvesi utflödar Saima kanal, hvarom mera längre fram. Dessa nejder äro uppfyllda af minnen från 1788 års krig, för hvilket Savolaks var den förnämsta tummelplatsen. 1743 års fred hade utsträckt ryska gränsen till Christina socken, då Suomenniemi tillföll Ryssland. Detta kapell omsluter en ansenlig sjö, Kuolimojärvioriginal: Kuolimajärvi, som, förstärkt af vatten från Mäntyharju, utfaller genom Kärnäkoski och Partakoski strömmar i vestra Saimatvesi (äfven Savilahti, en vik af Saimen). Här hade Ryssarne år 1790 starka batterier. Den 14 April anryckte Svenskarne öfver frusna sjöar från Christina; Gustaf III var sjelf tillstädes; hufvudstyrkan anfördes af baron G. M. Armfelt. Partakoski blef taget genom öfverrumpling, Kärnäkoski med storm; fiendens kanoner och magasiner föllo i Svenskarnes händer. D. 30 April sökte fienden att återtaga dessa vigtiga punkter, men slogs tillbaka. Mindre lycklig var expeditionen mot Savitaipale, hvarom mera. Davidsstad i Luumäki, bekant för nejdens höga backar, bestämdes 1793 till gränsfästning, men har endast haft en obetydlig garnison. För 5 eller 6 år sedan såldes denna s. k. stad på auktion åt en handlande i Fredrikshamn. Klemis kyrka är belägen vid en vik af det örika Kivijärvi, Taipalsaari kyrka på en betydlig ö af Stora Saimas vestra fjärd.

9 Vid södra kusten af samma fjärd ligger det lilla, men täcka Willmanstrand (Lappeenrantaspråk: finska, Lappstrand). Både det svenska och finska namnet, jemte socknen Lappvesi, erinra om vilda mäns, Lappars, vistande här i en aflägsen forntid. Om stadens första uppkomst känner man endast, att Wiborg år 1547 erhållit rättighet till frimarknader i Lappstrand; törhända uppstod deraf en köping, hvilken år 1656 synes hafva haft egen styrelse, men år 1683 åter nedsattes till blott en lastageplats för Wiborg. Efter denna stads afträdande till Ryssland lades Willmanstrand i judicielt och administrativt hänseende under Fredrikshamn intill 1784, då här tillsattes egen magistrat och borgmästare. Någon tid residerade här landshöfdingen öfver Nyslotts och Kymmenegårds län. Ändtligen den 4 Okt. 1816 erhöll Willmanstrand uppstadsrätt. Stadens läge är intagande vackert med utsigt öfver Saimas öar och fjärdar. På en udde i dessa är den lilla och trånga gamla staden, omsluten af fästningens vallar. Här förvaras inom spinnhusets lås och bom qvinnliga brottslingar och lösdrifverskor från hela Finland till ett antal af omkring 200, nära hälften barnamörderskor; några sitta i ensliga celler; ett särskildt rum innesluter Zigenerskor, af hvilka somliga medföra späda barn. Zigenarne kalla denna af dem fruktade stad »Strannaki-pfu».konsekvensändrat/normaliserat Fästningen är numera indragen, och verken underhållas ej af kronan; högt gräs vexer på de fordom blodstänkta vallarna. Åt stadssidan höja sig vallarna af ett utanverk enskildt för sig och med den skönaste utsigt. Staden, hvars vidd utgör endast 80 tunnland, förutom tre år 1819 tillköpta hemman, har omkring 800 här bosatte invånare, men räknar som borgare nära 600 i Ryssland vistande personer, handlande med deras familjer, hvilkas utskylder bilda stadens förnämsta inkomstkälla. Staden har en lägre elementarskola. Pensionerade familjer från andra orter hafva här sökt en billig boningsort. De sednare åren ha flera vackra hus blifvit uppförda. Willmanstrand har en smakfull danssalong, en liten säll|194|skapstheater, en helsobrunn m. fl. inrättningar för nöje och nytta, till större delen tillkomne genom dess nuvarande läkares drift och omtanke. Den 30 Nov. 1848 gafs här med utmärkt framgång det första finska sällskapsspektakel i Finland: Silmänkääntäjäspråk: finska (Ögonvändaren).

10 II. Jääskis härad har af Savolaks soknarna Joutseno och Ruokolaks med Rautjärvi kapell, liggande i en halfcirkel kring stora Saimas sydöstra fjärdar. Kustvägen från Willmanstrand hitåt går öfver stora, ofta ödsliga moar; till höger bortom kullarna framskymtar det betydliga Immalajärvi, till venster Saima. Wuoksens utlopp är i Joutseno, en half mil norr om Siitola färja. För att rätt anslås af denna brusande flod, lik menskliga lifvet »en strid från början», måste man utgå från Saimas lugn. Skyddade mot nordanvinden af stora till Ruokolaks hörande öar, äro dessa fjärdar så fridfulla, så djupblåa, som visste de aldrig af lifvets strider. Ruokolaks kyrka ligger täckt vid stranden.

11 III. Af Heinola härad hör till Savolaks endast en del af Mäntyharju socken, fordom klufven af riksgränsen, som gick långs Kallavesi-sjö, som utflyter i det vid kyrkan belägna Pyhävesi, derifrån genom Pyhäkoski ut i Lahnavesi och Juolavesi, för att sedan genom det stora Wuohijärvi, jemte öfriga Päjänevatten, in|212|strömma i Kymmene elf. I Mäntyharju höllos från 1743 till 1808 kyrkoböner för både svensk och rysk öfverhet. Folket i denna nejd var en tid kändt som slagsbultar under namn af Puukkojunkkaritspråk: finska (knifjunkarne), men af denna stridslystnad synes numera föga eller intet spår.

12 IV. S:t Michels härad omfattar Kangasniemi, Christina och S:t Michels socknar samt det nyss (1851) som egen socken särskilda Hirvensalmi. Nejden är rik på stora sjöar (om Puulavesi m. fl. längre fram). Till Saimasystemet höra Syysjärvi och Remojärvi, vidare i Christina Yövesi, en arm om Saima, som sträcker sin långa vik till soknekyrkan, samt de dermed sammanhängande Louhivesioriginal: Louhuvesi och Lietvesi. Med Lietvesi sammanhänger Lehmävesi, som genom Koskenselkä är förenad med Puumala sund och vattnen från öfre och medlersta Savolaks. Alla dessa sjöar äro ytterst rika på uddar och öar. I Louhuvesi är en holme, Linnasaari, med spår af en forntida befästning och af en stenbro till fasta landet. Brahelinna i Christina socken var fordom en kungsladugård, sedan öfversteboställe för Savolaks infanteri. Här byggde Pehr Brahe år 1640 nära kyrkan ett slott af sten; soknen är uppkallad efter hans fru, Christina Catharina Stenbock, och bådas porträtter förvaras i kyrkan. Icke långt från slottet var under 1788 års krig en hamn för de svenska kanonsluparna på Saima. I den fordna Stor-Savolaks, numera S:t Michels socken märkes Sairiala gamla kungsgård (sedermera dubbelt rusthåll) och Liukkola Majorsboställe. Om Porosalmi längre fram. Här ligger staden

13 S:t Michel vid en djup vik af Saima. De dit ledande sunden Veätämäsalmi, Vuoltensalmi och Siikasalmi blefvo åren 1831–36 vidgade till 5 fots djup och 20 fots bredd i bottnen, för att gynna landthandeln. Under svenska tiden funnos här postkontor och gränsetullkammare; anläggandet af en stad kom redan då i fråga, men synes ha blifvit för skogbrist uppskjutet. S:t Michels fundationsbref utfärdades den 7 Mars 1838, då staden med uppstadsprivilegier samt handels- och näringsfrihet anlades på Olkkala och Magnusala af kronan inlösta hemman. Stadsplanen utgör 67, ägorna 1619 tunnland. Sedan guvernörsresidenset år 1843 blifvit från Heinola hitflyttadt, har folkmängden (1841 blott 181 personer) varit i raskt stigande och torde nu utgöra omkring 400. Kyrko- och fattigvård är gemensam med soknen. S:t Michels marknader hafva af ålder varit bland de mest besökta i landet. Omsättningen af hästar, lin, spanmål, smör och öfver Willmanstrand kommande ryska varor är dervid betydlig. Tre landningsbryggor äro anlagde för sjötrafiken. I nejden närmast staden äro stengärdesgårdar af ovanlig längd uppförda, mest uppå förre guvernören Baron Boijes föranstaltande. Annars har allmogen den osed att upplägga stenarna midtpå åkern.

14 V. Jokkas härad, öster om det förenämnda, omfattar soknarna Pieksämäki med Haukivuori kapell, Jorois, Jokkas och Puumala. Samma vattenrikedom äfven här. Det stora Kyyvesi i Pieksämäki och Haukivuori står genom Kyykoski i förbindelse med Päjäne systemet. Det ymniga tillflödet från norden genomströmmar i tallösa fjärdar Jorois (Längelmäselkä, Sysmäjärvi m. fl.) och Jokkas (Juvanjärvi vid kyrkan, Rautajärvi, Suurenrannanselkä) utbreder sig, derpå i Puumala uti det ansenliga Luonterivesi m. fl. samt bildar vid Puumala sund en föreningspunkt med Haapavesi och vattnen från Nyslott. Söder om Puumala vidga sig Lilla Saimas fjärdar. I dessa nedra farvatten har Saimas skärgård flera stora och bebodda öar: Hurissalo 1 ½ mil lång, Lintusalo 1 mil, Koukansalo 1 ½ mil, Wiljakansalo 1 ½ mil och Kulkemus|195|salo 1 ½ mil lång. Puumala sund var under 88 års krig ett pass, på hvilket båda de stridande parterna satte stor vigt, för sjöförbindelserna mellan de öfra och nedra sjöarna. En svensk fördelning under major Gahn försvarade i Maj och Juni 1789 denna post mot flera fiendtliga anfall. Sedan han kort derpå nödgats draga sig tillbaka, behöll fienden Puumala till krigets slut och befästade sig der.

15 VI. Rantasalmi härad, öster om den föregående, omfattar soknarna Sulkava, Säminge, Kerimäki samt Rantasalmi med Heinävesi kapell. Här, i medelpunkten af Savolaks sjösystem, är hela nejden en skärgård. Seglande uppåt från Puumala genom Haapavesi, inkommer man i Sulkava på det stora öbeströdda Pihlajavesi, lemnar till höger Puruvesi bakom Pungaharjus åsar i Kerimäki (hvarom mera) och passerar genom Haapasalmi sund vid Nyslott in i Rantasalmi-sjöarna Haukivesi, Joutsenovesi, Äimisvesi och ett annat Haapavesi, hvilka genom det breda Oriwirta stå i direkt förbindelse med stora Orihvesi åt öster. Oräkneliga|213| vattendrag sammanlöpa här från alla håll: från öster Wehkajärvi, Sulkavajärvi, Enojärvi, det stora Sorsavesi, med tillflöden af Wuokolanjärvi och Pyyvesi, samt Kermavesi med sina dottersjöar; från vester hitströmma Jokkas och Joroisvatten, från norr Leppävirta sjöar. Porthans bestridda uppgift, att dessa nejdersoriginal: neiders vatten i folkets mun bära det gemensama namnet Enovesi (icke Saima) bekräftar sig. Stora, af dem kringflutna landsträckor bilda i denna vidsträckta skärgård öar. En sådan stor ö är Soisalo, den största i Finlands insjöar; dess södra del upptages af Heinävesi kapell med kyrkan. En annan nära 2 mil lång ö är Rantasalo i Rantasalmi med ett öfverstelöjtnantsboställe. Äfven Kerimäki socken är medelst kanalen vid Raikus mellan Orihvesi och Puruvesioriginal: Purovesi kringfluten. Andra öar är Ahvensalo, Torasalo, Kärisalo m. fl. På en udde vid stranden af Linnasalmi sund i Sulkava är ett högt berg, Linnavuori, med spår af befästningsverk. Vid Parkkumäki i Rantasalmi, 26 verst från Nyslott, stod den 21 Juli 1789 en het affär. Öfverste Stedingk angrep här fienden under general Schultz, förvillade honom genom låtsade anfall ochoriginal: ock intog, efter tappert motstånd, hans positioner, läger och artilleri vid Parkkumäki by, jemte 19 officerare och 625 man fångne, hvarigenom fiendens offensiva planer i Savolaks för nämnde år tillintetgjordes. – Vid Haapaniemi i Rantasalmi inrättades år 1781 en kadettskola, hvarifrån ett stort antal skicklige och tappre officerare utgingo. Kadetternes antal var 16, alla inskrifne i Savolaks infanteri; ett stuteri var ock här inrättadt. År 1818 förstördes byggnadernaoriginal: bygnaderna af vådeld, hvarefter inrättningen flyttades till Fredrikshamn. Om Nyslott längre fram.

16 VII. Rautalampi härad af Kuopio län ingår till hälften i Savolaks med Suonenjoki kapell och Leppävirta socken. Seglande uppåt från Äimisvesi och Haapavesi, nalkas man i Leppävirta det stora Unnukkavesi*)Härom säger ett ordspråk »Hundra öar i Sorsavesi, alla namnlösa; tusen uddar i Unnukka ,konsekvensändrat/normaliserat alla hafva de namn»., som här nedströmmar genom Warkaus (Hurus) forsoriginal: )fors, vid hvars sida man gräft Taipale kanal (se längre fram), kommer derpå genom Leppävirta ström samt Konnus och Naapus forsar till Koirusvesi och Sotkavesi, under det att man tilloriginal: man lemnar till höger lemnar de nedra fjärdarna, af Suvasvesi till venster Osmajärvi och Suonenjokis smala, men långsträckta vattudrag: Kuttujärvi, Paasijärvi, Suontienselkä, Sorsavesi, m. fl. Mellan de tvenne sistnämnda framstryker åsen Veen jakaja, här blott 500 alnar bred, samt afleder den förra sjön åt Päijäne, den sednare åt Saimasidan. Leppäsalo är en ö i Unnukkajärvi gentemot den på en udde belägna Leppävirta kyrka.

17 VIII. Kuopio härad omfattar Kuopio (fordom Tavinsalmi) med Karttula, Maaninka ock Tuusniemi kapeller samt Pielavesi socken. Nejden är uppfylld af höjder och åsar. Här äro Pujo backe vid Kuopio, Laivovuori på Laivosaari i Kallavesi, Uhumäki och Vannavuori i samma socken samt Pihlajamäki i Pielavesi. Den 38 v. långa Kallavesi utgör centralsjön i norra Savolaks och står österut i förbindelse med Juurusvesi och de från Vuotijärvi till Suvasvesi nedflytande vattnen; upptager från norr Ruokovesi och Maaninkavesi, medan i vester Pielavesi samt de på gränsen mot Tavastland flytande sjöarna Niilakkavesi och Iisvesi med en stor mängd mindre vattudrag utbreda sig parallelt med de förra och i samma hufvudriktning från nordnordvest till sydsydost. Kallavesi delas genom ett pass mellan Toivola och Kelloniemi i tvenne stora fjärdar och har tvenne utlopp, det ena till Sotkavesi, det andra till Unnukkavesi. Porthan omtalar i dessa trakter flera gamla stensättningar och spår af forntida fästen. Metelin kallio vid Ruokovesis östra och Metelin kangas vid dess vestra strand befolkas af traditionen med jättar. År 1539 voro i Savolaks endast tre socknar: Savolaks (S:t Michel), Jokkas och Säminge. Tavinsalmi|196| socken omtalas först 1554, och namnet »Copio» förekommer icke förr än 1571. Bland flera härledningar af namnet är den sannolikast, som antager Kuopio vara en förfinskning af svenska ordet kaupung, köping, emedan köpenskap af ålder idkats i denna nejd. År 1650 erhöll Pehr Brahe Kajana, Idensalmioriginal: Iidensalmi och Kuopio soknar till friherreskap. Redan han hade för afsigt att anlägga en stad vid Kuopio kyrka. Efter den nya läneindelningen af 1775 föreslogs att låta landshöfdingen öfver Savolaks län residera i Nilsiä. Tuneld, som inskickade till Gustaf IIIoriginal: II1 Brahes hundra år förut uppgjorda plankarta, lärer sålunda i sin mån|214| hafva medverkat till Gustaf III:s beslut år 1776 att anlägga Kuopio stad på dess nuvarande plats*)W. G. Lagus i Finl. Allm. Tidning 1850 N:o 87..

18 Staden anlades nämnde år å Koljola hemmans mark på en halfö i Kallavesi, hvarifrån går en uppremmad segelled till Warkaus och derifrån en oremmad båtled till Nyslott och Willmanstrand, inalles 26 mil, oberäknadt kommunikationen med de öfre sjöarna. Fundationsbrefvet är utfärdadt den 4 Mars 1782. Med år 1803 tillkomne ägor disponerar staden inalles 23 tunnland åker, 41 t:land äng och 2 255konsekvensändrat/normaliserat t:land utmark, deri inberäknade 27 kringliggande holmar. Stadsplanen upptager 160 t:land. Privilegierna förunna Kuopio handels- och näringsfrihet utan band af reglementen och skrån; dock hafva i en sednare tid handtverksembeten blifvit med vederbörligt tillstånd inrättade och skråordningen tillämpad. Redan 1790 hade staden 40 bebyggda tomter och 619 invånare; folknummern stiger nu till omkring 2 300konsekvensändrat/normaliserat personer och tomternas antal till 150, hvaraf några få obebyggda. Bland allmänna byggnader märkas en stor, åren 1805–15 uppförd stenkyrka, ett nytt gymnasiihus, invigdt 1850, skolhus af sten m. m. Hyrorna äro i allmänhet höga, så att man sett betalas för en gård ända till 400 rubel silfveroriginal: sifver. Staden har en landshöfding och sedan den 2 Aug. 1851 jemväl biskop med domkapitel, gymnasium, invigdt 1844, en högre elementar-, en söndags- och en fruntimmersskola, den sistnämnda stiftad genom enskilda bidrag. Finska banken har här ett vexelkontor. Sedan 1816 har Kuopio, som förut lydde i vissa mål under landshöfdingen, i andra under ortens häradsrätt, egen rådstufvurätt. Staden har med soknen gemensam kyrka och pastor. I Kuopio finnas 13 öppna salubodar, bokhandel och tryckeri. Här utgafs tidningen Saima (1844–46); ett finskt och ett svenskt blad utgifvas här ännu. Handel och rörelse äro vissa tider af året lifliga, särdeles vid den stora vintermarknaden, då utbytet mellan finska och ryska varor här en längre tid varit det största i Finland; dock klagas numera öfver dess aftagande.

19 IX. Idensalmioriginal: Iidensalmi härad, som utgör nordligaste delen af Savolaks, består af Idensalmioriginal: Iidensalmi socken med Kiuruvesi kapell och Lapinlaks bönehus samt Nilsiä socken. Nejden, en granne till Maanselkä, är full af höga berg, mest skogbevuxna, såsom det 250 fot höga Iimäki uti Idensalmioriginal: Iidensalmi samt Tohkamäki (400 f.) Ruokosenmäki (300 f.) och Kinahinmäki (250 f.) alla i Nilsiä; det sistnämnda har en djup och märkvärdig håla. Deremot består det 600 fot höga Piisavuori, äfven i Nilsiä, af på hvarandra stapplade klippstycken, af hvilka några innehålla bergkristall; här finnes en mindre håla med tvenne ingångar. Saimavattnens vestra hufvudkälla upprinner ur den lilla sjön Rahajärvi i Idensalmi, strömmar derpå nedåt genom Rotimo, Marttisenjärvi, Salahmi fors, Vierämä och Ijärvi till Porovesi, som från öster upptager genom Palois ström en rad af små sjöar: Songajärvi, Heinäjärvi, Kilpijärvi, samt från nordvest en dylik rad: Näländä, Osmanki, Kiuruvesi, Hautajärvi, Sulkovajärvi, Haarajärvi, Rytkyjärvi, Niemisjärvi och det långa Haapajärvi, hvarefter de förenade vattnen flyta genom Nerkko smala ström och Nerkkojärvi till Onkivesi. Nordligast i Nilsiä begynner med Laakajärvi ett eget vattudrag, som fortgår genom Kiltoajärvi, Sälävä, Äläntä m. fl. små fjärdar till det 27 verst långa och mycket djupa Syväri, som upptager Nurmis sjö och genom Lastunkoski utfaller i Vuotjärvi; detta åter, som genom Pisankoski upptager Säinäis m. fl. sjöar, afledes genom Jukkas eller Strömsdahls fors (se nedanför) till Akonvesi och derefter genom flera sund och fjärdar till Juurusvesi. År 1842 fälldes Syväri sjö genom uttappningar flera fot. Den 10 Okt. 1843 inträffade der en märkvärdig händelse. Bonden Paavo Ruotsalainen, en slägting till den förenämnde af samma namn, vid hvars strand detta tilldrog sig, var med tvenne andra karlar på notfiske i Syväri. En af de tre begaf sig till sin vid skogsbrynet uppdragna båt, då han plötsligt fann sig förföljd af en ofantlig störtvåg från sjön, som öfversköljde honom, hvarvid han förlorade medvetandet. När han återkom till sansning, befann han sig våt, betäckt af sand och dy förflyttad inåt skogen långt från det ställe der han uppnåddes af vågen. De andra karlarne med båt och not stodo ej attoriginal: af finna; på det ställe der de landat var öppen sjö. Folk ifrån närmaste byar hastade dit och funno till sin förundran att en del af den nyss tillandade stranden samt en stor|197| sträcka af det äldre landet inrasat och att här bildat sig en alldeles ny, med Syväri förenad insjö af en versts längd med tvärbranta stränder samt 10|215| à 12 famnars djup. – Idensalmioriginal: Iidensalmi, som år 1628 utbröts från Kuopio, är ett af landets största pastorater och har många krigsminnen från 1808, hvarom mera nedanföre.

Savolaks Minnen.

I. Krigsminnen.

20 Äldre tiders fejder ha gång efter gång ödelagt Savolaks, men man saknar om dem detaljerade underrättelser. I slutet af 1400-taletoriginal: 1400talet bröt den till nytt lif vaknade ryska makten öfver sina bräddar; år 1495 förhärjades Savolaks med eld och svärd, men efter Ryssarnes olycka vid Wiborg reste sig bönderne i den aftågande fiendens rygg och tillfogade honom stora förluster. Den närmast derpå följande stora förödelsen var 1556, då Savolaks grufligt härjades; derefter åren 1572 och 1576, att förtiga otaliga mindre ströftåg. På 1600-talet fick östra Finland mera ro. Året 1656 var åter skräckfullt för Savolaks; derpå följde en tids lugn till Wiborgs eröfring 1710, hvarefter stora ofredens fasor utbredde sig öfver Savolaks.

21 1741 års krig slog i dessa nejder det blodiga och olyckliga nederlaget vid Willmanstrand. Buddenbrock stod i Augusti 1741 med 5 000konsekvensändrat/normaliserat man i läger vid Qvarnby ¾ mil öster om Fredrikshamn; Wrangel 4 mil derifrån vid Marttila med 3 000konsekvensändrat/normaliserat man. Willmanstrands knappt tolf år gamla befästning var mycket vårdslösad, glacinen halffärdig, vallarna uppförda af lös sand, som vid uthållande regn sågs ramla på flera famnars sträcka. Rykten kommo om Ryssarnes annalkande; Buddenbrock inspekterade fästningen, lugnade stadens invånare med den försäkran att de tryggt kunde afkläda sig till blotta linnet och reste så åter till Qvarnby, sedan han gifvit Wrangel ordres att vid första kunskap om fiendens anfall framrycka till fästningens försvar. Nästan samtidigt, den 22 Aug. g. st. strax efter middagen, anryckte Lascy och Keith från Wiborg med 9 900konsekvensändrat/normaliserat man, Wrangel från Marttila med sina 3 000konsekvensändrat/normaliserat; fästningens garnison under Willebrand utgjorde knappt 400. Wrangel uppställde sin lilla här tvärsöfver det näs, som förenar fästningens udde med fasta landet, lät från vallarna nedtaga 6 kanoner och planterade dem under Åbergs kommando på Qvarnbacken; fienden uppförde ett batteri på motliggande höjder. Hela eftermiddagen och följande förmiddag väntades förgäfves attack; Lascy ansåg den finska styrkan större än den var. Först den 23 Aug. kl. 2 e. m. gaf han, upplyst om sitt misstag, ordres till anfall. Kanonaden begynte å ömse sidor. Åberg stod högre och gjorde i fiendens leder lucka på lucka. Keith skickade fyra regementer att storma Qvarnbacken. Förgäfves; terrängen var brant, Åbergs kanoner bortsopade hela rotar, Keiths grenadierer rusade i full flykt utför backen, och hotade att sprida oordning i fiendens leder. Att förekomma detta, gaf Keith ordres åt Manstein att kasta sina massor på Wrangels venstra flygel. Här stodo de finska trupperna och Skåningarne; vid fiendens tredje salva vände de sistnämnde och Savolaksarne fienden ryggen; deras exempel följdes kort derpå af Tavastlänningarne, hvilka den försupne kapten Barckenbom i fyllan kommenderade höger om. En bred lucka var derigenom öppnad i svenska linien; fienden rusade in deri och störtade öfverända hela venstra flygeln; blott Westerbottningarne slogo sig tappert igenom. Emellertid hade den segrande högra flygeln, tvärtemot ordres, nedrusat från höjden, för att förfölja den flyende fienden, kullkastade två af hans linier och tog några kanoner, dem man likväl ej hann förnagla, innan fienden vände om, kringrände Sörmlänningar och Dalkarlar på en mullåker, nedgjorde största delen och dref de öfriga på flykten. Slaget var nu ohjelpligt förloradt, och fästningen föll i samma förvirring. Samtidigt med Svenskar och Finnar klättrade äfven Ryssarne öfver vallarna; här gjordes ett blodigt och hårdnackadt motstånd, ännu på gatorna och i barackerne rasade striden med vild förbittring. En hvit fana uppsattes, men general Yxkull och öfverste Lohmann, som på svenska språket manade till kapitulation, blefvo af missförstånd skjutne. Fiendens förbittring kände nu ingen gräns. Högar af lik betäckte gatorna. Tagen med storm, blef staden plundrad och följande dagen lagd i aska. Förlusterna å ömse sidor voro stora; å svenska sidan 900 döde och sårade samt 1 300konsekvensändrat/normaliserat fångar, hvaribland general Wrangel sjelf (sårad), jemte öfverstarne Willebrand, Gripenhjelm och Wasaborg;|216| dessutom 12 kanoner, 16 fanor och standarter samt krigskassan om 6 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler. Ryssarne ledo i början stor manspillan, hvarföre deras förlust sannolikt kan antagas till 2 000konsekvensändrat/normaliserat man i döde och sårade. Redan följande dag drog sig fienden tillbaka från det rykande Willmanstrands ruiner. Buddenbrock, som d. 22 Aug. kl. 5 på morgonen erhöll rapport om fiendens anryckande, försummade ett helt dygn, innan han med tungt bagage satte sig i rörelse, och vände, vid underrättelsen om nederlaget, tillbaka på halfva vägen, ett beteende, som, jemte den icke tillfyllest bevisade|198| anklagelsen för förräderi, sedermera kostade honom hufvudet. Olyckan var icke dermed godtgjord; den moraliska verkan af slaget vid Willmanstrand förlamade sedan hela krigets gång.

22 1788 års krig utkämpades mest i dessa trakter af Finland. Af dess många erinringar må här nämnas affärerne vid Porosalmi och Savitaipale.

23 Sedan svenska posteringen i Kyro pass blifvit fördrifven d. 11 Juni 1789, framryckte Ryssarne samma dag till Christina kyrka. Savolaks regemente under öfverstlöjtnant Aminoff ryckte mot fienden till Porosalmi sund ¾ mil från S:t Michel. Hela styrkan steg, efter ankomne förstärkningar, till blott 500 man med 2 kanoner. Österbottens regemente ryckte an, men hann ej till stället. Man gjorde förhuggningar och beslöt att försvara passet till det yttersta. Den 12 Juni kl. 8 om aftonen angrep fienden finska förposterne vid Sokkola by, dref dem efter tre timmars tappert motstånd tillbaka, besatte strax derpå med två batterier höjderna vid Porosalmi och öppnade i den ljusa sommarnatten en häftig eld mot Finnarne på norra sidan om sundet. Öfver den till hälften rifna bron sökte d. 13:de kl. 6 på morgonen en bataljon ryska grenadierer att storma traversen och taga Finnarne i ryggen. Anfallet afslogs med kanoner och bajonett, fienden förlorade mycket folk, men trängde det oaktadt häftigt framåt. Nära 10 timmar fortfor denna hetsiga strid; redan voro de utmattade och underlägsne Savolaksarne betänkte på återtåg, då kl. 4 e. m. Björneborgare och Österbottningar hunno till stället med ett sexpundigt batteri. Striden fick nu en annan vändning och fortfor till kl. 7 på aftonen, då fienden, som bortskjutit hela sin ammunition, drog sig tillbaka till Christina med en förlust, som (öfverdrifvet) uppgifves till 900 man. På finska sidan dels stupade, dels sårades omkring 200 man. För öfrigt är denna för ett så tappert försvar ryktbara affär äfven derföre märkvärdig, att 1808 års hjeltar, Adlercreutz och von Döbeln, här skuro sina första lysande lagrar på stridsfältet. – Dock återkom fienden med nya förstärkningar redan den 18 Juni om aftonen och attackerade med häftighet Finnarnes högra flank vid Vatila och Tukkila. Dagen derpå vid middagstiden nödgades den lilla finska styrkan, efter det tappraste motstånd, draga sig tillbaka till Jokkas.

24 Kuolimooriginal: Kuolima sjö i Suomenniemi har tvenne utlopp till Saimatvesi, Kärnäkoski och Partakoski, det förra 8, det sednare 10 verst från Savitaipale kyrka. På båda dessa punkter hade Ryssarne uppfört skarpa batterier. Deras intagande d. 15 April 1790 är nämndt. Fiendens öfverraskning var vid den första attacken så stor, att öfverstelöjtnant Petrovitz lemnade spelbordet med kort och marker uppå; 2 magasiner, 100 trossvagnar, fältkassan samt en mängd vapen och munderingar föllo i Svenskarnes händer. Armfelt utbredde sina trupper åt Savitaipale och intog d. 27 April Valtola pass. Här attackerade fienden d. 30:de kl. 2 på morgonen med omkr. 6 000konsekvensändrat/normaliserat man och intog Armfelts positioner, men drefs åter med förlust tillbaka efter mer än 6 timmars häftig strid. Olyckligare utföll det anfall, som Armfelt den 4 Juni gjorde på fiendens positioner. Savitaipale kyrka är belägen på ett näs med Savilahti vik i öster och Kuolimooriginal: Kuolima sjö i vester; nejden har höga backar. Armfelt lät d. 3:dje om aftonen en division kringgå Kuolimooriginal: Kuolima, en annan på 14 flottor öfverfara sjön och en tredje närma sig kyrkan på vägen från Kärnäkoski. Den förstnämnda stötte tre verst från kyrkan på förhuggningar, vid hvilka fienden uppställt en rad af stubbar med ryska kivrar uppå, medan en af dess trupper låg uti bakhåll i skogsnåret. Svenskarne sköto på stubbarne, ehuru bönderne uppmanade dem att sigta »dit krutröken syntes», och drogo sig om en stund tillbaka. Emellertid anföllo Svenskarne följande dagen vid middagstid de väl bestyckade ryska batterierna, men tillbakaslogos med stor förlust, som uppgifves till 331 man döde och sårade, deribland 6 officerare döde. Armfelt sjelf erhöll en kula i axeln. En tradition förmäler ännu huruledes Dalkarlarne på Kuhaniemi udde nedskötos till sista man. Fienden|217| tog äfven de öfver Kuolimooriginal: Kuolima förde kanoner. Hetaste träffningen stod vid Kivikkoharju, en hög ås, som i halfcirkelform omsluter en trång och djup dal, genom hvilken den nämnda vägen går från Kärnäkoski, och det var här som fiendens batterier från höjderna anställde fruktansvärda härjningar bland de anfallande.

25 1808 års krig, som började vid Nylands östra gräns och sedan slog sina största slag i Österbotten, utgrenade sig under mången het affär till stränderna af Savolaks sjöar. Redan den 11 Mars tillbakaslog Cronstedt med sina Savolaksare på Leppävirta isar en öfverlägsen fiendtlig korps under Bulatoff. Finnarne drogo sig derpå tillbaka öfver Kuopio och afslogo d. 15 Mars den förföljande fienden på isarne vid Toivola, der Duncker med eftertruppen, under 4 timmars anfall af kosacker och skidlöpare, vann tapperhetens rykte och Savolaks jägare sin första lager i detta krig. Kort derpå bildades en ny fördelning under Sandels. Denne sökte efter affären vid Pulkkila att hämma fiendens framsteg i Savolaks. Den 6 Maj togo bönderne 200 lass proviant och 50 fångar i Idensalmioriginal: Iidensalmi. Natten mot d. 12 Maj gjorde den tappre Malm med|199| 180 Savolaks jägare och ett antal bönder ett djerft anfall på Kuopio och intog staden efter 4 timmars hårdnackadt motstånd på gatorna och i den s. k. kronogården; 300 fångar och stora förråder föllo i segrarnes händer. Fienden drog sig tillbaka, och Sandels befästade Warkaus. D. 12 och 13 Juni angrep fienden Grotenfelt och hans Savolaksare vid Jorois och tvang dem att retirera. Sandels öfvergaf med sin ringa styrka Kuopio och drog sig till Toivola; den kringrände Fahlander räddade sig med knapp nöd vid Kivisalmi. Medan Barclay de Tolly med större delen af sina trupper i Kuopio drog till Österbotten, gjorde Sandels natten mot d. 26 Juni en landstigning i nejden af Kuopio; samtidigt tog och förstörde Duncker en stor transport vid Paukarlaks. B. de Tolly återvände skyndsamt och hann i rättan tid fram, för att natten mot d. 1 Juli afslå ett nytt och djerft anfall af Sandels på Kuopio. Fienden anskaffade nu en flottilj af kanonslupar och pråmar på Kallavesi samt gjorde flera försök att drifva Sandels från Toivola, men alltid förgäfves. På Kallavesi uppkom nu ett sjökrig i smått, förenadt med landstigningar, öfverrumplingar och alla de medel list och tapperhet å båda sidor uppfunno. Wajasalo ö var en tummelplats för både ströftåg och punschkalas. Tre och en half månad försvarade Sandels Toivola mot en öfverlägsen fiende. Ändtligen kringränd på tre sidor och fruktande, efter Fieandts nederlag vid Karstula, att blifva totalt afskuren, drog han sig d. 30 Sept. tillbaka, först till Alapitkä, derefter till Palois befästade pass, slutligen, i följd af vapenhvilan mellan Klingspor och Kamenskij, till Wirta bro vid vattudraget från Ijärvi norr om Idensalmioriginal: Iidensalmi kyrka. Här lät Sandels uppkasta styckevärn, och kort derpå stod här det märkvärdigaste slag, som i nyare tider kämpats på Savolaks jord.

26 Tutschkoff med sina 8 000konsekvensändrat/normaliserat man i Savojärvi hade befallning att, kosta hvad det ville, undantränga Sandels, för att derefter på norra vägen afskära svenska hufvudstyrkan i Österbotten återtåget kring Bottniska viken. Den 19 Oktober uppsades stilleståndet, och den 27:de kl. 1 middagstiden anryckte fienden så hastigt, att bron icke hann fullständigt upprifvas. Förgäfves blixtrade Savolaks jägares välriktade studsare från Kauppila gård; förgäfves Finnarnes styckeskott. Ryssarne framträngde med beundransvärd djerfhet och dödsförakt öfver bron och rusade, vid pass 1 000konsekvensändrat/normaliserat man starka, mot de svenska förskansningarna. Redan hade de inträngt i löpgrafvarna, på bröstvärnet och i sjelfva skottgluggarna, då Fahlander, Malm och Duncker med Savolaks jägarne, återstoden af Wasaoriginal: afWasa regementet samt karelska dragoner och en del af Kajana bataljon, inalles 600 man, erhöllo befallning att med bajonetten tillbakakasta de anfallande. Terrängen gynnade detta djerfva anfall; Finnarne rusade ned från höjden, ett blodigt handgemäng uppstod, och fienden trängdes tillbaka öfver bron. Förfärligt härjade finska artilleriets och handgevärens eld i fiendens tätt sammanpackade leder. Ända till mörkningen fortfor elden å ömse sidor om strömmen. »Dånet ur mer än 30 eldgap»konsekvensändrat/normaliserat – säger härom ett ögonvittne, – »blixtarnakonsekvensändrat/normaliserat och hvinandet ur niotusende handgevär, skyhöga lågor ur de brinnande hemmanen, allt detta åstadkom vid den inträffande mörkningen ett skådespel och ingaf känslor, hvilka, ehuru oförgätliga, icke kunna beskrifvas.» Skottvexlingen fortfor till kl. 7 på aftonen, då blodbadet ändtligen upphörde. En 36 timmars vapenhvila aftalades, och båda härarne kunde nu räkna sina förluster. Terrängen,|218| strömmen och den mordiska trängseln på bron gjorde dessa förluster mycket olika; på ryska sidan stupade den unge och tappre furst Dolgorukij; döde eller sårade voro 2 öfverstar, 30 andre officerare och vidpass 1 000konsekvensändrat/normaliserat man. Sandels här hade 8 officerare och 285 man dels döde, dels illa sårade.

27 Slaget vid Wirta bro blef, likt mången annan ärofull bragd under detta krig, utan afgörande resultat. Sandels fann sig för svag att uppehålla en till antalet fyrfaldigt starkare fiende. Efter att för syns skull hafva arbetat på skansarnes iståndsättande, drog han sig natten mot d. 29:de, 2 mils ytterst besvärlig väg, under snöslask tillbaka till Wierimä by och derifrån till Salahmioriginal: Salami. Här uppgjorde Sandels en djerf plan. Medan han sjelf ville förvilla fienden medelst ett låtsadt anfall på dess front, afsändes Duncker med 1000 man att på 5 mils omväg taga fiendens generalstab vid Idensalmioriginal: Iidensalmi kyrka, derefter kasta sig i hans rygg vid Wirta bro och sålunda bringa honom mellan tvenne eldar. Denna plan röjdes, sannolikt genom några fångne karelska jägare, och den tappre Duncker stötte oförmodadt på en öfverlägsen fiendtlig styrka. Malm med sina Savolaks jägare kastade sig med det oförvägnaste mod mot tvenne bataljoner; en af dessa sträckte gevär, men den andra satte sig till tappert motstånd, förstärkningar ankommo, den fångna bataljonen fick rådrum att åter upptaga sina gevär, och Duncker måste, med förlust af 5 officerare och 50 man fångne samt 5 officerare och 250 man dels döde, dels sårade, draga sig tillbaka på skogsvägar öfver de nyss tillfrusna kärren. Kännbarast i denna heta affär, som kostade finska hären mer än segern vid Wirta, var förlusten af den käcke major Malm, som, illa sårad och i det längsta försvarad af sina|200| Savolaksare, tillfångatogs. Detta skedde den 9 Nov. Den 13:de inträffade Duncker åter i Wierimä, och den 14:de erhöll Sandels ordres att med sin fördelning aftåga till finska hufvudstyrkan vid Uleåborg. Frukterna af sju månaders segrar och ärofulla försvar i Savolaks voro härmed tillspillogifna, och kort derefter tvangs finska armén att utrymma sin fädernejord. Men striderna i Savolaks, oförgätliga redan för deras egen skull, hafva blifvit det ännu mer genom tvenne herrliga dikter af Runeberg: »Sandels» och »Löjtnant Zidén».konsekvensändrat/normaliserat Dessa ballader äro för väl kända, för att här behöfva mera än nämnas. Det är omöjligt att med större trohet, mera glödande värma och högre poetisk skönhet måla dessa strider fulla af försakelser, faror och den mest glänsande tapperhet. Det finska kriget af 1808 skall genom dem intaga en plats bland alla tiders och folkslags ädlaste hjeltedikter. Återstoden af de tappre Savolaksarne följde sedermera hufvudstyrkan under det sorgliga tåget norrom Bottniska viken, deltog på svenska sidan i 1809 års strider, blödde med Duncker vid Hörnefors och återvände slutligen, en ringa och bruten qvarlefva, efter freden till fäderneslandet.

28 Anmärkning. Savolaks uppställde under sednaste svenska tiden 1) Savolaks regemente om 8 kompanier och 1 037konsekvensändrat/normaliserat man; 2) Två kompanier dragoner, en återstod af det fordna karelska dragonregementet, samt 3) sex kompanier värfvade jägare till fot om inalles 798 man.

2. Saima Kanal.

29 Om Götha kanal är »Sveriges blåa band», så är Saima kanal ännu mycket mera Finlands, redan derföre att den står så stor och ensam i sitt slag, – stor i förhållande till landets krafter, ensam i förhållande till dess allmänna företag. I tusende år har Finland med korslagda armar betraktat sin rikedom på sjö och strand, älskat den och besjungit den, men icke förmått drömma om dess framtida betydelse eller lyfta sin hand att följa naturens vink. Och har någon gång en aning uppstått om sjöarnas betydelse som kulturens farleder, och har någon gång en arm blifvit lyftad för att utföra den, då har kraften varit för svag, viljan för splittrad, och företagets storhet har icke framstått nog klar, för att med jernkraft undanrödja hindren. Ty för att nå detta stora mål, för att genom ett trollslag förvandla flera hundrade mil af Finlands insjöstränderoriginal: insjöstrander till hafskust, måste man göra det otroliga och besegra det omöjliga. Jorden, bergen och vattnet måste blifva menniskan underdåniga, berg måste genomsprängas, floder afledas, sjöar höjas, fällas eller uttorkas, ofantliga kärr genomgräfvas, skogar uthuggas och den hårda graniten mejslas till sekler trotsande murar. Allt detta är gjordt eller i begrepp att göras, och lönen för så stora ansträngningar är icke blott hela vidsträckta|219| nejders blomstrande välstånd och en oberäknelig export tillgodogjord; den är i främsta rummet medvetandet af Finlands kraft och vägen till hafvet, civilisationens vagga.

30 Nejden mellan Saima och Finska viken sluttar starkt åt den sednare. Långs Saimas södra kust stryker en sandås, som tvingar dess vatten att bryta sitt enda utlopp i Wuoksen, men söder om denna ås är jordmånen lös, jemn, blott stundom genombruten af enstaka berghällar och ytterst vattendränkt. Vid sidan af den forsande Wuoksen sprida sig här en otalig mängd små, men långsträckta sjöar och mellan dem än här, än der ett kärr eller en liten brådskande å. Det fordras i sanning mycken djerfhet, och klok beräkning, för att leda en kanal genom denna underminerade mark, under den ständiga faran att öfversvämmas af Saimas flöden, hvilka stå 255 fot öfver hafsytan. Och likväl har detta företag varit påbörjadt för mer än 200 år sedan. Naturens tydliga vink, som hänvisar på den tätt söderom åsen upprinnande Soskuanjoki, hvilken i rak sydlig riktning upptager flera förbundna vattudrag och slutligen under namn af Juustilajoki utfaller i Juustilajärvi sjö, som genom Suomenwedenpohja står i förbindelse med Wiborgska viken, synes tidigt hafva låtit ana möjligheten af en farled mellan Saima och Wiborg. Omkring 7 verst öster om Willmanstrand upptäckas ännu spår af tvenne forntida gräfningar, båda kallade Pontuksen kaivando, den vestra Wanha k., den östra Uusi kaivando. Den förstnämnda af knappt 200 alnars längd är nu till större delen uppslukad af nutidens Saima kanal; den sednare af nära 1 000konsekvensändrat/normaliserat alnars längd samt betydligt djup och bredd förvånar ännu i dag betraktaren. Traditionen tillskrifver dessa gräfningar den ryktbare Pontus de la Gardie och tillägger att arbetarne af matbrist blifvit tvungne att uppgifva arbetet. D:r Grönblad utreder i Suomi för år 1845, att traditionen häri tar fel och att dessa gräfningar sannolikt böra tillskrifvas Carl IX, hvilken hindrats ifrån dess fulländning både af oroliga tider och brist på medel, men törhända mest af farhåga att icke mer kunna hejda Saima, om dess dam genombrötes. Visst är att den storartade planen derefter hvilat ända till medlet af detta sekel, då slutligen, efter mödosama förberedande undersökningar, ledda|201| med outtröttlig drift af dåvarande chefen för väg- och vattenkommunikationerna i Finland, General-Majoren Baron Carl von Rosenkampff – hvars dagar förkortades af dessa ansträngningar – samt efter afgifvet betänkande af en dertill utsedd komité, och sedan Kejs. Senaten blifvit i ämnet hörd, – H. M. Kejsar Nikolai I medelst nådigt reskript af den 21 Sept. 1844 stadfästade det gjorda förslaget. Hela kostnaden beräknades till 3 millioner rubel silfver, att utgå med 200 000konsekvensändrat/normaliserat rubel årligen i 15 års tid, hvilken summa borde till ena hälften bestridas med af Finska Banken utgifvande obligationer à 50 rubel och 3³⁄₅ procents ränta samt till andra hälften med statsmedel: 150 000konsekvensändrat/normaliserat rub. i 10 års tid, 100 000konsekvensändrat/normaliserat rub. i andra 10 och 50 000konsekvensändrat/normaliserat rub. i ytterligare 10 års tid, allt årligen; och skulle öfverskottet häraf användas till nämnde obligationers amortering. Till säkerhet för dessa nedsättas 350 000konsekvensändrat/normaliserat rub. af finska statsmedel uti Kommersebanken.

31 Den beräkning man, med mycken varsamhet och på grund af faktiska förhållanden, uppgjort öfver kanalens blifvande årliga inkomster upptager följande hufvudartiklar: bräder och plankor 100 000konsekvensändrat/normaliserat tolfter; mäster och spiror 2 000konsekvensändrat/normaliserat stycken; bjelkar och stockar 15 000konsekvensändrat/normaliserat d:o; ved 30 000konsekvensändrat/normaliserat kubikfamn; salt 25 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor; spanmål 20 000konsekvensändrat/normaliserat d:o; smör 40 000konsekvensändrat/normaliserat pud; jern 20 000konsekvensändrat/normaliserat d:o; tjära 1 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor; pottaska 5 000konsekvensändrat/normaliserat pud; rödmylla 500 tunnor; tobak 20 000konsekvensändrat/normaliserat pud; glas 500 kistor; kolonial-, manufaktur- och dryckesvaror 100 000konsekvensändrat/normaliserat pud; ben 10 000konsekvensändrat/normaliserat d:o; sill 2 000konsekvensändrat/normaliserat t:r; dessutom smidekol, tegel, hö, halm m. m. Kanalafgifterna för dessa artiklar beräknas utgöra silfver rubel 78 425konsekvensändrat/normaliserat. Då härifrån afdrages kanalens underhålloriginal: nnderhåll och tjenstemännens aflöning med 14 011konsekvensändrat/normaliserat rub., återstår en påräknad behållning af rub. 64 414konsekvensändrat/normaliserat eller omkring 2³⁄₂₀ procent af hela kostnaden för kanalens byggnad. Den sannolika statsekonomiska vinsten af detta stora företag utfaller betydligt högre. Endast på transporten af bräder mellan Saima och Finska viken, sjövägen i stället för landvägen, inbesparas årligen 125 000konsekvensändrat/normaliserat samt på transporten af salt, spanmål, smör, jern, tobak, sill, kolonialvaror m. m. 45 240konsekvensändrat/normaliserat, summa 170 250konsekvensändrat/normaliserat ökedagsverken årligen, hvilka hädanefter komma jordbruket till godo och, värderade à 50 kop., göra s:r rub. 85 100konsekvensändrat/normaliserat. För varor, som nu ej löna sig att transportera landvägen (såsom mastträd, stockar, bjelkar, ved m. m.) beräknas medelst sjötransporten en vinst för det inre landet af rub. |220|106 500konsekvensändrat/normaliserat, hvartill kommer jordegendomens stigande värde långs hela kanallinien. Genom sjötransporten undvikes brädernas nu under landvägen skeende försämring, hvilken, beräknad till 15 procent af värdet, gör rub. 37 500konsekvensändrat/normaliserat. Vidare besparad ränta, derigenom att minst hälften af bräderna hädanefter kan utskeppas samma år de tillverkats, rub. 7 500konsekvensändrat/normaliserat. Slutligen besparing af emballage och magasinage för salt rub. 5 000konsekvensändrat/normaliserat. Summa s:r rub. 241 620konsekvensändrat/normaliserat, eller 8 ⅟₂₀ procent, och om man dertill lägger den beräknade direkta inkomsten 64 414konsekvensändrat/normaliserat, inalles 10 ⅕ procent af kanalens hela kostnad. Att denna sistnämnda snarare kommer att understiga, än att öfverstiga de dertill anslagna 3 millionerna, tror man sig numera, efter 5 års arbete, med visshet kunna förutse.

32 Rakaste, och följaktligen kortaste, linien mellan Saima och hafvet hade bordt begynna vid Uusi kaivanto. Men då på denna punkt tätt bakom sandåsen möter ett bottenlöst kärr och man, med erinran om Suvanto och Kaivanto, befarat, att Saimas påträngande vatten kunnat skära sig en väg genom den lösa sanden, dränka hela nejden och förstöra arbetet, beslöts att med några versts krok begynna linien vid Lauritsala 6 verst i öster om Willmanstrand, der man tillika hade den tryggande visshet, att kunna grunda de första slussarna på berg. Härifrån fortlöper kanalen i sydostlig och sydlig riktning genom Soskuanjokis dalgång, som afskäres på icke mindre än 10 ställen, 22 verst till centralsjön Nujamajärvi, hvilken afdelar öfra och nedra linien, fortgår sedan 25 verst i sydlig riktning genom de små sjöarna Lietjärvi, Rättijärvi och Särkijärvi m. fl., genomstryker derpå Juustilajärvi och Suomenwedenpohja samt har sin yttre mynning vid Wiborgs stad, tvärsigenom bron, som förenar med hvarandra stadens hufvuddelar. Under denna sin sträckning af 47 verst har kanalen 28 murade slussar af finhuggen granit, en del redan (1851) fulländade och af det skönaste arbete, 5 breddaflopp, en aquedukt, der Soskuanjoki ledes under kanalens botten, 2 breddinlopp, 4 floddammar och 10 broar. Fällningen vid hvarje sluss blir i medeltal 9 fot eller litet deröfver, och passagen genom en sådan upptager vidpass en qvart timma, törhända något mindre, der två eller tre slussar följa i rad. Kanalens bredd varierar från 31 fot i vattenytan, der den går rak, ända till 90 fot, der den gör bugter; dess botten håller i samma proportion från 25 till 48 fot, och djupet är beräknadt för 9 fot gående fartyg. Arbetet har härtills fortgått på 5 stationer, hvardera under ledning af sin arbetschef, hvilken åter står under den vid Lauritsala stationerade högste chefen på stället. Nivellörer, bokhållare, kanalskrifvare, byggmästare och qvartersmän ha, hvar i sin mån, tillsyn öfver arbetet. Högsta ledningen af det tekniska handhafves af öfverste Erikson.|202| Ekonomiska afdelningen står under inseende af en komité, hvars ordförande är guvernören i Wiborg och som förser kanalen och arbetarne med deras behofver, de sistnämnda efter fastställd taxa. Materialförvaltare och materialskrifvare höra till denna afdelning. Centralmagasinet är vid Lauritsala; dessutom finnes vid hvarje station skilda förråder samt en s. k. kapakkaspråk: finska, der provianten försäljes.

33 Samtlige arbetarnes antal varierar efter årstiderna och uppgår sommartid till omkring 3 000konsekvensändrat/normaliserat. Desse äro antingen ställde på fritt arbete eller städslade för året såsom kanaldrängar och indelade i s. k. schakter, vanligen om 16 man, hvardera med sin sjelfvalde förman. En del arbeten verkställas medelst dagsverken, men gräfning, sprängning och stenhuggning vanligen på beting. De ogifte arbetarne bo dels i de få bondstugorna, dels i en vid hvarje station uppförd kasern af träd; de gifte deremot med sina familjer merändels i kojor uppförda af torf och invändigt brädfodrade. Alla trakter af Finland äro här representerade. Kanalen har sin prest, sin läkare med lasarett och vintertid sin skola. Vid Lauritsala finnes en arbetsfördelning af 200 korrektionister med deras bevakning under särskild chef. Smärre fördelningar af kosacker finnas vid några stationer för disciplinens upprätthållande; dock hafva de högst sällan behöft anlitas, och ordningen har utan tvång varit den bästa man kunnat önska.

34 Bland kanalens märkvärdigheter (jemför härom Lauritsala) böra nämnas de vid alla stationer anlagda jernvägarna för stentransport, stundom af flera verstsoriginal: verts längd, och icke sällan byggda på pålar i djupa kärr. Det till murning begagnade och här tillverkade cementet är af ny uppfinning och berömdt för sin egenskap att i vatten hårdna till mer än granitens fasthet. Kanalens sidor äro reveterade dels med torf, dels med sten; dragvägar inrättas för hästar, bestämda att framdraga fartygen. Vid sidan af kanalen|221| anlägges en körväg med gästgifverier, hvilka härtills saknats, till stort mehn för trafiken af resande. Bland pittoreska utsigter må nämnas Nujakangas (Suikkis)rättelse i originalet, der kanalen löper i sluttningen af en brant höjd med skog ofvanför och nedanför dess bädd den i dalen slingrande Soskuanjoki.

3. Kultani kukkuuspråk: finska och Folkskalderna.

35 På Savolaks och Karelens insjöstränder trifs både den äldre och nyare finska sången ännu i dag. Runometern har bibehållit sig allmänt, under det att innehållet moderniserats, ofta till den grad, att det gamla åttastafviga versmåttet icke mera kan antagas som igenkänningstecken. Vid sidan af denna urgamla versform uppkommer, som blommor af en ny tid, en mängd till både form, innehåll och melodi moderna folkvisor, hvilka i företalet till Kanteletar särskiljas som nybildningar och derföre grupperas skildt för sig. Emellertid äro dessa de öfver landet mest kända och till melodin mest värderade. Mest bekanta utom folkets kretsar äro den melodiösa »Minä seisoon korkialla vuorella», den storartade, plastiskt sköna balladen »Mistäs tulet», hvars ämne nästan ordagrannt återfinnes i Sverige och Skottland, samt den oförlikneligt ljufva »Neijon valitus» (Flickans klagan), hvilken Runeberg så mästerligt öfversatt. En Ticklén, ovisst hvilken, uppgifves som dess författare. Dock den allmännast kända inom och utom landet är »Kultani kukkuu», äfven kallad »Minun kultani».konsekvensändrat/normaliserat Man har exempel uppå att qvinnor af folket, som likgiltigt hört de mest omtyckta utländska melodier, vid ljudet af »Kultani kukkuu» utbrista i strida tårar. Lönnrot räknar denna folkvisa till nyare bildningar, och det torde få antagas som visst, att Franzén deraf hämtat anledning till den berömda »Gamla knekten».konsekvensändrat/normaliserat Enligt en folksägen, bevarar visan minnet af ett sorgligt äfventyr, liknande det som den grekiska dikten förtäljer om Hero och Leander. Två älskande hade stämt möte på en af Saimas tusen öar. Under mötet uppstod en storm, som lösryckte bådas båtar, och någon tid derefter fann man dem döda i hvarandras armar. De af Lönnrot i Kanteletar upptagna sju verserna nämna intet derom. Flickan på stranden hör fjerran öfver fjärden sin älsklings sång och klagar att han ej äger en säker båt, ej örnens vingar, ej andens konst att simma. Storm och vågor gå höga, men, klagar hon, jullarna på stranden äro små och min älsklings fingrar svaga. Derför varnar hon honom att icke gifva sig ut i den vilda vågens brus, ty förgås han deri, skall sorgen för evigt fästa sitt bo i hennes hjerta.

36 Bland nyare folkskalder i Savolaks är Paavo Korhonen i Rautalampi en af de mest bekanta. Hans sångaregåfva var outtömligen rik, hans poesi i hög grad målande och sinnrik. Lönnrot utgaf 1848 ett urval af hans skaldestycken, hvilka förtjena en allmännare uppmärksamhet. 1840 i November begaf sig den gamle mannen ensam på en båtfärd att söka råd för sjuklighet och fanns en tid derefter död i sin båt. Bengt Lyytinen, äfven från Rautalampi, för några år sedan fullmäktig vid en bankorevision; Pietari Makkonen från Kerimäki och Olli Kymäläinen, en fattig mjölnare i Heinävesi, äro jemte|203| Karelaren Antti Puhakka från Kontiolahti, kända skalder. Kymäläinen anses bland dem äga den högsta och genuinaste diktare gåfvan. Jemte Puhakka och den numera (1851) aflidne Makkonen, blef han, under ett besök i Helsingfors, porträtterad 1845. – Bland de sednaste årens folksångare i Savolaks torde Sopainen och Taskinen, båda i Rantasalmi, vara de produktivaste.

Lokala Detaljer.

74. Lauritsala.

37 Den lilla täcka viken, som synes på planchen och med sitt genomskinliga vatten badar den jemnsluttande sandåsen, har härtills varit en upplagsplats, hvarest de från öfra sjöarna kommande jakter lossat sina plankor och bräder, bestämda att härifrån transporteras landvägen till Wiborg. Saima är här utanföre ganska djup, och redden skyddas af stora holmar mot nordanvinden. Kanalens mynning vidtager ett stycke till venster om planchen. Det var här, som ända till den 7 December 1851 en smal dam af vidpass 10 fots bredd hejdade Saimas påträngande|222| vatten, och man ryste vid tanken uppå den syndaflod, som hade öfversvämmat nejden och bortspolat millioners kostnader, om denna smala dam blifvit i förtid genombruten. Nämnde dag bröts dammen, när allt var färdigt att vid den nära belägna s. k. bestämmande slussen mota störtfloden, talrika åskådare uppstämde i den friska vinterluften »Wårt land»,konsekvensändrat/normaliserat och lydigt brusade vattenmassorna fram mot slussen, hejdades, insläpptes småningom och fortsatte sedan tama sin väg att fylla den redan färdiga öfra kanallinien.

38 Wid Lauritsala har man härtills beundrat kanalens ståtligaste verk och lifligaste rörelse. Här reser den praktfulla bestämmande slussen af skönaste finhuggen granit en evärdelig dam mot Saimas vågor. Här slingrar sig kanalens fåra, trotsande vattenandarnes list, i en lång och djup sträcka genom sjelfva klippans sköte. Här framgår vägen från Willmanstrand åt Joutseno öfver en märkvärdig provisionel bro, tillbyggd uppifrån nedåt, intill dess den nya vägen med dess rullbro hinner fulländas. Här är hela kanalarbetets medelpunkt och dess största nederlag af alla förråder. Här residera kanalchefen, kanalläkaren och kanalpresten; här äro korrektionisterne förlagde i särskild kasern. Här finnes ett enkom uppfördt värdshus, Hôtel Saima, för resandes och tjenstemäns beqvämlighet. Här beskådar man forntidens verk i Pontuksen kaivanto. Slutligen är det här, som rörelsen i en nära framtid skall centraliseras, med förbigående af det 6 verst åt sidan liggande Willmanstrand, och sjelfmant bilda en af östra Finlands betydligaste nederlagsorter. Den som icke sett Lauritsala sedan fem eller sex år, känner icke mera igen det, och den som ser det en mansålder härefter, skall knappt kunna ana dess nuvarande utseende.

75–77. Savitaipale, Porosalmi, Parkkumäki.

39 Belägna i skilda soknar, dela dessa punkter gemensama minnen af segrar och nederlag. Savitaipale kyrka synes på planchen; den öbeströdda fjärden nedanför kullen är Savilahti vik af Saima. På andra sidan af näset till venster om planchen är Kuolimo sjö, hvilken Armfelt kringgick vid anfallet, och hetast var striden vid Kivikkoharju, en fortsättning åt venster af den ås, som synes på andra sidan om sjön. Den närbelägna prestgården är ej synlig. Här, så berättas på orten, hände sig under slaget att en af Armfelts flottor, vid anryckandet mot kyrkstranden, råkade afskjuta en kula tvärsigenom prestgården, just i detsamma som kyrkoherden på söndagsmorgonen hade flaskan i ena och bägaren i andra handen, för att slå i en sup åt kapellanen. Flaska och bägare föllo till golfvetoriginal: goifvet, och herrarne sökte försigtigtvis en tillflykt i källaren. Nejden är för öfrigt uppfylld af ansenliga backar, bland hvilka Myttiänkallio på Kuolimos vestra strand lärer vara den högsta. Folkets klädedrägt har flera egenheter. Qvinnorna dela sitt hår i tvenne flätor, omvirade med röda band och hopfästade kring hufvudet med en bred messingsnål. Gifta qvinnor bära ofvanpå flätorna ett stycke (lakkispråk: finska) kantadt med hemgjorda rynkade spetsar och framskjutande i ett slags spröte. Denna hufvudbonad anses för en så vigtig sak, att blott vissa gummor äro inkomna i konsten att »göra hufvud» (tehdä päätäspråk: finska) och lefva af detta yrke. Till lyxen hör äfven att en mängd halsdukar bäras öfver hvarandra, sålunda att den ena synes litet framom den andra.

40 Porosalmi (rättare Porrasalmi), ett af de många militäriskt vigtiga sjöpass, på hvilka östra Finland är så rikt, är beläget endast tre qvart mil från S:t Michel. På planchen synes sundet med den smala bron, på hvars norra sida Savolaksare så manligt försvarade sig mot en mångdubbel styrka. Öfver den då halfrifna bron stormade fiendens grenadierer och slogos tillbaka; vid andra anfallet kom fienden öfver och de uttröttade Savolaksarne sågo sig om efter reträtt, då major Jägerhorn på finska tillropade dem: »Gån icke, fi|204|enden flyr, låt oss jaga och plundra honom!» hvilket hade till följd att Finnarne vände om och än engång kastade fienden tillbaka från alla hans redan vunna fördelar. Utgången af denna 17 timmars strid är nämnd; och berättas, att Finnarne, när de bortskjutit sina kulor, ryckte knapparne ur uniformen och skjöto med dem. Bland de sårade nämnes Sprengtporten. Under slaget sutto S:t Michels hustrur och flickor under stor ängslan på klockberget att bida den väntade förstärkningen, som ock slutligen kom. För öfrigt finnes om affären vid Porosalmi en ganska|223| liflig skildring i Savolakskarelska afdelningens »Lukemisia» 1846 sid. 73 ff.

41 Parkkumäki by, ryktbar för segern den 21 Juli 1789, hörde fordom till Säminge, numera till Rantasalmi. Denna nejd var 1789 icke så skoglös, som planchen nu utvisar. Här stod general Schultz med 1 200konsekvensändrat/normaliserat man i läger framför byn medan 800 af hans folk besatt Puikko bro. Stedingk med 1 100konsekvensändrat/normaliserat Finnar: Österbottningar, Björneborgare, och 100 Savolaks jägare, kringgick hans ställning och afledde hans uppmärksamhet åt andra håll. Anfall och motstånd skedde med lika mannamod. Ehrenroth forcerade byn, Stedingk sjelf med Österbottningarne tog fiendens batteri, Gahn med artilleriet förföljde Toll och tvang honom, innesluten mellan tvenne höjder, att gifva sig. 200 kosacker samlade sig på landsvägen, sprängde ett parti dragoner, som kastade sig i deras väg, och räddade sig, med någon förlust, i skogen. Utgången af striden är ofvanföre nämnd (sid. 195). Följderna blefvo dock af föga vigt, emedan finska styrkan var för svag att våga sig långt inpå fiendens område.

78. Mehtälampi.

42 Södra fjärdarna af det tre mil långa, med holmar beströdda Puulavesi omslutas af det på naturskönheter rika Hirvensalmi, förut kapell under S:t Michel, men sedan 1851 skild socken för sig. I afsigt att fälla Puulavesi, gräfdes åren 1832–1845 på kronans bekostnad en kanal från nämnde sjö till det täcka Mehtälampi, som med sina koketta holmar, sina höjder och lunder vid stränderna synes på planchen. Arbetet medtog 43 126konsekvensändrat/normaliserat dagsverken och 2 713konsekvensändrat/normaliserat rub. i penningar. Kanalen kallas af allmogen Kissankoski, är en verst lång och kan ej befaras med båt, i anseende till flera betydliga fall, hvilkas dån höres ända till Hirvensalmi kyrka. Dennas läge prisas som utmärkt skönt. Socknen består af en halfö, som i nordost sammanhänger med fasta landet; öfverfarten åt vester sker medelst tvenne färjor öfver en holme, och af sundet mellan denna och kyrkudden har socknen sitt namn.

79. Pungaharju.

43 När man från Parikkala reser norrut till Kerimäki, Säminge och Nyslott har man fyra färjställen att öfverfara. Till höger utbreder sig det herrliga stora Puruvesi, till venster en sammanhängande rad af mindre fjärdar, hörande till det än vidsträcktare Pihlajavesi. De talrika, ofta betydliga öarna i denna skärgård af det klaraste, mest genomskinliga vatten hafva en genomgående lika formation, en böjelse att i höga, branta och smala åsar sträcka sig från nordvest till sydost, likasom drifna i höjden af likformigt verkande naturkrafter. En sådan kringfluten ås är äfven Pungaharju. Af planchen, som endast utvisar avenyen på norra sidan, får man nästan intet begrepp om denna den skönaste och mest storartade af alla Finlands skärgårdsvyer, detta nordiska paradis af höjd, skog och sjö. Knappt har man på motsatta stranden stigit ur färjan, innan man ser vägen slingra sig mellan träden uppåt åsen, hvilken den sedan följer långs hela sträckan af ön, som är en half mil lång. Nästan öfverallt är åsen så smal, att vägen upptager hela bredden af dess lindrigt vågformiga kam, och så brant, att man skulle hisna för djupet, derest icke en täck park af vexlande barr- och löfträn å ömse sidor bildade naturliga ledstänger. Från denna höjd, öfver dessa gungande toppar af björk och tall, vidga sig nära och fjerran de herrligaste utsigter öfver fjärdar, sund och holmar åt alla håll i den mest skiftande omvexling. Man kunde likna Pungaharju vid en ofantlig vattenfågel med utspända vingar, omgifven af simmande ungar, som söka skydd vid dess sidor. Lika långsträckta, smala, höga, ehuru små vid den stolta åsens sida, gå nästan alla öar i dess granskap parallela med den, kröka sig stundom i nyckfulla bugter, instänga det klara vattnet i sund och vikar samt bilda härigenom en aldrig tröttande tafla af den rikaste mångfald. Hvilken lycklig tanke att leda vägen öfver denna lustgård! Ännu för tio år sedan var åsen i bondehand, och svedernas eldbränder härjade tid efter annan dess sluttningar. År 1844 utbröts Pungaharju till kronopark med vitesförbud för all åverkan, och tvenne vackra boställen, ett vid södra och ett vid norra ändan af ön, uppfördes för vakterna. Det sistnämnda tjenar tillika till herberge för de många resande, som|224| ströfva härigenom sommaren|205| ut och icke tröttna att beundra nejdens obeskrifliga skönhet. Små paviljonger, uppförda i närheten, skänka ögat en angenäm hvilopunkt. Så vidsträckta vyer måste i olika dagrar antaga en olika gestalt. Det är ovisst när Pungaharju är skönast: när solen upprinner öfver Puruvesi, glimmande öfver blanka fjärdar och ljusgröna löf, eller när månen skimrar öfver Pihlajavesi och qvarlemnar i djup skugga åsens motsatta brant. Så mycket är visst, att, vare sig i dagens klarhet eller nattens månljus, hela det sköna Finland icke äger en nejd mera skön, mera värd att älskas och beundras, än Pungaharju.

80, 81. Nyslott och dess fäste Savonlinna.

44 År 1475, under Sten Sture den äldres tid, anlades till Savolaks’ skydd vid Kyrönsalmi sund mellan Haukivesi i norr och Pihlajavesi i söder fästet Olofsborg, hvilket i en sednare tid blifvit kalladt Nyslott och af finska allmogen benämnes Savonlinna, Savolaks borg. Den tappre riddare, som, ej utan allmogens stora tunga, reste detta fäste, var Erik Axelson Tott, densamme som upprest Wiborgs murar, en herre så dristig och egenmäktig, att han år 1479 på eget bevåg drog med sina män öfver gränsen, görande der ett förhärjande ströftåg af 20 till 30 mil, hvarunder han dräpte folk och fänad, män och qvinnor, gamla och unga till många tusende. I början byggdes slottet af träd, men två år derefter af sten, och var derunder en så ofredlig tid, att hvarje gång arbetarne utskickades att hämta sand, stenar och kalk, måste riddaren till deras betäckning medsända en eskort af knektar i full rustning. Det nya slottet var från sin början hufvudort i ett särskildt län intill år 1534, hvarefter det ömsom förenades med Wiborgs och Kymmenegårds, ömsom med Kexholms län. Genast från början utstod slottet bistra tider. År 1495, när ryska hären öfversvämmade Savolaks, slog det fienden tillbaka, men förmådde icke skydda kringliggande nejd. Fallet i Danskarnes våld under Unionens sista tid, återtogs det af Flemingarne 1523. År 1547 utnämndes till ståthållare derstädes Gustaf Fincke, hvars brefvexling med konung Gustaf utgör enoriginal: eu af den tidens vigtigaste historiska källor. Orubbad af fiendehand, qvarstod borgen efter ryska infallen 1556 och 1656, men blott för att år 1714 på sjelfva midsommardagen duka under för stora ofredens störtvåg. Nyslott gaf sig denna gång genom dagtingan, återgafs i freden, intogs ånyo 1742, afträddes följande året till Ryssland, blokerades förgäfves af Svenskarne under Hastfehr i Juli och Augusti 1788 samt har sedermera haft en obetydlig rysk garnison intill år 1849, då militären bortflyttade. Trädbyggnaden, som reser sig öfver främsta bastionen, var i en nyare tid kommendantens boning. Bebodt endast af en borgerlig familj, qvarstår det gamla fästet, murket, dock temligen oskadt af tiden vid sundets ström, och den nyfikne vandraren, som äger mod att uppklättra i de halfgrusade labyrintherne af dess spökande inre, belönas rikligen för sin möda genom de täckaste utsigter, likt taflor synliga genom skottgluggarna.

45 Staden Nyslott är på planchen aftecknad från norr, der vägen åt Kuopio går öfver den täcka bron. Det är en liten och föga regelbunden stad, belägen på en skild holme, Malmen benämnd, invid slottet, som synes i fonden till venster. Emedan Nyslott först de sednare åren börjat regleras och nybyggas, kunde man anse det för en nutidens anläggning. Det delar dock sannolikt både ålder och öden med slottet, vid hvars skyddande murar borgaren tidigt reste sin boning. Först år 1723 finnes Nyslott upptaget i längden öfver Sveriges städer; år 1816 den 4 Oktober erhöll det uppstadsrätt. Stadens fordom betydliga ägor hafva blifvit genom förpaktning åt enskilde skingrade under förra århundraden; numera äger staden blott sin holme, sitt fiskvatten och ett af borgerskapet inköpt hemman. Stadsplanen upptager 50 tunnland och 105 tomter bebyggda med trädhus. Invånarnes antal uppskattas till 650, hvilka bevista gudstjensten i den 4 verst derifrån belägna Säminge kyrka, till hvars församling de höra. Ännu för få år sedan behöfdes en högre elementarskola, postkontor, apothek och provincialläkare, jemte handeln och den lifliga insjötrafiken, för att erinra om tillvaron af en stad, hvilken man under ortens landtliga enkelhet annars kunnat förbise. Men under sednaste tid har äfven Nyslott begynnt att antaga ett mera stadslikt utseende inom och utomhus; man bör hoppas att det skett till dess fromma.|225|

82. Warkaus.

46 Under färden norrut genom det sjörika Leppävirta, der strömrensningen länge med framgång arbetat uppå att tämja elementerna, igenkänner man Warkaus af den långa bron, som intager midten af planchen. Icke långt härifrån i norr nedstörta Kallavesis vattenmassor genom Konnus fors i Unnukkavesi, men kringgås af sjöfarten genom den 1 238konsekvensändrat/normaliserat fot långa Konnus kanal vid forsens sida. Unnukka, lika brådskande, kastar sig genom Warkaus fors med väldigt dån in i Äimisvesi, men öfverlistas och förödmjukas, äfven den,|206| genom Taipale kanal af 2 855konsekvensändrat/normaliserat fots längd och 18 fots sänkning samt tvenne slussar om 120 fots längd och 24 fots bredd mellan portarna. Båda kanalerna beräknas för 7 fots djup; för deras skull rensades segelleden vid Kosulanvirta och Virtasalmi, hvilket allt skedde åren 1835–42 samt medtog 180 927konsekvensändrat/normaliserat dagsverken och nära 60 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Åren 1846, 1847rättelse i originalet fördjupades för samma ändamål Alavirta ström, och Leppävirta bro ombyggdes. Detta var lärspånen, förrän man vågade storverket Saima kanal. När man kommer från den, synas Taipale och Konnus som leksaker. Deras gagn är dock obestridligt; det är genom dem det blir möjligt att färdasoriginal: fårdas i båt från de nordligaste sjöar i Savolaks alltned till Willmanstrand och Lauritsala. Taipale kanal blef 1840 upplåten till allmänt begagnande, Konnus kanal först året derpå. Inemot 300 fartyg passera årligen härigenom. – Warkaus bruksanläggningar, grundade på sjömalm i närheten, samt dess sågverk, ett af de största i landet, en hel liten stad för sig, tillhörande handelshuset Wahl i Wiborg, skymmas på planchen af trädgrupperna i bakgrunden. En angenäm båtfärd för derifrån till den 1 verst åt höger belägna kanalen, hvars läge, likasom brukets, är ett af de täckaste.

83. Strömsdal.

47 I Nilsiä socken, 5 mil från Kuopio, vid Jukkas fors, som afleder Vuotjärvis vatten nedåt Akonvesi och de nedre sjöarna, anlades år 1746 Strömsdals jernbruk, på finska Jukkais benämndt efter forsen; stamordet anses vara Juvaspråk: finska, hvilket i finskan betecknar en trång dal med en fors i dess botten och som i flera böjningar förekommer bland ortsnamnen. Bruket, grundadt på sjö- och myrmalm samt försedt med masugn och gjutverk, är ett af de betydligaste i landet, har tillhört Wredeslägten, sedermera Tigerstedtarne och slutligen i början af 1851 blifvit försåldt till en hofrådinna i Petersburg för 120 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Sågverk och jordegendom medfölja. Belägen högt uppå kullen till venster, nedblickar karaktersbyggnaden stolt öfver flitens mödor och äflan ner uti dalen.

84–87. Kuopio med dess omgifningar: farleden, Pirunpesä, Tuovilanlaks.

48 Näst Nyslott och Kexholm, ha väl få städer i Finland så många och så höga backar i sin omgifning, som Kuopio. Deraf vet planchen intet, med undantag af några halfskymda kullar i bakgrunden. Den som vill njuta en fri öfverblick öfver denna uppblomstrande nejd, han uppstige en sommarafton på balkongen kring kyrkans torn, för att, lutad mot balustraden, betrakta den vidsträckta taflan. Under hans fötter utbreder sig staden på sin slätt från foten af Pujo backe till Kallavesis strand, på hvars utskjutande uddar framtiden ämnar anlägga parker och promenader. Regelbundna, snörräta, utstakade, men ännu till en del obebyggda med grönskande toma tomter*)Sedan planchen tecknades, är en stor del af dessa toma tomter bebyggd., skära hvarandra gatorna i afmätta rutor med låga envånings hus, som blott kring numera domkyrkan i stadens medelpunkt resa sig högre och ståtligare. Längre bort synas quaierna vid Tuhkaniemirättelse i originalet, omgifna af båtar och lodjor. Är det lördagsafton, hvimla på den blanka fjärden af Kallavesi hundrade kyrkbåtar, snabbt framilande mot samma mål, och längre borta tecknar sig mot den blånande horizonten den mörka strimman af ångfartygets rök. Strödd öfver fjärdarna, synes en arkipelag af hundrade holmar och klippor, likt utposter mot de stora vattenspeglarna, der ögat ej finner land. Åt söder höjer sig det täcka Savisaari, ett finskt Isola bella i smått, och gentderemot på fasta landet Harjula, stadens närmaste granne.|226| Åt norr slingrar sig landsvägen endast 4 verst framåt, hvarefter den afbrytes af Kelloniemi eller Toivola i 1808 års krigshistoria berömda pass, en på täcka perspektiver rik passage.

49 Förbi så mången vacker punkt vid Kallavesis stränder skyndar betraktaren ett ögonblick till Maaninga*)Maaninga, härtills kapell under Kuopio, kommer vid nuvarande pastors död att särskiljas som egen socken. 4 ½ mil från Kuopio. Redan i kyrkobyn blir nejden intagande. Taviniemi, Halola, Karhusaari m. fl. punkter förtjena nämnas; men vill man njuta på engång det storartade och behagfulla af en landskapsvy, så må man en lugn och klar sommarafton färdas i båt framåt Tuovilanlaks. Man inkommer i en vik, lång, djup, omgifven af stränder, der den lodräta klippan omvexlar med grönskande ängar. Ögat tvekar i valet af anblick; till höger reser sig en strand af skrofliga klippor – det är Pirunpesä (djefvulens bo); så kallas månget dystert tillhåll för sägnerna om hedendomens jättar och den kristna tidens onda förtappade väsenden. Pirunpesä är en grotta, bildad under de mot stranden i djerf oordning uppstaplade stenblocken. Ofvanför dem blir marken jemn, herrliga åkrar vagga der sina skör|207|dar, anblicken af idoga gårdar förjagar minnet af strandens dysterhet. Tuovilanlaks vik är en god mil lång; dess innersta strand är i hög grad imponerande. Trakten höjer sig starkt och bildar mellan åsarna djupa och smala dalar, i hvilka bäcken sorlar mellan lunder af hägg. Ett stycke från gården deruppe på den första höjden finnes en liten insjö, hvilken afbördar sitt vatten utför en fors. Sommartid, då insjöns vatten är lågt, ser man här blott en klyfta af mosslupna stenar, till hälften skymda af lummiga granar och björkar. Flodtiden deremot höres redan på afstånd forsens dåfva brus. Man nalkas bron, den tyckes svigta under vandrarens fot; öfver hällarna nedrusar forsens vatten, skummet stiger högt mot bron och droppar likt dagg från granarnas barr. Några varsama steg nedåt brådjupet, och vandraren står vid den praktfulla forsens bädd i en remna, som tyckes sprängd i jordens innandöme. Våg på våg brusar här fram, och den lilla qvarnen uppe i forsnacken tyckes skälfva i sina grundvalar, likasom anande sitt öde att tid efter annan bortspolas af vårfloden. – I afsigt att öppna en segelled norrut, fullbordades för några år sedan Ruokovirta kanal icke långt härifrån; en annan kanal med slussbyggnad är i det närmaste färdig vid Viando, der vid den stora forsen af samma namn ett nytt pappersbruk är i full verksamhet. Segelleden går härifrån genom Tomperi, Nerkko m. fl. vattendrag norrut till Idensalmi, och den dag skall komma, när propellångfartyget med nya verldens specerier ilar från hafvet genom Saima kanal samt sjöarna uppföre, för att slutligen ankra i en bortgömd vik vid foten af den landtrygg, som skiljer Saimas fjärdar från Uleå vattensystem.

 

 

1. *)Jmfr härom Kertoelma Suur-Savosta eli Mikkelistä, A. G. Koranderilta.
2. *)Härom säger ett ordspråk »Hundra öar i Sorsavesi, alla namnlösa; tusen uddar i Unnukka ,konsekvensändrat/normaliserat alla hafva de namn».
3. *)W. G. Lagus i Finl. Allm. Tidning 1850 N:o 87.
4. *)Sedan planchen tecknades, är en stor del af dessa toma tomter bebyggd.
5. *)Maaninga, härtills kapell under Kuopio, kommer vid nuvarande pastors död att särskiljas som egen socken.