II. Åland
Kommentar
Kommentar
Redaktionella kommentarer för hela verket kan läsas under Inledning.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
2 nya ståtliga byggnaderEckerö Post- och tullhus, ritat av arkitekterna Carl Ludvig Engel och Charles Bassi, uppfördes 1828.
3 skimmerglimmer, mineral.
4 visthusförvaringsbod för matvaror.
4 kravelsätt att utforma bordläggningen på träbåtar. Borden läggs kant mot kant vid varandra så att utsidan blir slät.
6 Messenius, som ej [...] af egna konungarI Scondia illustrata, ugiven av Johan Peringsköld i Stockholm 1700–1705.
6 näskonungaranförare för vikingaflottor.
6 lifgedingslott och egendomar som beviljades som underhåll för svenska änkedrottningar.
6 uppräknar RadloffFredric Wilhelm Radloff, Beskrifning öfver Åland, Åbo 1795.
6 Korftågetkorvtåget, bondeuppbåd i Uppland 1598 som fått sitt namn av matsäckarnas innehåll. Det leddes av tre professorer från Uppsala, lojala mot hertig Karl, och riktades mot kungatrogna styrkor anförda av den finländske ståthållaren Arvid Stålarm, som landstigit vid Upplandskusten i juli 1598. Inför hotet från uppbådet och hertigens flotta tvingades Stålarm återvända till Finland.
6 affallupphöra att lyda en regent.
6 Konung Carl XI [...] tillbaka till Stockholm.Topelius använder denna händelse i librettot till Kung Carls jagt, som hade premiär i Helsingfors den 24 mars 1852.
6 konungens dödKarl XII dog den 30 november 1718.
Rubrik 1. Fantasierna om Ålands namn.Kapitlet baserar sig i stora drag på kapitlet »I. Om Ålands Namn, Läge, Vapen och Indelning» i F. W. Radloffs Beskrifning öfver Åland (1795), s. 4–7.
9 ådor (anas mollissima)ejderhonor, det nutida latinska namnet är Somateria mollissima.
»Landet är oss [...] fullt hvartenda bo.»i Radloff, Beskrifning öfver Åland, s. 4. Radloff har hämtat rimmet från Lars Hallborg, De Alandia (1730) och från Elias Frondin, De Alandia, Maris Baltici insula (1739).
13 Munter är den [...] tvenne trovärdige Ålänningar.i Petrus Bång, Priscorum Sveo-Gothorum ecclesia (1675).
14–16 Samme biskop har [...] – Finska viken.i Petrus Bång, Priscorum Sveo-Gothorum ecclesia (1675).
14 andra gissningar till handsPetrus Bång, Priscorum sveo-gothorum ecclesia (1675).
15 befinnes Åland plötsligen vara ett mindre Atlandi Lars Hallborg, De Alandia (1730). I Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro (1677–1702) försökte Olof Rudbeck d.ä. bevisa att Sverige var identiskt med Atlantis (Atland).
15 Och betraktar man [...] detta märkvärdiga namn.i Lars Hallborg, De Alandia (1730) och Arvid Möller, Kort beskrifning öfver Est- och Lifland (1755).
15 Alanernenomadfolk, troligen av indoiranskt ursprung.
15 Ja i [...] af kölden hvitt.detta härleds, uppger Radloff, troligen från Adam av Bremens De situ Daniæ, utgiven av Erpold Lindenbrog 1595. (Radloff, Beskrifning Öfver Åland, s. 6)
15 Palmschöldska samlingarnaPalmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek skapades av riksarkivarien Elias Palmskiöld och innehåller hans egna anteckningar och avskrifter av handlingar samt tryck rörande Sveriges historia och topografi, framför allt av intresse för forskning om 1600-tal och tidigt 1700-tal.
16 Pomponius Mela och Plinius d. ä.Pomponius Mela, De situ orbis, även utgiven med titeln De Chorographia (troligen från åren 43–44) och Plinius, Naturalis Historia (omkring år 77).
17 Dr Radloff i sin beskrifningTopelius följer här i stort Radloffs framställning, som han dock har förkortat och redigerat. (Radloff, Beskrifning öfver Åland, s. 251–260).
18 krönikanCatalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium – sammanfattad av Paul Juusten (levde ca 1520–1575). Spreds till en början som handskrift, och utgavs första gången i tryck av Christian Nettelbladt 1728 och sedermera bl.a. av H. G. Porthan 1784–1800.
18 Rhyzelius sägerAndreas Olavi Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica (1752).
19 hättebröderneI Stockholm hade tyska handelsmän organiserat sig i en hemlig kampgrupp, hättebröderna. Efter tillfångatagandet av Albrekt av Mecklenburg 1389 ville hättebröderna säkra Stockholm mot de svenskfödda borgarna och tillfångatog därför 76 ledande svenskar och spärrade in dem på slottet Tre kronor.
19 »till Guds ära [...] biskop Henriks heder»i Radloff, Beskrifning Öfver Åland, s. 253. Topelius återger inte den citerade texten exakt.
22 »Den 7 September [...] finner sakens grofhet.»Protokollet publicerat i »Strödda Anteckningar ur Consistorii Ecclesiastici Aboënsis äldre Protocoller», Åbo Tidningar 21/5 1792. Topelius har gjort smärre ändringar i stavningen.
22 »År 1673 den [...] Visitatione plägat hade.»i »Strödde anteckningar ur Consistorii Ecclesiastici Aboënsis äldre protocoller», Åbo Tidningar 1/7 1793. Topelius återger inte ordagrant den citerade texten.
23 »Elgskyttarne»av J. L. Runeberg (1832).
24 förlossningfrigivning.
24 högdjursammanfattande benämning på vissa slag av villebråd vars jakt företrädesvis var förbehållen konungen och frälsemännen.
25 förvunneskyldigförklarade.
25 gatloppstraff bestående i att den straffskyldige med bar överkropp fick springa mellan två led av personer försedda med käppar och ta emot ett käppslag av varje.
27 immerfort(ty.) oupphörligt.
30 flöjelnsvindflöjelns.
35 »som mente sig vara lika god som tre»Citatet har inte identifierats.
35 »Men», tillägger rimkrönikan, [...] gerna slottet gifva.»Citatet har inte identifierats.
35 Wiborgska smällenbenämning på en legendarisk episod under rysk-svenska kriget 1495. Den 30 november 1495 försökte ryska trupper storma det av Knut Posse försvarade Viborg. Ryssarna tvingades dock avbryta stormningen p.g.a. att försvararna tände på tjär- och becktunnor, som möjligen gav upphov till en krutexplosion.
35 jacobsmässodagenfiras den 25 juli.
35 »Jag strider för [...] herre Gustaf Erikson.»Citatet har inte identifierats.
36 sorbus hybrida(lat.) finnoxel, art inom rönnsläktet.
38 Åbo bladensI Åbo utkom tidningarna Åbo Underrättelser (1824–) och Åbo Tidningar (1820–1861).
38 stor militärisk vigtDe halvfärdiga befästningsverken sprängdes den 2 september 1854 av engelska och franska trupper efter en belägring under Krimkriget.
Fotnot »Beskrifning öfver Åland»av Fredric Wilhelm Radloff (1795).
Fotnot »Flickan på Inderskär»skildring av Ernst Odert Reuter (1848).
II. Åland*)Förutom Radloffs »Beskrifning öfver Åland»,konsekvensändrat/normaliserat jemte andra tillgängliga källor för denna landsort, äro benäget meddelade upplysningar af Hr Prosten Sadelin i Hammarland här begagnade..
1 Åland, på finska Ahvenanmaaspråk: finska (abborlandet), den minsta och vestligaste af Finlands provinser, utgör en talrik grupp af dels bebodda, dels obebodda öar, de förra till antalet öfver 80, af hvilka den största, som kallas fasta Åland, upptager tre femtedelar af provinsens hela folkmängd. Denna utgjorde år 1845: 15 530konsekvensändrat/normaliserat personer, hvaraf finnes att folknummern under sednaste 20 år ökats något öfver en sjundedel. Areala innehållet sammanlagdt beräknas till ungefär 11 svenska qvadratmil.
2 Åland gränsar på alla sidor till hafvet. I söder behåller Östersjön sitt namn; den 5 mil breda fjärden mellan Åland och Upland, fruktad af alla sjösjuke, kallas Ålands haf; Skiftet, som skiljer Åland från Egentl. Finland, är i söder icke öfver 4 ½, i norr på smalaste stället knappt ¾ mil bredt. Delet och Lappvesi kallas de bredare pass, som skilja öarna från hvarandra.|111| Förutom fasta Åland, äro öarna Lemland, Lumparland, Eckerö, Kumlinge, Wårdö, Brändö samt Föglö sockens öar de betydligaste. Åland, som fordom hade sina egna höfdingar och lydde under Upsala stift, är numera underlagdt Åbo höfdingedöme och Åbo erkestift. Det innefattar ett särskildt fögderi med 8 soknar och 7 kapeller, nemligen: 1) Sunds socken, omfattar östra delen af fasta Åland jemte Wårdö eller Sundsskärs kapell; 2) Saltvik, nordöstra delen; 3) Finström, nordvestra delen med Getha kapell; 4) Hammarland, vestra delen med Eckerö kapell; 5) Jomala, södra delen; 6) Lemland med Lumparlands kapell, öarna af samma namn, söder om fasta Åland; 7) Föglö med Kökars och Sottunga kapeller,|120| alla i skärgården sydvest om fasta Åland, samt 8) Kumlinge med Brändö kapell, öster om samma land. Åland har tre kungsgårdar: Kastelholm i Sunds socken (hvarom mera nedanföre), Grelsby i Finström och Haga i Saltvik. Bland nyare tiders verk intaga Bomarsunds befästade kaserner (hvarom nedanföre) första rummet. Åland har ingen stad, men tvenne postkontor: Skarpans och Eckerö, det sednare med nya ståtliga byggnaderoriginal: bygnader; tvenne tullkamrar: Eckerö och Degerby, en provincial-läkare, ett apothek, ett häradslasarett i Godby af Finström s:n, öppnadt 1846, ett hospital på Prestö, en lägre elementarskola på Skarpans, öppnad 1845, samt en årlig frimarknad i slutet af September månad.
3 Åland, vid hvars stränder man icke sällan varseblifver den luftspegling, som är känd under namn af hägring eller fata morganaspråk: italienska, är med sina många uddar, vikar ochoriginal: ocb sund ett täckt och fruktbart land, i hvilket egentlig missväxt nästan aldrig inträffar och der äfven mask högst sällan (i Saltvik) skadar gräsvexten. Landet har ingen brist på naturskönheter, isynnerhet Sunds och Saltviks socknar, såsom de mest kuperade; de af vatten omgifna prästgårdarna i Sund och Jomala utmärka sig för sitt sköna läge. Utom vanliga trädslag, pryda ek, lönn, ask, lind, oxel, hassel och idegran de åländska skogarna. Klimatet är mildt och med tydligt inflytande af hafstemperaturen; höstarna äro särdeles vackra långt in i December, vårarna deremot kalla, torra och besvärade af nordanvindar. Ålands haf är under kalla vintrar tillfruset, så att det kan befaras med häst och släde; åren 1709 och 1809 var det länge och med stark is belagdt, och man anmärker att detta i sednare tider inträffat oftare än förr. Posten mellan Finland och Sverige, hvilken numera två gånger i veckan reguliert, fortskaffas öfver Ålands haf, har under den oblida årstiden svåra mödor och faror att bekämpa; vintertid framskaffas den i isbåtar, som äro beredda både på det som bär och brister; likväl gå ofta menniskolif dervid till spillo. En stor del af Åland hvilar på berg af röd groftärnig granit, hvari fältspaten är rådande, dock blandad med skimmer och qvarts. De ringa tankar man länge hyst om dessa bergs malmhaltighet ha på sednare tider blifvit vederlagda af ganska lofvande malmstreck (jern). I öfrigt består jordmånen af sandmylla och mojord, i några trakter blandad med lera. Små insjöar finnas i mängd; deremot finnes på Åland knappt en å. Vextriketoriginal: Wextriket uppskattas till vidpass 1 200konsekvensändrat/normaliserat skilda arter. Jordbruket har de sednare åren gått märkbart framåt, så att frodiga åkrar och ängar nu fröjda ögat der, hvarest man ej längesedan såg vilda skogar. Allmännast odlas råg; af hvete, korn, hafra och ärter utsås endast några få kappar på hvarje hemman; potatis odlas öfverallt i mängd. Hela trakter finnas likväl, der, såsom i Kökar kapell, ingen spanmål odlas, och för Ålands behof räcker ej produktionen till. – Djurriket företer ej särdeles egenheter; björnar finnes ej, men vargar intåga under kalla vintrar i skaror öfver isen. Elgar funnos här fordom i så stor mängd, att de förtärde betet för hemtamd boskap och, enl. någras tro (se nedanföre) gifvit Åland dess namn. Af högsta vigt för orten är fisket, isynnerhet det af strömming; dock klagar man att det numera icke är på långt när så vinstgifvande som förr.
4 Ännu för få år sedan var Åland Stockholms visthus och trafiken deremellan med fisk, ost och smör å ömse sidor högst fördelaktig. När sedan Sverigeoriginal: Sverge af förfelad ekonomi stängde sina hamnar för finska produkter, hade Åland deraf svåraste känningen. Dess produkter drefvos då mera åt öster, till Åbo och Helsingfors, äfven till Reval och Petersburg. Åbo skeppsvarf har mången gång blifvit försedt från de åländska skogarna, hvilkas trädslag anses fastare än kontinentens. De sednaste åren hafva Åbo handlande funnit sin fördel vid att bygga fartyg på Åland, och Ålänningarne sjelfve hafva begynt bygga sina på kravel.
5 Ålands nuvarande inbyggare äro af svensk härkomst och bosatte sig här redan under hedendomen, sedan de fördrifvit Finnarne. Troligen skedde inflyttningarne mest från Roslagen; enligt andras mening från egentliga Upland eller ock Helsingland. Språket är, med undantag af Föglö och isynnerhet Kökar dialekterna, rent. Den egenhet förekommer dock t. ex. på Eckerö, att bokstafven h bortlemnasoriginal: botlemnas från alla ord, som börja dermed, men tillsättes åter|112| vid flera sådana ord, som börja med en vokal. Sålunda blir härlig = ärlig och ärlig = härlig (herrlig). Likväl är detta i samtal mindre hörbart. »Fast’in sir’ä, kaun’in jävast (oftast) ha svårt till troa», säger man i Föglö. Ålänningen är i allmänhet fridsam, höflig, händig, tjenstvillig, språksam och modig. Haf|121|vet, med hvilket han dagligen brottas, har af honom gjort en förträffelig sjöman. För vällefnad, t. o. m. lyx, har han mycken böjelse och bor i stora rymliga hus, förutom i Kumlinge och Föglö, som lida nästan total brist på skog. Helsotillståndetoriginal: Helsotillsåndet är merändels godt; sedan 1697 har ingen svårare farsot här varit gängse. Ifrån 1748 till 1848 hafva endast 9 år visat flera döda än födda; 1809 var dock dödligheten särdeles stor. Frossor äro på Åland de allmännaste och svåraste sjukdomar.
6 Åland har titel af grefskap och för som sådant i vapnet en elg med ring om halsen i blått fält. Dess ännu brukliga häradssigill föreställer Konung Olof den helige uti sittande ställning med krona, bila och riksäpple. Omskriften är S. Beati: Olaws de Staozarswiospråk: latin, hvilket sista ord man med eller utan skäl velat förklara såsom en omkastning af bokstäfverna vid det äldsta sigillets omgörande, hvaraf följer, att ordet bör läsas: Sotazarswio, d. v. s. det svenska Sotaskär, eller ock Sotaskärsvik. Om uppkomsten af namnet Åland finnas en mängd besynnerliga gissningar, hvarom mera nedanföre. Dess äldsta inbyggare voro sannolikt Lappar; desse utträngdes af Finnarne och desse åter af Svenskarne. Messenius, som ej var så nogräknad med den historiska sanningen, påstår att Åland i forntiden varit styrdt af egna konungar; möjligt att vikingar och s. k. näskonungar der haft sitt tillhåll. Det enda man med säkerhet vet, är att Åland i 14:de seklet hörde till Åbo stift och Finlands lagmansdöme. Särskilde fogdar, höfvidsmän och ståthållare styrde landet, tills det år 1634 gjordes till ett fögderi under Åbo län. Tid efter annan innehades Åland i förläning af Hertig Waldemar (1315), Bo Jonson (1388), Carl Knutson (1440), Erik Johanson Wase (1499), Hertig Johan (1556), Enkedrottningen Catharina Stenbock (1569), som ofta vistades på detta sitt lifgeding; och medan hon ännu lefde, af Hertig Johan d. y. (1590). Sedan återfick drottningen denna provins och öfverlemnade den år 1606 till Carl IX i utbyte mot Drottningholm. Sednare (1680) erhöll äfven Drottning Ulrika Eleonora den äldre Åland till lifgeding, men hon afled utan att tillträda detsamma. Som Ålands äldste styresman nämnas i äldre tider »Jacobus Exactor Alandiæ»språk: latin år 1322. Efter honom och intill 1634 uppräknar Radloff en mängd riddare och andre förnämlige män, hvilka för det mesta residerade på Kastelholm och i dessa annaler omtalas. Bland andra Ålands märkeliga öden anmärkas följande. Under det ryktbaraoriginal: rykbara Korftåget år 1597 angreps den återtågande finska hären vid Åland af Joachim Scheel, som af densamma tog 300 fångar, hvilka blefvo obarmhertigt medfarna; som man påstår, dels dränkta, dels ställda till skottaflor för knektarnes gevär. Det var medan Hertig Carls flotta låg vid Flisö i åländska skärgården, som Sigismunds utskickade sökte öfvertala densamma till affall, hvilket dock ej lyckades bättre, än att två af sändebuden blefvo fängslade förde till Sverige och det tredje, Kapten Wilhelm de Vyk, arkebuserades med 33 skott. År 1671 den 31 Augusti omtalas här ett kungligt besök. Konung Carl XI med sin drottning, prinsessorna och en del af hofvet reste till Åland på elgjagt; hans majestät fällde med egen hand en elg, som strax stupade, och d. 8 Sept. reste de höga gästerna tillbaka till Stockholm. Af 1697 och 98 års svåra hungersnöd hade äfven Åland sin känning, ehuru mindre än öfriga delen af landet. Under stora ofreden sattes redan år 1710 kyrkornas egendom i säkerhet, men först 1714 i Julirättelse i originalet anlände Ryssarna med 85 galerer, landstego, härjade byarne och bortförde de invånare som icke flytt öfver tilloriginal: ti! Sverige, hvilket dock mesta delen gjort. Strax derefter flydde alla ännu qvarblefne öfver Ålands haf, och denna »flykt» begagnades sedan länge af allmogen som epok för tideräkningen. Från denna tid till 1722 stod Åland öde och begagnades derunder som stödjepunkt för ryska flottan, som härjade svenska kusterna. År 1718 begyntes fredsunderhandlingarna i Löfö by af Wårdö kapell. Czar Peter, som innehade orten, lät der uppföra stora trädbyggnader för sändebudens beqvämlighet; de svenska bodde i södra, de ryska i norra flygeln, och ståtliga voro generalitetets salar. Numera finnas af dessa byggnader inga spår, likaså litet som af de der förda underhandlingar. Som bekant, var freden så godt som afgjord, och på vida förmånligare vilkor, än den sedan blef i Nystad; men konungens död och den snillrike Görtz’ arresterande gjorde allt om intet. I Oktober 1719 upphörde fredssammankomsten på Löfö. Efter freden begynte Ålänningarne småningom återvända om våren 1722. Landet, som under 8 års tid ej sett plog eller lia, var så förvildadt, att vid första gudstjensten i Saltviks kyrka en|122| orrhöna med sina i kyrkan kläckta ungar skall hafva framkommit på gången. 1742 i September måste Åland för andra gången erkänna ryska öfverväldet, men befriades om våren 1743 af trupper från Sverige. Re|113|dan den 4 Juni samma år landstego Ryssarne, efter slaget vid Korpoström, vid Finnö i Sottunga och innehade Åland till freden. Af 1788 års krig hade Åland icke någon märkeligare känning; deremot förde 1808 års krig öfver landet fiendtlig ockupation och krigiska företag både till lands och sjöss.
7 Bland minnesmärken från forntiden förekommer på Signilskär ett af allmogen såkalladt »kapell»,konsekvensändrat/normaliserat uppfördt i fyrkant af gråsten, 12 alnar i längd och 10 i bredd inom de 3 alnar höga murarna. Huset synes ha varit täckt med brädtak och omgifves af en rund mur, under hvilken löper en afledningsränna för vatten. Traditionen förmäler, att en drottning, flyende för sina fiender, uppfört dessa murar till sin boning. Gissningen är fri. Man kan likaså gerna här förmoda ett forntida bönekapell eller ock ett tillhåll för den hedniska tidens vikingar, som här begrofvo sina döda, ty på den inhägnade platsen har man funnit menniskoben. – I Lemlands socken höja sig trädbevuxna ruiner af en gammal kyrka, kallad Sanct Olofs kapell, hvarest man för få år sedan funnit gamla mynt från drottning Margarethas och Erik XIII:s tider. Af det kloster, som var anlagdt å Hamnö i Kökar, finnes numera endast en obetydlig mur samt klosterkällaren i behåll; Kökar kyrka säges vara uppbygd af klostrets murar. I Kumlinge påstår man ett kloster fordom hafva intagit den nuvarande kyrkans plats. Bland märkvärdiga naturbildningar må nämnas en ovanligt stor jättegryta på Källskärs holme i Kökar. Detta konststycke af naturens hand, bildadt, som alla dylika, genom stenars nötning under hafssvallet och hållande 6 alnar i djup samt 13 i omkrets, bildar en fullständig kanna med dess fot och handtag och är så glatt slipadt, att endast poleringen ännu erfordrats, för att gifva detsamma fullkomlig glans.
Ålands Minnen.
1. Fantasierna om Ålands namn.
8 För något mer änoriginal: än) hundrade år sedan voro de lärde ett tappert slägte, som efter behag tillsatte hela konungalängder, uppgjordeoriginal: uppjorde på rak arm stamtaflor från Noachs tider, läto forntida folk anställa de äfventyrligaste vandringar och i allmänhet omformade historien efter deras mer eller mindre lyckade hugskott. De store Rudbeckar och deras efterföljare behöfde endast ljudet af ett namn, för att dermed vägleda sig in i forntidens mörkaste labyrinter; och sålunda hände sig, att äfven Åland blef ett föremål för deras sällsama fantasier. Att derivera namnet från å och land – hvarmed icke behöfver antydas att åar der finnas, utan endast vatten (emedan a eller å i forngöthiskan betecknar vatten i allmänhet) var desse herrar alltför simpelt. De utgrundade alltså följande härledningar.
9 Någre härledde namnet Åland från den mängd ådor (anas mollissimaspråk: latin), som vårtiden vistas i skärgården:
»Landet är oss ganska godt,
Fisk och fågel ha vi fått;
Här är åd och ungar nog,
Här är fullt hvartenda bo.»
11 Nu vill likväl olyckan, att dessa fåglar alldeles icke här finnas i större mängd än andra och dessutom uppehålla sig längst ute i skären; kunna således ej hafva den hedern att vara Ålands namnfränder.
12 Andra härleda namnet från åar. Nu har Åland knappast en respektabel bäck, långt mindre en å; men som ofvan nämndes, har gissningen sin riktighet, när ordet tages i dess ursprungliga betydelse.
13 Munter är den berättelse, som Biskop Bång säger sig hafva hört af tvenne trovärdige Ålänningar. Det var en drottning, som under svår storm med sitt fartyg länge kringdref på hafvet. Slutligen varseblef hon land. »Åh land! åh land!» utropade hon i sin glädje flera gånger, och deraf – märk så sinnrikt! – deraf har Åland fått sitt namn. Det ser nästan så ut, som hade Ålänningar|123|ne drifvit spektakel med den hederlige biskopen, som var något fallen för det vidunderliga.
14 Samme biskop har likväl andra gissningar till hands, i fall den första ej befinnes hålla profvet. Åland har möjligen, genom vokalförändringar, fått namn af tyska ordet Elendspråk: tyska, elg, eftersom tyske elgvaktare här voro tillsatte; eller härledes namnet af ål, som efter sägen jemväl begifver sig upp på land, t. ex. i ärtländer. Skada att denna fisk här är temligen sällsynt.
15 Allt detta är likväl gisningar i miniatyr. Större dimensioner får den djupsinniga frågan, så snart man inkommer på Rudbeckarnes lärda område, och så befinnes Åland plötsligen vara ett mindre Atland, med namn af Oden och Asarne, hvilka naturligtvis utkorat dessa nejder till skådeplats för någon del af sina äfventyr. Och betraktar man saken rätt noga, så lärer väl namnet till|114| slut förskrifva sig från de i folkvandringens historia så vidtbekante Alanerne. Och är man engång kommen så vida, finner man portarna till hela forntiden på vid gafvel, och grekiska, latinska, tyska, finska, esthniska, ja möjligen hebraiska ord, att icke tala om forngöthiska, erbjuda sig i oöfverskådelig mängd för att förklara ursprunget af detta märkvärdiga namn. Ja i Palmschöldska samlingarna försäkras, att Ålands invånare blifvit kallade Albini och Alani, emedan de födas med hvitgråa hår. Auktor menar visserligen, att denna uppgift ej får tagas så alldeles bokstafligen, emedan Ålänningarne obestridligen vid födseln likna andra menniskor; men figurligen, menar han, kan man finna en sanning häri, alldenstund deras hår om vintern blifver af kölden hvitt. Hvem vågar då mera tvifla på härledningens riktighet?
16 Sådana små hugskott, som att namnet skulle härledas af Olands härad i Upland, eller tvärtom, må här förbigås. Märkvärdigare är att se, hvilka andra berättelser man fordom ställde i sammanhang med namnet. Hallborg igenfinner i Föglö skärgård de öar, Oonae, hvilka Pomponiusoriginal: Pomponins Mela och Plinius d. ä. omtala. Enligt desse, skulle Ålänningarne fordom hafva lefvat af fågelägg och jemväl, när så passat sig, varit menniskoätare. Samme Biskop Bång, som försett Åland med ett tyskt och tvenne svenska namn, är icke nöjd med denna etymologiska frikostighet, utan lägger ännu dertill en historisk, nemligen den underliga förmodan, att Åland vore det i de skandinaviska sagorna så vida beryktade Bjarmaland. Det der omtalade jumalatemplet finner han helt naturligt i Jomala socken och specielt i denna sockens kyrka, som skulle hafva intagit det fordna afgudahusets plats. Ån Winni (Dvina), som i sagorna mycket omtalas, synes väl hafva gjort honom något bryderi, men också derföre vet den gode biskopen råd: han återfinner den i en liten bäck vid Finströmsoriginal: Finnströms kyrka; men som denna med skäl kan misstänkas hafva varit alltför liten att inrymma vikingarnes uppseglande drakar, så har biskopen för sin del ingenting emot, att man ju med förenämnde å må förstå hela – Finska viken.
2. Märkvärdige Ålänningar.
17 Dr Radloff i sin beskrifning om Åland uppräknar åtskillige märkvärdige män, som här lefvat eller skådat dagens ljus, och må bland dem nämnas följande.
18 Ragvald II, biskop i Åbo från 1308 eller 1309 till 1321, kallas af krönikan Ålänning. Ringa är hvad man vet om denne kyrkofurste, vidare än att Kuustö af honom bygdes och att han med Tavasterna låg i strid om skinntionden. I hans tid var i landet krig och mycken ofärd; Ryssarne sköflade Åbo och Kuustö. Rhyzelius säger om honom att han var en berömlig biskop.
19 Peter Ålänning, som lefde i slutet af 13- och början af 1400-talet, var en af sin tids rikaste borgare och rådman i Stockholm. Både verldslige och andlige herrars penningar gingo genom hans hand. År 1389 skickades han till Telje att bilägga en tvist mellan Stockholms borgare och hättebröderne, men fängslades på återresan af sina tyskt sinnade följeslagare och satt någon tid fången på Stockholms slott. De rike den tiden voro angelägne om att med stora gåfvor till kyrkan köpa sin själs välfärd. Så stiftade äfven Peter Ålänning år 1386 ett præbenda till Åbo domkyrka samt skänkte dertill all sin egendom på Åland och i finska skären; ett annat dylikt stiftade han vid Upsala domkyrka »till Guds ära samt jungfru Mariæ, de helga martyrers konung Olofs och biskop Henriks heder».konsekvensändrat/normaliserat Han lefde ännu år 1403.
|124|20 Tre på sin tid lärde och ansedde professorer härstammade från Åland. Den förste, Georgius Alanus, var domprost i Åbo, född i Jomala 1600, död 1664. Han var den förste physices och botanices professorn vid Åbo universitet 1640; för öfrigt en af biskop Terseri motståndare. Den andre var Christiern Alander, äfven han med namn af sin födelsebygd; eloquentiæspråk: latin professor i Åbo, född 1660, död 1704. Den tredje och namnkunnigaste var Henrik Hassel, född i Jomala år 1700, död 1776, likasom den förre, eloquentiæ professor, ryktbar för sin mångsidiga lärdom och mängden af sina kathederbragder; han hade nemligen præsiderat för 135 akademiska afhandlingar.
21 Samtidig och jemnårig med honom var krigaren Wilhelm Carpelan, generallöjtnant och friherre, född på Grelsby i Finströms socken år 1700 och död 1788. Underofficer redan 1716, bevistade han Fredrikshalls belägring 1718 och tjenade sig långsamt upp genom graderna, blef 1747 öfverste för Österbottens regemente och tog 10 år derefter verksam del i pommerska kriget, tvangs att kapitulera vid Demmin nyårsdagen 1758, men deltog dock samma år i slagen vid Passevalk, Gollnitz och Rosenau. Året derpå förde han befälet öfver en sjöexpedition till Frisch-haf och tog 13 preussiska fartyg|115| jemte inemot 500 man fångar. Under Fersens kommando tog han Wollin med storm och tillbakaslog i Aug. 1761 Preussarnes anfall på lägret vid Barthau, hvarefter han verksamt deltog i vinterkampagnen i Mecklenburg. Lyckan log icke mot svenska vapnen under detta krig; men der hon visade sig blid, der var det till stor del Carpelans förtjenst. Hans valspråk var: tala litet, göra mer! – och detta valspråk var den allmänt aktade krigaren trogen till sin död. Hans stoft hvilar på Willnäs.
22 Vill man från det allvarsama gå till det komiska, så finnes i Åbo konsistorii protokoller åtskilligt, som synes antyda, att Ålands presterskap på 1600-taletoriginal: 1600 talet icke just stod framom det öfriga ståndet i bildning. Så finnes år 1644 antecknadt följande: »Den 7 September framhades D:s Mathias (Simonis), Pastor i Hammarland, för det han hafver nedstigit af Predijkstolen, och med en lööfriska slog och utkiörde någre drängiar de der rörde viidh Predijkstolen, att han fruktade nijdfalla, som Tings Ransakningen utviisar. Sententia: Efter han hafver detta giort til en god ende att rädda sig der han var i perichel och nu varit en långh tijd priverat och saken är af målsäganden tilgifven och af Tinget remitterat til Capitlet; derföre blef detta tilgifvit med en admonition och varning til härnäst. Men de drengier som stijmade skal Præpositus framhafva in Visitatione och under tilbörligh plicht föra, efter som han finner sakens grofhet.» – Om kyrkoherden i Lemland Mathias Hedmoræus finnes följande antecknadt: »År 1673 den 10 Sept. Amiralen på Åland Johan Olofsson Berg, besvärade sig at han af Prästerne i Lemland ährerörigen är angripen. Den 15 Sept. inkallades de at förklara sig, då Herr Måns (Capellan) gjorde en relation om sin Predijkan som han beskyltes före, neml. at hans ordaformalier således lydt hafva: Nu är röötmånaden, och nu pläga flugor fläckia ens kläder; altså hafver ock en helfvetes speefluga befläckiat migh och tillagt migh truuldom och vidskepelse, Pastor sade att Herr Måns hade sagt för honom, at Amiralen icke hafver mindre lyten på tin Mor och Hustro, än min dotter. Herr Måns ville ock beretta, at Amiralen skulle illa utmåhlat Pastoris hustrus hatt, kläder och annat mer. Dn. Episcopus förebrådde Herr Måns at han skulle om hans hustro uthspridt, at hon skulle så maledicerat, at gålftiljorna hade sprungitoriginal: sprnngit, så ock at hon sigh drucken på Visitatione plägat hade.» – Presterne dömdes sedan af hofrätten till äreröriga böter, med hemställan till konsistorium, huruvida de kunde bibehållas vid embetet, hvarefter de suspenderades och ny pastor tillsattes 1674.
3. Elgjagten.
23 Elgen är ett af Finlands ädlaste och vackraste, numera äfven sällsyntaste djur, ett värdigt ämne för en så nationel dikt, som Runebergs »Elgskyttarne».konsekvensändrat/normaliserat Fordom skyddadt af lagarnas hela stränghet, har det stolta sköna djuret numera blifvit ett mål för böndernes bössor hvarhelst det visar sig; och så litet det lärer falla någon in att vilja försvara de fordna orimligt stränga jagtlagarnas lämplighet för vår tid, så mycket måste man likväl beklaga, att ett så herrligt djur nu alldeles icke äger något skydd för den förste tjufpojkes gevär, utan, öfverallt förföljdt, troligen snart skall alldeles försvinna.
|125|24 Som redan nämndes, var Åland fordom ganska rikt på elgar, och med omsorg bevarades de för konungens eget gevär. För deras skydd tillsattes år 1613 en Daniel Bauer till »jägmästare» derstädes; ty ståthållaren Wulfsdorf brukade ej allenast sjelf befatta sig med elgjagt, utan äfven tillåta andra detta ofog. Konung Gustaf Adolfs jagtstadga af den 2 Aug. 1620 är i detta afseende ganska sträng: »den som å Åland något elgdjur nedsloge, skulle straffas till lifvet, och der så vore, någon af synnerlig gunst benådades, skulle allt dess gods under kronan vederkännas och han till Ingermanland försändas, att utan hopp om förlossning hela sin lifstid der förblifva. Träffades ej djuret, skulle den brottslige böta 40 mark».konsekvensändrat/normaliserat Likaså stadgades under den 24 Mars 1647, att den som fällde högdjur i frikallade parker borde, derest han förskonades från dödsstraff, åtminstone på viss tid skickas till främmande land.
25 Det är icke kändt att dödsstraffet någonsin gått i fullbordan för dylika brott, men ganska många exempel har man uppå att landsförvisning drabbat de dertill förvunne. Sednare på 1600-taletoriginal: 1600 talet blef Nya Sverige i Amerika den vanliga förvisningsorten; från år 1647 har man drottningens resolution, att en lös karl från Saltvik och en båtsman från Jomala, skulle för elgars fällande dit försändas och hustru och barn medfölja, derest de så önskade; 1653 drabbade samma straff för samma brott en borgare från Öregrund. Stundom ser man dock, att den brottslige fått med 6 oxar böta för en skjuten elg, hvarförutom gatlopp och fästningsarbete befinnas ha blifvit ådömda för samma brott.
26 År 1714, innan Ryssarne hunno till Åland, nedskjötos och insaltades på regeringens befallning alla elgar, som kunde anträffas. De qvarblefne stupade|116| sedan för Ryssarnes kulor, och efter denna stora massaker af både vänner och fiender var det slut med elgarne. Äfven jagtlagarna synas hafva gått under i stora ofredens ödeläggelser. Flyktig och förföljd irrade sedan ett och annat enstaka par af det ädla slägtet i Ålands glesnande skogar, intill dess år 1778 den siste elgen sköts å Flaka ägor i Lemland.
4. Årstiderna. Skötfisket.
27 För en så vidsträckt och delad skärgård, som Ålands, äro årstidernas skiften af den allrastörsta vigt och betydenhet. Icke blott yrken och lefnadssätt antaga under olika årstid olika skepnader; äfven kommunikationen emellan de många spridda öarna sinsemellan och med fasta landet beror uteslutande på hafvets farbarhet under öppet vatten eller isföre, hvaremot stormarna, ehuru vådliga och våldsama, mera sällan lägga hinder i vägen. Det är nämndt att Ålands haf vid stränga vintrar isbelägges så starkt, att det kan befaras med häst och släde, och då är det muntert, brukar man säga på Eckerö, när posten med klingande bjellror kommer öfver från Grisslehamn. De små fjärdarna i den inre skärgården isläggas alla år, och en klar vintermorgon är i dessa nejder vacker att skåda. Är det då söndag, eller kallas menigheten till bröllop och gästabud, ser man högtidsklädda karlar på snabba skridskor (om isen är snöfri) och med långa pikar i händerna ila fram öfver fjärden. Här och der synes en släde, lastad med qvinnor, lustigt flyga framåt. Unge män löpa förut och pröfva isen med sina jernskodda pikar, stötande immerfort nedåt och med vanaste öga visande hvar vägen är säker eller icke, medan andra följa efter, alla på skridskor, dragande eller skjutande slädarna. Fyra tum bör isen hålla i tjocklek, för att kunna befaras med häst, och äfven då är icke rådligt att flera än en person sitter i hvarje släde. Derest icke yrväder hopat drifvorna, går färden muntert fram öfver isöknen, och stundom far man långs den blåa böljande randen af en bred remna, genom hvilken vattnet stiger och sjunker, eller nödgas man göra en lång omväg förbi ställen, der strömdrag förtärt isen underifrån och piken med lätthet stöter hål deruti. Stundom höres ett åsklikt dån; det är isfältet som remnar ånyo i långa sträckor.
28 Menföret*)Några af dessa drag äro lånade ur »Flickan på Inderskär»., när isen hvarken bär eller brister, är en stor plåga för skärgårdsboerne, som då till en stor del sitta alldeles afstängde från den öfriga verlden, och det är en högtidsdag, när klar morgon randas öfver klar sjö. Då flyga bien ur kuporna och|126| svärma öfver land och haf. Det är en lust att se den rörlighet och det lif, som dessa första vårdagar förete. Båtar och jullar korsa hvarandra öfverallt på fjärdar och sund; man helsar, frågar, svarar och fortsätter sin väg, tills man stöter på en annan båt och samma uppträde förnyas åter. Medelpunkten för detta farande och kommande är vanligen den by, på hvilken kyrkan ligger; ty kyrklandsfolket måste ju alltid veta hvad som händer i verlden. Man får åtminstone här veta om kyrkan står och presten lefver, så att det blifver gudstjenst i söndag; om någon gått ner sig i isen på våren och huru många lik, som vänta på begrafning. Ty Ålänningen är ett lifligt, vettgirigt och nyfiket folk, som sqvallrar gerna. Det är för honom en plåga att dväljas inom de fyra knutarna; han vill ut att råka menniskor och språkas, blir snart bekant och har i hela sitt skick ett drag af hurtighet.
29 Sommaren förgår under ständigt brottande med hafvet, och när det lider till rötmånaden, infaller den såkallade sköt-tiden, (sköt kallas det fina och djupa nät, i hvilket man vanligast fångar strömingen). Denna tid på året föregås i skärgården af en vexlande tafla af rörlighet och lif, utmärkt genom ifriga rustningar till det stora strömingsfisket. Alla menniskor hafva brådt och tiden vill aldrig hinna till. Vid alla stränder är ett knackande och bultande med båtbyggande och lappande, som aldrig vill taga ända. Man kommer och man far, man skaffar, köper, lånar och reser än hit, än dit, för att ställa allt i ordning till fisket. Män och qvinnor äro nedsmorda af det tjärvatten, i hvilket man doppat sköten, att de bättre må hålla. Med ett ord, allt är i rörelse, för att kunna med största möjliga fördel begagna den korta fisktiden, ty det är denna tid som för de fleste afgör, om hushållet skall berga sig öfver vintern, eller svälta. Ty utom bonden, som ofta nödgas, äfven han, begära af hafvet hvad åkern icke förmår gifva, finnas på alla klippor och uddar en oräknelig mängd s. k. boare eller »yttermedfolk», som hämta all sin näring ur hafvet. I skärgårdssocknarna far allt hvad krafter har på fiske; blott de gamle sitta hemma, sköta barnen och vårda åkerbruket så godt de kunna.
30 Tiden infaller, och nu lägga stora båtar ut från alla stränder, det breda råseglet hissas, och innan kort ser man alla dessa båtar styra till kala ensliga klippor två eller tre mil ut i hafvet, bebygda med små kojor eller bodar, i|117| hvilka fiskarefolket lefver sina fyra veckor och längre. Hvar afton utläggas sköten och upptagas åter om morgonen; stundom sker det äfven om dagen, när »stimmen går».konsekvensändrat/normaliserat Dessa sköt äro, isynnerhet vid upptagningen, ytterst tunga, och ju hvitare af fisk de upphalas, desto tyngre äro de. När härtill kommer sjögång och blåst, är arbetet högst mödosamt och fordrar öfvad hand. På 4, 6 till 10 famnars djup utlägger man sköten på öppna hafvet. Ofta midt i natten, när flöjelns knarrande antyder en tilltagande storm, måste fiskaren ut med de sina till hafs att berga sköten, hans dyrbaraste egendom. Och vid allt detta lefver han mest af ströming till alla mål, medan blåsten hviner genom de illa försedda kojorna. Om söndagarna hålles på de mera besökta fiskarlägena gudstjenst; man sjunger några psalmer och en predikan läses högt. Deremellan händer väl, att den tid, som blir öfrig för fiskens rensning och inpackning samt skötens ans, förnötes med bränvin och kortspel; men i de bodar, som bebos af »väckta», äro dessa farliga tidsfördrif bannlysta.
5. Krigsminnen från 1809.
31 Medan krigslyckan år 1808, efter så många blodiga bedrifter, begynte vända de svenska vapnen ryggen, hade Åland varit vitne till partiela och föga afgörande sjöstrider i dess närhet. Konung Gustaf Adolf hade personligen dit öfverrest och ledde från högqvarteret i Grelsbyoriginal: Grälsby på sitt sätt krigsoperationerna. Det var härifrån han anbefallde de olyckliga landstigningarne, och det var från Lemlands prestgård han den 12 Oktober utfärdade den ordres om gardesregementernas degradation, hvilken väckte så starkt missnöje och i sin mån bidrog till regementsförändringen sedermera. Mången trodde, att konungen, af dunkel och kanske ej alldeles ogrundad farhåga för konspirationer, den sednare tiden helst hade sitt högqvarter ombord. I slutet på Oktober afreste han till Stockholm, sedan han den 11 i s. m. utnämnt von Döbeln till öfverbefälhafvare på Åland. Hans sista befallning, daterad Haga den 6 Mars 1809, innehöll, att »Åland måste försvaras». Man påstår, att han härvid leddes mera af sin önskan att hålla ett åt Ålänningarne personligen gifvet löfte, än af strategiska skäl.
|127|32 Den derpå följande vintern blef så ovanligt sträng, att knappt sedan hundrade år en så fast isbrygga hade betäckt Delet och Ålands haf alltintill svenska kusten. Ryssarne dröjde icke att begagna sig af denna tillfällighet. Redan i början af vintern oroades svenska posteringarne i de ostliga skären af ströfvande kosacker; och för att beröfva desse deras lägerställen, uppbrände Svenskarne alla hus och kojor på skären, utom kyrkorna, på ett område af 14 qvadratmil. Men det var först i Mars den stora planen kom till utförande, att öfver Åland och Grisslehamn rycka mot Stockholm, på samma gång som Schuvaloff tillbakaträngde finska hären på andra sidan om Torneå och Barclay de Tolly utförde sitt djerfva tåg öfver Qvarken mot Umeå. Den 13 Mars, samma dag konungen afsattes, inryckte furst Bagration med 30 bataljoner fotfolk, 4 sqvadroner rytteri, 600 kosacker och 20 fältstycken i Kumlinge. Ett stort antal slädar med proviant och ved åtföljde trupperna. Fördelad i fem kolonner, skulle ryska hären ockupera Åland på alla punkter. Döbeln hade blott en ringa styrka till Ålands försvar, och anbefalldes af den nya regeringen i Stockholm, att på en gång parlamentera och retirera. Som bekant, var intetdera i hans smak. Det var vid hans sammankomst med general Knorring och furst Bagration på Klemetsby, som krigsministern Araktschejeff, ditsänd af kejsaren, ankom och sönderref den redan afslutade konventionen om svenska truppernas aftåg, med förklaring att freden skulle dikteras i Sveriges hufvudstad, – hvaröfver Döbeln blef så uppbragt, att han utmanade de ryska generalerne till envig. Emellertid fördröjdes Ryssarnes anmarsch genom Lagerbrings fredsunderhandlingar, och Döbeln hann retirera från Eckerö till Grisslehamn öfver hafvet. Efter honom i hamn och häl var den tappre Kulneff, som tog öfver 500 fångar och den 19 Mars följde Döbelns spår öfver isen. På åtta timmar ilade han med sina husarer och kosacker öfver Ålands haf och fattade posto vid Grisslehamn, men återkallades strax derpå, i följd af väntade fredsunderhandlingar. Dessa, i förening med vårens annalkande, räddade Stockholm från ett okärt besök, och general Demidoff fick befälet på Åland, som alltsedan förblef ockuperadt af ryska trupperna.
33 Den härjning Åland fick vidkännas under detta krig var för det mesta en följdoriginal: föijd af Svenskarnes försigtighetsmått; från alla de små öarna i öster hade invånarne flytt till fasta Åland. Det är äfven bekant att Ålands förlust vid freden gick Svenskarne mycket till sinnet och af dem ansågs innebära stora vådor för framtiden.
|118|Lokala Detaljer.
18. Kastelholm.
34 Invid en vik af saltsjön, tre åttondedels mil från Sunds kyrka, ligger den gamla kungsgården Kastelholm, som fordom utgjorde läntagarnes förnämsta besittning på Åland, men sedan sköttes af konungens fogdar och slutligen utarrenderades. På dess ägor resa sig ännu ruinerna af Kastelholms slott, anlagdt på en udde och utan tvifvel fordom kringflutet, ehuru numera endast södra och vestra sidorna sköljas af hafsvågorna. Hvem dess anläggare varit, är outredt; man gissar utan synnerlig grund på Birger Jarl. Fordom var det väl befäst med tvenne borggårdar; den yttre är 53 alnar lång och 31 alnar bred samt har på tre sidor varit omgifven af boningsrum, på den fjerde af en mur med kanonportar åt sjösidan. Inre borggården är 16 alnar lång och 12 alnar bred. Hvaraf allt synes att slottet på sin tid varit ganska stort.
35 Också har det i äldre tider spelat en betydande roll och flera gånger varit belägradt. År 1419 innehades Kastelholm i förläning af Bengt Pogvisch (Pogevitsch, Pouvisk; namnet skrifves olika), som förde i skölden en löpande varg. Efter hans död innehades slottet af hans enka Uda eller Ida af slägten Königsmark och deras son Otto Pogvisch, »som mente sig vara lika god som tre». »Men»,konsekvensändrat/normaliserat tillägger rimkrönikan, »såsnart han såg finska hären antåga (under Johan Folkeson, ditskickad af Erik Puke år 1434) räddes han och bad dem för Guds skull unna sig lefva, han ville dem gerna slottet gifva.» Hvilket ock skedde. Erik Puke innehade slottet till 1437, hvarefter den berömde Hans Kröpelin tillöste sig Kastelholm för 1 000konsekvensändrat/normaliserat gyllen. Efter hans död år 1440 togs slottet i besittning af dåvarande riksföreståndaren Carl Knutson.|128| Något sednare (1466) nämnes den genom Wiborgska smällen ryktbare Knut Posse som höfvidsman på Kastelholm. År 1507, tisdagen efter jacobsmässodagen, uppbrändes slottet af Danskarne under fejden mellan Svante Sture och konung Hans. År 1510 intogs slottet för andra gången af Danskarne, som behöllo det till 1521, då Gustaf Wasa ditsände Hemming von Brockenhus med en här att belägra det. Kung Christierns befälhafvare hette Lyder Frisman, och båda dessa tappre riddare beslöto att genom envig afgöra slottets öde. Dag utsattes och Lyder infann sig tidigt på stället. Hemming, osäker om sin fiendes uppriktighet, uppställde sitt manskap i slagordning, anbefallde dem vara noga på sin vakt och gaf den en ny anförare, ifall han skulle stupa. Vid det de rände tillsamman, sade Lyder; »Jag strider för alla fruar och jungfrur i Danmark».konsekvensändrat/normaliserat »Och jag»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hemming, »strider för min herre Gustaf Erikson.» Som Hemming anat, föll han genast af hästen och blef upphämtad till slottet. Strax angrep Lyder hans manskap, men som de voro beredde, nödgades han med förlust draga sig tillbaka, och kort derefter föll slottet i Svenskarnes våld.
36 År 1571 i Juli månad fördes den afsatte konung Erik XIV från Åbo slott till Kastelholm, men redan om hösten samma år flyttades han till Gripsholm. 1599 vid början af året intogs slottet af konung Sigismunds anhängare och Salomon Ille sattes der till kommendant. Om hösten skickades Joachim Scheel af hertig Carl att återtaga detta fäste; Ille måste gifva sig på nåd och onåd och blef jemte 6 andra fångar halshuggen. Det berättas, att Ille, der han satt med sina kämpar kring bordet i borgsalen, blifvit öfverrumplad af fienden, dervid första kulan trängde in i salen; och ännu för 60 år sedan förvarades samma kula i Lappböle by slottet i ruiner; åren 1644, 1745 och 1771 afbrunno der trädbyggnadernaoriginal: trädbygnaderna. Sannolikt har det lemnats att förfalla, sedan ståthållareskapet förflyttades. Numera är Kastelholms slott en alltmera förfallande ruin, som snart skall sammanstörta till en grushög, derest icke någon välvillig omsorg hejdar dess fall. Murarna äro bevuxna med den i Finland sällsynta sorbus hybridaspråk: latin; kajor och skator bygga sina nästen i den åldriga bostad, der så många stolta höfdingar fordom kämpat och druckit. På sydöstra sidan finnas lemningar af ett torn; vestra delen är inredd till kronomagasin för Åland; allt det öfriga står öde.
19. Sunds kyrka.
37 Denna den största af alla kyrkor på Åland håller 60 alnar i längd och 25 i bredd samt är invigd till Johannes Döparens ära. Fyra pelare af sandsten stödja hvalfven. Tornet har drottning Catharina Stenbock låtit bygga, och hon skänkte dertill en klocka, som begagnades till år 1678, då kyrkan d.|119| 26 Juli antändes af åskan och klockan smältes. En sten invid kyrkogårdsmuren, kallas drottningstenen, emedan samma furstinna vid den har stigit af och på hästen, då hon red till gudstjensten. Gamla altartaflan utgjordes af bildthuggerier, föreställande de tolf apostlarne samt Jungfru Maria och frälsaren. Orgelverk anskaffades redan 1672.
20. Bomarsund jemte Skarpans kaserner.
38 Vårdö kapell skiljes från Sunds moderförsamling medelst Varggata fjärd och Bomarsund. Efter Ålands förening med ryska riket ansågs nödigt och lämpligt att på denna rikets vestligaste punkt anlägga en fast militärisk position, och dertill utsågs Skarpans invid Bomarsund. Den dertill nödiga mark erhölls i utbyte mot ägor, som utbrötos från Haga kungsgård. Här hafva sedan mer än tjugu år vidsträckta och kostsama byggnadsarbeten varit i gång och kasernerna – eller rättare fästningen – sträcker sina väldiga murar långsmed en vik mellan fasta Åland och Wårdö. Om vidden af dessa arbeten vittna de årliga förteckningar på material och dagsverken, som varit synliga i entreprenad-annonser på Åbo bladens bihang. Ett verksamt, rörligt lif råder på denna punkt, hvilken sannolikt i framtiden kommer att blifva af stor militärisk vigt, och för kommunikationens underlättande är ett postkontor inrättadt på Skarpans.
|129|21. Hospitalet på Prestö.
39 Prestö är en liten holme i Wårdö skärgård och bestod af ett enda hemman blott, intill dess ett hospital här inrättades för de sjuke af garnisonen i Skarpans kaserner. En grekisk kyrka är härmed förenad.