Lästext

I. Egentliga Finland.

1 Detta landskap som, jemte Satakunda, bär titeln af hertigdöme, utgör landets sydvestra hörn, men sydligaste punkten, Hangöudd, är belägen ostligare och inom provinsen Nyland. Egentliga Finland gränsar i norr till Satakunda, i österoriginal: Öster till Nyland och Tavastland, i söder till Finska och i vester till Bottniska viken. Det ligger temligen jemnt mellan 60:de och 61:sta latitudsgraderna och största längden från norr till söder kan derföre an|70|tagas till 10 ½ svenska mil eller, närmare uttryckt, 104 ³⁄₁₀ ryska verst, samt bredden till ungefär lika mycket. Areala innehållet beräknas till 78 ⁴⁄₁₀ Sv. qv. mil.

2 Större delen af landet utgör en bördig slätt, hvars jemna yta endast i hafvets granskap och nejderna af Åbo samt längre i nordost mot gränsen af Tavastland afbrytes af skogbevuxna kullar, gruppvis spridda, utan att bilda en sammanhängande ås. Vid kusten, framträder graniten än i flacka hällar, än i form af enstaka klippor, och bildar, på de ställen der hafssvallet ej förmått bortskölja den yppiga lermyllan, en örik skärgård, full af uddar, vikar och sund, ypperligt belägen för fiske och sjöfart samt derföre äfven nästan öfverallt väl odlad och tätt befolkad. Hafvet är här, liksom på de flesta punkter af sydfinska kusten, djupare, än högre upp vid Satakunda och Österbotten, samt derföre äfven renare från bankar, men mera utsatt för stormbyar och vådligt i anseende till hvassa ref. Något mäktigare vattudrag genomströmmar ej det inre af landskapet; sjöarna äro små och floderna äfvenså. Historiskt ryktbar bland de sednare är likväl den besjungna Aura å, egentligen en gren af Åbo å, hvilken är segelbar ännu ett stycke ofvanför Åbo, derpå delar denna stad i tu och nära det gamla slottets murar tömmer sitt grumliga vatten i hafvet. Lika obetydliga äro Eura-, Karvia-, Pemar-, Halikko- och Bjerno åar, dock ej utan gagn för båttrafiken, emedan de under sitt fredliga lopp genom slätterna vida mindre än de nord- och ostfinska strömmarna besväras af forsar.

3 Det är i Egentliga Finland de vidlyftiga kalkbrotten taga sin början, hvilka sedan sträcka sig långs hela kusten af Finska viken. Bergen föra på flera ställen malm och ett jemförelsevis stort antal smältugnar och stångjernshammare äro här i gång. Slättlandet är förträffligt odladt: by vid by, kyrka vid kyrka, socknarna ofta ej större än byområden annorstädes. Allt utvisar|65| att dessa nejder äro Finlands äldsta kulturländer. Icke det tidiga svenska inflytandet ensamt har dertill medverkat; Egentliga Finland har af alla finska landskap det mildaste luftstreck. Här gifva fruktträden den smakligaste skörd; här trifves eken bäst och beundras ännu i all sin prakt på det lummiga Runsala. Furuskogarna, fordom mäktiga, äro dock numera ganska glesa och Åbo måste släpa sitt grofva skeppsvirke 12 till 15 mil. Med skogarna har villebrådet aftagit i de inre trakterna, men ypperliga äro kusterna för fiske, skjälfångst och sjöfågeljagt.

4 Invånarne, lemma startde fordne Sumernekommentar, äro på fastlandet till största delen af finsk härkomst och, som det synes, blott en lemma startaf-artkommentar af Tavasterne. De tala en ganska uppblandad finska, den s. k. Åbo dialekten, igenkännelig på sina sueticismer och i synnerhet på sina stympningar af ordens sista stafvelse*)Renvall i sin lemma startfinska språklärakommentar citerar på skämt följande uttryck från Åbo stad: lemma start»onko systeri ollut visiitin pääll’?» »Se ole vaarli kulkea turmilla yli haavin»kommentar.konsekvensändrat/normaliseratspråk: finska. Till lynnet har Egentlige Finnen i många delar gått framom Tavasten både i god och ond mening. Han är idogare, driftigare, händigare, smidigare, åtkomligare; tillika mindre pålitlig och till hela sitt väsende grundare. Prestväldet fordom och sedan herregodsen ha böjt hans finska styfhet. Till yttre skick är han mera civiliserad än andre Finnar; kunnig jordbrukare, äga han och hans qvinnor flerfaldig skicklighet i handslöjder. Den svenska befolkningen bebor skärgården. Det är ett raskt och rörligt sjömanna- och fiskareslägte. Man ser deras halfdäckade skutor tidigt om våren söka sig väg genom drifis och stormar till Åbo och Helsingfors. Åbo matroser ha i sitt yrke ett välförtjent rykte. Den dialekt af svenskan, som här begagnas, står som en mellanlänk mellan den nyländska och den österbottniska, dock närmare den förra, samt får längst i vester och på Åland ett drag af den genuina svenskans egna betoning.

5 Egentliga Finland var af ålder deladt i Norra och Södra Finland, ett minne af hela landets delning i tvenne lagsagor 1435. Gränsen mellan båda var Aurajoki. Norra Finland, i vester och norr om denna å, förde i vapnet en stående björn, hållande med högra framfoten ett bart svärd mellan tvenne stjernor i till hälften rödt, till hälften silfverfält. Södra Finland, i öster och söder om Aurajoki, förde i skölden en gyllene hjelm med en krona och tvenne fanor i rödt fält.

6 Egentliga Finland hör i andligt afseende till Åbo erkestift, hvars hufvudsäte der af ålder varit, såsom det ock i Finland varit kristendomens vagga. Inom provinsen finnas 4 lemma startprosterierkommentar, samt 29 lemma startpastoraterkommentar.

|71|

7 I administrativt hänseende hör Egentliga Finland till Åbo län, lyder under Åbo hofrätt samt Åbo och Björneborgs lagsaga och är indeladt i 5 härader eller fögderier samt 2 provincial-läkaredistrikter.

8 I. Nordligast i provinsen ligger Wehmo härad. Det är beläget vid kusten och har en ansenlig skärgård, hvars största öar äro Sudsala, Töfsala, Wartsala, Kaurissalo och Iniö. Största sjön är Otajärvi, största strömmen Nykyrka å. Från hafvet inskjuter en fjärd 1 ½ mil lång. Hit höra socknarna Letala, Pyhämaa (och Rohdais), Nykyrka, Töfsala med Iniö, Gustafs och Welkua kapeller, Wehmo med Lokalaks kapell samt Nystads landsförsamling.

9 I Nykyrka socken ligger vid en vik af saltsjön staden Nystad med en beqväm hamn och 12 à 20 fots vatten på god ankargrund. Det var Gustaf II Adolf, som vid sitt besök i Finland år 1616 fästade uppmärksamhet vid den lifliga veckomarknad, som hvarje lördag hölls i Männäis by af Nykyrka socken och 1617 befallte Nystads anläggande på Mäihälä bys ägor, hvilka han, jemte Ruokalaks och Pietola byar till staden donerade. Han kunde icke då föreställa sig, att just här, i denna obetydliga småstad, som var hans verk, hundra år sednare frukterna af hans eröfringar jemte Sveriges öfvermakt i norden skulle gå förlorade. Det var nemligen här, som den för Sveriges och Rysslands historia lika märkvärdiga freden slöts den 30 Aug. 1721. Från 1680 till 1683rättelse i originalet höll Åbo hofrätt här sina sessioner, af fruktan för pest på förra orten. Den 14 Aug. 1830 fick staden oinskränkt stapelrätt och sedan dess har dess kända handel med trädkärl, strumpor och väfnader på Danmark, Stockholm och Lübeck till större delen lemnat rum för en mångsidigare trafik, så att tulluppbörden för stadens import år 1847 steg till 22 331konsekvensändrat/normaliserat och för dess export till 5 299konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Sjöfarten drefs 1841 med 52 fartyg om tills. 2 722konsekvensändrat/normaliserat läster. Stadens ägor uppgå i vidd till 2 697konsekvensändrat/normaliserat tunnland; dess folkmängd är 2 197konsekvensändrat/normaliserat. Nystad har en lägre elementarskola, tullkammare, postkontor och provincial-läkare. Skilda gånger, såsom 1685 och 1793, har staden lidit af eldsvådor. Den mest förstörande inträffade dock natten mot den 23 Aug. 1846, då åskan slog ned. Största delen af stadens försvarsfolk var den|66| tiden ute på sjöresor och släckningsanstalterna otillräckliga, hvarföre 87 gårdar, eller mer än två tredjedelar af staden, blefvo lågornas rof. Utom talrika enskilda gåfvor, hugnades de brandskadade med den kejserliga gåfvan af 7 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Nystad uppstår nu åter vacker och regulier ur sin aska. Stadens vapen är tvenne gäddor med uppvända hufvuden i silfverfält, omgifvet af en krans.

10 II. Wirmo härad söder om Wehmo, består till norra delen af fast land, men till den södra af den vidlyftigaste skärgård, som, förutom Åland, något härad i Finland äger, samt omfattar socknarne Nagu, Korpo med Houtskärs kapell, Rimito med Merimasku k., Wirmo med Karjala, Wehmalais och Mietois kk. samt Lemo med Willnäs k. I skärgården ligga, bland talrika smärre holmar, öarna Rimito, Nagu, Korpo, Simonby ö, Houtskär och Livo ö. Tvenne större vikar, Saaris- och Lemo fjärdarna, inskjuta i landet. Största ån är Alasjoki. Bland herregods märkas Saaris lemma startkungsgårdkommentar i Wirmo; Tenala, Autis och Willnäs i Lemo. Till Nagu hör äfven Skjälö, med dess hospital, hvarom mera längre fram.

11 III. Masku härad öster om Wehmo och Wirmo berör blott en liten del af kusten samt utgöres af socknarna Pöytis med Yläne k. (delvis), S:t Mårten (Nyby) med Koskis, Eura och Karinais kk., Lundo med Brunkala k., Nousis, Masku med Wahto och Rusko kk., Reso (Raisio) med Nådendals landsförsamling och S:t Mariæ med Paatis k. Marken är jemn, fruktbar och utan sjöar samt genomströmas af Aurajoki, Pemar- och Nousis åar. S:t Mariæ, på finska Rändämäki, är märkvärdig såsom den finska kyrkans vagga. Här bygdes den första kristna kyrka i landet; Biskoparne Bero och Ragvald (1266) blefvo här begrafna. Äfven Nousis kyrka täflar med den i ålder; hit vallfärdades mången andäktig pilgrim, emedan S:t Henriks ben förvarades här intill år 1300, då de med stor högtidlighet flyttades till Åbo. Bland äldre gods märkes Odensaari och lemma startKankas hjeltesäte i Maskukommentar, Mettäkylä, Perno, Storgård och Jaakola i Reso, Sukkis och Nynäs i Nousis, Wändälä och Moisio i Lundo samt Ylänegård. Runsala ö är ock af ålder hiträknad.

12 Inom Masku härad ligger staden Nådendal (Vallis Gratiæspråk: latin, Naantalispråk: finska) i Reso socken 1 ½ mil från Åbo. Dess uppkomst tillskrifves ett temligen rikt lemma startdoteradtkommentar brigittinerkloster, hvilket redan tillförene funnits i Masku, men derifrån flyttades 1441 till Bjerno och 1443 till Äylis by i Reso. Staden byggdes i konung|72| Christophers tid och säges då haft tvenne borgmästare. Klostret upphäfdes 1527 genom Westerås riksdags beslut, men nunnor anträffades här under konung Johan III:s tid omkr. 1590, och från dem lärer man få härleda den synnerliga flit i strumpstickning, som alltintill nyare tider utmärkt Nådendals invånare. 1649 utvidgades stadens privilegier och 1665 fick den seglationsfrihet på Östersjön. Nådendal har 703 tunnland jord, 125 bebygda tomter och 571 invånare, lägre elementarskola, tullkammare, postkontor och helsobrunn, men hvarken läkare eller apothek, ej heller öppna handelsbodar. Tulluppbörden för 1843 utgjorde 175 Rub. 10 kop. S:r. Sjöfarten bedrifves med 2 fartyg om tills. 83 läster. Nådendals välstånd har i sednare tider gått tillbaka och dess lilla handel uppslukats af Åbo.

13 IV. Piikkie härad utgör medlersta delen af Egentliga Finlands kusttrakter och omfattar soknarna Piikkis,rättelse i originalet Sagu med Karuna k., Pargas, Pemar med lemma startKuustö k.kommentar och S:t Karin (Nummis) med Kakskerta k. Nejden är ojemn, men fruktbar och bland de tätast befolkade i Finland. Långsträckta hafsvikar skära djupt in i landet. Pemar å och Aurajoki flyta här i hafvet.

14 Inom Piikkie härad ligger Finlands äldsta och berömdaste stad, stamsätet för hela dess kultur, medelpunkten för hela dess kyrkliga, vetenskapliga, samhälliga och politiska utveckling, Sanct Henriks, Agricolas, Pehr Brahes och Gezeliernas stad – Åbo. Nejden är åt landsidan icke vacker, dels låg, sandig och enformig, dels omgifven af kullar, tillräckligt höga, för att skymma utsigten åt hafvet, men alltför låga, för att erbjuda ögat en pittoresk omvexling. I dalen mellan dessa kullar, genomfluten af den lugna, jemnbreda, i detta dess nedra lopp segelbara Aurajoki, ligger Åbo (Turkuspråk: finska, af torg). Läget är icke så sundt, som man skulle vänta af hafvets granskap och strömens; de friska hafsvindarna stängas ute och den besjungna Auras vatten är gult och grumligt. Hvarje gång pesten rasat i norden, har den ihärdigast och svårast härjat det tätt bygda Åbo; äfven lemma startkolerans besök derstädes 1831kommentar var långvarigare och mera förödande än annorstädes. Man vore ock böjd att tro, det Åbos läge under det lindriga, men jemna luftdraget långs strömen ej är utan sin andel i de täta eldsvådor, som alltifrån dess anläggning hemsökt den hårdt pröfvade staden.

|67|

15 Geografiskt ypperligt valdes Åbos läge som Finlands svenska hufvudstad. Från Östersjövinkeln af den finska triangeln är Åland likasom tvärt afskuret och midt uppå linien af denna afskärning, sträckande tusen öars, tusen klippors inbjudande och trogna famn mot Sverige, är Åbo beläget. Steg för steg säker om fotfäste, hade svenskheten blott den smala ränniln af Ålands haf att öfverstiga, för att från Åbo utbreda sig öfver Finland. Så blef denna stad utgångspunkten för alla verdsliga och andliga inflytanden vesterifrån, och dess läge försäkrar den derjemte fortfarande om rangen af Finlands första handelsstad.

16 Åbo stads historia är från 1157 till 1827 Finlands. Vuxet under skygd af svenska vapen, härjadt mångfaldiga gånger af vilda fiender, blomstrande och tidtals lysande i återskenet af den romerska hierarkin, nedtryckt af en afundsam ekonomisk lagstiftning, åter glänsande af vetenskapens första gryning i landet, skådeplats för så många hjeltebragder, så många lidanden, uppoffringar, patriotiska företag, ädelt nit och grumliga beräkningar, äger Åbo i smått samma minnen som Finland i stort, en tafla af starka skuggor, men ock, just derföre, af desto mer framstående dagrar. Stadens upphof var ett svenskt fäste, Åbo slott, anlagdt vid Aurajokis mynning, sannolikt, ehuru icke säkert, redan vid första svenska eröfringen 1157. Slottet skulle betvinga landet, men dess makt räckte blott få mil omkring, fiender ströfvade tätt under dess portar, handeln fick ej ro, och de några kojor, som efterhand uppstodo på flodstränderna närmast slottet, lades i aska af ett ryskt lemma startströfpartikommentar 1198. Under hela 1200-taletoriginal: 1200talet, som förgick under en nästan oupphörlig strid mellan kristendom och hedendom, svenskhet och finskhet, kom staden icke till någon betydenhet; den nämnes knappt, dess biskopar begrofvos i Rändämäki, och der var äfven domkyrkan. Men under biskop Magnus I begynte Åbo domkyrka att byggas omkr. 1292, och när den var färdig år 1300, ditflyttades med pomp och ståt den andliga maktens hufvudsäte. Det var måhända för tidigt, ty 18 år derefter föllo Ryssarne öfver staden, uppbrände den och plundrade domkyrkan på alla dess klenodier. Men svenska väldet i Finland stadgades 1323 genom Nöteborgska freden och från denna tid begynner Åbos lemma starthierarkiskakommentar och mest glänsande period, under hvilken sta|73|den, genom sin lemma startHenriksmessakommentar, sina tyska köpmän, sitt slott, sin kathedralskola och framför allt sin domkyrka, var en af de berömdaste i hela norden. Stora folkmassor sammanströmade hit, lockade af varubytet och aflaten. Åbo blef derigenom en rik stad, och på 1400-taletoriginal: 1400talet funnos här köpmän, som till domkyrkan testamenterade stora landtegendomar, stenhus och andra kosteliga lemma starthåfvorkommentar i fast och löst. Gudstjensten firades med utomordentlig prakt, isynnerhet under de mäktige kyrkofurstarne Hemming († 1367, kanoniserad 1514), Magnus II († 1452) och Magnus III († 1500) (se längre fram om domkyrkan) – en herrlighet, dömd att förblekna, när en nyare tids dager trängde obruten genom de fordom målade rutorna af Åbo domkyrka och de väldige prelaterne i stillhet multnade bort dernere i stenhvalfven. Åbo hade lemma startsedan 1293 äfven ett dominikanerklosterkommentar, det äldsta i Finland och hvars minne sedan qvarlefde i lemma startnamnet på en stadsdelkommentar. S:t Henriks källare var väl försedd, åtminstone med hembrygdt öl, och hvarföre icke äfven med vin? Sådant förstodo nog Tyskarne att införa från deras land, och de voro den tiden de rikaste köpmän i Åbo, hvars borgmästare och råd för det mesta valdes bland dem. Sedan biskop Hemmings tid (1354) fanns vid domkyrkan ett bibliothek i theologi och lagfarenhet, säkert icke vidlyftigt, men dyrbart på den tiden, och sedan 1355 en skola. Ja 1440 under den store Magnus inrättades i Åbo tillochmed ett lazarett, men det hade icke länge bestånd. Mynt slogos här ock vid flera tillfällen, och sedan 1435 hade lemma startkonung Eriks landsrättkommentar här sina sammanträden. Korteligen, ehuru man hvarken om stadens folkmängd eller välstånd har några detaljerade underrättelser, finner man af allt, att Åbo under 13- och 1400-talen var för sin tid mäktigt och rikt – den enda punkt i den finska norden, hvarest den germaniska medeltiden, med dess feudala och hierarkiska ståt, upplefde i någon glans och fick rådrum att utbilda sig efter sitt lynne.

17 Öfvergången från medeltiden och katholicismen till nyare tiden och reformationen skedde i Åbo under grufliga allmänna olyckor, hvilka, likasom genom en försynens skickelse, syntes vilja bereda det nya rum, genom att undanrödja lemma startända tillkommentar spåren af det gamla. Man vore frestad att tro någon mäktig finsk lemma starttietäjäspråk: finskakommentar, af hat till detta kristendomens stamhåll i landet, hafva förbannat Åbo alltifrån dess grundläggning till lågornas ständiga rof, knappt åter uppståndet ur askan, innan det ånyo sjunkit tillsamman i glöd och grus – så täta och förhärjande hafva i denna stad eldsvådorna varit. Året 1198 är nämndt. År 1425 nedbrann hela staden och 1429 åter den knappt nybygda östra delen, jemte kyrkan och klostret. Än lefde denna olycka i friskt minne, då 1459 åter hela staden lades i aska; 1473 brann en del deraf; 1522 nedbrann det sista katholska Åbo, under fejden mellan Erik Fleming och den be|68|ryktade danske Junker Wolf. Vådeldarne fortforo sedan med lika eller ökad våldsamhet. Åren 1537, 1546, 1565, 1569 och 1592 brunno hvarje gång betydliga delar af staden, men 1594 åter hela staden, då äfven kyrkklockorna smulto, samt 1601 den s. k. Mätäjärvi delen och 1603 åter största delen af staden. 1614, en afton då konung Gustaf Adolf spisade qvällsvard i Åbo slott, brast en plötslig vådeld ut, som lade hela slottet i aska. 1618 brann endast en mindre del, 1624 åter en stadsdel och 1656 staden öster om ån, 1678 åter några stadsdelar, 1679 flera gårdar, men 1681 på Trefaldighetssöndagen Hofrätten, rådhuset och skolan, hvarvid endast akademien, bibliotheket och några få gårdar blefvo räddade. Mindre förstörande voro eldsvådorna på 1700-taletoriginal: 1700talet; man räknade likväl åtskilliga sådana, större och mindre, tills år 1775 153 gårdar på engång afbrunno. Den sista stora, för Åbo i alla afseenden mest härjande eldsvådan inträffade 1827, hvarom mera nedanföre.

18 Det var icke nog att det sista katholska Åbo brann; år 1509 hade det blifvit lemma startlönligenkommentar öfverfallet och utplundradt nattetid af Danskarne under Otto Ruth; år 1521 hade dess siste katholske biskop, den ädle och redlige Arvid Kurck, jemte alla sina skatter och följeslagare, man kunde tillägga: jemte hela det gamla väldiga påfvedömet i Finland, gått till botten i Qvarkens vågor under flykten till Sverige – ett betydelsefullt slut! Lägger man dertill den härjande pesten år 1529, så finner man, att medeltiden i Åbo tog en ända med förskräckelse. Det nyare Åbo var, ehuru utvidgadt och vetenskapligt ryktbart, blott en efterglans af det gamla. Reformationen borttog, jemte biskoparnes makt, en stor del af stadens betydelse; konungarnes tillsatte höfdingar beherskade Åbo som en provinsstad, Tyskarne med deras rikedomar utflyt|74|tade och Gustaf I:s handelsreglementen voro icke de mest uppmuntrande. Lutherdomen hade predikats af Peter Särkilax; på S:t Henriks stol satt sedan 1528 en evangelisk biskop, Martin Skytte; lemma startsakristanenkommentar Laurentius Canuti hade hållit den första svenska messa i Åbo domkyrka; slutligen lemma start1554 delades stiftetkommentar, och ehuru det sedan återförenades, för att åter delas, var dock spiran tagen från det gamla biskopssätet, och lemma starthufvudstad blef Åbo först 1809 för andra gången, för att tio, aderton år derefter ännu engång nödgas abdikera denna värdighetkommentar. Andra minnen har Åbo från tiden efter reformationen, och lika dyrbara, fast icke lika lysande, som de katholska. Det var här Agricola öfversatte lemma startNya Testamentet på finskakommentar; det var här Brahe grundade och Rothovius invigde lemma startdet finska universitetetkommentar; här lärde den frimodige Terserus; den frejdade Stjernhöök; mathematikern Kexlerus; historikern Wexionius (Gyllenstolpe); de ädle Gezelierne; språkforskaren Juslenius; den outtröttlige kathederhjelten och häfdeforskaren Scarin; den klassiskt vältalige Hassel; ekonomen Kalm; den högt begåfvade Mennander, kyrkans, ej mindre än universitetets pelare; den ej mindre rikt begåfvade, men tidigt bortryckte Samuel Chydenius; kemisten och mineralogen Gadd; den flitige historikern Bilmark, Scarins medtäflare i kathederbragder; lagfarenhetens heros Calonius; den finska historiens fader, Porthan, oförgätlig i åminnelse; den för kyrka och stat lika inflytelserike och nitiske Tengström; den frejdade physikern Hällström och så många andra vetenskapens korade män, hvilkas namn fäderneslandet i tacksam hugkomst bevarar. Det var slutligen Auras böljor, som lyssnade till de första slagen af Kellgrens, Franzéns och Runebergs lyror. Och med sådana minnen är man aldrig fattig, äfven om tidens och olyckans stormar skulle förströ den yttre glans, den yttre makt, som engång tilldragit sig folkens blickar.

19 De öden Åbo för öfrigt genomgått efter reformationen ha tidtals varit ganska omskiftande. Eldsvådorna äro nämnda; äfven de första plundringarna. År 1521 i November stodo här heta strider. Det var Junker Wolf, som försvarade slottet mot biskop Arvid och lät upphänga de svenska fångarna*)Härom vidare under rubriken Åbo slott.. 1522 kom Severin Norby med sina Danskar; staden härjades, ett krutmagasin sprang i luften och åstadkom stor förödelse. Svårt led ock staden under brodertvisterna mellan Erik XIV och den förrädiske hertig Johan samt än mer i den blodiga striden mellan hertig Carl och Sigismund, der Åbo fick lida för slottets tappra försvar. 1588 härjade en svår pest. 1600-taletoriginal: 1600talet, under hvilket Åbo och Finland erhöllo, utom universitetet (1640), äfven sin särskilda hofrätt (1624), gick med alla sina krigiska bedrifter och uppoffringar förbi, utan att Åbo vidrördes af fiendehand; men väl skedde här öfversvämningar 1612 och 1685, äfvensom pesten år 1657 här grasserade. På hunger och lemma startdyr tidkommentar var heller ingen brist; åren 1649 och 1650, men i synnerhet året 1698, var här en sådan grufvelig hungersnöd, att man dess make aldrig mindes; och dock var Åbo jemförelsevis väl försedt. Hårdt led staden, likasom hela Finland, under Tolfte Carl. 1713 om sommaren trängde Ryssarne fram till Åbo. Allt hvad fly kunde, borgare, hofrättsmän, academici, alla flydde de öfver till Sverige,|69| och återkommo först 1721 efter freden, sedan lemma startstaden varit öde i nära åtta årkommentar. Stadens utseende var då ganska bedröfligt, kyrkan spolierad, månget hus begagnadt till stall, få fönsterrutor hela. Men Åbo repade sig snart åter, 1742 års ryska infall aflopp lindrigt och här slöt freden af år 1743 det nesliga krigets olyckor. 1775 års brand, som gjorde mången gata rakare, förmådde ej nedsätta stadens välstånd, som synes af att Åbo 1781 hade en handelsflotta af 2 047konsekvensändrat/normaliserat läster och importerade varor för den då högst betydliga summan af 105 000konsekvensändrat/normaliserat Rdr. Slutet på 18:de och början af 19:de seklerna voro måhända Åbos mest blomstrande period i nyare tid. År 1820, i sin lyckas lemma startaftonväktkommentar, hade Åbo 12,670 invånare och dess handel var betydlig, dess fabriker och skeppsvarf efter finsk måttstock ansenliga. Men längesedan vacklade redan den grund, på hvilken det fordom hade byggt sitt välstånd. De Österbottniska städernas uppkomst och handelsfriheter, hvilka Åbo förgäfves genom enständiga petitioner sökte inskränka, samt det på 1600-talet inrättade s. k. lemma starttjärukompagnietkommentar, hade till den grad inknappat dess handelsområde, och derigenom dess borgerskaps betydenhet, att Åbo, som i början på 1500-talet hade 4 borgmästare, i medlet af 1600-talet kunde nöja sig med 3 och slutligen med 2. För en kort tid sökte|75| alla de nya krafter, som sattes i rörelse af 1809 års förändrade politiska ställning, i Åbo sin medelpunkt; men Kejserliga plakatet af den 8 Juli 1817, som förklarade Åbo stift för Finlands erkestift, efterföljdes dagen derpå af ett annat, som förlade styrelsens medelpunkt och Kejserliga Senaten till Helsingfors, hvilket ock gick i fullbordan 1821. Nu syntes Åbo kunna trösta sig öfver missödet att hafva blifvit Finlands andra stad med vissheten att dock fortfarande vara sånggudinnornas och vetenskapens första. Men den olyckliga branden af 1827 samt universitetets derpå följande flyttning tydde på ett ödes beslut, som för ett nytt Finland hade bestämt en ny medelpunkt, med undanskjutande af den gamla.

20 Det var tisdagen den 4 September 1827. Staden syntes mera stilla än vanligt, ty studenternes rörliga slägte, som annars bidrog att gifva Åbo gator lif, var ännu kringspridt vida i bygderna och hitväntades först om en vecka eller par. Dagen hade varit halfklar och mild; en lindrig nordvest drog genom de ännu gröna löfven i akademieträdgården och pröfvade sina krafter på väderqvarnarna, som på alla höjder kring staden lemma startyfdeskommentar till hundradetal. Den skulle snart, lemma startförmäldkommentar med en rasande furie, pröfva sin styrka på värdigare föremål.

21 På slaget nio om aftonen, när gammaldags folk i Åbo släckte ljusen och läste sin aftonbön, begynte klockorna i domkyrkotornet att klämta. Elden hade kommit lös hos slagtaren Hellman. Man hade efter slagten lemma startskirat talgkommentar och denna tog eld samt antände trädhuset. Tjensteflickan, genom hvars oförsigtighet detta skedde, hade väl aldrig anat, hvilket redskap hon skulle blifva i försynens hand. En eldsvåda nattetid har äfven för den likgiltigaste något hemskt. Dock är det säkert, att mången Åbobo, när han hörde ropet »det brinner hos Hellmans!» tänkte vid sig sjelf: »nå Gudskelof, det är högt uppe vid stora Aningais gatan!» och manade sina skrämda qvinnor att lägga sig i ro och icke väcka barnen. Ack, snart skulle han spörja, att denna natt sofvo i Åbo allenast de döda! Genast från början visade elden ovanlig våldsamhet. Inom en timma stod hela Aningais trakten i låga. Nu begynte man frukta för hela nordvestra delen af staden på högra sidan om ån, och en mängd bergade saker flyttades i stor hast dels öfver bron, dels på båtar öfver till bekantas hus på venstra åstranden. Men hvem målar de flyendes fasa, då omkring kl. 10 den dittills saktmodiga vinden plötsligen syntes vexa till en hvinande orkan, som dref en sky af gnistor och hela eldbränder öfver kyrko- och klosterqvarteren! I förlitande på elfvens skydd hade man här varit alltför säker; några man, placerade på de mest hotade taken, hade måhända varit tillräckliga att rädda Åbo, och allmänt antog man att förstörelsen funnit en gräns vid ån, om blott studenterne funnits i staden. För sent blef man varse de glimmande gnistorna på taket af Professor Hällströms tvåvånings hus; de tände, och nu hade förödelsen sprungit öfver sitt första råmärke, för att utan hejd fullborda sitt gräsliga verk.

22 Der stod i hela sin vördnadsbjudande storhet den åldriga domkyrkan, dess höga fönster glimmade i eldskenet som den sista glansen af en döendes ögon och klockorna fortforo att väcka, om möjligt, hela Finland till värn mot den national-olycka, som hotade det. Men klockan 10¼ tystnade klockorna, och deras tystnad var ännu hemskare än deras nödrop. Det tjärade spåntaket hade fattat eld och brann som fnöske, lågorna smögo sig på engång nedåt och uppåt, våldförde de dödas ben i lemma startgrifternakommentar och slingrade sig upp genom tornets inre, smälte dess kopparbetäckning, jagade kajorna ut ur deras sekelgamla tillflyktsorter och slogo genom gluggarna upp till otrolig höjd.

23 lemma startI detta ögonblick, klockan strax efter 11 på aftonen, såg man Åbo brand på 42 mils afstånd i NyCarlebyoriginal: Ny-Carleby.kommentar

|70|

24 Domkyrkans brand och det stormmoln af gnistor och rök, som derifrån jagades öfver den öfriga staden, gjorde all räddning åt detta håll omöjlig. Hela Mätäjärvi stadsdel och stora Nylandsgatan uppslukades jemte det mesta af kyrko- och kloster-qvarteren. Universitetshuset, hofrättshuset, packhuset, stadshuset, presidentshuset, landshöfdinge residenset, ja sjelfva bron öfver Aurajoki uppgingo i lågor. Elden var så våldsam, att vattnet i ån kändes varmt och fönsterrutorna på observatorium, som ligger högst upp på Wartavuori och 200 alnar från närmaste hus, bugtades och mjuknade af hettan samt syntes färdiga att smälta. Halfbrända papperslappar, ja sedlar, bortflögo med stormen ända till Sagu, fyra mil från staden, och gåfvo i veckotal derefter nejdens nyfikna ungdom ämnen till nya efterspaningar och nya fynd.

|76|

25 Alla menniskokrafter erkände i dessa förfärliga ögonblick sin vanmakt och det vore hårdt att tala om försumlighet der, hvarest ett okufveligt öde syntes leka med alla ansträngningar. Eldens våldsamhet och nästan samtidiga spridning öfverallt åstadkommo en förvirring, omöjlig att beskrifva. På släckning var icke att tänka. Mången såg med en resignation, som gränsade till liknöjdhet, sitt hus och sina egodelar uppsväljas af den framvältande eldsmassan. Andra vredo förtviflade händerna och kunde med möda afhållas från att störta sig i lågorna. Åter andra sågos vandra ur sitt antända hus med en bok, en kastrull, en paraply eller andra effekter af mindre värde, medan dyrbarheter, silfver, tillochmed reda penningar qvarlemnades. Många flyttade sin bergade egendom från hus till hus, från ställe till ställe, der de ansågo den säkrast, men om få ögonblick kastade sig elden äfven dit. Så hände att mången nödgades flytta fem till sex gånger, och för hvarje gång förlorades en del och en annan del sönderbröts eller annars skadades. På backar och åkerfält utanför tullarna samlades slutligen en om hvartannat släpad massa af alla möjliga bohagsting; här tillbragte hundradetals husvilla familjer den kulna höstnatten; här söfdes gråtande barn, hvilkas hunger stillades med de få qvarlefvorna af fordom rika förråder; här sökte föräldrar sina förvillade barn, män sina hustrur, och mången förblef ända till följande dagen i den grymmaste ovisshet om de sinas öde. Nummis, Reso och S:t Mariæ, Lundo, Pemar och Piikkisoriginal: Piikis prestgårdar fingo mottaga en stor mängd flyktingar, och de öfriga inqvarterade sig i kringliggande byar.

26 Branden och förvirringen fortforo långt inpå onsdagen, och under tidtals vexlande stormhvirflar ilade elden framåt, ehuru långsamare och motad af ökade ansträngningar, tills dess framsteg om onsdagsaftonen i någon mån hejdades. Utan att söka nya rof, fortfor dock branden ibland ruinerna hela följande natten och nästan hela thorsdagen; ja på förmiddagen denna dag antändes ett helt hemman i Raunistula by nära Aningais tull och nedbrann hastigt. Oaktadt upprepade vattenbegjutningar och tillochmed regnskurar, glimmade glöd och tidtals upplefvande lågor ända till söndagen, och de afbrända murarna kändes heta ännu flera dagar derefter. Men så fanns ocksåoriginal: ochså föga mer för lågorna att förtära. Hvilken anblick för de tillfälligtvis frånvarande stadsbor, som onsdagen och thorsdagen återkallades af det kring hela Finland med otrolig hastighet*)Redan onsdagsaftonen säges ryktet om Åbo brand hafva kommit till Wasa på 34 mils afstånd. flygande olycksbudet! Af det nyss så blomstrande Åbo återstod knappt en åttondedel, nemligen några hus vid Aningais tull högst uppe vid Linväfvaregatan, den s. k. Puolalabacken, gårdarne från societetshuset och Assessor von Hellens hus jemte Nystaden ned åt slottssidan, fem gårdar i ändan af stora Klostergatanoriginal: Klöstergatan, erkebiskopshuset och Theologiæ Professorn D:r Lagi gård samt några mindre gårdar på backen till höger om stora Nylandsgatan. Allt det öfriga var ödelagdt och visade blott en förfärlig skog af nakna murar och skorstenspipor. Ofantliga voro förlusterna. Man har beräknat, att endast i Svenska lemma startbanko- och riksgäldssedlarkommentar omkring en million riksdaler uppbrunnit eller förkommit. Otaliga enskildes välstånd hade fått ett oboteligt slag, men det allmännas förlust var ännu vida större. Man behöfver endast nämna universitetets. Genom bibliothekets fönster hade lågorna först inrusat: hela den dyrbara boksamlingen, som genom Porthans och hans efterträdares nit sedan 50 år högst betydligt ökats och innehöll många dokumenter af oskattbart värde för den finska historien, språkkunskapen och lagfarenheten, låg i aska; blott några hundrade band, som tillfälligtvis voro utlånade, kommo sedan till rätta. Bland dessa befunnos lyckligtvis den dyrbaraste samlingen af forntida dokumenter, neml. Åbo domkyrkas ryktbara lemma start»Svartbok»kommentar; af lemma startFredenheims för finska medeltiden vigtiga samling af påfliga bullor var afskrift tagen.kommentar Deremot gingo hela lemma startGezeliernas manuskript-samlingkommentar; de flesta lemma startfrån Porthans boksamling inköptakommentar verk, hvaribland flera försedda med hans egenhändiga anteckningar*)Oersättelig var förlusten af lemma startJuslenii finska lexiconkommentar, interfolieradt och fullskrifvet med anmärkningar af Porthan. Det tillhörde D:r Z. Topelius och brann i sedermera Lektor C. N. Keckmans rum.; hela den medelst räntefritt lån ur finska statskassan|71| inköpta lemma startHauboldska boksamlingenkommentar, som kostade 63 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co Ass. och inkom till bibliotheket 1826; slutligen äfven domkapitlets och hofrättens arkiver, samt många andra samlingar af stort värde,|77| förlorade. Consistorii Academici handlingar räddades till största delen, derigenom att de på stege nedburos genom ett fönster i öfra våningen, dock bära de tydliga märken af eld och vatten. Nästan alla universitetets öfriga vetenskapliga skatter, den redan ganska rika myntsamlingen och det ännu rikare naturalhistoriska museum, som bland annat ägde 15 000konsekvensändrat/normaliserat species vexter och 15 344konsekvensändrat/normaliserat mineralstuffer, äfvensom botaniska trädgården, physiska kabinettet, kemiska laboratorium m. m. drabbades af samma undergång. Medlersta delen af universitetsbyggnadoriginal: universitetsbygnad förblef dock någorlunda oskadad, hvarföre huset ock sedermera återställdes, för att tjena till andra ändamål*)Neml. som embetsrum för Kejs. hofrätten, länestyrelsen, domkapitlet, bankens vexelkontor och postkontoret., än det ursprungliga.

27 Från alla trakter af Finland skyndade hjelpsamheten att bispringa de brandskadade, dels med lifsmedel och andra förnödenheter, dels med penningar. Ej utan rörelse läser man i de vidlyftiga förteckningarne öfver dessa gåfvor mången daglönares, mången fattig enkas namn, hvilka med glädje gifvit sin ringa skärf, äfven de. Från flera orter i Ryssland, Sverige, Danmark och Tyskland inflöto likaledes penningegåfvor. Mest storartadt var dock det i sanning kejserliga understöd, hvarmed H. M. Kejsaren och Finska styrelsen hastade att lindra det olyckliga Åbosoriginal: Abos nöd och, så vidt möjligt, godtgöra följderna af den förfärliga tilldragelsen. H. K. M. behagade nemligen under d. 9 Okt. 1827 förordna; 1) att 300 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. B:co Ass., till hälften af finska stats- och till hälften af militiæmedlen, skola tilldelas dem af Åbo stads invånare, hvilka genom branden förlorat sin egendom; 2) att en fond af 1 million 400 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. s. m. må bildas, för att till byggnadersoriginal: bygnaders uppförande under sex års tid tilldelas stadens brandskadade gårdsägare, såsom räntefria lån med 2 procents årlig afbetalning; 3) att finska brandförsäkringskontoret må genom ett understöd af 300 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. s. m. försättas i stånd att uppfylla sina förbindelser; 4) att till domkyrkans iståndsättande 15 procent af salt-tullen anslås under sex års tid; 5) att Åbo stads invånare i tio års tid erhålla eftergift af alla kronoutskylder; 6) att stadens handlande, äfven under tio års tid, befrias från erläggande af tull för utskeppade varor; 7) att brandskadade, som uppföra eller reparera hus, befrias från inqvartering, för stenhus i femtio och för trädhus i tjugu års tid; samt 8) att universitetets byggnadsfondoriginal: bygnadsfond ytterligare i 30 års tid (t. o. m. 1868) må åtnjuta de densamma år 1822 tillförsäkrade tullafgifter för utskeppad ved, bräder, beck och tjära. Dessutom förordnar H. K. M., under samma datum, att de tillförene (1824) åt den blifvande ecklesiastika pensionsinrättningen anslagne inkomsterne af lediga pastorater i Finland må från d. 1 Maj 1827 i trettio års tid komma det finska universitetet till godo.

28 Såväl i följd af denna utmärkta frikostighet, som ock genom dess inbyggares drift och samfundsanda, uppstod Åbo ganska snart föryngradt och förskönadt ur sin aska. Inom få år reste sig dess gator bredare och rakare än förr på ömse sidor om ån, och blott den närmast slottet belägna stadsdelen samt erkebiskopsgården, akademiehuset och observatorium erinra ännu om det Åbo, som gick upp i lågor 1827. Man har anmärkt, och kanske ej utan skäl, att dessa nya breda gator, med sina oftast låga hus, och glest befolkade som de äro, gifva en ödslig anblick. Kanske tränger sig dervid på betraktaren en aning om att Åbo icke mera är hvad det var före sin olycksdag. Man erinrar sig, nästan mot sin vilja, att man dock står i det fordna Finlands fordna hufvudstad, som icke mera är sig sjelf; på en minnesdiger, men härjad och förvandlad strand, som inga rikedomar mera förmå göra till hvad den var, till sånggudinnornas hem och statens hjerta. Blott den vördiga, sköna domkyrkan talar till ögat om en förfluten tid och påminner om att Åbo ännu är den finska kyrkans medelpunkt. Det förekommer en, som hade Åbo afklädt sig all verldens makt och ära, för att, lik en botgörare, behålla endast sin himmelska arfvedel qvar.

29 Men denna ofrivilliga känsla försvinner till en del när man nalkas åstränderna med deras tvenne prydliga broar och ser den lifliga trafiken af båtar och fartyg, som komma och gå, eller när man vandrar utåt skeppsvarfvet eller det lemma startnya bomullsspinnerietkommentar och den lemma startmekaniska verkstadenkommentar samt betraktar all den rörlighet, som der råder. Man finner då, att Åbo, förutom sin värdighet af kyrkligt residens, äger ännu ett annat vigtigt företräde i behåll|78| och sannolikt skall, förmedelst sitt läge, äga det i alla tider; det att vara Finlands första handelsstad. Ett sådant företräde är i alla länder af vigt, ty med ett lands materiela välstånd stiger eller sjunker dess allmänna kultur. Men för Finland i synnerhet – för det fattiga Finland, med dess föga begag|72|nade hjelpkällor, med dess i linda liggande industri och dess brist på företagsamhet – är en ställning sådan som Åbos af stor betydelse, och det äger i denna ställning, jemte dess ära, äfven dess pligt att genom föredömen verka godt. Man måste erkänna, att Åbo de sednare åren uppfattat denna sin nya bestämmelse på ett sätt, som för det är hedrande, och som för det öfriga landet måste blifva af en lifvande inverkan.

30 Staden äger i lemma startafhysta ägorkommentar 2 504konsekvensändrat/normaliserat ½ tunnland, förutom de till magistratens aflöning donerade lemma starträntornakommentar från 13 närbelägna hemman. Den sednast fastställda stadsplanen upptager en vidd af 980 tunnland samt är indelad i 10 stadsdelar, 201 qvarter och 838 hela tomter, derå 40 sten- och 526 trädhus finnas af privata uppförda. Taxeringsvärdet utgjorde 1 181 890konsekvensändrat/normaliserat Rub. Silfver. Publika byggnaderoriginal: bygnader äro slottet, domkyrkan, universitetshuset, observatorium (der navigationsskolan nu är förlagd), grekiska kyrkan, en militärkasern, gymnasiihuset, skolhuset, brigadchefshuset, spinnhuset, kurhuset för sinnessjuke, rådhuset, stadshäktet, flickskolan, feberlazarettet, fattighuset, societetshuset, theaterhuset, Kejs. Finska Hushållningssällskapets gård, 2 vårdtorn och ett allmänt kokhus, alla af sten och till en del ganska ståtliga, samt af träd kommendantshuset, en kasern, biskopsgården, 5 proviantmagasiner, 2 bagerier, länelazarettet, lankasterskolan, packhuset, konfiskationsmagasinet och ett spruthus.

31 Bland promenader förtjena omnämnas esplanaderna vid domkyrkan, den s. k. »parken» med dess lilla värdshus och isynnerhet Kuppis trädgård med sin af ålder ryktbaraoriginal: ryktkara S:t Henriks källa, hvars undergörande kraft numera pröfvas af en stor mängd vattumän, som der turvis svettas och isas efter lemma startgräfenbergska methodenkommentar. Äfven det sköna Runsala med sina lummiga eklunder är för två år sedan af staden inlöst och utarrenderas nu i mindre lotter för villors anläggande, hvarigenom Åbo fått en förut saknad tillgång på uppfriskande sommarnöjen.

32 Utom redan nämnda auktoriteter och inrättningar, finnas i Åbo rådhus- och kämnersrätter, poliskammare, postkontor, tullkammare, fruntimmersskola, handelsskola, söndagsskola, finska trädgårdsodlingssällskapet och finska bibelsällskapet. Staden har en finsk och en svensk luthersk församling; endast 11 grekiske trosbekännare uppgåfvos vara här bosatte år 1841. År 1845 hade Åbo 14 278konsekvensändrat/normaliserat invånare. År 1841 underhöllos på stadens bekostnad 949 fattige, för hvilka kostnaden steg till 7 500konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r. Såväl magistraten, som handels- och handtverksgillena hafva genom årliga sammanskott bildat kassor till understöd för behöfvande delägare.

33 Staden har 52 lemma startöppna salubodarkommentar, 90 handlande och 60 lemma starthökarekommentar. Dess handelsflotta bestod 1847 af 50 fartyg om inalles 5 423konsekvensändrat/normaliserat lästers drägt, ett lästetal, som endast öfverträffas af Björneborgs. Tullen för inkommande varor 1847 utgjorde 160 114konsekvensändrat/normaliserat Rub. 2 k. och för utgående varor 3 657konsekvensändrat/normaliserat Rub. 94 k. Silfver. Bland exportartiklarne äro bjelkar och bräder samt stångjern och smör de mest inbringande. Största importvärdet utgår för bomullsgarn och tyger, kaffe, socker och salt. lemma startFrimarknaderkommentar hållas i Januari (den af ålder ryktbaraoriginal: ryktkara lemma startHenriksmässomarknadenkommentar), Februari, Juni och September månader. Staden har lemma startett berömdt skeppsvarfkommentar, der både örlogsmän och lemma startSitkafararekommentar lemnat stapeln. Hamnen för större lastade skepp är belägen 3 verst från staden vid Beckholmen. Smärre fartyg inlöpa upp till sjelfva staden genom en med ån i förbindelse stående kanal, till hvars muddring man för 12 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r anskaffat ett mudderverk. Bland ortens fabriker äro den lemma startmekaniska verkstadenkommentar, bomullsspinneriet, spelkorts- och tobaksfabrikerna de betydligaste. – Handtverkare finnas 182 med 736 gesäller och lärlingar, förutom timmermän, lemma startformänkommentar m. m. Staden har 18 värdshusoriginal: värdhus och 3 konditorier. – Stadskassan lemma starthäftade 1844 för en skuldkommentar af 106 171konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r, deraf dock 92 857konsekvensändrat/normaliserat Rub. voro räntefria.

34 I nejderna kring Åbo märkas för öfrigt Kuustö gamla slott i Piikkis socken, hvarom mera längre fram. I samma socken ligga frälsegodsen Bussila och Arlaks. I S:t Karin märkas Lill-Heickilä,tillagt av utgivaren fordom kungsgård om 5 lemma startmantalkommentar,tillagt av utgivaren samt godsen Ispois och Koristo. Pargas består af idel öar, hvaribland 6 större, Ålön, Torfön, Lemlaks, Lielaksoriginal: Leilaks, Kirjala och Pargas. Kalkbrotten äro här ganska|79| betydliga. Pemar ligger öster om Piikkis kring ån af samma namn; här ligger Meldola sätesgård. Sagu ligger åter söder om Pemar och äger, bland äldre gårdar och gods, Runa-gård, Saustilaoriginal: Saultila, Westis, Saursalo och Kärkis.

35 V. Haliko härad utgör östra delen af Egentliga Finland och omfattar soknarna Kimito (Kemiöspråk: finska) med Dragsfjärds, Westanfjärds och Hiitis kk., Bjerno (Perniöspråk: finska) med Finnby och Öfverby kk., Kisko med Suomusjärvi k., Kiikala, Uskela med S:t Bertils k., Haliko med Angelniemi k., samt en del af den till Tavastland räknade Somero socken.|73| Marken är här något ojemnare, stora fjärdar inskjuta från hafvet, och Tavastlands sjöar skicka hit sina förposter. Salo å och den tvågrenade Bjerno å genomflyta landet, som är bördigt och ypperligt odladt. – I Haliko märkas Åminne sätesgård, som äger lemma startjus patronatuskommentar i socknen; Wiurila (hvarom mera längre fram); Wuorentaka; Lempilä och Naapala adeliga gods. Angelniemi kyrka är belägen på norra udden af Kimito ö. Uskela äger Kirjakkala jernbruk och Juvankoski pappersbruk. Kisko har en temligen betydlig sjö, Kiskojärvi. I Bjerno märkas Koskis, Kusto och Tykö jernbruk (hvarom mera). Kimito ligger helt och hållet på ön af samma namn, den största vid Finlands södra kust. Här ligger Björkboda jernbruk (hvarom mera) samt ett ansenligt kalkstensbrott. Gamla adeliga gods äro Sjölaks, Gästerby och Fröjdböle.

36 Bland de till Egentliga Finland hörande församlingar uppgifves svenska språket vara allmänt rådande, eller åtminstone vida öfvervägande i Kuustö, Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär, Iniö, Dragsfjärd och Westanfjärd. Blandad finsk och svensk befolkning anträffas i Åbo, Kakskertaoriginal: Kaxkerta, Piikkis, Sagu, Willnäs, Rimito, Kimito, Bjerno, Finnby, Öfverby, Hiitis, Koskis, Tykö. Öfriga församlingar äro antingen rent eller vida öfvervägande finska.

Egentliga Finlands Minnen.

37 Detta landskap har icke samma rikedom på krigiska minnen, som månget annat i Finland. Eller rättare: tidens vält har jemnat spåren efter mången förödande fejd, som utkämpats inom Egentliga Finlands gränser, och endast från sextonde seklets dunkel glimmar en mera lysande glans af vapen och ridderliga bragder hit öfver till våra dagar. Det är då kring Åbo slott dessa minnen samla sig och skola jemte detta omtalas. De flesta och bästa af Egentliga Finlands hågkomster äro, så att säga, kultur-minnen, rotade dels i kristendomens och kyrkans grund, dels i universitetets fruktbara jordmån. Från båda skördefälten skola vi plocka några ax – några allenast, och efter tidsföljden, ty skörden är rik, men samlarne härtills få och ladorna trånga.

1. Legenderna om Sanct Henrik.

38 lemma startEn finsk runa (Kantelet. III, 7)kommentar berättar härom följande.

39 Fordom vuxo tvenne bröder. Tavastlandets Henrik var den ene, och han fostrades i ett kål-land. Konung Erik var den andre, och han vardt en mäktig man i Sverige.

40 Tavastlandets Henrik sade åt sin broder konung Erik: låtom oss draga ut att döpa de odöpta länder, i hvilka ingen prest finnes! Konung Erik svarade sin ädle broder Henrik: men om träsket är ofruset? om den slingrande floden är öppen ännu? Tavastlandets Henrik sade: vore ock så, nog kringgår jag Kjulo träsk, nog kommer jag förbi den slingrande floden.

41 Alltså spände de i redet unga fålar, redde släden i ordning, ställde korgen på dess sprintar, lade kanterna på medar och fejade de små beslagen. Derpå gåfvo de sig ut och färdades tvenne vårens dagar och tvenne nätter efter hvarandra.

42 Då sade konung Erik till sin ädle broder Henrik: hungern kommer öfver oss, ty hvarken ha vi ätit eller druckit eller tagit någon rast. Henrik svarade: Lalli bor der bortom viken, här framom udden rätt väl till pass; hos honom vilja vi äta och dricka och taga oss hvila.

|80|

43 Illa möttes de vid Lallis gård. Kerttu, den oförskämda värdinnan, utfor mot dem i hårda ord. Men Tavastlandets ädle Henrik tog dock hö åt sina hästar och bröd ifrån ugnen och öl ifrån källarvrån; dock lade han penningar i stället för allt hvad han tog. Och sedan bröderne ätit och druckit och rastat här, foro de vidare fram.

44 Dock efter en stund kom husbonden Lalli hem till gården. Strax vände hans elaka hustru sin tunga till lögn och sade: här har man farit fram med plundring medan du var borta, här har varit folk, som ätit och druckit och rastat här. De ha tagit hö för sina hästar och bröd från ugnen och öl från källarn och för allt detta ha de lemnat sand och grus i stället.

45 lemma startsparrenkommentar invid ugnen satt en herde. Han sade till qvinnan: förvisst har du nu ljugit. Och till mannen sade han: sätt ej tro till hennes onda pladder! Men Lalli, den ondskefulle mannen, hvars hela slägt var lika ondskefull som han, tog sin bästa ridhäst och sitt långa spjut samt förföljde de resande herremännen.

46 Men der desse färdades fram yttrade till dem deras trogne träl: mig tyckes jag hör bakom oss ett gny; skall jag pådrifva hästen bättre? Tavastlandets Henrik sade: hör du bakom oss ett gny, så må du icke pådrifva hästen. Trälen sade: men om vi upphinnas? om vi kanhända mördas! Hans|74| herre svarade: göm dig bakom stenen der och lyssna till hvad som föregår. Om jag blir upphunnen och kanhända mördad, så hämta upp från drifvan mina ben, lägg dem på en med oxe förespänd släde och för dem till Finland. Der du märker att oxen tröttnar, der må en kyrka uppföras, ett heligt kapell invigas, och der må presten förkunna det heliga ordet för allt folk!

47 När en tid var förliden, kom den onde Lalli hem till sin gård igen. Då sade till honom herden vid sparren: hvar har Lalli fått sin mössa? hvar har den onde missdådaren tagit biskopsmössan? Och Lalli vardt full af ånger och ryckte mössan från sitt hufvud, men med mössan följde allt hans hår och hufvudsvål, och med ringen från hans finger följde fingrets kött. Alltså drabbades den ondskefulle mannen, missdådaren, biskopsmördaren, af himlens hämd och fick af verldens herre sin lön.

48 Dessa äro runans ord, och är det dessutom sagdt, att Lalli, som af en del säges varit hemma från Killais by, tillförene blifvit af bispen straffad för mandråp och derföre velat hämnas. Hvarom samt om andra helgonets under Messenius i sin lemma startfinska rimkrönikakommentar förmäler följande:

»En som manslag gjort

Det kyrkjostraff förtryter stort,

Och thy han Bispen ihjälslog,

Då hans själesörjare drog

Öfver Kjuhlo träsk och sköflar

Hvad der fanns med sina böflar,

Högg fingret af för ringen skull,

Som ett signet, gjordan af gull,

Den af Guds vilja så försvann,

I snön honom ej återfann.

Med mössan månde värre gå,

Som han satte sitt hufvud på;

Hvilken, när han henne aftog,

Hår och hud tillika afdrog.

Dock mera straffad, som en skref,

Af Gud och menniskor han blef.

I Nous kyrka, som bygd var då*)Hvilket skedde der den nämnda oxen tröttnade.,

Sin månde den helge man få

Begrafning; men på samma år,

Då isen var allt smällt den vår,

Fanns fingret och ringen igen

I en isklump, som intet mehn

Af solens heta hade fått,

Röjd af en korp, har jag förstått.

På det rum, eller hardt hos när,

Hvar Sancte Henrik dödad är,

Litet grund eller holme var

Trä-kapell en from man byggt har

Fordom söker mycket folk dit,

Der sin gudstjenst gör med all flit,

|81|

Och i Juni månad hvart år

Af stort samqväm der marknad står.

Lallen förbannar hvar och en

Som deras apostel dödsmehn

Gjorde, i Saris bodde han,

Var en ovärdig frälsesman.»

50 Dessa äro lemma startlegenderna om Sanct Henriks underverkkommentar: Det första. När han skulle visitera Norr-Finland, kom han till Masko härad och Nousis sokn; der hafver mött honom en orm, på hvilken han spottat, och strax har ormen sjunkit i berget, hvarest ännu i stenen synes en orms liknelse, och berget kallas så länge verlden står Ormberget, Kärmeen kalliospråk: finska. – Det andra. När Sanct Henrik vardt död och funnen, inlades först hans lekamen i en boda hos en bonde i Topois by, och som ett vidunder står denna boda ännu i dag (1674) och kallas Sanct Henrics boda. – Det tredje. När Sanct Henrik var död, hafver vid Johannetiden en blind gubbe med sin son dragit öfver Kjulo träsk och sonen blifvit varse en korp, som hafver suttit på en isklimp och huggit till med sin näbb, dock intet förstått hvad det vara skulle och sådant för sin blinde fader berättat. Fördenskull bjöd fadren honom ro dit, för att se åt, och när de kommo, så blefvo de varse, att der låg ett finger med gullring uppå, den korpen högg till, och när de kommo närmare, flög korpen sin väg och lemnade fingret qvar. Sedan tog gubben fingret och ringen och strök dermed sina ögon, och strax fick han sin syn igen.

|75|

51 Det fjerde är redan sagdt om bispens mössa. Och Lallis lemma startbelätekommentar utan hufvudhår ligger vid S:t Henriks belätes fötter och bär mössan på sina händer. Detta berättar lemma startAlbertus Davidiskommentar, pastor i Nousis 1674. Men Sanct Henriks krönika har än vidare under att förtälja. Det femte. I Kaisalum by voro en fader och en moder, som svepte sin döde son, och när de åkallade S:t Henrik, blef sonen återställd till lif och helsa. Det sjette. Likaledes var Antons dotter i Wehmo, då hon allaredan sörjdes af sina föräldrar som död, genom S:t Henriks åkallande återställd till helsa och lif. Det sjunde. I Sastmola plågades en qvinna af svår tvinsot i tre års tid. Men så snart hon åkallade helgonet och gjorde ett löfte, blef hon genast frisk igen. Det åttonde. En munk vid namn Erland hade i sex år en svår hufvudvärk. Denne lofvade att, om han blefve återställd, ville han framför helgonets bild upphänga ett vaxhufvud samt städse hålla helgonet i största ära, och sedan han lofvat detta, blef han från sin vånda befriad. Det nionde. En qvinna i Kyro led ett års tid af en svår blindhet. Hon åkallade S:t Henrik och lofvade en vallfart samt blef frisk. Det tionde. En man i Kyro hade en af sendrag hårdt förkrympter fot och lofvade att, derest han genom helgonets förböner blefve frisk, skulle han till fots vallfärdasoriginal: valfärdas till dess graf. Och så skedde. Det elfte. En kyrkotjenare vid namn Ingo såg sin förstfödda dotter kämpa med döden, och intet botemedel fanns. Då nu flickan var såsom död och fadren af sorg halft bortkommen, hörde han en röst säga; hvarföre åkallar du ej S:t Henrik? Och en gammal qvinna, som stod nära intill, sade: gör löfte åt S:t Henrik, lemma startförthykommentar han sjelf begär detta löfte af dig. Då lofvade Ingo att hans dotter skulle fasta hvarje år vid Henriksmessotiden och besöka helgonets graf, och strax uppsteg flickan lemma starthelbregdakommentar. Det tolfte. Någre män från Kumo hade under skjälskytte råkat ut för en svår storm och fruktade att förlisa, men åkallade helgonet; strax blef hafvet lugnt och de sluppo döden. Det trettonde. Gudmund, bispens i Åbo tjenare, var rest till Vestergöthland och tog in hos en prest i Sandhem samt drack om aftonen till S:t Henriks minne. Deråt log presten och sade: är denne ett helgon, så må han lemma startnäpsakommentar mig, om han det gitter. Om natten derefter fick presten en ytterst svår värk i alla leder och förstod nu att det var helgonet. Strax lofvade han att alla år fasta vid Henriksmessotiden, och blef så åter frisk igen.

52 Men huru nu dermed må sig förhålla, så är dock visst, att Åbo domkapitel ännu i dag bär i sitt vapen en afhuggen tumme. Och Sanct Henriks ben begrofvos först i Nousis kyrka, och fördes derifrån till Åbo år 1300, hvarefter biskop Hemming lät inlägga dem i ett silfverskrin och biskop Magnus Tavast säges hafva försilfrat helgonets armar och hufvud. I Åbo domkyrka förvarades dessa öfverlefvor till det ryska infallet 1713, då de förkommo och sägas hafva blifvit af grefve Douglas förde till Petersburg. Men Sanct Henrik sjelf ärades allt under påfveväldets tid som Finlands skyddspatron, den der i all evighet står inför Herrens Guds thron och manar godt för Finlands folk. Och hans beläte|82| sågs ännu länge i lutherska tiden i många kyrkor, såsom man ock visar flera ställen, tillochmed hus, der han skall hafva predikat för hedningarna.

2. Reso kyrkas byggnadoriginal: bygnad.

53 lemma start(Folksaga. Mnemosyne 1821.)kommentar

54 I fordomtima, sedan Reso församling på en sockenstämma om våren Valborgsmessotiden beslutit att åt sig uppbygga en prydlig stenkyrka, öfverlemnade sokneboerne vördsamligen åt sin kyrkoherde omsorgen att dertill utse en skicklig byggmästare. Kyrkoherden, ehuru nitisk för saken och beredvillig att efterkomma församlingens önskan, råkade dock härvid i största förlägenhet, emedan han icke visste hvarifrån en skicklig kyrkobyggare vore att fås. Fördjupad i sina bekymmer häröfver, vandrade han en vacker sommarafton, något före den heliga trefaldighetstiden, utmed stora landsvägen, och trött af vandringen, satte han sig på en sten invid vägen. Efter en stund kom långs vägen en välklädd man, som höfligt frågade honom hvartåt prästgården vore belägen. Den okände sade sig ha hört omtalas att Reso församling ämnade bygga en ny kyrka, och ville han derföre anmäla sig hos kyrkoherden som byggmästare. Med glädje gaf presten sig tillkänna såsom den han sökte och bjöd honom med sig hem. Här undfägnade pastorn sin gäst på det bästa och erfor nu att han var en vandrande mästare från vida aflägsna främmande länder och att han, emot en måttlig betalning, åtoge sig att ännu innan hösten uppbygga åt församlingen en vacker kyrka. Sitt namn uttalade han med så främmande ljud, att presten knappt kunde eftersäga det. Dagen derpå sammankallade presten sockenstämma, framlade den nykomne mästarens ritning till kyrkan och de af honom föreslagna betalningsvilkoren; allt beviljades af de förnöjde sockenmännen, och nu bortgick mästaren, för att, som han sade, skaffa sig arbetare och medhjelpare till byggnadenoriginal: bygnaden.

|76|

55 Några dagar derefter återkom han med en enda karl. Presten, som blef något stött att se honom så litet ordhållen, frågade när hans omtalda medhjelpare skulle infinna sig. Hvarpå han ganska kort svarade, att han nog skulle komma tillrätta med denna enda. Detta gjorde han äfven. Mästaren framförde sjelf alla stenarna och uppförde murarna, och den andre arbetade natt och dag i smedjan. Det led med arbetet otroligt hastigt, och redan vid skördetidens slut var kyrkan taktäckt och blott inredningen och putsningen återstodo. Af allt detta tog sig presten anledning att misstänka, det icke allt stod rätt till med dessa flinka kyrkobyggare och beslöt derföre yppa sin fruktan för en gammal vän, hvars råd han under så betänkliga omständigheter ville inhämta. Till denna sin vän, som bodde i en aflägsen del af socknen, begaf han sig tidigt om morgonen före lemma startKorsmessodagenkommentar och beskref för honom de okände byggmästarnes underverk. Denne sade sig nu med visshet kunna försäkra, att kyrkobyggarne voro ingenting mer eller mindre än tvenne mäktiga bergtroll, som, snåle efter församlingens silfverpenningar, iklädt sig menniskohamn och åtagit sig byggnadenoriginal: bygnaden. Dock, tillade han, känner jag en utväg att göra dem ett stort spratt, hvarigenom de skola blifva de efterfiskade penningarne förlustige. Dertill behöfves blott, att vi på något sätt söka utleta deras verkliga namn; känne vi engång dessa, så är all deras makt öfver oss och byggnadenoriginal: bygnaden alldeles upphäfven, och församlingen kan då tryggt gläda sig öfver att äga en prydlig kyrka samt dessutom sina penningar i behåll.

56 Lugnare till sinnes, återvände nu presten hem mot aftonen, men som han beständigt grubblade på sin gamle väns ord, tog han miste om vägen och märkte ej detta förr än han i en obekant skogstrakt öfverraskades af aftonskymningen. Han bjöd då till att åter leta sig fram till vägen, men förgäfves; mörkret tog alltmera till och så fann han sig tvungen att tillbringa natten i skogen. Trött af den långa vandringen, lade han sig under ett träd, välsignade sig och insomnade tungt. – Omkring midnatten blef han plötsligt uppväckt af ett starkt och gällt skrik, som liknade ett barns och tycktes komma ur djupet af skogen. Strax derpå hördes en grof qvinnostämma rytande banna barnet, men då det fortfor att skrika, hördes qvinnan börja vagga och vyssja destomera samt med dånande stämma, likasom för att öfverrösta barnet, sjunga följande vaggvisa:

|83|

Killi kirkkoja tekee,språk: finska

Nalle nauloja takoospråk: finska

Rahallises’ Raisionmaasspråk: finska*)Killi bygger kyrkor, Nalle smider spikar i det penningrika Reso-landet..

58 Hemskt skallade skogen af denna sång, blandad med barnets gråt. Presten, som blifvit skrämd af det ovanliga ljudet midt i natten, gladde sig dock åt denna händelse, då han derigenom trodde sig ha fått veta att Killi var namnet på kyrkobyggmästaren och att dennes medhjelpare hette Nalle. Han kunde väl förmoda att den vyssjande qvinnan var Killis hustru och barnet hans barn. Sedan det småningom blifvit tyst i skogen, inslumrade presten åter och vaknade vid daggryningen. Nu hittade han snart på vägen och, tidigt hemkommen, var han glad att icke hafva försummat sin ottesångspredikan.

59 Morgonen derefter gick han till kyrkan och fann den nästan färdig; blott några prydnader återstodo. Han yppade ej sin upptäckt för någon, men då aftonen var inne, gick han åter till kyrkan och såg båda byggmästarne sitta på tak-kammen, för att fästa några prydnader på gaflarna af kyrkan. Dessa prydnader voro i form af kors, men arbetet ville icke lida under deras annars så flinka händer. Då presten såg deras oförmåga att fästa korsen vid kyrkogaflarna, styrktes han än mer i sin tanke, att de voro, såsom hans gamle vän sagt honom, onda troll, hvilka han lätteligen kunde fördrifva medelst korstecknet och yppandet af deras verkliga namn. Han gjorde derföre det heliga tecknet och ropade med hög röst:

Pois, Killi, kirkosta!språk: finska

Pois, Nalle, harjasta!språk: finska*)Bort, Killi, från kyrkan! Bort, Nalle, från takåsen!

61 Och se, trollen blefvo i hans åsyn förvandlade till tvenne stora korpar, hvilka med ett förfärligt skri höjde sig i den mörka rymden. Denna lyckliga utgång af sitt påfund berättade presten sedan för soknemännen, hvilka hos honom anhöllo, att som kyrkan numera vore fullkomligt färdig, han instundande lemma startMichaëlidagkommentar ville högtidligen inviga densamma. Detta skedde äfven.

62 En kort tid derefter omtalades i skärsocknarna omkring Åbo, att en ofantligt stor jätte vandrade kring och skrämde folket. Många hade sett honom, och alla instämde deri, att han varit så hög som en fura och gått klädd|77| i gråa kläder utan mössa på hufvudet, bärande på ryggen en ofantlig klippa i en lädersäck, att han under sina vandringar lika litet aktat sjö som land, och att vattnet i den djupaste sjö ej nått honom längre än till stöfvelkragarna. Tillika omtalades han allestädes hafva frågat efter vägen till Reso socken, dit han sades ämna sig, i afsigt att hämnas på soknemännen, för det de icke, enligt aftal, betalt honom penningarne, som de voro honom skyldiga för den nya kyrkan. Och hade han derföre hotat att med den nämnda stora klippan krossa hela Reso kyrka, på det sokneboerne icke måtte hafva någon fromma af sitt bedrägeri.

63 Allt detta hann äfven till Reso sokneboers kunskap, och de sökte råd hos sin visa kyrkoherde. Denne gissade strax på Killi och ansåg det vara bäst att genom något medel få Killis egen hustru på församlingens sida, för att genom hennes medverkan afvärja faran. Han företog sig derföre att uppsöka henne i skogen och öfvertala henne att genom något påfund afleda sin man från socknensoriginal: soknens granskap. Efter en stunds vandring i den skogstrakt, der han förut hört barnet gråta, fann han en gammal och ful jätteqvinna sitta vid ingången till en bergsgrotta och vagga ett jättebarn, som sof i en af stora stenhällar sammanfogad vagga. Presten frågade henne om hon icke vore den mäktige Killis hustru och om hon icke nyligen hört något om honom. Qvinnan svarade att hon visserligen vore bergskonungen Killis hustru, men att hon ej sett honom sedan förliden vår, då han begynte bygga Reso kyrka. Säkert, tillade hon, har det händt eller skall det hända honom någon olycka, emedan barnet hans gråter alltjemt och jag ej på något sätt kan få det att tystna. Också har Killi redan bordt komma hem, men litet har han alltid vårdat sig om sin hustru och sitt barn, och ehuru rik på guld och silfver han är, får jag alltid lida brist och nöd.

64 Presten omtalade då hennes mans underverk vid Reso kyrkas byggnadoriginal: bygnad och den fara, som nu förestod kyrkan, samt frågade henne, om hon icke för en frikostig belöning ville afleda honom från trakten. Härvid blef hon först mycket uppbragt och vägrade alldeles att ingå i prestens planer, men då hon erhållit några|84| blanka guldstycken samt löfte om ännu flera, lofvade hon vilseföra sin man, att han ej mera skulle återkomma. Hon lyftade nu vaggan med det somnade barnet in i grottan, reste en stenhäll utanför ingången och begaf sig ut i byarna. Här gick hon i en gammal tiggargummas skepnad omkring och samlade så många utslitna skor och så många afbrutna årar hon kunde öfverkomma, och försedd med dessa, begaf hon sig till närmaste sjöstrand. Här skaffade hon sig en gammal båt, lastade den med de gamla skorna och de afbrutna årorna samt rodde ut till sjöss, för att träffa sin man. Honom mötte hon snart vadande midtigenom en stor fjärd, der vattnet gick honom ända till stöfvelkragarna. Killi, som allt ännu bar den ofantliga klippan, sade, när han fick se sin hustru: det var väl jag träffade dig, jag har ämnat mig till Reso, för att krossa deras nya kyrka, för hvilken de ej vilja betala mig byggarelön, men jag hittar ej vägen. Du som känner den skall nu visa mig dit. – Hustrun svarade: mycket har du förvillat dig, om du här i granskapet söker vägen till Reso. Den orten ligger in i landet mycket långt härifrån, bakom många berg och insjöar; jag kommer just derifrån, och se bara huru många par skor jag utslitit under färden öfver bergen och hedarna samt huru många par åror jag rott sönder under färden öfver insjöarna. – Vid denna underrättelse blef Killi nedslagen och sade: efter det är så långt dit, vill jag ej mera bära denna sten, nog finner jag en sådan ocksåoriginal: ochså närmare kyrkan. Härvid uttog han stenen ur säcken samt utkastade den på närmaste strand och begaf sig med sin hustru inåt landet.

65 På detta sätt har nu Reso kyrka blifvit uppbygd af bergstrollen. Men Killis sten visas ännu i denna dag på stranden af Runsala ö, en half mil från Åbo. Det är en ofantlig lösryckt klippa, kallas ock af alla i nejden boende Kukkarokivi, d. ä. påsestenen, emedan den burits i trollets påse, samt tjenar sjöfarande till landkänning. Fjärden härutanföre bär ock namnet Kukkarokivi-auko samt är känd för sin djuphet och sina höga, tvärt brytande böljor.

3. Letala Kyrka.

66 (lemma startÅbo Tidn. 1785kommentar).

67 Sex och en fjerdedels mil norrom Åbo ligger Letala kyrka invid stora landsvägen till Björneborg och Österbotten. Namnet Letala härledes från finska ordet laitaspråk: finska, som betyder ett litet bräde eller slöjdämne, hvarmed invånarnes färdighet i trädslöjd antydes. I gamla domar kallas soknen Undamala, efter en stor by af detta namn, der den äldsta kyrkan skall ha varit belägen. Trakten är ganska rik på vatten, och för 60 år sedan räknade man der ända till 70 sjöar och träsk, men numera äro icke så få af dem uttorkade.

|78|

68 Letala gamla kyrka har för sin tid varit ganska vacker och bygd af gråsten 1403, hvilket åratal i ganska oläslig munkstil finnes å kyrkans östra vägg. Hon är 54 alnar lång och 28 alnar bred. Om dess grundläggning och byggnadoriginal: bygnad har lagläsaren Hartvig Henrikson jemte Nils Kijl från Nykyrka besörjt, och den sednare har haft bestyr med hennes målning. Man finner der Falckenbergska slägtens vapen och graf, och största klockan i klockstapeln är förärad år 1648 af grefve Gustaf Gustafson Wasaborg, den store Gustaf Adolfs naturlige son, under hvars grefskap Letala den tiden hörde.

69 Men den märkvärdigaste omständighet vid Letala kyrka är måhända följande. Utanföre på kyrkans östra vägg fanns åtminstone för 60 år sedan en hufvudlös menniskobild af träd, insatt i en niche i muren. Anledningen härtill skall ha varit denna. Enligt ritningen skulle kyrkan byggas lika stor som Wirmo kyrka. Men byggmästaren, som dervid lade hand, har gått ifrån ritningen och förfarit efter sitt eget hufvud, så att kyrkan blef långt mindre än hon skulle blifva. Hvad nu hans mening dermed må ha varit, om det skedde af vårdslöshet eller af egennytta, derom tiger berättelsen. Men ganska strängt blef han derfore straffad, ty han halshöggs på kyrkobacken och honom till evärdelig nesa uppsattes nämnde beläte i kyrkomuren.

70 lemma startSkulle nu så strängt förfaras i våra dagar, så är väl troligt, att entreprenöreroriginal: entrepenörer noga betänkte saken, innan de inläte sig i så halsbrytande företag, som denne byggmästares.kommentar Hvad man nog kan|85| märka, är att Letala och Wirmo gamla kyrkor annars äro mycket lika, utom att Wirmo är större. Hvilket synes styrka berättelsens sannfärdighet.

4. Pitkä Pienaspråk: finska och Wehmo kyrka.

71 (lemma startMnemosyne 1820kommentar).

72 Wehmo kyrka är ock ganska gammal och går med all säkerhet upp till 1300-taletoriginal: 1300talet. I de gamla tider strax efter kyrkans uppbyggande lefde i Hollari by invid samma kyrka en ung man, som i orten var vida känd både för sin vilda lefnad och sitt sköna utseende. Hollari by var då ock kyrkoherdens boningsställe. Dagligen sökte den fromme presten att med sina förmaningar föra ynglingen på en bättre väg, men förgäfves, han fortsatte utan hejd sitt vilda och tygellösa lefnadssätt. Engång hade denne man, hvars namn under tidernas längd förlorats, fallit på det oråd att fria till tre de skönaste flickor i soknen på engång. Ehuru de voro af ett fromt och dygdigt sinnelag, lockade han dem med sitt sköna utseende till genkärlek och fick deras ja, men ålade hvar för sig sträng tystnad, emedan, som han sade, många afundades hans tillkommande lycka. Hvar för sig trodde sig derföre vara hans enda trolofvade och höll äfven troget sitt tysthetslöfte. Någon tid derefter bjöd han en dag i all tysthet flickorna komma till honom, för att beskåda hans stora rikedomar. De kommo, men, enligt hans önskan, på olika tider, så att de ej kunde träffa hvarandra. Då föreslog han dem hvar och en att qvarstadna öfver natten, hvarpå följande dag presten skulle tillkallas och brölloppet firas. Efter många invändningar gingo flickorna in derpå, och nu föreslog han dem att ännu samma afton taga den på orten vanliga brudbadstugan i hans nybygda badhus. Härtill voro de äfven villiga, badhuset eldades, och då det redan lidit in på natten, underrättade han dem hvar för sig att badet väntade. Nu infördes de en i sender i badstugan. Strax instängde han dem, antände huset och innebrände dem alla tre, döf för deras böner om hjelp och förbarmande. Som både hans tredubbla förlofning och flickornas besök var en hemlighet för alla i byn, blef denna hans illgerning icke känd, utan man trodde allmänt att hans badstuga uppbrunnit af vådeld.

73 Detta skedde i början af hösten. Men bittida om Allhelgonamorgonen fanns denne man liggande död utanför tröskeln af sin boning. Han var alldeles naken och tycktes ha blifvit utkastad från sin förstuga. Kroppen var öfverallt blå, likasom hade han blifvit kramad till döds. Hans hastiga och besynnerliga död blef väl ett allmänt talämne och mången skakade dervid betänkligt på hufvudet, men rätta orsaken kände ingen. Ehuru hans lefnad varit ogudaktig, ville dock kyrkoherden låta honom få en hederlig begrafning, och söndagen derpå begrofs han verkligen invid kyrkogårdsmuren. Följande måndagsmorgon, då klockaren skulle gå in i kyrkan för att hämta något der qvarlemnadt, fann han till sin stora förvåning liket i full svepning stående i en niche vid stora kyrkodörren. Man kan tänka att han ej var sen att berätta detta för presten, som lät undersöka grafven och fann den öppnad, hvarpå han lät ånyo begrafva den döde. Men följande morgon fanns denne åter stående i sin svepning vid kyrkodörren samt grafven åter öppnad; och ehuruväl många försök gjordes att gömma det sällsamma liket i jorden, så fanns det dock alltid ånyo ofvan jord och på sin förra plats. Slutligen vågade ingen vidröra det. Kroppen blef småningom alldeles förtorkad, och sedan svepningen bort|79|fallit, stod han vid kyrkodörren såsom en hög, askfärgad och hotande skepnad. Många berättelser voro i svang om hans gudlösa lefnad, hans förskräckliga död och hans ännu förskräckligare oro efter döden. Och det förtorkade liket var vidt omkring i nejden bekant under namn af Pitkä Pienaspråk: finska*)Kan öfversättas med Den långa styltan eller Den långa hållaren. Pienaspråk: finska betyder nemligen ett vid fogningar inpassadt tvärträd, som håller tillsamman det hela..

74 En lång tid derefter, sedan den fromme gamla kyrkoherden längesedan var död, och likaledes hans son, som efterträdt honom i embetet, förestods Wehmo församling af en ung man utan den gudsfruktan och det saktmod, som man den tiden fordrade af en kyrkoherde. På prestgården gjordes många och stora förberedelser till den snart instundande julen. Långväga främmande voro bjudne och väntades om julaftonen. Dessa ankommo sent på qvällen, och då samtalet vid bordet föll på ortens märkvärdigheter, omtalade pastorn ganska lättsinnigt de sällsama sägner,|86| som voro i svang om Pitkä Pienaspråk: finska. Flere af gästerne, isynnerhet de unga, visade mycken lust att ännu samma afton se den ryktbara mumien, hvarföre de ville öfvertala en af gårdens gamla drängar att gå och hämta dödsmannen till prestgården. Drängen vägrade detta bestämdt; ty, sade han, ännu har ingen vidrört Pitkä Pienaspråk: finska, sedan han sist blef begrafven, och för öfrigt vore det icke rådligt att så här vid midnattstid gifva sig i färd med en ogudaktig menniskas lik, allraminst vid sjelfva julottan.

75 Då drängen ej stod att öfvertala, vände sig de öfverdådige gästerne till en ung och rask piga i gården, samt lyckades att mot god betalning förmå henne att hämta till dem Pitkä Pienaspråk: finska. Hon gick, lyftade utan svårighet den hiskliga gestalten från urholkningen och kastade den vårdslöst på halmen framför de nyfikne. Desse betraktade honom noga, förundrade sig öfver hans hemskt stelnade anletsdrag och hans ovanliga lätthet, samt slängde honom af och an i halmen. Sedan de härmed ledsnat, bådo de pigan återföra Pitkä Pienaspråk: finska till hans gamla plats. Och hon gjorde det.

76 Men i detsamma hon ville insätta mumien i hans niche, omfattade han henne med stark arm och utbrast med grof stämma: Olyckliga, du har varit djerf nog att i midnattens mörker föra mig från min femtioåriga hviloplats och lemna mig till spott och hån för oförståndiga. Nu vill jag hämnas och straffa dig. Jag skall krama dig mellan mina armar och du skall i min famn förstelna till en lika ryslig skepnad som jag, tillspillogifven för efterverldens spott och hån. Dock – ett enda kan rädda dig. Gå in i kyrkan, dess dörr finner du öppen och der ser du tre unga qvinnor, som fira sin gudstjenst. Dessa hafva i lifvet varit mina trolofvade och dem har jag för femtio år sedan i djupa midnatten innebrändt. Allt sedan min död har jag stått utanför denna kyrkodörr, för att tigga af dem förlåtelse för min illgerning, men ännu har jag ej kunnat erhålla den. Sjelf får jag icke ingå i Herrans hus; gå derföre du och anropa dem om förlåtelse för mig, på det att mina ben, efter många års vånda, måtte få ro i grafven. Kan du beveka dem dertill, så är du fri; i annat fall vet du hvad dig förestår.

77 Darrande af den grufligaste ångest, gick pigan in i kyrkan, hvars dörr fanns öppen. Helgedomen var klart upplyst af en otalig mängd ljus och en mild melodisk sång framsväfvade, som af anderöster, ur dess inre. I en bänk närmast altaret sutto tre unga hvitklädda flickor; de sjöngo, med mycken andakt gemensamt ur en stor bok. Med stapplande steg nalkades dem den darrande pigan och sade: eder mördare står i ånger och ängslan derute; förlåten honom för hans ångers skull! – Nej, svarade alla tre på engång, vi förlåte honom ej! – Med detta svar gick pigan tillbaka. Gå åter in och bed! sade till henne Pitkä Pienaspråk: finska. – Hon gick då för andra gången in i kyrkan, bönföll gråtande och sade: förlåten honom, om icke för hans, så åtminstone för min skull, ty annars är jag förlorad! – Nej, svarade åter alla tre, vi förlåte honom ej! – Skälfvande framförde pigan detta svar. Gå ännu engång! röt den förfärlige dödsmannen. Och erhåller du ej heller nu deras förlåtelse, så finnes för dig intet hopp mera i tiden och för mig intet mera i evigheten.

78 Nu gick den olyckliga flickan för tredje gången in, knäföll vid altaret och sade: förlåten honom dock, om icke för hans och min skull, så för vår frälsares Jesu Christi skull! – Och nu rörde sig de hvitklädda skepnadernas läppar mildare än förr, och de sade: vi förlåte honom! – Och sången tystnade, skepnaderna sjönko tillsamman, ljusen slocknade och utanför kyrkan hördes en graf med dån igenfalla. Och pigan återvände och berättade hvad hon sett. Men Pitkä Pienaspråk: finska var för alltid försvunnen från sin plats vid kyrkodörren.

|80|

5. Biskop Hemming och hans kanonisation.

79 År efter Christi börd 1340, då kristendomen varit i Finland predikad sedan etthundrade åttatiotre år, uppsteg på Åbo biskopssäte Hemming, den elfte i ordningen efter Sanct Henrik och, honom inräknad, den tolfte biskopen. Han hade tillförene varit domherre i Upsala och Åbo samt valdes, för sin stora fromhets skull, icke genom formeligt val, utan, som man den tiden sade, »genom gudomelig ingifvelse».konsekvensändrat/normaliserat Äfven rättfärdigade han detta val genom att i sju och tjugu år med stor vishet och kraft vara den finska kyrkans öfverherde. Under honom inträffade svåra tider. Konung Magnus med tillnamnet Smek gjorde ett olyckeligt lemma starthärtåg mot Rysslandkommentar och blef tillbakaslagen, hvaraf uppkom stor för|87|ödelse och manspillan. Kort derefter härjade i norden den grufligaste pest, som någonsin varit, den förskräckliga digerdöden, hvilken troddes hafva bortryckt en tredjedel af menniskoslägtet. Vid samma tid var äfven i Finland inre oro och oenighet, i anledning af folkets vägran mångenstädes att betala tionden, presternes motvilja att lefva i ogift stånd och de kunglige ståthållarnes förtryck. Under allt detta förfor biskop Hemming med stränghet och klokhet, jemkande der det behöfdes, men obevekelig i att fasthålla kyrkans rättigheter, efter tidens tro under påfveväldet. Hvarföre ock någre säga att han af konung Magnus, för sin frimodighet, blifvit fängslad; men detta är ingenstädes bestyrkt. I sjelfva verket var Hemming den, som under konungamaktens svaghet, grundlade de finska biskoparnes furstliga makt, sådan man hundrade år derefter ser den i dess högsta glans under den väldige kyrkofursten Magnus Olai Tavast. Hemming icke allenast inrättade domprostevärdigheten i Åbo och fullkomnade sålunda det andliga väldets mekanism; utan han utsirade äfven Åbo domkyrka på det herrligaste med egodelar, smycken och skrudar samt förärade till densamma en samling böcker, hvilket vill säga mycket på den tiden, när mången bok värderades lika med ett behållet bondhemman.

80 Samtidigt med Hemming lefde det berömda svenska helgonet Birgitta af Braheätten. Det har blifvit räknadt den stränge bispen till stor berömmelse, att han med Sancta Birgitta stod i förtrogen andelig vänskap och af henne högt värderades. I de s. k. Birgittas uppenbarelser finnes om detta deras förhållande ett drag antecknadt. Det hände sig nemligen att Birgitta engång i ett samqväm satt till bords med biskop Hemming och dervid, »till Guds ära»,konsekvensändrat/normaliserat lät sig allehanda läcker spis väl smaka. Men biskopen tänkte i sitt sinne: hvi afhåller hon sig icke från läcker spis, hon som dock har den helige andes gåfva? Dessa hans tankar visste Birgitta ej; men om aftonen vid vespertiden hörde hon i andanom en röst som sade: se, din granne vid bordet umgås med bekymmer öfver din spis. Och hon berättade detta för Hemming, som bekände att han så illa tänkt och anhöll om hennes förlåtelse samt förbön. Tredje dagen derefter har jungfru Maria visat sig för Birgitta, med dessa ord: »säg åt biskopen, att efter han plägar begynna alla sina predikningar med mitt pris, och efter han dömde dig vid bordet efter sitt omdöme, men detta icke lemma starthärflötkommentar af ilvilja, utan af kärlek: alltså bör hans kärlek lemma starthugsvalaskommentar. Säg honom att jag vill vara honom en moder och framställa (presentare) hans själ för Gud».konsekvensändrat/normaliserat

81 Biskop Hemming afsomnade år 1367. Ehuruväl Sanct Henrik var som helgon ansedd och Finlands skyddspatron, öfverlade dock efterföljande biskopar, huru de skulle tillvinna en infödd finsk man den äran att af romerska kyrkan offentligen som helgon utropas (kanoniseras). Och sedan man med all flit samlat åtskilliga berättelser om under, som skulle ha tilldragit sig vid biskop Hemmings graf, samt ställt hans fromhet och stora förtjenster om kyrkan i dagern, så lyckades svenska sändebudet i Rom Hemming Gadd år 1499 att af påfven utverka en högtidelig flyttning af Hemmings stoft, hvarpå sedan skulle följa hans ännu högtidligare kanonisation. Denna gick väl om intet, till följd af tidernas oro och evangelii uppkommande ljus; men förstnämnde högtidlighet, som i Finland var sista efterskenet af katholicismens och medeltidens hierarkiska ståt, ägde rum i Åbo år 1514 och är noga på förhand beskrifven i lemma startett bref af samme Hemming Gaddkommentar till domkapitlet i Åbo. Det lyder som följer.

82 »Vördige herrar och fäder. Dessa efterskrefne artiklar äro i vår helge faders påfvens och lemma startRomare gårdkommentar hållandes, när som någon heliger man, jungfru eller qvinna upphäfves och helig hållas skall. Så skedde i den salige Bonaventuras och Leopoldi kanonisationer.

83 Först skall midt i kyrkan en park af bräder byggas, så vid och bred kyrkan är emellan pelarena, 30 alnar lång och 4 alnar hög. Deruppå skall göras ett altare, hederligen bredt och långt; deruppå skall högmessan sägas, och uppå den parken kommer ingen upp, utom riksens föreståndare, alla som|81| i rådet äro och gode män flere, med alla bisper och värdiga prelater af clereciet och tjenande bröderna. Der skall vara en port före, att ingen tränger sig in, utan han är tillskickad. Midt på trappan skall porten vara och två gode män skola vakta honom.

84 Om J icke hafven skrin att strax lägga helgonets qvarlefvor uti, då tagen en fyrkantig eller aflång kista och låten henne för|88|gylla med målareguld och helge biskop Hemmings vapen på alla sidor.

85 Item är sedvänja, att alla som gå i processionen skola hafva brinnande vaxljus i hand, så stort som hans stat (stånd) medgifver, dock icke större än 3 lemma startmarkerkommentar vax, och mest 1 mark, 2 ½ och 1 ½, allteftersom J sjelfve velen göra den helge herren heder. – Item är ock plägsed att kasta i grabb (hoptals) af parken en 4 eller 600 lemma startpenningsljuskommentar för den menige man, sedan processionen är gjord och gudstjensten begynner; om nemligen här så skall ske, ty här är otålig och dryg allmoge.

86 Item på hvar pelare ett helge biskop H:s vapen om ett ark stort och öfver vapnet ett vaxljus, medan gudstjenst hålles i de sju dagarna. Från mellersta väggen och hvalfvet, nedåt midten af pelarene, skola hängas gröna qvistar på segelgarn, och blomsterkransar, och emellan hvarannan qvist eller krans ett vapen om ett halft ark. Desslikes på kyrkogården och i alla kyrkoportar.

87 Midt i kyrkan skola hängas tre stora vapen, hvart om ett ark, min herres lemma startriksens föreståndareskommentar på en sida och lemma starterkebispenskommentar på den andra, och helge biskop H. emellan; och de skola vara målade på båda sidor och fästade i en krans, så att hvart de vändas, synas vapnen. Ofvanför parken borde vara 50, 60 eller 100 lampor brinnande med olja, om J kunnen komma dem åstad; öfverst en mot en, dernäst två mot två, tre mot tre, o. s. v.

88 Huru många ljus J viljen hafva på parken, stora och långa, kommer an på eder. – Item för hvar kardinal i Rom 3 ljus, två af vanligt vax och ett hvitt af lemma startjungfruvaxkommentar; de två bär lemma startCandatariuskommentar, de hvita Cardinalis, och de brinna medan messan läses. – Item för hvar erkebiskop, biskop och protonotarie två ljus, ett hvitt och ett af vanligt vax. Desslikes för lemma startoratoresspråk: latinkommentar och alla herrars (riddares) sändebud, för en rådman två, och för gemene ett.

89 Item skall framför min herres (riksföreståndarens) herberge hela gatan vara beströdd; desslikes de vördige fäders; och helge Hemmings vapen på porten. Ej skolen J förstå att helge biskop H:s vapen ensamt skall målas, utan hans helighets person, och så vapnet under högra handen, eller huru J då viljen, men de öfriga vapen allena.

90 Sedan helgonets qvarlefvor äro med vördnad upptagna, göres först procession från högra koret kring kyrkan, sedan uppå parken, och skrinet bäres med, af min herre riksens föreståndare med andre de öfverste inpå altaret på parken, och då sjunges i processionen lemma start»Veni Creator spiritus»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat När skrinet står uppå altaret och Veni creator är utsjunget, upphäfver den vördigste fader och herre erkebispen sina vördiga händer och ögon till himlen, begynnandes med sammanknäppta händer lemma start»Veni sancte spiritus»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Då detta utan collecta är till ända, begynnes strax litanien, lemma startKyrieeleesonspråk: grekiskakommentar; och när Hans Nåd kommer till yttersta versen i lemma start»Te rogamus, audi nosspråk: latin»kommentar,konsekvensändrat/normaliserat skall han upphäfva händerna och sjunga ensam 3 verser »ut in hoc sancto negotio hujus beati patris beati H. nos non contingat errare»språk: latin*)Att i denna, den helige fadren helge Hemming angående förrättning vi icke må fara ville., och choren svarar »Te rogamus, audi nosspråk: latin».konsekvensändrat/normaliserat

91 Item skola offras 2 bröd om ½ lemma startspannkommentar, ett förgyldt och ett försilfradt; 2 fjärdingar vin, en förgylld och en försilfrad. Först skall ordinarie bispen offra ett bröd, sedan biträdande biskopen det andra; min herre offrar ena vinfjärdingen, närmast högste prelaten den andra, och allt detta få de som ministrera (tjenstgöra); de få intet annat offer mera. Vill någon af dem som bära brödet eller fjärdingarna lägga 50 eller 60 lemma startgyllenkommentar på altaret, skall dem ingen det förtycka. – Alla andra högtider och ceremonier, som ske skola, kunnen J ej begripa, utan att J hafven hos eder någon, som visar de påhitt och stycken dertill höra, med löpande eld från hvalfvet och in på parken och af parken upp till hvalfvet, och två lefvande dufvor med hvar eld; det är ett ganska lämpeligt stycke. Eder begäran att jag personligen sjelf skulle komma beror på min förman; om Hans Herredöme ville gifva mig lof, gjorde jag eders vördigheter gerna den tjensten, för mitt namns skull; jag ovärdige bär samma namn som helge biskop Hemming.

92 Efter lemma startoffertoriumkommentar skall hållas ett latinskt tal på parken: sedan skall dessutom på kyrkogården hållas en predikan om den helge och vördige fader biskop H. När talet är slut, skall erkebiskopen begynna akten; och som den begynnes, skall, medan lemma start»Sanctus» och »Agnus»kommentar sjungas, halfva och hela afla|82|ter samt stycken af aflaten alltjemt kastas ned från hvalfvet, och deribland blå, gröna,|89| gula och hvita blomsterblad, allt utan stjelkar, äfvensom lefvande fåglar, små och stora, dufvor, hjerpar, steglitsor, sparfvar och andra små finkar, de der flyga af och till i kyrkan samt qvittra. Dertill gå väl 2 eller 3 spann blomster åt, förutom aflaten. Af den går väl ock vidpass lika mycket åt, och deribland röda (?), runda, aflånga och halfva mest; ty de sjunka snarast ned, när de äro hela. Och på golfvet vid hvar pelare skall göras parfym med rökelse och myrrham, så det ena möter det andra mellan hvalfvet och kyrkogolfvet. Två hål äro på hvalfvet och man kastar genom dem båda.

93 Item små bollar af linblår, stora som en valnöt och fyllda med ett halft nötskal krut, skola kastas ned med eld; det ser bland det öfriga ut som ljungeld. Vapnen, både stora och små, en 5 eller 600, skola bjudas allestädes omkring både i kyrkan och på kyrkogården, kastas näftals, kringdelas i riddarnes herbergen och bortgifvas.

94 Sedan ceremonin är slut och messan likaså samt välsignelsen gifven, sjunges för jungfru Maria eller annat som för dagen passar. Dernäst för nödtorftig väderlek lemma start»Domine Rex».konsekvensändrat/normaliserat Dernäst för frid och nåde »Da pacem».konsekvensändrat/normaliserat Och ytterst för alla kristna själar och elände »Clementissime».konsekvensändrat/normaliseratkommentar Då allt detta är slut, är bäst att gå hem och snacka i skinkan, den sådant hafver, och dricka godt finskt öl. Klockan blir väl kring 1 förrän allt är slut, ty påfven i Rom begynner förrättningen vid kl. 12 och 13 (12 och 1) och slutar den ej förrän mellan kl. 18 och 19 (6 och 7).

95 Aftalen med alla som i staden bo, att alla gator äro rena utan all dyngja, löfvade och med gräs strödda, samt midtemellan alla hus på gatorna blomsterkransar och löfqvistar upphängda, allteftersom enhvar vill göra sig sjelf och den helge biskop Hemming heder. Tocken högtid sker aldrig mer i deras och våra dagar, som nu lefva, det är utan tvekan. Den som gör den helge herren heder här i verlden, den hedras af honom i himmelrike, utan tvekan.

96 Under måltiden skola vid bordet läsas den helge herrens lefverne och underverk för alla närvarande. Desslikes skall vara parfym der kosten hålles (maten serveras) till måltiden. Den som läser skall vara en af eder kyrkas prelater, till det minsta en lemma startdomherrekommentar, och medan han läser, skola framför honom stå två brinnande bloss. Huru många bloss J viljen hafva för den vördigste fader erkebiskopen, med alle de andra vördige fäder, samt för min herre riksföreståndaren och de som sitta jemte Hans Herredöme, står i edert skön. 12 par unga raska karlar, hvar med en målad stång om 3 alnar i hand, skola hålla enhvar i den andres stång-ända, och emellan dem går sakramentet och skrinet, min herre och menige rådet, att ingen tränger in uppå dem.

97 Item, vördige fäder och herrar, detta är uppsatt i god mening, att J deraf besinnen huru den heliga högtid tillgå skall. Hon sker i eder tid och aldrig mer sålänge J lefven. Jag vet ingenting mera som eder fattas än lampor. Och J hafven icke målare der i staden; skicken bud till Reval eller ut till Stockholm; der är en ganska kostelig snickare» etc.

98 Biskop Hemming ligger begrafven i Åbo domkyrka.

6. Biskop Magnus Olai Tavast.

99 Tre biskopar med namnet Magnus hafva herrskat öfver den finska kyrkan, alla tre utmärkte och om fäderneslandet förtjente män. Den andre af detta namn var Magnus Tavast, den sjuttonde af Finlands biskopar. Tavastska slägten var under katholska tiden en af de mäktigaste i Finland; dess stamgods var Alasjoki i Wirmo socken, hvilket Olaus Tavast inköpt för 250 marker silfver och som sedermera kallades Tavastila. Här föddes år 1357 Magnus Olai. I sin ungdom studerade han, lik mången annan Finne, vid universitetet i Prag, der Johan Huss lärde, och erhöll der magistergraden, hvarefter han ingick i andliga ståndet. I Sverige, Danmark och Norige var den tiden Erik XIII af Pomern sin mäktiga mosters, Drottning Margarethas, medregent, och hos honom stod den genom börd och lärdom lika ansedde klerken i stor gunst, som synes af att Magnus år 1406 fick Thokela gods i Wirmo »med allom konungslikom rätt» samt sedermera hela Masku socken i förläning för lifstiden. Han säges ock hafva varit konung Eriks kansler samt lemma startarkidiaconuskommentar i Åbo.

100 När biskop Bero Balk år 1412 afsomnade, befann sig Magnus på beskickning i Rom hos den af kristenhetens dåvarande|90| tre påfvar, Johannes XXIII, som då der residerade. Här fick han underrättelsen om sitt utnämnande till biskop i Åbo och invigdes i S. Catharinæ kyrka till denna värdighet. På återfärden till fäderneslandet öfvervintrade han i Paris, hvars universitet den tiden jemte högskolorna i Prag och Oxford, bildade hela den lärda|83| verldens föreningspunkt. I 38 år förde han med högsta ära och vishet den andliga spiran i Finland. Mycket var under biskop Beros ålderdom förfallet. Magnus upprättade allt. Hans verksamma hand hann till öfverallt. Han bygde ett biskopshus af sten, flyttade Nådendals kloster, befästade Kuustö, inrättade fattighus samt ett hospital i Åbo, det första i Finland (sannolikt för spetälskan), ökade högst betydligt kyrkans inkomster, förmådde enskilde rike män att bygga kapeller och inrätta lemma startpræbenderkommentar, stiftade S:t Andreæ och lemma starttre konungars gillenkommentar, hvart med sitt kapell. Finland betäcktes under hans tid med en stor mängd af dessa små, men varaktiga stenkyrkor, hvilka ända till våra dagar församlat så många slägten inom sina murar. Biskop Magnus var Finlands störste lemma starthierarkkommentar, en påfve i sin ort, hvars bud och vilja landet lydde utan gensägelse, medan unionskonungarne i Sverige till- och afsattes af bönder, adel och prester. Han, som före sin tid fann 6 domherrar i Åbo och efterlemnade 10, som ökte kyrkans glans med dubbla antalet præbendater, chorsångare, altaren, som till domkyrkan förärade dyrbara böcker och ännu dyrbarare klenodier och skrudar, som med största drift återställde densamma efter den förödande branden 1429, som under tre konungar, lemma start»lik en annan Joseph»kommentar,konsekvensändrat/normaliserat intog en af de förnämsta platserna i rikets råd, samt vid hvarje tingsstuga lät på sin bekostnad bespisa ett antal fattiga – han hedrades ock af sin samtid med nästan ett helgons ära. lemma startKrönikankommentar säger om honom att hans namn var vida berömdt, ej allenast inom hans eget stift och Sverige, utan äfven hos Ryssar och andra främmande folk, och ingen af den finska kyrkans män, förutom Hemming, har på sin tid utfört så stora och så prisvärda verk, som han.

101 År 1420 företog biskop Magnus med stora kostnader en vallfart till den heliga grafven och lät på återresan i Venedig förfärdiga de kostbara skrudar, hvarmed han sedan i Åbo domkyrka ökade gudstjenstens glans. Slutligen, när han kände sig af ålder försvagad, nedlade han år 1450 sitt embete, som öfvertogs af hans systerson lemma startOlaus Henricikommentar, samt afsomnade år 1452 i sin gård invid Nådendals kloster 95 år gammal. Hans stoft hvilar i det af honom instiftade Christi lekamens chor i Åbo domkyrka, hvarest man ännu kan i det flerfaldigt skadade jerngallret läsa orden lemma startANNO DOMINI M. CD. LII. MAGNUS OLAI EPISCOPUS. HELP MARIA!språk: latinkommentar Den marmorskrift, som dessutom var ristad öfver hans graf, förstördes genom branden år 1681. Men hans namn skall lefva lika länge som den finska kyrkan.

7. Biskop Michael Agricola.

102 Påfvedömet var fallet i hela norden, Lutherdomen hade ryckt spiran ur kyrkofurstarnes händer och lagt den i konungarnes, menniskorna vågade åter tänka fritt och denna tankefrihet, födde ur sitt sköte en ny verldsålder. Biskop Arvid Kurck och Finlands katholska biskopsdöme voro lemma startförgångna i Bottenhafvets vågorkommentar, Peter Särkilax hade predikat den nya läran och Martin Skytte, konungens man, hade efter konungens vilja omformat den finska kyrkan. I hans ställe trädde, efter 4 års vikariat, år 1554 Michael Agricola, en fiskares son från Thorsby i Perno socken och tillförene rektor vid Åbo skola. Samma år hade Finland delats i tvenne stift och Agricola fick det vestliga och förnämligare, Åbo stift.

103 Han hade inhämtat sin första lärdom i Åbo skola, vann i en sednare tid magistergraden i Luthers stad, Wittenberg, och återvände derifrån med rekommendation till konungen från Luther och Melanchton. Under sin studietid åtnjöt han inkomsterna af S:t Lars’ præbende i Åbo och behöll dem sedan. Han var en nitisk rektor, som gjorde allt för att upphjelpa skolväsendet, och en lika nitisk biskop, som genom visitationer i Österbotten och annorstädes stadgade Lutherdomen och god ordning i kyrkan. Sin första messa som biskop hade han förrättat klädd i den katholska mitran (biskopsmössan) och detta upptogs af konung Gustaf illa. Dock skickades han år 1556, jemte andre förnämlige män, till lemma startCzar Ivan IIkommentar i Moskwa, för att underhandla om fred, och skall dervid hafva, på Czarens befallning, disputerat med ryske lemma startpatriarkenkommentar om religionen, hvilket skedde på grekiska. Detta hade|91| behagat Czaren så väl, att han hängt en guldkedja om Agricolas hals; men tolken, som skulle öfversätta samtalet på ryska, förstod af grekiskan intet och öfversatte på fri hand, hvaråt Agricola, som äfven kände ryskan, mycket log. Vid återkomsten till Finland sjuknade biskopen och dog i Kyroniemi by af Nykyrka socken den 9 April 1557 samt vardt begrafven i Wiborg. Agricola var den förste finske biskop, som var gift, och efterlemnade en son, Christian Agricola, som blef biskop i Reval och af konung Johan III adlades, hvarefter hans sonsons sonson år 1686 antog namnet Leyonmark.

104 Men hvarken lärdom, eller skolenit, eller biskopsnit, eller andra viljans och förmågans utmärkta egenskaper hafva gjort Agricolas namn till ett af den|84| finska kyrkans ärofullaste. Det är finska skriftspråket, finska literaturen, som i honom vörda sin fader, honom till odödlig ära.

105 Reformationen hade utgjort en vändpunkt i finska folkets andliga lif. Detta visade sig först på kyrkans höjder: Agricola förde en ny tids, en betydelsefull framtids talan. Före honom hade endast tvenne böcker funnits, tryckta för Finlands behof: Missale Aboënse af 1488 och Manuale Aboënse af 1522, båda på latin. Agricolas Rukouskirja Bibliasta tryckt i Stockholm 1544 och, som hans samtida uttryckte sig, »dagligen nött af alla Finnars händer»,konsekvensändrat/normaliserat var den första på finska språket tryckta bok, en diger volym om 400 pagina, innehållande böner, sentenser, öfversättningar ur bibeln och kyrkofäderna, inblandade med astrologiska tabeller och annat mer. Se Uusi Testamenti, efter Luthers öfversättning, var af Agricola utarbetadt redan 1542 och samtidigt med svenska bibeln, men utkom af trycket först 1548. Året derpå utkom hans Käsikirja castesta jarättelse i originalet muista Christikunnan menoista och samma år Messu eli Herran ehtollinen samt Se meidän Herran Jesuxen Christuksen piina etc., 1551 Davidin Psaltari, hvarpå följde lemma starten finsk anthologi från Moses och propheternakommentar samt lemma start1552 en öfversättning af profeterna Haggai, Sacharja och Malachiakommentar. Allt detta utarbetades, utan ringaste förarbeten, under stort ekonomiskt betryck, under rådande missvext och stora svårigheter vid tryckningen på rikets enda boktryckeri i Stockholm. Så mycket större är den ihärdige mannens förtjenst och hans folks välsignelser löna honom derföre på hans graf. Men denna vackra gryning till en finsk literatur missvårdades och mörknade åter, för att först inemot 300 år efter Agricola ånyo dagas och, vill Gud, ej mera förmörkas.

106 Det var Agricola, som i företalet till sin Psaltari bland annat skref den första finska mythologi. Genom honom och genom hela bibelns fullständiga öfversättning 1642 blef vestfinska dialekten likasom det heliga språket, rådande äfven i psalmboken. Det kan vara af intresse att jemföra bibelfinskan på olika tider. Följande ställe är ur 64:de psalmen*)Citeras efter lemma startFosterl. Album 1847.kommentar.

107 Agricolas öfversättning af 1551: Culdele Jumala minun Ändeni minun valituxessani, variele Elemen silde hirmuliselda viholiselda. Peite minua ninen Pahoin cocouxist, ninen Pahantekiedhen Kimbusta. Jotca heiden kielens hiovat ninquin Miecan, Jotca ambuvat heiden myrkylisille sanoilans, ninquin Nolille.språk: finska

108 Bibelupplagan af 1642. Culdele Jumala minun ändäni minun valituxesani, varjele minun elämän sildä hirmuiselda viholliselda. Peitä minua pahain cocouxist, pahantekiäin kimbusta. Jotca heidän kieläns hiovat nijncuin miecanoriginal: meican, jotca ambuvat heidän myrkyllisillä sanoilans nijncuin nuolilla.språk: finska

109 Vår nuvarande bibel af 1776. Kuule Jumala minun äändäni, minun valituxesani: varjele minun elämäni vihollisen pelvosta. Peitä minua pahain neuvosta, väärintekiäin metelistä. Jotka heidän kielänsä hiovatoriginal: hivovat niinkuin miekan: he ampuvat heidän myrkyllisillä sanoillansa niinkuin nuolilla.språk: finska

lemma start8. Universitetets instiftande.kommentar

110 Snart i femhundrade år hade vesterländsk bildning inströmat från Sverige till Finland, och ännu fanns på denna sidan om Bottenhafvet intet universitet. I Prag, i Paris, i Wittenberg skötte finske män sina studier med stor kostnad, medan hemma i landet den glesa bildningen förgäfves sökte bekämpa den manstarka okunnigheten. Brahe, Rothovius och Christina stiftade universitetet i Åbo, lemma start»såsom en verkstad till dygder och fria bokliga |92|konster»,konsekvensändrat/normaliserat »Storfurstendömet Finland till heder och prydnad»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Den nya inrättningen vigdes till sin höga bestämmelse den 15 Juli 1640.

111 Öfver hela landet hade befallning utgått att fira denna dag med gudstjenst i kyrkorna och, förutom Åboboer, voro de förnämsta embetsmän från alla verk inbjudna. Den 14 Juli kl. 1 e. m. tillkännagafs med trumpetskall den förestående högtidligheten. Följande dag kl. 7 på morgonen begåfvo sig biskop Isak Rothoviusoriginal: Isak Rothovivus, de blifvande professorerne och andra förnämlige män på båtar längs Aura å till slottet. Der uppvaktades grefve Pehr Brahe, som till dem höll ett kort tal, hvarefter alla återvände till staden i följande tågordning:

112 »1) »Tvenne trumpetare och lemma startherpuckerkommentar, de der sin tjenst lustigt med all flit gjorde ifrå slottet.» – 2) Marskalken eller adelskapets anförare och efter honom 30 adelsmän två om två; de yngste främst. – 3) Grefvens hofmästare och efter honom på sidenkuddar universitetets insignier, hvart och ett buret af särskild person; nemligen nycklarne, »Magnifici kjortel» (kappan), af rödt samet och fodrad med hvitt taft samt för tillfället buren af en Studiosus;|85| vidare univ:s signet, dess matrikel och tvenne silfverspiror. – 4) Generalguvernören Brahe, »hafvandes på begge sidor sina uppvaktare med deras lemma startbardisanerkommentar, till 12 personer».konsekvensändrat/normaliserat – 5) Biskop Rothovius och univ:s blifvande rektor, Theologiæ professorn D:r Eskil Petræus, efter dem en tjensteman med univ:s fundationsbref*)Som nu förvaras i ett silfverskrin i univ:s lemma startærariumkommentar. och de öfrige 10 professorerne, två om två. I tre följande afdelningar gingo embetsmän och prester, bland hvilka några från Wiborgs stift och Liffland, så att tågets afdelningar befunnos vara lika många som sånggudinnorna. Rader af ryttare voro uppställde långs gatorna och mellan dem framgick tåget helt långsamt, under beständigt dån af slottets kanoner. Då man framkommit till landningsstället vid Aura, gick hela tåget på båtar, sirade med otaliga brokiga flaggor och vimplar. På den grannast utstyrda kungliga galeren togo Brahe, biskopen och de anseddaste af adeln sin plats. Hästfolket tågade fram långs stadens förnämsta gata.

113 »Vid detta tillfälle» – säger en lemma startsamtida berättare, Wexioniuskommentar – »syntes Gud och hela naturen hafva förenat sig att öka och höja dagens fest; ty icke allenast luften förblef klar och mild, utan en ljuf fläkt, som framdref de smyckade farkosterna, gaf anledning till ett skönt skådespel; pukor och trumpeter ljödo från både vatten och land, hvaraf skallet återkastades, likasom under bifallsyttring af omgifvande boningar och berg.»

114 Då man landstigit, gingo alla, enligt förra ordningen, öfver stadens torg mellan uppställda krigsmän och tusentals nyfikne åskådare till universitetshuset, hvarest tak och väggar, kathedrar och bänkar voro praktfullt smyckade med purpurfärgade mattor och tapeter. Man intågade under musik, hvarefter grefve Brahe uppsteg i kathedern och talade (på svenska) sköna ord om Finlands behof af ett universitet samt landets tacksamhet mot Gud och drottningen. Decanus uppläste fundationsbrefvet och grefven förklarade i drottningens namn universitetet grundlagdt, hvarefter han till Rothovius som Procanceller med ett latinskt tal öfverlemnade univ:s insignier. Till slut yttrade han varma önskningar för universitetets välgång och inbjöd alla närvarande till en för dem i slottet på kronans bekostnad anställd middag kl. 4 e. m. Efter Brahe talade Rothovius och installerade rektor i hans embete, påklädde honom den röda kappan och gaf honom insignierna. Akten slutades under vexlande musik och sång med tal af Petræus och Wexionius samt den unge Johan Stålhandskes »gratulatoria oratiospråk: latin med synnerlig lyckönskan».konsekvensändrat/normaliserat

115 Derpå hölls gudstjenst i kyrkan och biskopen predikade. Sedan detta var slut, begynte kanonerna på kyrkogården ett dunder, som kunnat väcka de döde, och den församlade menigheten svarade med så höga fröjderop, att lemma start»tempelhvalfvet skälfde vid dessa åskor af menniskoröster»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat

116 Dagen derpå uppförde studenterne i stora auditorium ett sedolärande skådespel, kalladt Studenterna, deri framställdes, huruledes lemma start»somliga föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andre bestå dem allt hvad de åstunda, hvarigenom sönerne blifva försumlige, ohörsame och förlorade»kommentar o. s. v.

117 Så uppstod det finska universitetet, som vid dess begynnel|93|se inlogerades i det förra gymnasiihuset, en gammal byggnad af sten, bestående af 5 kalla rum i granskapet af domkyrkan*)De rymdes der ock i början godt, ty de voro först blott 44, hvaraf 8 Finnar, men redan året derpå 300.. Detta skedde medan trettioåriga kriget ännu uppslukade Sveriges och Finlands små tillgångar. Alltintill 1700-talets slut framlefde universitetet bekymmersamt med knappa medel, men desto berömligare nit för sitt kall, och dess inverkan på Finland har varit välsignelserik. Dess tvåhundraåriga jubelfest år 1840 hör till Helsingfors’ minnen.

9. Sedemålningar.

118 lemma startUnder de första 70 åren efter universitetets stiftande herrskade der, i bredd med lärdomen, all tidens vidskepelse och ofta äfven dess råhet. Följande drag är ett af de många, som bära derom vitne.

119 Då ynglingar blifvit studenter, skulle de i denna sin nya värdighet högtidligen invigas. Man påklädde dem en af många brokiga lumpor sammanflickad klädnad, en svart kappa samt en med åsneöron och horn utrustad mössa. Sedan svärtade man deras ansigten och instack vid hvardera munsgipan svinbetar. Derpå drefvos de af den på stat tillsatte »depositorn» medelst en ofantlig hillebard till universitetssalen, der de ställdes i ring kring sin »herde» som med dem dref åtskilligt spektakel, förvred sitt ansigte, neg för dem och|86| begabbade deras utstyrsel, men dock ej underlät att hålla ett för tillfället lämpeligt tal om uppfostrans nödvändighet etc. Nu förelades dem frågor att besvara, och när svinbetarne hindrade dem att tala, slogos de, fattades med en tång om halsen och drogos ned på golfvet, hvarvid deras betar, horn och öron jemfördes med laster, okunnighet och enfald. Depositorn frånryckte dem deras grannlåter och sade att de på samma sätt borde afkläda sig all dumhet. Sedan framtog han en hyfvel, befallte dem en efter annan nedlägga sig på golfvet och hyflade dem i alla riktningar, förliknande detta vid lärdomens inverkan på förståndet. Härefter följde andra upptåg i samma stil, hvarefter depositorn öfversköljde sina välhyflade studenter med ett ämbare vatten, aftorkade deras ansigten med en grof trasa och förklarade dem »för frie studenter vid akademien»,konsekvensändrat/normaliserat med vilkor likväl, att de ännu ett halft års tid skulle bära den svarta kappan och utan minsta gensträfvighet vara de äldre studenterne lydige. Dessa underläto ej heller att skicka lemma startnovitiernakommentar på ärender och fordra af dem, jemte trägna uppvaktningar, allt slags uppassning. Ett sådant de yngres beroende af de äldre kallades pennalism och fortfor till slutet af 1700-taletoriginal: 1700talet, då det antog den humanare formen af novitie- och seniorskap samt först i Helsingfors alldeles försvann. I skolorna rådde vid piltarnes intagande lika barbariska bruk.kommentar

120 lemma startConsistorii eccl:ikommentar protokoller bevara en stor mängd kuriösa prof på sedernas råhet. T. ex. lemma start»1644 d. 7 Aug. berättade pastor Lemoensis för Consist. att lemma startDn.kommentar Henricus hade presenterat honom en örfil och tagit hår af honom, såsom ock öknämnt pastorem. Härtill kan Dn. Henricus intet neka, dock säger han att Dn. Jacobus hafver sagt tillförene åt honom: lemma startQuid est servitus? Audi bestia!språk: latin»kommentar Dn. Henricus, pastor i Nousis, dömdes att »incarcereres på en tid och afstår med embetet»kommentar.konsekvensändrat/normaliseratlemma start»S. å. d. 7 Sept. hades fram Dn. Mathias, pastor i Hammarland, för det han hafver nedstigit af predikstolen och med en löfruska slog och utkörde någre drengar, de der rörde vid predikstolen, att han fruktade nedfalla.»kommentarlemma start1658 angafs kyrkoherden i Janakkala »att hafva kallat adeln hungroga löss och lemma startsveltingarkommentar», pockat på vin i en herrgård och betett sig mycket oanständigt.kommentarlemma startRektorn för Åbo skola antastades för att hafva kallat sin embetsbroder lemma startAsinusspråk: latinkommentar och bevisade detta sålunda: hvarje idiot är en åsna; N. N. är en idiot; alltså är N. N. en åsna. Consistorium, som ingenting hade att invända mot slutsatsens riktighet, ålade nu anklagaren att bevisa »num sit asinus»språk: latin (om han verkligen vore en åsna).kommentar – År 1644 erhöll en student, Dominus Torpensis, den förmaning af Consistorium, »att det honom icke väl anstår, att han på åtskilliga orter friar, hvarjemte han förmanas att icke så mycket låta höra sina visor och rim; de gifva hvarken honom eller akademien någon berömmelse».konsekvensändrat/normaliserat

121 lemma startÅr 1642 förordnade lemma startConsistorium Acad.kommentar att »Uti Rectorum Conviviisspråk: latin (kalaser) skola framsättas ordinarie 6 rätter, undan|94|tagandes smör, bröd och skinka. Efter måltiden skall intet konfekt frambäras, utan allenast osten. Och skall rektor låta iskänka godt finskt öl och något franskt vin.»konsekvensändrat/normaliserat Utom akademiestaten fick rektor inbjuda »en eller två goda vänner eller slägtingar, samt de af studenterne, som musicerat vid solenniteten».konsekvensändrat/normaliserat Fruntimmer fingo alldeles icke bjudas, icke ens professorernes hustrur, och gästabudet skulle vid vite icke få »extenderas till andra dagen».konsekvensändrat/normaliseratkommentar

10. Hexprocesserna.

122 lemma startLikasom stundom midt i våren en eftervinter kommer med kulen skärpa, så begynte omkring hundrade år efter ljusets verk i reformationen en mörk och ohygglig vidskepelse att i hela det norra och medlersta Europa återföra en del af medeltidens barbari. Det var de ryktbara hexprocesserna, hvilka begynte blifva allmänna omkr. 1620, grasserade ursinnigast från omkr. 1640 till seklets slut och fortforo långt in på 1700-talet, tills de slutligen vid medlet deraf upphörde. Män och qvinnor anklagades att för lemma startsnöd vinningkommentar hafva sålt sin själ åt djefvulen och med hans bistånd skadat eller förfört sina medkristna, formliga rättegångar anställdes, de orimligaste vitnesmål vunno bindande kraft och utslaget blef vanligen: å båle brännas. Isynnerhet äldre qvinnor voro blottställda för dessa förfärliga anklagelser, och mot dem vitnade ofta barn, hvilka försäkrade sig hafva af hexorna blifvit förda till djefvulens gästabud på Blåkulla; äfven bekände sig dessa stundom skyldiga. Inbillningen var åt detta håll så starkt uppjagad och den demoniska lockelsen så stor, att mången verkligen trodde sig stå i förbund med menniskoslägtets fiende; men troligast är, att flertalet af de olyckliga icke ens voro skyldiga till denna brottsliga sjelfförblindelse, ehuru de »för sin själs räddning»,konsekvensändrat/normaliserat som det hette, öfverantvardades lågorna.

123 Just vid samma period, då man genom universitetets instiftande i Åbo med skäl väntade en mera upplyst tid, begynte äfven derstädes troll- och hexpro|87|cesserna. Bland de många sällsama rättegångar af detta slag, som Consistorii och hofrättens handlingar bevarat åt efterverlden, må några i utdrag här få rum.

124 År 1641 anklagades inför Hofrätten Erik Johanson med binamnet lemma startPuu-Jumalaspråk: finskakommentar, hemma från Uleå, såsom den der i 20 år bedrifvit trolldom, satt ond sjukdom på folk, hotat ett helt bröllopslag att göra dem till vargar, m. fl. gräsliga brott. Han synes ha varit en af dessa många lemma start»tietäjätspråk: finska»kommentar,konsekvensändrat/normaliserat som i Österbotten drifva sitt yrke, och bekände ärligen att han tvungit tjufvar att återbära stulna saker, botat sjukdomar, skaffat god smörlycka och annat mer, sägande sig dock hafva gjort det med Guds åkallande, med läsningar (luwutspråk: finska) och med örter. Dock som flera häradsnämnder svuro honom vara till trolldom skyldig, dömdes han af hofrätten att bålebrännas.

125 Samma år skref hofrätten till Consistorium ecclesiasticum i Åbo: – – »Och kunne eder vänligen ej förhålle, att den K. Rätt hafver resolveret en trollkona ifrån Wehmo härad och Lappo socken, Elin benämndoriginal: berämnd, till sitt välförtjenta straff, för det hon genom töremakeri (trolleri, af tyräspråk: finska, trollskott) en gammal ryttare från Eura socken genom några andras tillskyndande hafver afdagatagit, hvilka ock jemte henne på den orten, der gerningen är gjord, med det första skola straffas till lifvet. Och efter man nogsamt förnimmer, att den synden (Gud bättre) i den landsändan, särdeles i Wehmo härad och nedra Satakunda, mycket hafver lemma startinritatkommentar, ty» o. s. v. förmanas presterskapet att »sådana trolldom och förgörningar vidare förekomma och dämpa».konsekvensändrat/normaliserat

126 År 1643 ransakades i hofrätten ett mål, rörande en rysk prest från Kexholms län, Terentioff, angifven att hafva utdrifvit onda andar, förtrollat menniskor och att hafva kallats »den Ondes farbror». Presten försvarade sig ganska väl och bevisade sig allenast hafva läst böner der man uppgifvit att det spökade m. m. Också frikändes han af hofrätten, dock med förmaning att »icke fara efter spökeri och andra lättfärdigheter, som en prestman icke väl anstå».

127 »1646 d. 8 April framhades inför Consist. Eccles. en skrifvare, Erik af skolgatan, som har skrifvit till Satan med egen blod och begärt 400 daler, satt lif och själ i pant. Frågas om han haft sedan några lemma starttentationerkommentar? Han säger: Något svag i hufvudet och ondt samvet; säger ock att Satan har mött honom på gatan 3 dagar efter med en penningsäck, lemma startbuditkommentar hand, den han intet togkonsekvensändrat/normaliserat Dömdes till kyrkoplikt.

|95|

128 År 1649 anklagades inför hofrätten hustru Walborg Kyni från Tyrvis för mångahanda trolldom. Hon hade medelst ormskinn förgjort boskap att mjölka blod. Hon hade icke sjunkit, när man bakbunden kastade henne i sjön – hvartill hon svarade: »jag höll mun igen, så kunde jag ej sjunka».konsekvensändrat/normaliserat Hon hade förgjort rågsäde och trollat en man att drunkna m. m. Som ett synnerligt argument mot henne anfördes, att hennes morfar och mor blifvit för trolldom brända. Hon försvarade sig med mycken spotskhet; när man frågade henne om det var sannt att hon brukade »göra tre vargar på folk»,konsekvensändrat/normaliserat svarade hon: »jag kan hvarken djeflar eller vargar göra».konsekvensändrat/normaliserat Tillsagd att uppläsa trosartiklarna, bortlemnade hon artikeln om helgelsen och från Fadervår 6:te och 7:de bönerna. Sådant bevisade tillfyllest. Hon dömdes till bålet.kommentar

129 År 1661 dömdes en student, vid namn Eolenius, till döden, för det han ingått »pactum cum satana»språk: latin (förbund med djefvulen), och som bevis anfördes, att han på otroligt kort tid lärt både sig sjelf och andra latin, äfvensom att han hade en särdeles prydlig handstil. Hos en annan vid namn Gunnerus, fann man ett skrifvet häfte med vidskepliga anteckningar; man antastade honom och frågade: om han sett satan? Gud bevare mig, svarade han. Dock dömdes han till fängelse och relegation för alltid. Den ädle Brahe upphäfde båda dessa orimliga domar. Men fanatismen fortfor. En student sades genom magiska konster ha kastat sig ned från kyrktaket, utan att skada sig; en annan, som läst i bibeln, hade genast kunnat hvar vers utantill; en tredje, Österbottning, hade slagit vad, att han i en klunk skulle utdricka en kanna öl, och som han satte kannan för munnen, var den tom; en fjerde anklagades att kunna tjusa ormar och hålla fast dem; icke annorlunda, sade han, än med en klufven käpp. Blåkullafärder begynte omtalas äfven i Finland år 1675; en gosse hade blifvit ditförd genom luften. Stor uppståndelse väcktes häraf, och Brahe befallte att två gånger om året skulle i alla Finlands kyrkor predikas emot hexeri. Vantron fortfor likväl, och kanske just genom de stora anstalter som togos deremot, ett godt stycke in på 1700-taletoriginal: 1700 talet.

11. Gezelierna.

130 Gezelierna voro en slägt af biskopar, ty i tre leder efter hvarandra, son efter far, besutto de biskopsstolar, två i Åbo och en i Borgå. Johannes Gezelius, den äldre kallad, härstammade från lemma startRomfertunakommentar i Sverige och|88| blef Professor i grekiskan i Dorpat, hvarefter han fick ett pastorat i Dalarna, blef sedan general-superintendent och procanceller för Universitetet i Dorpat och slutligen år 1664 biskop i Åbo, efter den lemma startför sina s. k. villomeningar afsatte nitiske Terseruskommentar. Han var en mäkta verksam och kraftfull man, berättas hafva 7 gånger visiterat sitt vidsträckta stift och bevistat 11 riksdagar. Bland Finlands evangeliske biskopar var han sannolikt den störste hierarken, som ej heller alltid var så nogräknad om medlen att störta sina motståndare, hvarföre han under sin mesta tid var invecklad i ständiga och stundom skandalösa processer. Men kyrkan vidmaktshölls af honom med väldig hand och för dess literatur har han lemnat efter sig en evärdelig minnesvård både i lemma startden finska qvartbibeln af 1685kommentar och i det stora lemma startexegetiska bibelverkkommentar, som af honom utarbetades och uppgafs vara färdigt redan år 1682, men dock först under hans sons tid utkom af trycket och fulländades år 1728. Fem och tjugu år satt han på Åbo biskopsstol och afsomnade år 1690, 75 år gammal, efterlemnande icke mindre än 70 barn och barnabarn.

131 Johannes Gezelius den yngre, som föddes i Dorpat, men studerade i Upsala och Åbo samt på sistone varit lemma startSuperintendentkommentar i Narva, efterträdde år 1690 sin fader på den biskopliga stolen. lemma startKrönikanskommentar ord om fadren, att »han var en dråpeliga arbetsam man», kunde lämpas jemväl på sonen. Denne vidmakthöll sin kyrka, om icke med lika stor framgång som fadren, dock på ett sätt, som vann mera förtroende. Han afslutade bibelverket, men upplefde ej dess fullständiga utgifvande. Den lärde och nitiske mannen hade som biskop stora sorger. De grufligaste olyckor hemsökte under hans tid Finland. Missvextåren 1695 och 96 förde med sig den mest fasansfulla hungersnöd, som någonsin varit, i hvilken blott från lemma startMichaelikommentar 1696 till midsommaren 1697 öfver 60 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor omkommo af svält och sjukdomar i Åbo stift. Och knappt voro dessa djupa sår till hälften läkta, innan|96|Carl XII:soriginal: Carl X1I:s krig förde öfver Finland lemma start»stora ofreden»kommentar med alla dess förödelser, hvilka hotade att inom kort utplåna spåren af de båda Gezeliernas femtioåriga verksamhet för ordning och bildning inom kyrkan. Till dessa olyckor sällade sig besynnerliga villomeningar och sekterismer, såsom den lemma startförrycktekommentar lemma startpresten Ulstadii från Uleåborg, hvilken en tid slog sjelfva biskopen dunst för ögonen.kommentar Slutet på så mycken ofärd hann Gezelius den yngre icke upplefva; han dog i landsflykt undan krigets faror på sin gård Wigbyholm i Roslagen 71 år gammal år 1718. Enka och barn adlades efter hans död. Sonen,

132 Johannes Gezelius den tredje, var född i Narva 1686, studerade i Åbo och blef der theologiæ professor, medan universitetet var öde, samt slutligen år 1721 den förste biskop i Borgå, dit det kyrkliga residenset flyttades från det då under Ryssland komna Wiborg. Hela hans tolfåriga embetstid användes att hela krigets sår, och krönikan säger, att han, efter en gudfruktig och stilla lemma startvandelkommentar, afsomnade 1733, blott 47 år gammal. – Gezeliernas glans var med honom förbi och sjelfva deras vidlyftiga manuscriptsamling uppbrann i Åbo 1827. Men den finska kyrkan skall städse bevara deras namn bland sina utmärktaste.

12. Biskop Tengström.

133 Äfven sjuttonhundratalet förde på Åbo biskopssäte flera utmärkta män, hvilkas minnen utrymmet förbjuder att här anteckna, och främst bland dem biskop Mennander. Men just på gränsen å ömse sidor om det nya tidskifte, som för Finland begynte 1809, hade skickelsen ställt en man, som med stor förmåga och insigt förenade denna egna smidighet, som vid sådana gränsperioder är på sin rätta plats och genom att med lätthet inlefva sig i nya förhållanden, vanligen lyckas att beherrska dem. Denne man var Jacob Tengström.

134 Vore icke Åbo vitne till den längsta och betydelsefullaste delen af biskop Tengströms lif, så skulle hans namn med rätta reklameras af Österbotten. Den förste med detta namn inflyttade 1722 från Sverige till Österbotten och Jacob Tengström föddes 1755 i GamlaCarlebyoriginal: Gamla Carleby. Han var i sin ungdom af en ytterst klen helsa; men inom den bleka blonda ynglingen lefde en stark själ, för hvilken ingen försakelse syntes för stor, ingen möda för ansträngd, när det gällde att sträfva till målet. Med 300 daler sammanskjutna medel lemnade han, 16 år gammal, Wasa skola och blef student i Åbo. Hela hans studentatid upptogs af lemma startkonditionerandekommentar; af 80 plåtars årlig lön hade han på halftannat år inbesparat så mycket, att han kunde uppehålla sig i Åbo nio månader och blifva magister 1775, dock ej utan skuld. Början till hans literära rykte var en öfversättning på alexandriner af lemma startAeneidenskommentar första sång, för hvilken han 1776 erhöll Kongl. Vitterhetsakademiens stora pris, och sådana lärda belöningar fick han flera. Sjelf i månget hänseende sin lyckas smed, var han nu en lyckans gunstling allt framgent. Tjenster och förtroenden belönade hans insigter. Theologiæ professor 1790, öfverhopades han med all|89|männa värf. Han reviderade riksgäldskontoret och banken, blef riksdagsman, ledamot i flera lemma startutskott, äfven det Hemligakommentar, och blef sålunda en af de statsklokaste, praktiskt dugligaste biskopar, som någonsin beklädt Sanct Henriks stol.

135 Till denna värdighet utnämndes Tengströmoriginal: Tengstöm 1803 och innehade den med utmärkelse i 30 år. Vitnade icke prestmötena 1805 och 1825, förslagerna till stiftens klyfning och den ecklesiastika enke- och pupillkassan samt många andra åtgärder om hans verksama nit för kyrkans närmaste intressen, så skulle man förmoda, att en man, så ständigt tagen i anspråk från alla sidor, skulle haft föga tid öfrig för det hans embete närmast liggande. Äfven som biskop reviderade han banken, var ledamot i Strömrensnings direktionen, procanceller för Åbo Universitet, ståndets talman m. m. Men hans mest inflytelserika period inföll under Borgå landtdag och tiderna näst derefter. Prestaståndets protokoller från denna för Finland så högst märkvärdiga landtdag brunno i Åbo 1827 och med dem troligen mycket, som för en framtid varit af intresse att känna; men ingen har kunnat misstaga sig om det inflytande biskop Tengström dervid ägde på alla förhandlingar och dymedelst på hela landets förhållanden, som der reglerades. Redan derigenom tillhör hans namn historien, och hennes omdöme må ingen förmätet gå i förväg.

136 Hvem skulle väl tro, att en man, så invecklad i alla sin samtids|97| vigtigaste frågor, hade tid och förmåga att åter sänka sig till den späda ålderns lilla menlösa verld och skrifva en af de älskeligaste och bäst lyckade barnaböcker: »Tidsfördrif för mina barn» (1799)! lemma startEller att han skulle i glada samqväm, vid glasens klang, strö omkring sig dessa lekande och qvicka visor, som ännu, femtio år efter deras diktande, ljuda från både gamlas och ungas läppar! Bland Biskop Tengströms skrifter finnas många af värde; men medan de nu måste mödosamt framletas i arkivernas dam, bevaras de skämtsama visorna lefvande af traditionen.kommentar Veterligen var biskop Tengström den förste man på sin plats, som idkade diktens glada konst. Pargas såg hans sista dagar; han dog juldagen 1832.

13.tillagt av utgivaren Landstigningen vid Lemo.

137 Till sina odödliga minnen af allt hvad der verkats för kyrkan, för vetenskapen, för fäderneslandets industri, kan Egentliga Finland icke tillägga några glada politiska eller krigiska hågkomster från nyare tider. Här (i Nystad) afslöts den fred, som innebar afsägelsen af den lysande roll Sverige tillkämpat sig under Gustaf Adolf och Carl X. Här (i Åbo) slöt en lemma startskymflig fredkommentar det skymfligaste krig, som någonsin fläckat de svenska vapnens ära. Här (vid Lemo) misslyckades den enda vapenbragd, till hvilken dessa nejder voro vitne under 1808 års krig. Men oaktadt sitt misslyckande, utfördes landstigningen vid Lemo med ära och tapperhet, och derföre är dess minne icke oförtjent att bevaras vid sidan af de fredliga idrotter, som utgöra Egentliga Finlands glans.

138 Sveaborg hade fallit, den finska hufvudstyrkan, under sin försigtige befälhafvare Klingspor, hade dragit sig tillbaka till Norra Österbotten och ryska härar betäckte landet. Då uppgjordes på svenska sidan den plan, att medelst diversioner från sjösidan samtidigt kasta Ryssarne tillbaka från deras vigtigaste punkter i vester, Åbo och Wasa, medan Adlercreutz och Döbeln, återtagande offensiven, fördrefvo fienden från det strategiskt vigtiga NyCarleby.

139 Alla dessa företag misslyckades; de båda förra totalt, det sistnämnda till hälften.

140 Nordvest om Åbo och Nådendal framskjuter mellan fjärdarna och holmarna en landtunga tillhörande Lemo sockens fasta land. Dåförtiden var den till större delen bevuxen med tät barrskog, hvilken, i förening med markens oländighet, granithällar, kullerstenar och klyftor gjorde terrängen svår att passera. Men icke långt derifrån hade man stora landsvägen till Åbo.

141 Vid denna lemma startLemo uddekommentar landstego Svenskarne en ljus sommardag, den 19 Juni 1808, kl. 7 om aftonen. Det var generalmajoren von Vegesack, som, under skydd af 16 kanonslupar, på skutor och båtar öfverfört omkring|90|2 000konsekvensändrat/normaliserat man, bestående af svenska garder till fot, en sqvadron af lifgardet till häst, 4 bataljoner Upplands landtvärn, 107 frivillige af Töfsala, Wehmo och Wirmo allmoge samt 106 reserver af Åbo läns och Björneborgs regementen, under namn af frivilliga finska skarpskyttar. Tvåhundrade bönder uppkastade på stranden ett fältverk, för att betäcka återtåget, medan en mindre fördelning rodde åt Kimitooriginal: Kimitto, för att oroa fienden, och 200 man detacherades att besätta Kuustö och Kakskerta. Hufvudstyrkan, med ett batteri trepundingar och lifgardet till häst i spetsen, ryckte i lemma startforcerad marchekommentar fram mot Ala-Lemo och stora Åbovägen.

142 Knappt en timma efter landstigningen hörde man redan gevärselden smattra i skogsbrynet. Ryssarne hade icke låtit öfverrumpla sig. Deras förposter hade gifvit eld och öfverste Wadkoffskij med inemot 2 000konsekvensändrat/normaliserat man och 6 fältstycken hade ryckt ut, för att mottaga Svenskarne med varma servietter. Vid Ytter-Lemo begyntes striden med lika tapperhet å båda sidor och fortfor utan afbrott till kl. ½ 1 på natten. Svenskarne hade icke kunnat framtränga längre och Ryssarne hade icke förmått kasta dem tillbaka. Nu hämtade man ett ögonblick andan, men endast för att rensa gevären, plundra kanonerna och undanskaffa de sårade.

143 Undertiden hade Ryssarne fått förstärkning. General Baggehufvud med Nevska och Pernovska regementerna, lemma startFinländska dragonernakommentar, några lemma startsqvadronerkommentar rytteri och 6 kanoner hade ilat till stället. Ryssarne hade nu 4 000konsekvensändrat/normaliserat man och 15 kanoner. En annan man än Vegesack skulle icke ha funnit något vanhedrande uti att vika för denna öfvermakt. Han insåg att anfallet var förfeladt,|98| men vika var icke hans sed. Och så begynte striden ånyo kl. 2 på morgonen.

144 Natten var helt ljus. Knappt ett lätt flor af skymning hvilade öfver de tätare delarna af skogen och endast nattdimmorna, som uppstego från källsprång och sumpiga trakter, förenade sig med krutröken att bortskymma den tidiga morgonrodnaden. Skogen, hvars dofter och tystnad annars vid denna tid plägade lifvas endast af vaktelns slag eller talltrastens melodiska sång, glimmade nu af gevärens blixtar och återskallade af dundret från 20 kanoner, som spelade utan uppehåll och tydligt hördes till det ängsligtoriginal: änsligt vakande Åbo. Snart uppgick morgonsolen den 20 Juni öfver denna skådeplats af strid, blod, eld och död.

145 Striden hade börjat med artillerield och anfall kolonnvis, men öfvergick här och der, i följd af terrängens oländighet och liniernas utbredning, till lemma starttiraljörfäktningarkommentar och spridda handgemäng. I skogen, mellan klyftor och snår, brottades Rysse, Svensk och Finne. De sköto bakom trädstammarna, de nedstötte hvarandra bland enrisbuskarne, de klättrade på knappt tillgängliga klippor, hukade sig ned och sigtade, men kringvärfdes då ofta af fiender och sågo hvarje utväg till flykt afskuren.

146 Tapperheten och förbittringen voro å båda sidor lika. Baggehufvud och Borosdin, Wadkovskij och Tschogloff, samt främst bland de sina general Tutschkoff Ioriginal: 1 som frivillig, alla störtade sig likt simpla soldater in i handgemänget och uppmuntrade Ryssarne att genombryta de svenska lederna. Men lika modigt och hårdnackadt var försvaret. Hästgardisterne, anförde af Broberg, sutto af, ryckte åt sig gevär och tjenstgjorde som jägare. Fotgarderna under Tornerhjelm slogos med lika förbittring. De frivillige finske skarpskyttarne, och i spetsen för dem den unge löjtnant von Vegesack, värdig att anföra en sådan trupp, kastade sig på fiendens venstra flygel och sökte, ehuru förgäfves, att genombryta dess leder*)»De hafva slagits som redlige Finnar», säger v. Vegesack i sin rapport, och ett ärofullare vitsord hade han ej kunnat gifva desse tappre.. Alla täflade i mod och dödsförakt; äfven lemma startlandtvärnetkommentar gjorde sitt bästa, men oöfvadt och med föga valdt befäl, kunde det ej mäta sig med de reguliera trupperna.

147 Emellertid hade solen stigit högt på himmelen, Svenskar och Finnar voro utmattade af marcher, strid och vakande, men deras fiender fingo ständig förstärkning af friska trupper. Än mer: Ala-Lemo sattes af Ryssarne i brand och en större afdelning hotade att kringgå Svenskarne och afskära dem återtåget. Då såg sig Vegesack tvungen att retirera. Häftigt förföljde, drogo sig Svenskar och Finnar tillbaka under oupphörligt skjutande, tills de, under skydd af landtbatteriet och kanonsluparne, middagstiden lyckligen voro ombord, oaktadt den lifliga elden från Ryssarnes kanoner och lemma starthaubitzerkommentar.

|91|

148 Fjorton timmar, med 1 ½ timmas rast under vapen och vaksamhet, hade den heta striden varat. Förlusten var å ömse sidor kännbar. Här stupade den käcke stabsadjutanten kapten Ramsay, en af svenska arméns utmärktaste officerare, och med honom 85 man på svenska sidan, hvarförutom 7 officerare och 116 underofficerare och soldater sårades. Ryssarnes förlust bestod af en underofficer och 6 man fångne, flera officerare och inemot 500 man dödade eller sårade.

149 Landstigningen vid Lemo misslyckadesoriginal: mislyckades hufvudsakligen derföre att den svenska styrkan var för liten. Väl hafva tappre män, som desse, mången gång slagit på flykten en dubbel fiendtlig styrka; derpå har man i Finland icke få exempel. Men mot stridbare, modige, väl anförde och tillika flerfaldt öfverlägsne fiender, som Ryssarne voro vid Lemo, förmår tapperheten endast att stupa eller vika med ära. – lemma startVan Suchtelen synes fästa mycken vigt vid general Buxhoewdens försigtighet att uppskjuta den just då inträffande sommarmarknaden i Åbo.kommentar Hade en talrik allmoge ditströmat och ställt sig på sina landsmäns sida, hvarpå desse äfven torde ha räknat, så hade utgången lätt kunnat blifva en helt annan.

150 Det är för öfrigt från lemma start»den blodiga dagen på Lemos strand»kommentar, som Runeberg lånat en af de sköna sägner han kallat lemma start»Fänrik Ståls»kommentar. Man ser natten mörkna kring land och haf, och vid den dunkla vågen sitter en döende krigare lemma start»från Hoglands tid»kommentar; vid Wolgas bölja var hans hem; nu blödde han i fiendeland. Helt nära honom låg en halft förstelnad yngling, nyss hans fiende; emellan båda var nu dödens frid. Och natten skrider, man hör ett årslags sus och månen går ur moln. Då stiger ur sin julle en ensam flicka|99| och går så tyst, en vålnad lik, emellan liken. Hon ropar högt den fallne Svenskens namn, han svarar ej, hans genomstungna bröst är kallt, hon faller i hans öppna famn, den sluter henne ej. Det ser den gamle Ryssen der han låg, en tår syns på hans kind, han vacklar fram till flickans fot och dör. Hans blick, hans tår, hvad sade de? En suck om frid, en bön om tillgift – ack,

ty »blott på lifvet hämden ser;

vid grafven hatar ingen mer».

Lokala Detaljer.

152 I de länder, der kristendomen inkommit i munkekåpa, ödmjuk och litande blott på andans och ordets kraft, der har den bygt altaren och kyrkor förr än den tänkt uppå att resa fästen till deras försvar. Men i ett eröfradt land, som Finland, der religionen inträngt i riddarerustning med svärd, sköld och hjelm, tjenande så ett främmande väldes lystnad tillika, der är borgen äldre än kyrkan, emedan tvånget kommit förr än öfvertygelsen. Finlands dyrbaraste minnesvård är Åbo domkyrka, men Finlands äldsta är Åbo slott.

Planche 1. Åbo Slott.illustration

153 Det står der än i dag på ett hälleberg vid vestra stranden af Aura å, som der utgjuter sitt grumliga vatten i den trearmade slottsfjärden. Söder om fjärden ser man Hirvisalo ö; i vester susa ekarna på Runsala. På andra sidan ån och midtemot slottet ligger Korpola udde, der hertig Carls amiral Joachim Scheel år 1599, för att injaga skräck hos slottets besättning, lät uppsätta 7 aflifvade krigsfångars hufvuden. På landsidan vidtager genast slätten, ett arf af hafvet och obetydligt höjd öfver vattenytan. Enligt lemma startProfessor Hällströms uppgift år 1841kommentar, ligger slottet endast 24 ¹⁹⁄₂₀ fot öfver vattenytan, hvarföre det har blifvit åberopadt af dem som bestridt det finska och svenska landets fortfarande höjning.

154 Fordom låg slottet öfver en åttondedels svensk mil ifrån staden, men grefve Brahe bjöd, och staden räckte fram mot slottet den långa arm, som ännu kallas slottsgatan och förskonades af branden år 1827.

155 När Åbo slott anlades, hade man ingen aning om de fruktansvärda jernrör, som från långa afstånd slunga död och förstöring emot murarne af ett belägradt fäste. Man ansåg det vara tillräckligt skyddadt af ån, af fjärden, af den sanka eller måhända under vatten stående slätten invid dess murar. Men en nyare tids kanoner och bomber skulle från höjderna invid staden skjuta slottet i grus, om det nu vore i en hårdnackad fiendes våld, och detta är orsaken hvarföre man, alltsedan artilleriets förbättrade skick under|92| trettioåriga kriget, icke fäst någon militärisk vigt vid detta slott, utan låtit dess försvarsverk förfalla.

156 För öfrigt kan man lätt föreställa sig, att Åbo slott, – der så många höfdingar haft sin boning i både krigs- och fredstider, der Sveriges konungar gästat mången gång och der engång en Finlands hertig med sin stolta polska gemål omkring sig samlade ett hof i smått – fordom haft ett annat utseende än nu. Utifrån sedt, står det gamla fästet måhända mindre krigiskt, dock mera putsadt der, än för tre eller sexhundrade år tillbaka. Men innantill – hvar äro de ståtliga salarna, med sina väggar betäckta af vapensköldar och blanka rustningar? Hvar äro de med lemma startgyllenläderkommentar och lemma startdamastkommentar prydda gemaken, i hvilka hertig Johan och Catharina Jagellonica omgåfvos af hofmän och tärnor, eller der den hjeltemodiga Ebba Stenbock jemte flera förnäma fruar lyssnade till dånet af hertig Carls kanoner, eller der den store Gustaf Adolf uppgjorde planen till Åbo gymnasium, eller der den ädle Pehr Brahe mottog universitetsstaten den 15 Juli 1640? Förgängelsen har gått öfver dem alla, lågorna ha frossat af deras prakt, tidens sakta gnagande tand har kommit dem att murkna och falla i grus. Ett rum har tiden sparat, likasom på hån, men äfven det är till hälften ödelagdt: det rum, der den olycklige Erik XIV först satt fången.

157 Redan för 87 år sedan, när dåvarande slottspredikanten Mag. Eric Lencqvisträttelse i originalet skref sin lemma start»historiska afhandling om Åbo slott»original: »,kommentar*)Införd i tidn. Mnemosyne åren 1822 och 1823.,tillagt av utgivaren var det inre af byggnaden ytterst förfallet. »Om helst alla fönsterlufterna vore med bräder igenslagne» – klagar Lencqvisträttelse i originalet|100| »och de som för många tider således blifvit igenslagne vore botade, att ej stora springor och hål, som åldern verkat, skulle på dem befinnas, hvarigenom vid yrväder stora drifvor yra in, röta bort golfven eller lemma starttrossbottnarnekommentar med deras stockar och sparrar, så torde dessa förfallna rummen ännu trotsa några tider och åldrar, i afbidan på en blidare lycka att någongång blifva påtänkte och värdige hållne att få invånare». – Denna »blidare lycka» har ock i sednare tider vederfarits en del af rummen, der också invånarne äro talrika nog, nemligen fångar med deras bevakning och deras prest, som nu residera i slottet något antikt, men icke obeqvämt.

158 Lencqvisträttelse i originalet gör skilnad mellan det gamla slottet, – som härstammar från Erik den heliges tid och är till det mesta bygdt af beundransvärdt jemn granit, men till sin öfra del af tegel; samt det nya, som består af en frambyggnadoriginal: frambygnad framför det gamla på dess östra gafvel och anses vara tillbygdt af Gustaf Wasa – efter hvad någre tro af material från det raserade Kuustö – men sannolikast dock af hertig Johan, när han redde sig till att der uppslå sitt residens. I vestra tornet af gamla slottet funnos, år 1762, det fordna residencet, bestående af förfallna salar och kamrar i sex våningar, samt derunder krutkammaren. I östra tornet: tvenne »björnkojor, der fordom hållits björnar», vidare »Jordans kammare», ett cellfängelse för lemma start»maleficanter»kommentar, vidare en stor mörk sal, vidare kyrkosakristian och slutligen »urkammaren», neml. utan ur. I hufvudbyggnadoriginal: hufvudbygnad fann man bland annat ett stort magasin, »der dock ingen säd hölls, för vätans skull»; den ganska rymliga, men låga slottskyrkan (begagnad sedan 1706 och ännu bibehållen); rustkammaren, med sina 8 000konsekvensändrat/normaliserat musköter, hvilken man »med skäl må kalla ett lemma startMartiskommentar bibliotheque»; den fordna munk-kyrkan (slottskapellet); den gamla kyrkan, der gudstjenst hölls från katholska tiden till 1706; vidare slottskällaren, saltpetterhuset, skräphuset m. m. »håltornet» icke att förglömma, hvilket har sin egen märkvärdighet. Genom mörka gångar, än uppföre, än nedföre, kom man till ett aflångt dystert rum, hvarest midt i golfvet fanns en lucka, hvarigenom »maleficanten» släpptes ned i en mörk kula i muren på 6 famnars djup. Om sommaren afkläddes han till bara linnet, men om vintern lemnades rocken uppå honom; hans näring bestod af vatten och bröd »efter måttligheten». Köld, mörker, fasta och en förfärlig stank, i förening med ensamhetens gräsliga skräckbilder, voro de torturmedel, hvarigenom man sökte förmå den olycklige att bekänna sitt brott. lemma startOch detta skedde i »upplysningens århundrade»!kommentar – Naivt nog tillägger förf. att »mången bof här uthärdat om sommaren hela veckan ut, men om vintern knappt öfver två à tre dygn». Somliga har blotta anblicken af denna ohyggliga håla skrämt att bekänna allt hvad man af dem ville veta. Andra ha dock varit »så förhärdade», att de icke ens härefter bekänt, och åter andra varit »så illpliktiga», att de återkallat sina ord, när de sluppit härifrån. Detta äkta medeltidiska sätt att utleta sanningen brukades väl sparsamt och blott i grofva brottmål, der mer än halfva skäl förefunnos. Men hvem vågar dock försäkra, att icke mången oskyldig suckat i Åbo slotts förfärliga håltorn?

|93|

159 Nya slottet är det som egentligen bebos. Här finnes ett stort antal rum, begagnade af fångarne, deras bevakning och presten m. fl. Från den af en hög mur instängda fånggården kommer man till fängelserna. Lencqvist beskrifver dem som »usla och mörka hål».konsekvensändrat/normaliserat Likväl hade man (1762) några likasom litet förnämligare. Sådana voro »fogdens kammare, der fångar af bättre värde höllos»;konsekvensändrat/normaliserat »Fresens kammare»,konsekvensändrat/normaliserat så kallad efter en der fången kapten Frese; »Schäfers kammare»,konsekvensändrat/normaliserat kallad efter en magister af samma namn och ännu ett fjerde rum, der bonden Jacob Kärimäki från Laihela sockenoriginal: sockken, jemte sin hustru, var dömd »att förslita deras dagar i ensamhet, på det de ej må någonstädes oroa Guds församling med sina villosatser. Njutande hvardera till förplägning sex styfver om dagen».konsekvensändrat/normaliserat

160 Men det märkvärdigaste bland alla dessa brottets och olyckans boningar är utan tvifvel den beklagansvärde lemma startkonung Erik XIV:s fängelsekommentar, det första der han lärde sig sakna friheten, kronan, och hvad som var mer än frihet och krona: hoppet. Man hade inspärrat honom i en trång och låg kammare, bygd in i muren och försedd med ett enda litet fönster, som icke ens vette utåt fria luften, utan emot en smal gång, der vakten ständigt bespejade den arme fångens steg*)Samma barbariska försiktighet iakttogs sedan äfven på Gripsholm.. Men för att ändock låta honom på af|101|stånd se det sköna land som engång var hans, den frihet efter hvilken han suckade, funnos gluggar i muren af denna gång, genom hvilka man såg Auras utlopp och de glimmande vågorna af slottsfjärden. Hur har icke der den fångne konungen med ångest granskat hvarje segel i fjerran, om det tilläfventyrs månde bringa honom räddning och frihet! Men intet, intet kom, förutom det som förde honom till nya fängelser och till en våldsam död. – Fordom kom man till detta rum allenast genom den smala och nu igenmurade gången der vakten stod, och denna gång ledde endast ut till fånggården. Nu kommer man dit genom en nedbruten vägg i öfra våningen. Men redan 1762 var rummet ytterst förfallet. Den medlersta golftiljan, enligt sägen urholkad af konung Eriks oroliga steg, har snarare, säger Lencqvist, bugtats »genom vätan af snödrifvorna, som hela vintern här inne ligga och mot sommaren smälta».konsekvensändrat/normaliserat – Han slår då bokstafligen kallt vatten öfver minnets poesi, den hederlige antiqvarien!

161 Men det blir tröttsamt att vandra trappa upp och trappa ned i det gamla fästet. Låtom oss derföre lemna åsido dess öfriga märkvärdigheter, såsom »nya residenset»,konsekvensändrat/normaliserat slottsbrunnen, den nu igengrodda vallgrafven, vallarne sjelfva med deras frodiga grönska, och annat mer, för att hasteligen nedstiga i forntiden och se de öden slottet undergått samt de bragder till hvilka det varit vitne.

162 Bygdt är det gamla slottet Åbohus vid Finlands första eröfring, men om helige Erik det gjort, eller någon af hans män, derom tiga häfderna. Att en Sture varit dess grundläggare och förste höfvidsman, slutar Lencqvist något hastigt deraf att det gamla Sturevapnet, tre sjöblad, funnits inhugget uti en i väggen vid gamla kyrktrappan inmurad sten. Vare härmed huru det vill, slottet har tid efter annan utstått märkvärdiga öden. Af eld och fiender har det härjats flerfaldiga gånger. Redan på 1300-taletoriginal: 1300 talet ansågs det som ett af rikets hufvudfästen; mäktige höfdingar hade här sitt säte. Men slottets egentliga glansperiod infaller mellan åren 1556, då det inreddes till hertig Johans residens, och 1614, då dess prakt af lågorna ödelades. Om denna olycka säger lemma startWitekind i sin historia om ryska kriget under Carl IX och Gustaf Adolfkommentar: »Emedan Kongl. Maj:t uti Åbo var, hände thet olyckligen d. 20 April 1614, att när Hans Maj:t till måltids om aftonen i stora salen var, hade en eld tilltagit uti kammaren, som ther öfver var, och fastnat i taket, hvilken förr än man kunde taga till vara tog öfverhanden och utspridde sig öfver the andre taken uti thet gamla Slottet, så att ingen mer hjelpa kunde, och gick then thermed öfverallt, så att ock Hans Kongl. Maj:t måtte se för ögonen sitt eget hus gå bort i eld.» – Gamla slottet blef af denna vådeld så svårligen härjadt, att det aldrig mera blef hvad det före denna branden var; och ännu 1762 såg man i halfförkolnade fönsterposter m. m. märken efter samma brand. Nya slottet deremot blef icke mera skadadt, än att det redan 1615 kunde bebos af dåvarande höfvidsmannen öfver Finland lemma startJacob Pontusson de la Gardie, hvars dotter Sophiakommentar föddes här d. 8 Maj samma år. Efter denna tid iståndsattes och förskönades slottet åter af den store Pehr Brahe, som här residerade; men sedan landshöfdingeresidenset år 1698 flyttades till staden, och kronans medel knappt förslogo till det allranödvändigaste, mycket mindre till det man ansåg vara utan större allmänt gagn, lät man Åbo slott förfalla, såsom endast brukbart till militärkasern och häkte.|94| En ny eldsvåda uppstod d. 19 Juli 1711, då efter långvarig hetta ett starkt lemma startthordönkommentar uppkom och blixten antände stora tornet mellan nya kyrkan och krutkammaren, hvilket med möda släcktes. Ryska infallen åren derefter fulländade slottets ruin, och alltsedan är det föga mer än en skugga af hvad det varit.

163 Följande äro de belägringar och andra krigiska bragder, för hvilka Åbo slott varit en skådeplats.

164 År 1364, då Albrecht af Mecklenburg kämpade med konung Magnus Smek om Sveriges krona, innehades Åbo slott af konungens anhängare. Albrecht drog med härsmakt till Finland, lät hylla sig der och eröfrade Raseborg, men Åbo fäste gjorde tappert motstånd. Här stupade den manhaftige riksdrotsen Nils Thureson Bjelke, som, jemte flera förnäme svenske herrar, var hit öfverkommen och anförde de belägrande, och först om våren 1365 gaf sig slottet åt den nye konungen.

165 Men konung Albrecht förlorade sin krona genom split och våld, såsom han eröfrat den. Den mäktige Bo Jonson Grip hade innehaft, jemte många andra rikets fästen, äfven Åbo slott i pant,|102| och de 17 herrar, som verkställde hans testamente, inkallade drottning Margaretha samt öfverlemnade slottet i hennes händer år 1388.

166 År 1440, när den berömde höfvidsmannen Hans Kröpelin med döden afgått, föll Åbo slott utan synnerlig möda i Carl Knutsons händer, men år 1442 lemnade han detsamma tillbaka åt konung Christopher mot ersättning af Wiborg. Efter konungens död besteg Carl Knutson den lediga thronen, men förlorade den åter och i samma vefva Åbo slott, som år 1457 af Christiern Bengtson, en broder till den då allsmäktige erkebiskopen Jöns Bengtson, förrädiskt öfverlemnades åt Erik Axelson Tott till Lagnö och danska partiet. Detta skedde genom att locka en del af den finska besättningen till öfvergång, men den öfriga delen räddade sin ära genom ett hårdnackadt motstånd. – Samme Erik Axelson Tott erhöll sedan Åbo slott, jemte Finlands öfriga fästen, i förläning af Sten Sture d. ä., men år 1480, när Tott var blefven död, fick riksföreståndaren slottet under sin makt igen.

167 År 1501 hade Svenskarne ledsnat vid unionskonungen Johan II:s regering och insatte Sten Sture åter till riksföreståndare. Denne skickade till Finland en här, att rensa landet från Danskar. Men en af konung Johans tillgifne, Måns Frille, en finsk adelsman, försvarade manligen Åbo slott från d. 2 Juli till 8 Sept. 1502, då myteri uppstod bland den tyska besättningen, som leddes vid mager kost och tvang Frille att uppgifva slottet.

168 År 1520, när den omilde kung Christian kom till välde i Sverige, skickades Hemming Gadd till Finland, för att med en liten trupp, men isynnerhet med fagert tal spela landet i Danskarnes händer, hvilket ock för det mesta lyckades. Till kommendant på Åbo slott sattes nu den lika grymme som tappre lemma startjunkerkommentar Thomas Wolf. Men danska väldet i Sverige föll, och Gustaf Wasa skickade Nils Westgöthe med en ringa här till Finland. Denne belade Åbo slott den 25 Nov. 1521 och biskop Arvid Kurck, jemte den mesta adeln, gick öfver på hans sida. Men junker Thomas gjorde ett utfall när man minst det väntade, nedlade månge af Gustafs folk och tog Bengt Westgöthe samt flere förnäme herrar till fånga. Några af desse lät han morgonen efter utfallet upphänga på slottsmuren, »till ett ömkeligt ögnamöte för de belägrande».konsekvensändrat/normaliserat Icke nog dermed. I början af år 1522 gingo konung Christians sista blodsbudskap öfver Sverige och Finland, dem junker Thomas ej var sen att efterkomma. Så rann då åter flera herrars blod på Åbo slott, dem junkern höll som gisslan fångne, bland dem den högt ansedde Tönnies Erikson Tott, lagman öfver Norra Finland, Henrik Stenson Renhufvud, och junkerns egen skrifvare Magnus. En man blef skonad, och det var den unge Erik Flemming till Qvidja, som sedan blef en så mäktig herre. Han ställde sig ganska nitisk för Danskarnes sak, men afvog mot Svenskarne, och »drog junker Thomas om näsan».konsekvensändrat/normaliserat En dag sade Flemming till junkern: vi hafva här så månge Svenskar, som till ingen nytta äro; låt mig föra dem mot fienden i ett utfall och gif mig så många Danskar med, som behöfvas att hålla Svenskarne i styr! Det vore minsann icke så galet, tänkte junker Thomas och tillät Flemming göra som han lyste. Men Flemming hade på hemliga vägar underrättat Svenskarne om sitt förehafvande och föll med alla de sina öfver den danska betäckningen, som nu kom mellan tvenne eldar och blef nedgjord till sista man. Flemming och hans medfångne undkommo nu lyckligen.

169 Den gången emellertid gick junker Thomas kuppfri, ty om våren när det blef öppet vatten, kom Severin Norby med danska flottan och undsatte slottet den 21 Maj. Men inpå sommaren, i början af Juli, skickades junker|95| Thomas att förse Danskarne i Stockholm med lifsmedel från Finland. Han visste icke att Gustaf Wasa då redan med Lübecks tillhjelp hade en flotta i sjön. Junkern seglade alltså med godt mod och väl lastade skutor öfver Ålands haf. Vid Furusund skickade han ett fartyg att speja om vägen var säker. Detta uppsnappade Erik Flemming, som låg i försåt bakom en udde, lät sätta svensk besättning derpå, förklädd till Danskar, och skickade det tillbaka. Junker Thomas var otålig och rodde fartyget till mötes, frågande huru det stod till. Allt väl! svarades, hvarpå junkern steg ombord, och blef så fången, innan han hann kasta sig i sin lemma startespingkommentar igen. Men Gustaf Wasa var på honom mäkta vred och lät, till straff för hans illgerningar, hänga honom i en ek på Tynnelsö.tillagt av utgivaren Och skall det synnerligen hafva förtrutit junker Thomas, att han icke aktades värdig att hänga i ett rep af hampa, utan allenast i ett af bast. – Men|103|Åbo slott blef i Augusti 1523, efter 12 dagars belägring, uppgifvet af Danskarne.

170 Nästa fejd, som slottet såg, var ett brödrakrig. Konung Erik XIV anklagade sin broder, hertig Johan af Finland, för bruten tro och förrädiska stämplingar samt skickade i Maj 1563 en här under Anders Rålambs befäl att intaga Åbo slott, der hertigen med sin gemål residerade. Men hertigen värjde sig tappert och mången het strid stod der. På sistone, när konungens män fått förstärkning, när den lofvade polska hjelpen icke kom och slottet var illa medfaret, begynte modet svigta hos de belägrade. Då, säges det, hafva de kunglige öfversmort en häst med beck och tjära, tändt eld på honom och låtit honom brinnande löpa i sin vånda på Hevosaari eller Hästholmen gent emot slottet i vester. Och då har besättningen på slottet med sådan nyfikenhet lupit att se på denna vidunderliga syn, att den öfvergaf sina poster på östra sidan, hvarföre, då fienden med all makt föll öfver dem från denna sida, slottet i första villan och häpenheten eröfrades den 12 Augusti 1563. Säkert är åtminstone att slottet togs och med detsamma hertigen, hans gemål samt tjenare och anhängare, hvilka sedan alla straffades med död eller fängelse. När hertigen leddes ut från slottet, rusade Anders Sabelfana uppå honom med lyftad dolk, för att döda honom, – som det troddes, på Konung Eriks hemliga vink, men hindrades från detta missdåd af Nils Boje.

171 Åter förflöto fyra och trettiorättelse i originalet år, och nu såg Åbo slott för andra gången Wasaätten inbördes kämpa om land och krona. Konung Sigismund var mäktig i södra Finland, men hertig Carl i det norra. Klubbekriget var utkämpadt och den tappre Clas Flemming död »af lemma starttrollskottkommentar».konsekvensändrat/normaliserat En annan Christina Gyllenstjerna, beslöt hans enka, den modiga Ebba Stenbock, att bevara Åbo slott åt konungen. Med henne voro Stålarms fru, Elin Flemming, Kurcks fru, Catharina Boje, samt flera andra förnäma finska fruar i slottet inneslutna, och ståthållare der var den manhaftige Hans Erikson till Brinkala, som hade vid sin sida Bengt Gyllenlöf, Anders Larsson till Botila och andre konungens frimodige män, men äfven hertig Carl hade i slottet mången hemlig anhängare.

172 I förstone voro ock Arvid Stålarm och Axel Kurck med hela den finska hären här tillstädes. Sedan hertigen utan hinder landstigit vid Ispois och Uittamo i Augusti 1597, mötte honom Stålarm med finska rytteriet på Kuppis slätt. Men innan det kom till slag, begyntes underhandlingar. Och antingen nu Finnarne den gången, mot sin vana, voro lemma startförsagdekommentar, eller, hvad som är troligare, mången i hopen var tvehågse till hvem han borde hålla sig; alltnog, när amiralen Scheel lät lossa ett par lemma startstyckeskottkommentar öfver deras hufvuden, ropande på förräderi, och hertigens båtsmän gjorde min att anfalla, drogo sig Finnarne undan åt Tavastehus, lemnande slottet åt sitt öde. Strax begynte Joachim Scheel och hertigens naturlige son, Carl Gyllenhjelm, som här skulle aflägga sitt lärospån, att uppkasta skansar på Qvarnbacken, Korpilaks berget och Wilkkilä backen, hvarifrån de flitigt besköto slottet med grofva styckeskott.

173 Hertigen menade att fruntimren på slottet skulle skrämmas af kanondundret och yrka på kapitulation. Men han bedrog sig, de voro bland de modigaste. Engång när man i slottet höll bön, träffades en person vid fru Ebbas sida af en kanonkula. Men långt ifrån att deraf förfäras, uppmanade hon besättningen till manligt motstånd. De belägrade försvarade sig ock tappert i förstone; de uppförde framför porten ett lemma startbollverkkommentar af träd och uppfylldt med jord, hvarifrån de underhöllo en så liflig eld, att ingen fiende om dagen vågade sig på slätten under slottet. Men inom deras murar lurade förräderiet. En student vid namn Daniel Hjort lyckades i hemlighet förleda knektarne till uppstudsighet, och följden blef att den hjeltemodiga fru Ebba måste uppgifva slottet den 28 Sept. 1597, hvarefter hon, jemte alla som derinne voro, af hertigen fördes fångne till Stockholm. Det är bekant, att när herti|96|gen inkom i slottet, lät han öppna den döde Clas Flemmings kista, tog sin gamle ovän i skägget och utropade: »hade du nu lefvat, så hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert».konsekvensändrat/normaliserat »Om min salige herre lefvat»,konsekvensändrat/normaliserat svarade härtill fru Ebba, »så hade eders furstliga nåde aldrig kommit härin.»konsekvensändrat/normaliserat Belägringen hade kostat hertigen 260 man, men så kunde han ock vara nöjd med bytet, ty förutom slottet fick han der många sköna kanoner och 10 rikets örlogsskepp jemte lemma startgalejorkommentar. Vid sin bortresa lät han en fransos vid namn Bignon skrifva följande latinska verser ofvanför dörrpanelningen i stora salen af gamla slottet:

|104|

Carolus huc veni, vici fudique rebelles,språk: latin

Hinc abeo, prorsus vestigia nulla relinquens:språk: latin

Huc iterum veniam, caveat sibi conscius omnis,språk: latin

Non illo parcet tempore dextra reis.språk: latin*)»Jag Carl har kommit hit, besegrat och slagit rebellerne; jag beger mig härifrån, qvarlemnande nästan inga spår: jag skall återkomma, och akte sig då den som vet med sig (något ondt), ty på den tiden skall min hand icke skona de skyldige.» – Och dermed höll han ord.

175 Hertigen hade anförtrott slottet åt tvenne Flemmingar af sitt parti, Clas och Lars Hermansöner samt Jöran Horn. Desse läto jultiden 1597 af ett bref från konung Sigismund beveka sig att öfverlemna slottet till Arvid Stålarm och undskyllde sig hos hertigen så godt de kunde. Året derpå inträffade det ryktbara lemma start»korftåget»kommentar och lemma startStångebro slagkommentar, hvarigenom all Sigismunds makt i Sverige blef bruten. Deremot lät han uppmana Finnarne att troget hålla honom deras land tillhanda, och mot deras okufliga trohet strandade alla hertigens förmaningar i motsatt syfte. Alltså skickades amiralen Joachim Scheel i Augusti 1599 med flottan mot Finland, eröfrade Castelholm och inspärrade Åbo slott. Strax derefter kom hertigen; en finsk adelsman, Hans Bengtson, som nyligen återkommit efter tolf års krigstjenst i Frankrike, lotsade honom till Kärknäs i Sagu socken, der han beqvämligen landsatte sitt krigsfolk. Axel Kurck med sina Finnar hade dragit sig från Åbo och betade sina hästar vid Wähäjoki bro i Haliko socken, då hertigen kom öfver dem och slog dem efter en kort strid. Men Joachim Scheel fick förstärkning och ansatte hårdeligen Åbo slott, medan hertigen for till Helsingfors och höll blodig lemma starträfstkommentar med sina fiender.

176 Scheel lät uppfordra slottet att gifva sig, men förgäfves. Arvid Stålarm lät göra en lemma startförhuggningkommentar i det inre af slottet och hotade att försvara sig till sista man samt tända eld på krutkammaren, derest han ej finge kapitulera på billiga vilkor. Men Scheel lät aflifva sju fångne herrar, dem han tagit på Castelholm och uppsätta deras afhuggna hufvuden på pålar gentemot slottet. Vid samma tid kom en af Stålarms tjenare från landet och lemma startloppkommentar i mörka natten genom vakterna in i slottet, berättande för alla huru Kurck var slagen och hertigen rådande i hela landet. Deraf fällde besättningen modet; en skottsk ryttmästare William Redvin skickades till Helsingfors att underhandla med hertigen och återkom med det svar, att han ville taga de belägrade till nåder, dock skulle enhvar inför rätta svara för sina gerningar.

177 Nu uppgafs således Åbo slott och alla som derinne voro gjordes till krigsfångar. Hertigen, som emellertid intagit Wiborg och der hållit sin blodsdomstol, återvände nu förgrymmad till Åbo. Fångarne ställdes för rätta och dödsdomen var på förhand beslutad. När denna upplästes i rådstugan, begärde Arvid Stålarm ingen annan nåd, än att han måtte få dö för alla de andra, efter han i Finland fört högsta befälet. Hertigen icke allenast afslog denna ädla bön; han var ock grym nog att både denna och sedan flera gånger låta föra Stålarm till afrättsplatsen och der benåda honom. Men domen upplästes ånyo framför slottet, der man slagit en ring och en stor hop folk af alla stånd var församlad. Vid samma tillfälle skedde hyllningen, och all allmogen svor med uppräckta finger bättring och trohet åt hertigen. Emellertid stodo alla fångarne på knä, och när hertigen ville gå ur ringen, uppreste sig Johan Flemming och bad om nåd. Men hertigen svarade att den som tillförene försmått hans nåd*)Hertigen skall ha låtit kalla Flemming till sig och, för hans ungdoms skull, tillbjudit honom nåd, derest han ville troget tjena hertigen. Detta vägrade Flemming, sägande att han svurit sin konung ensam trohet, bad likväl om nåd, med löfte att sedan gå i landsflykt, och föll dervid ned på ett knä. Hertigen sporde då, hvarföre han icke föll på båda knäna; Flemming svarade: emedan han sparade denna vördnadsbetygelse allenast åt sin Gud och sin konung. Då lifvades hertigens gamla hat; du gifver nogsamt tillkänna, sade han, att du ärft din faders sinnelag och varnar oss för det vi af dig hafve att vänta. Derföre må du stå din egen fara., icke mera kunde hoppas derpå.

|97|

178 Detta var sista gången Åbo slott belägrades och eröfrades; man kunde tillägga, det var sista gången det ägde någon betydenhet som fäste. Under hela 1600-taletoriginal: 1600 talet såg det (utom de första åren) framför sina murar ingen fiende. Men lemma start»stora ofreden»kommentar kom och 1713 den 28 Augusti intågade Ryssarne i Åbo. Både staden och slottet voro öfvergifna. Czar Peter, som personligen deltog i fälttåget, bodde i Wittfothska huset vid broändan, men större delen af hären slog läger på slottsfältet och Lill-Heickilä åkern. Några|105| svenska galerer, som från slottsfjärden sköto skarpt på fienden, kommo Ryssarne att tro, det hela svenska flottan var i antågande, och de uppbröto härifrån, efter att ha förstört hvad de ej kunde medföra. Men efter affären vid Pälkäneoriginal: Pelkäne d. 6 Oktober, ryckte Furst Galitzin åter in i Åbo, tog, efter vinterfälttåget till Österbotten, der sitt varaktiga residens och erkändes af vän och fiende som en rättvis herre, så långt hans arm i krigets nöd förmådde. Om våren 1714 uppkastades kring slottet en torfvall och tvenne skansar bygdes, för att skydda åmynningen mot svenska galerer. Mera behöfdes icke heller, bruten var Sveriges makt, modlöshet och förtviflan rådde; landet öde; förvaltningen godtyckligt skött af improviserade tjenstemän. Slutligen efterträddes den rättvise Galitzin af lemma startDouglas, förhatlig i åminnelsekommentar, och man beredde sig på det värsta, då freden i Nystad gjorde slut på krigets olyckor.

179 År 1742 den 29 Augusti, en söndag, när det ringdes till aftonsång, inryckte öfverste Kamikoff med ett par kompanier ryska dragoner i Åbo. Ingenoriginal: Jngen aftonsång blef af den gången; stadens innevånare kallades till rådhusetoriginal: rådhuste och måste svära kejsarinnan Elisabeth trohetsed. Kort derefter ankom general Keith till staden, frågande magistraten och presterskapet, som gingo till mötes ända till Pemar Wista: »hvarmed de nu ville fägna sina gäster, dem de bjudit till sig».konsekvensändrat/normaliserat Slottet befanns tomt, dock insattes der rysk vakt, icke för krigsbruk, utan emedan både magasin och lemma startarklikommentar der inrättades. Allmänna ärenderna sköttes nästan lika summariskt, som efter 1713; Campenhausen hette den man, som på engång var generalguvernör, landshöfding, president, akademiekansler, biskop och öfverborgmästareoriginal: öfverborgmäsfare. För öfrigt var Ryssarnes vistelse i Åbo utmärkt af många lustbarheter, isynnerhet medan här underhandlades om freden år 1743. Den ena balen omvexlade med den andra. Under dessa baler var det som general Keith förälskade sig i den sköna lemma startEva Merkenkommentar, dotter till politieborgmästaren i Åbo; en förbindelse, hvilken blef både intimare och långvarigare, än just vid Finlands enkla seder brukligt var. Sjelfva fredsslutet firades med alla upptänkliga lustbarheter. Det afkunnades d. 7 Augusti »under klingande musik och ljungande styckeskott».konsekvensändrat/normaliserat Om aftonen var hela staden illuminerad. »Baler och trakteringar nu hos den ena, nu hos den andra af svenska och ryska herrarne, varade i några dagar med all magnificence. Hos Hans Excellens Riksrådet Grefve Cedercreutz rann vin, hvaraf icke många droppar fingo falla till marken. Furst Rumänzoff och jemväl Generalen Luberas läto hvardera en hel oxe stekas och ställde den med förgyllda horn på en dertill gjord ställning, med trappor upp, menigheten till pris. Den som fick behålla hornen fick lemma startpræmiumkommentar. Präktiga illuminationer anställdes. Men ett gjorde den största uppmärksamheten: när Generalen Luberas trakterade, lät han hänga en stor ofantlig tafla på hofrättsväggen, der han bodde, midtöfver ingången, hvaruppå stodo målade tvenne mot hvarandra uträckte sammanfattande händer, med denna öfverskrift: lemma startPax & Æternum Fædusspråk: latinkommentar; hvilken tafla var öfverallt i vacker ordning med ljus besatt, hvilka om qvällen itändes. Ljusen brunno hela natten. Om morgonen sågs taflan i allt öfrigt oskadd, allenast ett ljus hade brännt bokstafven Æ i ordet Æternumspråk: latin, så att man läste: lemma startPax & ternum Fædusspråk: latinkommentar, som gaf på devisen en helt annan mening och gjorde hos mången en hjerteknyck.»

180 Med 1788 och 1808 års krig hade slottet intet att skaffa; dess bestämmelse är numera den fredliga, att förvara brottet inom lås och bom samt qvarstå som en prydnad för nejden och ett minne från forntiden. Till sitt yttre är det med omsorg underhållet och dess medeltidiska anblick skulle sällsamt sticka af mot det nu så moderniserade Åbo, om det icke hade en så värdig vis-á-vis i

2. lemma startÅbo Domkyrka.kommentarillustration

181 Är Åbo slott det äldsta historiska minne Finland äger, så är Åbo domkyrka deremot det mest vördnadsbjudande, det vid hvilket både öga och tanke med andakt dröja. Här, inom dessa murar, var kristendomens vagga och lifspunkt i Finland; här danades på kristlig grund dess första bildning; här verkade dess störste, dess oförgätligaste män, och många af dem sofva den eviga sömnen under hvalfven af denna stenkoloss. Många öden hafva gått öfver Finland med sorg och glädje; de hafva bortsopat forntidens flesta spår,tillagt av utgivaren|98| det nu lefvande slägtet anar föga på hvilka grafvar och ruiner det trampar. Men qvar står Åbo domkyrka, bergfast, orubbelig genom tiderna, ett fädernes dyrbara testamente åt|106| efterverlden. Ljungelden har drabbat den, lågorna hafva härjat den, fiendehand har plundrat den, men den står dock qvar än i dag i höghet och storhet, oförgänglig i alla öden, lik den religion, hvars läror redan fem och ett halft århundrade predikats inom dess murar.

182 Domkyrkan är den som ger hela Åbo dess karakteristiska prägel; från sin fria plats på södra sidan om elfven, dominerar den hela nejden. Vid den stadna främlingens blickar först och helst; med en helig aktning träder man under dess höga murar, under dess mäktiga hvalf; man känner sig ödmjuk vid sidan af denna stenmassa och likväl upphöjd genom dess sublima storhet. Den är kristendomens majestät förkroppsligadt i sten – icke dessa tunga, mörka och dystra hvalf, i hvilka medeltiden framsuckade sin andakt under fastor och späkningar, – icke heller denna alltför fria och lätta, man vore frestad att säga lättsinniga arkitektur, hvarmed nutiden stundom roar sig att kokettera inför vår Herre – utan medeltidens stränga allvar och imponerande storhet, lyckligt förenad med en nyare tids ljusare, mera frimodiga skaplynne.

183 Man kan lätt föreställa sig, att Åbo domkyrka vid sin första byggnadoriginal: bygnad hade hvarken det utseende eller det omfång, som nu. Årtalet för dess grundläggning känner man icke; man vet endast, att redan åren 1292 och 1296 aflat beviljades för dem som besökte den »till jungfru Marias och den helige Henrik martyrens ära» grundade kyrkan i Åbo. Deremot känner man, att biskop Magnus I – den förste infödde Finne på biskopsstolen – år 1300 hitflyttade det andliga residenset från Rändämäki, d. ä. gjorde kyrkan till domkyrka.

184 På den fordom såkallade Unikangarisömnens kulle, ett skönt och betydelsefullt namn för en kyrkogård – reste sig af ålder en fast mur af gråsten, upptill förhöjd med tegel, 12 fot hög och 4 fot tjock, hvilken omslöt de dödas boningar. Denna mur, som i omkrets höll 1340 fot, var så fast ock stark, att man ansåg den fordom ha varit ämnad till nödvärn, för hvilket ändamål skottgluggar funnos i den lemma startanbragtakommentar. Under dess nordliga del funnos källrar, enligt uppgift, fordom munkarnes boningar, men sedan uthyrda till verldsligt bruk. Äfven funnos fordom ofvanför södra och vestra portarna kamrar i muren, der munkarne sålde aflat, men i hvilka sedermera brandvakterne stucko sig in, när det var ruskig väderlek. Hvem skulle väl i detta dystra granskap söka Finlands sånggudinnor? Här bodde de likväl; här i sammanhang med denna kyrkogårdsmur lågo de fordna gamla på sistone ytterst förfallna akademiska byggnadernaoriginal: bygnaderna, inom hvilkas trånga väggar landets lärdom residerade under mer än halftannat århundrade, intill dess nya universitetshuset invigdes år 1815.

185 Innanför denna nu raserade mur och den äfven öfvergifna kyrkogården ligger domkyrkan. Uppförd af tegel i gammal göthisk byggnadsstiloriginal: bygnadsstil, är kyrkan, jemte det i Gustaf II Adolfs tid tillbygda choret, hvartill en förmögen handlande i Åbo, Jacob Wolle, skall hafva bestått kostnaden, 300 fot lång, 127 fot bred och 150 fot hög, men det med koppar betäckta större tornet öfverskjuter 300 fot*)Enligt mätning före branden; nyare ziffror saknas. i höjd. Höga ljusa fönster breda en klar dager inom dess mäktiga hvalf och belysa pelarne, nicherna, grafchoren, det in- och utvändigt lika sköna förgyllda orgelverket (af Anderson), det största i Finland, samt altartaflan, – Christi förklaring, målad af Westin – i det vackra choret, bestämdt att prydas af lemma startEkmans alfrescomålningarkommentar. Allt i detta sublima tempel – höjden, klarheten, byggnadensoriginal: bygnadens rena stil, tonernas återskall, monumenterna, tanken på det förgångna och det eviga, – allt förenar sig att stämma sinnet till helig andakt och ingifva betraktaren denna frimodiga förtröstan, som midt i vexlingarnes verld igenkänner närvaron af en evig försyn.

186 Såsom kristendomens medelpunkt och lemma startstamhållkommentar i Finland, var Åbo domkyrka fordom utsmyckad med en på sin tid ovanlig prakt. lemma startJuustens krönikakommentar är uppfylld med detaljer om de altaren och prydnader, hvarmed dels biskoparne, dels rike ädlingar begåfvade kyrkan, i mening att försona ett brott eller rädda sin själ ur skärselden. Så omtalas att biskop Hemming förärade till kyrkan mitra och staf, många dyrbara böcker samt sköna prydnader. Än frikostigare och mera praktälskande var biskop Magnus Olai Tavast. Krönikan synes ej kunna nog beprisa de dyrbarheter denne mäktige prelat, för det mesta på egen bekostnad, förskaffade|107| kyrkan, och uppräknar bland annat en högst praktfull lemma startmonstranskommentar och flera reliquieskrin för hufvudaltaret, kalk, lemma startpatenkommentar och lemma startmonilekommentar af renaste guld, ett stort och kostbart silfverkors samt flera|99| lysande skrudar, förfärdigadeoriginal: förfördigade under biskopens pilgrimsfärd i Venedig. Man vet äfven att altaret varit rikt förgylldt och fönsterna prydda med sköna målningar. Hvart alla dessa dyrbarheter under tidernas lopp försvunnit, derom saknas all säker underrättelse; dock är mer än sannolikt, att eldsvådorna 1425, 1429, 1459, 1546 och 1594 samt danska sköflingarna 1510 och 1521 förstört eller förskingrat det mesta af kyrkans katholska prydnader. Det möjligen ännu öfriga torde ha blifvit undanskaffadt till Sverige eller förgåtts med biskop Arvid Kurk år 1521. Under sedan följande lugnare tider återstäldes väl kyrkans yttre glans till någon del, men aldrig sådan som den var under Magni tid. lemma startJuslén i sin beskrifningkommentar om Åbo år 1700 talar dock med välbehag om dess präktiga fönster, af hvilka några kostat öfver 80 daler, en altartafla inlöst för 2 000konsekvensändrat/normaliserat, en predikstol för 1 000konsekvensändrat/normaliserat och en dopfunt, äfven inlöst för 1 000konsekvensändrat/normaliserat daler, om hvilken sistnämda försäkras, lemma start»att den skall vara af högre värde än någon i Europa (?), undantagande den som påfven Innocentius nyligen låtit förfärdiga»kommentar.konsekvensändrat/normaliserat Allt detta fördes vid ryska infallet 1713 till Sverige, och samtidigt försvann äfven kyrkans dyrbaraste relik, Sanct Henriks ben, dem samme biskop Magnus låtit infatta i silfver och hvilka en obestyrkt sägen påstår hafva blifvit af furst Galitzin förda till Petersburg, sammanställda till ett fullständigt skelett och förvarade i Czar Peters samlingar, tillika med brödet, hvaraf arbetarne ätit vid domkyrkans byggande*)Rühs, lemma startFinland och dess Invånarekommentar s. 24..

187 Till den katholska gudstjenstens ståt hörde messor, genom fromma gåfvor och testamenten instiftade »att hållas intill domen»,konsekvensändrat/normaliserat och altaren bygda till Christi eller något helgons ära. På messor var ingen brist; ty, lemma startsäger krönikankommentar, »biskop Magnus (Tavast) inrättade mellan morgon- och aftonmessorna jemväl särskilda messor, så att ingen dagens timma utan messa förgick».konsekvensändrat/normaliserat lemma startDerhoskommentar funnos i kyrkan tjugu större och mindre altaren; till sådant ändamål voro der bygda många små sidochor, hvilka ännu, dels toma, dels som grafchor, erinra om sitt forntida bruk. Till allt dettas underhåll åtnjöt kyrkan betydliga inkomster af fromma gåfvor, jordegendom och gårdar.

188 Bland minnen af det förgångna dröjer betraktaren med ett eget intresse vid de dödas boningar. I Åbo domkyrka hvilar mycket af hvad som fordom utgjorde Finlands glans. De flesta af biskoparne äro här begrafna, ehuru tidens förstörande tand utplånat sjelfva den minnesgoda marmorns vitnesbörd derom. Sextonhundratalets aristokratiska ståt, som älskade att lysa ännu efter döden, har här sökt att föreviga sig i stolta minnesvårdar, och ehuru lågorna härjat en stor del af deras prakt, återstår likväl tillräckligt deraf, för att fängsla blicken och minnet vid dessa förgängelsens rum.

189 Invid södra muren af kyrkan finner man först det grafchor, hvarunder den berömda, med Wasaätten beslägtade familjen Tott har sin hvilostad. Här slumrar fjerran från make och son den olycklige konung Erik XIV:s ädla och hårdt pröfvade drottning Catharina Månsdotter vid sidan af sin dotter Sigfrid, förmäld med Henrik Tott och moder till den tappre Åke Tott, hvars bild, jemte hans makas, Christina Brahes, är uthuggen i sten. Hans arfvingar köpte grafven för 500 tunnor spanmål 1641; monumentet reste Pehr Brahe 1688. Landshöfdingen öfver Åbo län friherre Lorentz Creutz hvilar i samma graf. Näst derintill har assessorn i Åbo hofrättOlof Wallenstjerna år 1687 för 700 daler kopparmynt inköpt ett grafchor åt sin familj. Närmast detta åter hvilar den gamla familjen Stålhandske, hvars dyrbara monument af svart marmor betäcker stoftet af Gustaf Adolfs krigskamrat, den tappre Thorsten Stålhandske, död under Lennart Torstensons tåg till Jutland 1644, jemte hans maka Christina Horn och en ättling af Kurckska familjen, Magnus. Choret, som inköptes 1645 för 900 riksdaler, var rikt på vapen och troféer från trettioåriga kriget.

190 Går man öfver kyrkan till norra muren, börjande från altaret, finner man först det grafchor, som innesluter familjerna Kurck och Horn, inköpt år 1652 för 200 daler silfvermynt. I sex kistor hvila derunder medlemmar af dessa båda berömda familjer; vapensköldar vitna om ätternas glans. Närmast derintill är det s. k. Gezeliska grafchoret, inköpt år 1650 af öfversten grefve Arvid|108| Wittenberg, som äfven ligger här begrafven. Efter hans död återföll det till kyrkan och inköptes 1683 af biskop Johannes Gezelius (d. ä.) för 100 daler silfvermynt. Choret, som är betäckt med latinska inskrifter af andeligt innehåll, får väl af dessa ett annat utseende än de adeliga lemma startgrifternakommentar; men Gezeliernas aristokratiska tidehvarf har tryckt sin prägel äfven derpå; lik sina katholske företrädare, var den äldste Gezelius en kyrkans furste ännu i grafven. Det har således jemförelsens intresse, när man efter denna grift besöker den närmaste, det s. k. »Christi lekamens chor»,konsekvensändrat/normaliserat hvarest den store|100|biskop Magnus valt sin hvilostad, såsom man ännu kan finna af de i jerngallret konstrikt ingjutna orden lemma startAnno mcd xxv Magnus Olai e:pus fecit fieri h. opus HELP MARIAspråk: latinkommentar. Griften, som gömmer flera medlemmar af familjen Tavast, betäcktes fordom af tvenne i Flandern gjutna kopparhällar. I öfrigt är detta chor märkvärdigt för sin grafskrift öfver skottska öfversten Cockburn, död i Åbo 1621 och ledsagad till grafven af Gustaf Adolf, samt för tvenne i marmor huggna bilder af hjelten Evert Horn och hans maka Margaretha Fincke. Här bland kyrkans och krigets hjeltar hvilar äfven stoftet af en fredlig professor i Åbo Johan Thorvöste, som ägde choret 1731. – Ännu finnes slutligen ett grafchor, hvars grundläggares namn är obekant. Man erfar endast af vapensköldar och inskrifter, att det tjenat som hvilostad för familjerna Munck, Kijk, Gyllenkrok, Birckholtz och Starenskiöld.

191 Vid 1827 års brand ödelades äfven domkyrkan, men uppstod herrligare åter ur gruset, lemma startriktadkommentar med ny orgel, testamenterad af lemma starten patriotisk borgarekommentar, ny altartafla och nytt koppartak.

192 Planchen är tecknad från nordvest. Man ser ån, domkyrkan och en del af staden jemte observatorium.

3. Kuustö Ruiner.illustration

193 Begifvom oss från domkyrkan till biskopssätet.

194 Ej långt ifrån Åbo i Piikkis socken ligger Kuustö holme (namnet sammandraget af Kuusistospråk: finska, granskog), 1 mil lång och ½ mil bred, utgörande ett kapell för sig, som fått prest och kyrka på 1600-taletoriginal: 1600 talet. Här reste sig fordom det stolta biskopssätet af samma namn.

195 Gamla handlingar omtala Kuustö såsom en biskopen i Åbo tillhörig landtgård, och man har anledning att förmoda, det redan biskop Magnus I (omkr. 1295) här haft sin bostad. Hans efterträdare Ragvald II intogs så af ortens naturskönhet, att han här bygde sitt residens, från hvars rikt försedda källrar han gästfritt undfägnade landets magnater och domherrarne från Åbo – utan att likväl kunna lemma startkredensakommentar det fradgande dryckeshornet med en huld värdinnas händer. Snart infunno sig likväl objudne gäster, som icke nöjde sig med vanlig undfägnad. En rysk flotta inseglade år 1318 i Aura, fienden plundrade Åbooriginal: Abo och ansatte derefter Kuustö, dit biskopen medbragt kyrkans archiv och dyrbarheter. Länge försvarade sig lemma startprelatenkommentar med en tapperhet, den tiden icke ovanlig bland kyrkans furstar, men slutligen nödgades han fly, borgen uppgick i lågor, och oersättliga dokumenter blefvo förstörda.

196 Först efter 113 års förlopp blef borgen åter uppbygd af biskop Magnus II år 1431, fastare och herrligare än förr med stenmurar och torn. Älskande prakt och vällefnad, höll han i sitt furstliga residens ett verkligt hof, omgaf sig med en hofstat af adliga lemma startsvennerkommentar och drog ut med en lifvakt i lysande rustningar. – Ön led i sednare hälften af 1400-taletoriginal: 1400 talet genom lemma startVitaliebröderneskommentar besök, men borgen stod orubbad till år 1470, då den genom vådeld nedbrann och många för finska historien vigtiga handlingar der ånyo förstördes. Den tiden herskade i Åbo biskop Conrad Bitze, äfven en mäktig prelat. Han satte kyrkans hela myndighet och tillgångar i rörelse med den framgång, att slottet redan följande året 1471 uppstod förskönadt ur sin aska. 1463 erhöllo Åbo biskopar stadfästelse på ägandet af Kuustö; 1507 erfar man att biskop Johannes IV tillträdde slottet mot erläggande af 200 marker silfver till sin företrädares arfvingar.

197 År 1521, då Åbo slott belägrades af Gustaf Wasas folk, erhöllo desse ammunition och gevär af biskop Arvid KurckKuustö. Detta kom sedan att stå biskopen dyrt. Severin Norby intog Åbo och belade derefter Kuustö, dit biskop Arvid, som fordom Ragvald, hade undanskaffat sina och domkyrkans dyrbarheter. Efter ett tappert försvar begynte lifsmedlen på slottet tryta; biskopen flydde med sina skatter nattetid, men förgicks på öfverresan till |109|Sverige. Danskarne innehade Kuustö till 1521, då det föll i Flemmingarnes våld, sedan de en dag beskjutit det. Nu var det slut med Kuustö som fäste. Beläget så nära till Åbo slott, kunde det med lätthet umbäras, men dess underhållande medförde för allmogen stor lemma starttungakommentar. Följakteligen, då Gustaf I genom Westerås recess år 1527 stadgade reformationen och indrog till staten de andeligas gods, drabbade detta öde äfven Kuustö. På konungens befallning nedrefs slottet år 1528 om sommaren af fogden på Åbo slott Måns Svenson jemte allmogen, och kungsgården Kuustö anslogs sedermera, vid indelningsverketsoriginal: indelningsverket upprättande i Kon. Carl XI:s tid, till boställe för öfversten vid Åbo läns infanteriregemente. Piikkisoriginal: Piikis kyrka, som bygdes på 1600-taletoriginal: 1600 talet, säges till största delen vara uppförd af materialer från det nedrifna slottet.

|101|

198 Kuustö ruiner äro belägna på en åt alla sidor lemma startdocerandekommentar och sannolikt fordom kringfluten kulle vid östra sidan af holmen. Endast tvenne lemningar af muren stå qvar, men stenar af dess byggnadoriginal: bygnad äro kringströdda öfverallt bland rönnar och vilda bärbuskar. Sednare tiders innehafvare af Kuustö gård hafva låtit kring ruinerna plantera syrener och körsbärsträd, i hvilkas skugga en gångstig leder upp till den fordna borgen. Omgifvet derjemte af täta alar, erbjuder stället en angenäm promenad, hvarunder man har en skön och vidsträckt utsigt öfver nejden.

199 Nuvarande sätesgården, belägen nära intill ruinen och arrenderad af familjenrättelse i originalet von Willebrand, har i senare tider blifvit betydligt uppodlad samt prydd med orangerier och sköna trädgårdar. Det är nutidens verk invid forntidens, och när ingen stolt prelat numera i den gamla borgen bjuder vandraren en läskande dryck, är han säker att på Kuustö gård finna den gästfrihet, för hvilken stället af ålder varit berömdt. – Midtemot ön ligga på kusten af fasta landet flera täcka egendomar, bland hvilka Radelmaa, tillhörigt Generaldirektören von Haartman, och Rauhalinna, nybygdt af Hr von Essen.

200 Man kan väl föreställa sig, att äfven Kuustö ruiner hafva sina syner och sagor. En sägen påstår att der varit ett vikingasäte, vida beryktadt på sin tid. Allmännare tros dock, att de gamle mäktige Åbo-bisper der omkringvandra vid midnattstid, frossande på minnet af sin förgångna herrlighet eller rufvande på någon under stenkumlen djupt förborgad skatt. Och när man tänker på allt det kostbara, som förvarades på Kuustö, och på slottets två gånger iråkade stora nöd för fienders våld, är väl den förmodan så icke utan all grund, att jorden ännu gömmer något som man icke vet. Men att finna det förborgade – dertill behöfves lemma startslagrutakommentar och god tro; den första vexer icke mer i skogen, den sednare icke i menniskohjertat.

4 och 5. Runsala, Bagarla, illustrationArtukais.illustration

201 När man en söndagsafton lustfärdar från Åbo öfver slottsfjärden framåt Pohjasalmi sund, har man till venster Runsala, till höger fasta landet med Bagarla och Artukais på dess kust. Och hvarföre söker man icke hellre stora farleden söder om Runsala? Emedan ön på denna sida är mindre bördig, mindre omvexlande och mindre inbjudande, medan den norra sträckan deraf erbjuder den täckaste anblick af lummiga lunder, koketta villor och vackra vikar, med ett ord, allt det leende och sommarsköna en finsk natur förmår åstadkomma.

202 Bland Runsalas ekar lefva många minnen; det var här Choræus diktade ett af sina skönaste stycken, lemma start»Åskan»kommentar; det är om Runsala han sjunger, med tanken på lemma start»en öm Sophi»kommentar:

lemma start

Farväl, du ängd! Jag önskat tusen gånger

Att lefva i ditt lugn, att i din skugga dö,

Förutan namn, men ochså utan ånger,

Begråten blott af någon landtlig mö.

– – – – – – – – – – –

– – – – – – – – – – –

Du milda sol, som omfar jorderingen

Från Nubiens fält till Lapplands kulna fjäll,

Likt landets far! du gömmer dig för ingen ...

O helsa mig från Runsala hvar qväll!kommentar

204 Ön var af ålder en kungsgård, anslagen på sednare tider åt landshöfdingen i Åbo, hvilken sommartid residerade på den i nordöstra delen af ön belägna Runsala gård. Sedan landshöfdingen flyttat till staden och gården utarrenderades, förbleknade Runsalas glans; man for dit ut, för att i dess ensliga lunder andas som|110|marens dofter, och stundom mötte man der en irrande student, som fikade efter rara blommor eller med sin insekthåf jagade skarabeernas jätte, ekoxen (lucanus cervusspråk: latin), som endast här är funnen i Finland. Men sedan Åbo stad (1845) tillbytt sig Runsala mot ersättning åt guvernören, indelades ön, jemte den närbelägna s. k. Stora Bockholmen, i 49 lotter, hvilka utarrenderades på 50 år åt enskilde till villors anläggande. Den ekonomiska vinningen häraf var icke ringa, men öfvervägdes vida af andra fördelar. Åbo, som i sin närmaste närhet saknar landtlig frihet, grönska och promenader, fann allt detta på Runsala. Få år ha förflutit sen dess, och redan liknar den sköna bördiga mils långa ön en enda stor trädgård, der det ena sommarpalatset herrligare än det andra framskymtar mellan eklundarna och dit största delen af det bildade och förmögna Åbo utflyttar under sommaren. Genomskuren af en landsväg, erbjuder ön i sin midt en allmän, ännu icke fulländad promenad, i hvars granskap den törstande vandraren läskar sig med en dryck ur lemma startChoræi|102| källakommentar. Men färden dit ut är icke så beqväm, som Åboborna det önska; man är storligen betänkt uppå att bygga en fördämning eller en bro från fasta landet ditöfver, och endast svårigheten att, efter lag, hålla lemma startkungsådrankommentar öppen för farleden, lärer hafva fördröjt detta vidtutseende företag.

205 Gentemot den täcka Marjaniemi udde och skildt från den genom Pohjasalmi, ligger Bagarla, nu tillhörigt afl. Hofrättsrådet Heurlins arfvingar. Bland dess lummiga ekar, dess i alla vexlande former klippta häckar, dess koketta lusthus och blomsterrabatter ser man sommartid talrika lustvandrare från Åbo kringirra, och den stora ihåliga eken, i hvilken fyra personer godt få rum, samt eremitgrottan blioriginal: bli, dervid icke förglömda. Bagarla är en ny anläggning, som först under de sednaste ägarne blifvit hvad det nu är, en liten lustgård, der konst och natur räcka hvarandra handen och som är öppen för alla.

206 Artukais ligger icke långt derifrån och tillhör Grefvinnan Mannerheim. Aftecknadt från Runsala, hvars strand upptager förgrunden af teckningen, erbjuder det samma natur, full af behag och omvexling, som Bagarla. Äfven här, säger man, lefver Choræi minne.

6. Kukkarokivi.illustration

207 En half mil från Åbo, icke långt från stranden af Runsala, ligger den i sagan om Reso kyrkans byggnadoriginal: bygnad (se pagg. 75 och följ.) omtalade Kukkarokivi eller Påsestenen, hvilken af Jätten Killi ditslungades i vredesmod. Sannolikt har den i fallet brustit, om man får att döma af de mindre stycken, som hvassa och försåtliga i dess närhet hota seglaren. Fjärden är icke säker för byar, som lätt öfverraska den oberedde, och vågsvallet går då ganska högt. Sedd i halfklart perspectiv, isynnerhet vid månsken, är Kukkarokivi ganska imposant för dess enstaka läges skull, och vore det ännu mer, om högre trän, än lågvuxna enar och granar, finge för blåsten rotfäste i dess remnor. På dess topp hvilar den trötta vildgåsen och fyller rymden med sitt kacklande; för alla i nejden seglande farkoster är stenen en på långt afstånd säker landkänning.

7. Nådendal.illustration

208 När man från Åbo far stora strandvägen uppåt norden och tar af till venster vid Reso kyrka, färdas man ej långt, innan man åter ser en kyrka och ett torn höja sig öfver den med höjder omvexlande slättbygden. Denna anblick inger den aktning, som ett gammalt vordet forntida tempel ej förfelar att utkräfva; men i bredd med de låga husen och den i allt så föga upphöjda nejd, hvaraf kyrkan är omgifven, synas dess dimensioner nästan kolossala. Man öfverser vid dess anblick allt det öfriga; man märker knappt att man befinner sig i en stad, och likväl är det så; man är i Nådendal.

209 Finland är icke bortskämdt med stora städer; de största här skulle i andra länder vara småstäder; men äfven i Finland är Nådendal en liten stad. Vid sidan af Åbo har det gått med Nådendal så, som det alltid går den fattige vid sidan af den rike: den som mycket hafver får mera dertill, och den som litet har, han mister slutligen äfven det lilla som är hans. Nådendal*)Jemför sid. 66. har|111| omkring 570 invånare, 2 köpmän nu med salubodar, och 2 små fartyg, men desto flera fiskarebåtar, som gifva staden dess bästa inkomst. Tullkammare, postkontor och en liten skola höra till stadens inrättningar, men att vara sjuk har man icke råd, ty både läkare och medicin måste hämtas från Åbo. Läget vid den lilla fjärden är vackert och hamnen djup. Stundom om somrarna ser man der röken af ett ångfartyg; det är ångslupen Runsala eller någon dess efterträdare, som ankommer med lustfärdare från Åbo, och dessa tycka sig här vara lika fullkomligt »på landet», som Petersburgarne i Helsingfors.

210 Andra städer hafva borgar och slott att tacka för sin tillkomst; Nådendal har vuxit upp kring det stilla lemma startbrigittiner klostret af samma namn. »Gudi till heder samt Jungfru Maria, Johannes döparen, Sancta Anna och Sancta Brigitta» till ära, fanns redan omkring år 1400 ett nunnekloster i Masku »efter samma lefnad och skepelse, som det i Wadstena».konsekvensändrat/normaliserat Huru det flera gånger flyttades och slutligen 1443 blef stadigt i Äylis by af Reso socken, är förut nämndt. Stiftelsebrefvet, undertecknadt af riksens råd, är dateradt den 28 Augusti 1438. Ganska herrliga gåfvor och gods*)Hvarom kan läsas i »Handlingar till upplysning i Finlands kyrkohistoria, utgifne af W. G. Lagus»,konsekvensändrat/normaliserat Ny följd. tillflöto klostret af|103| de fromma själar, som der läto läsa messor för sin salighet. Om dess välmakts dagar vet man för resten ganska litet, allenast att det var rikast och präktigast af Finlands kloster, och att der både munkar och nunnor tjenade; men om man vid denna sammanlefnad lika litet vårdade sig om klosterlöftenas helgd, som bröderne och systrarna i Wadstena, derom vet man ingenting, som berättigar en efterverld att döma strängt om det stilla klostret i Nådendal. Deremot har man sorgliga urkunder om dess förfall efter det för katholicismen i Sverige så fruktansvärda året 1527.

211 1569 den 4 Januari anhåller sista abbedissan i Nådendal Brigitta Kurck hos Konung Johan III »för Guds skull, att dem fattiga gamla konvents systrar ännu på denne deras ålders tid nådeligen unnas och efterlåtas deras lifsbergan till Nådendals kloster, der de än igen inne vore en hop chorsystrar och någre personer med deras predikant af brödernes konvent, sammaledes några gamla vanmäktiga qvinnor, som der med dem alltifrån deras ungdom varit hade, dertill deras legofolk, som dem deras spisning tillredt. Och att de nu visste ingen annan råd, med hvilken de kunde sig föda, medan de voro vanmäktiga och gamla; dertill hade deras slägt och börd skilt ifrån sig deras arf och gods med dem under klostret i fordom, så att de kunde sig ingen hjelp af dem förvänta»;konsekvensändrat/normaliserat hvarföre de hos konungen anhöllo om vissa persedlar för deras lifsuppehälle. Att konungen villfor deras bön, skedde väl icke blott af hemlig böjelse för katholicismen; det var en enkel handling af rättvisa och mensklighet mot de arma, öfvergifna och utplundrade nunnorna. Men konungens huldhet lät det icke bero härvid. 1573 skänkte han klostret inkomsterna från »Karvithu» hemman i Reso; 1576 lät han reparera den förfallna klosterbyggnaden och tillsäga nunnorna, att »derest någre åldrige enkor och pigor sig till gudstjenst der ingifva ville», ville han framdeles efter lägenhet förbättra klostrets vilkor, hvarförutom blinda, halta och andra krymplingar der kunde »begifva sig till (katholsk) gudstjenst». Ringa framgång hade dock konungens inviter. 1577 dog abbedissan Brigitta Kurck och derefter voro allenast tre nunnor öfriga. Dessa erbjödo sig samma år att till konungen öfverlemna »klenodier, guld, silfver och annat mera», som ännu af dem i klostret förvarades, och fingo deremot gården Stenberg i utbyte, hvarjemte klosterkyrkan inrymdes åt pastor i Reso. År 1581 qvarlefde endast en nunna i Nådendal, och konungen drog försorg om hennes uppehälle, men fogdarne synas hafva försnillat hvad henne tillkom. Ty 1584 hotar konungen med sin »högsta vrede och onåde» dem som förhålla »den ensamme nunnan i Nåndal» hennes del, och 1590 befaller han ånyo vid onåde och straff, att »ändteligen» låta »nunnan i Nåndal» Elin Knutsdotter få hvad henne tillkomme.kommentarHuru länge denna katholicismens enka i Finland ännu lefvat, för att, genom lemma startUpsala möteskommentar beslut, se sin läras sista hopp försvinna, är obekant. Med Johan III dog klostrets siste beskyddare, och lutherdomen ansåg såsom sin skyldighet att utplåna hvarje spår af den papistiska vantron. Några helgonabilder och skrudar, sköna rikt stickade altarkläden och kalkdukar, nunnornas konstrika arbeten, visas ännu för de nyfikne; under kyrkans hvalf hvila okända|112| ätter, hvilkas namn förgätts, och tvenne mumier visas, af hvilka den ena tros vara den sista abbedissan Brigitta Kurck. Men nunnornas idoga slöjder, isynnerhet deras strumpstickning, hafva blifvit för nejden ett arf, och Sanct Brigittas helsokälla, som en tid var mycket berömd och besökt, har måhända af deras böner fått sin läkande kraft.

212 På backen till venster om kyrkan ses ännu lemningar af det gamla klostret: qvarlefvor af en mur – det är allt. Kyrkan sjelf har för 60 eller 70 år sedan fått sig ett torn, det hade den icke förut, men likväl säges man se uppå den, att fordna tiders herrlighet är förgången. Derom finnes en liten berättelse.

213 Det var engång en jägare, som förföljde en fågel; fågeln flydde från träd till träd och slutligen satte den sig på kammen af kyrkan, viss om att finna en fristad hos Sancta Brigitta. Men jägaren följde efter, såg fågeln sitta på kyrktaket, lemma startlade i blinken ankommentar och sköt . . . död föll fågeln ned invid kyrkomuren. Och jägaren tog sitt byte och gick, men när han såg sig om, bleknade han. Skottet hade antändt kyrkans tak, lågorna slogo upp mot skyn och det gamla templet brann – men jägaren såg skenet och kunde ej vända sina ögon derifrån, och så vardt han blind. Det var domen för att han brutit kyrkans och helgonets frid.

8. Qvidja.illustration

214 Rätt söderut ifrån Åbo ligger det helt och hållet kringflutna Pargas, en ösocken, berömd för sina vackra skär och täcka löfstränder. Af den der boende svenska befolkningens frimodiga väsende och ömtåliga ambition skulle|104| man knappt förmoda, att hälften af socknen tillförene lydt under Flemingska gods. Qvidja, det gamla Flemingska stamgodset, utgör ännu i dag den största egendom i nejden. Derunder lyder hela Lemlax ön och en del af Ålön; utom gården, räknas dit 32 frälsehemman om tillsammans 25 ⅞ mantal. Dessa hemman innehafvas nu af lemma startlandbönderkommentar på lifstid, hvilka skatta till gården och göra dagsverken.

215 Redan Joachim Fleming, ståthållare i Åbo 1495, skref sig »Herre till Qvidja».konsekvensändrat/normaliserat Hans son, den berömde storamiralen och lemma startbondplågaren Erik Flemingkommentar, Konung Gustaf I:s yppersta man och den rikaste herre i Finland på sin tid, var på Qvidja både född och död (1548). Honom följde hans än större och mäktigare son, Konung Sigismunds trogna stöd, den kraftfulle och grymme Riksmarsken Clas Fleming, död 1597. Båda ligga begrafna i Pargas kyrka; åtminstone vet man det med säkerhet om Erik Fleming, hvars grafsten ännu är der tillfinnande, ehuru föga lämpligt placerad på golfvet vid stora ingången. Huru Qvidja kommit ur Flemingarnes hand, är icke tillfyllest kändt; men omkring år 1678 befinnes det hafva tillhört Öfverste Carl Falkenberg, 1744 Friherrinnan Wrede, 1757 vice Landshöfdingen Baron Carl Johan Creutz, 1789 Apothekaren Lars von Mell. Dess nuvarande ägarinna är enkefru Kaptenskan Prytz.

216 Qvidja gård, omgifven af sin täta lummiga trädgård, har ett ålderdomligt utseende; man erinrar sig vid första ögonkastet att man här står på historisk grund. På en höjd invid gården står ett mindre gråstensslott ännu oskadadt qvar. Sannolikt har det fordom varit försedt med kanoner, ett värn i de oroliga tiderna vid slutet af 1500- och början af 1600-talen. Hit, säger traditionen, drog Konung Carl IX med sin här, belade slottet och intog det. Hvad en konung då gjorde, det göra nu – råttorna, ty det gamla slottet har redan länge tjenstgjort som spanmålsmagasin.

9. Skjälö Hospital*)Namnet skrifves olika: än Sjählö, än Skälö, än Skjälö. Då benämningen utan tvifvel härleder sig från skjäl (phocaspråk: latin), icke från själ eller skäl, torde sistnämnde skrifsätt vara det riktiga..illustration

217 Under 1500- och början af 1600-talen hemsöktes Sverige och Finland af en förfärlig sjukdom, en art spetelska, kallad lemma startElfkarlebysjukan (elephantiasisspråk: latin)kommentar. De deraf angripne fingo öfver sin kropp ett högst vidrigt och stinkande utslag, som med intet medel botas kunde. Och då denna grymma åkomma tillika var smittosam för alla, som kommo i beröring med de sjuke, blefvo dessa af alla afskydde, och framsläpade, utstötta från menskligheten, ett uselt lif i enslighet.

218 Den store Gustaf II Adolfs menniskoälskande hjerta lemma startvarkunnade sigkommentar öfver de utan vård lemnade och af alla förskjutne spe|113|telske. Genom öppet patent af den 15 Juli 1619 anbefalltes inrättandet af ett hospital för de af denna sjukdom angripne på Skjälö af Nagu socken i Åbo skärgård. Här fingo de, om icke bot för sin plåga, dock nödiga medel till lifvets bergning och trösten af umgänge med sina lika vanlottade likar. Undertiden hände sig likväl, genom försynens nåd, att Elfkarlebysjukan efterhand började aftaga i landet och blef allt sällsyntare, så att vid slutet af 1600-taletoriginal: 1600 talet ganska få voro dermed behäftade, och detta aftagande fortfor sedan allt vidare, så att i sednare tider sjukdomen är, om icke totalt försvunnen, dock högst sällsynt. På Skjälö hospital blef nu rum för andra eländets offer, och man begynte der intaga icke allenast obotlige sjuke af flera slag, äfven dårar, utan ock krymplingar och fattige, som annorstädes icke fingo sin bergning. År 1771 slogos ock, af sådan grund, till Skjälö de publika fonder, som tillförene varit anslagne till Åbo fattighus. Tillståndet var icke destomindre bedröfligt nog; der saknades läkarevård, och vistelsen bland dårar var för fattige och sjuke, som bibehållit förståndets bruk, hemsk och nedslående.

219 Vid tilltagande befolkning – att icke tala om andra orsaker – tilltog i landet dårarnes antal, och Skjälö hospital blef nu, jemte Kronoby, uteslutande en tillflyktsort för sinnessjuke. Sedan allmänna lemma startdårhuset i Helsingforskommentar blifvit inrättadt och Kronoby hospital i följd deraf upphäfdt, bestämdes Skjälö, genom nådig förordning af den 4 Februari 1840, till förvaringsplats för sådane dårar, om hvilkas återställande till förståndet man icke mera har något hopp. En läkare är af sådan orsak här icke anställd; men en prest för dårarnes andliga och en syssloman för deras lekamliga behof hafva närmaste vården om hospitalet. Dettas nuvarande byggnaderoriginal: bygnader äro uppförda 1802 och beräknade att inrymma 40 sjuke; men lemma startnybyggnadoriginal: nybygnad pågår som bästkommentar, efter hvars fulländande hospitalet kan lemna vård åt 60 olycklige. År 1848 vårdades i detsamma 53, af hvilka 12 under året afledo, och hela underhållskostnaden, spanmål inbe|105|räknad, utgjorde vidpass 2100 rubel silfver. Skjälö äger för öfrigt, likt andra inrättningar af samma slag, rättigheten att ärfva der inlöste dårars efterlemnade förmögenhet. Gratis mottagas inga patienter; socknarna inlösa hvarochen sina medellöse, och kostnaden härvid uppgår till minst 240 och högst 500 rubel banko assignationer engång för alla.

220 Nagu skärgård är vacker och omvexlande, men vare sig att tanken på den här bofasta olyckan fördystrar anblicken, eller att naturen sjelf emottagit ett intryck deraf, alltnog, få resande nalkas det ensliga Skjälö, utan att känna en beklämning, som icke upphör, innan man åter vändt ryggen åt detta hemvist för den fruktansvärdaste af alla olyckor. Det är samma rysning, som genomgår vandraren, när han på Venedigs fängelseportar läser det hemskt ryktbara »lasciati ogni speranza!»språk: italienska Äfven från Skjälös murar ljuder samma jernhårda dom: I som här inträden, lemnen bakom eder allt hopp! Det är väl det menskliga medlidandet som här talar dessa ord, men de äro derföre icke mindre fruktansvärda. Ty ryck ifrån menniskan allt det hon på jorden älskar: fädernesland, hem, bröd, anhöriga, vänner; ryck ifrån henne kärleken, friden och sjelfva lifvet, men lemna henne hoppet qvar, och hon skall då icke redlös nedsjunka i olyckans bottenlösa djup; tag äfven hoppet, och hon skall förtvifla. Arma eländets barn på det osälla Skjälö, för eder återstår på jorden intet – intet! Men genom det dunkel, som omtöcknar edert väsende, framskymtar måhända den tröstande strålen af ett högre lif, af inga jordens dimmor mera skymdt, och det hopp här nere blifvit eder förnekadt skall derofvan icke undanryckas eder. Biden på detta!

10. Kankas.illustration

221 Detta lemma startallodialsäterikommentar, beläget i Masku socken af Åbo län, är en af de äldsta adliga sätesgårdar i Finland med en urgammal karaktersbyggnad, uppförd i fyrkant af gråsten i en egen byggnadsart, der alla eldstäder finnas förenade till en skorsten midt på spetsen af taket, hvarutom i närheten af denna byggnad underjordiska hvalf och gångar förekomma, som antyda ännu äldre hus och att stället ifrån urminnes tid varit af höfdingar eller andre mäktige män i landet bebodt. Den förste kände ägare af Kankas under förra hälften af 15:de seklet är lemma startNicolaus eller Clavus Lydiksson Diekn, Höfvidsman på Åbo slott, son af Advocatus Finlandiæspråk: latin eller Guvernören öfver Finland, Lyder de Kyrnkommentar, som inkom till |114|Sverige under Konung Eriks af Pommern regering och sannolikt äfven egt Kankas. lemma startEn dotter till förbemälde Clavus Diekn, Karinkommentar, blef gift med Höfvidsmannen på Åbo slott Henrik Olofsson Horn till Åminne, hvarigenom Kankas öfvergick till Hornska slägten, af hvilken flere i Finlands och Sveriges häfder utmärkte och frejdade män ägt denna sätesgård och skrifvit sig herrar till densamma. Ibland dessa må här nämnas nyssbemälde Henrik Olofssons son Claes Henriksson, lagman i södra Finland och riksråd, hvilken år 1499 undertecknade riksens råds och ständers beslut om Konung Christiern Hanssons antagande till Sveriges Konung samt 1512 stadfästelsen på lemma startMalmö recesskommentar; Henrik Claesson Horn, son till sistnämnde riksråd, lagman i södra Finland, äfven riksråd, gubernator öfver hela Finland och fältöfverste derstädes, en af Sveriges tappraste fältherrar, död 1595; vidare dennes son Carl Henriksson Horn, lagman i Norra Finland, riksråd och fältmarskalk, död 1601, och likasom fadren känd genom sina bedrifter, sin tapperhet och sitt mannamod i krigen mot Ryssland; vidare hans son Henrik Carlsson Horn, lagman i södra Finland och riks-råd, död 1618, samt äldre broder till den i trettioåriga kriget namnkunnige Fältmarskalken Gustaf Horn; ytterligare Jöran Horn, son till Henrik Claesson, Ståthållare på Åbo slott och öfver dess län, hvilken stupade i slaget vid Kerkholm 1605, och dennes son Arvid Jöransson Horn, landshöfdinge öfver Nylands och Tavastehus län, samt stamfader för den på svenska riddarhuset introducerade adliga ätten N:o 12, död 1653; sedermera Henrik Horn, son till Henrik Carlsson, friherre till Marienborg, riksråd, fältmarskalk, general-guvernör öfver Finland, död 1693; Evert Claesson Horn, general-fältmarskalk, skjuten i slaget vid Pleskow 1615; dess son Gustaf Evertsson Horn, Friherre till Marienborg, riksråd, fältmarskalk samt general-guvernör öfver Bremen och Verden, död 1666, samt Friherre Evert Gustafsson Horn, herre till Kankas, öfverste, död 1687.

222 Efter denna tid förekommer en lucka i Kankas’ häfder. Mot slutet af förra seklet ägdes detta säteri af Vice-Presidenten i Åbo Hof-rätt och Vice-Landshöfdingen i Åbo län Nils Hasselbom, adlad med namnet Fredensköld, samt vid början af innevarande århundrade af dennes son Öfverste-Löjtnanten Nils Fredensköld, sedermera af dess enka och efter hennes död af Hofrättsrådet Florus Toll, gift med nämnde Fredenskölds dotter, efter hvilkas frånfälle sätesgården köptes af Öfverste-Löjtnanten Berndt Aminoff, som för närvarande äger densamma.

|106|

223 Kankas har således gamla och stora anor; många minnen äro fästade vid detta gamla herresäte, som för den resande erbjuder en ålderdomlig anblick ännu i dag. En af dess nyare hågkomster är fästad vid en olyckshändelse på 1820-taletoriginal: 1820 talet, en plötslig eldsvåda, dervid dåvarande ägaren Öfverste-Löjtnanten Fredensköld omkom i lågorna. Man berättar att hans enka, för att betyga sin djupa saknad öfver den bortgångne, haft för sed att bjuda sina vänner på thé i det grafchor, som förvarade hans stoft.

11. Lemsjöholm.illustration

224 Lemsjöholm, på Finska Lempinsaari, lemma startallodial-säterikommentar i Lemo socken af Åbo län, tillhörde vid början af 17 seklet Lagmannen i Norra Finland, Fältmarskalken, Riks-Skattmästaren och Guvernören öfver Riga stad, slott, och län, Jesper Mattson Cruus, en i Finlands häfder namnkunnig man, hvilken äfven var en af de rikaste godsägare, som någonsin funnits i detta land, der han dessutom hade Harviala i Wånå, Jokkis i Tammela samt Wiks och Nokia sätesgårdar i Birkala socknar med under frälserätt tillydande flere hundrade hemman och strögods. Han var gift med Brita De la Gardie, dotter af den frejdstore fältöfversten Friherre Pontus De la Gardie och Sophia Gyllenhjelm, konung Johan den tredjes naturliga dotter. Vid medlet af samma sekel egdes Lemsjöholm af förbemälde marskalks son, Öfversten Friherre Lars Jesperson Cruus af Gudhem samt, efter dennes död, af dess enka Anna Maria Cruus, född grefvinna Horn, som derstädes uppfört det äldre envånings stenhuset och år 1690 erhöll konungens tillstånd att utbyta Lemsjöholm, som då var under kronan reduceradt. Genom deras dotter Brita Cruus, som trädde i gifte med Kongl. Rådet och Presidenten Grefve Fabian Wrede, en af förmyndarne för konung Carl XII, tillföll egendomen vid slutet af 17:de seklet Wrede-slägten och innehades vid medlet af det 18:de utaf presidenten i Krigs-Collegium, sedermera Öfver-Ståthållaren i|115|Stockholm, Grefve Axel Wrede Sparre. Ifrån 1760 till 1789 ägdes Lemsjöholm, jemte Willnäs, af Hofjunkaren Friherre Herman Fleming, hvilken å förstnämnde säteri uppfört den nuvarande tvåvånings karaktersbyggnaden. Af dennes arfvingar försåldes egendomen till brukspatronen Carl Robert Muncktell år 1793 och vidare af honom till kaptenen Anders Baër, hvarefter den gick i börd till Öfversten Friherre Herman Fleming samt 1795 genom köp till Öfverste-Löjtnanten Friherre Carl Ephraim Carpelan, af hvilken Professoren Joseph Pippingsköld år 1813 tillhandlade sig Lemsjöholm, och öfvergick säteriet ifrån dennes arfvingar år 1823, likaledes medelst köpslut, till Geheime-Rådet Friherre Lars Gabriel von Haartman, som för närvarande äger detsamma och genom nedlagda betydliga kostnader ansenligen förskönat ej allenast byggnaderna, utan ock gårdens omgifningar med planteringar och trädgårdar i den af naturen för öfrigt med de vackraste partier och en i Finland lemma startsällspordkommentar, yppig vegetation rikt begåfvade nejden. Flera för landtbruket vigtiga rön hafva på Lemsjöholm blifvit bragta till användning, och torde, vid den allt allmännare uppmärksamhet både regering och folk begynt fästa vid denna hufvudkälla till Finlands välstånd, genom att konstatera utländska methoders lämplighet för detta klimat, i sin mån bidraga till införande af en mera rationel landthushållning.

12. Willnäs.illustration

225 Willnäs allodial-säteri, på finska Lousaari, i Lemo socken och Wirmo härad af Åbo län, är sannolikt ett af de äldsta herresäten i Finland, som tillhört det adliga frälset. Hvem som först upptagit lägenheten och derå undfått frälsemannarätt, torde blifva för alltid gömdt i forntidens natt; måhända var der redan före kristendomens införande en bostad för någon Suomisspråk: finska höfding, likasom å det invid samma fjärd af saltsjön belägna Saaris hvarest den i landets häfder ryktbare Lalli, biskop Henriks baneman, hade ett af sina hemvist. Den förste kände riddare, som i sednare hälften af 15:te seklet varit ägare till Willnäs, är Herman Magnusson Fleming, kallad den gamle, slottsherre på Åbo slott och öfver dess län 1490, gift med Elin, väpnaren Philpus Jönssons dotter till Bråtorp. Enligt traditionen, lärer redan vid denna tid den första våningen af hufvudbyggnaden med dess i berg insprängda källrar och hvälfda rum vara uppförd, då vattnet ifrån den närliggande, sedermera till flere hundrade famnars afstånd uppgrundade saltsjöviken äfven synes hafva nått husets grundval. Ifrån nämnde Herman Magnusson Flemings sonssonson Claes Hermansson Fleming härstammade den å Svenska Riddarhuset under N:o 4 introducerade adeliga ätten Fleming, äfvensom friherrliga ätten Fleming af Lechtis. Hans fader Herman Persson Fleming, fältöfverste och Svea Rikes råd, ägde nemligen, jemte Willnäs, äfven Lechtis och flera andra betydliga gods i Finland. En annan son af denne Her|107|man Fleming var Lars Fleming, ståthållare på Åbo slott och öfver dess län, sedan höfvidsman öfver Nyslott och dess län, hvilken behöll Willnäs och fick donation å Libelitsoriginal: Libelitz socken i Karelen samt var gift med Anna Horn, dotter af Riks-Rådet Henrik Claesson till Kankas och fader till den på Willnäs år 1592 födde Claes Fleming, Riks-Råd, President i Räknekammaren, Amiral och Öfver-Ståthållare öfver Stockholms slott och stad, en i Sveriges häfder namnkunnig man, dels för sin verksamhet för rikets hufvudstad, hvarest han deraf efterlemnat flerfaldiga oförvanskliga minnen, dels såsom öfverbefälhafvare för svenska örlogsflottan i trettioåriga kriget, under hvilket han i sjödrabbningen emot Danskarne vid Christianspriis den 26 Julii 1644 blef på sitt amiralskepp af en kanonkula dödad, i anledning hvaraf uti tredje våningen på Willnäs i den så kallade Kyrksalen ännu finnas åtskilliga målningar, föreställande svenska flottans manövrer under hans befäl i de danska farvattnen. Hans husfru var Anna Snakenborg, hvars faders syster Helena Snakenborg blef gift med den i Englands historia namnkunnige William Parr, Grefve af Essex, konung Henrik VIII:s svåger och morbror till konung Edvard VI. Denne Claes Flemings son Herman, också född på Willnäs, 1619, Friherre till Libelitz, Amiral, Riks-Råd, Öfver-Ståthållare i Stockholm, President i Kammar-Kollegium, sedermera utnämnd lemma startRiks-Skattmästare (hvilket embete han för ett motpartis stämplingar dock ej tillträdde)kommentar samt sluteligen General-Guvernör öfver Finland, gift med Christina Fritsdotter Rosladin af en Rysk å Svenska Riddarhuset introducerad ätt,|116| uppbyggde de tvenne öfra våningarne af stora stenhuset å Willnäs samt anbragte dervid en inskrift på latin öfver ingången till huset så lydande:

226 lemma start»Ni Deus ædificet, frustra domus ulla paratur.språk: latin
Felices cives datque facitque Deus.språk: latin
Invidiam oblivione ulciscere.språk: latin
Herman Fleming, Annospråk: latin 1655.»kommentar

227 Huset utstyrdes då på det för tiden praktfullaste sätt, förstugu-golfven och uppgångstrapporna förfärdigades af hvit marmor, och det höga taket bekläddes med koppar samt förseddes med torn, men både marmorn och koppartaket bortfördes sedermera under det långvariga kriget med Ryssland i början af förra seklet. Af denne Friherre lemma startHerman Flemingkommentar byggdes samtidigt Willnäs kapellkyrka af sten, der ännu den mästerligt arbetade predikstolen bär Flemingska och Rosladinska vapnen. lemma startHans fars, Claes Flemingskommentar, tre söner med Anna Cruus upphöjdes i grefligt stånd och skrefvo sig grefvar till Willnäs, men dogo alla barnlösa, hvarefter egendomen i arf återföll till den friherrliga grenen af Flemingska slägten, nemligen en annan af samma Herman Flemings sonsöner, Öfverstelöjtnanten vid Lifdragonerne Friherre Claes Fleming, som finnes jemte sin fru Christina Lieven, begrafven i Willnäs kyrka framför altaret, i ett hvalf, å hvars betäckning deras vapen äro i sten uthuggna. Dennes son Hofjunkaren Friherre Herman Fleming hade 14 barn, af hvilka Willnäs sedermera försåldes till Krigs-Rådet Fredrik von Knorring, som vidare föryttrade egendomen till Brukspatronen Hans Henrik Kiik, af hvilken en af framlidne Friherre Herman Flemings mågar, Majoren Toll, i börd tillöste sig godset, men år 1795 genom köpeafhandling öfverlät det till framlidne Geheime-Rådet Grefve Carl Mannerheim, och äges det numera af bemälde Geheime-Råds son, Presidenten Grefve Carl Gustaf Mannerheim. Under den tid af ett halft sekel, som Geheime-Rådet Grefve Mannerheim och dess ännu lefvande enkefru innehaft egendomen, har stället blifvit genom outtröttlig möda och nedlagde betydliga kostnader till sina yttre omgifningar ansenligen förskönadt, förnämligast af Enkefru Grefvinnan Mannerheim, som, i der planterade parker och vidsträckta alléer af ädlare slags trän till tusendetal, omskapat Willnäs till en af de prydligaste herregårdar i Finland.

13. Strömsholm.illustration

228 När man från Bjerno kyrka tar af åt Kimito, inkommer man i en skogrik trakt, som nästan antar ett vildt utseende, ju närmare man nalkas den sednare orten. Kimito skiljes från Bjerno genom ett smalt sund, kalladt Kimito ström, hvilket under krigstider blifvit af Ryssarne tilldämdt, men sedan åter upprensadt. Strömmen i sundet går än åt ena, än åt andra sidan, och resande bruka lemma startafbidakommentar den stagnation, som inträffar i det ögonblick strömmens riktning kastar om. Invid detta sund ligger en halfö, kallad Strömsholm och hvilken man aftecknat för dess vackra läge. Fordom en holme, förenas den nu med Kimito genom ett smalt näs. Strömsholms största märkvärdighet är en liten insjö af vidpass 100 qvadratalnars areal och ett djup af 3 till 5 famnar, belägen helt nära sundet. Ehuru dess vatten är sött och intet synligt utlopp förenar den med hafvet, står insjön påtagligen i underjordisk förbindelse med detta, ty dess vattennivå är ständigt jemnhög med hafvets. Rätt|108| täck är denna sjö med sina vassiga stränder; åtminstone fordom fanns der äfven fisk.

229 Kimito kyrka ligger på en vid slätt. Uppförd af sten i den gamla byggnadsarten, har den ett imponerande yttre. Ett af hvalfven är särskildt inredt för finsk gudstjenst.

14. Tykö.illustration

230 En mil från stora landsvägenoriginal: landssvägen i Bjerno socken ligger Tykö bruk vid en i hafvet utfallande bäck. Läget är vackert; karaktersbyggnaden af sten i två våningar. Vid bruket finnes en hammare med två härdar, en masugn, såg- och mjölqvarn samt gjuteri. Malmen, hämtad dels från Sverige, dels från Wihiniemioriginal: Wihinimei m. fl. grufvor, dels lemma startmyrmalmkommentar från Nykyrka, rostas i s. k. öppna rostugnar. Blåsverket är efter Bagges konstruktion med tre cylindrar. Kol brännes icke i milor, utan i kolugnar. En del uthus äro uppförda af slagg och murbruk med alnstjocka väggar. Bruket smider, jemte det dithörande Kirjakkala, 833 skeppund samt erlägger i lemma starthammarskattkommentar 8 skepp. 6 lispund. Tykö består sig eget skeppsvarf samt en af gråsten i vanlig stil uppförd kyrka med torn, urverk och tvenne|117| klockor. Här finnes ock egen prest samt en skola med 40 elever, öppen från den 1 Oktober till den 1 April, 3 dagar i veckan.

231 Tykö bruk är anlagdt 1686; dess privilegier äro daterade 1687 och 1697. Bland dess förra ägare nämnes en Kijk. Numera äges bruket af Häradshöfding Bremer. Wihiniemi grufva är upptäckt 1825 och Robertsfors i samma lemma startbergslagkommentar 1827.

232 I Punasuooriginal: Punasao kärr, icke långt från Tykö och en half mil från hafvet, men betydligt högre än detta, har man funnit lemningar af ett skeppsvrak. Sådana träffas många i Finland högt upp i landet, men deras ditkomst är derföre icke mindre märkvärdig. Ett stycke från bruket ligger äfven den s. k. Flemmingska dammen. Uppförd af granit vid utloppet af ett träsk, sannolikt för att göra tjenst vid någon qvarnbyggnad, tillskrifves den af traditionen sjelfve Herr Claes. Brukets såg är numera der placerad.

233 Tykö lefde ännu för få år sedan en gammal man, herr lemma startRobert Bremerkommentar, hvars namn vunnit en egen ryktbarhet. Driftig landtbrukare och ägande mångfaldiga kunskaper, leddes han af sitt spekulativa hufvud på sällsamma funderingar. Hans mekaniska uppfinningar, hans rön med qvicksilfverkraften o. m. d. lyckades veterligen endast att åsamka honom betydliga kostnader. Mera vidtutseende voro hans astronomiska kalkyler; han hade sin egen kalender och han plägade af planeternes sammanstötningar förutspå stora vattenfloder och andra fruktansvärda naturfenomener, för hvilka han varnade allmänheten; likväl delade hans spådomar så många andras öde att icke slå in. Äfven som stilist och poet lät han icke binda sig af vanliga former. Må det tilläggas att Herr Bremers aktningsvärda namn icke här blifvit nämndt för att framställas i löjlig dager. Det har skett endast för att visa, huruledes det som för två eller trehundrade år sedan bar snillets pregel, i nittonde seklet framstår allenast som en antiqvitet; samtidig med Sigfrid Aroni Forsius, hade Hr R. Bremer utan tvifvel med rätta ansetts för en snillrik man.

15. Björkboda.illustration

234 Dragsfjärds kapell, beläget på sydostligaste udden af Egentliga Finland, är en täck och omvexlande kustnejd, hvars lilla trädkyrka vid ändan af fjärden ser landtligt enkel ut, medan alm, lind och ask förena sig med björk och rönn att gifva trakten ett ljusgrönt behag. Blodiglar fångas här i vackert solsken vid träskflyarna. Söderlångvik och Ölmoss bodde fordom jättar; de lågo jemt i kif och strid, men i ett förliktes de, nemligen uti att på Trollkulla begrafva sina stupade kämpar, hvardera parten i sin ättehög. Tvenne sådana, och de rätt väldiga, ses der ännu i dag. Andra sägner gå om vikingars tillhåll här; åtminstone har man funnit stora försjunkna kölar i Ölmoss hamn. Invid Dahls bruk finnas ock trenne stora jättegrytor.

235 I Dragsfjärd ligger Björkboda jernbruk, anlagdt 1734 och nu, jemte Dahls, tillhörigt Geheimerådet Ramsay. Bruket har en stångjernshammare med 2 härdar och en blåsmachinoriginal: blåsmaschin, drifven ömsom med ånga, ömsom med vatten; emedan derpå är brist under torraste tiden vid slutet af sommaren, har man vid hammaren anbragt en ångmachin. Årliga smidet är 700 och hammarskatten 7 skeppund. Egendomen är under nuvarande ägarens tid berömd för sin efter nyare methoder ypperligt inrättade ladugård, och dess ost finnes i Helsingfors på alla bord. En stor parkanläggning med ruddam, holmar och springbrunn bidrager att förhöja ställets, äfven annars vackra omgifningar.

|109|

236 Dahls närbelägna stora masugn är anlagd 1686 och hemtar sin mesta malm dels från SottungaÅland, dels från nejderna af Wiborg. Blåsverk, krossverk, rostugn, såg och mjölqvarn äro härmed förenade. Masugnen brinner 25 à 35 veckor å rad och jern fås, efter malmens rikhaltighet, från 25 till 53 procent.

16. Juvankoski.illustration

237 Detta pappersbruk, uppbygdt år 1821, efter nådigt privilegium af den 5 November 1820, är anlagdt invid den så kallade Juvankoski fors å utmarken under Pöytis by af Uskela socken och Åbo län, på ett afstånd af 15 verst ifrån Salo bro och 1 ½ verst ifrån den väg, som leder emellan Murla och S:t Bertils kapellkyrkor.

238 Bruket erhåller vatten för sin drift ifrån en emellan Kiikala och Uskela socknar belägen insjö, kallad Pernjärvi, hvarifrån vattnet ledes till bruken, medelst en mindre bäck af 3 versts längd, som|118| slutar vid ett berg, der en af naturen danad öppning eller ränna lemnar aflopp för strömfåran, under det att berget å ömse sidor bildar en mäktig fors och gör särskild dambyggnad umbärlig.

239 Fallets höjd uti den första forsen, som störtar utför bergets sluttning, utgör 23 fot på 57 alnars afstånd ifrån forsens början. Omkring 200 alnar nedanföre är ett ytterligare, något mera långsluttande fall af omkring 15 fots höjd.

240 Uti den öfre forsen har man uppfört ett verk för tillverkning af hvitt papper, uti den nedre forsen ett annat för grått papper. Uti hvardera verket arbetas vid tvenne lemma startkyparkommentar. – Papperstillverkningen bedrifves af omkring 30 arbetare, hvilka alla äro Finnar och på stället inlärde i yrket. För brist af lump kan bruket ej vara i gång vidare än högst 6 månader af året; den öfriga tiden användes att fullständiga det tillverkade papperet. Tillverkningens belopp, såsom beroende af den osäkra lumptillgången, är derföre olika.

241 Närheten af den praktfulla brusande forsen och den raska verksamheten i bruket gifva Juvankoski en liflighet, som gör att den resande icke ångrar ett besök på denna ort.

17. Wiurila.illustration

242 I Haliko socken ligga helt nära invid hvarandra egendomarna Åminne och Wiurila, båda numera tillhörande skilda grenar af familjen Armfelt. Åminne är i Finlands häfder väl bekant såsom stamgods för den ena grenen af familjen Horn; under förra seklet tillhörde det en Grefve Seton af engelsk härkomst, som försålde egendomen till Generalen Baron Armfelt, fader till den berömde Gustaf Mauritz Armfelt. Om Wiurilas tidigare öden har här ingen annan upplysning stått att vinna, än att förenämnde Baron Armfelt köpt detsamma af en Grefve Wellingk. Wiurilas läge är vackert vid den långsträckta vik af saltsjön, som här skjuter upp i landet, likasom för att bespara halfva vägen åt Haliko å. Hufvudbyggnaden af sten i två våningar och af nyare stil har ett både smakfullt och ståtligt utseende, och man måste beklaga, att tecknaren af planchen icke valt sin ståndpunkt så att façaden blifvit synlig. En trädgård i engelsk stil fängslar der betraktarens öga, och ännu för få år sedan beundrade man i de praktfulla rummen en talrik och dyrbar samling af målningar, vitne om en lyx af ädlaste slag.

243 Trakten har för öfrigt sin märkvärdighet både för naturegenheter och traditioner. Grannsocknen Uskela hvilar till stor del på en tunn skorpa af lerjord, under hvilken en lös gyttja af ansenligt djup försåtligt lurar. Det första kända jordraset inträffade år 1770, då pastor i församlingen en morgon vid sitt uppvaknande fann tätt invid prestgården en nydanad afgrund, i hvilken han lätt under nattens sömn kunnat instörta med hela sitt hus. År 1825 sjönk vid ett dylikt jordras den uråldriga trädkyrkan i jorden, och år 1826 en regnig oktoberdag skedde åter ett stort ras, som uppslukade 16 tunnland åker af Weitaka säteri jemte en del af landsvägen till S:t Bertils kapell och uppfyllde hela nejden med svafvellukt. Vid samma tillfälle kullstörtades en qvarn med dörren uppåt, och mjölnaren, som befann sig derinne, trefvade förgäfves efter utgången. År 1843 den 1 Juni kl. 7 vid morgonringningen sågs ån plötsligen uppdämd, så att vattnet först kl. 3 e. m. kunde finna ett genomlopp, och vid samma tillfälle insjönk större delen af gamla begrafningsplatsen. Af hvilket allt kan finnas att Uskela socknebor lefva på ganska osäker fot.

244 Uskela, Haliko och S:t Bertils kyrkor kunna alla på engång med lätthet ses, emedan deras afstånd från hvarandra icke är större än 5 till 13 verstoriginal: virst. För att förklara denna i Finland ovanliga närhet har folket en allmänt ut|110|bredd sägen till hands. En riddare HornKärkis (några säga på Åminne) hade ledsnat vid sin unga och sköna makas kärlek samt fattat tycke för en af hennes kammarjungfrur. Denna, som gerna önskade få sin matmoder ur vägen, för att intaga hennes plats, lockade henne med listiga ord upp till loftet, dit hon förut skickat gårdens fagraste ridknekt. Der stängde hon försåtligt in dem båda och anklagade inför den hemkommande riddaren hans dygdiga maka för otrohet. Vredgad, eller låtsande vara det, – ty någre anse honom medbrottslig i detta försåt – stack riddaren loftet i brand, och så förgingos der både hans oskyldiga maka och ridknekten*)Man återfinner häri ämnet till Kanteletars sköna ballad om Klaus Kurk och liten Elin. Namnen variera, så som ofta sker i folksägnerna.. I hela nejden upp|119|stod ett skri af fasa öfver denna förfärliga bragd; men riddaren var rik och mäktig, lagens arm deremot svag; ingen vågade antasta honom. Slutligen utverkade den innebrända makans slägt en bannstråle från Rom: riddarenoriginal: riddaren, skulle, till att försona sitt brott, uppbygga tre kyrkor till jungfru Marias och helgonens ära samt på sina bara knän färdas mellan alla tre. Alltså bygde riddaren Haliko, Uskela (gamla) och S:t Bertils kyrkor (ridknekten hette Bertil) helt nära hvarandra, för att derigenom förkorta sin besvärliga promenad. Hvad man med någon visshet vet, är att dessa kyrkor blifvit uppförda omkring år 1440.

245 En annan sägen förtäljer följande. Omkring år 1500 bodde på Kauppila 1 ½ mil från S:t Bertils kapellkyrka en förnäm fru af Hornarnes slägt. Egendomen hade den tiden en ofantelig jordvidd i den nejd, der S:t Bertils rå möter Uskela och S:t Mårtens socknar. Under Kauppila skall dessutom lydt mark i flera andra socknar, och kallades dessa ägor »Muurila län».konsekvensändrat/normaliserat Alltnog, denna frus rikedom var så stor, att endast hennes förmätenhet var ännu större. Vid en ridt till Haliko kyrka samspråkade hon med sin svit, huruledes det ej ens vore tänkbart, att hon någonsin kunde blifva fattig. Härtill svarade hennes smickrare pligtskyldigast, att något sådant visserligen vore alldeles omöjligt. lemma start»Ja, tillade den stolta frun, det är lika omöjligt, som att någon menniska hädanefter kan finna denna ring!»kommentar – och dervid kastade hon sin dyrbara signetring i Haliko å. Men hvad hände? När frun hade öfvervarit gudstjensten och derefter red till Åminne gård att spisa middag, framsattes bland bordets läckerheter en nyss fångad ståtelig gädda. Frun på sin hedersplats tog för sig det bästa af denna rara fisk, och klang! der föll hennes egen guldring på silfvertalriken. Då säger sagan att den stolta frun blef blekare än bordets fina duk, och hon hade skäl dertill, ty vid hemkomsten fann hon sin gård i brand, och sedan förskingrades stycke efter stycke af hennes stora egendomar. Hennes skräddare, tillika portvakt, tog en; andra slogo under sig de öfriga. Fem hennes söner fingo nöja sig med hvar sitt rusthåll, hvilka nu utgöra Skratarla by. I en nu redan gammal timmerskog om 200 tunnlands vidd finnas öfverallt märken af fordna åkerdiken och trädgårdssängar, hvilka antyda en fordom odlad, men nu förvildad nejd.

246 Anmärkning. Att Egentliga Finland blifvit utförligare behandladt, än utrymmet tillåter för de öfriga landskapen, torde icke synas oberättigadt vid den stora vigt detsamma äger såsom utgångs- och medelpunkt för Finlands hela nyare tid intill 1819, eller kanske rättare 1809.

 

 

  1. *)Renvall i sin lemma startfinska språklärakommentar citerar på skämt följande uttryck från Åbo stad: lemma start»onko systeri ollut visiitin pääll’?» »Se ole vaarli kulkea turmilla yli haavin»kommentar.konsekvensändrat/normaliseratspråk: finska
  2. *)Härom vidare under rubriken Åbo slott.
  3. *)Redan onsdagsaftonen säges ryktet om Åbo brand hafva kommit till Wasa på 34 mils afstånd.
  4. *)Oersättelig var förlusten af lemma startJuslenii finska lexiconkommentar, interfolieradt och fullskrifvet med anmärkningar af Porthan. Det tillhörde D:r Z. Topelius och brann i sedermera Lektor C. N. Keckmans rum.
  5. *)Neml. som embetsrum för Kejs. hofrätten, länestyrelsen, domkapitlet, bankens vexelkontor och postkontoret.
  6. *)Hvilket skedde der den nämnda oxen tröttnade.
  7. *)Killi bygger kyrkor, Nalle smider spikar i det penningrika Reso-landet.
  8. *)Bort, Killi, från kyrkan! Bort, Nalle, från takåsen!
  9. *)Kan öfversättas med Den långa styltan eller Den långa hållaren. Pienaspråk: finska betyder nemligen ett vid fogningar inpassadt tvärträd, som håller tillsamman det hela.
  10. *)Att i denna, den helige fadren helge Hemming angående förrättning vi icke må fara ville.
  11. *)Citeras efter lemma startFosterl. Album 1847.kommentar
  12. *)Som nu förvaras i ett silfverskrin i univ:s lemma startærariumkommentar.
  13. *)De rymdes der ock i början godt, ty de voro först blott 44, hvaraf 8 Finnar, men redan året derpå 300.
  14. *)»De hafva slagits som redlige Finnar», säger v. Vegesack i sin rapport, och ett ärofullare vitsord hade han ej kunnat gifva desse tappre.
  15. *)Införd i tidn. Mnemosyne åren 1822 och 1823.
  16. *)Samma barbariska försiktighet iakttogs sedan äfven på Gripsholm.
  17. *)»Jag Carl har kommit hit, besegrat och slagit rebellerne; jag beger mig härifrån, qvarlemnande nästan inga spår: jag skall återkomma, och akte sig då den som vet med sig (något ondt), ty på den tiden skall min hand icke skona de skyldige.» – Och dermed höll han ord.
  18. *)Hertigen skall ha låtit kalla Flemming till sig och, för hans ungdoms skull, tillbjudit honom nåd, derest han ville troget tjena hertigen. Detta vägrade Flemming, sägande att han svurit sin konung ensam trohet, bad likväl om nåd, med löfte att sedan gå i landsflykt, och föll dervid ned på ett knä. Hertigen sporde då, hvarföre han icke föll på båda knäna; Flemming svarade: emedan han sparade denna vördnadsbetygelse allenast åt sin Gud och sin konung. Då lifvades hertigens gamla hat; du gifver nogsamt tillkänna, sade han, att du ärft din faders sinnelag och varnar oss för det vi af dig hafve att vänta. Derföre må du stå din egen fara.
  19. *)Enligt mätning före branden; nyare ziffror saknas.
  20. *)Rühs, lemma startFinland och dess Invånarekommentar s. 24.
  21. *)Jemför sid. 66.
  22. *)Hvarom kan läsas i »Handlingar till upplysning i Finlands kyrkohistoria, utgifne af W. G. Lagus»,konsekvensändrat/normaliserat Ny följd.
  23. *)Namnet skrifves olika: än Sjählö, än Skälö, än Skjälö. Då benämningen utan tvifvel härleder sig från skjäl (phocaspråk: latin), icke från själ eller skäl, torde sistnämnde skrifsätt vara det riktiga.
  24. *)Man återfinner häri ämnet till Kanteletars sköna ballad om Klaus Kurk och liten Elin. Namnen variera, så som ofta sker i folksägnerna.

Kommentar

Kommentar

Redaktionella kommentarer för hela verket kan läsas under Inledning.

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

4 de fordne SumerneInvånarna i trakterna kring Åbo kallades i de ryska medeltidskrönikorna för sum, sumer, till skillnad från jemer, som antas vara krönikornas benämning för tavasterna.

4 af-artvarianter av en art.

6 prosterierförvaltningsområden som kontraktsprostar ansvarar för.

6 pastoraterkyrkoherdars tjänstgöringsområden.

10 kungsgårdstörre kronoegendom (fr. 1500-talet) till vilken ortens befolkning var skyldig att betala skatt eller att utföra dagsverken.

11 Kankas hjeltesäte i Maskustamsäte för ätten Horn af Kanckas, som till sina medlemmar räknade bl.a. de framstående militärerna Henrik Klasson, Karl Henriksson, Gustav Evertsson och Evert Karlsson Horn.

12 doteradtutrustat med medel.

13 Kuustö k.Kustö var egentligen kapell under Pikis (Piikkis).

14 kolerans besök derstädes 1831Koleran kom 1831 till Finland via Ryssland, och skördade omkring 700 liv. Åbo drabbades särskilt hårt och dödssiffran steg där till 375.

16 ströfpartiirreguljär strövkår.

16 hierarkiskahierarki, prästvälde.

16 HenriksmessaI samband med firandet av Henriksmässan den 19 januari ordnades traditionellt en vintermarknad i Åbo.

16 håfvortillhörigheter, egendom.

16 sedan 1293 äfven ett dominikanerklosterklostret grundades egentligen redan 1249.

16 namnet på en stadsdelstadsdelen Klosterbacken.

16 konung Eriks landsrättjudiciellt organ som introducerades av Erik av Pommern. Det behandlade främst äganderätts- och gränstvister.

17 ända tillhelt och hållet.

17 tietäjä(fi). vis man, magiker.

18 lönligenlönnligen, i hemlighet.

18 sakristanenlekmannaämbete inom den katolska kyrkan, särsk. för tillsyn av kyrkans skrud och egendom.

18 1554 delades stiftetGustav Vasa genomförde den första stiftsdelningen 1554; de östra delarna av Finland överfördes då till det nygrundade Viborgs stift.

18 hufvudstad blef Åbo [...] abdikera denna värdighetÅbo blev huvudstad 1809 i.o.m. att centraladministrationen för Finland förlades där, 1819 flyttades Kejserliga senaten för Finland till Helsingfors. Akademien flyttades till Helsingfors först 1828, men det kejserliga påbudet gavs redan 1827, efter Åbo brand.

18 Nya Testamentet på finskaSe Wsi Testamenti (Stockholm 1548).

18 det finska universitetetKungliga Akademien i Åbo invigdes 1640.

19 dyr tiddyrtid, knapphet, brist.

19 staden varit öde i nära åtta årÅbo var under stora ofreden centralort för den ryska ockupationsadministrationen.

19 aftonväktaftonstund.

19 tjärukompagnietkompani grundat 1648 med monopol på handeln med tjära. De finska städerna var tvungna att till ett fastställt pris leverera bestämda mängder tjära till kompaniet.

20 yfdesstod stolta.

20 förmäldförenad.

21 skirat talgrenat genom upphettning eller smältning fettämnena i animaliska råprodukter.

22 grifternagravarna.

23 I detta ögonblick, [...] afstånd i NyCarleby.Topelius hade tidigare återgett episoden utförligare i »Ett minne af Åbo brand», Helsingfors Tidningar 12/1 1842.

26 banko- och riksgäldssedlarRiksdaler banko var benämningen på Riksens ständers banks sedlar 1805–1855, till skillnad från de sedlar som Riksgäldskontoret utgav 1789–1834, och som kallades riksdaler riksgälds.

26 »Svartbok»Åbo domkyrkas svartbok (lat. Registrum ecclesiæ Aboensis) är en av de viktigaste avskriftsböckerna från Finlands medeltid. Den innehåller sammanlagt 727 urkunder från 1229–1515 som berör Åbo domkyrka och dess egendom.

26 Fredenheims för finska [...] var afskrift tagen.Carl Fredrik Fredenheim anskaffade 1782 ca 300 avskrifter av påvliga bullor rörande Sverige och Finland.

26 Gezeliernas manuskript-samlingJohannes Gezelius d.ä.:s och d.y.:s samling av koncept, handlingar och brevväxling från deras respektive perioder som biskop i Åbo.

26 från Porthans boksamling inköptaPorthans bibliotek auktionerades till förmån för universitetet i Åbo 1812. Vid auktionen köptes till universitetsbiblioteket särskilt litteratur rörande historia, romersk litteratur, litteratur på de moderna europeiska språken, samt filosofi och teologi.

26 Hauboldska boksamlingen 1825 köptes till akademien i Åbo ett bibliotek om ca 8 000 band som hade tillhört den avlidne professorn i juridik i Leipzig, Christian Gottlieb Haubold.

29 nya bomullsspinnerietDen engelskfödde John Barker grundade 1843 ett mekaniskt bomullsspinneri i Åbo.

29 mekaniska verkstadenSvensken Anders Thalus Ericsson och skotten David Cowie fick 1842 tillstånd att grunda en mekanisk verkstad och ett gjuteri i Åbo.

30 afhysta ägorägor som ursprungligen genom privilegier tillagts staden.

30 räntornajordräntorna, dvs. skatteuppbörden.

31 gräfenbergska methodenen modell för badkurer skapad av den österrikiske bondsonen Vincenz Priessnitz och utvecklad i Gräfenberg under 1830-talet.

33 öppna salubodarbodar med öppen ingång från gatan.

33 hökarelivsmedelshandlare.

33 Frimarknadermarknader där alla slags handlande och hantverkare, både inhemska och utländska hade rätt att sälja sina varor, dock med den begränsningen att utlänningar endast hade rätt att besöka stapelstädernas frimarknader.

33 Henriksmässomarknadeni samband med firandet av Henriksmässan den 19 januari ordnades traditionellt en vintermarknad i Åbo.

33 ett berömdt skeppsvarftroligen det 1738 grundade Åbo Gamla Skeppsvarf. I Åbo fanns även det nyare varvet Cowie & Ericsson som hade grundats 1842.

33 SitkafarareDet Rysk-amerikanska kompaniet, som hade grundat permanent bosättning på Sitka (Novoarchangelsk) i ryska Amerika, chartrade tre fartyg byggda i Åbo.

33 mekaniska verkstadensvensken Anders Thalus Ericsson och skotten David Cowie fick 1842 tillstånd att grunda en mekanisk verkstad och ett gjuteri i Åbo.

33 formänpersoner som forslar varor.

33 häftade 1844 för en skuldstod i skuld.

34 mantalskattläggningsenhet (fr. 1500-talet), äv. hemmantal, mått på besuttenhet och skattebetalningsförmåga.

35 jus patronatus(lat.) ius patronatus, rätt att tillsätta kyrkoherdar.

38 En finsk runa (Kantelet. III, 7)Kanteletar. Runan publicerades översatt till svenska i Fosterländskt album (1847), s. 33–37; Topelius återger den på prosa.

45 sparrenstock som ingick i ugnens konstruktion.

48 finska rimkrönikaJohannes Messenius handskrift Berättelse om några gambla, och märkeliga Finlandz handlingar hwilken innehåller Finlandz krönika, om inbyggiarnas herkompst […]; troligen färdigställd 1629, utgavs första gången i tryck 1774 av Johan Bilmark, med moderniserad stavning.

50 legenderna om Sanct Henriks underverklat. Legenda Sancti Henrici, senast utgiven i Tuomas Heikkilä, Sankt Henrikslegenden (2009).

51 belätebildstod.

51 Albertus Davidisinsamlade befintliga uppgifter om biskop Henrik. I Davidis samling ingick inte särskilt mycket ny information, han sammanförde snarast detaljer i »Kvädet om biskop Henriks bane» (fi. Piispa Henrikin surmavirsi) och S:t Henrikslegenden med då ännu existerande lokal folktradition.

51 förthydärför.

51 helbregdafrisk och kry.

51 näpsabestraffa.

53 (Folksaga. Mnemosyne 1821.)1/2 1821, sp. 57–64; sannolikt meddelad av Reinhold von Becker (initialerna inskrivna med blyerts i slutet av artikeln i Nationalbibliotekets exemplar, Historiska tidningsbiblioteket). Topelius återger texten med små stilistiska förändringar.

55 Korsmessodagentvå äldre svenska kyrkliga högtider. Korsmässa om våren firades 3/5 och om hösten 14/9.

61 MichaëlidagS:t Mikaels dag firades 29 september fram till 1772, då den flyttades till närmast efterföljande söndag.

66 Åbo Tidn. 1785»Kort beskrifning öfwer Lætala Socken och Kyrka», Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo 27/1 och 3/2 1785.

70 Skulle nu så [...] som denne byggmästares.syftar troligen på en händelse i Sääksmäki socken där en flygel i den nybyggda kyrkan rämnade 1847. Topelius skyller i Helsingfors Tidningar det skedda på entreprenörernas vinningslystnad, samtidigt som han efterlyser strängare kontroll över byggprojekt utförda på entreprenad. (»Sääksmäki kyrka», Helsingfors Tidningar 17/9 1847)

71 Mnemosyne 18205/4 1820, s. 105–107.

79 härtåg mot RysslandKrigsföretaget som skulle genomföras som ett korståg ägde rum 1348–1352.

80 härflöthärrörde.

80 hugsvalasfinna tröst.

81 ett bref af samme Hemming Gaddbrevet utgavs första gången i tryck 1775 i Dissertatio historica, solemnem inscrinationis actum b. ep. Aboensis Hemmingi exhibitura. Topelius har moderniserat stavningen kraftigt.

82 Romare gårdstaden Rom.

85 markermark, viktenhet i äldre, före metersystemet använt, viktsystem.

85 penningsljusljus man betalar för.

87 riksens föreståndaresSten Sture d.y., riksföreståndare 1512–1520.

87 erkebispensJakob Ulvsson, ärkebiskop 1469–1515.

88 jungfruvaxvitt vax.

88 Candatarius(lat.), skall troligen vara caudatarius, person som bär släpet till korkåpan, den s.k. cappa magna.

88 oratores(lat.) talare.

90 »Veni Creator spiritus»»Kom, Skaparande, Herre god». Psalm av Rabanus Maurus från 800-talet.

90 »Veni sancte spiritus»»O du Helge Ande kom». Sekvens i pingstaftonmässan, även kallad »Gyllene sekvensen».

90 KyrieeleesonKyrie Eleison (grek.) »Herre, förbarma Dig», central bön i den kristna liturgin.

90 »Te rogamus, audi nos»(lat.) »Herre, hör vår bön».

91 spannortvis varierande rymdmått för torra varor.

91 gyllenbenämning på olika slags guldmynt.

92 offertoriumi katolska kyrkan körsången strax efter Credo (trosbekännelsen), när vinet och brödet bärs fram till altaret.

92 »Sanctus» och »Agnus»delar av nattvardsliturgin.

94 »Domine Rex». Dernäst [...] och elände »Clementissime».böner i katolska mässans liturgi.

96 domherremedlem av domkapitlet.

99 arkidiaconusärkedjäkne eller ärkediakon.

100 præbenderegendomar eller prästgäll vilka anslagits till lön åt kanik eller annan vid dom- eller kollegiatkyrka o.d. tjänstgörande präst.

100 tre konungars gillendet förnämsta av de sex medeltida gillena i Åbo.

100 hierarkandligt överhuvud.

100 »lik en annan Joseph»i den finska biskopskrönikan, sammanfattad av Paul Juusten. I krönikan berättas att Magnus Olai betraktades som en ny Josef av mäktiga personer i Nordens alla tre riken; »stor såväl i fråga om namn som förtjänster» (»Magnus et re et nomine»). Josef i den bibliska berättelsen avancerade från slav till vicekonung av Egypten.

100 Krönikanden finska biskopskrönikan.

101 Olaus HenriciHär avses egentligen Olaus Magni, som var biskop 1450–1460 (och troligen Magnus Olai Tavasts systerson).

101 ANNO DOMINI M. [...] EPISCOPUS. HELP MARIA!(lat.) År 1452 biskop Magnus Olai Hjälp [mig] Maria. Den egentliga lydelsen är: »Anno domini MCDXXV [1425] Magnus Olai episcopus fecit fieri hoc opus Help Maria». »År 1425 lät biskop Magnus Olai göra detta Hjälp [mig] Maria.» Topelius har troligen av misstag angett årtalet för biskop Magnus död, 1452.

102 förgångna i Bottenhafvets vågorKurck drunknade i närheten av Öregrund den 22 juli 1522 på flykt från Finland.

103 Czar Ivan IIskall vara Ivan IV, tsar 1547–1584.

103 patriarkenden ryska kyrkans överhuvud.

105 en finsk anthologi från Moses och propheternaWeisut ia Ennustoxet Mosesen Laista ia Prophetista Wloshaetut (1551).

105 1552 en öfversättning af profeterna Haggai, Sacharja och MalachiaNe Prophetat. Haggaj. Sacharia. Maleachi (1552), de tre sista profetböckerna i Gamla Testamentet.

Rubrik 8. Universitetets instiftande.Detta avsnitt är i stort sett ett referat av Jacob Grots artikel »Uppkomsten af ett Universitet i Åbo» i Calender till minne af Kejserliga Alexanders-Universitetets andra secularfest (1842), s. 5–16.

110 »såsom en verkstad [...] heder och prydnad»moderniserad stavning, ursprunglig lydelse: »såsom en werckstadh till dygder och frije bokelige konster», »Storfurstendömme Finland till heder och prydnadt»; i Kungl. Maj:ts fundationsbrev för Universitetet i Åbo den 26 mars 1640. (Se t.ex. Arne Jörgensen, utg., Kuninkaalliset ja Kanslerin kirjeet 1640–1713. Kongliga och Cancellers Bref 1640–1713, 1940.)

112 herpuckerpukslagare.

112 bardisanerstötvapen med klinga omgiven av uppåtsvängda vingar.

113 samtida berättare, WexioniusMichael Wexionius, Natales Academiæ Aboënsis (1648). Topelius citerar Calender till minne af Kejserliga Alexanders-Universitetets andra secularfest (1842), s. 12.

115 »tempelhvalfvet skälfde vid dessa åskor af menniskoröster»i Calender till minne af Kejserliga Alexanders-Universitetets andra secularfest (1842), s. 13–14. Ursprungligen i Johan Bilmark, Historia Regiæ Academiæ Aboensis (1770–1776).

116 »somliga föräldrar visa [...] ohörsame och förlorade»i Calender till minne af Kejserliga Alexanders-Universitetets andra secularfest (1842), s. 14.

118–119 Under de första [...] lika barbariska bruk.referat av Jacob Grots »Teckningar ur Universitetets första tiderymd» i Calender till minne af Kejserliga Alexanders-Universitetets andra secularfest (1842), s. 25–26.

119 novitiernanyinskrivna medlemmar av studentnation.

120 Consistorii eccl:i(lat.) domkapitlets.

120 »1644 d. 7 [...] afstår med embetet»protokollet publicerat i »Strödde Anteckningar ur Consistorii Ecclesiastici Aboënsis äldre Protocoller», Åbo Tidningar 21/5 1792. Topelius har moderniserat stavningen.

120 Dn.(lat.) Dominus, herre.

120 Quid est servitus? Audi bestia!»(lat.) Vad är lydnad? Hör på vilddjuret!

120 »S. å. d. [...] han fruktade nedfalla.»Protokollet är publicerat i »Strödde anteckningar ur Consistorii Ecclesiastici Aboënsis äldre protocoller», Åbo Tidningar 21/5 1792. Topelius har moderniserat stavningen och uteslutit enstaka ord. Den citerade texten lyder: »D. 7 Sept. hades fram Dn. Matthias Pastor i Hammarland på Åland, för det han hafwer nedstigit af Predijkstolen, och med en lööfriska slogh och utkörde några drengiar de der rörde wijdh Predijkstolen, att han fruktade nijdfalla […].»

120 1658 angafs kyrkoherden [...] sig mycket oanständigt.Protokollet är publicerat i »Strödde Anteckningar ur Consistorii Ecclesiastici Aboënsis äldre Protocoller», Åbo Tidningar 6/8 1792. Topelius har moderniserat stavningen, även i citatet, och förkortat texten.

120 sveltingarsvälting, här: girigbuk.

120 Rektorn för Åbo [...] vore en åsna).Protokollet är publicerat i »Strödde Anteckningar ur Consistorii Ecclesiastici Aboënsis äldre Protocoller», Åbo Tidningar 18/3 1793. Topelius har omformat och förkortat texten.

120 Asinus(lat.) åsna.

121 År 1642 förordnade [...] till andra dagen».Berättelsen ingår i Jacob Grots Calender till minne af Kejserliga Alexanders-Universitetets andra secularfest (1842), s. 27–28. Citaten återgivna efter Grot, men med moderniserad ortografi, t.ex. återges »smör, bröd och skinka» i artikeln som »Smör, Brödh och Skincka».

121 Consistorium Acad.(lat.) universitetets konsistorium.

122–128 Likasom stundom midt [...] dömdes till bålet.Avsnittet är baserat på de i Åbo Tidningar mellan 1791 och 1795 publicerade protokollen från olika häxprocesser i Finland (Åbo Tidningar, »Utdrag ur Consistorii Acad. Aboensis Protocoll för år 1661» 6/6 1791, »Ransakning och Dom i Kongl. Åbo Håf-Rätt öfwer en förment gammal Trollkarl Erich Johansson, med det tillnamnet PuuJumala» 23/2 1795, »Förhör anstäldt i K. Åbo Hof-Rätt d. 17 Nov. 1649 med den därstädes till rätta ställde Trollkonan ifrån Tyrwis Walborg Kyni» 18/5 1795, »Bref ifrån K. Åbo HofRätt til Consistorium Ecclesiasticum i Åbo, dat. d. 19 Juni 1641» 26/5 1795, »Ransakning i Kongl. Åbo HåfRätt öfwer en Rysk Präst Joachim Terentioff, anklagad för Trulldom och andra brått» 24/8 och 31/8 1795).

122 snöd vinningringa vinning som kännetecknas av lidande.

124 Puu-Jumala(fi.) trägud, »trebeläte».

124 »tietäjät»(fi.) magiker.

125 inritatvunnit insteg.

127 tentationerprövningar.

127 buditbjudit.

130 Romfertunaegentligen Romfartuna. Formvarianten Romfertuna förekommer dock, bl.a. i det av Topelius anlitade Sverige framstäldt i teckningar av G. H. Mellin.

130 för sina s. k. villomeningar afsatte nitiske TerserusJohannes Elai Terserus, känd oliktänkare i trosfrågor, var biskop i Åbo 1658–1664.

130 den finska qvartbibeln af 1685Biblia, Se on Coco Pyhä Raamattu Suomexi (1685), i kvartoformat.

130 exegetiska bibelverkBiblia, thet är all then heliga skrift på swensko (1711–1728).

131 Superintendentstiftsöverhuvud i de svenska Östersjöprovinserna.

131 Krönikansinte identifierad.

131 MichaeliS:t Mikaels dag firades 29 september fram till 1772, då den flyttades till närmast efterföljande söndag.

131 »stora ofreden»denna benämning på den ryska invasionen av Finland 1713–1721, vann fotfäste i det finländska språkbruket genom Topelius Fältskärns berättelser. Första gången termen kan beläggas i finsk eller svensk litteratur är 1839, vilket betyder att den ännu var relativt obekant för de flesta läsare då Finland framställdt i teckningar utkom.

131 förrycktegalna.

131 presten Ulstadii från [...] dunst för ögonen.avser en rättsprocess mot pietisten Lars Ulstadius. Johannes Gezelius d.y., som hade studerat pietismen i Estland, Livland och Tyskland, tog avstånd från hovrättens uppfattning att Ulstadius var sinnessvag.

132 vandellevnadssätt (ur moralisk synvinkel).

134 konditionerandeundervisning som informator.

134 AeneidensAeneiden (ca 29–19 f.Kr.), epos av Vergilius. Tengströms översättning publicerades i tidskriften Svenske Parnassen 1785.

134 utskott, äfven det HemligaUnder gustavianska tiden (1772–1809) tillsattes vid riksdagarna enligt 1772 års regeringsform det s.k. sekreta utkskottet, som kungen kunde överlägga med i hemliga ärenden. Utskottet hade från 1789 en central roll i riksdagsarbetet.

136 Eller att han [...] lefvande af traditionen.Tengströms breda litterära produktivitet manifesterades i de i Åbo Tidningar publicerade epigrammen, odena, tillfällesdikterna, minnesdikterna och sällskaps- och dryckesvisorna, av vilka bl.a. »Mer lycklig än Kresus de Lydiers kung» tonsatt av Olof Åhlström vann stor popularitet.

137 skymflig fredavser freden i Åbo (7/8 1743) som avslutade hattarnas ryska krig och lilla ofreden.

141 Lemo uddeLandstigningen skedde egentligen i S:t Karins socken vid Ala-Lemo gård, inte i Lemo socken, som ligger nordväst om Åbo. Topelius misstag noterades i artikeln »Landstigningen wid Lemo udde» i Åbo Tidningar (14/9 1849) : »Ingalunda wid denna Lemo udde. Förf. har här begått ett groft misstag. Det ställe, der swenskarne landstego och striden stod, är beläget en half mil söderut från Åbo, wid Lemo gård i St. Karins socken. För öfrigt är terrängen målad med trohet, men, gud wet på hwilka grunder (kanske genom förf:ns godtyckliga gissning?) förlagd till en alldeles oriktig plats.»

141 forcerad marchesnabb marsch.

143 Finländska dragonernadet i Villmanstrand stationerade Finländska dragonregementet ingick i den ryska armén.

143 sqvadronervid kavalleriet, motsvarade ett infanterikompani.

145 tiraljörfäktningarstrider mellan ryttare eller soldater, som inte står i slutna led.

146 landtvärnetorganiserades i Sverige i samband med kriget 1808–1809 för att täcka bristerna på reserver inom armén. Det bestod av ca 30 000 ogifta män mellan 18 och 25 år, men hade stora brister i fråga om befäl, övning och utrustning.

147 haubitzerartilleripjäser som normalt skjuter med elevation mindre än 45°.

149 Van Suchtelen synes [...] sommarmarknaden i Åbo.avser Paul van Suchtelens skildring Kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809, utg. på svenska 1835.

150 »den blodiga dagen på Lemos strand»»Den döende krigaren», Fänrik Ståls sägner (1848). Citatet lyder egentligen: »Försvunen var en blodig dag, / Det var på Lemos strand,».

150 »Fänrik Ståls»första delen av Fänrik Ståls sägner utkom 1848, den andra 1860.

150 »från Hoglands tid»slaget vid Hogland 1788.

153 Professor Hällströms uppgift år 1841Gustaf Gabriel Hällström, »Ny mätning af Åbo slotts höjd öfver hafs-ytan, jemte slutsatser om Södra Finlands höjning öfver hafvet», Acta Societatis Scientiarum Fennicæ I. 3. (1842), s. 519–525.

156 gyllenläderläder överdraget med bladguld.

156 damastsidentyg.

157 »historiska afhandling om Åbo slott»,»i Mnemosyne, 1/12 1821, 1/2, 1/6 och 1/8 1823. Merparten av citaten i kapitlet om Åbo slott är hämtade ur Lencqvists artikelserie. Lencqvists manuskript från 1762 hade donerats till universitetsbiblioteket i Åbo av Zacharias Topelius d.ä.

157 trossbottnarnefyllda träbjälklag.

158 »maleficanter»missgärningsmän.

158 Martis(lat.) genitivform av Mars, krigsguden.

158 Och detta skedde i »upplysningens århundrade»!Topelius, liksom många av hans samtida, hade en allmänt negativ inställning till upplysningen. Han kritiserade den för bl.a. överdriven förnuftstro, rationalism och ytlighet. (Se t.ex. dikten »Voltaires hjärta» och kapitlet »Fritänkaren» i Femte cykeln av Fältskärns berättelser, 1867.)

160 konung Erik XIV:s fängelseFrån juli 1570 till augusti 1571 satt Erik XIV och hans gemål Karin Månsdotter fängslade på Åbo slott.

162 Witekind i sin [...] och Gustaf AdolfTopelius återger Lencqvists citat ur Johan Widekindis Thet swenska i Ryszland Tijo åhrs krijgz-historie (1671).

162 Jacob Pontusson de la Gardie, hvars dotter Sophiadet var egentligen brodern Johan De la Gardies dotter Sofia som föddes på Åbo slott.

162 thordönåskväder.

168 junkerhär: adelsman.

169 espingäsping, under 1500–1700-talen benämning inom örlogsflottan på en öppen mindre båt av skiftande slag, alltifrån jollar och båtar bestyckade med lätta kanoner till små transportfartyg.

171 trollskottanfall av sjukdom (med plötslig smärta) orsakad av trolldom. Särskilt finnar och samer beskylldes för denna form av trolldom.

172 försagdehandfallna.

172 styckeskottkanonskott.

173 bollverkbålverk, försvarsverk.

173 galejormindre fartyg.

175 »korftåget»korvtåget, bondeuppbåd i Uppland 1598 som fått sitt namn av matsäckarnas innehåll. Det leddes av tre professorer från Uppsala, lojala mot hertig Karl, och riktades mot kungatrogna styrkor anförda av den finländske ståthållaren Arvid Stålarm, som landstigit vid Upplandskusten i juli 1598. Inför hotet från uppbådet och hertigens flotta tvingades Stålarm återvända till Finland.

175 Stångebro slagutkämpades den 25 september 1598 mellan Sigismund och hertig Karl, som utgick som segrare.

175 räfstrannsakning, med tonvikt på bestraffningen.

176 förhuggningfällda träd placerade korsvis över varandra, för att stänga fiendens väg.

176 loppsprang.

178 »stora ofreden»denna benämning på den ryska invasionen av Finland 1713–1721, vann fotfäste i det finländska språkbruket genom Topelius Fältskärns berättelser. Första gången termen kan beläggas i finsk eller svensk litteratur är 1839, vilket betyder att den ännu var relativt obekant för de flesta läsare då Finland framställdt i teckningar utkom.

178 Douglas, förhatlig i åminnelseGustaf Otto Douglas, utnämnd 1717 till generalguvernör över Finland, har haft dåligt rykte i finländsk historieskrivning, bl.a. för att han verkställde tvångsvärvningen av över 2 000 finska män till den ryska armén. Av dessa kom färre än 500 tillbaka när den ryska ockupationen var över 1721.

179 arkliförvaringsrum för ammunition, kulor och krut.

179 Eva MerkenTopelius använder här och i följetongsversionen av Hertiginnan af Finland (Helsingfors Tidningar, våren 1850) samma namnform som Lencqvist i texten »Historisk afhandling om Åbo slott» i Mnemosyne 1/12 1821, 1/2, 1/6 och 1/8 1823, men ändrade den i bokupplagan (senhösten 1850) till Merthen.

179 præmium(lat.) belöning.

179 Pax & Æternum Fædus(lat.), egentligen Pax & Æternum Foedus, fred och evig förening.

179 Pax & ternum Fædus(lat.), ternum, trefaldigt, foedus även »motbjudande, smutsig, avskyvärd».

Rubrik Åbo Domkyrka.se även Topelius dikt »Åbo domkyrka» i Ljungblommor II (1850). (Ljungblommor, ZTS I, s. 143–145.)

184 anbragtatillfogade.

185 Ekmans alfrescomålningarRobert Wilhelm Ekman målade freskerna 1850–1854.

186 stamhållsäte.

186 Juustens krönikaCatalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium – sammanfattad av Paul Juusten (levde ca 1520–1575). Spreds till en början som handskrift, och utgavs första gången i tryck av Christian Nettelbladt 1728 och sedermera bl.a. av H.G. Porthan 1784–1800.

186 monstransutsmyckad, vanligen genomskinlig, skådebehållare för hostian (nattvardsbrödet).

186 patenfat eller skål för nattvardsbrödet.

186 monileegentligen manile, aquamanile, dekorativ vattenkanna för ceremoniell handtvätt.

186 Juslén i sin beskrifningDaniel Juslenius, Aboa vetus et nova (1700), utgavs i svensk översättning med titeln »Åbo förr och nu», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1841).

186 »att den skall [...] nyligen låtit förfärdiga» Daniel Juslenius, »Åbo förr och nu», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen (1841), s. 25. Citatet följer inte ordagrant den citerade texten.

187 säger krönikanCatalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium, sammanställd av Paul Juusten, spreds till en början som handskrift och utgavs första gången i tryck av Christian Nettelbladt 1728 och senare bl.a. av H. G. Porthan 1784–1800.

187 Derhosdärtill.

190 grifternagravkamrarna.

190 Anno mcd xxv [...] opus HELP MARIAlat., År 1425 lät biskop Magnus Olai göra [detta] verk Hjälp [mig] Maria.

191 riktadberikad.

191 en patriotisk borgareMaria Dahl, som testamenterade hela sin egendom till byggandet av en ny orgel.

195 kredensaseden att värden avsmakar mat och dryck innan den bjuds åt gäster, för att försäkra att den inte har förgiftats.

195 prelatenhögre katolsk präst med andlig domsrätt, även nedsättande benämning på präster som anses härsklystna.

196 svennermän i tjänande ställning.

196 Vitaliebrödernesmestadels tyska kapare verksamma framför allt i Östersjön kring 1400. De stödde den avsatte kung Albrekt i hans kamp mot drottning Margareta och behärskade tidvis Åbo och Viborg.

197 tungatryckande pålaga

198 docerandedoserande, sluttande.

200 slagrutavanligtvis Y-formad klyka av trä använd bl.a. till malmletning och sökande av vatten.

202 »Åskan»först publicerad i Åbo tidningar 30/9 1799.

202 »en öm Sophi»Michael Choræus var gift med Sophia Christina Wester.

Farväl, du ängd! [...] Runsala hvar qväll!första och sista strofen ur Michael Choræus dikt »Afsked af Runsala», först publicerad i Åbo Tidningar 12/08 1799 och senare i Michaël Choræi samlade skaldestycken (1815, andra uppl. 1826). Topelius har moderniserat stavningen.

204 Choræi källabrunn på Runsala, uppkallad efter Michael Choræus som hade varit informator hos familjen von Willebrand på ön.

204 kungsådranen i äldre svensk lagstiftning förekommande benämning på den del av strömfåran i älvar, åar och strömmar som för fiskets, flottningens och sjöfartens skull inte fick överbyggas och stängas.

210–211 brigittiner klostret af [...] hvad henne tillkomme.baserat på »Handlingar rörande Nådendals Closter», W. G. Lagus, Handlingar till upplysning i Finlands Kyrko-Historia, Ny följd (1836). Citaten, ur denna publikation, har moderniserats av Topelius.

211 Upsala möteskyrkomöte 1593 som betecknar den lutherska reformationens fulla genombrott och konsolidering i Sverige.

213 lade i blinken angjorde sig redo att skjuta i ett ögonblick.

214 landbönderpersoner som innehade nyttjanderätten till hemman på vissa fastställda villkor, bl.a. in natura eller i penningar utgående s.k. jordlega och fullgörande av dagsverken.

215 bondplågaren Erik FlemingGenom Gustav Vasas brev, där Erik Fleming till Qvidja förbjuds att plåga bönderna och behandla dem som slavar, har Fleming blivit känd för att inte ha tvekat att driva sina egna intressen på böndernas bekostnad.

217 Elfkarlebysjukan (elephantiasis)karaktäriseras av att huden och underliggande vävnader blir tjockare än normalt, särskilt på benen och könsorganen. Detta orsakas av blockeringar i lymfkärlen, som i sin tur kan ha olika orsaker, vanligen parasiter.

218 varkunnade sigömmade för.

219 dårhuset i HelsingforsDet av Carl Ludvig Engel ritade sjukhuset i Lappviken i Helsingfors inledde sin verksamhet 1841.

219 nybyggnad pågår som bästDe av stadsarkitekten i Åbo Pehr Johan Gylich ritade byggnaderna i nyklassisk stil stod färdiga 1851.

221 allodialsäterifrälsejord, som innehas med full äganderätt.

221 Nicolaus eller Clavus [...] Lyder de KyrnTopelius tycks ha gjort en feltolkning. Lyder van Kyren hade inte en son med namnet Nicolaus eller Clavus. Den Diekn som här avses levde 100 år efter van Kyren.

221 En dotter till förbemälde Clavus Diekn, Karinegentligen Karins syster Cecilia Klasdotter Diekn.

221 Malmö recessöverenskommelse 1524 i Malmö mellan Gustav Vasa och Fredrik I som avslutade de av Gustav Vasa ledda striderna mot Danmark.

224 allodial-säterigods vars ägare inte var förpliktad att tjäna någon överherre. Sedan medeltiden innebar rätten till allodiala jordar att kronan inte kunde konfiskera eller återlösa sådan nedärvd egendom.

224 sällspordsällsynt.

225 Riks-Skattmästare (hvilket embete [...] dock ej tillträdde)Herman Fleming af Liebelitz utnämndes av Karl X Gustav till riksskattmästare för att trygga reduktionens genomförande. Riksrådet, med Magnus Gabriel De la Gardie och Per Brahe i spetsen, vägrade dock godkänna utnämningen av Fleming, vilket ledde till att han i protest avgick från sina kollegieämbeten.

226 »Ni Deus ædificet, [...] Fleming, Anno 1655.»Ps 127:1: »Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt som derpå bygga». Philipp Melanchton, Epigrammatum libri sex (1579): »Herren både giver och görer lyckliga medborgare». Det sista citatet inte identifierat: »Hämnas avund med glömska.»

227 Herman FlemingDen allmänna bilden i Finland av Herman Fleming af Liebelitz och av hans son Klas byggde länge på Topelius beskrivning av dem i Fältskärns berättelser (1853–1867).

227 Hans fars, Claes FlemingsHär har Topelius förväxlat Klas Larsson Fleming och Klas Hermansson Fleming af Liebelitz. Den senare (Herman Fleming af Liebelitz son) var gift med Anna Cruus af Gudhem, och den tidigare (Hermans far) var först gift med Anna Snakenborg och senare med Elena Bielke.

228 afbidavänta på inträffandet.

230 myrmalmjärnmalm, som kan ha en järnhalt på 35–40 procent, bildas i lager av begränsad utsträckning i kalkfattiga kärr.

230 hammarskattskatt som betalades på järnbrukens smidestillverkning.

231 bergslagområde där bergshantering bedrivs.

233 Robert Bremerförfattade bl.a. de högst originella verken Grunderne till luft och tid jemte deras skiften och fördelning för året 1823 (1822); Testamentet, eller wisheten efter närwarande naturförhållande (1824) och Grunderne till luft och tid (1829).

240 kyparkar i vilka massan bereddes och förvarades på handpappersbruken, formkar, formbyttor.

245 »Ja, tillade den [...] finna denna ring!»citatet inte identifierat.

Fotnot finska språkläraGustaf Renvall, Finsk Språklära, Enligt den rena Vest-Finska, i Bokspråk vanliga Dialecten (1840).

Fotnot »onko systeri ollut [...] turmilla yli haavin»(starkt svenskinfluerad fi.) har syster varit på visit? Det är farligt att fara under storm över havet.

Fotnot Juslenii finska lexiconDaniel Juslenius, Suomalaisen sana-lugun Coetus. Fennici lexici tentamen. Finsk orda-boks försök (1745). Den första finks-latinsk-svenska ordboken, omfattar 16 000 ord.

Fotnot Fosterl. Album 1847.Fosterländskt album. III. Utgifvet af H. Kellgren, R. Tengström, K. Tigerstedt, Helsingfors: A.C. Öhman 1847.

Fotnot ærarium(lat.) skattkammare.

Fotnot Finland och dess Invånareav Friedrich Rühs (1827).

Faksimil