VII. Tavastland

VII. Tavastland.

1 Tavastland är Finlands mellersta del omkring Päjäne sjö. Dess längd ifrån Nylands gräns till Pyhäjärvi i Österbotten är 45 mil. Provinsen är smalare mot norr, men sydligaste delen mellan Egentliga Finland och Satakunda i vester samt södra Savolaks i öster är bredast, eller ungefär 30 mil. Tavastlands vapen är ett gyllene lodjur med tre stjernor ofvan, tre rosor under i rödt fält, och skölden betäckes af grefskapskrona. I motsats mot Österbotten och Nyland, hvilka af Tavastbon kallas låglandet (ala-maaspråk: finska), är Tavastland något högre beläget samt genomstruket af skogbevuxna, sällan kala landtåsar, mellan hvilka sjöar och strömmar slingra sig. Ehuru detta är allmänna karakteren, förete likväl norra och södra delarna deraf stor olikhet sinsemellan. I den förra äro hemmanen glest strödda på åsarna mellan sjöarna och kärren, vid hvilkas stränder man ofta i slutet af Augusti, vadande i vattnet, bergar ängarne. Landtmannen sätter här största hoppet på sveden, och de steniga backsluttningarna prydas, likasom i Savolaks, af det gredelina bohvetet. Åt den södra, något jemnare delen har en äldre kultur redan gifvit större och sammanhängande åkerfält; man räknar här 460 menniskor på qvadratmilen. I hela Tavastland, utom i dess sydvestra del, äro kyrkorna byggda vid sjöstränder, helst på någon utskjutande udde, och socknarna deromkring, eller ock kring flera med hvarandra förbundna sjöar. Man ser tydligt att afseende alltid blifvit fästadt vid kom|227|munikation sjöledes till kyrkan. Detta har sin grund deruti, att landets kolonisering här, såsom annorstädes, gick långs sjöarna, den tid inga vägar funnos genom urskogarna. Tavastlänningen älskar ännu sina sjöar och ror hellre två mil till kyrkan, än han åker eller går en mil. I Viitasaari ligger kyrkan på en holme, dit det höst och vår är svårt att komma; men en motion år 1770 om dess förläggande till stranden af fasta landet väckte motstånd. Kapprodden, Tavastlands nationalnöje hvarje sommarsöndag, kan deruti hafva haft sin goda del. Hvart byalag bygger sig gemensam kyrkbåt, som efter byns storlek kan vara så stor, att den inrymmer 150 eller flera personer och ros med 26 par årar. Den är utan köl, lång och rankig, och segel nyttjas aldrig. Sjöarna äro af ålder kända för sin rikedom på fisk. Den största af våra insjöfiskar, Malfisken (Silurus glanisspråk: latin, Säkä-kalaspråk: finska),tillagt av utgivaren har man hittills funnit blott i Tavastland. Men af befolkningen är muikanspråk: finska allramest värderad, och muikspråk: finskarommen har till och med i Helsingfors börjat räknas bland läckerheter.

2 Emedan Tavastlands utseende helt och hållet bestämmes af dess talrika sjöar, som med sina vackra holmar, uddar, vikar och forsar försona moarnas och mossornas enformiga ödslighet, är det nödigt att fästa vid dem en särskild uppmärksamhet. De förena sig, spridda insjöar oräknade, i tvenne bassiner, af hvilka den östra har Päjäne till medelpunkt. Nordligaste Tavastlands största sjö, Keitele (6 mil lång), genom Mattila ström delad i öfre och nedre Keitele, får genom Kymmene forsar vatten ifrån Kivijärvi och Kolima|208|järvi vid Österbottens gräns och nedströmmar genom Mämminkoski och Äänekoski i sjön Kuhnama, hvilken genom Naarankoski från vester upptager Saarijärvis många sjöar. Kuhnama, omgifvet på vestra sidan af det höga berget Tärtävuori, störtar genom Kapeekoski i Vatia sjö och denna genom Kuusankoski i Saravesi, hvarest, midtemot Laukkas vackra kyrka och prestgårdsudde, Rautalampi vattnen tillstöta från Leivonvesi, Urajärvi och Kynsivesi genom Tarvala fors (se vidare under: Rautalampi). Kuhankoski stora fors för vattnen till Leppävesi och Haapakoski, derifrån till Päjänes nordligaste del Jyväsjärvi nära Jyväskylä stad. Härifrån till Anianpelto räknas Päjänes hela längd till 18 mil. Den omgifves af 8 församlingar, dess öppnaste fjärd heter Tehinselkäoriginal: Tähikselkä och följande strömmar med deras vattenkedjor inflöda deruti: 1) Jämsä ström ifrån Jämsa och dess kapell Kuivasmäki, 2) Harmasten joki i Kuhmois och 3) Arakoski i Padasjoki, den förra ur Lummene, den sednare ur Vesijako, hvilka sjöar bägge ligga på sjelfva landtåsen och dela sitt vatten både åt Päjäne och åt vesttavastländska vattensystemet; 4) Tainio mäktiga ström i Sysmä med många stora sjöars vatten långt ifrån Savolaks. Sydligast inströmmar från söder Vääksynkoski i Asikkala förbi Anianpelto ur Vesijärvi i Hollola. Kymmene ström för ensam hela denna vattenmassa genom Högfors och Abborfors till finska viken. Den börjas vid Kalkkis i Asikkala och rinner med djup fåra, omgifven af ett romantiskt landskap, genom Konnevesi förbi Heinola till Ithisoriginal: Iittis (härom längre fram).

3 Den andra bassinen har sin utgångspunkt i Pääjärvi nära Lampis kyrka och rinner under namn af Vanaanvesi förbi Tavastehus till Sääksmäen (eller Vanaan-) selkä i Sääksmäki, hvarifrån Rautunselkä fortgår åt vester, upptagande från norr ur Mallasvesi de hvitskummande dubbelforsarna Apiakoski och Valkiakoski. Till Mallasvesi såsom medelpunkt samlas tre vattenleder: 1) Hauho sjöarne ifrån öster genom Kyllö, 2) Pälkänevesi från norr genom Kostia och på vestra sidan 3) en bred förbindelse med Roine, i hvilken den 4 ½ mil långa Längelmävesis södra fjärd Villikka, jemte Vesijärvi (begge inom Satakunda), inströmma genom Kaivanto. Ifrån Rautunselkä komma de förenade vattnen till Konhonselkä i Akkas och strömma genom Niemis, Herrala och Kuokkala forsarna i Satakunda till Pyhäjärvi (i Birkkala) och Nokia, Kumo elfs början. I denna trakt var vid Rikala år 1788 en kanalled mellan Tavastehus och Tammerfors påbörjad, hvars utförande nära derintill vid Hulaus i Lempälä var vår tid förbehållet. Det är otroligt hvad Tavastland vunnit i kommunikationer och odlingsbar mark genom Strömrensningskorpsens verksamhet sedan 1818. Derigenom att Längelmävesi åren 1820–31 fälldes 6 ½ fot, vunnos 4 500konsekvensändrat/normaliserat tunneland, mest ängsmark. Genom strömrensninger i Valkiakoski och Apiakoski 1819–1827, i Kostia 1826–1827, i Kyllö 1821–1826, Vihavuolle och Virtasalmi i Hauho och Lampis 1832–1387 vanns blott i denna enda trakt mycket land, som förut var sjöbotten eller kärr och gungfly. För|228| att under missvextåren 1832–1833 förskaffa fattigt folk arbetsförtjenst, användes i Saarijärvi 6 896konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r till att sänka Mahlu, Löytänä, Kaihlojärvi, Kyyjärvi och Kiminki sjöar, hvarigenom 1 400konsekvensändrat/normaliserat t:land fruktbar jord vanns och frostalstrande mossor torkades. Sedan Konnehkoski i Rautalampi 1830, 1831 samt forsarne i Laukkas 1837–1842 blifvit upprensade, har Tavastlands hela norra härad båtkommunikation till Jyväskylä, och ifrån denna stad hafva 6 fot djupgående fartyg kunnat afgå till Anianpelto, sedan Äijälä sundet mellan Jyväsjärvi och stora Päjäne 1839–1841 fördjupades. Af allra största vigt var likväl sjelfva Päjänes fällning 4 fot, hvilket, efter flera förberedande arbeten, verkställdes mellan åren 1826–1837*)Afl. Generalmajor v. Rosenkampffs benägna uppgifter.. Förut hade man på dess ödeläggelser sådana exempel, som att Täki hemman i Kuhmois 1780 genom sjöns öfversvämning förlorade icke allenast all sin åker och äng, utan äfven sjelfva åbyggnaderna, dervid åboen nödgades långt upp i skogen rödja sig ett nybygge.

4 Tavastland har på sina ställen börjat blifva skoglöst. Der storskiftet försiggått*)I Laukkas häradet har det skett först i de sednaste decennierna., har det synbarligen verkat skyddande för barrskogen, ty allmogen har börjat idka mera rationelt jordbruk och minskat svederne, hvarigenom dittills härjande skogseldar uppkommo. Följer man longitudsgraden för landskapet, är den jemförelseoriginal: jemnförelse icke utan intresse, att i Nyland vårsädet är ⅓ mot rågsådden, under det i Tavastland korn och råg odlas lika mycket, då deremot i norra Österbotten kornet blir det öfvervägande och slutligen enda sädesslaget. Egendomligast för Tavastland är linkulturen, i synnerhet i Längelmäki, Tuulois, Lampis, Padasjoki och Asikkala, hvilka hafva den dertill tjenligaste jordmån, svettjord (hikihietaspråk: finska). En god del af Hushållningssällskapets prisbelöningar för finare linnespånad har äfven tillfallit Tavastland, framförallt |209|Pälkäne socken. Deremot äro Tavastländskorna i finare linneväfnad ännu långt efter Pemar och många andra orter. I medlet af förra seklet inrättade Krigsrådet O. E. Boije och Kapten A. Boije på sin egendom Lahdentaka i Tyrväntö den första skola för provinsens invånare uti linplantering och linnespånad. De underhöllo i början 20 elever, hvilka efter slutad lärokurs spriddes ut i landsbygden, utdelade bland allmogen spinnrockar och hasplar samt sysselsatte sålunda utom skolan 300 spinnerskor. År 1764 hade de i sin skola 24 väfstolar i gång. Hushållningssällskapet har för linodlingen nyligen till Mustiala institut införskrifvit en familj från Ångermanland samt utspridt magerska spinnrockar. Humla odlades för 300 år sedan i Tavastland så mycket, att Savolaks dermed förseddes. Bland handtverkare finnas här ojemförligt flera garfvare än i andra provinser. Fabrikerne äro högst få. Bland dessa må nämnas ett oljeslageri uti Arakoski fors i Padasjoki, ett annat dylikt på Porkkala gård samt en snusfabrik på Bobacka. Oaktadt rikedomen på sjömalm, finnas i hela provinsen blott tre jernbruk samt ett af Bruksinspektor Juslén på hemmanet Pekkanen i Petäjävesi nyligen anlagdt blästerverk med tvenne harkhyttor*)Stud. K. J. Regnell.. Tvenne andra blästerverk, det ena i Padasjoki, det andra i Längelmäki, skola dock vara påtänkte. Direktör J. R. Depont anlade 1748 utan publikt understöd på Sillanpää bys ägor i Somero ett glasbruk Åvik, som i flere decennier var det enda i Finland. Bruket sysselsatte 100 arbetare, och de första glasblåsare voro, heter det, tvenne katholiker. Sedan i nyaste tid tvenne eldsvådor efter hvarandra lagt detta bruk i aska, är det nu nedlagdt, men Tavastland har likväl för det närvarande det bästa finska glasbruk på Notsjö. (Om Jokkis längre fram).

5 Tavastlänningen (Hämäläinenspråk: finska) har starkt markerade anletsdrag, grof och muskulös kroppsbyggnad med breda axlar samt yfvigt, i nacken jemnt afklippt hår. Bland alla Finnar är han den härdigaste, arbetsamaste och tarfligaste. Klädd i mekkospråk: finska (säckpaletot), är han sommartiden på utarbete från första dagningen till sent på aftonen med föga annan kost, än den halffärdiga talkkunaspråk: finskarätten, som han i en så kallad konttispråk: finska (näfverrensel) bär med sig på ryggen. Är måltiden inne, får han, med tillhjelp af sitt oumbärliga vademecum, puukkonspråk: finska, af närmaste björk en näfverrifva, hvari han tillblandar talkkunaspråk: finskamjölet med mjölken. Om vintern njuter han så mycket mer af hvilan och frossar i synnerhet jultiden. I jemförelse med Savolaksaren är han begåfvad med|229| mindre poetisk fallenhet, i jemförelse med Österbottningen är han mindre konstfärdig och företagsam. I stället anträffar man hos den allvarsame, ihärdige Tavastlänningen större förmögenhet än hos dessa. Hans trumpenhet, som stundom antager karakteren af hårdnackadt styfsinne, härrör till det mesta af förra historiska förhållanden; egendomsinnehafvares förtryck och fordna embetsmäns orättrådighet hafva gjort på honom ett outplånligt intryck. Skolanstalter hafva icke heller ännu i provinsen skingrat okunnigheten och mildrat sinnelaget. Tavastlänningens språk är rent och klangfullt. En utmärkt skriftställare, D:r Jacob Judén, representerar denna dialekt.

6 Tavastlands kolonisationshistorie tyckes förtjena en större uppmärksamhet, än hittills deråt blifvit egnad. Den tid Birger Jarl med sina »hälade och panzarklädde riddare» anlände till Tavesternes hamn och derefter anlade Tavastehus slott, bodde Lappar öfverallt i Tavastland jemte Finnarne. Vid reformationstiden finner man spår af Lappar i sydligaste delen (Somero). Under Gustaf Wasas tid hade norra delen af provinsen värde blott i egenskap af fiskevatten och skogarna för ekorrskinnens skull samt de usle nomadiserande Lapparne, af hvilka förpaktare*)Lapparne kallade sådana konunga olmaispråk: samiska d. ä. konungens män. indrefvo skatt. Tidigare än Laukkas, Saarijärvi och Wiitasaari har Rautalampi varit bebodt. Detta har skett genom flyttningar ifrån södra Tavastland. Detta ser man bland annat deraf, att en slägt derstädes ännu heter Ritvanen efter hembyn Ritvalarättelse i originalet i Sääksmäki. Småningom hafva äfven från Savolaks kolonister tillkommit. Nämnda tre andra soknar betjenades i början med prest från Rautalampi, eller ock reste, enligt en annan sägen, presten i Sysmä någon gång sommartiden dit och höll under ett slags pell gudstjenst vid Ristilahti vik vid södra ändan af sjön Kuhnama i Laukkas. I förra hälften af 1400-talet voro konungens fogdar i Tavastehus, Waldemar Djekn och Olof Tavast, ifrigt sysselsatte med att utsända kolonister från södra delen af provinsen till den norra. Detsamma berättas om en Harald och Ärengisle Andersson seklet förut. Derigenom vanns äfven målet, ty norra Tavastland synes blifvit tidigare bebodt än vissa delar af södra Korsholms län i Österbotten. De så kallade äremarker (erämaatspråk: finska), som i Gustaf I:s tid funnos mellan Korsholms län och Hollola häradet och till hvilka Ståthållaren på Nyslott Gustaf Fincke skickade 140 Savolaksbönder att bosätta|210| sig, hörde sannolikt till nuvarande södra Österbotten, så mycket mer som Mustasaari, Kyro, Vörå och Pedersöre deraf synas blifvit kallade »Norrebottn i Saulax».konsekvensändrat/normaliserat Dessa kolonisationer föranledde emedlertid också här blodiga uppträden, innan nya förhållanden sammanjemkades, och detta härrörde, säger Fincke, af Tavastlänningarnes afundsjuka, ehuru desse hade marker nog att odla.

7 Åtskilliga jordfynd bevisa tavastländska kolonisationens höga ålder. I vår tid har man i Rautalampi vid gräfning i en mullbacke på 6 qvarters djup stött på ändarna af en katschas spjelar och vid fortsatt gräfning genom jordlagret funnit katschan stå på fast lerlager och likna nutidens katschor (fiskgärden). I Hauho och Pälkäne har man gjort fynd af silfver armringar och på det sednare stället derjemte hittat 14 ½ lod kufiska mynt. På Rautunkärki udde mellan sjöarna Rautunselkä och Konhonselkä stötte arbetare för icke längesedan på en källare med ölkärl. Ölet hade varit starkt och berusande, troligen tillhörigt någon rik herreman från sednare århundraden. – Huru outredd än Tavastlands äldsta forntid är, tyckes man med säkerhet kunna påstå, att denna provins ursprungligen sträckte sig långt vestligare än nuvarande Tavastehus län. Detta bevisas redan deraf, att en socken vester om Tammerfors heter Tavastkyro (»Hämeenkyrö»). När och af hvilken anledning namnet Satakunda uppkom, känner man icke. Någon gång synes detta namn varit öfverflyttadt på det landskap, som man nu egenteligen förstår med Tavastland. Sjelfva Tavastehus län kallades stundom blott Hollola eller Hauho häradet.

8 Tavastehus län bestod år 1539 af följande härader och socknar: 1) Öfre häradet: Hauho, Tuulois, Lampis, Asikkala, Hollola, Tennilä, Padasjoki, Sysmä och Jämsä; 2) Sääksmäki härad: Sääksmäki, Porttas, Kalvola, Saaris och Kulsiala; 3) Hattula härad: Hattula, Janakkala, Loppis, Renko, Mäskälä och Lehijärvi. Åren 1616–1634 lydde Tavastehus län under Åbo höfdingedöme. Sistnämnde år erhöll det egen landshöfding, under hvilken äfven Nyland lades. Pehr Brahe åtskiljde dessa 1640, men åtta år derefter förenades de|230| åter under gemensam landshöfding med säte i Helsingfors, och så förblef det, tills de vid nyaste läneregleringen (1832) fingo hvardera egen landshöfding. Kymmenegårds län försvann, men i dess ställe tillades S:t Michels län det mesta af den tavastländska del, som derunder lydt. Vid regleringen år 1775 lades Laukkas härad under Wasa län, men Satakunda häradet under Tavastehus län, så att Näsijärvi nu är länegräns. Tavastlands fordna indelning i soknar och kyrkogäll är förvillande derföre, att socken då icke alltid betydde detsamma som nu. Den förra benämningen hade afseende på landets civila indelning, den sednare på den eklesiastika. Soknarna Tennilä, Nyby, Mäskälä, Saaris, Porttas hafva således föga funnits annorstädes än i uppbördsböckerna. Den äldsta indelningen i tre härader (1539): öfre, Sääksmäki och Hattula häradet, utgick från Tavastehus-trakten, så att hvarje af dem, i mån af odlingens framsteg, sedermera omfattade långsmala landsträckor åt norra Tavastland samt äfven något af Nylands gränsesoknar. I eklesiastikt hänseende lydde Tavastland först under biskopen i Åbo, derefter lades östra Tavastland under Wiborgs stift och sedermera under Borgå. Denna del utgör 15 pastorater; Rautalampi socken är nyligen frånskild och lagd under Kuopio stift. Under erkestiftet hör vestra delen med 13 pastorater. I judicielt hänseende lyder Tavastland under 3 hofrätter, nemligen 5 domsagor nästan helt och hållet under Åbo hofrätt samt Nylands och Tavastehus lagsaga; norra Tavastland under Wasa hofrätt och Österbottens östra domsaga; under Wiborgs hofrätt helt och hållet blott Heinola domsaga samt soknarne Walkiala och Rautalampi af Lappvesi och Rautalampi domsagor.

9 Tavastland är nu fördeladt på 5 län, så att kärnan deraf, fyra härader, nästan helt och hållet hör till Tavastehus län; af norra delen Laukkas härad helt och hållet till Wasa län och nordostligaste soknen Rautalampi med Hankasalmi kapell under Kuopio län; Heinola häradet, landet öster om Päjäne, helt och hållet till S:t Michels län; af Lappvesi härad Walkiala socken till Wiborgs och af Perno härad Ithisoriginal: Iittis socken, jemte en del af Orimattila, till Nylands län.

10 I. Lappvesi härad. Walkiala skall hafva blifvit först bebygdt af bönder från Hollola, hvilka här nedsatte sig, en i Selänpää vid Wuohijärvioriginal: Wuojärvi, en annan, smeden Matts Orava, i Oravala, en tredje i Rantala. År 1515 var Walkiala en socken i förening med Ithisoriginal: Iittis, Nastola och en del af Mäntyharju, 1606 med Mäntyharju allenast, 1630 kapell under Ithisoriginal: Iittis, skild socken år 1640, då höfdingen öfver Karelen, Erik Gyllenstjerna, erhöll frälserätt till Walkiala by (nu Walkiala gård). Vid kyrkan stod ett fältslag den 29 April 1790.

11 II. Heinola härad utgör nordvestra delen af det fordna Kymmenegårds län öster om Päijäne, med fruktbara stora åkerfält, likväl så genomskuret af sjöar, att vattnen nära nog intaga halfva arealen. Sydligast är Mäntyharju sockens tavastländska del samt Heinola, nyligen ifrån Hollola skildt såsom|211| egen socken. Här märkas Paaso (Essen) och Taipale (Hisinger och Walleen). Kyrkan ligger på näset af den halfö, som den börjande Kymmene (Kymi), eller här Jyränkö ström, bildar med sjöarna Ruotsalainen på öfra och Konnehvesi på nedra sidan. Sysmä socken med kapellet Luhanko ligger vid Päjäne. Koskipää säteri rusthåll (Tandefelt) upptager största delen af Gustaf Adolfs sockens (Hartola) moderkyrko område. Dess kapeller, Joutsa och Leivomäki, sluta landskapet mot Savolaks (se Nordenlund, Mieskomäki). Vid Jyränkö ström ligger den täcka staden

12 Heinola, grundlagd 1779 på Tommola rusthålls ägor. Staden med sina 116 tomter på 80 tunnelands stadsplan hade år 1843 955 innevånare, 4 köpmän, 2 handlande borgare och 5 öppna salubodar. Af inalles 38 handtverkare utgjorde färgarene största antalet. Landshöfdingen öfver Kymmenegårds län hade här sitt säte sedan köpingens grundläggning. Men sedan S:t Michel blifvit residensstad, har Heinola nu sin nya högre elementarskola och bokhandel samt sina tvenne frimarknader att tacka för sin liflighet. Handlanden Toropoff donerade 1851 en summa af 5 000konsekvensändrat/normaliserat rub. till en skola för fattiga barn härstädes.

13 III. Öfre Hollola härad omgifver Päjänes södra strand. Det stora pastoratet Hollola omkring Wesijärvi är i dessa år deladt i trenne. Det är ett ibland Tavastlands äldsta pastorater, ty ifrån Korpilaks, Orimattila och Ithisoriginal: Iittis gick man här i kyrka, och ortsnamnen Kuolemantie och Ruumiinvalkama beteckna de ställen, der lik öfver obanade marker eller sjöledes hemtades till jordfästning. Kappadocie backen, med en perpendikulär höjd af 100|231| alnar och en platå ofvanpå toppen, lemnar en vidsträckt utsigt öfver Wesijärvi sjö. Det smala land, som skiljer denna ifrån Päjäne, genomgräfdes i förra seklet af prostarne Berner och Krook, och åren 1821–1831 fälldes sjön ytterligare 8 fot. Den läckra Paimelabraxen måste nu vika för de mera nyttiga tillandningarna, men i Wääksyforsen blef i stället godt ålfiske. Nära härintill är Anjanpelto by, ett ibland de få ställen, der landtmarknader numera äro tillåtna. Dess boskapsmarknad den 14 September är isynnerhet talrikt besökt. Man har uppgifvit rusthållen i Hollola till 49, hvaraf 6 berustade säterier, af hvilka märkas Pyhäniemi (Ammondt), Laitiala (Wilckman), Mukkulaoriginal: Mukkola (Hausen); i Kärkölä kapell: Woistis (Sederholm); i Nastola kapell: Ersta (Olsoni), Koikkala (Ullner), Seesta (Ehrenroth). Tennilä fordna socken omfattade Kärkölä tillika med Koskis kapell af Lampis. I Koskis ligger säteriet Kurjala. I detta härads norra del blef potatesodlingen genom Kapellanen A. Laurells bemödande tidigare än annorstädes i Tavastland allmän. Uti Ithisoriginal: Iittis ligger ett större gods Perheniemi (Stråhle), ioriginal: , dess kapell Jaala ligga Kimolaoriginal: Kimmola (Holmberg) och Bergvik (Sticht). Inom Asikkala märkes Salo majorsboställe samt Kalkkis (Fontén), invid utloppet af Kalkkis forsoriginal: fors’ ur Päjäne. Vestra stranden af Päjäne omgifves af Padasjoki socken och dess kapell Kuhmois. En strid och klar fors, Arakoski, brådstörtar vattnet ifrån den märkvärdiga sjön Wesijako i Päjäne. Vid dess mynning är Saksala (G. M. von Fieandts arfvingar).

14 Vid Nyystölä eller Werho herregods nedgjorde finska bönderne under klubbekriget en afdelning af Sigismunds trupper under Silfverbögels befäl. De stupade begrofvos på en holme i Päjäne, som deraf kallats Nuijasaari. Alho (Forssell) ligger vid Lummenes strand. Kapellet Kuhmois, nordligast mot Jämsä, är bekant för sina ofantligt höga backar: (Linnamäki, Majurinmäki, Kotamäki m. fl.), i hvilka den resande plägar promenera vid sitt åkdon. Här är vid sjöstranden Päijälä gård, fordom tillhörig familjen Aderkas. Miehoniemi (Grönqvist) är en mindre egendom, men med förtjusande läge. Kaukoniemi (Wegelius) vid Kuhmois kyrka är ock bland ortens vackraste egendomar.

15 IV. Nedre Hollola härad. Wånå (Wanaanpitäjä), fordom äfven kalladt Waanöö, är Tavastlands äldsta församling invid Tavastehus. Dess östra del kallades förut Mäskälä; vestra delen, Renko kapell, var tidtals skild församling. Vid reformationen ansågs Wånå för lika godt pastorat som Karis. Janakkala hade egen pastor 1483, och dess kapell Hausjärvi inrättades 1611. År 1639 var Loppis socken annex under Janakkala, ehuru dess stiftelse äfven går tillbaka till katholska tiden. Tio byar deraf hafva blifvit underlagda Janakkala, 7 af södra delen under Wichtis socken af Nyland. Ifrån trakten af Ryttylä (Granfelt) i Janakkala är en jernväg projekterad att ledas till Helsingfors. På Tervakoski rusthålls ägor är ett pappersbruk, som under dess nuvarande ägare (Nordensvan) blifvit mycket förbättradt. Landtåsen, som genomstryker Hausjärvi och Loppis, ger ifrån movägen mellan Helsingfors och Tavastehus ett intryck af dyster ödslighet, bakom hvilken man knappt anar det nya och ståtliga Erkkylä (Munck). Loppis har utseende af ofruktbarhet och vildhet tillika. Midt uppå den här 1831, 1832 öfver kärr byggda Topenovägen mellan Tammela och Loppis kyrka frodades nyligen vildrosen och timjan. Men Loppis är för Helsingfors af största vigt för sin|212| goda skog, och på sjömalmen i Salo vidsträckta rusthålls (Sohlman) 70 sjöar ha en masugn med två hyttor samt en stångjernshammare nyligen blifvit grundade. Mycken märkvärdighet har Kytäjärvi eller Näs egendom (Armfelt). Den håller 7 mil i omkrets, hör till tvenne län och 5 församlingar, nemligen: Watsia och Kena till Loppis, Heikkilä och Marttila till Janakkala, den s. k. Herajoki trakten till Hausjärvi, stommen med de antika karaktersbyggnaderna och romantiska belägenheterna i Kytäjärvis dal till Nurmijärvi, och smärre delar ligga i Wichtis. Loppis utgör Tavastlands södra platå, 350 fot öfver hafvet. Den öfriga norra delen af häradet hör till Borgå stift och består af Hauho pastorat af första klassen, med kapellerna Tuulois och Luopiois – den fullständigaste skärgård inuti landet – samt Lampis socken. Alla dessa hafva, utom Luopiois, stenkyrkor från 14:de seklet. Palsankoski, Nerokoski och Porraskoski bilda på denna sida genom åtskilliga sjöar öfver Wesijako kommunikation med Päjäne. Då man vid blåst håller örat mot jorden mellan Särkimäjärvi och Uisko mycket djupa och en half mil från hvarandra belägna sjöar, hör man under sandbackarna sorlet af den fors, som un|232|derjordiskt förenar dessa. Luopiois är nordligast i socknen mot Längelmäki omkring Kukkia sjö. Här är ett stort gods, Kantola (Palmfelt). Genom en häftig ström, Wihavuolle, falla denna trakts vatten i Iso Roine, hvilken åter under en mycket lång bro vid Alvettula nära moderkyrkan förenar sig med Hauhonselkä. Omkring dessa ligga godsen Hofgård (Furuhjelm; nu Ingström), Sape (Schildt), Hahkiala (Charpentier), Hyvikkälä, Lauttia, Leirismäki, Bobacka (Bosin). Det mycket gamla kapellet Tuulois, omkring det djupa, på sagor och fornminnen rika Pyhäjärvi och andra sjöar mot gränsen af Lampis, har godsen Sairiala (Tudeer, nyligen försåldt) och Juttila, öfverstelöjtnantsboställe vid Tavastehus regemente. Lampis (Lammin pitäjä) är en något jemnare skoglös linort omkring Pääjärvi sjö. Här märkes Porkkala allodial (Butturlin), Ronni (Leopold) och Mommila Hietois (Essen). Kommande från Helsingfors till 6 verst nära Tavastehus, stadnar den resande för att njuta af utsigten ifrån Hattelmala åsen. För höjdens skull märker man knappt några vid åsens fot strödda bondbyar, ännu mindre det på en mil till höger aflägsna höga Ikaloisten vuori, en genom skog undanskymd fortsättning af samma ås. Nedanföre i den djupa dalen kommer från öster mellan holmar den sjölika Wanaanvesi, på hvars andra sida man till höger ser Wånå sockens kyrka (4 verst från staden) samt lägenheter af det halfva socknen omfattande Harviala (Brusiin), i fonden Kantola och Kappolan vuori, och längst till venster öfverskådar man hela stadenrättelse i originalet

16 Tavastehus, (planche 88) residenset för guvernören öfver Tavastehus län, till ålder Finlands andra fäste och intill sednaste tider Tavastlands enda stad, är beläget 12 mil från Helsingfors och nära 17 från Åbo. Staden är aftecknad från nordvestra sidan, d. ä. från strandsidan af parken, och presenterar främst ryska centralapotheksbyggnaderna och slottet, det smalnande, lugnt framilande Wanaanvesi samt länelazarettet och länemagasinet på andra sidan om nya bron till venster. Då Pehr Brahe, till följe af regeringens förordnande 1638, försåg staden med privilegier 1650, byggdes Tavastehus på ett inskränkt och olämpligt ställe tusen alnar söder om fästningen. En tid bortåt hade orten, såsom landshöfding Creutz berättar, sin ringa bergning mest af krögande. Gustaf IIIoriginal: II1 anbefallte den 11 Juni 1776 dess flyttning 2 000konsekvensändrat/normaliserat alnar från slottet till den nuvarande vackra och förmånliga platsen på Saaris boställes ägor. År 1798 var den nya regleringen fulländad. En eldsvåda den 14 Sept. 1831 härjade tvåtredjedelar af staden, som likväl åter på en ytterligare utvidgad plan rest sig vackrare än förut. Guvernörens residens, det på aktier byggda societetshuset och militärkasernerna äro de prydligaste byggnader i staden. Kyrkan är en rotunda med altaret midtuti och bänkarna amfitheatraliskt placerade rundtomkring. Tavastehus har 70 handtverkare, 10 handlande, 4 hökare. Utom länestyrelsen, finnes här magistrat, högre och lägre elementarskola, postkontor, tvenne apothek, lazarett, kurhus, korrektionsinrättning. Tvenne betydande marknader öka rörelsen; sällskapsspektakler hafva blifvit gifna för fyrahundra åskådare. Likväl uppgår befolkningen i Tavastehus ännu icke till 3 000konsekvensändrat/normaliserat; icke heller har någon tidning här blifvit utgifven, ehuru tryckeri redan länge funnits. – På Parola eller Lill Luolais malm, ½ mil från staden, hade Tavastehus regemente och den nu upplösta finska militären sin exercisplan.

17 V. Öfre Sääksmäki härad är ett föga sammanhängande område. Nordligast vid Päjäne är Jämsä, hvarest märkes Witikkala, förut ägdt af Tauber, och på vestra sidan härom Kuorehvesi kapell mot Keuru, med kommunikation till Ruovesi och Näsijärvi genom Melanen och Wilppula forsar. Söder derom är moderkyrkoförsamlingen Längelmäki, så fullt af sjövikar, att alla byar, med undantag af tvenne, hafva obehindrad båtfart till kyrkan. Den förrnämnda sjön Lummenes vestra utloppsarm kommer genom|213|Wehkajärvi, Pitkävesi och Winkiä sjöar samt Pääskylänkoski fors till Längelmävesi sjö, som i sig sjelf är liten, men skjuter en arm, Säkkiä, långt i nordost till Länkipohja, och mot söder ännu vida längre förbindes genom Piitasalmi med Koljonselkä och vidare genom Koppalansalmi, utanför Eräpyhä, med Ristinselkä. Utanför Saaris (Sillman) och Haapaniemi (Lange) i Sahalaks kallas sjön Haapaselkä. Härifrån bröt sig vattnet 1604 genom Ihari en ny led till Pälkänevesi, hvarigenom gamla strömen Sarsa blef torr; nu har Ihari i sin tur uttorkat, sedan Kaivanto i Kangasala 1831 hämnades sin granne Sarsa. Längelmäki skildes 1640 från Orihvesi, Sahalaks 1581 från Pälkäne, som är ännu äldre socken och|233| sedan 1540 räknats till Sääksmäki härad. Utsigten från Pälkäne nya kyrkas torn är utmärkt vacker och vidsträckt: i norr ända till Luopiois öfver den holmbeströdda Pälkänevesi, i söder ända till Walkiakoski öfver den öppna Mallasvesi och dess förening med Roine till höger och Hauho vattnen ur Ilmolanselkä och Pintele genom Kyllö och Harhala till venster. Den gamla förfallna och på auktion spolierade kyrkan är nära intill på ena sidan, på den andra är Pälkänevesis korta, djupa och strida utlopp Kostia, vid hvars stränder ännu kanonkulor hittas efter slaget den 13 Sept. 1713. Finska arméen under Carl Armfelt försvarade öfvergången härstädes, tills Ryssarne på flottbroar öfver Mallasvesi kringgingo deras position. Om Hattula och Tyrväntö se Stjernsund.

18 VI. Nedre Sääksmäki härad ligger omkring Wanaanvesis fortsättning åt vester. Nuvarande socknen Sääksmäki är till större delen belägen på dess norra sida mot Pälkäne och Hauho. En skön natur och många fornminnen fästa här uppmärksamheten. (Se Judikkala m. m.). Häradets öfriga del ligger mest söder om vattendragen. När man förbi det välbyggda Nikkilä (Arckenholtz) i Wånå kommit en kort väg från Tavastehus, är det för sin skiffer bekanta Kalvola den första bland dessa socknar. Bildad af Hattula och Sääksmäki, var den till 1660 en del af socknen Kulsiala, hvartill äfven nuvarande kapellet Tyrväntö hörde. I Kalvola ligga: Niemis (Granfelt), Kutila (Nordensvan), Kuttis jemte Iittala (Barck), Kuurila (Granfelt), Ahlajärvi (förut Segercrantz; nu Heimbürger). Sydvestra delen af den fordom stora socknen Sääksmäki frånskildes derifrån med namnet Saaris 1483. Denna delades åter 1600 i Akkas, beläget omkring Konhonselkä och Jalanti sjö, som deruti infaller, samt Urdiala (Urjala, äfven Airanne), söder om Akkas omkring Rutajärvi. I Akkas märkes: Konho och Wiiala (Granfelt) och i kapellet Kylmäkoski: Haudois och Haavisto (Mellin) samt ruinerna af det gamla Aksborg*)Se Literaturbladet 1851 N:o 9 sid. 281.. I Urdiala: Notsjö (Törngren) samt Honkola och Matku, det förra Furuhjelmars, det sednare Tamelandrars hemgods. Häradets och landskapets sydligaste del hette fordom Portas och omfattade nuvarande socknen Tammela med kapellerne Jokkis, Berttula och Humppila samt Somero. Tammela är ett slättland omkring Pyhäjärvi, ur hvilken den sedermera såkallade Loimijoki å har sitt upphof. Socknen har rikedom på mineralier. Här äro: Saaris (Lepsen) vid Kivijärvi, Wiksberg (von Post, Wetterhoff; nu Lavonius)

19 VII. Laukkas härad är det östra tavastländska vattensystemets nordligaste område, vid hvars mångfaldiga utgreningar alla lägenheter ligga. Sydligast är Laukkas socken och dess kapell Jyväskylä i söder vid Jyväsjärvi. Kuivasmäki eller Petäjävesi kapell af Jämsä socken ligger i jemnbredd med Jyväskylä mot vester och derifrån skildt genom ett utskott af tavastmon. Petäjävesirättelse i originalet har i sina många små med hvarandra förenade träsk, hvilka uppkomma på landtryggen och utgöra Jämsä forsens öfre lopp, rikedom på sjömalm, hvarpå tvenne blästerverk äro grundade, men det äldre, Pengerjoki, är nedlagdt och nedbrunnet. Karstula kapell (se längre fram) är i norr härifrån och i nordvest från moderkyrkan Saarijärvi. Dess andra kapell är Uurais eller Kuukkajärvi mot gränsen af Laukkas. Wiitasaari är detta landskaps nordligaste socken och dess kapeller, Kivijärvi och Pihtipudas, gränsa till Österbotten. Alla dessa äro glest bebodda, men rika på naturskönheter, bland hvilka exempelvis märkes Kulhanlinna i Saarijärvi ofvanom Mahlu sjö, ett af de vildskönaste ställen i Finland.

20 Jyväskylä stad ligger på stranden af Jyväsjärvi sjö och har genom Äijälä fördjupade sund obehindrad segelfart öfver Päjäne till Anianpeltooriginal: Anjanpelto 162 ½ verst. Likaså ligger orten i medelpunkten af alla de vattendrag, som från landskapets norra del här sammanträffa och genom strömrensningar blifvit farbara. Läget är således mycket förmånligt och lockade till marknadshandel redan förr än platsen, till följe af manifestet den 22 Mars 1837, under loppet af följande året grundlades. Stadens ägor utgöra 1 000konsekvensändrat/normaliserat tunneland, stadsplanen 98. Jyväskylä har postkontor, provincialläkare, apothek och sparbank. Dess kapellan besörjer själavården. Laukkas sockens häradsrätt är domstolen i brott|214|mål och egenteliga rättegångsärender, utom politie- och ekonomiemål, hvilka en ordningsman jemte 4 bisittare afdömer. Det årligen tilltagande antalet af handtverkare, handlande, fartyg och kommunalinrätt|234|ningar berättigar till det hopp, att denna Tavastlands andra stad skall veta uppskatta sitt läge, det mest centrala i Finland.

21 VIII. Om Rautalampi socken och Hankasalmi kapell, nordvestligaste delen af Rautalampi härad, se längre fram.

Tavastlands Minnen.

1. Sagorna om Hämäläisetspråk: finska.

22 Hos många nationer finnas sagor, som afmåla vissa orters inbyggare såsom ytterst enfaldiga. Storryssen kallar i sådan mening Malorossianen en riktig »hahol»språk: ryska, på samma sätt som Hämäläinenspråk: finska är hos de öfrige Finnarne ett spenamn. Hvilka desse Hämäläisetspråk: finska varit och hvar de egentligen bott, torde vara svårt att afgöra; här blott några sagor till prof. En Hämäläinenspråk: finska åkte en gång på glansk is i blåsten. Han hade hos andra menniskor sett skjulrättelse i originalet, tog derföre en nål, stack den i isen och sof i god tro rätt godt dervid. När han fortsatte resan, glömde han nålen och sökte den nästa år på samma ställe. – Då Hämeboerne voro på höslotter en vacker sommardag, märkte en af dem en gädda vid åstranden. Bäst han måttade åt den ett hugg med lian, högg han hufvudet af sig sjelf (ty han hade lian orätt vänd). Hans närmaste kamrat antastades af en tredje, som anländt till stället, såsom hans baneman. »Nej ingalunda var jag orsaken dertill»,konsekvensändrat/normaliserat sade den anklagade; »när han skulle slå gäddan, gjorde han så här»,konsekvensändrat/normaliserat och dermed högg han hufvudet af sig. Den tredje, fjerde och sluteligen hela sällskapet öfvertygade sig på samma sätt om de föregåendes dödssätt och blefvo till sista man hufvudlöse. – När Hämäläisetspråk: finska byggde sig stuga, gjorde de intet fönster i väggen. Men emedan de dock funnit lifvet beqvämare vid dagsljus, kommo de efter mycket betänkande på det rådet att hemta in ljuset med säck. Säcken utspärrades således emot solskenet, hvarefter den försigtigt inbars bunden om mynningen. Stugan blef till deras förvåning icke ljusare. Händelsen förde till dem en klokare man (vanligen Matti), som emot någon belöning visade dem konsten att hugga hål i väggen, hvarigenom ljuset sjelfmant och utan deras besvär skulle inkomma. De funno rådet utmärkt godt och uthöggo hela väggen, så att stugan ramlade. – Till sin skörd behöfde de nödvändigt sju personer. En tog i halmen, och nedböjde den, den andra höll ett träd derunder, den tredje afhögg halmen, den fjerde bar den till kärfven, den femte band kärfven, en bar kärfvarne tillsammans, och den sjunde stackade. Eller ock tillgick det så, att de ryckte upp halmstrån och buro dem i rian. Engång kom Matti till stället, skördade af medlidande med det arma folket en stor sträcka samt lade sin skära ofvanpå en skyl. Hämeboernes förundran om morgonen var icke liten, och kroknacken, som satt ofvanpå skylen, ansågs enhälligt som orsak till den skedda illgerningen. Han skulle derföre dränkas, men nu uppstod en svårare fråga, nemligen huru man skulle komma åt honom; han vore, så trodde man, en förvandlad trollkarl. I ändan på en lång stör bands ett snöre, och i dess ända gjordes en dubbel ögla för att uppfånga den onde, hvilket ock lyckades. Hela sällskapet hade nu fägnaden att se huru han måste följa med till sjöstranden, oaktadt han spjernade emot och gjorde krumbugter i hvarje dike. Skäran ficks ändteligen i ena ändan af båten och roddes ut på djupet. En stor sten fästades vid starka rep, för att draga deras fiende ned till sjöbottnen. Men skäran skäggade i båtkanten och kullstjelpte båten med samtelige Hämäläisetspråk: finska.

23 En gång brände Hämeboerne sved vid insjöstranden; på andra stranden betade deras boskap. Vargen kom och dödade en ko, som derföre skulle ätas. Till en början afhöggs ett lår, för att stekas. Dertill behöfdes eld, men emedan eld redan brann på motstående stranden, vore det, mente de, nog att uppställa steken der den var emot eldskenet. Nu ansågs steken färdig, och måltiden begynte. Likväl tyckte någon att steken icke smakade rätt bra och att fisk vore en rätt som han hört berömmas; man borde således försöka de bragder man nyligen köpt. En del lade ut noten på mon och begynte draga, men fingo intet. Andra hängde under tiden grytan i ett träd. Dess skugga i solskenet togo de för en tjuf och började kasta stenar, så att grytan gick sönder. Något skulle emellertid ätas, och allmänna smaken uttalade sig för gröt. En tog mjölsäcken till vaken*)Läsaren behagade här icke fästa sig vid anakronismen. och dithällde|235| mjöl, för att tillblanda rätten. När mjölet tycktes böra förslå, beslöt kocken gå ned, för att smaka, hurudan gröt det månde finnas på bottnen. Och der blef han. Nu, sade den|215| ene efter den andre, äter kamraten der nere ensam upp gröten, utan att unna åt mig min del, och så hoppade alla efter hvarandra i vaken. – Hämeboerne foro en gång på björnjagt om vintern. Efter intagen frukost bröt sällskapet upp. En skulle först krypa i idet, att hemta nalle fram, men vid hans fötter fästades rep, för att draga honom tillbaka, om det blefve nöd å färde, hvilket han borde tillkännagifva genom sparkning med foten. Knappt hade Pekka instuckit sitt hufvud i idet, förrän björnen tog hela hufvudet bort, hvarvid mannen litet sprattlade på foten och dog. »Se så»,konsekvensändrat/normaliserat sade kamraterne, »nu är tid att draga honom bort.» Detta skedde, men Pekka hade intet hufvud. »Ja verkeligen, intet hufvud!» sade kamraterna, och somliga gingo så långt, att de tviflade om Pekka ens vid ditkomsten haft något. »Nå»,konsekvensändrat/normaliserat sade en, »visst minns jag ju tydligt, huru hufvudet på honom rördes och skägget skakade, då han åt ärter till frukosten.»

24 Sådana sagor äro allmänna i hela landet. Nästan ord för ord dylika berättas om Bemböleboerne i Helsinge. Bembölekräklan, hvarmed gröten i träsket omrördes, är bekant. Likasom Hämeboerne, funno de saltet för dyrt och beslöto derföre att så det i egen åker. Då saltet skulleoriginal: skulie nedharfvas, mente de, att hästens hofvar kunde förderfva det ädla utsädet; derföre togo de, fyra man starke, hästen och buro honom omkring med harfven*)Stud. Linsén..

2. Ritvalan Helkaspråk: finska.

25 Om Finnarnes religiösa kult känner man nästan allsintet, ehuru man omöjligen kan antaga, att de, likaså litet som alla andra folk, skulle saknat sina festliga tillfällen. Ehuru mycket härom är alldeles förloradt, skall en närmare uppmärksamhet säkert ännu uppdaga åtminstone några strödda spår. Hr Gottlund*)Otava, 2 delen. tillkommer förtjensten af en beskrifning om Ritvalan Helkaspråk: finska festen, den enda hittills kända i landet. Den har från äldsta tider tillbaka blifvit med stor högtidlighet firad i Sääksmäki, en af Tavastlands äldsta socknar. Gottlund förmodar, att denna fest är ett foster af katholska tiden, hvilket åtskilliga ställen i de fyra dervid förekommande runosångerna antyda; men märkvärdigt är det, att spår till den fordna björnfesten, hvilken var äkta hednisk, äfven intill sednaste tider förekommit på samma ställen. Om Helkafesten fått sitt namn efter någon qvinna Helka (Helga) eller af helg, är oafgjordt, men en i Tavastland nog utbredd nationaldans kallas också ännu Helka och synes stå i sammanhang med nämnda fest. Ifrån nio eller tio kringliggande socknar samlades talrik menighet till dennas firande. Högtiden begynte kl. 6 e. m. om skärthorsdagen och fortfor hvarje helgdag till Petri dag. Ehuru intresset numera svalnat, befarar folktron ännu, att missvext skall inträffa i socknen, i synnerhet i Ritvala by, om festens firande uraktlåtes. Helka är en blomsterfest blott för ärbara flickor, som hand i hand med hvarandra, fyra à sex i rad, högtidsklädda tåga från det ställe der Ritvala by korsar allmänna landsvägen, upp till Helkavuori, der före deras ankomst eld är upptänd. Under färden afsjungas i viss bestämd ordning samt i runans enkla tongångar fyra sånger, af hvilka en måste sjungas först. Tärnorna mana deri hvarandra inbördes, att gå ut på linsådd, att samla färggräs samt att icke blygas för sin svaga och barnsliga röst, utan låta enhvar sin gök gala, då de nu, en skön skara af brudar, gå till sina rena gudar. De tre följande sångerna sjungas turvis en för hvarje qväll och bevara minnet af lika många tärnor: Magdalena, Inkeri och Annikka. Magdalenas sång har starkt tycke af den botfärdiga Magdalena. Om Inkeri berättas, att hon i sin spädaste barndom blef förlofvad med en lagman. Då denne skulle anträda en mångårig resa, bad han henne vänta trogen i tio år; men finge hon höra, att han vore död, ägde hon gifta sig med en bättre man, icke sämre och icke bättre än han, för öfrigt efter eget tycke. En liten riddare Erik kom under tiden med ett falskt bref om lagmannens död. Med våld påtrugades henne Eriks fästegåfvor, med våld fördes hon i brudsalen, men till vigseln kunde hon icke tvingas, utan gick på sin bröllopsdag i loftet och såg gråtande utåt sjön. På långt håll igenkände hon på båtprydnaderna, årarnas raska tag och de nya seglen, till hälften af silke, som hon sjelf hade sytt, sin återkom|236|mande älskling. – Annikkas sång är bristfälligast bevarad till vår tid. Efter flickornas tåg följa på något afstånd, men äfven i god ordning, ungkarlarne och den öfriga folkskaran till elden på Helkavuori. Sedan sången här blifvit afslutad, är den öfriga qvällen egnad åt gemensama lekar och danser.

3. Norra Tavastlands vargjagt.

26 Jagten och konsten att löpa på skidor äro hvardera för finska upplandet ett behof och ett nöje tillika. Då Finnarne icke, såsom Lapparne, tämja renar|216| att åka öfver drifvorna, skulle de glest befolkade nejderna icke kunnat bebos, derest icke skidorna gjorde kommunikationen möjlig. I fordna dagar, då sveden gaf mindre näring och ängarna voro orödjade, voro skidorna dessutom nödvändiga för jagt efter villebråd till födan, samt efter björnar och vargar, hvilka tillfogade kolonistens boskap skada och hotade hans eget lif. I södra delen af Finland har odlingen längesedan förskaffat inbyggarne mångfaldiga medel till bergning, närmat dem till hvarandra och med detsamma undanträngt skadedjuren; derföre se vi skidorna der aflagda, eller plumpt gjorda och begagnade blott för nöjes skull – ett nöje, hvilket, såsom passande för vårt land, visserligen borde blifva mera allmänt. För upplandsbon äro deremot skidorna ännu ett oundgängligt behof; derföre ser man honom mycket nogräknad att få dem smidiga och vackra. Näst konsten att gå på sina två fötter, är konsten att löpa på skidor den första och angelägnaste i upplandet; stödda mot väggen, stå de ständigt färdiga i förstugan, antingen det gäller en färd till kyrkan, eller ett skogsarbete, eller en jagt.

27 Till björnjagt behöfvas väl skidorna vintertid; men striden om nalles pels är oftast utkämpad vid idet, så att vidare förföljande sällan förekommer. Deremot erbjuder jagten på vargar i Laukkas härad af norra Tavastland en egendomlig anblick. Elgjagten var visserligen mera lockande och lönande, men sedan år 1833 om vintern i Multia kapell af Keuru socken 28 elgar nedgjordes i trakten af Vehu mot gränsen af Soini och de återstående 10 af samma hjord fingo sin bane vid Hinkka, förekomma i landet blott spridda individer af detta vackra djur. Numera gäller det vanligen de talrikt förekommande vargarna. När vargen eller ett färskt vargspår yppas, väntar man icke på skallfogden, hvilken i denna landsort är temligen öfverflödig, utan ger sig genast af att på skidor förfölja skadedjuret. Lusten för äfventyr lockar hvarenda stridbar man på färden, hvarigenom vargjagten blifvit ett nationalnöje för orten. Emedan detta jagtsätt går ut på att uttrötta djuret och att derefter med spjutet eller yxan gifva det dödshugget, åtgår vid djup och lös snö härtill föga tid, emedan vargen är ur stånd att länge fly; men vid litet snö eller skara händer ofta att han måste förföljas icke blott till soknens yttersta gräns, utan äfven till andra eller tredje grannsoknen. Man ser honom då förföljas af en lång tågordning af skidlöpare; de bäste löparne hinna främst och bortkasta under farten alla onödiga persedlar, för att blifva så mycket vigare. De efterföljande sämre skidlöparne, som ofta följt spåret för öfnings och för den goda sakens skull, upptaga dessa och kallas deraf riipimiehetspråk: finska. När vargen hunnit till någon gård eller by och den närmaste förföljaren tröttnat, är friskt manskap, likasom enligt förut uppgjord öfverenskommelse, färdigt att på ögonblicket fortsätta jagten, och så fortgår det, tills djuret stadnar och i dödsångesten sätter sig till motvärn. Dess tröttnande är en följd af svetten, som dryper ned åt fötterna till den mängd, att ett tjockare lager af is hindrar rörelsen. Någon gång händer, att förföljaren sjelf i sin ifver dör i blodstörtning. – Om både varg, björn och elg berättas bland folket en stor mängd äfventyr. Så säger man, att när elgen ser sig utan räddning upphunnen, kastar han sig på sina knän, vänder hufvudet emot sin förföljare och ser på honom med en blick, som kommit mången den råaste jägare att dröja med hugget.

4. Mustiala Landtbruksinstitut.

28 Inrättandet af en agronomisk skola för bildande af kunnige praktiske landtbrukare var af stor betydelse för Finland, som, bättre odladt, kunde inrymma en mångfaldt större befolkning. Månget finskt bröst vidgades af glädje vid underrättelsen om inrättandet af det första finska landtbruksinstitut genom Kejs. förordningen af den 24 Aug. 1836. Sjelfva exemplet af ett rationelt jordbruk ef|237|ter bästa methoder skulle bäst förmå att besegra sekelgamla fördomar; derföre bestämdes genom en annan nådig förordning af den 30 Nov. 1837 till lokal för institutet Mustiala f. d. ladugård, sedermera öfverstelöjtnants-boställe vid f. d. Nylands dragonregemente, beläget 1 verst från Tammela sockens kyrka i södra Tavastland. Med undantag af några kärrodlingar, för hvilka de sednaste arrendatorerne, Kapten Lepsen och Tit. Rådet Ruuth, åtnjuta frihetsår, den förres rättsinnehafvare till år 1865, den sednares till 1873, uppläts det från midfastan 1840 till Finska Hushållningssällskapets disposition, under hvars inseende institutet är ställdt. Mustiala ligger i en af landets mest odlade och folkrika trakter, der böljande åkerfält och stora ängsslätter redan inkräktat betydligt af kärrens och moarnas område. Alla hus äro ännu af träd, men snart skall en stolt tvåvånings hufvudbyggnad af sten och trädplanteringar från gårdstomten åt stränderna af de begge omgifvande träsken fägna betraktarens öga. Egendomens areal utgör 12 000konsekvensändrat/normaliserat tunnland, hvaraf 8 000konsekvensändrat/normaliserat skog och 80 betesmark, samt uppskattas till 4 mantal. Till 1840 utgjorde utskylderna 188 tunnor spanmål och omkring 800 Rub. S:r. I gam|217|mal åker såddes ena året 20 tunnor höst- och 6 t:r vårsäde, andra året 25 t:r höst- och 7 t:r vårsäde; i nyåker 12 t:r höstutsäde, kärrodlingarna oräknade. Afkastningen var i medeltal 8:de kornet. Ängarne lemnade föda för 15 hästar, 10 par oxar, 60 kor, 20 slagtkreatur och 120 får. Nu*)Åtskilliga upplysningar äro benäget meddelade af Herr K. W. Regnell. är förhållandet i flera hänseenden annorlunda. Det gamla, ännu i landet allmänt brukliga två- och treskiftesbruket är utbytt emot det nyare vexelbruket. En del af åkern, experimentalfältet, utgörande 30 t:land, är fördelad i 11, en annan del af omkring 35 t:lands vidd i 9 skiften. Afkastningen var 1851: för hvete 12 ½ , råg 10:de, korn och hafra 8 ½, ärter 8:de kornet, inalles 590 t:r spanmål och 750 t:r rotfrukter. Bland anmärkningsvärda förbättringar förtjena de så kallade täckta stendiken att omnämnas. Mången, som bevistat årsexamen, har säkert öfvertygat sig om nyttan af dessa underjordiska diken, som, med ändamålsenlig konstruktion, vara i 60 à 70 år, bespara oräkneliga dagsverken och öka åkervidden. Vid institutet begagnas uteslutande skottska och svenska åkerredskap, alla af högst ändamålsenlig konstruktion. Till trakthuggning har ungefär hälften af skogen under loppet af 1850 och 1851 blifvit afdelt. Några nya torp hafva tillkommit, så att deras antal nu är 39. Bland nya inrättningar förtjenar, bland annat, nämnas en nybyggd mjölqvarn, som drifves med s. k. reaktionsturbin samt en såg med samma invention. På Mustiala underhållas nu 30 mjölkande kor, 4 tjurar, 10 qvigor, 8 kalfvar, 20 dragoxar och 9 arbetshästar samt ett större antal af utländska racer. För år 1851 omnämnes, att tvenne kor från November till Juni mjölkat 1 393konsekvensändrat/normaliserat ⅜ kannor mjölk, hvaraf 14 lisp. smör bereddes. Vid årsexamen hafva racekreatur blifvit bortauktionerade. Utgiftsstaten för institutet är 15 960konsekvensändrat/normaliserat Rub. B. Ass., hvarmed aflönas en direktör, en elementarlärare, en bokhållare, en gårdsinspektor, en hofslagare, en smed, tvenne stallknektar, en verkmästare, en schäfer, en deja, samt kosthållningen för 48 elever och reparationer, resekostnader m. fl. extra utgifter bestridas. Institutets förste direktör var Intendenten Seb. Gripenberg. För närvarande (1852) finnas 1 deje- och 41 fogde-elever, de fleste från Nylands, Åbo och Tavastehus län. Äfven private herreelever hafva funnits vid institutet. Uti dess slöjdeverkstad förfärdigas af eleverne alla slags redskaper efter bästa utländska konstruktion, till afsalu och stor nytta för hela landet. Ehuru ringa Mustialas verksamhet ännu må hafva hunnit göra sig kännbar för vårt vidsträckta land, önskar hvarje fosterlandsvän detsamma den bästa framgång; och då Sverige har tvenne landtbruksinstituter, Ultuna vid Upsala, Degeberg i södra delen af landet, och dessutom åtskilliga privata, bör man tillika önska, att äfven hos oss flera dylika nyttiga inrättningar måtte uppstå på skilda landsorter.

5. Blåfieldska Slägten.

29 Många adeliga ätter, Mellin, Uggla, Stjerncrantz, Ramsay m. fl. tillhöra södra Tavastland. Furuhjelmarne, som ursprungligen hette Nauclér, togo sig namn efter godset Honkola*)Honkaspråk: finska betyder furu.. De flesta adeliga gods hafva, under tidernas lopp, flerfaldiga gånger om|238|bytt ägare, till och med kommit i utlänningars händer*)Porkkala som redan före medlet af 15 seklet tillhörde familjen Tavast, äges nu af Butturlin.. Få hafva längre tid oafbrutet förblifvit hos en ätt, än Judikkala hos Blåfieldarne. Stamfadren för denna ätt var slottsfogden i Åbo Bengt Jönsson, af infödd finsk slägt och af Sten Sture d. ä. adlad 1476. Genom majoren och kommendanten på Wiborgs slott Ivar Gustafsson Blåfield introducerades familjen 1636 på Sveriges riddarhus. Judikkala allodialsäteri i Sääksmäki kom kort derpå (1642) genom giftermål från ryttmästaren Jöran Hufvudskiöld till Blåfieldarne, i hvilkas ägo det förblifvit. Flera krigare af denna familj stupade under svenska fanorna i Polen. Under Karl XII:soriginal: Karl XI1:s krig dog en Blåfield, hvilken efterlemnade en omyndig son, Hindrik. Under dennes minderårighet köptes Judikkala af en von Birckholtz, äfven af gammal tavastländsk, men numera utdöd familj. Myndig blefven, infann sig den unge Blåfield (omkring 1725) hos Birckholtz för att börda sitt fädernearf. Den rike Birckholtz svarade först kort och godt, att han icke ämnade utan process gå in derpå. Dock huru han betänkte sig, yttrade han: Vill ni gifta er med min dotter, skall jag gifva er alla mina gods; hvaremot den unge löjtnanten icke hade något att invända. Det var vinter. Eva Katharina, gårdens enda, tolfåriga dotter, som ute på backen skrann iskälke, inkallades och presenterades för sin fästman. Den rödblommiga flickan tackade, neg och begaf sig åter ut till kälken. Vid tretton års ålder blef Eva Birckholtz gift med Hindrik Blåfield; vid fjorton års ålder födde hon det första af sina 14 barn, af hvilka alla|218| enhvar ärfde en egendom. Dessa voro, utom allodialet: Lotila, Partala och måhända Terdis i Sääksmäki, Mervioriginal: Märve och Ihalempi i Hattula, Kara i Hausjärvi och, som det förmodas, Nokia i Birkkala, m. fl. Af Kaptenen Anders Blåfield, som dog år 1803 och hvars fru tillhörde den ryktbare Löfvings familj, bördade sednast Häradshöfdingen Karl Johan Blåfield Judikkala. De flesta af de öfriga godsen hafva efterhand kommit i andra händer. Deremot hafva Blåfieldarne tidtals ägt Viiala och Konho i Akkas samt Munksnäs, Bockboda m. fl. gods i Helsinge och Sibbo.

Lokala Detaljeroriginal: detaljer.

Planche 88. Tavastehus.Se sid. 212.

89. Kronoborgs slott.

30 Svenskarnes första fasta punkt i hjertat af Finland var det af Birger Jarl 1250 anlagda Tavasteborg eller Kronoborg (sedan Tavastehus, Tauestahuus). På slottsportens yttre och inre sida samt på sjelfva muren funnos förut åtskilliga adeliga familjers vapen afbildade. Men utanföre på sjösidan fanns äfven en staty, som är karakteristisk för Tavasternes omvändelse och kristendomens första predikan på orten, nemligen frälsaren, stående på en upphöjning liknande Tottska vapnet, med knutpiska i venstra och en lång qvast i högra handen*)En kopia finnes i Otava I Osa. Tab. XVII fig. 1. Enligt en annan uppgift (se Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna) var det Birger Jarl som, klädd i harnesk, stod med knutpiska i den ena handen, kalken i den andra och brasa vid fötterna.. Hämeenlinna – så kallas af Finnarne ännu både slott och stad – betvingade först de närmaste inbyggarne och omfattade under slottslänet allt större del af provinsen. År 1308 tillföll detta genom fördraget i Örebro hertigarne Erik och Waldemar, pantsattes 1386 af Konung Albrecht åt riksdrotset Bo Jönsson Grip, förlänades 1441 af Kon. Christofer åt Karl Knutsson Bonde, åt Erik Axelsson Tott 1470 och lofvades af Kon. Kristian II med all konungslig ränta och rättighet åt Sten Sture den yngres enka Kristina Gyllenstjerna. På slottet bodde en lång tid länets höfdingar. Bartholdus uppgifves bland dem såsom den förste 1297, således elfva år före Finlands första kända indelning i slottslän. Efter honom följa flere af den tidens utmärktaste män: Matts Kettilmundsson Læma 1325, den nämnde Bo Jonsson 1371, Waldemar Djekn 1420, Olof Tavast 1444, hvilken i detta embete dog 1455 och begrofs i Åbo domkyrka, m. fl. Vid läneresidensets flyttning till Helsingfors tillsattes på Tavastehus slott kommendanter eller slottshoppmän. En arrendator, Kasper Reiher, var den förste. Några förmoda, att vallarna och grafvarna äro tillkomna efter Birger Jarls tid. Hertig Johan lät 1559 förbättra|239| slottet, hvarvid en på sin oumbärlighet trotsande byggmästare, Henrik von Köln, användes. Den 5 Juni 1659 afbrann det med allt hvad derinne var inpå sjelfva källarhvalfven, sedan det mot Ryssarnes befarade anfall nyligen blifvit repareradt; genom en ny gärd af kringliggande allmoge uppbyggdes det åter. Sedan tjenade slottet till tyghus och arméns depot. På norra sidan inom den på senare tider utvidgade ringmuren är nu korrektionshus, och sjelfva den namnkunniga borgen är länehäkte. Lasten och brottet ha af nuvarande guvernör blifvit tvungne att betala smaken en tribut genom den s. k. böfvelsbackens och den förut fula slottsomgifningens förvandlande till en skön promenadplats för staden. Ett fängelse är vittne till många kontraster. Der i våra dagar en tiofaldig mördare, Johan Adamsson, förvaras, der inspärrades kapten Löfving, för det han 1742 vågade tillvita general Lewenhaupt dess okunnighet. I vinkeln af en smal gång, som leder till ett af slottstornen, visas ett trångt rum i muren, hvaruti, enligt traditionen, Birger Jarls syster blef insatt för sin tillgifvenhet för Finnarnes hedniska gudalära, vunnen genom bekantskap med någon af infödingarne, samt dött af sorg. En romans (»Tavastehus slott») besjunger med diktens frihet den sköna prinssessans äfventyr.

90. Ithisoriginal: Iittis prestgård.

31 Presten är på landsbygden kulturens förnämsta sakförare och bondens stöd, prestgården socknens högqvarter. Bland bondgårdar utmärka sig prestgårdarna genom mera smak och prydlighet, och hvad Tavastland särskildt beträffar, kan man säga, att de, med få undantag, tillika äro väl belägna vid någon sjö- eller flodstrand. Detta gäller äfven om Ithisoriginal: Iittis prestgård, hvars läge ingalunda är bland de sämre. Floden (Kymi)*)Det generela namnet, hvaraf man tillskapat läne-, härads- och socknenamnet Kymmene, har blifvit ett specielt namn för denna flod. genombryter på gränsen mellan Ithisoriginal: Iittis|219| och Heinola medelst den väldiga Koskenniska fors höglandets barriere, hvarefter den något lugnare strömmar genom Kauramaankoski förbi Sitikkala by – den celebre Sjögrens anspråkslösa hem – och utbreder en något bredare vattenyta, Leinin selkä, som skjuter en liten vik under prestgårdens höga strand, medan den på andra sidan om den på planchen synliga tallbacken fortsättes under namn af Pelinginselkä. Den stora sjön Pyhäjärvi, som härefter följer, är medelpunkten för ortens vatten. Hit strömma från Pieksämäki, Kangasniemi och Mäntyharju Wuohijärvioriginal: Wuojärvi, Suolijärvi m. fl. sjöar, genom Haara-, Siika-, Pytinkö, Verralan- eller Jaalan-koski och föranleda kapellet Jaalas benämning vesikansaspråk: finska (vattenfolket, vattentrakten), i motsats till moderkyrkolandet, maakansaspråk: finska (landfasta området). Floden flyter sedan mycket bred mellan Pilkamaa (Ammondt) och Oravala (i Walkiala; Stenij) utför Kyöpärilä, nedanför hvilken Kivijärvi m. fl. betydliga sjöar från Luumäki och Walkiala från öster inströmma, förrän den hunnit Keltis. Strömmen är här icke allenast sokne- och länegräns mot Walkiala, utan var äfven 1743–1809 riksgräns, hvarunder svensk gränspostering och tullkammare fanns på Keltis. Denna punkt är tillika folkgräns, ty Walkialabon skiljer sig genom klädedrägt, seder och språk från Ithisoriginal: Iittisbon; den förre kallar på sin sida Kyöpärilä fors Woikka. Kapprodden om söndagarne sker här sålunda, att, då man från andra stranden af Pyhäjärvi börjar täflingen, blott hälften af båtfolket med full styrka ror till landtudden vid det vackra Marlebäck, der friska krafter träda i stället, för att öfver Pelinginselkä ro fram till kyrkan. Udden samt nämnde egendom hafva deraf fått namnet Muuttoniemi, d. ä. landtudden, der man ombyter rodd.

91. Sommarnäs.

32 Orimattila skildes 1636 från Hollola och omfattade fordom under namn af Nyby äfven Nastola och Artsjö kapeller samt Ithisoriginal: Iittis. Borgå å, som genomskär soknen, var förut vestlig gräns för Kymmenegårds län. Vid denna å ligger Sommarnäs (Sominaisten kartano, Stjernvall) med sin vackra karaktersbyggnad midt emot Tönnö (Tonnér). Sydligast mot Mäntsälä och Mörskom ligga de tvenne förenade godsen Ruhka och Terriniemi (förut Toll, nu Aminoff), redan i förra seklet bekanta för sina schäferier. Orimattila har flera vackra vyer, ehuru sjöarna mindre än i det öfriga Tavastland gifva landskapet färg. Ehuru soknen i sed|240|naste åren lidit af missvexter, räknas den likväl bland sädesrikare orter och har förmögen befolkning. Jordmånen är här, likasom i Ithisoriginal: Iittis, såkallad vataja maaspråk: finska, egnad mest för hafverodling. I Käkelä by föreföll den 24 Febr. 1808 en mindre affär.

92. Hakoisten Linna.

33 Haga säteri i det sköna Janakkala, beläget 2 ½ mil från Tavastehus, har förut tillhört familjerne Uggla och Lejonhufvud samt sedan genom giftermål tillfallit familjen Boije. Den höga, branta och öfverst platta berghympeln invid sätesgården kallas ännu af ortens invånare Hakoisten linna och egendomen deraf Hakoisten kartano, antingen namnet uppkommit af hakospråk: finska, som i finskan betecknar ett kullfallet förtorkadt träd, eller af någon forntida höfvidsman Hake, Hakon. Trappor, af naturen danade och så jemna som vore de uthuggna, leda upp till kullen, hvarifrån trenne gångar finnas nedåt slättmarken. I trakten af berget har man funnit silfversporrar och fyrkantiga mynt. – Enligt sägen*)Tidn. utg. af ett sällskap i Åbo 1775 N:o 7., har egendomen fordom varit en kungsgård och vid anläggandet af Tavastehus blifvit gifven i utbyte mot den jord som tillades staden. En annan sägen uppgifver, hvad äfven namnet bekräftar, att stället fordom varit befästadt, och i sjelfva verket tror man sig der finna spår af en jordvall. Derinvid är en håla i berget. I Janakkala finnes äfven nära till Haga

93. Hiittis.

34 eller Hiiren kartano (Langensköld), som presenterar façaden af sin vackra karaktersbyggnad åt landsvägen icke långt i söder från Tavastehus. Det är troligt att detta gods fanns redan i medlet af 15 seklet, ehuru det då ägdes af bönder. Wanaanvesi, som börjar sitt lopp från Pääjärvi i Lampis och slingrar sig genom Tervakoski och andra lägenheter i soknen, tager sin kosa förbi Hiittis samt är bekant för att hysa den största af våra insjöars fiskar, Malfisken, hvilken man härtills icke anträffat annorstädes än här och i de närmast omgifvande soknarna af detta vattensystem.

94. Palikais.

35 Somero är Tavastlands sydligaste del. Pitkäjärvi, Pemar åns öfra lopp, delar soknen i tvenne hälfter, hvaraf den nordligare större med 170 lägenheter hör under Tavastehus län, den sydligare med något öfver 50 under Åbo|220| län. Öfre delen af den förra utgör kapellet Sommarnäs, der Palikais (Wendt) är beläget. Hela soknen har 10 säterier, af hvilka fordom 8 rustade hvardera en dragon, Palikais och Hirsjärvi tvenne. Alla dessa herregårdar berättas i drottning Kristinas tid hafva blifvit frälsegods, under hvilken tid dessas mäktige innehafvare jemväl slagit en mängd hemman i och utom socknenoriginal: soknen, isynnerhet i Lojo, med frälserätt under sig. Karl XI:s reduktion gjorde slut på detta ofog. Derförinnan utgjorde Somero, jemte Kiikalaoriginal: Kiikkala och Uskela, en del af det stora godset Muurila. Kapellet heter Somerniemi eller Someronniemi, hvaraf Sommarnäs blott är en rådbråkning. Hela trakten kallades förut äfven Ylistaro eller, efter en der nedgräfd barnamörderska, Naara, hvilka namn stundom ännu brukas. Palikais gård, nu blott 5⅓ mantal eller ⅟₆ af kapellet, var af ålder en bondby, hvarunder hela trakten sedan lydde. Vid den tid (1682) biskop Gezelius säger sig varit föranlåten, att, på Palikais fruns och kapellböndernes trägna begäran, såsom det heter, tillåta gudstjenst i kapellet, var en öfverste Munck herre till Sommarnäs. Kyrkan byggdes vid stranden af Painio sjö, och öfversten gaf gårdens arbetsklocka till kyrkoklocka. Orten bevarar minnet af Karl IX:s besök på Seppälä hemman i Oinasjärvi by och Adolf Fredriks festliga emottagande på Pajula d. 9 Juli 1752.

95. Jokkis.

36 Tammela sockens tredje kapell mot Loimijoki gränsen är Jokkis, tillika en enda egendom för sig af något mer än 50 mantal. Godset, säges det, har uppkommit sålunda, att en adelsman (amiral Krus?), som var gift med rikskansleren A. Oxenstjernas dotter, år 1632 erhöll Jokkis gård med en mils cirkelrund landsträcka|241| deromkring. Nu äges det sedan ett par decennier af Kapten Jos. Brehmer. Jokkis är Tavastlands förnämsta fabriksort. Följer man ifrån den prydliga karaktersbyggnaden forsen åt, har man på ena sidan en mjölqvarn och en valk, på andra sidan en såg med fyra ramar, en bland de bästa i provinsen, litet längre ned ett spinneri samt derefter en smält- och en stångjernshammare. Nedanom alla dessa vattenverk gömmer en brant kulle vid stranden – ett af nejdens vackraste ställen – stoftet af förre innehafvaren, general-major von Willebrand och hans friherrinna. Nederst vid kullen är en alhäck, derefter ekar och andra löfträd; öfverst beskuggas grafven af lummiga granar. Jernbruket är grundadt på 900 skeppund tackjernssmide. På Tammela prestgårds ägor upptäcktes 1738 ett kopparmalmstreck, hvilket man trodde innehålla silfver och kallade Hopiavuori, men sedan baron Tilas undersökt detsamma, Tiilasvuori. Det har befunnits löna arbetets möda lika litet som jernmalmstrecket på Haudankorva. Likväl får bruket ifrån närheten, nemligen Högfors i Pyhäjärvi, som tillhör ägaren af Jokkis, sitt behof af tackjern. På Jokkis har länge funnits en klädesfabrik, ehuru förut blott gröfre kläden af inhemsk sämre ull tillverkades. Sedan Hr A. W. Wahren 1839 öfvertog densamma, hafva fabrikens tillverkningar stigit i kredit och omfång, så att denna klädesfabrik nu är den yppersta i landet. Den har nyligen öfvergått i ägo till Hrr A. & C. Fritsch. – En mil högre upp vid samma å, en mil från Pyhäjärvis strand, är vid en annan fors i Kuhala by på Nikkilä hemman ett bomullsspinneri, Forsa, för fyra år sedan anlagdt af Hrr H. Borgström & Komp. och Wahren. I stället för vattenhjul drifves fabriken af strömsnurror (turbiner) och till lysning nyttjas gas. Här finnas äfven en mjölqvarn med tre par stenar, samt tvenne grynverk; äfven ett färgeri är under anläggning.

96. Humppila.

37 Landet mellan Loimijoki och Tammela är för det mesta ett skogland, hvarföre det nästgränsande kapellet af förstnämnde socken med rätta fått namnet Metsänmaa. Med skog förstår man i Finland egentligen barrskogen, som med sin ständiga grönska lifvar den enformiga mon, som andas öfver den sitt fridfulla, djupa allvar, denna skog, hvars kronor och grenar under frostens tid, då löfträden stå nakna, än mera förskönas af de glittrande drifvorna, hvilken om vintern höljer björnen i dess ide, om sommaren skänker vandraren skugga för solen och skydd för regnskuren samt behagligt upprepar vallherdens melodier. Om sådana landskapsstycken påminner närvarande planche, tecknad i Humppila kapell af Tammela socken ungefär 2 ½ mil från Jokkis och ½ mil från Humppila kyrka vid vägen åt Urdiala.

97. Stjernsund.

38 Wanaanvesi, det på sina ställen blott femton famnar breda, men temligen djupa strömdrag, som från Tavastehus fortlöper 17 verst till Sääksmäenselkä, omgifves på hvardera stranden af en mängd herregods i Wånå och Hattula. På södra sidan ligga Kirstula (Standertsköld), Herniäis, Mierola by – hvarest vägen från södra stranden går öfver vattendraget åt Hauho –, samt Mervioriginal: Märve|221| på den norra: Luhtiala (Salmén), Metsäkylä (Helsingius), Wesunta, Stjernsund och Lahdentaka (Idestam). En stor del af dessa äro mycket gamla gods, framför allt de tre sistnämnda, belägna närmare utloppet af nämnda ström, knappt en verst från hvarandra. En liten vik åtskiljer Lahdentaka och Stjernsund, ehuru hvardera är ett stort säteri med omkring 10 000konsekvensändrat/normaliserat tunnland jord, det sednare allodial. Under namn af Lepas eller Lepaan kartano var Stjernsund sätet för mången betydande adelsman och omfattade tidtals mycket mera än nu. Björn Classon till Lepas, hvilken konung Gustaf I 1549 kallar sitt »trogne råd» och som 1545 af honom sändes att med Zarens sändebud i Nowgorod underhandla om riksgränsen, ägde detta gods, jemte det han 1527, på sin begäran dessutom erhållit Aikälä och Harmola i Wånå, Karhi i Janakkala m. m. Erik XIV:s lärare, Fransmannen Dionysius Beurreus, belönades med hela landsträckan på begge stränderna af Wanaanvesi från Sääksmäen selkä till och med Kirstula (4 v. från Tavastehus). Karl VIII Knutson gaf åt Kurt Svarte 1449 Lahdentaka, Tenhola och Mäenpää. Efter ätten Stjerncrantz har Stjernsund i nyare tider fått sitt nuvarande namn, men öfvergått till andra|242| ägare (Heimbürger, Packalén). Karaktersbyggnaderna och parken invid stranden af Lepaansalmi, i förening med utsigten åt Mattilanvuori på andra stranden, äro bland de vackraste. Hattula nya kyrka, som kommer att byggas vid farleden nära Mierola bro, skall ännu mer försköna nejden. I denna gamla socken uppgifves en Thidemannus som pastor redan 1329. Sydöstra delen af nuvarande Hattula var fordom egen kapellförsamling under namn af Lehijärvi. Nordvestra delen hette, tillika med Kalvola, den tiden Kulsiala, men sedan 1455 Tyrväntö, och förmodas hafva haft sin kyrka vid Stjernsund, der man ännu på udden finner lemningar af ett kapell. Bakom uthusbyggnaderna härstädes hafva i sednaste tider gamla vapen och mynt blifvit uppgräfde. – Wesunta dubbla säterirusthåll litet ofvanom Stjernsund, hvarmed det nu är förenadt, är ett gammalt adeligt gods, såsom lemningarna af ett gammalt stenhus intyga. År 1498 tog Sten Sture d. ä. en del af detta då vidsträcktare gods, jemte Walenperä gård, af häradshöfding Bengt Olofsson i Satakunda för den skuld, hvari denne råkat till honom för Kumogård. Under katholska tiden var egendomen någon tid donerad till Åbo domkyrka. Jöns Westgöthe hade 1529–30 Wesunta med allt hvad dertill hörde i förläning, och i Sigismunds tid ägdes det af Arvid Hinrikson Tavast, hvilken såsom ståthållare på Wiborgs slott af hertig Karl halshöggs 1599.

98. Sääksmäki kyrka.

39 Sääksmäki kyrka ligger på Sääksniemi udde, på det ställe der den genom soknen strykande Kelhä åsen åt sydost stupar åt den milslånga Sääksmäki sjön. Det är ett vackert tidens tecken, att under sednaste decennier de flesta af Tavastlands inemot 50 kyrkor blifvit dels reparerade, dels helt och hållet nybyggda af sten eller träd. År 1838 underkastade sig Sääksmäki boerne det ingalunda ringa offret af 24 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. Banko, utom byggnads materialer, för sin inemot 500 åriga kyrkas nybyggnad, hvarvid, för vinnande af mera utrymme för den stigande befolkningen, ett kors tillbyggdes. Knappt var kyrkan färdig, innan den delade Leppävirta kyrkas sorgliga öde att ramla. Sådana fuskverk skola hafva den dubbla följd, att entreprenörer råka i misskredit och att bondebyggmästare, som för vida mindre kostnader verkställa kyrkobyggnader, hädanefter komma att anlitas. Emellertid hafva sockneboerne fått vidkännas nya kostnader, och kyrkan är ännu icke fullfärdig. Invid kyrkan är Woipala säteri (förut Gripenberg, nu Nervander), derifrån utsigten blifvit tagen, och det åkerfält, som synes vid kyrkan, var för icke längesedan besådt med hvitbetor, den tid Finlands första och enda hvitbetssockerfabrik fanns på Woipala. På andra sidan om samma backe, med en skön utsigt öfver Rautunselkä, ligger Rapola (Svinhufvud), och högst på branten ser man ännu tydliga ringmurar efter ett forntida fäste, hvarom historien ingenting vet berätta. Endast traditionen säger, att den tid Birger Jarl byggde Tavastehus slott, var en inhemsk höfding honom här till motvärn. Hans namn var det bekanta Hiisi (eller Hiiri) och hotade såväl Jarlens välde, som den nya kristna lärans fortgång. Först sökte ovännen med en stor sten krossa den nya Sääksmäki kyrkan nedanför hans egen borg, men träffade icke, och stenen föll ett stycke längre ut i sjön och bär ännu hans namn. Sedan beslöt han anfalla Jarlen sjelf och vandrade i sådan afsigt långs sjöstranden till Ikkala udde, för att med sten och mull fylla sjön och bana sig brygga till den motstående Wanaanniemi udde i Tyrväntö. Under arbetet hörde han plötsligt ropet: Hiisi, Hiisi, du fällde dina vantar! Hiisi blef deraf skrämd, slungade hela sin börda af mull och grus ut i sjön framför sig och öfvergaf anfallsplanen. Men af det utkastade gruset uppvexte en lång rad af små och täcka almbevuxna holmar, som ännu finnas utåt nämnde led och kallas Hiisis vantar (Hiien kinttaat).

|222|

99. Nordenlund.

40 Nordenlund (Kraftman) ligger i Sysmä och har vacker karaktersbyggnad med utsigt öfver Nuoramois sjö. Genom Koskipää, Kirveskoski och Maatiaiskoski starka forsar faller Jääsjärvi in i denna och härifrån ut genom Tainionkoski i Päjänes vik Majuve, vid hvilken 14 af socknens 24 rusthåll, jemte den 1833 byggda stenkyrkan, ligga. Innan Päjäne fälldes, räknade Sysmä minst|243| 280 insjöar, hvaraf 17 större, samt 242 holmar. Inom Nuoramois by ensamt har man räknat 100 sjöar, hvaraf 73 hade fisk; kräftor funnos ännu ej före slutet af sista seklet. Vid Sysmä ligga Päjänes största öar Töydensalo och Juutinsalo. Märkvärdigare är dock Päijässalo holme, underlydande soknens största egendom Rapala (Tandefelt). Dess höga bergspets tjenar sjöfarande till båk och lemnar så vidsträckt utsigt, att Kuhmois, Padasjoki, Sysmä, Asikkala, Luhanko, Gustaf Adolfs och Korpilaks kyrkor vid klar luft kunna härifrån ses, den sistnämnda på 5 mils afstånd. På strandslätten under Rapala hölls sedan 1758 marknad den 7–8 Sept., och vid Skinnarila hade Sysmä kompagniet sin exercisplan. Orten är bekant för sin goda ölbrygd. Af de sedan fordom här talrika adelsmännen är familjen Tandefelt bland de äldsta och har bland sex murade grafvar tvenne. Luhanko kapell säges hafva sitt namn deraf, att befolkningen derstädes gjort årtullar till sina båtar af elg- eller renhorn.

100. Mieskomäki.

41 Mieskomäki by har sin märkvärdighet deraf, att den är en af de råpunkter, som genom konungabrefven af åren 1415, 1446 och 1452 bestämdes för den stridiga gränsen mellan Savolaks och Tavastland, från Mäntyharju i söder till Pielavesi och Pyhäjärvigränsen i norr. Ännu märkvärdigare är, att rättegång ännu är anhängig om samma sak. För 400 år tillbaka var denna landsort så glest bebodd, att då biskop Magnus II Tavast reste på visitationer, måste han mellan Sysmä och S:t Michel ligga en natt under bar himmel och erhöll derföre 1442 frälse på Wahvajärvi nybygge, hvilket nu heter Wahvaselkä och ligger i Hirvensalmi sydost från Joutsa, icke långt ifrån Hämeenmäkioriginal: Häämeenmäki. Sistnämnda ställe är det högsta på orten med utmärkt vacker och vidsträckt utsigt åt öster öfver den stora sjön Puulavesi, i vester öfver Suontienselkä. Midt emellan dessa sjöar, hvilka förenas genom Käläkoski, utgör Joutsa kapell en i tusende vikar, uddar och sund styckad halfö, som i sydost sammanhänger med Hirvensalmi landet.

101. Rautalampi.

42 Rautalampi skildes 1561 från Sysmä och omfattade ända till 1628 äfven Wiitasaari och Saarijärvi. Det är ett efter de många sjöarna på längden utsträckt vidlyftigt land mot gränsen af Savolaks. Sjökommunikationen gör det ock förklarligt, huru, oaktadt de eljest stora afstånden, dess ena till Savolaks hörande kapell Suonenjoki kan ligga blott några verst från moderkyrkan. En obetydlig sjö, som synes längst till venster på planchen, har gifvit soknen sitt namn. Den utfaller i det föga större Äijävesi, vid hvilket prestgården och Lassila (Westzynthius) synas till venster, Sahala (Gyldén) längst i fonden. Härifrån både åt norr och söder i tiotal mil har man oändliga kedjor af långsmala sjöar, förbundna med hvarandra genom strömmar. De äro icke allenast, så att säga, socknens lifselement, utan förtjena äfven i hög grad geologens uppmärksamhet. De hafva nemligen alla riktning från nordvest till sydost efter landtåsarnas sträckning. Der något utskott af landthöjden varit i sydost mot en sjö, har denna vid sin öfra eller mellersta del medelst en kort fors brutit sig igenom till nästa längddal, som har fullkomligt samma riktning, så att på få ställen i Finland är åsarnas sträckning från nordvest så prononcerad som här*)Öfverinspektoren för Landtmäteriet C. W. Gyldéns benägna uppgift.. Ehuru Tavastlänningen sjelf medger, att Karelaren och Nordösterbottningen öfverträffar honom i skicklighet att styra i forsar, ses Rautalampibon likväl från sin kyrka öfver dessa 6 sjöar och lika många strömmar färdas till Pielavesi: från Kittilansalmi vid Sahala till Lonkari, Tyyrinvirta till Koskelovesi, Saunavirta till Miekkanvesi, hvilken emottager Nokisenkoski, belägen söder om en flera mil lång landtunga, Saikari. Alla dessa kunna någorlunda väl öfverskådas från Tyyrinmäki vid Kuopiovägen. Från öster inströmmar sedan genom Waajasalmi det 5 mil långa Iisvesi, hvilket genom Äöskoski kommer från den icke mindre Nilakka och denna genom Säviänvirta från Pielavesi. Parallelt med dessa inkomma litet vestligare Niinivesi, Wekarus och Sonkari, hvilka förvandla nordliga Rautalampi till en otalig mängd vikar och uddar, vid hvilka Paavo Korhonen diktat.|244| Söder om kyrkan nedströmmar Tallinvirta till Hankavesi och genom Konnehkoski till den stora Kon|223|nehvesi, som mot norr skickar en 3¾ mil lång arm, löpande på hela sin utsträckning i bredd med ett smalt land, hvaröfver Wiitasaari bönder, som fara till Petersburg, på kaflar draga båtarna ifrån Keitele sjö öfver landsvägen. Vid södra delen af samma arm måste tvenne broar öfver sunden Tivosensalmi och Säkinsalmi samt färjan öfver Kivisalmi efter hvarandra göra kommunikationen på landsväg möjlig. Häraf kan man i någon mån förstå, huru öfverste Fahlander med sin lilla fribytareskara i Juni 1808 vid Kivisalmi hade tusende äfventyr, innan han kunde förena sig med Sandels i Karttula. För att från soknens södra del, Hankasalmi kapell, komma till moderkyrkan, måste man ofvanom Kynsivesi ro uppför strida forsar: Hannulankoski, Keskinen, Ylinen, Kellankoski, Taikinainen, Kari och Siikakoski, för att sedan på den 2 ½ mil breda Konnehvesi komma vidare fram. Strömfarten uppåt sker sålunda, att passagerare och gods utlastas vid de stridaste ställen och en erfaren strömkarl qvarstadnar i båten, för att med en stake (sauvoinspråk: finska) hindra den att af forsen slungas mot strandstenarna, medan en annan från en vid förstäfven fästad lina (juottispråk: finska) drager båten. Till underlättande af denna båtfart äro på sednare tider stenbeläggningar gjorda vid stränderna och de värsta stenar i forsarna bortskaffade. Nedför forsen ser man deremot en erfaren styrman djerft sätta af med pilens snabbhet och blott i de stridaste forsar lätta lasten. Gårdfarihandlande (raasselitspråk: finska) begagna de nu nämnda farleder för att komma till Petersburg. Först måste man komma till Iisvesi, i hvars södra ända flera långa sjöar i Suonenjoki efter hvarandra infalla från den här mycket smala landtås, som skiljer Päjänes och Saimas vatten; här dragas båtarna öfver, hvarefter strömmarna och sjöarna följas genom Jorois till Puhois. Man berättar, att någon gjort en sådan resa härifrån åt andra sidan till Tammerfors marknad. Rautalampi har ymnig, stor och fet fisk. Både sik och braxen af lispunds vigt sägas blifvit fångade.

102. Karstula.

43 Karstula kapell af Saarijärvi socken är öfverfullt af kärr, litet odladt och glest bebodt och således ännu ett temligen fredligt tillhåll för hela hjordar af björnar och vargar. Men äfven denna unga eröfring af kulturen har sina behag. På vackra landskaper är ingen brist, folket kraftfullt, flärdlöst och redligt. Landet är bebodt endast vid vattendragen, hvilka ifrån gränsen mot Perho i en lång kedja: Kyyjärvi, Kiminki, Pääjärvi, Wahankajärvi, Karanka, Koukeroinen, Kalmari, Summa, Kyynämöinenoriginal: Kyymämöinen, Kiimanen, allesamman genom Naarakoski fors strömma i Kuhnamaoriginal: Kuhmama sjö i Laukkas. Kyrkan ligger vid Pääjärvi, den största af dem. Vid sidan af dessa går kapellets enda väg till GamlaCarleby, en väg, hvars strategiska vigt under sista kriget blef rätt synbar. Innan de allvarsama striderna vid kyrkan och Lintulaks utkämpades, fördes kriget på partigångarevis. Fahlander tog i Koivisto en fiendtlig transport med dess betäckning i Maj; den 1 Juni kom Otto Fieandt på skogsvägar öfver Lesti och Kinnula, borttagande i Perho Rajevskis proviant för en hel månad. Bonden Thomas Paajanen tog en kurir. Men när Wlastoff med öfverlägsen styrka anföll Fieandt vid Lintulaks den 2 Juli, måste han draga sig åt Perho. Icke destomindre slogs han nio dagar derefter vid Kokonsaari i 8 timmar med tusen man mot tretusen, innan han retirerade till Dunkans i Öfver-Vetil. Förstärkt af Essen, marscherade han genast åter fram och började striden på nytt. När fiendtlige nya öfverbefälhafvaren Kamenski den 24 Juli ett stycke framför sin armé, åkte i sin vagn vid Möttölä, hade löjtnanten vid Tavastehus regemente G. M. v. Fieandt kort förut blifvit ditkommenderad, för att lura på en väntad transport. Ett ögonblick öfverlades om man skulle anfalla de åkande herrarne, som eskorterades af några kosacker. Ögonblicket förgick, och Kamenski undkom fångenskapen, men transporten af hundra vagnar och kärror, som derefter kom, förstördes i största hast, så att ån*)Somliga berätta, att det var Tallijoki. blef rödfärgad af sönderslagna rhumfastager, emedan Fieandt, af fruktan för den anryckande fiendtliga öfvermakten, skyndsamt måste smyga sig tillbaka till|245| sin korps. Den 21 Aug. hade O. Fieandt att bestå en olik strid med 1 253konsekvensändrat/normaliserat man mot 3 000konsekvensändrat/normaliserat vid Karstula kyrka. Sedan fienden vid Humppi forcerat hans ställning, måste han, mycket försvagad af striden, draga sig tillbaka. Fieandts soldat Stenfelt gjorde härvid skäl för namnet. Man sköt på honom skott på skott, utan att han sårades. Hans egna kamrater trodde om honom, att han var son till en Lapp eller af någon Lapp förtrollad. Efter 3 ½ månaders strid drog sig Fieandt, på befallning ifrån högqvarteret, till GamlaCarleby. – Ortens rika sjömalm tillgodogöras på ett jernbruk härstädes (Wasastjerna).

 

 

1. *)Afl. Generalmajor v. Rosenkampffs benägna uppgifter.
2. *)I Laukkas häradet har det skett först i de sednaste decennierna.
3. *)Stud. K. J. Regnell.
4. *)Lapparne kallade sådana konunga olmaispråk: samiska d. ä. konungens män.
5. *)Se Literaturbladet 1851 N:o 9 sid. 281.
6. *)Läsaren behagade här icke fästa sig vid anakronismen.
7. *)Stud. Linsén.
8. *)Otava, 2 delen.
9. *)Åtskilliga upplysningar äro benäget meddelade af Herr K. W. Regnell.
10. *)Honkaspråk: finska betyder furu.
11. *)Porkkala som redan före medlet af 15 seklet tillhörde familjen Tavast, äges nu af Butturlin.
12. *)En kopia finnes i Otava I Osa. Tab. XVII fig. 1. Enligt en annan uppgift (se Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna) var det Birger Jarl som, klädd i harnesk, stod med knutpiska i den ena handen, kalken i den andra och brasa vid fötterna.
13. *)Det generela namnet, hvaraf man tillskapat läne-, härads- och socknenamnet Kymmene, har blifvit ett specielt namn för denna flod.
14. *)Tidn. utg. af ett sällskap i Åbo 1775 N:o 7.
15. *)Öfverinspektoren för Landtmäteriet C. W. Gyldéns benägna uppgift.
16. *)Somliga berätta, att det var Tallijoki.