Landet

FINLAND.

I. Landet.

Allmän öfversigt.

1 Verldshafvet, som genom Bälten och Öresund inbryter i norden af Europa, mönstrar sina vattenmassor i Östersjön, delar dem sedan i tvenne härar och intränger mot norr i den långa och grunda Bottniska, mot öster i den kortare, men djupa Finska viken. Dessa mäktiga vikar, – hafvets modersarmar, utsträckta för att famna en förlorad dotter – omsluta Finland och bilda dess gränser i vester och söder. Betraktar man derjemte fjällens naturliga gränser i norr samt ödemarkerna och insjöarna, hvilka i öster bilda gränsskilnaderna mot Rysslands nordvestra guvernementer, finner man lätt, att Finland är ett af naturen tydligt och på de flesta håll väl begränsadt land, hvilket man ej kan undgå att tillerkänna en bestämd geografisk egendomlighet, som åter – enligt allmänna och naturliga lagar – måste afspegla sig ej blott i mineralriket samt vext- och djurverlden, utan äfven i folkets lynne, seder, språk, historie och hela individualitet.

2 Benämningen Finland – hvilken man i klyftigare tider än härledt från Finnur eller Finr, som skulle ha först upptäckt och bebygdt landet, än från fiendeland, än från ett fint (d. ä. godt, behagligt) land o. s. v., men hvilken man numera temligen allmänt härleder från det forngermaniska ordet fennen, kärr – har under olika tider betecknat ett olika omfång. Än har man tillämpat denna benämning, jemte flera andra (Finmarken, Qvenlandoriginal: Quenland, Jotunheim), ej allenast på det nuvarande Finland utan äfven på större delen af det nuvarande Svenska Norrland, än på den sydvestra del af landet, som ännu kallas Egentliga Finland, och sistnämnda provins behöll långt in i nyare tiden företrädesvis detta namn, innan efterhand benämningen Finland i mening af hela landet kom i allmännare bruk. Att namnet emellertid öfvergått från folket till landet, synes deraf, att det folk, som i första seklet efter Christus bebodde Weichseltrakterna, äfven bär namnet Fenni, Finnar. Den inhemska benämningen är, som bekant, Suomiehenmaaspråk: finska, Suomenmaaspråk: finska, Suomispråk: finska, kärrinbyggarnes land; det var blott förenämnda klyftiga tider, som härledde namnet från Suomusspråk: finska, fiskfjäll, Suomaspråk: finska, gunst, eller till och med från Sem eller från Samoth, Japhets son, äfvensom Suomensaarispråk: finska från Czar, = Finlands furste o. s. v.

3 Att kalla Finland en förlorad dotter af hafvet, är något mer än blott en bild, det är en sanning, som physiska iakttagelser bestyrka och traditionen icke förnekar. Ej utan mening talar den gamla sången om »Suomen-niemispråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat Finlands udde, och »Suomen-saarispråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat Finlands ö. När man genomreser det inre af detta de tusen sjöarnas land och betraktar dess inom åsar och höjder stängda sjöar och träsk – ej sällan till hundradetal inom en enda dagsresa – när man ser|6| de uttorkade dälderna med ännu djup dy, oansenliga qvarlefvor af en forntida sjö, – när man erinrar sig de talrika och djupa »jettegrytor»,konsekvensändrat/normaliserat dem hafssvallet utsvarfvat i hällarna, och sammanlägger allt detta med de många traditionerna om skeppsvrak m. m., funna på höjder långt upp i landet, – tän|6|ker man sig tillbaka i en tid, då oceanens vågmassor betäckte hela Finland och endast de högsta ryggarna af Maanselkä höjde sig öfver de vida ödsliga vattenrymderna. Småningom – man kan ej tvifla derpå – föll hafvet tillbaka, eller rättare, landet höjde sig, åsar, kullar och högslätter blottade allt vidsträcktare ytor, sjöarna instängdes, närdes af vårfloder och källsprång, förlorade sin hafssälta och bildade denna inre skärgård, hvilken ännu förtjusar ögat i medlersta och östra delarna af landet. Sålunda är Finland uppkommet genom landets fortgående emancipation från hafvet – ett ständigt lösgörande ur famntaget af Östersjöns båda armar – och hvad mera är, denna flertusenåriga naturprocess fortgår ännu i dag. Man betrakte kusterna. Långsamt, men tydligt drager sig hafvet tillbaka; städer, anlagda vid kusten för tvåhundrade år sedan, befinna sig nu ett godt stycke väg derifrån; hamnar uppgrundas; sjöar och floder utsina genom den starkare sluttningen mot hafvet; långs vestra Finlands långgrunda kust tillandas årligen stora slätter och nya öar uppstiga ur vågorna. Vattenmärken, huggna för nära hundrade år sedan*)Af A. Ehrnsvärd vid Hangöudd 1754. Flera andra derjemte. Se Prof. Hällströms uppsats om »Ny mätning af Åbo slotts höjd öfver hafsytan» i Finska V:skaps Soc:s Handl. Tom. I. efter hafsytans dåvarande medelhöjd, bekräfta landets stigande, hvilket för öfrigt är på olika orter olika, mindre vid sydkusten och Finska viken, högst påfallande nordligarerättelse i originalet vid den Bottniska. Man beräknar detta stigande, der det är högst, från Torneå till Wasa, till 4 ½ fot på seklet. Sydkusten af Finland åter befinnes inom 100 år hafva höjt sig 2, eller närmare: 1,98 fot. Tänker man sig nu t. ex. sjuhundra år tillbaka, så finner man, att kusterna vid första Svenska eröfringen, då hafvet på sina ställen stod 14 fot, på andra ända till 31 ½ fot högre än nu, måste hafva haft ett helt annat utseende. Roar man sig åter med drömmar om en aflägsen framtid, kunde möjligen den tid uträknas, då Finland arronderat sig komplett, – då Bottniska och Finska vikarna smalnat till obetydliga dammar, närda blott af de i dem utflytande strömmarnas tillflöden.

4 Finlands areala innehåll utgör, enligt nyaste beräkningar*)Af Lektor Borenius. En annan af Prof. Hällström uppger 13 mil mindre., 6 844 geografiska qvadratmil, eller nästan på ziffran lika mycket som arealen af tre Konungariken: Preussen, Baiern och Sachsen sammanlagda. Det bör likväl anmärkas, att Finland i detta omfång upptager äfven Lappmarkerna; Uleåborgs län ingår deri med icke fullt halfva vidden, eller 3 012 qv. mil. Fasta landet sträcker sig från 59° 48′ till 70° 6′ nordl. bredd och i dess största utsträckning i vester och öster från 38° 50′ 40″ till 50° 2′ long. Sydligaste punkten är Hangöudd; den nordligaste infaller vid Skorajokis utlopp i Tanaelforiginal: Tana-elf.

5 Gränser äro förutom hafven i vester och söder: mot Sverige och Norigeoriginal: Norrige floderna Torneå, Muonio, Köngömä, Tana, Enarejoki samt några mindre sjöar och vattendrag: mot Ryska guvernementerna Archangel och Olonetz, hufvudsakligen Maanselkä samt mot Petersburg, Rajajoki eller Systerbäck och mindre bäckar. I fordna tider räknades till Skandinavien icke allenast Sverige och Norigeoriginal: Norrige, Danska öarna, Juthland och Schleswig intill Eiderströmmen, utan äfven Finland intill Neva. En folksägen berättar*)Forssell, Statistik öfver Sverige., att man i skogen vid Neva hörde ett beständigt knackande likasom af stenhuggning. Slutligen hade en af invånarne mod att tränga fram för att se hvad det var och fann då ett Rå, som högg på en sten. På tillfrågan hvad det var, svarades: »att denna sten skall vara råmärke mellan Skandinavien och Moscoviternes land».konsekvensändrat/normaliserat – Man ser numera icke till denna sten, ej heller hör man numera några knackningar.

6 Om, såsom det blifvit anmärkt, den skandinaviska halföns yta närmast liknar en från öster kommande stormvåg, stelnad i det ögonblick den skolat bryta sig, kunde man likna Finlands bergformation vid en från den högsta norden utstrålande kristallisation, löpande än i korsande, än i parallelaoriginal: paralela linier nedåt landet, alltmera utplattad och försvinnande, ju längre den sträcker sig söderut. Kort innan den mäktiga norrska fjällryggen sänker sig under Ishafvets böljor, utsänder den åt sydost en ödslig fjällsträcka, hvilken, förvildad i flera mindre åsar och enstaka berg (Peldoivi 2 000konsekvensändrat/normaliserat fot, Ounastunturi 1 931konsekvensändrat/normaliserat fot), vid Tanaelfs källor samlar sig i den nyckfulla, än högslätt, än sandås, än skogsfjäll liknande Maanselkä, landtryggenoriginal: landtrygen, företrädesvis så benämnd.|7| Denna moderstam för så många grenar, bland hvilka tvenne söka sig rakaste vägen till nordkusten af Bottniska viken, löper först i ostlig riktning till gränsen af guvernementet Archangel, böjer sig der åt söder, bildar en del af gränsen mot Ryssland, vänder sig i bugter åt vester och sydvest, begränsar mot hvarandra landskapen Österbotten, Karelen, Savolax, Tavastland och Satakunda, framträ|7|der allt vanmäktigare i spridda kullar och upphör ej långt från hafvet i nejden af Christinestad. En stor mängd skogbevuxna åsar och oregelbundna grupper af höjder utgå under denna sträcka från Maanselkä. Några korsa sig i nejden af Uleå-träsk, omsluta dess vatten och draga sig vesterut mot hafvet. Andra med dem parallelaoriginal: paralela löpa i samma riktning genom södra delen af Uleåborgs län; den sydligaste bildar gränsen mellan detta och Wasa län. Ungefär vid den punkt der Uleåborgs, Wasa och Kuopio län sammanstöta (63° 40′ L.) utgår från Maanselkä en månggrenig höjdsträckning åt söder och sydost genom Kuopio, S:t Michels och Wiborgs län, omarmar och mångklyfver Saimas vattenbassiner, delar sig i vester och söder om denna sjö och utlöper i flera grenar dels emot Ladoga i nejden af Sordavala, dels emot Finska viken i nejden af Fredrikshamn. En annan hufvudarm utgår söderut från Maanselkä i Soini kapell på gränsen af Österbotten, bildar vattenskilnaden mellan Kumos och Kymmenes flodsystemer och omsluter med sina grenar Päjäneoriginal: Päjänä, medan den sjelf fortsätter sitt lopp i söder, sydvest och vester, utskickar armar till Helsingfors och Hangöudd m. m. samt förlorar sig nära kusten söder om Björneborg.

7 Dessa talrika korsande fjäll, åsar och höjdsträckningar, med de otaliga af dem instängda och beherrskade vattendragen, bilda de mest vexlande utsigter. Nedstiger den resande från Lapplands fjälltrakter och hedar (tundror), möta honom mindre slättmarker vid nordvestra kusten af Bottniska viken, äfven här ofta afbrutna, tills han vid inträdet i Wasa län skådar framför sig den stora bördiga mot hafvet långsluttande Österbottniska slätten, instängd i norr, öster och söder af Maanselkä och dess armar, samt här och der vid kusten besådd med enstaka kullar, föga högre än de ättehöjder, af hvilka denna nejd öfverflödar. Men denna slätt är äfven den enda stora i landet. Redan i Egentliga Finland och Nyland afskäras fälten af täta höjder och vattendrag, och dessa blifva allt tätare, åsarna allt mera sammanhängande, sjöarna allt större och talrikare, ju längre man intränger i midten och östern af landet, tills vandraren slutligen färdas från höjd till höjd, och från sjö till sjö. Det inre och östra Finland står derföre i bestämd kontrast till det vestra och vid hafvet liggande, och medan kusterna med sina odlade fält och sina blomstrande skärgårdar inbjudit de svenska kolonisterne till en med deras hemland beslägtad natur, bär höglandet den orubbliga prägeln af det allvar, den fasthet och den innerlighet, som äro det finska folklynnet egna.

8 Fjällens böjningar rundt kring Bottniska viken samt åsarnas krökningar i det inre af landet bestämma och särskilja Finlands vattensystemer. Vanligen räknar man fem sådana. 1) Det nordliga Lapplands, med Enare träsk och utflöden genom Patsjoki och Tanaelf till Ishafvet. 2) Det Österbottniska, inneslutet af Maanselkä. Fattigare på sjöar, vattnas det nordvestra Finland af talrika floder. Medan på vestkusten af viken strömmarna samtliga flyta i sydostlig riktning, antaga de mot nordkusten af samma haf fullt sydligt lopp, draga sig derefter på finska sidan allt mera i sydvestlig, vestlig, nordvestlig och slutligen nordlig riktning samt bilda sålunda reguliera radier kring vikens vattenbassin. 3) Satakunda vattensystem, likaledes begränsadt af åsar, grupperadt kring Pyhäjärvi (den heliga sjön), rikt på mäktiga sjöar, (Etsäri, Näsijärvi, Wanaja, Roineoriginal: Roini, Mallasvesi m. fl.) och med utflöde genom Kumo 30 verst söder om Björneborg. 4) De Tavastländska vattnen, samla sig å den 180 verst långa Päjäneoriginal: Päjänä, äga likaledes flera betydliga sjöar (Keitele, Kivijärvi m. fl.) och utfalla genom Kymmene i Finska viken mellan Lovisa och Fredrikshamn. 5) Ostfinska systemet, det vattenrikaste af alla, bildar söder om Maanselkäs ostliga vinkel en lång sträcka af stora sammanhängande sjöar, – en vestligare gren kring Kallavesi och en ostligare med Pielisjärvi, Höytiäinen och Orivesi, – drager sig genom smala sjöar och sund till den örika Saimen samt utfaller genom Imatra fall och Wuoxen i Ladoga.

9 Förutom vissa delar af Nord-Amerika, gifves i gamla och nya verlden intet vattenrikare land, än Finland. Beläget under ett mil|8|dare luftstreck, skulle detta land, genom lättheten af sina kommunikationer, blifva ett af de rikaste och mest välsignade på jorden. Nu hvilar öfver en stor del af dessa herrliga sjöar ödemarkens dystra lugn; den ensliga anden simmar i ro öfver deras vattenspeglar och på deras stränder stå blott låga, enstaka menniskoboningar. Men den dag skall komma – och den har allaredan grytt – då ett nytt Finland skall uppstå kring stränderna af dessa nu så ödsliga sjöar, – mindre blottställdt för nöden, mera tillgängligt för bildningen och – om försynen så behagar – rikare på mensklig lycka, om äfven icke rikare på mensklig dygd. Den nyss beslutade Saima kanal – ett storartadt företag, som skall sätta det ostfinska vattensystemet i direkt förbindelse med Finska viken och göra detsamma till en vik af hafvet – är att betrakta såsom den kraftfulla början till en ny framtid för Finlands välstånd och hela kultur. Andra likartade förbindelser skola sannolikt i kommande tider för Satakunda och Tavastländska vattensystemerna öppna tillgängliga farleder till hafvet, medan det Österbottniska endast af sina strömrensningar kan hoppas en lättad kommunikation och Lapplands vatten lemnas ostörda åt herraväldet af nordens vinterskärpa.

|8|

10 Jordmånen i Finland är i de nordligaste och öfverhufvud i högländta trakter merändels sandig och lämpligare för bete, än åkerbruk. En stor del af kusterna deremot, – hvilkas slätter synbarligen icke äro annat än gammal hafsbotten, – äfvensom flera trakter af det inre landet, genomgås än af mäktiga lager lera, än af fruktbar svartmylla. Bördigast är den stora slätten i nejden af Wasa och Kyro elf, bekant för sin förträffliga råg. Med den täfla södra delen af Nyland och de små, men fruktbara fälten i nejden af Åbo. En stor del af Finland, isynnerhet det nordliga och östra, är uppfylld af kärr och mossor; genom andra trakter sträcka sig ofantliga moar, glest bevuxna med ljung och furor. Skogarne äro vid kusterna på de flesta orter temligen medtagna; likväl tyckas ej de redan för hundrade år tillbaka yttrade farhågorna om en hotande skogsbrist besanna sig, förmodligen emedan man glömt, att uthuggna skogar åter uppvexa. – Den herrskande stenarten är granit, stundom brukbar för den skönaste polyr. Rika kalklager förefinnas; det mest gifvande långs södra kusten af Egentliga Finland och Nyland. Marmor, fältspat, finare lera, slipsten, färgjord, granater förekomma. Säkra spår till ädla metaller hafva på flera orter blifvit funna; sednast har man i nejden af Kemi upptäckt guld; men om en bearbetning lönar sig, är ännu ovisst. Jern finnes i mängd, äfven i myror och sjöar; koppar mindre, på ett ställe äfven tenn.

11 Klimatet är strängt, men sundt; pesten har i fordna tider högst sällan sträckt sig till de inre och nordligare trakterna och choleran vidrörde 1831 blott några folkrikare punkter af sydkusten. I ett land af så stort omfång, – hvars södra del vid vintersolståndet har fem timmars dagsljus, medan den nordligaste knappt njuter af en svag gryning, – måste temperaturen vara ganska olika. I de södra trakterna börjar vintern i medlet af November, ofta sednare, och upphör i medlet af April; i de norra deremot faller snön redan i början af September och bortgår först i början af Juni. I allmänhet är kustklimatet, af lätt förklarliga orsaker, mildare och jemnare, än upplandsklimatet, vintrarna lindrigare, somrarne svalare, höst och vår deremot längre och ostadigare. Islossningen i elfvar och sjöar är mindre variationer underkastad. Märkelig är den af Prof. Hällström*)Finska Vetenskaps-Soc:s Handl. Tom. I. gjorda observation, att på sydkusten af landet islossningstiden under en följd af år bibehållit sig stationär i nejden af Helsingfors och Borgå, men på den ostligare kuststräckan fördröjts, på den vestligare påskyndats. I hafvet kringdrifver isen ännu ofta i Juni och stänger då ej sällan de trängsta farvattnen i Quarken. Nordvestvindar försena sommarens ankomst; ostlig vind är bekant för sin fuktighet, sydostlig för sin värma. Den varmaste ort är Åbo, der medeltemperaturen vintertid är – 5° 7′ Cels., medan den redan i Helsingfors är – 7° 2′ och i Torneå – 17°. Högsta sommarvärmen stiger i alla trakter af landet till + 30° i skuggan. I Februari 1844, då man hade en af de strängaste vintrar i mannaminne, visade thermometern i Helsingfors ända till – 37; i Uleåborg deremot var qvicksilfret fruset tre dagar å rad. I Helsingfors, hvars klimat, genom Prof. Hällström, är ett af de noggrannast bestämda på jorden, räknar man årligen 93 klara dagar,|9| 189 mulna och 83 halfklara; i Åbo 103 klara, 109 halfklara och 153 mulna dagar.

12 Öfverhufvud har klimatet sedan hundrade år blifvit märkbart mildare och om man äfven antager en periodisk följd af varmare och kallare år, härja likväl frosterna nu vida mera sällan än förr landtmannens skördar. Kärrens uttorkande, åkerbrukets och nyodlingarnas starka tillvext i flera delar af landet mildra luftstreckets skärpa, medan å andra sidan skogarnas aftagande och sjöarnas uttappande göra klimatet oregelbundnare. I dessa odlingens vexande eröfringar på bekostnad af vildmark och skog ligger, likasom i insjökommunikationen, en framtid full af betydelse för Finlands kultur. Af de 69 millioneroriginal: millioner, 358 800konsekvensändrat/normaliserat tunnland, till hvilka man beräknat Finlands jordvidd*)Suomi 1842., utgöras endast 815 300konsekvensändrat/normaliserat af åkerjord och 1 717 000konsekvensändrat/normaliserat af ängsmarker. Afdrager man från det återstående 7 753 580konsekvensändrat/normaliserat tunnland berg och 31 millioner 459 070konsekvensändrat/normaliserat t:land högländ barrskog och mossor, återstå likväl 27 613 850konsekvensändrat/normaliserat t:land kärr, löfskog, svedjemarker m. m., af hvilka man endast behöfver antaga hälften som fullt odlingsbar, för att finna, det åkerbruk och ängsskötsel i Finland kunde nära en omkring sex gånger större befolkning, än den nuvarande. Hvilken framtid ligger icke i dessa ziffror, men hvilka ansträngningar erfordras icke, för att af dem skapa en verklighet! Att inom Finland eröfra ett nytt Finland, har sedan äldsta tider varit det finska folkets sekulararbete. Verket är långt ifrån fulländadt, och många slägten skola förgås i försakelser och mödor, innan Finland eröfrat sig sjelft. Men folket är ungt, dess arm stark, dess mod fast; det skall segra en dag. Hvarje ny skörd, som gulnar öfver nyss utdikade kärr, hvarje nytt grässtrå, som grönskar på tillbakaträngda sjöars botten, äro en för århundraden vunnen seger och utgöra, äfven de, en strimma af den framtid, som långsamt dagas öfver dessa dunkla nordanländer.

|9|

13 Omgifvet, i vester af Skandinaviens vexlande natur med dess rika flora, i söder af Central-Europas börjande vextformer och i öster af det nordliga Rysslands under polarvindarna tynande vegetation, kan Finlands vextrike ej undgå att af dessa sina grannar låna flera egenheter. För botanisten åtminstone kan Finland anses försonande medla mellan öster och vester, och i denna förmedling, denna sammangjutning af vextformer, hvilkas vestliga hembygd man söker bland Skottlands klippor, medan den ostliga sträcker sig långt in i Siberiens ödemarker, bör den finska floran söka sin egendomlighet. Hvarje vår mötas på dess område Nord-Asiens och det vestra Europas blommor, likasom fordom dess folk, och naturen, som öfverallt är helgjuten, öfverallt fridfärdig, har i endrägt förenat blommorna långt förr än hon, med det gemensamma ordet fädernesland, hunnit förena folken.

14 Med allt detta, äro likväl den finska vegetationens gränser i vester och söder icke svåra att utkasta. Hafven, som annars förbinda länderna vida mer än de åtskilja dem, uppdraga bestämda gränslinier inom vexternas verld. Några få timmars färd från Helsingfors till Reval är tillräcklig att försätta betraktaren inom området af en främmande vegetation, saftigare i sin utveckling och tidigare i sin grodd. Låge ej det förmedlande Åland emellan, skulle en olikhet af samma slag mellan nejderna af Åbo och Stockholm lätt bemärkas. Och likväl är mellan de nämnde finska och utländska punkterna skillnaden i längd- och breddgraderrättelse i originalet högst obetydlig.

15 Svårare bestämbar är gränsen mellan den karelska och den vestryska floran, som med hvarandra stå i ett nära och naturligt slägtförhållande. Gifver man likväl akt, torde denna nära förvandtskap upphöra så snart man åt öster hunnit utom skyddet af Maanselkäs nordliga fjällknutar och polarvindarne fritt få spela öfver den ofantliga mot ishafvet sluttande siberiska slätten.

16 Öfverhufvud är Finlands vegetation, särdeles den ostliga och inre, ännu blott delvis undersökt och man äger deröfver icke ens en handbok. Sällsamheter, sådana som den, att i södra delen af landet vextarter förekomma, hvilka totalt saknas i medlersta Finland och sedan åter plötsligen anträffas högst i norden, äro ännu icke på ett tillfredsställande sätt förklarade. Skärgårdarnes, kusternas, flodgebitens vegetation måste dock äga ett annat skaplynne, än det tavastländska och savolakska höglandets, medan åter den nordliga Kemi- och Kuusamo-floran, medelst flera sällsynta arter, gör anspråk på sin egendomlighet. Då likväl alla|10| dessa lokala skillnader här äro vida mindre skarpt markerade, än i Skandinavien, har man i Finland den fördelen, att med temmelig regelbundenhet kunna följa en vextarts geographiska utbredning under en betydligt varierande polhöjd, utan att vexten af mötande fjäll instänges på trånga områden och hindras att gå så långt dess natur tillåter.

17 Skandinavien har till en stor del fjällen att tacka för sin floras mångfald. Från den egentliga fjällryggen utgå mindre kedjor och åsar, som genomskära kustländerna och begränsa dess floddalar alltintill Bottenhafvet. Fjäll- dal- och kustvegetation omvexla derföre nästan öfverallt i Sverige. En mångfald af denna art äger hvarken Finland öfverhufvud, eller särskildt dess vestra kustländer, som ligga Sverige närmast. Der Finlands egentliga fjälltrakter vidtaga – i nordosten af landet, Kuusamonejderna, – ligger vextligheten allaredan i sin dödskamp. Dessa förhållanden, i förening med den skandinaviska halföns längre sträckning i norr och söder, göra Finlands flora underlägsen den svenska i antalet af arter, hvarföre, då den sednare räknar tillsammans 2 331konsekvensändrat/normaliserat species växter, hälften phanerogamer och hälften kryptogamer, den finska deremot endast uppskattas till omkring 900 af hvardera hufvudafdelningen, eller inalles vidpass 1 800konsekvensändrat/normaliserat skilda vextarter.

18 Det har sitt eget mäktiga intresse att gå från döden till lifvet, i det man, börjande från den högsta norden, betraktar naturens första lifsyttringar bortom polarcirkeln och sedan följer dess stigande produktionskraft på spåren alltintill sydfinska kusten och dess på granitklipporna vuxna skärgårdar. Nordligast i ödemarkerna kring Tanas strömfåra synes naturen med yttersta ansträngning förmå frambringa några af vextrikets krymplingar. Ödslig är anblicken. Dvergbjörken och enen bekläda sparsamt, jemte renmossan, de ensliga fjällens solsidor, vide hänger här och der öfver flodbräddarna och stundom hukar sig ned i klyftorna en tvinande tall. Efterhand träffas i dälderna der vinden utestänges, al, hägg och asp, sällsynta och brådskande att utveckla sina löf under den brännande julisolen, som underbart framlockar ett högt gräs vid elfstränderna. Nedanom Utsjoki börjar småningom granen och ungefär samtidigt rönnen, hvarmed förteckningen öfver Finlands allmänna trädslag kan anses fullständig. Ganska högt gå de i norden inhemska bärarterna, hjortron, lingon, blåbär och åkerbär, i den ordning de uppräknas. Kring Enare sjö hafva vextformerna återvunnit sin spänstighet och antagit en resligare hållning, likasom stolta att hafva emanciperat sig från polar-andens tyranni. Här möta de första skogarna, men åkerbruket har ännu ej börjat, endast potates, brunkål och rofvor planteras på försök vid Utsjoki prestgård. Kornet mognar|10| vid Ivalojokisoriginal: Ivolajokis utlopp i Enare, rågen och hampan i Muonioniska. I Uleåborg bär äppelträdet blommor, men aldrig frukt, som någongång plockas i NyCarleby. Rotvexterne blifva deremot allmänna; äfven sås hafra; vinbär, hallon och smultron börja, krusbären mogna ej fullkomligt ofvanom GamlaCarlebyoriginal: Gamla Carleby. Linet, som redan i norra delen af Wasa län antar en viss sträfhet, odlas icke nordligare; det bästa vexer i Tavastland och Satakunda. Tobaksplanteringarna begynna i medlersta Österbotten och drifvas sedan öfver hela landet i smått. Hvete trifves icke väl ofvanom Wasa, men odlas mera, ehuru ömtåligt, i Nyland och Åbo län; bohvete endast i de tre östra länenrättelse i originalet. Ärterna börja i Uleåborg, men blifva först i Tavastland allmänna. Humle odlas från och med Wasa län öfverallt. Af sydligare trädslag går pilen högre, men asken lägre mot norden i Finland, än i Sverige. Eken går sällan norr om 61:sta graden och synes sedan hundrade år betydligt aftagit. Lönn och lind träffas vilda ännu i sydöstra Österbotten; högre upp gå de, planterade, med svårighet. Almen träffas stundom vild i Tavastland och trifves, planterad, ännu i Wasa, der äfven körsbären mogna.

19 Den stela högstammiga furan, Finlands yppersta inkomstkälla, och den lummiga granen gifva landets skogar ett mörkt, allvarligt, stundom dystert utseende sommartid, då man i dem inträder från kontrasten af de blåa sjöarne och ängarnas ljusa gräsmatta. Gladare är skogens utseende vintertid, då barrträdens aldrigoriginal: alldrig vissnade grönska behagligt afsticker mot den mjällhvita snön ochoriginal: oeh den friska doften af granen städse erinrar om naturens odödliga ungdom midt under dess långa skenbara vinterdöd. Att med lätt släde och klingande bjellror åka genom en sådan doftande mörkgrön och snöhvit vinterskog, helst när stjernor och norrsken framskimra mellan de dunkla grantopparna, har för sinne och lynne något högst upplifvande. Nordbon känner detta rätt väl|11| och han förstår, huru det är möjligt, att sjelfva Lappen längtar från en blidare himmel tillbaka till sina drifvor, sina fjäll, och sina hedars ödsliga ro.

20 Sydlänningen åter, som första gången besöker det inre Finlands mäktiga furuskogar, känner sig vid deras anblick allvarligt, nästan sorgset stämd. Icke saknaden af den saftiga grönska, den yppiga färgprakt, hvarmed söderns skogar prunka och som Finlands löfträn så svagt efterhärma; icke den starkaoriginal: starka, skuggan och den stundom fuktiga kylan under barrgrenarna framkalla hos honom denna ofrivilliga känsla. Tystnaden är det som stämmer hans sinne till allvar, ödemarkens högtidliga stillhet på engång tjusar och förfärar honom. Det är icke här han återfinner Tysklands och Frankrikes lifliga jagtparker, der en fågel på hvarje gren, ett villebråd i hvarje buske locka den resandes uppmärksamhet och jägarens lod. Här, der naturen icke bär ett drag af löje på sitt majestätiska anlete, försmår hon äfven att jollra med fåglatungor, och sjelfva vilddjuren tyckas sky att med sina läten störa hennes stumma, men uttrycksfulla lugn.

21 Nio månader af året varar en sådan naturens stumhet. Under denna tid hör vandraren i skogarna endast stundom en roffågels skrän eller vargarnes tjut, medan här och der en tjäder uppflyger ur löfskogen eller en hukande räf smyger sig fram mellan stubbarna af sveden. Men under de tre månader, då lifvet i norden vaknar ur sin vinterdvala, från medlet af April intill medlet af Juli, – ljusets herrliga tid, då naturen icke mera vet af någon natt, – då lifvas äfven skogarnas enslighet, fågelsången upphör hvarken natt eller dag, och flykta äfven inga skaror af hjortar för kopplets skall, så finns väl ingen löfpark så liten, att den ej genomströfvas af haren och ingen skogssjö så bortgömd, att icke ett par flyttande änder der sökt en fristad.

22 Äfven Djurriket i Finland är öfverhufvud, och med undantag af insekterne, fattigt på arter. Mindre bestämdt till sina gränser, än vextriket, äger det äfven en mindre markerad egendomlighet. Finlands djur tillhöra hela norden och de flesta återfinnas i nästan alla verldstrakter under lika temperatur. Med undantag af renen, som icke trifves vild nedanom ÖfverTorneåoriginal: Öfver-Torneå, delphinen, som visar sig i de Åländska fjärdarna, eidergåsen i norden och en del fisk- och insektspecies, finnes det få djurarter i Finland, som icke vistas uti eller besöka alla breddgrader från den 59:de intill polcirkeln, och flera ännu derutöfver. Flyttfåglarna infinna sig årligen ännu i ÖfverTorneå, och flera arter af gåsslägtet flytta upp till kusterna af ishafvet och dess elfvar, der de i otrolig myckenhet betäcka stränderna och låta med ringa möda fånga sig.

23 Främst bland ödemarkernas vilda befolkning står »honungstassen»,konsekvensändrat/normaliserat »skogens gyllne äpple»,konsekvensändrat/normaliserat den med hundrade smekord af Finnen helsade björnen. Jägarspjutet och lodet hafva i sednare tider kommit denne fruktade skogskonungs leder att betydligt glesna. Hans farligaste fiende har dock varit den stigande odlingen, som alltmera inskränkt hans område. Lik de ursprungliga bebyggarne af det land han bebor, har han slutligen nödgats draga sig allt längre åt norden, der ogenomträngliga vildmarker bjuda honom en tillflyktsort. Dock håller han ännu i dag flera sydligare trakter af det inre landet kär, och årligen fällas ett stort antal björnar i Finland, ehuru utbetalda pris|11|penningar blott ofullkomligt utreda deras antal och sällan någon Engelsman kommit på det infallet att här tillfredsställa sin jagtpassion. Om björnjagten längre fram. Bland öfriga rofdjur finnas vargen, som alltifrån lappska fjällen, der han lurar på renarna, intill landets sydligaste gränser anfaller betande boskap och under stränga vintrar äfven menniskor*)Under den kalla vintern 1808–1809 fanns en morgon på landsvägen i medlersta Österbotten ett par soldatstöflor med ben och fötter uti. Nära invid låg en blodig sabel, uniformspersedlar och benknotor. Äldre kyrkoböcker äro fulla af anteckningar öfver slika händelser, särdeles från den stora »ofredens» tid.tillagt av utgivaren. I Helsingfors bortsnappade han i Januarii och Februari 1844 flera hundar från gator och gårdar i granskapet af isen. Skallen, sådana de vanligen bedrifvas, tjena blott att jaga den objudne gästen från den ena soknen till den andra. Verksammare äro då premierna. Under blida vintrar hör man sällan utaf honom och nästan aldrig ser man honom i så fruktansvärda skaror, som, enligt resebeskrifningar, fallet lärer vara i de ryska och polska skogarna. Vidare har man loar af flera arter och den för sin skönhet och vighet utmärkta filfrasen, som i de nordliga skogsbygderna från grenen af en knubbig tall kastar sig ned|12| öfver den betande renens hals och dödar honom med ett enda bett. Den vanliga röda räfven är allmän i hela landet och jagas öfverallt med saxar och hundar. Svarta räfven är numera sällsynt i Finland.

24 Äfven elgen, som fordom var temligen allmän, är vorden ganska sällsynt på sednare tider. Stundom förirrar han sig till kusttrakterne och skrämmer med sin resliga gestalt de ensliga vallhjonen. Nästan alla år skjutes en och annan; skalden Runeberg har i sitt bekanta poem förherrligat denna jagt. Ehuru författningarne bjuda att skona detta sköna djur, måste man beklaga, att de icke noggrannare efterlefvas, och fortfar man att lika begärligt rikta lodbössan mot den stolta flyktingen, hvarhelst han visar sig, torde den tid icke vara aflägsen, då elgen helt och hållet försvunnit ur Finland. Bäfvern är likaledes ganska rar och anträffas blott i de nordliga elfvarna. Haren, ekorren, läderlappen, hermelinen och i norden fjällrackan äro allmänna. Mindre vanliga äro uttern och igelkotten; sällsynta deremot mänken och gräfsvinet. Skjälen anträffas vid alla kuster och elfmynningar, äfven i Ladoga och Saimenrättelse i originalet, der en svart art af detta djur uppehåller sig. – Bland husdjuren märkes hästen, som nordligast förekommer i Karesuvando och stundom intager renens ställe i redet vid resor öfver fjällen. Den finske bonden är van att ställa hästen i värde närmast hustrun och sköter den som sin ögonsten. Racen är i allmänhet liten, håller föga öfver 4 ½ fot i höjd, men är välbygd, stark och utmärkt härdig. Tavastland, Savolax och Karelen anses äga de bästa hästar. Hornboskap hålles öfverallt, ända till ÖfverTorneå, hvarefter renen blir Lappens allt i allom. Allmänna äro svinet, dock mest af dålig race, och fåret, hvars ull man icke lyckats få af finare sort, emedan finulliga utländska racer efter några år under detta nordliga luftstreck försämras. Getter hållas på flera orter talrikt. Hunden varierar i hundrade afarter och katten är fullkomlig kosmopolit.

25 Amphibierna äro föga talrika. Bland ormarna är svarta huggormen den enda farliga.

26 Bland roffåglar har man flera arter af örnen, falken, höken, gladan och ugglan. Vidare träffas måsen, korpen, skatan, kajan – som äfven här befolkar gamla slott och kyrkor – hackspiken, göken, tranan, hägern, sparfven, kråkan, som öfvervintrar i södern af landet, svalan, som går upp allt inemot Enare, lärkan, finken, steglitzan, domherren, en stor mängd trastarter m. m. Näktergalen låter sällan höra sig på sydkusten, äfven i Tavastland. Nötskrikan och åkerknarrens sällsamma läten omvexla med talltrastens milda musik och den af Franzén besjungna »kuoleman lintu’s»språk: finska, dödsfågelns, klagande sång i juninätternas doftande halfdager.

27 Fordom gick sillen genom de tre trånga sunden upp i Östersjön och fångades ymnigt vid finska kusterna, men har sedermera försvunnit från dessa farvatten*)Månne förmedelst någon tillgrundning i inloppen till Östersjön? Skada att icke sillens skrämmande kan tillskrifvas de hos alla fiskare illa anskrifna ångfartygen.. Trognare har laxen varit, dock icke allestädes. Laxfisket vid Wanda ås utlopp, fordom doneradt som en betydande inkomstkälla till Padis kloster i Liffland, afkastar nu föga eller intet. Samma fall har inträffat med flera elfvar, troligen i följd af vattenminskningen. Men ännu är detta fiske vissa år ganska rikt i Vuoxen, i Kymmene, Kumo, Uleå, Ijå, Kemi och Torneå elfvar, ja soknar gifvas, der, såsom i Kemi, folkets välstånd i högst betydlig grad beror af huru fisket utfaller, äfvensom kyrkoherdens inkomster af laxtionden. Strömming fångas i stor mängd vid alla stränder af hafsvikarna, vassbuk vid sydkusten, nejonögon och foreller i forsarna, sik, gädda, karp, harr, rudor, löjor, mört, braxen, aborre, gös, girs, torsk, lake, ål, m. fl. i elfvar och sjöar. Kräftor finnas ymnigt i södra och medlersta Finlandsåarrättelse i originalet och sjöar, men trifvas ej högre upp än i Lappfjärds å, i Österbottens sydligaste socken. Finlands insekter uppskattas till omkring 2 000konsekvensändrat/normaliserat arter, af hvilka|12| de flesta först under sednaste tider blifvit upptäckta och studerade. En komiskt bedröflig ryktbarhet äga Lappmarkernes mygg, hvilkas tallösa myckenhet liksom ett flor omtöknar luften, den korta, men heta sommaren, och mot hvilka man nödgas skydda ansigte och händer medelst den vidriga beckoljan. – Biskötsel drifves i några af landets södra orter, mest i Åbo län, men har ej velat lyckas nordligare. Det en tid mycket omtalta perlfisket torde numera knappt idkas någonstädes. Det har gått med det liksom med guldgrufvorna i Kemi. |13|Finlands skatter synas vara af annan art, och i stället att fiska perlor i sjöarna och spränga guld ur granitklipporna, må man gifva folkets dygder deras rätta infattning och bearbeta schakternaoriginal: shakterna af dess bergfasta karakter.

28 Sammanfattar man i en blick alla detaljer af Finlands läge, gestalt, natur och naturalster, ledes man genom den enklaste kombination till följande anmärkningar:

29 1) Finland är ett land med gynnande hafsläge. Det famnas af tvenne mäktiga vikar och bjuder af alla nordiska länder den vidaste kust åt Östersjön, som är nordens medelhaf, dess allmänna hamn, den bassin, kring hvilken hela dess historie, bildning och alla intressen gruppera sig. Finland har skärgårdar, som förmedla hafvets inflytande och gifva goda hamnar. Sådana kuster och sådana skärgårdar bilda, om man icke våldför naturen, djerfve sjömän, kloke handlande och öfverhufvud ett beslutsamt folk. Hafvet har mycken svalka; derjemte har det mycken oro. Dock

30 2) Finland är en fast kontinent. Det sköljes af hafvet utan att deraf sargas. Dess kuster äro jemna och det concentrerar inom den nästan räta vinkel, som bildas af hafsvikarna, en ansenlig landmassa. Inom densamma svalla som lifspulsar oräkneliga sjöar och farleder, stundom ganska stora, utan att förmå bryta sig bredare vägar till hafvet, än smala strömfåror. Sådana länder – man äger, utom Finland, endast ett – vore under ett blidare luftstreck de skönaste och rikaste på jorden. I alla händelser äga de, jemförda med andra, en begränsad egendomlighet, men inom sig sakna de, i anseende till den ständiga vattenkommunikationen, de skarpt söndrade provinciela skilnader, som framträda så bjerta hos bergiga länders inbyggare.

31 3) Finland ligger förmedlande mellan östern och vestern af norden. Å ena sidan den nordasiatiska slätten (hvartill kunna räknas Samojedtundrorna kring hvita hafvet) fortsatt af gouvernementerne Archangel och Olonetz, och å andra sidan Skandinavien och Skottland, bilda i natur- och allmänhistoriskt hänseende tvenne motsatta verldar, mellan hvilka Finland ligger i midten. Hvad man ej utan skäl yttrat om Sverige, – att »det kan betraktas som ett litet Europa för sig: en afspegling, en nordlig hägring af de skiljaktiga länder, som utgöra hela verldsdelen» – äger måhända ej sin fulla tillämpning på Finland, i förhållande till de omgifvande individualiteterna af nordens öster och vester. Men spår till en sådan afspegling, en sådan hägring af båda extremerna finnas otvetydiga, ej mindre i landets natur, än i dess historie. Längre fram torde denna anmärkning återupptagas. Emellertid bär Finland, äfven endast för sig betraktadt, inom sig en öster och en vester, hvars olika egenheter förtjena uppmärksamhet.

32 Men 4) Finland är främst ett nordligt land. Dess sydliga gräns vidtager vid en latitud, der klimat, vextlighet och djurrike, ehuru anslutande sig till tempererade zonen, redan antagit fullt nordiskt skaplynne, och dess område upphör först der naturen funnit sin graf i polarisen. Denna naturbestämning är landets vigtigaste; den har gjort det till hvad det är, och – vore det icke alltid dåraktigt att söka det goda och förnuftiga annorstädes, än i det verkliga, – kunde man tillägga: den har hindrat Finland att vara hvad det kunde vara. I den tempererade zonen beherrskar menniskan naturen, medan hon deremot i den kalla, liksom i den heta zonen nödgas böja sig under dess makt. Ställd på den förstnämndas yttersta gräns, har Finnen bibehållit den spänstiga kraft, som ställt det tempererade Europa främst bland alla delar af jordklotet, men polens granskap och vinterdvalan hafva gifvit honom ett allvar, en seghet, en tröghet, som endast af den oafbrutna ansträngda kampen mot naturmakterna äggats till verksamhet och bevarats från domning.

33 Denna betraktelse leder skildringen naturligt från landet till folket.

34 Men innan det förra lemnas åsido, må ett par ord tilläggas om plancherna till detta verk, som dock endast förmå återgifva strödda drag af Finlands yttre individualitet. Man finner i dem 1) en sjönatur, som delar sig i kust- och skärgårdsteckningar samt fors- och insjövyeroriginal: insjövuer äfvensom 2) en kontinentalnatur, som återoriginal: åtor sönderfaller i skogs- och fjällperspektiver. Teckningarne af det förra slaget torde blifva de till antal, liksom till skönhet öfvervägande, men skulle, ensam för sig, i längden lida af en viss enformighet, i föreningen af båda, i sjöperspektiverrättelse i originalet, omgifna af klippor och barrskog, ligger den verkliga hemligheten af den nordiska naturens tjusningskraft.

 

 

1. *)Af A. Ehrnsvärd vid Hangöudd 1754. Flera andra derjemte. Se Prof. Hällströms uppsats om »Ny mätning af Åbo slotts höjd öfver hafsytan» i Finska V:skaps Soc:s Handl. Tom. I.
2. *)Af Lektor Borenius. En annan af Prof. Hällström uppger 13 mil mindre.
3. *)Forssell, Statistik öfver Sverige.
4. *)Finska Vetenskaps-Soc:s Handl. Tom. I.
5. *)Suomi 1842.
6. *)Under den kalla vintern 1808–1809 fanns en morgon på landsvägen i medlersta Österbotten ett par soldatstöflor med ben och fötter uti. Nära invid låg en blodig sabel, uniformspersedlar och benknotor. Äldre kyrkoböcker äro fulla af anteckningar öfver slika händelser, särdeles från den stora »ofredens» tid.tillagt av utgivaren
7. *)Månne förmedelst någon tillgrundning i inloppen till Östersjön? Skada att icke sillens skrämmande kan tillskrifvas de hos alla fiskare illa anskrifna ångfartygen.