Folket

|13||14|

II. Folket.

1 Menniskoanden, som än i vidare, än i trängre kretsar, än i punkter af tillvarelsen älskar att sprida och åter sammanfatta sin rika mångfald, finner i folken det på en gång friaste och mest fulländade uttryck för sin egendomlighet. I folkens lif, i deras framskridande och utbildning rörer sig verldshistorien, sedan den vaknat ur sin långa konungadröm. I hjeltesagans omvandling till folksaga ligger de nya tiders och häfders hemlighet i öppen dag för alla. Här tystnar det vapenbrak, som i så många årtusenden blodat tideböckerna och gjort dem till en brokig krönika öfver krig och omstörtningar; den fredliga utvecklingen, andens stilla djupgående verldsarbete för menniskoslägtets förädling och individernas trefnad på jorden, blifver här hufvudsak och utgör den sammanhängande tråd, som genomlöper seklerna och på hvilken krigen, maktombytena och de offentliga olyckorna endast bilda tillfälliga intrasslingar, hvilka redas af sig sjelfva under tidernas ohejdade lopp och den aldrig hvilande styrelsen af en högre makt.

2 På grund af detta betraktelsesätt, är det mindre genom att upprätta mäktiga riken och lysa med flyktig vapenglans, än genom kulturens landvinningar och den verksamma delaktigheten i samtidens bildning, som de nyare folken inträda på historiens område. Att inom detta eröfra sig ett rum genomoriginal: gennom tankens idrotter, är en kallelse så stor, så ärofull, som någon.

3 Det finska folket har först under sednare årtionden framträdt på historiens skådeplats. Till namn och ursprung är det minst så gammalt som Svenskarne, i bredd med hvilka det namngifves af Tacitus (100 år eft. Chr.). Stundom under seklernas lopp nämndes Finnarne af kyrkans öfverhufvud, i början såsom vilde hedningar, mot hvilka svenske konungar manades till korståg, men snart nog såsom kyrkans fromma barn, de der borde skyddas mot östra grannars anfall. Längre fram under svenska väldet hände väl ock att finska namnet med ära hördes i krigarelederna, dock var det först under sednare hälften af förra århundradet Europas lärde började varseblifva finska språkets vigt, både för dess egna skatter och dess vidsträckta slägtförbindelser. En ny storartad utsigt öppnade sig här för språkforskningen, och genom den för historien och ethnografin. Efter hand försvunno de oklara föreställningar man, på grund af tillfälliga likheter, gjort sig om finskans och hebreiskans förvandtskap med hvarandra, på samma gång som länk efter länk framträdde i den stora språk- och folkkedjan: Ungrare, Turkar, Nord-asiatiska stammar, medan längst i den mest aflägsna östern ledtråden förde till de oräkneliga nomadskaror, som kringdrifva i högasiens bergöknar och dädan understundom med vild förstöringslust kastat sig öfver lågländernas gamla kulturstater.

4 Väl kan man säga, att detta väldiga arbete, utredandet af språkens och folkens förvandtskaper öfver nära en tredjedel af hela gamla verldens kontinent, ännu är knappt mer än börjadt. Stora ansträngningar fordras dertill, män med ovanlig skarpsynthet, vidsträckta språkstudier och outtröttligt försakande nit måste arbeta derpå i mer än menniskoålder. En sådan ovanlig man är Mathias Castrén, som i denna stund, under otaliga mödor, sammanletar de kring omätliga nordanländer strödda spillrorna af den sönderbrustna stam, på hvilken Finnens ursprung hänvisar. Andra skola följa i hans spår och den dager, hvilken genom Castrén allaredan gryr öfver områden, på hvilka knappt den mattaste stråle af historiens fackla fallit tillförene, skall omsider ställa finska folkets vagga i ett ljus, oskattbart för vetenskapen och för folket sjelft.

5 Det är dessa vidsträckta språkforskningar – och, i sammanhang med dem, den nästan oväntade upptäckten af en fornfinsk nationalpoesi, just i det sista afskrifven ur de snart utdöde bardernes mun af folkets man, Elias Lönnrot, jemte flere föregångare, – som under sednaste tider vändt Europas blickar på Finland. – Då jemväl vid samma tid lärdes och skalders namn understundom började finna en väg från Åbo och Helsingfors öfver hafven söderut, och Finland, med afseende å sin statsförfattning, efter år 1809 ingått uti ett nytt betydelsefullt tidskifte, har man med skäl deraf slutat, att finska folket från denna tid fullständigt inträdt inom de historiska folkens krets, med de rättigheter och pligter, som dem tillkomma. Man har äfven i den omständighet, att Finnarne i kulturhistoriskt afseende sedan århundraden intagit|15| det afgjordt främsta rummet inom sin stam – hvilken, i egentlig mening, tages inskränktare än språkstammen – skådat uppränningen till ett framtida förmedlarekall, hvarmedelst de till större delen i råhet och elände försjunkna|14| asiatiska folken af finskt ursprung ägde hopp att lyftas till en högre sedlig och intellektuel ståndpunkt. Icke förgäfves skulle då försynen hafva kastat finska folket bort till nordens yttersta gränser; en stor och ädel framtid skulle förestå detsamma och dess namn, vid hvilket ingen blodskuld låder, skulle en dag täljas bland de välsignade på jorden.

6 Hvad man emellertid må dömma om dessa framtida utsigter – drömmar måhända, men så hugstora, som någonsin vidgat ett menniskohjerta – så mycket är dock visst, att finska folkets forntid står i närmaste förbindelse med stammens och utan denna ej kan förstås. En kort öfversigt af denna stam, hvilken, såsom nämndt, icke alldeles binder sig vid språkförvandtskaperne, blir derföre af nöden såsom en inledning till berättelsen om det egentliga finska folket.

7 Härvid möter genast en företeelse af egen art. Om nemligen, såsom sednare naturkunnige antaga, Finnarne rätteligen böra hänföras till Kaukasiska racen – att Ungrarne dithöra, är länge kändt – Lapparne deremot, likasom de flesta stamförvandter i norden af Ryssland, till den Mongoliska, uppstår det märkvärdiga förhållande, att nationer af olika racer äro till tungomål med hvarandra nära befryndade. Föga rimligt har man sökt förklara detta genom att antaga de till mongoliska racen hörande nationer af finska språkstammen såsom uppkomna genom blandning af Finnar och Tatarer. En nyare naturforskare*)A. Wagner, Geschichte der Urwelt (1845) 2:te Abth. s. 281. deremot har ansett de ifrågavarande folken utgöra mellanlänkar i raceafdelningarne, ett faktum, hvilket, om det bekräftar sig, måste vitsorda den finska folkstammens höga ålderdom, d. ä. föra dess tillvaro tillbaka till den aflägsna forntid, då naturbestämningarne ännu ägde det inflytande, som röjes i bildandet af olika racer.

8 Fordom – säger sagan – beboddes hela den ryska norden af ett urfolk, benämndt Tschud.*)Se härom Castréns upplysande »Anmärkningar om Savolotscheskaja Tschud» i Suomi 1844. De voro ett starkt och resligt folk; storvext var äfven deras boskap och allt hvad dem tillhörde. Stundom bodde de tillsammans i byar, men mer än allt annat älskade de enstaka nejder och bygde sina hus på kullar och andra högtbelägna ställen; äfven deras döda fingo en upphöjdare hviloplats. Fredliga till lynnet, idkade de åkerbruk och boskapsskötsel, men voro derjemte väl förfarne i smiden och fyndiga handtverk. Omätliga voro deras skatter, men de nedgrofvo dem för det mesta i jorden och läto dem blifva der liggande. På sådane ställen brinner alltsedan en drakeld nattetid. Tschuderne lefde för öfrigt i hedniskt mörker och följde i allt sin egen lag. Vid stränderna af Dwina och det nuvarande Cholmogor bodde deras furstar. Här drefvo de en stark handel, de hade ett tempel med offerplats, och för att värja sig mot Nowgorodernes anfall, byggde de borgar och skansar, af hvilka grusade ruiner ännu qvarstå i ödemarkerna. Mångenstädes, såsom vid strändernaoriginal: ständerna af Petschora, finner man ännu talrika lemningar af deras fordna bostäder, »Tschudgrafvarne»: mossklädda gropar i jorden, der man vid gräfningar upptäcker kol, aska samt jern- och kopparverktyg.

9 Tschudernes skatter utsatte dem ofta för roflystne fienders anfall. Hårdast ansatte dem Ryssarne, som trängde dem allt högre mot norden, och vilda strider kämpades då vid de stora flodernas stränder. Trött vid striden, föreslog en gång den ryske Czarenoriginal: Tzaren ett envig mellan en Rysse och en Tschud. Den af dem, som först lyckades afhugga ett träd, dens folk skulle framgent besitta landet. Grundeligt, som hans lynne var, började Tschuden att af alla krafter hugga vid trädets rot, men den förslagnare Ryssen riktade sina yxhugg mot toppen af trädet och lyckades så att fälla det förr än sin motståndare. Härefter nödgades Tschuderne draga sig tillbaka.

10 Men att lefva under främmande ok, det grämde dem mycket och de rådslogo hvad de borde göra. Det syntes dem vara bättre att begrafva sig under jorden, än att bo som trälar ofvan jord, och så togo de alla sina egodelar och gingo in i hålorna under bergen, och bergen välte öfver dem och allt deras folk, och der lefva de ännu under jorden, såsom fordom, i besittning af stora rikedomar, mammuthdjur, bäfrar, räfvar, guld, silfver och många|16| dyrbarheter. Men ehuru de sålunda bo under kullarne och bergen, sägas de likväl äga förmågan att i osynlig gestalt färdas ofvan jord, och Samojederne spörja deras närvaro än i dag på ön Kalgujeff, hvarest ofta hundar skälla och röster höras, utan att något tält finnes i hela nejden.

11 Denna dunkla, öfver hela norden af Ryssland gängse sägen om det gamla Tschudfolket, påminner alltför påtagligt om Skandinavernes Jotar, Jättar, och Finnarnesoriginal: Finnnarnes Jättiläisetspråk: finska, Hiienväkitspråk: finskarättelse i originalet för att icke slägtskap med dessa ägde sannolikhet. Väl har den långvariga striden, huruvida Finnarne varit nordens äldsta inbyggare, ännu icke fört till något fullt tillfredsställande re|15|sultat; dock lutar öfvervigten åt deras sida, som hylla meningen att så varit. Afgjordt är det emellertid, att de gamle Tschuderne varit ett finskt folk, och deras urgamla besittning af slätterna vidt och bredt på ömse sidor om Ural förklarar tillräckligt den finska traditionen »att Konungen af Finland med tillhjelp af Kalevas tolf söner fordom eröfrat hela Ryssland».original: Ryssland,»*)Ganander, Finsk Mythologi, s. 29.

12 Menniskoslägtets framskridande öfver jorden har i allmänhet gått från öster till vester, med solen och i en riktning motsatt jordens rotation kring sin axel. Allt från början synes den stora, vidt utbredda finska folkstammen hafva tagit bestämd kurs från sydost till nordvest. Castrén hoppas ännu uppleta stammens spår invid så många folkslags vagga i medlersta Altaikedjan, der nyare resande jemväl funnit strödda qvarlefvor af Samojederna. Från detta urgamla hem uttågade i en icke bestämbar forntid våra stamfäder, i det de följde de mäktiga flodernas lopp. Söndrade under vandringen genom ödemarkerna, spridde de sig ut öfver de omätliga slätterna*)Högst upplysande härutinnan är den karta öfver Ryssland i 9:de århundradet, som, utförd efter Nestor, är bifogad Suomi för 1844. öster om Ural, hvilken de slutligen, och ganska tidigt, öfverstego. Kedjan af detta tåg, ehuru sprängd, visar sig tydligen i de qvarlefvor af stammen, hvilka till denna dag lyckats uppehålla sin nationalitet emot det ryska och tatariska inflytandet. Nordvest om de små Samojedstammarne vid Altai, ett folk, hvilket, som bekant, har sina egentliga hemvist på de vida skoglösa slätterna kring Jenisei – anträffas Ostjaker och Woguler, som sträcka sig ända till de Uralska bergen. Derefter vidtager Permska stammen och utbreder sig i nordvestlig riktning genom guvernementerne Perm, Vjatka och Vologda samt en liten del af Archangelsk under namn af Permier, Votjaker och Syrjäner. Sedan fortgår den finska stammen delad i tvenne grenar, den ena sydligare, bestående af Vesser (nu försvunna), Tavaster och ytterst Ungrare, den andra åter nordligare samt omfattande Karelarne och Lapparne. Mellan dessa bodde fordom kring Oka de äfven försvunna märkvärdiga folken Merja och Muroma, och förutom de nämnda, uppehålla sig i guvernementet Kasan Tscheremisser, hvilkas språk utgör en mellanlänk mellan finskan och syrjänskan, samt Tschuvascher och Mordviner.

13 Man finner således här det märkvärdiga skådespelet af en stor folkstam, hvilken efterhand genomtågat en sträcka af mer än 80 längdgrader och derunder långs hela sträckan af sitt tåg qvarlemnat lösryckta folkfamiljer, af hvilka en del allaredan gått under, andra, såsom Mordviner, bekymmersamt hålla sig uppe i försvinnande qvarlefvor, medan åter andra, såsom Ostjaker, Samojeder och Lappar, undanträngda till den yttersta norden, af ett menniskofiendtligt klimat nedtryckas i elände, vantro och okunnighet. Denna tafla är djupt sorglig; man kunde deraf förledas till den förtviflade tro, att det gifves nationer utan hopp och framtid, i fall man icke på närmare håll ägde det tröstande exemplet af Lapparnes ljusnande öden i sednare tider.

14 En stor del af dessa hedarnas, skogarnas och bergens förvildade barn lefver ännu i hednisk vantro. Då en framställning af stamförvandternes myther och religiösa begrepp, – ehuru af den mest upplysande vigt för den ursprungliga finska verldsåskådningen, – här ej kan inrymmas, må exempelvis det hufvudsakligaste af Samojedernes föreställningar anföras efter Castrén:*)Reseanteckningar; Morgonbl. 1844 N:o 38 ff. Det bör anmärkas, att Samojedernes ofta bestridda finska ursprung af Castrén antages som till evidens bevisadt.

15 Det gifves blott en Gud, hvilken är densamme för Samojeder, Ostjaker, Ryssar och främlingar. Han heter Num – (hos Tscheremisserne Jum, hos Tschuwascherne Tara o. s. v.) – och bor i höjden. Han är sjelfva den synliga himlen; regnbågen är|17| fållen af hans mantel, sol och stjernor äro delar af honom sjelf. Num har skapat allt och af honom beror allt: regn och snö, väder och vind, sommar och vinter. Num underhåller allt. Åt menniskorna gifver han renar, räfvar, fjellrackor, fisk, fågel och allt slags rikedom. Det är Num, som bevarar renarne för vilda djur och han kallas derföre med ett annat namn: Jilibeämbaertje, boskapens väktare. Num vet allt och ser allt hvad på jorden sker. Om menniskorna göra godt, låter han dem väl gå, gifver dem renar och fänge samt skänker dem långt lif; men begå de synd, så störtar han dem i fattigdom, elände och sänder öfver dem en förtidig död.*)Dessa föreställningar närma sig i sjelfva verket mera Hebréernes än de kristna folkslagens, enär vedergällningen för ondt och godt omedelbart äger rum i detta lifvet och all kunskap om ett tilkommande saknas. Utom Num dyrkas andra gudamakter, kallade Hähe; dem ber man om hjelp och råd samt om deras förböner hos Num. Hähe bestå antingen i ovanliga stenar, träd och andra sällsynta föremål. Råkar nu Samojeden på ett sådant, som efter hans theologi kan gälla som gud, tar han och omlindar det med band och bälten samt släpar det med sig hvart han färdas. Är föremålet kolossalare, blir deraf en folkgud. I största anseende står en sten på ön Wai|16|gatz, till formen lik en menniska, utom hufvudet, som är spetsigt. Efter detta mönster bilda sig Samojederne sjelfgjorda gudar af träd, antingen nakna (seadaej) eller beklädda med vanliga samojedplagg och smyckade med gördlar och röda band (hähe). De sistnämnda äro dels manliga, dels qvinliga och utställas vid fångstställen med anletet vändt mot vester. Samojederne släpa med sig hela renlass sådana gudar, ty för olika ändamål begagnas olika bilder.

16 Ehvad man bönfaller hos Hähe – om råd, hjelp, helsa, gods, – behöfves dertill för hvar gång offer och en Tadibe. Tadiben är en trollkarl, som äger förmåga att samtala med guden, hvarförinnan han dock går till råds med Tadiebtsio, små luftiga väsenden, andar synliga endast för Tadibens öga. När nu en Hähe anlitas, uppreser man honom på marken och ställer framför honom i lutande riktning ett spö, vid hvars öfversta spets ett rödt band är fästadt. Derpå nedsätter sig Tadiben bakom spöet, med ansigtet vändt mot gudabildens, tager sin trumma och börjar qväda till guden ett impromptu, som innehåller en förbön för den bedjande. Då han härmed fortfarit en stund, börjar bandet röra sig på stickan, hvilket är ett tecken att guden tilltalar Tadiben. Vanligtvis lofvar han då uppfylla alla böner, men fordrar alltid en renoxe, kalf o. s. v. till offer, allt efter den bedjandes förmögenhet. Dervid händer ofta att den bedjande börjar pruta och menar att guden väl kunde ge med sig för bättre köp, eller ock begäres anstånd med offringen, hvilket allt guden, efter skälens beskaffenhet, beviljar eller nekar. Skall offer anställas, så aflägsnas först alla qvinnor, renen framledes midtför guden och strypes af Tadiben. Hufvudet, hornen, stundom sjelfva huden, upphängas i ett träd framför guden, hvars ansigte Tadiben bestryker med renens blod och bränner fettet på elden. Detta är gudens måltid. Allt det öfriga förtär Tadiben sjelf, tillika med de vid offringen närvarande; men härvid får den ätande ej spilla någon blodsdroppe på sina kläder, hvilket hålles för synd och bringar ofärd. Tadiberne äga ännu ett annat vigtigt företräde framför vanliga menniskor: odödligheten. Samojederne lefva i den dunkla tro, att döden ändar menniskans tillvaro. Väl tyckes man förmoda, att den aflidne ännu lefver någon tid i grafven, och det är derföre man icke blott vid den aflidnes sida nedlägger en härd, en knif, en yxa, ett spjut, penningar och särskilda lifsförnödenheter, utan äfven tid efter annan slagtar någon ren vid grafven; men då liket förmultnat, anses det vara ute med menniskan. Endast Tadiberne äga ett odödligt lif; de förvandla sig efter döden till s. k. Itarmä, hvilka synas vara liktydiga med de ofvannämnde Tadiebtsio. Man berättar, att de än hvila i sin graf, än åter vandra på jorden nattetid och, efter sin fordna sinnesart, öfva antingen godt eller ondt. – Mest frejdad bland Tadiberneoriginal: Tadibeerne är den vise Urier, som kallas en vis bland de vise, alla läkares läkare, alla spåmäns spåmän, en mästare, sådan vår tid ej mera kan framföda. Denne Urier, som var både berest och mäkta rik, ledsnade slutligen att lefva på jorden. »Här»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han, »blir renafveln allt svagare, mossan aftager år från år, vildbrådsfänget blir sämre och sämre, men deremot tilltaga hos menniskorna stöld, bedrägeri och all slags ondska; vi måste söka oss en bättre bostad i himmelen.» Så sagdt, befallte han sina tvenne hustrur att sy åt|18| honom och sig sjelfva nya kläder och åt renarne nya körredskap, men förbjöd dem strängt att inflicka något gammalt och förut brukadt i de nya tillrustningarne. Sedan allt var färdigt, gaf han sig åstad med båda hustrurna. Främst styrde han sjelf med fyra renoxar, hustrurna följde honom i tvenne skilda spann. Knappt hade han hunnit halfva vägen, förrän renarne började vackla och sänka sig nedåt. Anande orsaken, sporde han af hustrurna, om de, såsom han befallt dem, tillsytt allt af nya stycken. Nu tillstod den yngre hustrun att i hennes klädnad fanns ett litet band, som tillförene blifvit brukadt, och bad tillika med tårfyllda ögon att få återvända till jorden och sina tvenne söner, som hon der qvarlemnat. Hon ville hellre dela jordens sorger med sina barn, än utan dem njuta himmelens sällhet. Bevekt af hustruns böner, skickade Urier henne till jorden igen, men sjelf for han till himlen med sin förstgifta hustru och fann der allt hvad menniskan kan önska sig: starka renar, goda mossor, villebråd i skog och sjö m. m. – Tron på himlafärder är för öfrigt hos Samojederne något ganska vanligt. När en gång en religionslärare sökte att röra sina åhörares härdade samveten med berättelsen om Eliæ himlafärd, anmärkte en Samojed ganska lugnt efter berättelsens slut: »bror min for ock till himlen för några månader sedan».konsekvensändrat/normaliserat

17 Slägtskapen mellan dessa föreställningar och de fornfinska röjer sig utan svårighet. Man igenkänner här den finska trolldomens kärna, som utan tvifvel bestod i gudabesvärjelsen; i de grofva belätena »Hähe»,konsekvensändrat/normaliserat återfinner man Lapparnes Seider. Deremot saknar man det skönhetens element, som i skepnad af sången så mycket förmildrar den finska hedendomens nattsvarta skuggor. Detta och annat berättigar till det antagande, att Finnarne före kristendomen allaredan gått framom den ståndpunkt i kultur, som nu innehafves af de nord-asiatiska stamförvandterne, likasom desse i sin tur höjt sig öfver det vilda djurlika barbari, som, enligt Tacitus, i första seklet efter Christus, herrskade bland de finska nationerne.

|17|

Bjarma-Sagan.

18 Efter Tschudernas saga följer i finska fornåldern den beslägtade sagan om Bjarmaland. Mindre sjelfva ämnet, som för båda sagorna är delvist detsamma, än framställningens olika färg och berättarnes personlighet åtskilja dem. Ty Bjarmasagan, ehuru vidrörd i ryska krönikor och känd af de flesta, som under medeltiden skrefvo om norden, är i sina bjertaste drag hämtad ur isländska skaldeverk, som förherrliga Norrmännens djerfva bedrifter i denna yttersta nord och afmåla de folk, mot hvilka de stridde. Vidunderliga äro ofta berättelserna om Bjarmernas folk, men genom dikternas grummel skönjes tydligt den historiska kärnan.

19 Vid Hvita Hafvets sydöstra kust, kring Dvinas stränder och långt inåt slättlandet ända till Wolgas och Kamas öfra lopp låg Bjarmaland. Driftige och mångkunnige voro dess inbyggare. De hade samlat stora rikedomar förmedelst indiska handeln, som gick genom deras land utmed de stora floderna till norden och vestern af Europa. Krigiske blefvo de genom sjelfförsvarets nödvändighet; mäktiga voro deras härar. I sina välmaktsdagar lydde de egna oafhängiga stamfurstar, dem främlingarne kallade konungar; de hade en egen samhällsförfattning och voro af alla finska folkslag det, som hade den mest utbildade gudadyrkan och troligen den högsta ståndpunkt af inhemsk kultur.

20 Norrut på näset vid Dvina ström, säger sagan, var i skogen en helgad plats och rundtkring denna en hög skidgård, vid hvars lästa ingångsport sex Bjarmer stodo, två i sender, på vakt hvarje natt hela året om. Innanför skidgården voro omätliga skatter nedgrafna i jorden; ty när en rik man dog, skiftades hans egodelar mellan arfvingarne och den döde, och den dödes andel grof man ned på det heliga stället; men vid hvarje barns födelse nedlade man der en handfull silfver. Att röfva dessa skatter, ansågs af Bjarmerne såsom det gudlösaste brott, men af Norrmännen prisades detta såsom den yppersta bragd. Och här inom skidgården stod äfven den store Jumalas bild; men efter hvad somliga sagor säga, stod der ett förunderligt praktfullt tempel vester om elfven, mycket skönt och lysande, så att hela marken glimmade deraf rundtomkring, ty det var arbetadt med guld och inlagdt med|19| ädla stenar. Innanför tröskeln var en graf fylld med gift, men inne i templet satt Jumalas prestinna, den mäktiga trollqvinnan Kolfrosta, hvilken i hvarje mål förtärde en två års gammal qviga och bevakades af en träl, en tjur och en gam, som med sina vingar ihjälslog hvarje närgången. Bakom en lönngång och en jerndörr förvarades Kolfrostas efterträderska och trettio trollqvinnor vaktade templet. Längst inne i detta stod Jumalabilden. På hufvudet bar han en krona med tolf dyrbara ädelstenar och kring halsen ett smycke, som kostade trehundra marker. På knäna höll han en guldskål, så stor att fyra fullgode män hade möda att tömma henne, när hon var full iskänkt med vin, och skålen var fylld med det rödaste guld. Pellen, som omgaf Jumalabilden, uppskattades i värde lika med tre de rikaste skeppslaster. Somliga sagor veta äfven förtälja om Thors bild, som sades stå inuti templet med ett försilfradt bord framför sig, och på bordet stod ett ryktbart buffelhorn, glänsande af guld, men fylldt med förgift.

21 Bland andre berömde Bjarmalandsfarare voro äfven Norrmännen Thorer Hund och Karli, hvilka år 1026 ditseglade på tvenne skepp med fem och hundrade välrustade män. När de anländt till Dvinas mynning, idkades först köpenskap, men då marknaden var till ända, seglade Norrmännen ut på redden och uppsade freden. Derefter rådgjorde de och beslöto att nästa natt försöka ett anfall på Jumalas område, för att plundra dess skatter. Alltså lemnades några qvar till skeppens bevakning, men de öfrige landstego nattetid och funno skidgården obevakad under vaktombytet. Då gick Thorer Hund till skidgården, häftade fast sin yxa ofvantill och drog sig öfver; så gjorde ock Karli och båda öppnade sedan porten inifrån för sina män samt började ur högarne borttaga så mycket guld och silfver, som de förmådde bära. Sjelf gick Thorer till Jumala och borttog skålen med penningarne, men Karli ville hafva gudens halsring och högg till den med yxan så hårdt, att hufvudet med ett förskräckligt dån flög af Jumala. Deraf märkte den nalkande vakten oråd och gjorde larm, rundtomkring förnummo Norrmännen endast hornskall och undkommo med knapp nöd till sina skepp, förföljde med rop och skri af Bjarmerne, som likväl alls icke sågo dem, till följe af Thorer Hunds finska trollkonster.

22 Bjarmernes farligaste fiender voro dock i längden Nowgoroderne, mot hvilka de med mycken tapperhet, men vexlande lycka, värjde sig flera århundraden. År 1079 slogo och dödade Bjarmerne Nowgorodske fursten Gleb|18| Svätoslawitsch, som gjorde ett infall i deras land; år 1187 bragte de om lifvet alla Nowgoroder, som utsändes att hos dem indrifva skatt, och ännu år 1342 finner man ett krigståg företaget mot dem från Nowgorod. Efter denna tid försvinner Bjarmernes namn på samma gång som deras sjelfständighet, deras rikedomar, deras gudadyrkan och sjelfva deras vunna bildning. Verldshandeln hade långt för detta sökt sig nya vägar, de aflägsna stränderna af Dvina råkade i glömska, och när efter ett halft årtusendes förlopp den nyfikne vandraren letar på sagornas skådeplats efter Bjarmernes skatter och Jumalas bild, möter honom ödemarkens dystra tomhet och ett förvildadt fåtaligt folk, som i fattigdom och råhet tanklöst trampar den jord, i hvilken fäderne grofvo sina döde och sitt frejdade guld.

23 Hvilket skådespel af ett förgånget folk!

Esternes Saga.

24 I den stora folkstrid, som genomgår hela den finska forntiden och åt denna ger ett så egendomligt intresse, skall man på ett märkvärdigt sätt allestädes återfinna tretalet. Tre folk af olika stam hafva kämpat om Finland (Svenskar, Finnar, Ryssar); tre voro de egentlige Finnarnes folktyper (Karelarne, med deras egenartade förvandter Qvenerneoriginal: Quænerne, samt Jemerne); trefaldigt uppträdde ändtligen de beslägtade folk, som besitta den finska norden i inskränkt mening: Ester, Finnar och Lappar. Bland dessa har Esten företrädesvis spelat krigarens, vikingens roll och förblödt som en hjelte på slagfältet; Lappen har, i full motsats till denne, rönt den alltför fridfärdiges lott att bortjagas från menniskors stigar och förtvina vid den bebodda verldens yttersta gräns; Finnen åter står mellan båda, icke blott till boningsorten, utan fastmer till lynnet och till sina öden, så att då Esten anfallit och Lappen flytt utan försvar, har Finnen slagits som en man för sin torfva, men icke tagit ett steg deröfver. Freden älska de i botten alla; men Esten fäster dervid som vilkor makt och vinning, Lap|20|pen köper den för hvad pris som helst och Finnen förbehåller sig den lugna besittningen af sitt förra. Fördenskull står denne sistnämnde ensam upprätt än i dag. Alla tre folken hafva mycket gemensamt: det inåtvända slutna lynnet, som hos de båda yttre folken öfvergått till misstänksamhet; det sega vidhållandet af det gamla, minst likväl hos Lappen; böjelsen för magi och slutligen den egna fallenhet för satir, hvilken, godsintast hos Finnen, i de båda extremerna spetsas af hatet mot främlingarne till uddhvass skärpa. Att med all denna öfverensstämmelse Finnen, mer än sina bröder, synes egnad att i historien framträda som ett kulturfolk, bör utan tvifvel tillskrifvas yttre omständigheters inverkan under läroåren, men ock till en del den olika skiftning i lynnen, hvilket han fått på sin del. – Kastar man en blick på Ungrarne derjemte, så kommer man till den märkvärdiga observation, att det finska stamlynnet ju längre söderut, desto mera får en djerf handlingskraft; ju längre deremot åt norden, desto mera tillbakadraget visar det sig, och slutligen skyggar det undan för hvarje omildt vidrörande. En stor och märkvärdig lärdom om naturmakternas ingrepp i folkens daning!

25 Tvenne bröder bosatte sig alltså på ömse sidor om den egentlige Finnen: längre i söder Esten och Lappen längst i norr. Båda hade den sorgsna lott att tryckas till jorden af en öfvermakt: Esten af Tyskarne, Lappen af sin hårda styfmor naturen. Och bådas öde mörknade alltmera under tidernas lopp: allt tyngre lade sig öfver Esten en främmande nationalitet; allt högre trängdes Lappen åt norr. Midtemellan dem stod Finnen och kufvades af ett främmande, äfven han, men när århundraden förgått, fann han sig vara segrarens fosterbroder, i stället för att vara hans träl.

26 Esten flyttade ifrån sin broder Finnen och bosatte sig i Romarnes gamla »bernstensland» söder om finska viken och östersjön. Här fann han bördiga marker, bevuxna med täta skogar, i hvilka före hans tid intet yxhugg dånat, och då han, lik sin finske broder, kände sig tålig och stark nog att rödja och svedja och så i ödemarkerna, såg han innan kort sina bygder odlade och vilddjuren trängda tillbaka från de glesnande skogarna. Åkerbruket blef då hans hufvudnäring och derjemte idkade han fiske och jagt. Men emedan hans land låg vid hafvet och sandkullarna i dess granskap icke lönade odlaremödan, lockades Esten ut på handel och sjöröfveri, som den tiden ofta drefvos under samma firma, och så blef han en af nordens skickligaste och djerfvaste sjömän. Med alla sina grannar af främmande stam låg han i oupphörliga krig till vatten och lands; Starkoder, den hundraarmade, uppgifves ha varit af est|19|nisk börd; estniska flottor störde handeln för det blomstrande Wisby och Odins gamla Sigtuna uppgick i lågor för dessa sköflares hand.

27 Esten bodde gerna i enstaka hyddor på kullarna, i skogarna eller vid hafskusten. Samhällets band voro hos honom lösa och föga utbildade; under freden lydde han sina äldste (Wannemadspråk: estniska) och i kriget den tappraste anförarn. Klädd i det mörka vadmal han sjelf tillverkade, väpnad med trädsköld, klubba, kastspjut och båge, tillbytte han sig af utlänningen jern och salt; de ädla metallerna lärde han först känna på sina plundringståg. Han hade sina heliga lunder, i hvilka han offrade och der ingen vågade röra ett löf; den heligaste var på ön Dagö, »Hio maaspråk: estniska»,konsekvensändrat/normaliserat lundernas land. Högst i hans dyrkan stod stamguden Jumala; dock säger man att Thorabita, nordens mäktige Thor, af honom kallades den gamle (kou = ukko). Om Wäinämöinen (Wannemunne) har han flere sägner, såsom huru Wannemunne på Domberget i Reval erbjöd sig att lära alla skapade varelser sångens högtidsspråk och sjöng så ljufligt att hans tårar trängde genom sex mantlar och sju lifrockar, och huru alla varelser då lärde sig spridda ljud af sången, men menskan ensam alla. Kaleva (Kaallev, Kallevi poeg) har i hans land utfört många bedrifter. Så stridde Kaallev engång med tre välrustade riddare och nedstötte dem alla, en efter annan, i jorden, den förste till knät, den andre till halsen och den tredje med hufvudet många fot under jordytan. En annan gång kom han med tolf tolfter bräder öfver Peipussjön, hvars djupaste vatten räckte honom till midjan. I skogen näst intill mötte honom tvenne jättar och strid uppstod. Kaallev hade sönderslagit elfva tolfter bräder på sina motståndare, utan att få makt öfver dem, då ur buskarne en stämma tillropade honom, att han skulle slå till med kanten af bräderna. När han dymedelst dödat jättarne, bad han den okände rådgifvaren stiga fram för att mottaga hans|21| tacksägelse, men denne svarade, att han ej kunde framkomma naken. Kaallev ryckte genast af sig sin yfviga pels och kastade den åt den nejd, derifrån rösten kommit, och strax framkom ur buskarne en igelkott, hvilken sålunda har Kaallev att tacka för sin taggbeklädnad.

28 Förutom flera mindre gudomligheter för jagten, för fisket, för ladugården m. m., dyrkade Esten solen och månen. Nymånen helsade han med följande vackra besvärjelse: »terre, terre, noor ku; sinna vanneks, minna nooreks; ku kulda pelpeks, raute rahvas terveksspråk: estniska»,konsekvensändrat/normaliserat*)Willigerod, Geschichte Esthlands, sid. 7. d. ä. hel! hel dig, unga måne; må du åldras, jag föryngras; guld må till sin skönhet månen äga, menskan jernet till sin helsa, – d. ä. jernhelsa. Och när de små luftandarne (hos Finnarne Kuumetspråk: finska m. fl.) förtärde månen, hvaraf förmörkelser uppstodo, användes starka trollord, för att fördrifva de glupske ljusfienderne. Ty Esten vanslägtades ej från sin stam i kunskap om hemliga ting; trolla kunde han på fri hand, fastän han deri erkände Finnen för sin öfverman, liksom denne Lappen. Tron på själens tillvaro efter döden återfinnes hos Esten i hans gästabud för de aflidne en bestämd dag i året, sedermera alla själars dag. Då skurades och eldades stugan, mat och dryck framsattes för de döde, husfadren stadnade ensam inne, och lyste med pertan de osynlige gästerne, hvilka han då var förbunden att nämna vid namn och uppmana att hålla till godo välfägnaden. Efter någon timma hade själarna spisat nog och visades nu på dörren, med tillsägelse att färdas fram efter vägar och stigar, men ej öfver åkrarna, som deraf kunde taga skada. Hvem påminner sig ej härvid Finnarnes Kekrispråk: finska-fest? – När Esten dog, kläddes han i sina bästa kläder och sattes att sitta på en stol; kring honom satte sig alla hans närmaste, drucko honom till och frågade, hvad som månde hafva gått honom emot, efter han dog. Qvinnorna uppstämde derpå ett tjut och upprepade samma frågor: »säg oss, hvarföre du dog? hade du icke en god hustru? hade du ej tillräcklig åker?»konsekvensändrat/normaliserat o. s. v. Derpå fördes den döde till grafven och med honom lades silfver och guld, mat, redskaper, samt nål och tråd, i fall något ginge sönder under resan till andra verlden. Ännu sedan Esterne antagit kristendomen, gåfvo de den döde en yxa i handen och sade till honom: »gå, gå, stackars man, der borta skall du väl plåga våra herrar (Tyskarne) så som de plågat oss här nere»*)Willigerod, sid. 13.;konsekvensändrat/normaliserat – ett bevis på folkets djupa hat mot sina förtryckare.

29 Fordom hade Esten för sed att röfva sig en brud, ehuru ofta med föräldrarnes vetskap; i en sednare tid friar han, liksom Finnen, med talman, och först vid tredje besöket får han ja. Dog en moder, utan att efterlemna döttrar, så ärfde icke mannen eller sönerne, utan systrar eller andra qvinliga slägtingar hennes silfversmycken och andra prydnader. För sönerne gällde den sällsama lag, att den yngste ärfde sin faders egendom, »emedan han dittills haft minsta nytta deraf».konsekvensändrat/normaliserat Ville en af de äldre sönerne skiljas från boet, hängdes en bila, knuten vid ett halmstrå, på hans rygg; kom han så till dör|20|ren utan att strået brast, behöll han bilan som arf, men brast halmen, måste han lottlös lemna fädernehuset.

30 Många sägner om dess forntid gå ännu bland Estfolket; sköna sånger till fosterbygdens lof, sorgsna minnen från gladare dagar, satiriska begabbelser öfver främlingarne, har man ännu i behåll hos dem; äfven vackra sagor, såsom den om Koit och Ämarik, morgon- och aftonrodnaden, hvilka af himmelens herre begärde att evigt få vara brud och brudgum och hvarje midsommarnatt få sluta hvarandra i sin strålande famn. Men den rika lefvande skaldeådra, som genomströmmar den finske runoniekkansspråk: finska bröst, de omfattande sagocykler, som så sjelfmant sammanknyta de spridda finska hjeltesångerna, finner man ej hos Esten mer. Många århundradens hårda förtryck har förstummat hans sång och gifvit sjelfva hans språk en förtidig, främmande utbildning, och det är först i sednaste tider hans oblida öden börjat ljusna. Tidigt instängdes han af Ryssen i öster, Polacken i söder, Tysken i sydvest och vester, inom sitt nuvarande område, det egentliga Estland. Sin kristendom fick han, liksom Finnen, betala med sitt oberoende; Dansken tog hans land omkring 1219 och behöll det till 1347, från denna tid till 1561 lydde Esten under Tyska riddarne i Liffland, hvilkas efterkommande ännu besitta nästan hela hans jordegendom; sedermera till 1700 kom landet under svenskt öf|22|verherrskap och slutligenoriginal: slntligen under ryskt intill nuvarande tid. Med hela sin stams seghet har Esten till denna dag bibehållit sin nationalkarakter och jemväl sin åldriga klädedrägt; medvetandet af att vara ett folk, synes deremot ha gått för honom förloradt, att döma af hans sed att icke kalla sig sjelf med ett inhemskt nomen proprium: han kallar sig nemligen Maa meesspråk: estniska, landets man eller inbyggare; i plur. Maa Rahvastspråk: estniska. Finnen kallar honom Wirolainenspråk: finska, troligen efter Wierländska kretsen.

31 Detta är i korthet sagan om Esten och hans land. De skola hafva en framtid, äfven de.

Lapparnes Saga.

32 Lappen har en sorglig saga att förtälja om sig sjelf. Det ser ut som hade han i högsta mått åsamkat sig den förbannelse, som hvilat öfver den finska stammen: den att oupphörligt vika undan för andra, vika så långt som en menniskofot det kan, utan att begrafvas i den eviga snön. Honom nekades till och med den tröst, som med deras öde försonat de andra folken af hans stam, den att genom åkerbrukets och bildningens införande i nordens ödemarker förvandla förbannelsen till en välsignelse. Lappens historia är i allmänhet svaghetens historia på den jord, der »lifvet är en strid från början».konsekvensändrat/normaliserat Förr bodde äfven han i rikare nejder. Först bland alla finska folk trängdes han undan sina gamla hemvist i Uraltrakterna och tågade rakt vesterut; det var sannolikt honom Tacitus träffade på sydkusten af Östersjön i första seklet efter Christus. I ganska gamla tider befolkade han Finland och ströfvade öfver fjällen långt inåt det svenska Norrland. Det är kring honom egentligen striden hvälfver sig om nordens äldste inbyggare. Sjelfve säga lapparne att äldre folk än de bebodde Norden »förrän Gud stjelpte om verlden».konsekvensändrat/normaliserat Dermed hade så tillgått, att Gud (Jubmel) engång hade omhvälft jorden, så att vattnet ur träsken och elfverna steg upp på landet och fördränkte alla menniskor, undantagande tvenne syskon, en gosse och en flicka. Dessa tog Gud under armen på ett högt berg, som kallades Passe-Vare (det heliga berget). Sedan faran var förbi och Gud hade släppt dem ifrån sig, skildes de från hvarandra och gingo på hvar sin väg, för att söka om det ej funnes mera folk i verlden. När de sålunda vandrat tre år, kommo de åter tillsamman och igenkände hvarandra. De skildes då åter och träffades igen efter tre år, då de ännu igenkände hvarandra. Men efter ytterligare tre år, då de vandrat på samma sätt som förut, kände de icke hvarandra mer, utan började lefva tillsamman och födde barn, af hvilka alla nu lefvande menniskor härstamma*)Högström, Beskrifning om Lappmarken, pag. 57..

33 Något som för öfrigt låter förmoda, att Lappen i norden anträffat äldre inbyggare, är hans jättesagor, af hvilka han har en stor mängd. I dessa förekommer Lappen alltid som menniska under namn af Askovis (ordet lå|21|nadt från svenska sagor) i motsats mot Stallo, jätten, ett grymt och vidunderligt väsende i menniskogestalt. Jätten är större och starkare än menniskan, hvilken han förföljer och vill uppäta, men vanligen kommer han till korta, ty med all sin styrka är han mäkta dum och menniskans list får ständigt öfvertaget. Stallo äter icke blott menniskor, utan ock sitt eget slägte; hans hustru kallas Rutakis och är en elak trollpacka. Engång hade Askovis fallit i händerna på Stallo och föreslår denne att pröfva hvarandras styrka på det sättet att man springer mot ett träd och försöker hvem som kan stöta hufvudet djupare in; denne vore då den starkare. Stallo försöker först, men kan ej alls få hufvudet in i trädstammen. Askovis säger sig vilja spara sitt prof till i morgon, och undertiden holkar han i all tysthet ut en mängd stora hål i stammarna och öfvertäcker dem med bark. När dagen kommer, lyckas hans prof förträffligt, han springer mot det ena trädet efter det andra och stångar in hufvudet ända till öronen. Stallo ser med den största förundran derpå och föreslår nu ett annat prof: man skall kasta en isbill upp i luften och försöka hvem som kastar högre. Stallo kastar först, och det så högt, att billen knappast synes. Askovis gör sig till och säger sig ämna kasta billen upp på molnen, så att den blir qvar der. Nej, käre son – min bill! säger Stallo och vill för ingen del bli af med den. Askovis har ju dessutom redan visat sig vara den starkaste vid stångningen. Nu börjar han vrida vidjor. Hvad skall du med dem? frågar Stallo. Jag tänker bära bort din silfverbod, svarar |23|Askovis. Nej käre son, för all del, min bod! utropar jätten och kan nu endast lösa sig från plundring genom att fylla Askovis’ hatt med silfver, och det blir icke så litet, ty Askovis har skurit kullen ur hatten och håller den öfver en grop i jorden, som då måste fyllas först. – En annan gång har Stallo satt ut nät att fånga bäfrar, gjort upp en eld i skogen och lagt sig att hvila. I nätet har han fästat ett snöre och i andra ändan på detta en bjellra, för att höra när bäfvern fastnade. Vips pinglar det, och Stallo skyndar till, men finner ingen, ty en illmarig Lapp har ryckt på snöret och begagnar Stallos frånvaro för att uppbränna hans kläder. Stallo återvänder och harmas öfver sin oförsigtighet att lägga kläderna så nära elden. Om en stund pinglar det åter: samma puts; Lappen släcker nu hans eld. Då börjar Stallo jemmerligen frysa och går till månen, som just stiger öfver himmelens rand. Se, fader, din son fryser! ropar Stallo och sträcker armarne mot månen. Men månen förblir kall och känslolös; jätten fryser ihjäl. – En tredje gång slogs en Lapp vid namn Patto-podnje med en Stallo ej långt från Gellivare vid en helig sten. Under striden anropade han stenen om hjelp och lofvade honom många dyrbara saker, men jätten lofvade allt detsamma, och så fick ingendera öfvermakten. Omsider lofvade Lappen att förära åt stenen sin fiendes jernyxa, och i detsamma fick han öfverhand, så att Stallo damp i backen. Alltsedan såg man i långa tider invid denna sten en jernyxa, på hvilken ingen rost kunde bita. Det var Lappens gåfva; men år 1745 om hösten borttogs yxan af en Kaitom Lapp, som lofvade lägga benen och hornen af en renoxe dit i stället*)Læstadius, Missionsresor i Lappmarken 1828–32, sid. 468..

34 Den förmodan att Stallo betecknar ett urfolk före Lapparne bestyrkes af de många andra sägner Lapparne veta att förtälja om sina strider med Svenskar och Karelare (Karjelahspråk: samiska). Drifven till det yttersta, har Lappen vid sådana tillfällen, mot sin natur, gripit till nödvärn, men fanns någon möjlighet att segra med list, så föredrog han detta. En skara Karjelahspråk: samiska ströfvade en vinter öfver fjällen framåt Norige och tvang en Lapp att blifva deras vägvisare. Denne, som skidade förut i mörkret med ett bloss i handen, manade fienderne att följa sig hamn i häl, emedan vägen vore svår. Plötsligen på ett ställe, der fjället stupade alldeles tvärbrant, kastade Lappen sitt bloss utföre, men sjelf vek han af åt sidan och fick fotfäste i en klyfta. Karelarne åter följde i full fart efter der de sågo blosset och störtade alla till sin ofärd i brådjupet. – En annan gång hade en hop Karjelahspråk: samiska infallit i landet och tagit stort byte, emedan anfallet var oförsedt. Nästa vinter kommo de derföre igen, men Lapparne voro nu förberedda. De hade tagit enoriginal: eu gammal man af sitt folk till anförare och denne hade låtit uppföra en ansenlig mängd timmerstockar på ett högt fjäll; men utmed fjällets sidor hade han låtit väl nedtrampa snön och slå vatten derpå, så att alltsammans blef isbelupet alltintill öfversta kullen. Sedan lät han i isen hugga trappsteg uppföre samt göra vägar och stigar på alla kanter, för att ditlocka fienden. Karjelahspråk: samiska kommo ganska riktigt och sågo Lapparne samlade öfverst på fjället, hvarföre de företogo sig att klättra upp efter trappstegen. Men när de hunnit halfva höjden af fjället, läto Lapparne på engång alla sina timmerstockar rulla utför den hala isbranten, och så blefvo äfven denna gång Karelarne jämmerligen krossade, på två när, hvilka lemlästade skickades till sitt hem för att förkunna ofärden. Antalet af slagne sökte man utreda derigenom, att man tog deras eldstål och uppträdde dem på bågsträngar; och blef dermed halftredje bågsträng uppfylld.

|22|

35 All Lapparnes list och förslagenhet hjelpte likväl icke i längden. Sitt sista snöbetäckta hemvist i den högsta norden, fingo de väl behålla; det afundades dem ingen, om icke den norrske och finske nybyggaren, som i sednare tider framträngt så högt kornet mognar och timmer finnes för en stuga. Men skattskyldige blefvo de efterhand till alla sina grannar, och flera århundraden igenom ledo de af Birkarlarne hårdt förtryck. Ty konung Magnus Ladulås berättas hafva gifvit Lapparne »hina i händer till egendom, som ville komma dem under Sveriges krona».konsekvensändrat/normaliserat Och derpå skola invånarne i Birkala socken i Finland hafva begifvit sig upp och dagtingat med Lapparne, men derunder oförsedt öfverfallit dem, dödat många och vunnit landet »allt till norra och vestra sjön».konsekvensändrat/normaliserat En sägen tillägger, att en Birkarl gått Lapparne i förväg och låtit sin hustru gräfva honom ned i snön på ett ställe der de andra måste fara fram, och när de skidat öfver hans hufvud, hade|24| han räknat deras tal vara 15, hvarefter han åter skidat förbi dem och nedhuggit en efter annan, der de i rad framkommo, så när som den siste, med hvilken han hade en svår strid att uthärda, innan han vann. Men om Birkarlarne längre fram mera. Visst är dock, att Lapparne lidit af menniskor mer våld och skada, än af vilddjuren och snöstormarne på deras fjäll, alltintill sednaste årtionden, då man begynt vårda sig om deras undervisning och trygga dem för grannars snikenhet och öfvervåld.

36 Ingenstädes kan man vara utan Gud, ej ens i Lapplands ödemarker, och fördenskull, hvarhelst lappsk tunga talas, hör man traditioner om Seider (Seidaspråk: samiska, Sieidaspråk: samiska) d. ä. Gudabilder mest af sten, för hvilka Lapparne knäböjt och framburit offer af vildrenars horn och ben samt fågelvingar, äfvensom de bestrukit dem med renblod och fiskflott. Det egna var med Seiderne, att de icke voro formade af menniskohand, utan naturens verk, merändels stenar och klippor af sällsynt skapnad, krusiga och knottriga, någongång sammansatte af flera mindre stenar till mensklig liknelse, stundom äfven groft tillhuggne af träd (Kurikaisetspråk: samiska, Molekitspråk: samiska), likasom hos de gamle Finnarne. I Seiderne har Lappen icke dyrkat sjelfva stenen eller belätet, utan gudomligheten har tänkts såsom inneboende deri, hvarföre ock mången Lapp är i den tron, att dessa stenar hafva lif och kunna gå. Ty, säger Lappen, när hjelten Päiviö störtade någre af Seiderne i Enare sjö, rörde de sig länge på vattenytan utan att sjunka. Sina personliga gudar – Äije = Ukko, Hiidda = Hiisi, Lempo, Tuona m. fl. – har Lappen lånat af Finnen, som i gudaläran kom längre än han, ty Lappen har icke sjelf förmått höja sig öfver den råa naturdyrkan. Madderakkaspråk: finska kallades af Finnarne en på fasta landet befintlig lappsk Seidaspråk: latin, Saarakkaspråk: samiska åter en sådan som Lapparne dyrkade på sjöholmar*)Castrén, i Suomi 1842.. Andra tider hafva nu kommit, då det arma obildade folkets klumpiga gudar råkat i förgätenhet och förakt; ty den kristne Lappen är af hjertat gudfruktig, derföre vill han ej veta af förfädrens hedendom, och vet icke heller synnerligt. Men ännu stundom, när den resande på fjället öfverfalles af ett bland dessa förfärliga yrväder, som endast der äro möjliga, säger Lappen halfleende, halffruktande: »vi hafva rest förbi en Seidaspråk: samiska och förgätit att offra åt honom, derföre vill han visa hvad han förmår».konsekvensändrat/normaliserat Ett minne af hedendomen dröjer dock längst och skall ej kunna utrotas, sålänge ödemarkernas ensliga storhet stämmer menniskosinnet för det underbara och öfvernaturliga: det är den gamla trolldomen, i hvilken, som hvar man vet, Lapparne bland alla jordens folkslag varit det mest beryktade. Men sjelfva den lappska trollkonsten är icke mer hvad den varit; de finska nybyggarne gå nu längre deri, än Lapparne sjelfva; och spådomsförmågan – vare sig i händerne, i bränvin eller kaffe – är nu den, hvari Lappqvinnorna mest söka visa sin skicklighet.

37 Det gamla Lappland, till hvilket man fordom förlade allt det vidunderliga, dystra och ondskefulla, för hvilket folktron skyggade, är icke mera ett okändt sagoland; kyrkan har inregistrerat dess inbyggare, vettgirigheten har trängt i det innersta af deras usla kåtor. Tvenne näringsfång särskilja Lappmarkens ströfvande nomader. Fjäll-Lappen med sina renhjordar byter två gånger i månaden boningsplats. Om våren drager han ned till hafskusten; höstetid återvänder han till fjällen. I drifvorna nedstöter han fyra bågformiga träd i tvenne halfcirklar: några tvärträd dertill, några stänger i sluttande ställning deremot, ett vadmalstäcke slaget deromkring, en eldstad af några stenar, litet björkris på marken inuti, derpå några renhudar, och den boning (kåta) är färdig, i hvilken hela familjer finna sin tillflykt. Ute måste dock mannen vaka; vargen lurar i hvarje buske; ve den ren, som skiljer sig från hjorden. Slagtaren är så ständigt till hands, att Fjäll-Lappen hela vintern om lefver af det som öfverblir efter ulfvens tand. Vild och ohyfsad är Fjäll-Lappen, hans beteende är plumpt; gerna griper han till näfrätten. Men under denna bistra yta döljer sig ofta ett kärleksfullt sinne och Castrén träffade en man af detta|23| folk, som i hela trettio åren aldrig vexlat ett ondt ord med sin hustru, aldrig tilltalat henne annorlunda, än med det vackra ordet »loddadsham»språk: samiska (lintuisenispråk: finska, min lilla fågel). – Fiskare-Lappen deremot står redan på nomadlifvets gräns, han bygger sig vid hafskusten eller flodstranden en bofällig stuga till vinteride; om sommaren irrar han kring; några får utgöra hans hjord; fisk är|25| hans dagliga spis, när han ej lyckas med tjufskytte fälla någon af Fjäll-Lappens renar, och till det ringa mjöl, han mot tiodubbla priser tillbyter sig af Norrmannen, blandar han ständigt bark. I religiöst och sedligt hänseende står han öfver sin broder på fjällen, men oftare än denne hemsöker honom hungern och hans öfvergång från nomadlifvet har medfört ekonomiskt förfall; bränvinet föröder honom och vinningslystne grannar plundra med krämarekonster hans ringa egendom.

38 Same kallar sig Lappen sjelf och vidkännes ej sitt svenska namn (det finska Lappispråk: finska), hvilket, enligt Castrén, ursprungligen betecknar den yttersta norden, men sedan blifvit ett smädeord, som antyder råhet. Sjelf räknar han slägtskapen med Finnen sig till heder; men Finnen vidkännes honom ej. Hans framtid är dyster, ty vintern och snöstormen släppa icke sitt tag, polens isar tina aldrig, och blott genom öfvergången till ett stationärt lefnadssätt kan Lappen rädda åt sig hoppet om en civilisation och ett mildare öde.

Karelska Sagan.

39 Så nödvändigt och naturligt vexer finska folket ut ur stammen, och folksagan ur stamsagan, att man måste förundra sig, huru ens någon kommit på det infallet att söka finska historiens bestämningar i vestern utom folket och stammen sjelfva. Väl ligga mellan forntid och nutid många dunkla århundraden, okända vandringsbanor, korsande folkrörelser; men utgångspunkten, engång gifven, anvisar riktningen af de vägar folken måste hafva tagit, för att hinna sin nuvarande ståndpunkt, och derigenom blir en allmän öfverblick möjlig, ehuru detaljerna gått förlorade, måhända för alltid. Sålunda, bortseende från de vidsträcktare stam- och språkförvandtskaperna, leder man sig från Wolgafolken förmedelst Wotjakerne till Permska folkfamiljen kring Kamas och Dvinas flodområden samt vidare österut till de Ugriska folken kring Ob. Vesterut åter gå, som floder ur samma källa, förutom andra, de finska grannfolken Ester och Lappar. Ännu ett tag ur källan, och man ser sig med Karelarne förflyttad från det gamla Perm och Bjarmaland intill hjertat af Finland.

40 Efterföljande är, med några få afvikelser, gången af den stora folkdikt, som Lönnrot och andre samlat från de Karelske sångarnes läppar och som 1835 utkommit i tryck under namn af Kalevala, d. ä. Kalevas hem. I berättelsens tråd infläta sig många episoder och någongång synes den trasslad af nyare tillsatser; men håller man ständigt i sigte de väldige hjeltar och deras verk, som der besjungas, så reder sig tråden och omslingar nationen, och Kalevala blir sålunda en enda stor folksaga om hela den finska forntiden, ehuru endast en del af folket, Karelarne, deri uppträder som handlande, i kamp mot Pohjolas onda slägten, i hvilka man velat återfinna Lappen, de tider, då han var mäktigare än nu.

41 I tidens begynnelse fanns endast vatten och en örn samt Wäinämöinen, som drefs omkring på hafvet*)Se Castréns företal till Öfvers. af Kalevala.. Örnen flög i öster och flög i vester, sökande sig ett bo; varsnade så slutligen Wäinämöinen lik en tufva uti hafvet, byggde sitt bo på hans knä och lade i boet sex gyllene ägg, men det sjunde var ett jernägg. Deraf kände Wäinämöinen hetta i sitt knä och rörde sina leder och äggen rullade i hafvet, och häraf skapades förmedelst trolldomsordet verlden, så att utaf äggets nedra del den låga jorden danades och af den öfre himlen; men af äggets hvita solen, af dess gula månen och af andra smärre stycken himlens stjernor.

42 Wäinämöinen smed sig en fåle så smärt som ett ärtskaft och red, så att marken dånade, öfver Wäinögårdens lunder ut på hafvets vida fjärdar; och så snabb var fålen, att dess hofvar icke fuktades. Men en skefögd Lapp|24| som i sitt sinne hyste gammal ilska, smed sig en båge af jern, koppar och guld, fjädrade sina pilar med sparfvens lätta vingar och lade sig i försåt vid eldforsens fall. Fåfängt afrådde honom naturens trenne döttrar; tre gånger sköt han; den första pilen träffade himlen, som nära nog hade sprungit sönder; den andra for under jorden, så att Manalas åsar nära brustit. Den tredje träffade Wäinämöinens häst i venstra skuldran, och ryttaren damp i vattnet. Länge dref då W:n kring på hafvets blåa yta, skapade holmar med ord, danade uddar, signade notvarp och lät klippor födas, der han stadnade på fjärden.|26| Dock voro dagarna onda, lik en ruska dref han kring, och med hundrade sår och med tusende hugg kastades han slutligen af sydvesten till det mörka, männer slukande Pohja, i hvars öknar han befarade att ohjelpligt villas. Kom så Louhi, Pohjolas tandlösa värdinna, och hörde en morgon tidigt fjerran klagan. W:n hjelpte hon till land och talade milda ord, lofvande honom öl och kött och ljufva boningsställen. Men hem ville W:n till sin egen bygd, »ty bättre är att dricka vatten ur rifva i eget land, än öl ur stop i främmande».konsekvensändrat/normaliserat Välan, sade Louhi, kan du af ett ullstrå, ett kornfrö och en söndrig sländas stycken smida mig Sampo, så bringar jag dig till ditt land och lönar din möda med en fager mö. Det kan icke jag, sade W:n, men smeden Ilmarinen i mitt hem förstår sig nog på sådant. Så spände då Louhi sin hingst för släden och W:n for.

43 Tuulikki, skogsgudens sköna dotter*)Lönnrot, Afh. om Wäinämöinen., som af några kallas Pohjas mö, satt i lysande prydnad med röda strumpor och granna skor på luftens loka (himlabågen) och väfde gyllene väf med silfverväfsked. Henne såg med blida ögon W:n och bjöd henne sänka sig ned i hans släde. Gerna, sade flickan blott du klyfver mig ett tagel med uddlös knif och slår om ett ägg en knut som ingen märker. Det gjorde ock W:n; men, sade flickan, än kommer jag ej, förrän du timrar en båt af min sländas bitar, utan att yxan träffar stenen. Nu timrade W:n, två dagar och in på den tredje; då rörde Piru på yxklacken, Lempo ryckte i bettet, Hiisi skakade skaftet, yxan slant mot stenen och W:n högg sig i knät. Högt forsade blodet och W:n, den evärdelige vise, las då många ursprungsord, för att hämma flödet, men förgäfves: de blodstillande orden hade han glömt, dem fick han söka från gård till gård och träffade sist en gråskäggsman, som sade sig vara karl att med tre ord allenast dämma floders lopp, skilja fjärd från fjärd och förena näs med näs. För en sådan bjesse var det en småsak att bota W:n, som blödde åtta såar fulla; men tyvärr hade han glömt jernets ursprung. Detta kände åter W:n, och nu begynte en mäktig trollsång om jernets födelse, och starka besvärjelser fördrefvo så det onda till smärtornas berg, der det fritt kunde hafva stenarna att värka. Derpå reste W:n åter till hemmet, sjungande förderf öfver vrånga Lappen. Men blott för att öfva sin vishet, sjöng han en gran med blommig krona och sköna gyllne grenar, och i granens krona månen, men på dess qvistar karlavagnen.

44 Sorgsen att han lofvat bort sin broder, lände W:n så till hemmet. Der mötte honom Ilmarinen, den evärdelige hamrarn, och frågade: hvi är du så bedröfvad, efter din mössa hänger så snedt åt sidan? Res till Pohjola, min broder, sade W:n; der finnes den stoltaste, finhulligaste mö; smid Sampo der, och flickan blir din lön! Aldrig i detta lifvet far jag till det hjeltar dränkande Sariola, svarade Ilmarinen. Granen måste du dock skåda och månen, som jag sjungit i dess krona, sade W:n. – Foro så båda till Wäinös sved, der granen stod, och Ilmarinen klättrade upp i den för att nedtaga månen. Strax sjöng W:n en våldsam hvirfvelvind att föra Ilmarinen bort till Pohjola, och dit for han på vårvindens farkost ofvan månen, nedom solen, och lände så tyst till Sariolas badväg, att ej ens gårdens valpar varsnade hans ankomst. Louhi, den tandglesa, trädde med förundran ut på gården och sporde den komne hvadan han var, och om han icke träffat smeden Ilmarinen. Strax gaf I:n sig tillkänna, men Louhi skyndade genast in och bjöd sin yngsta dotter att kläda sig på det allraprydligaste, ty Samposmeden var anländ. Och Pohjajungfrun gick i boden på backen och framtog ur sin bästa kista sex gyllne gördlar och fem yllekjortlar samt klädde på sig allt det yppersta, och när Ilmarinen sedan på det bästa undfägnats i Sariolas stuga, leddes han att sofva vid sköna jungfruns sida, såsom oskuldsseden än i Finland är. Derefter redde sig I:n att smida Sampo, sägande sig ha tillförene smidt himlen och hamrat på luftens lock, då ej ett band var färdiglagadt än. På klippan af jern under bara himlen nedslog han sin bälg, och trälarne pustade, och östan och vestan och sunnan hjelpte till, men allramest pustade nordan, och på tredje dagen blef så Sampo färdigt, och dermed malades redan dagen derpå trenne lårar säd. Det gladde Pohjolas värdinna och klenoden gömde hon bakom nio reglar och lås nio famnar under jorden in i kopparberget.

|25|

45 Det var då gjordt: Sampo var smidd; Pohja skulle dermed vinna skatter och trefnad. Smeden allenast gick sorgsen i håg,|27| ty obevekelig var den älskliga Pohjamönoriginal: Pojamön. Hemlängtan fick makt öfver Ilmarinen, och Louhi, nöjd med hans arbete, redde honom en båt och väckte gynnsam vind, som förde Ilmarinen till hans land igen, der han för Wäinämöinen beskref sitt lyckade verk.

46 Nu slår sagan om i en annan ton. Lemminkäinen, den unge, glade och ridderlige Kaleva-sonen, hvilken ock kallas Kaukomieli, den till fjerran längtande, den på bragder och äfventyr högt begifne, hvilken ock var mäktig i trolldom, men gerna värjde sig med handkraft derjemte, – Lemminkäinen hade rustat sig till friaretåg. Red mig min skjorta, moder! sade han: skölj den i svartaste ormaetter, ty resa vill jag till Pohja, för att fria till flickan i det kalla Pimentola. – Res icke dit, min son! sade modren; Turja-språket känner du ej och Lappen är dig öfvermäktig i sång; han skall förgöra dig. – Har ingen fara, sade L:n; väl mins jag engång tre lappske män, som ville plundra mig med trolldom; men af mig fingo de ej så mycket som yxan täljer af stenen. Illa vill jag tilltyga Turja-mannen, klyfva med sång hans skuldror, blåsa hans pansar i stycken. Tag denna borste: icke förr än blod dryper af den, är din sons ofärd kommen.

47 Alltså kammade muntre Lemminkäinen med mycken omsorg sitt långa vackra hår, omgjordade sig med jernsmidd skjorta, äggade sin häst med perlesnärten och reste af i släde. På tredje dagen syntes Pohjas stugor; snäsigt affärdades L:n vid de första; i den tredje trädde han varsamt in. Här sutto på bänkarna stolte kämpar; sångare, spåmän, spelmän och onde trollkarlar fyllde stugan; Hiisis qväden skrålades som bäst. Ängslig var ej L:n, in steg han dristeliga och qvad, till stor begabbelse, de bäste sångare att sjunga de sämsta runor, men i deras mun sjöng han hvassa stenar och leken lyktades dermed, att alle stugans män af L:n trollades i en släde, förspänd med en brokig katt, som for af med dem till Lapplands yttersta männerfrätande fjärd, i Rutja-forsens fraggiga gap. – En blef dock skymfligen skonad: Ulappalas blinde gubbe, som förtörnad bortgick för att lura på Lemminkäinen vid Tuonis elf.

48 Men Lemminkäinen tyckte sig nu vara en sådan karl, att han med heder kunde fria till Pohjajungfrun. Tre prof skall du först bestå, sade Louhi: fånga på skidor Hiisis elg, som är det allrasnabbaste djur, betsla Hiisis vilda stålskodda fåle och med ett enda pilskott skjuta en svan på Tuonis svarta elf. De första värfven fullgjorde ock L:n med bistånd af Ukko och skogens blida gudamakter, Mielikki och Mimmerki, skogens värdinnor, och Tapio, den dunkelskäggige. Men illa gick det vid Tuonis elf, Ulappalas lurande gubbe qvad en orm i hjeltens hjerta och blodig störtade L:n i elfven, der Tuoni högg i fem bitar hans kropp, gjorde hufvudet till en tufva, fötterna till videgrenar, köttet till en murken stubbe, ögonen till tranbär och håret till vissnadt gräs. Det var nu L:ns bane. Dock när hans moder såg borsten blöda, grep ångest hennes sinne och hon hastade på lärkans lätta vingar till Pohjola. Ogerna ledde henne Louhi på spåren, vinter och sommar sökte hon, vägen och månen frågade hon; sist visade henne den milda solen till Manala bortom de nio haf. Då lät L:ns moder smida sig en räfsa med hundra famnars långa tenar, och när solens hetta insöft hela Manalas folk, räfsade hon ur elfven sonens sönderhuggna kropp, som vaggades af moderskärleken åter till lif och läktes af honung, den Mehiläinen hämtat från skaparns egna källrar. Alltså blef L:n åter den han varit och raskare än förr.

49 Wäinämöinen timrade sig med sång en båt, men tre ord brusto honom. Förgäfves dödade han otaliga svalor, svanor, vildgäss, renar och ekorrar, för att skaffa sig orden, förgäfves nedsteg han till Tuonis dödsboning, hvars jernfingrade hemska invånare, för att stänga honom återvägen, utsatte en tusen famnars kopparnot, hvilken han blott förvandlad till en liten svart sten förmådde genomtränga. Nu var ej annat råd, än att öfver nålsuddar, svärdsklingor och hvassa yxor vandra till Antero Wipunen, den gamle Kaleva, som redan länge legat död i jorden och på hvars skullror aspen vexte, men nedom skägget videbusken. Träden fällde då W:n och indref en jernstör i gapet på den döde jätten, som bet i jernet, men icke kunde äta stålets hjerta. Dock slukade han W:n, som då i hans mage redde sig en smedja och smed, så att jätten våndades under grufliga besvärjelser och tvangs att gifva W:n de begärda orden. Alltså blef båten färdig och W:n reste ånyo på friarefärd till Pohja. Men på den dimhöljda udden stod Anni, Ilmarinens unga syster, och trampade byke. Der såg hon W:n|28| segla förbi och hastade med denna nyhet till I:n. Här, sade hon, skor du dina hästar hela sommarn och emellertid far en klokare och bortsnappar din brud. Häpen blef då I:n och systern redde honom ett bad med aspved och en liten kärleksqvast af 9 sorters unga tel|26|ningar, hvarefter han genast for till Pohjola för att täfla om flickan. På engång anlände båda och Louhi anade vid deras anblick friarebesök. Må du taga den gamle, sade hon till dottren; han är rik. Men flickan valde den raske Samposmeden, och den gamle W:n gick från huset med en korg. Tre friareprof fullgjorde nu I:n: plöjde ett fält fylldt med ormar, tyglade ulf och björn, samt fångade »vattnets hund»,konsekvensändrat/normaliserat en jättegädda i Tuonis elf. Derpå reddes bröllopp i Pohjola, och till detta slagtades en tjur så stor, att svalan behöfde en hel dag för att flyga mellan hans båda horn, och ingen var som kunde slagta honom, tills utur hafvet uppsteg en tumslång man, som tryckte tjuren ned på knäna. Öl redde Osmotar hela året om af sex korn från hvarje ax, sju humleknoppar från hvarje stängel, en skog till bränsle, två underbara grankottar och Mehiläinens ljufva honungssaft. Till sångare bjöds Wäinämöinen och för resten allt folk, lytta, lama och blinda. Och här sjöngos nu många goda sånger om festens herrlighet, värdinnans pris, skilsmessan från hemmet, flickors öden och det nya skiftet utaf brudens lif, hvarefter de nygifta foro till brudgumens hem i Wäinölä.

50 En var icke bjuden till Pohjola bröllopp: Lemminkäinen, den tappre och stolte Kaukomieli. Der han plöjde på åkern, hörde han brölloppsgästernas hästtraf; vredgad skakade han sitt svarta hår, afbröt fåran midt på åkern, lät elda sig bastu, påtog sin pansarskjorta, mötte sin moders varning med det stolta ord, att bjudningen hvilade på spetsen af hans goda svärd, och begaf sig till Pohjola. Underbara, gräsliga hinder mötte honom på denna färd: eldforsar och eldsjöar, stängsel af stål, med ormar sammanfogade, och grymma vilddjurs vakt. Ängslig var ej L:n, alla hinder besvor han med trolldom och handkraft ömsom, och häpnad blef i Pohjastugan, när han trottsigt trädde in med orden: »präktig är den bjudne gästen, präktigare den objudne».konsekvensändrat/normaliserat Illa mottogs han med mången undflykt; dålig var ock undfägnaden: öl med ormar och ödlor i. Sist gäste nu ock harmen öfver; trollkonst öfvades med jemngod kraft, med Pohjavärden mätte han sin klinga, änskönt den var slö vorden mot hufvudskålar, och Pohjaklingan var ett kornfrö längre. Alltså fick värden första hugget, men högg i sparren ofvan dörren. Låt oss strida ute på gården, sade L:n; vackrare är blodet spildt i snön. Snart föll der Pohjavärden för L:ns hugg, hans hufvud uppsattes på en stolpe, hans folk förbyttes medelst sång i silfver och guld. Men Louhi, ensam öfverblefven, qvad så många rustade män till L:ns bane, att denne nödgades fly långt bortom sin barndoms hem till den onämnda holmen, hvilken hans moder anvisade honom, mot löfte, att han aldrig mer skulle färdas i krig. Här var hafvet idel mjöd, floderna idel öl, sköna jungfrur helsade gästen, och L:n, lika rask i qvinnogunst som uti örlig, blidkade dem alla, utom en. Till henne ställde muntre Kaukomieli sin färd, men nu uppstodo mot honom svärdgode män till sådant tal, att han måste timra sig en båt och fly. Började så båten bittert klaga, att den ickeoriginal: cke fick färdas i krig. Deraf väcktes åter L:ns stridslust, han uppsökte sin vapenbroder, den väldige kämpen Tiera, och seglade med honom i härnad mot Pohja. Illa lycktades ock denna färd. Louhi sände öfver de antågande en skarp köld, midt på fjärden fastfrös båten och endast L:ns mäktiga trollsång räddade dem, hvarefter L:n landsteg på en öde kust och brast i klagan öfver sin moders sorg i hemmet.

51 Kullervo hette ock en Kalevason, den lättsinnigaste, obändigaste sälle, som ock kallas Tuiretuinens tomhändte son. Tre nätter gammal, slet han sönder sin linda, och icke bragte han lycka i huset, när Ilmarinen köpte honom för en spottpenning i Karelen till träl. Alla sysslor förrättade han bakvändt; satt att vagga I:ns barn, stack han ut dess ögon och dödade det; svedjelandet, som han skulle rödja, förbannade han, så att intet ax der vexte mer; gärdsel byggde han af de största furor med ormar i stället för vidjor; båten rodde han så att den brast, noten slet han i stycken, och när Ilmaris värdinna bakade in en sten i hans bröd, skingrade han korna på mon och hemförde klafvade björnar och vargar. Sist förgjorde han med ond sjukdom Ilmarinens hustru, den vidt besjungna Pohjabruden. Många andra sällsama drag vet sagan att förtälja om denne Kullervo. Spelande och tutande på|29| heden, mottog han nyheten om sin moders, sin faders och sin hustrus död, och spelande och tutande gick han obekymrad vidare. Engång reste Kullervo från Pohjola till Wäinölä, för att betala skatt, och hvarje flicka han mötte på vägen bjöd han en plats vid sin sida i släden. En fanns ock slutligen villig dertill, och när det yppades att flickan var Kullervos okända syster, lika tanklös som han, löste den bedragne brodren sin häst och red ut på blåa hafvet, för att dölja sin blygd. En annan gång infann sig Kullervo, sprättande i blåa strumpor och fina skörten, i en Wäinölund, der flickor dansade och bortröfvade den skönaste. Men flickans moder nedkallade öfver röfvaren Ukkos röda kopparpilar, och dessa vordo Kullervos bane.

|27|

52 Dagar och nätter begret Ilmarinen sin döda hustru. Illa anstod honom att ensam hvila: fördenskull smidde han sig af silfver och guld en skön jungfru; hon ägde alla behag, men ordet kunde ej mästaren gifva. Kyla spridde röda guldet vid I:s sida; Wäinämöinen fick då guldmön, men ehuru han betäckte sig med tre björnhudar, frös den åt jungfrun vända sidan till is. Aldrig, du unga slägte, varnade han, må du välja dig en maka af silfver och guld. Förgäfves gjorde nu I:n en ny friarefärd till Pohja; han afvistes med hån. Då beslöt han på W:ns råd att bortröfva Sampo, hvaraf Pohja hämtade rikedom och makt. Väpnade med eldäggade svärd och blanka harnesk, tågade nu båda i härnad sjöledes och Lemminkäinen blef på färden tredje man. Tre dagar färdades man långs sjöar och floder; då stötte båten i eldforsens fall mot en ofantelig gäddas rygg. Mot henne söndersplittrades I:ns och L:ns svärd, men W:n dödade fisken och gjorde af dess hufvud en kantele med strängar af Hiisihästens hår. I Kalevala och Pohja fanns ingen, som kunde spela på den, förutom gamle Wäinämöinen. Men när han, den store runofadren, rörde harpans strängar, då fanns ej hjelte så modig, ej man så fast, ej flicka så hård, som ej rördes till tårar, ej djur i skogen, ej fågel i luften, ej fisk i vattnet, som icke lyssnade betagen deruppå, och luftens tärna, den rika solen, och den vackra milda månen, och den skönlockiga hafsfrun kommo för att höra, men sjelf gret Wäinämöinen strida tårar, som nedrunno i vattnet och bildades till ädelstenar och kungasmycken, och den blåa knipan plockade dem från hafvets botten. Med samma underbara sångarkonst söfde nu W:n hela Pohjas folk, Ilmarinen uppdyrkade de nio låsen till kopparberget, Lemminkäinen upplöjde Sampos rötter och bar det sällsama redskapet ut i båten, hvarefter man styrde utåt hafvet hemåt. Manad af L:n att sjunga en segersång, upphof W:n sin röst; detta hörde en trana i Pohja och gaf ett så gällt anskri, att hela Pohjafolket väcktes deraf och med yttersta häpnad fann Sampo bortröfvadt. Genast upphofvos grufliga besvärjelser, förgäfves sände Ukko alla luftens vindar att förgöra seglarne, förgäfves förföljdes de af en Pohjaflotta med tusende välrustade män. Sist omskapade sig Louhi till en örn, tog på vingarna sina skeppsbrutne män och angrep båten. Nu uppstod en förfärlig strid, Pohjahären blef slagen, men Kantele och det sköna Sampo slogos derunder i bitar och förströddes i hafvet, som alltsedan är vordet rikt på allt slags skatter. Alltså voro skingrade Sampos bitar; endast locket fördes åter till Pohja, som alltsedan tynat i jemmer och brödlöst lif. Några stycken upphämtades af Wäinämöinen och såddes af Sampsa Pellervoinen i Wäinölä, hvarest grödan sedan vexte herrlig och ekarna vuxo så höga, att de bortskymde solen.

53 Men Louhiatar, den gamla Pohja-skökan, smärtornas och trollens moder, hon som på en enda sommarnatt framfödt stygn, gikt, tvinsot, kolik, pest och andra plågobarn, sände ut gräsliga förderf mot Wäinös bygd, der allt plötsligen började murkna, sjukna och dö. Upp hof då Wäinöfadren sin mäktiga trollsång, kokade underbara läkemedel och förbannade sjukdomen djupt in i smärtornas bergoriginal: herg, i det nio famnar djupa hålet, der Kivutar manades att koka dem i kopparkittel. Blef så helsa åter i Wäinölä: men nu påfann Louhi att qväda sol och måne in i klippan, hvaraf uppstod ständig stjernlös natt i många år. W:n och I:s stego då upp på sjette stjernehvalfvet, för att se åt hvad som månde vålla detta mörker, och när de der uppslogo eld, som af en flicka vaggades i gyllne vagga på silfverremmar, föll gnistan ned till jorden in genom rökhålet i Palvonens stuga, gjorde mycken skada och förbannades på sistone ned i Aluejärvi, der W:n slutligen lyckades, med tillhjelp af solens son, att fånga en gädda. I gäddan var en lax, i laxen en sik, i siken ett blått nystan, i det blåa nystanet ett rödt nystan och i detta eldgnistan, som sprakade bort ur fingrarna|30| på solens son, brände halfva Pohja och stora sträckor af Savo och Karjala samt kunde endast släckas af Pohjas kallaste frost och is. Förgäfves smidde nu I:n en sol af silfver och en måne af guld samt fästade dem med jättekraft på himlahvalfvet. Intet förmådde ersätta de förlorades milda ljus, och det fordrades nya hårda strider med Pohjas folk och mycken trolldomskonst, innan de båda Kalevahjeltarne lyckades befria de fångna himlaljusen, hvilka sedan helsades med den skönaste segersång.

54 I djupa hafvet låg den ljufva kantele, och idel tång och ruskor ficks, när W:n räfsade i fjärdarna derefter. Då klagade i svedjelunden en björk sitt hårda öde, och W:n lofvade förbyta hans gråt i fröjd. Så täljde han af känsliga björken en ny kantele, gjorde dess skrufvar af en ek med gyllne äpplen och dess strängar af en ung flickas lockar, der hon sjöng i lunden med längtan i sitt hjerta, icke fullt sorgsen, icke heller glad fullkomligt; deraf gjordes »ljuden i hans unga glädje».konsekvensändrat/normaliserat Och åter klang då kantele i lund och dal, så mäktigt att kullarna sänktes och kopparbergen häftigt skälfde, men tillika så ljuft, att örnen glömde sina ungar i boet för att lyssna, granarne böjde sig ödmjukt och alla dalens blommor i kärlek tjustes. – Än vet sagan att förtälja om en herrlig seger i sång, vunnen af W:n öfver den unge stormodige Joukahainen, som vågade att mäta sina lappriskunskaper med runofadrens gu|28|davisdom, men sjöngs af W:n intill midjan i kärret, derifrån han nödgades lösa sig med löftet om sin systers hand. Nu som fordom spordes dock, att grånad visdom och jungfrurs längtan illa sämjas; undan W:ns famntag flydde flickan ned i hafvets fjärdar, för att blifva sikens syster, och när W:n sedan fångade i noten en sällsam lax, spratt den undan hans fingrar och sade sig gäckande vara Joukahainens syster, Wellamos vågsköljda jungfru, som han länge sökt. Sorgsen med åt sidan lutad mössa vände W:n till hemmet, och för första gången rann en aning i hans håg, att med hans makt och visdom var det nu förbi.

55 Alltför snart gick denna aning i fullbordan. Mariatta, det vackra oskyldiga barnet, hvars kyskhet var så skär, att för hennes släde spändes endast ston, hade ätit ett underbart lingon, hvaraf hon kände ett foster i sitt sköte, och skickade Piltti, den lilla tärnan, att bedja Rodes’ hustru om ett bad i Sariola. Hårdt och hånfullt möttes hennes bön; då andades på henne i en krubba fålen, och hon födde en gosse af okändt ursprungoriginal: ursprang, Ilmori benämnd af sina fränder, namnlös utaf alla andra. Barnet döpte Wirokannas; men Wäinämöinen dömde det att föras ut på kärret, der dess hufvud borde krossas med en klubba. Två veckor gammal, svarade gossen: o du trollkarl från Karelen, nu du fällt ett dårligt domslut! Och så blef han döpt till skogens konung. Men djupt förtörnad och full af blygsel, sjöng då Wäinämöinen för sista gången en kopparskuta, med hvilken han seglade bort till högre rymder, qvarlemnande sin kantele och de höga runosånger till en evig fröjd för Finland.

56 Detta är den saga, i hvilken Karelarne tecknat sin forntid, sig sjelfva och sitt folk. Bättre målar ingen konstnär. Stundom vidundren af en utsväfvande fantasi, aldrig det bottenlösa dunklet af en klyftig symbolik: friska, natursanna, folkegendomliga taflor och personligheter återfinnas här. Folket lefver i sin dikt, likasom dikten ännu i dag lefver i det, och Kalevala är dess barndomssaga. Men sagan är historiens moder, och dottren ärfver af henne gestalt och lynne. Det folk, hvars hjeltesaga genljuder af idel vapenklang, dess häfder fläckas i en framtid af mycket blod. Men der, såsom i Kalevala, sångens milda gudastämma beherrskar hela verlden och städse öfverröstar vapnens gny, der måste följa en framtid rik på andens kraft och eviga segrar. I folkdikten må man lägga all vigt på lynnet och låta personligheterna fara. Det kan derföre vara likgiltigt, om Wäinämöinen, Ilmarinen, Lemminkäinen och öfriga sagohjeltar någonsin lefvat i tiden; alltnog, de afspegla sitt folk. Sången, visdomen gå här iklädda en gubbes gestalt; den praktiska mannadugligheten representeras af Ilmarinen, den romantiska äfventyrareandan af Lemminkäinen, det vilda berserkalynnet af Kullervo, ungdomsöfvermodet af Joukahainen, qvinnans älskliga vekhet af Pohjajungfrun och Joukahainens syster, att förtiga mången annan sida af det finska lynnet. Till väsendet alltså äro gestalterna sanna och lefvande.

57 Två sublima föreställningar gå som en själ genom hela Kalevala-dikten: harmonin regerar verlden och ordet, d. ä. andens makt, är allt i alla. Kring dessa aningar – ty hvad voro de mer? – grupperar sig allt: hjeltarnes segrar, sångens välde, naturens öd|31|mjuka lydnad för menniskoviljan. Men andens allmakt är här ursprunglig och omedelbar*)Jemför Joh. Ev. 1: 1–3.: natur och ande, ting och ord äro ett och kunna ömsesidigt gifva hvarandra en yttre tillvaro, hvarföre, å ena sidan, liflösa ting ofta framställas talande, medan, å den andra, den vise skapar naturföremål, holmar, uddar, lefvande varelser m. m., ur Ordet, som ursprungligen icke var annat än tinget sjelft. Visheten, d. ä. förmågan att finna Ordet, var således hos Finnen omedelbar och från gudar stammande, hvarföre ock alla trollsånger från dem härledas. Fråntog man de prisade hjeltarne Ordets undergörande makt, så voro de svage och hjelplöse, icke mäktige att stämma ett blodflöde eller att bygga en ringa båt. Ilmarinen gaf sina händers verk, sin gyllene brud, alla behag, men Ordet förmådde han icke gifva. Wäinämöinen sökte Ordet förgäfves hos lefvande och liflösa ting, men fann det först hos de döda under jorden. Och icke våld, icke konst, icke visdom gaf i sista runan de kristnes Gud segern öfver den gamle runofadren; ett barns mun kallade honom dåre, och lik en väldig sky, som för solens öga sönderfaller i tomhet och dunst, gick han, af detta ord tillintetgjord, i evig landsflykt. Sången var den form, i hvilken Ordet klädde sig skärt och rent, som en stjerna klädd i strålar. Men huru Ordet var i sången det herrskande och egentliga, musiken deremot det underordnade och tillfälliga, det visar sig än i dag i den finska sångens fattigdom på melodi och rikedom på sköna tankar. Der sången hade ett så högt mål, som att skapa, tjusa och beherrska hela verlden, der lades mindre vigt på välljudets mångfald, än på dess innerlighet*)Hur olika mot Svenskarne, som sjunga de skönaste melodier med de plattaste ord!. Ond sång kunde aldrig kläda sig i rena välljud, hvarföre det ock heter, att Pohjas ilskne trollmän skrålade sina sånger. Och så var dock Ordets skönhet sammanvuxen med välljudets, som ande och kropp, och ingen kunde motstå deras förenade makt.

|29|

58 Förgäfves mödar sig en klyftig lärdom att framlägga i Kaleva-sagan ett historiskt skelett. Man känner sig stå i natten af en forntid och höra sången mäktig ljuda; men hvadan den kommer, vet ingen med visshet säga; ty sångaren nedlade icke deri sitt namn eller sin tid, han sjöng för sin själs behof, för sitt folks ära, och det var nog för hans glädje. Det ges i hela Kalevala intet drag, ingen bedrift, för hvilka man skulle kunna med visshet bestämma ort eller åratal. Hvad dikten sjelf ger klart vid handen, det är, att sångerna tillkommit under olika tid. Äldst äro troligen sagan om verldens skapelse, trollsångerna, friarefärderna, Sampodikten, kanteles daning och Wäinölä fredliga förbindelse med Pohjola, öfverhufvud det blida och milda i Kaleva-sagan, framställdt i gestalterna af Wäinämöinen, Ilmarinen och Pohjamön. Yngre deremot äro härtågen, osämjan, klagosångerna och den egentliga hjeltedikten, samlad i gestalterna af Louhi, Kullervo, Lemminkäinen, Joukahainen. Det är en mild halfdager, som efterhand fördystras till natt och som slutar med det gamlas oförsonade flykt för nya kulturmakter. Karelarne döptes sist i 14:e århundradet, och före denna tid diktades runorna; yngre är endast Kalevalas sista, i hvilken en ny tids ande går.

59 Åter pekar sagan tillbaka åt östern, till Dwinaländerna, till det gamla Bjarmaland. Hit leda tillbaka Karelarnes spår och blanda sig med Bjarmernes, hvarföre man på goda skäl vill finna under de tvenne namnen samma folk. Här, så tror man, diktades Kalevalas sånger, här lefde deras hjeltar, här kämpades striden om Sampo, det hemlighetsfulla, hvilket några ansett vara en gudabild, men som väl snarare betydt en plog eller annat åkerredskap, och den rikedom Pohjola deraf vann, och det brödlösa lif, som uppstod efter dess bortröfvande, vore då tillfyllest förklarade genom åkerbruket. Ty den strid, som besjunges i Kalevala, var mer än blotta ströftåg att röfva beläten och qvinnor, det var striden om ett fruktbart land, och Lapparnes nederlag hade till följd deras utflyttning till kallare länders »brödlösa lif».konsekvensändrat/normaliserat

60 När Karelarne blefvo mäktiga och alltför manstarka i det gamla hemlandet, drogo de bort åt vester och nordvest. Redan i 8:e seklet besatte en skara af dem de långsluttande nordkusterna af Bottniska Viken och artade sig der till ett eget märkvärdigt folk, som kallades Qvener, Kainulaisetspråk: finska. Men de öfrige af stammen utbredde sig efterhand öfver hela östern af Finland, jemte nuvarande ryska guvernementerne Archangel och Olonetz samt Ingermanland, hvarifrån Jemerne flyttade ut, så att, nordantill,|32| vestkusten af Hvita Hafvet af Svenskarne nämndes Karelastrand och, sunnanefter, inre och ostliga delen af Finska Viken likaledes fick namn af Kyrialabottn. Vid Päjäneoriginal: Päjänä och Kymmene elf motade nu Jemerne allt vidare framträngande i vester. Dock såsom Karelarne bland Finnar synas vara till lynnet lifligare och böjligare än andra, hafva de jemväl varit benägna att utbilda sig i afarter, så att, förutom Qvenerne, nuvarande Savolaksare å ena och Olonetzare å andra sidan utgöra sådana ur Karela-stammen sprungna arter, med någon tillblandning af Tavasteblod och lynne. Ganska skilda, säger man,konsekvensändrat/normaliserat*)C. von Hartman, Försök att bestämma den genuina racen af de i Finland boende folk, som tala Finska. (I Finska Vet:s Soc:s Handl. Tom. II, Fasc. III.) äro Karelare och Savolaksare, likasom äfven Tavasten, till hufvudets form; en märkvärdig anmärkning utan tvifvel, men som icke förmår kullkasta så månget annat bindande intyg om deras nära förvandtskap.

61 Sitt namn tros Karelarne hafva fått af finska ordet Karjaspråk: finska, boskap, hvaraf de ägde större rikedom, än sina grannar. Savolaksarnes namn härleda någre från Savilahti, nu S:t Michels socken, andra från Savolotschiespråk: ryska, som är den ryska benämningen för det gamla Bjarmaland.

62 Det sällsama öde har fallit på Karelarnes lott, att, när de förlorat fädernetro och fädernefrihet, likasom klyfvas i tu och bekänna sig till tvenne skilda trosläror samt underlyda tvenne skilda folk. Ty medan de lågo i ständig strid med Jemerna och trängde dessa undan vesterut, blefvo de grannar med det mäktiga Nowgorod, som ock låg i fejd med Jemerna, under ömsesidiga härjningståg. Häraf uppstod ett vänligt förhållande mellan Karelarne och Nowgorod, hvilket gynnade deras inflyttning i Ingermanland, i början af 12:e århundradet, och något sednare (omkr. 1227) förmådde en del af dem att antaga kristendomen efter grekiska ritualen. Under 12:e och 13:e seklen ser man Karelarne ofta deltaga i Ryssarnas krig mot hvarandra samt mot Jemer och Svenskar, dervid de närmast boende snart ses blifva skattskyldige under Nowgorod. Men från vester närmade sig nu Svenskarne med stora steg, Jemerne måste böja sin styfva nacke för deras makt, en del af Karelarne hoppades genom dem återvinna sitt oberoende, andra vidhöllo det ryska förbundet, stamförvandterne söndrade sig.original: sig, Nöteborgska freden mellan Sverige och Ryssland år 1323 drog en riksgräns tvärs igenom Karelarnes folk och land, och desse förblefvo sålunda politiskt klufne alltintill Finlands förening med ryska|30| riket. Stolbova-freden af år 1617 hade väl med Finland förenat det s. k. ryska Karelen (som 1721 åter afträddes), men utom dess gränser bodde ännu mången Karelare i de ostliga skogsbygderna. Härigenom har det händt, att en icke ringa del af Karela-folket blifvit utesluten ur hvad man kallat finska historien; men icke ens den olikhet i troslära, som ännu söndrar Karelarne, eller de gränser, hvilka Storfurstendömet Finland än i dag drar genom deras område, kunna numera bortvisa de i de ryska guvernementerne bosatte Karelarne från den finska folkenheten, så mycket mindre, som just de åt samtiden bevarat det mesta af finska fornverldens sång och saga.

63 Karelaren är smärt och välväxt, till längden resligare än andra Finnar, rak och finlemmad. Hans hår är mjukt, lockigt och oftast kastanjebrunt, hans näsa rak, hans ögon blåa och stora. I sin Savolaksiska afart blir han mera satt och bredaxlad, ögon och näsa mindre samt halsen kortare, hvarföre skarprättaren fordomdags beklagade sig, att österut (i Karelen) kunde han tryggt taga sig en sup för mycket, nog hittade han ändå på Karelarens hals, men vesterut (i Savolaks) var det kinkigare. Till lynnet är Karelaren lifligare och glädtigare än andra landsmän, nyfiknare, pratsamare, vänligare, något svag för det lysande, skrytsam emellanåt, och mycket fallen för handel, dervid små finter icke sällan förekomma, under det han för öfrigt är redlig och sällan beträdes med verkliga stölder och gröfre brott. Sin häst älskar han högeligen, den vårdas som barnen i huset, med hvilka den uppfödes och hvilkas bröd den delar,konsekvensändrat/normaliserat*)C. v Hartman 1. c. Denna omsorg om hästen är allmän bland Finnarne. hvarföre den ock har tycke af folket sjelft: sköna former, i synnerhet vackert hufvud, lifligt lynne och lust för resor, då den är outtröttlig, ehuru vid tyngre arbeten föga pålitlig. Karelarens krigslust och stridbarhet röjdes fordom i otaliga strider med alla hans grannar; Savolaks-Jägares namn är vida berömdt i nyare tiders krig. Hans handelslynne|33| hade äfven fordom ett vidsträcktare fält än nu. Österlandets varor hade den tiden sökt sig en väg öfver Ryssland, genom Ladoga och Newa till Östersjön, och Karelarne biträdde vid deras transport det mäktiga Nowgorod samt stodo i handelsförbindelser med köpmän från Gottland och de tyska hansestäderna. Än i dag visar sig Karelarens reslust och handelslynne i de ändlösa planktransporter, som vintertiden uppfylla vägarne nedåt Wiborg, medan samma trafik sommartid råder uppå insjöarna. Nu öppnar Saima kanal för honom nya och redbarare banor, medan de gamla tillstängas. Hans land vidgar sig för odlingen; han sjelf visar håg att icke blifva efter. Han är ett gränsfolk, och han synes hafva förstått sin bestämmelse: den att rädda framtiden genom att bevara forntiden. Så mycket högre loford förtjenar hans villighet att med förtroende sträcka famnen mot en gryende ny kultur, och har han deri ännu icke hunnit långt, skymmes ännu mångenstädes hans synkrets af röken från hans sotiga pörte, så får man tillskrifva detta mera hans geografiska läge i östern af landet, än hans verkliga håg, som väl en dag skall dikta sig en framtid, likasom den diktat sig en så skön fornsaga.

Qvenerne.

64 I fordna tider var mångenstädes en sägen gängse, att högt upp i norden bodde ett folk af idel qvinnor, tappra och stridbara, som fornverldens amazoner. Mot dessa qvinnor stupade mången stridsgod man i härnad: Prins Anund, Konung Edmunds son, drog ut för att eröfra deras land, men omkom ömkligen med hela sin här, derigenom att den listiga fienden förgiftade källor och brunnar.

65 Messenius, den lärde krönikskrifvaren och väldige diktaren, söker i efterföljande rim förklara »denna sköna antiqvitet»:konsekvensändrat/normaliserat

Läsaren jag berätta vill

Att the härar som österut

Mäst från Svea och Göta knut

Drogo kring then Nårbotniske stranda

Hustrur och barnen i thet land

Qvarlefde, som Oesterbotn vi

Nu kalla, the länge ther i

Bodde, hvilka tå Matroner

Kallades mäst Amazoner

På latin; men Svenske Qvenland,

Här af nämnde then vida strand,

Hvilkens öfre del the nu slätt

Cajaneland kalla ei rätt,

|31|

Förglömt, som jag af böcker vet,

Thenne sköne antiqvitet;

Såsom ei heller nys ha hört

Huru the Qvinnor fordom fört

Krig hafva mot the Svenskes mackt;

Mot Ryssar är sammalunda sagt.

67 Dock, enär under tidernas lopp alla spår af dessa qvinnor försvunno och icke ens närmaste grannar visste något om dem, rann det den tidens krönikskrifvare i hågen, att väl rätteligen blott en qvinna herrskat öfver nordländerna, och de stödde sig dervid på Romaren Tacitus, som vetat berätta om en sådan qvinnostyrelse i Svenskarnes grannskap. Och dermed dog sagan om qvinnolandet småningom ut, och man började gissa att hela misstaget uppkommit af ljudlikheten mellan det isländska (fornsvenska) ordet qven, qvinna, och Qvener, Kainulaisetspråk: finska, ett finskt folk, som bodde i Sveriges och Finlands nordliga delar.

68 Desse Qveneroriginal: Quener eller Kainulaisetspråk: finska voro af begynnelsen till börd och lynne Karelare och härstammade från Dvinanejderna, äfven de. Tidigt hade vandringslusten gripit deras håg, de hade dragit nordan- och vestanut samt anländt till Finlands ödemarker tidigare än de öfrige Karelarne och måhända förr än Jemerne, men sednare än Lapparne, hvilka de till en del lemnade i söder om sig. Maanselkä låg i vägen för deras tåg, men när de väl klifvit deröfver, fann en del af dem rådligast att stadna i Kajananejderna och nuvarande Uleåborgs län, medan andra vadade öfver floderna inåt Norrland och ända framåt Helsingland, vid hvars norra gränser man fann dem i medlet af 9:e århundradet. Öfver vida rymder sträckte sig deras område; som dess gränser angifvas Helsingland, Finnmarken, der Lappar ströfvade, Kölen och Finland. Man talade den tiden om östra och vestra Qvenlandoriginal: Quenland,|34| hvarmed förstodos nuvarande Öster- och Vesterbotten, och då Qvenerne sålunda omslöto Bottniska vikens hjessa nordantill, kallade man detta haf Qvenersjön. Om Qvenernes land sade man ock, att der funnos mellan bergen stora sjöar med sött vatten, till hvilka invånarne buro sina lätta båtar öfver land, hvarefter de foro att härja hos Norrmännen. Dessa försummade ej att besvara besöken, och hvem täljer alla de förbittrade strider, hvilka der mellan fjällen och forsarna fordom kämpats! Omkring år 750, medan Sigurd Ring var konung i Sverige, gjorde Qvenerne, i förening med sina bröder Karelarne, ett infall i detta land och vestkusten af Östersjön blödde mången gång för deras härjningar. Men icke länge varade brodersämjan med Karelarne. Tvister uppstodo, ömsesidig rofgirighet lockade till plundringståg, och så inträffade hvad Norrmännen veta berätta, att Qvenernes konung Faravid – Norrmännen i sina sagor räkna ej så noga med namn och konunga-titlar – år 876 inbjöd kämpen Thorolf, att bistå honom och hans folk mot de härjande Karelarne. Det var första gången i tiden man då såg ett vapenbroderskap mellan Skandinaver och Finnar och det skedde vid samma tid som dessa Skandinaver grundade ryska monarkin. Thorolf stötte med sina hundrade rustade män till Qvenernes här, som bestod af trehundrade, förenade slogo de Karelarne och vunno stort byte, hvarefter de följande året ånyo inföllo i Karelen, vinnande då, likasom förra gången, stora ägodelar. Karelarne, säges det, gingo dem manhaftigt till mötes, men allt vek för Norrmännens tapperhet, hvarföre ock Thorolf af bytet erhöll lika stor andel som konungen, och hvarje af Thorolfs män lika mycket som två af konungens män.

69 Efterhand förminskades Qvenernes område. Norrska kolonister gingo österut öfver fjällen, Helsingarne flyttade i allt större skaror uppåt norrmarkerna och hvad vapnen icke förmått – att tränga de vilda halsstarrigaoriginal: hallstarriga främlingarne bort till deras egentliga hemländer, – det förmådde i tidernas längd den fredliga kolonisationen. För Qvenerne blef det nu ganska trångt på andra sidan hafvet; de flyttade undan och måste dock tidtals betala skatt. I slutet af 13:e århundradet var af denna Finnarnes första svenska eröfring intet qvar, förutom några flyktingars kojor i ensliga skogar, några finskt ljudandeoriginal: ljudandande namn här och der i bygderna och sagornas minnen, i hvilka det vilda folket från fjällen ännu lefver. Från den tiden nödgades Qvenerne hålla till godo med Österbottens nordliga del, och Helsingarnes öfvermakt blef så stor, att de gjorde anspråk på landet alltintill Uleå sjö och elf. Vesterut bo likväl män af finsk härkomst än i dag på andra sidan Torneå och Muonioelfvar, i norr inpå Lapparnes område i talrika nybyggen, i söder intill GamlaCarlebyoriginal: Gamla Carleby. Men de äkta Qvenernes afkomlingar inskränka sig till några få socknar från Umeå till Paldamo och förlora sig der bland deras stamförvandter Karelarne.

70 Så väldig skräck än Qvenernes namn injagat i den skandinaviska norden, så litet vet man dock om deras öden, seder och lynne. Visst är att de, efter flere seklers söndring från Karelarne, väl behållit ett och annat igenkännligt drag af dessa, men än flera skiljaktiga och egenartade. Till det yt|32|tre synas de äkta Qvenerne hafva varit det mest storvexta af alla finska folk, om man får tro Prosten i Paldamo Joh. A. Cajanus, som efter att ha omförmäldt den vidunderliga sagan om Kaleva, Kalevas söner och Hiisis slott (hvarom på sitt ställe mera), tillägger följande. »Utaf desse, Caleva slächte, är ännu här i landet stort och groft folck, men deras efterkommande blifva mindre och svagare. För 40 år sedan mins jag mig hafva sedt här i landet stora och starka mans- och qvinspersoner. Men ehuruväl deras barn och barnabarn äro store och starcke, så är likväl ingen af dem så stor och starck, som deras föräldrar voro.» – Än i dag äro storvexte karlar icke sällsynte i Kajana-trakterna, men längre vesterut blir folket mindre och mera satt, dock derjemte mera vigt, mycket härdigt, till lynnet rörligt och djerft, såsom man erfar på de äfventyrliga forsfärderna. Qvenerna voro fordom ett så stridbart och krigslystet folk, att de jemväl, när de hemma i deras land ledsnade vid fridsamt lefverne, gingo i skaror att söka krigstjenst hos Sveriges konungar. Ännu i slutet af 16:e århundradet voro deras afkomlingar icke sena att återgälda sina ryska grannars plundringståg med lika härjande infall i dessas land. Senare slägten ha sett denna stridslust afkylas, i brist på tändämnen, och de Kajaniter äro nu så fredlige som någon. Men Karelarens rörlighet har qvarblifvit i deras lynne och skaffat sig utrymme i vådliga strömresor,|35| transportfärder och andra handelsföretag, äfvensom längre vesterut, åt Kemi och Rovaniemi, slughet, vinglerier och processjuka, liksom ofvan sades om Karelen, finnas förenade med mycken slöjdfärdighet, företagsamhet och drift.

71 De som roa sig att utgissa namns betydelse må begrunda om Qvenerne, om Kainulaisetspråk: finska uppkallats efter Qven, qvinna, eller af Kainuspråk: finska, blygsam, eller måhända leda sin ättartafla från sjelfva den bibliske Kain! Visst är att, likasom öfver deras namn, så äfven öfver deras forntid och öden ett mystiskt dunkel sväfvar, hvarföre de ock med rätta gällt för Finlands störste trollkarlar, Lappen oberäknad. Sjelfva veta de numera om fordna tider föga; sång och saga hafva dött ut i de flesta trakter af deras land, det närvarandes praktiska bestyr ha fått makt öfver dem. Sin bestämmelse, att vara de yttersta åkerbrukare i Finlands och Europas nord, hafva de troget uppfyllt; det gifves intet härdigare, intet tåligare folk. Bland Finnar är således deras ära densamma som Finnarnes egen bland andra folk. Det är också allt hvad man kan begära af ett folk utan historie.

Tavasterne.

72 Något sådant folk känner icke Finnen, ej heller Ryssen. Men väl känner den förre sina Hämäläisetspråk: finska; han vet väl att de utgöra den nackstyfva vestra hälften af hans folk, den rätt antika och konservativa delen af hans personlighet. Ryssen åter står i gammal blodig bekantskap med Jemerne, hvilka äro inga andra än Hämäläisetspråk: finska, uttalade med rysk tunga såsom Gam, Jam, Jäm*)Som bekant, kan Ryssen icke uttala bokstafven h, hvilken i hans mun förändras till ett mer eller mindre blött g.. Namnet Hämäläinenspråk: finska synes hafva samma ursprung som Suomalainenspråk: finska: Hämspråk: estniska finnes ännu i en dialekt af estniskan och betyder sumpmark. Erinrar man sig nu, att i gamla isländskan finnes ett ord Tawspråk: fornisländska, som har ungefär samma betydelse, och att man i äldre urkunder ofta läser Tavester (Taw-Ester), i stället för det nu brukliga skrifsättet, så finner man deri förklaringen till ett namn, hvarom den nämnde icke har någon aning, men hvilket för svenska öron har den bekantaste klang. Hvilka vattumän, att icke säga sumpmenniskor, måtte ej Finnarne hafva varit, då både deras eget och grannarnes språk uttömt alla sina förråder på våta ord (Fenspråk: engelska, Suospråk: finska, Hämspråk: estniska, Tawspråk: fornisländska) för att gifva dem namn! Likt trollsländor hafva de älskat att svärma kring vackra vatten i norden, och om de sjelfva räknat sig det till berömmelse, är det så mycket troligare att deras grannar velat derföre smäda dem med öknamn.

73 Men att man i Tavasternes namn läser en omskrifning af Esternes, det kan icke hafva skett af en slump. De båda folken måste ha varit nära grannar, såsom de ock af ålder voro nära blodsförvandter. Tavasterne, så tror man, drogo tidigt ut från sina urhem i österlanden och utbredde sig öfver de vida sumpiga landsträckorna närmast öster och sydost om finska viken. I dessa nejder var deras förbindelse med Ester, Wesser och andra finska (tschudiska) folkslag ganska nära; det var emellan dem både brodersämja och brodertvist. Men efterhand trängdes de sydligast boende Tavasterne åter högre upp och denna folkätts område blef då från norr till söder ganska smalt, men från öster till vester ofantligt bredt, så att det samtidigt sträckte sig från Uraltrakterna och djupet af Ryssland ända långt in i vestern af Finland, med Ingermanland*)Af den omständighet, att Tavasterne från Ingermanland utträngt Lapparne, vill Sjögren, jemte den nämnda härledningen af Hämäläisetspråk: finska från Häm, antaga en annan, till följe af hvilken Häme vore samma ord som Lapparnes inhemska namn Same. och guvernementet Olonetz i midten.

|33|

74 Här alltså, på södra och sydöstra kusten af Ladoga, stodo Tavasterne emellan Ester och Karelare, såsom de ock verkligen till språket utgöra en länk mellan dessa folk. Men Ryssarnes (Slavänernes) välde var den tiden mäktigare åt östern och nordosten, och ditåt stod förnämligast deras håg i krig, likasom i fredlig kolonisation. Derföre, då Tavasternes land inga naturliga gränser hade, uppslukades tidigt dess ostliga del af grannfolket, bredden af deras område tog hastigt af, och i Ladoganejderna, dit Ryssarnes arm först sednare räckte, inbröto slutligen de segrande Karelarne. Så hände sig att, kort innan svenska eröfringens tid, Tavasternes land var inskränkt till hela södern och hjertat af Fin|36|land, med undantag af nyländska kustnejderna, på hvilka ströfvande Svenskar då redan nedslagit sina bopålar. Det var först i en sednare tid det rika fisket i Kyro elf och andra Österbottens åmynningar lockade Tavasterne uppåt denna provins, i hvars södra delar de ännu i dag sämjas med svenske kolonister allt upp till Kalajoki socken. Tavasterne bebo således det egentliga »Suomen-niemispråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat Finlands udde, en triangel, som bildas af hafven i söder och vester, när man såsom bas drager en linie från nejden norr om GamlaCarleby till Fredrikshamn, smärre in- och utvikningar oberäknade.

75 Det är sagdt om Karelare och Qvener att de voro krigiska folk; det kan med lika skäl, och med större, sägas om Tavasterne. Nästan allt hvad man vet om dem i forntiden kan utsägas med de för våra dagars känsliga nerver så illa beryktade orden krig, mord, brand, plundring. Det är en tafla af skuggor utan dagrar, ty sångens milda ljud, som försonande uppstiga ur den karelska forntiden, ha hos Tavasterne länge förstummats. Vid den tid, då Rurik grundade ryska väldet (862) finna vi en del Tavaster och Karelare, jemte närboende finska folk, såsom Ester, Woter och Wesser, i förbund med Slavänerne, böjde under Ruriks makt, och denne djerfve viking tog sin första bostad inom Tavasternes område i Ladoga, en stad vid Wolchofs utlopp i sjön af samma namn. Det var den första kända förbindelse af fredlig natur mellan Finnar och Slaväner, och den ägde rum vid samma tid som det första kända vapenbroderskap mellan Finnar och Skandinaver (Qvenerne och Faravid). Men ur sjelfva grannsämjan uppsprang den tvedrägtens demon, under hvilken de båda folken sedan blödde, nära ett årtusende. Rurik, ensam vorden om väldet, flyttade från Tavasternes område in på Slavänernes och byggde vid stranden af Ilmen det snart så mäktiga Nowgorod. Från den tiden blef fiendskap mellan Slaväner och Finnar; ty, säger man, de förre kräfde allt framgent den skatt, hvilken Finnarne erlagt åt betvingaren Rurik. Det syntes dock Finnarne vida odrägligare att för alla tider blifva Slavänernes skattskyldiga, än att böja sig under en utländsk beherrskare, hvars arm en dag skulle förlamas af ålder och död. De finska folken afföllo nu alla; Esterne reste sig i blodiga härtåg, Woterne förlorade ett förfärligt slag under sjelfva Nowgorods murar*)Woternes område mellan Narowa, Newa och Ladoga gafs år 1019 af Storfursten Jaroslaw I till morgongåfva åt Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, hvaraf det sedan fick namnet Ingermanland., Wesserne längre österut slöto sig närmare till Tavasterne och kämpade förenade emot Slavänernes öfvertag.

76 Mot Tavasterne vände nu Nowgorod sin hufvudstyrka. År 1042 inbröt den 22-årige Storfursten Wladimir Jaroslawitsch i de ostliga delarne af deras område (Sawolotschie); en pest kom krigarnes hästar att störta; Tavasterne kunde ej tvingas att erlägga skatt. År 1079 blef Storfursten Gläb Swätoslawitsch af dem slagen. År 1105 företogs med lika liten framgång ett krigståg från Nowgorod. Bättre lycka hade Storfursten Mistislaw Wladimirowitsch, som år 1113 slog Tschuderne (Tavasterne), hvarefter dessa af krönikan uppräknas bland skattskyldiga folk under Nowgorod. Så lätt var Tavasten icke kufvad likväl: han var en fura, böjd för stormen ett ögonblick, men genast åter rak och stel. År 1124 om våren drog Nowgorods furste Wsewolod Mistislawitsch i härnad mot Tavasterne; på obanade vägar i menförestid ledo Ryssarne hårdt af hunger och brist. Det var samma furste, som 1130 eröfrade större delen af Bjarmaland, vid hvilket tillfälle de der än qvarboende Tavasterne tros hafva dragit sig vesterut till Finland. Det vissa är, att från denna tid började Tavasterne i vestern gå anfallsvis tillväga, som bevisar, att deras makt och djerfhet vuxit. År 1142 angrepo de nejderna af staden Ladoga men slogos tillbaka med stor mansspillan; 1149 om vintern gingo de, tusen man starka, öfver det frusna hafvet och härjade Woternas land på sydsidan om hafsviken; med möda drefvos de på flykten.

77 De ryska krönikorna tiga derefter i 40 år om Jemerna; denna tystnad är vältalig. En ny tid bröt in. Det var vestra Europa med sitt feodalvälde, det var Svenskarne, som hade fattat fotfäste i Finland. Tavasterne stodo dem närmast och voro de förste, som fingo den lyckan att omvändas med svärdet. Med Slavänerne blef nu en tids vapenhvila. Det var tvenne störtfloder, som|34| hotade att öfversvämma landet och man sökte afleda den ena, för att hinna bygga dammar mot den andra.

|37|

78 Men efter en tids förlopp ser man de förra härjningstågen åter börja, och nu är Tavasternes makt bruten, emedan den är klufven. År 1186 drogo unge män ut från Nowgorod, härjade i Jemernas land och gjorde många fångar. Fem år derefter förnyades tåget i förbund med Karelare och sträckte sig långt in i Finland med plundring och brand; då, säger man, brändes äfven det nyss anlagda Åbo. År 1227 seglade Furst Jaroslaw Wsewolodowitsch med Nowgoroderna öfver hafvet mot Jemerne, bekrigade »hela landet» och tog många fångar. Följande året besvarades besöket af 2 000konsekvensändrat/normaliserat Tavaster, som på lodjor seglade öfver Ladoga, anföllo de sydostliga kusterna af denna sjö och gjorde många fångar. Men Wladislaw, befälhafvaren i staden Ladoga, eftersatte dem och man slogs till nattens inbrott. Tavasterne anhöllo om fred; det nekades, hvarpå de nedhöggo sina fångar och flydde in åt skogarna. – År 1256 om vintern inföll Storfursten Alexander Newski i Jemernas land, härjade och plundrade, men förlorade sjelf mycket folk. År 1292 omtalas ett dylikt ströftåg af Nowgoroderna. – Vidlyftigare var deras tåg år 1311, då de under sin furste Dmitri Romanowitsch seglade öfver hafvet in i »Nemzernas» (Svenskarnes) land mot Jemerna, besatte handelsfloden (Pojo viken?) brände byar, nedhöggo boskapen och gjorde fångar. Derefter lade de under sig »svarta floden»,konsekvensändrat/normaliserat foro långs den till »Wanaja»,konsekvensändrat/normaliserat en befästad ort, hvilken de uppbrände, utan att dock förmå intaga det af Svenskarne besatta citadellet, hvarefter de, härjande och dödande, drogo utmed floderna »Kawgala» och »Perno» samt anlände så på en annan väg till hafvet och foro till sitt land igen.

79 Redan i detta Ryssarnes krigståg mot Tavasterne finner man Svenskarne inblandade; man undrar då ej mer, att det var det sista. Tideböckernas torra anteckningar öfver dessa tåg äro i längden tröttande. Det ligger ingenting storartadt eller lärorikt i halfvilda nationers ömsesidiga härjningar, företagna af roflystnad, af hämd, och blott stundom af den oklara politiska instinkten att bevara sin egen sjelfständighet eller att underkufva grannens. Det är egentligen Tavasternes krigiska lynne, som här framstår i full dager, och det bevittnas från andra sidan äfven af Svenskarne. Svenska krönikan från eröfringens tid är lika uppfylld af Tavasternes blodiga bedrifter. Deras hårdnackade motstånd mot den nya tron och dess bekännare är bekant, och klagan deröfver hann ända till Rom, derifrån Hohenstauffernes ryktbare dödsfiende Gregorius IX år 1237 ljungade sina bannstrålar mot de finske hedningarna, uppmanade till korståg mot dem och lofvade aflat för alla dem, som deri deltogo. Mången tapper riddare, mången skuldbelastad stigman lydde uppmaningen och drog mot hedningarna i Tavastland, men nära hundrade år hade förgått, innan slutligen Birger Jarl, medelst det slott han anlade i hjertat af deras land, förmådde kufva Tavasternes obändiga och frihetsälskande sinne. Derförinnan uppfyllde deras vilda bedrifter hela den katholska kristenheten med fasa och afsky. Tavasterne, så berättade påfven, »hade med djefvulens tillhjelp röfvat och dödat barn, för hvilka Christi ljus lyst i döpelsen; de hade åt sina demoner offrat de fullvuxna och utslitit deras inelfvor; andra hade de tvungit att springa kring ett träd, tills de fallit liflösa till marken; de hade utstungit ögonen på kristna prester, som råkat i deras våld, stympat dem till händer och andra lemmar samt låtit dem, invecklade i halm, förtäras af elden».konsekvensändrat/normaliserat Hvad den helige fadren förglömde att omtala, det var, att Tavasterne, förvildade genom långa fejder, förde på sitt sätt krig till försvar för fädernesland och fädernetro; att man sökte omvända dem, icke med lära och öfvertygelse, utan med våld och vapen; att man skändade deras gudar, nedhögg deras heliga lunder, bjöd dem att förbanna som trolldom och djefvulskap allt hvad de dittills med vördnad ansett, och ännu dertill underkastade deras land ett främmande välde. Hade den helige fadren erinrat sig detta, måhända hade han då i Tavasternes grymheter endast sett naturmenniskans instinktlika försvar för det hon anser heligast och bäst på jorden, och han skulle då mindre hafva talat om »djefvulens tillhjelp»,konsekvensändrat/normaliserat än om vildens nödvärn och hedendomens oförskyllda blindhet.

80 Tavastens illa beryktade halsstarrighetoriginal: hallstarrighet har sedan denna tid i yttre måtto mycket mjuknat. Kanhända just för det han burit sin hjessa så högt, har man under svenska tiden funnit nödigt att tynga ned honom med ett feodalvälde, så tungt, som det var möjligt i norden. Man bortgaf derföre hans jord åt den svenska adeln, som under tidernas lopp blef finsk, och ändtligen – när Ta|38|vastbonden i några hundrade år tjenat som dräng, som torpare, som landbonde på de stora herrarnes gods, eller när han äfven som jordägare fått kröka sin rygg för denna 1600-taletsoriginal: 1600:talets adel, hvilken ansåg land och folk som sin välfångna egendom – då ändtligen blef han fogligare och lärde sig detta undfallande sätt mot herremän, hvilket nu oftast karakteriserar honom i yttre|35| måtto. Hvar och en, som känner honom närmare, vet likväl, att denna foglighet endast är en yta, ett skal, af omständigheterna draget kring hans verkliga lynne. Det gifves i grunden intet envisare, oböjligare folk, än den äkta Tavasten. Han vidhänger det gamla så samvetsgrannt, så oföränderligt, att han – om man afräknar hvad kristendom och kultur nödvändigt afhyflat, – i lynne, i seder och vanor, i hela sitt sätt att se verlden, ja ofta äfven i sitt boningssätt, ännu i dag är densamme, som för ett halft årtusende tillbaka. Till sitt yttre är han sällan storvext, men bredaxlad och groflemmad, vanligen hjulbent, har linfärgadt rakt hår, små blåa ögon och liten trubbig näsa. Till lynnet är han alfvarsam och manlig, trumpen, tystlåten och långtänkt, ytterst ihärdig, envis i godt och ondt, en verklig arbetsträl, och i sina åsigter en genomdrifven fatalist. På hans tvära, föga tillgängliga sätt får man icke stöta sig, ty han är bottenredlig, vänfast och äfven gästfri, när han får en stunds betänketid; för öfrigt föga känslig, emedan förståndssidan är hos honom öfvervägande, hvarföre han ock – särdeles i sina nordliga afarter – icke sällan är hämdgirig och afundsjuk, grym mot en fiende och, när han förledes till brott, i stånd att med öfverlagd köld begå grofva illgerningar. Just denna förståndsskärpa, – som ofta visar sig i märkvärdiga anlag för mathematik, för religiösa spetsfundigheter och klyftiga gåtor, men som till den grad motverkas af hans långtänkthet och ovilja mot allt nytt, att han, i det inre af sitt land, kommit att stå tillbaka både i åkerbruk, byggnad och slöjd, ja att han på sina ställen af andra landsmän anses för tjockhufvad, – samma kyla i betraktelsen har äfven låtit sången i Tavastland tidigt dö ut, och för visso kan man antaga, att Tavasten deruti alltid varit sin karelske broder underlägsen. Derigenom har händt, att han, som likväl till sin personlighet är en lefvande antik, äger jemförelsevis få skatter af forntidsminnen bevarade – en oväntad motsägelse, men som finnes hos alla folk af ett lynne som hans; – vågar man nämna ett exempel i stort – Chinesarne?

81 Tavasten är af de finska folkätterna den inom landet mest utbredda; han besitter södern och vestern af landet och har till Svenskarne stått i de närmaste förbindelser. Det är derföre honom man vanligen antagit som typ, när man fällt något omdöme om Finnarne, alldeles som Ryssarne än i dag bedöma Finnen efter Karelaren och hans ostliga afarter. Svenskarne hafva ansett Tavasten för den egentliga Finnen, den mot dem och den germaniska civilisationen åtvända sidan af folket, följaktligen den företrädesvis mest bildade och för kulturen mest tillgängliga. Ingenting är likväl mera falskt, än detta sednare. Tavasten är just den inåtvända, i sig slutna, för främmande inflytelser otillgängliga sidan af den finska folktypen, likasom Karelaren är den jemförelsevis mera utåtvända, öppna och för yttre inverkan åtkomliga. Det är Tavasten, som i mer än 600 år, på två sidor blottad för utländskt inflytande, lemnad hel och hållen åt sig sjelf, utan stöd af häfdvunna samhällsinrättningar, hållit emot de svenska elementernas öfvertag och sålunda räddat folkets framtid från den sidan, medan Karelaren, hvars samhälliga lif utan tvifvel hunnit en större utvecklingsgrad och hvilken ägt en så mäktig bundsförvandt i sången, på sina ställen gifvit vika för vida svagare impulser från det enda håll, der han kommit i beröring med utlänningen. Med allt skäl kan derföre antagas, att en omkastning af de båda folkätternas läge i landet, hvarigenom Karelaren kommit att bo i vester om Tavasten och tvärtom, på finska folkets utveckling skulle haft ett oberäkneligt inflytande och försatt detsamma i en ställning, som närmat sig Esternes.

82 Med all sin otroliga envishet och hårdnackade fasthållande af folkkarakteren, har Tavasten, lika litet som Karelaren, kunnat undgå att utgrena sig i afarter på flera håll. Men då Karelaren i sådana afarter smidigt böjt sig och lyckats bibehålla en stor del af sin egendomlighet, har Tavasten, lik dessa oböjliga ekar, som icke veta något val mellan att stå eller brista, förlorat hela sin personlighet der omständigheterna ej tillåtit honom att behålla mer än en del. Qvener och Savolaksare framstå som hvar på sitt sätt markerade arter af det karelska lynnet, men de ursprungligen|39| tavastländske invånarne i det s. k. egentliga Finland och en stor del af Österbotten äro till lynne och egenheter så obestämda och divergerande, att man med lika litet skäl kan hänföra dem till en särskild folkart, som till de äkta Tavasternes skarpt utpräglade typ.

83 I sydvestra delen af landet, i Åbo och Björneborgs län, bor än i dag ett folk, som skiljer sig från Tavasterne genom ett rörligare lynne och en egen stympning af språket, dervid ordens slutvokaler ofta bortfalla, likasom i estniskan och lappskan. Det var i dessa nejder Erik den helige först planterade korset och svensk vapenmakt; de blefvo derföre i svenska ögon det första och egentliga Finland, och de fortforo att kallas så, äfven när eröfringen sträckte sig till det öfriga landet. Inbyggarne i dessa trakter kallades Finnar, Suomer, Sumer företrädesvis, och man träffar dem un|36|der detta namn äfven i ryska krönikor, – såsom 1318, då Åbo kallas »Sumernes stad» – särskilda från Jemer, Karelare och Svenskar. Påfvebullorna göra stundom skilnad mellan dem och Tavasterne, jemte hvilka de sägas bistått Svenskarne i 1300-taletsoriginal: 1300:talets krig mot Nowgorod. Detta »Sumernas» särskiljande från andra Finnar härrör troligen blott af den svenska föreställningen om det första Finland. De uppträda aldrig som folk för sig; allt hvad krönikan om dem vet att berätta är så sväfvande och obestämdt, att man deri endast finner skuggan af ett namn, men bakom namnet intet. Med all sannolikhet vill man derföre i Sumerne, Suomerne, Åbo-Finnarne se en i hvarjehanda afvikelser förlorad gren af Tavasterne, utstyrd af Svenskarne med lyxartikeln af ett namn, som sedan blifvit finska folkets. Man har af dialekten velat härleda Åbo läns inbyggareoriginal: inbyyggare från en blandning af Tavaster och Lappar eller Tavaster och Ester, möjligen äfven Woter eller Wesser, hvilka här skulle nedsatt sig som ur-inbyggare. Gissningen är fri; sagans lykta har slocknat på denna punkt och ögat stirrar ut i mörkret af en obekant forntid.

84 Folk af tavastehärkomst bo jemväl i östra delen af medlersta och södra Österbotten; utmed den mäktiga Kyro ha de banat sig en väg ända fram till kusten. Också bland dem är fädernelynnet förbytt; de äro rörlige, lättretlige, praktiske och driftige i jordbruk; de uppföra stora sköna hus och lefva efter tidens sed. Man ser att de gått i skola hos sina svenska grannar. Men till detta tavastelynnets vanslägtande har ett annat sällsamare grannskap i sin mån bidragit. I medlersta Österbotten bor nemligen ett finska talande folk af okänd börd, ett svarthårigt, mörkögdt slägte med högst markerade drag, krökt romersk näsa och reslig vext, till lynnet våldsamt och ofta vildt, men i arbete raskt och outtrötteligt. Lappo socken är stamhållet för detta främmande slägte, hvilket man derföre vill tillskrifva lappsk härkomst; andra vilja här finna en Zigenarekoloni. Äfven här tiger sagan och gissningen sväfvar ut i det vida.

85 Vid Tavastefolkets yttersta boningsplatser i vester och söder stöter man redan öfverallt på den svenska kolonisationen, som nära sammanhänger med det svenska väldet i Finland och skall omtalas jemte detta. Kretsen af de egentligen finska folken slutar här och några få ord må endast tilläggas om dialekterna af deras språk.

86 Stora vattenrymder, omätliga hedar och skogar skiljde i forntiden de finska folken, bildningen tog hos dem en olika gång, grannars inflytande verkade olika. Finska språkets dialekter uppkommo häraf lika naturligt, som hos hvarje annat folk. De exsistera ännu i dag; när Wiborgsbonden kommer med sina foror till Åbo, klingar hans tal der ganska främmande, och Tavastlänningens tal ljuder icke väl i karelska öron. Likväl förstå alla Finnar hvarandra utan svårighet. Man urskiljer i finskan tvenne hufvuddialekter, den savolakska och den tavastländska. Savolakskan är den äldre eller grunddialekten*)von Becker i företalet till sin grammatik är af denna mening.; den utmärker sig genom flere diftonger och färre konsonanter, äger större rikedom på former och älskar att, på österländskt vis, variera med vokaler i flera ordböjningar. Den äger således företrädet när man vill uppsöka språkets grundljud, lynne, materiela och formela tillgångar.*)Denna dialekt har man tillfälle att inhämta i Lektor Gottlunds skrifter och tidningar. Tavastländskan använder flera konsonanter, är mindre formrik, visar ofta benägenhet att förkorta orden genom sammandragning samt låter mera än den andra behaga sig att förtära främmande ord otuggade. Deremot är denna dialekt bättre känd och mera|40| odlad i skrift, hvarföre den ock, efter långvariga och hårda strider mellan språkforskarne, synes på god väg att uppsvinga sig till allmänt skriftspråk, dock att man, efter Lönnrots exempel, icke försmår att rikta den med både ord och former från Savolakskan. Båda dialekterna lida på gränsorterna i öster och vester af flera missbildningar; Savolakskan af ryskt inflytande, Tavastländskan af svenskt. Båda förekomma äfven blandade i Österbotten, hvars nordliga dialekt derföre af mången anses äga företrädet framför alla. Som mindre varieteter räknar man a) den stympade Åbo-dialekten; b) Björneborgska traktens med sitt släpande uttal; c) Kemitrakternas, utmärkt genom sina konsonantfördubblingar; d) Hauhodialekten, som sätter l för t; e) Rengo-dialekten, som har r för t; f) Wiborgs-dialekten, som har s för t; g) Tavastländska kustfinskan, som i samma fall nyttjar ts, och slutligen Olonetzska dialekten, som lånat flera egenheter af ryskan.

|37|

Finska Folket.

87 Sagan om folkätterna slutar här och man finner nu, i stället för Karelare, Qvener, Tavaster, Suomer, ett finskt folk och ett Finland. Båda har tidens jemkande hand sedan 700 år i mycket ändrat; men det är lärorikt att se, huru, jemte det yttre och tillfälliga, som byter gestalt, hos folk och land finnas drag, som ej utplånas, egenheter, hvilka ständigt lika framskjuta genom ruinerna af grusade institutioner och bytta förhållanden.

88 »Kota» kallar Lappen sina improviserade flyttbara boningar af renhudar, dragna kring stänger, dem han nedstött i snön. Deraf att Finnen än i dag nyttjar uttrycket »mennä kotiinspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat gå hem, anar man, att äfven han fordom nöjt sig med lika eländiga tälthyddor. När för honom den stora öfvergången inträffat från irrande herdelif till åkerbruk och fasta bostäder, vet ingen. Så långt menniskors och sagors minne går, ser man Finnen bosatt i sina stadigt timrade pörten. Der man än i dag i det inre af landet inträder i ett sådant pörte, tror man sig flyttad ett halft årtusende tillbaka; ingenting har tidens hyfvel putsat: väggarna af mastträdstimmer; golfvet af oformliga furuplankor; rökmolnet, som sväfvar tätt öfver inbyggarnes hufvuden; rökfånget i taket, då och då genombrutet af en solstråle eller en tindrande stjerna nattetid; de små gluggarna i väggen, der en glasruta är en sällsynt lyx och af hvilka man begagnar en för att inkasta ved; eldstaden af massiv gråsten, påminnande om de stenrös man fordom hedrade med namn af fjerndelsstolpar; den ofantliga brasan af grof tallved, som brinner hela dagen och om vinterqvällarna kastar sitt bländande sken öfver de svarta väggarna och det än svartare golfvet; de brinnande pertorna, instuckna öfverallt i väggspringorna eller enkom för dem gjorda klykor; och slutligen i denna egna belysning qvinnorna vid sina handarbeten och degtråg, männerna täljande skidor och slädor, inhysingen i fullt arbete med pertklyfningen, tiggaren utsträckt framför elden, barnskaran uppkrupen till de musikaliska syrsorna på ugnen, hästen vid sin hackelseho närmast dörren och den sällskapliga tuppen, besökande sin kacklande familj här och der i vråarna – allt detta liknar icke en nutidens anblick, det är fastmer en förkroppsligad forntid, och illusionen störes föga af de tvenne nyare uppfinningar man anträffar i denna antika boning: spinnrocken med sitt flitigt surrande hjul och psalmboken, som ligger borta på den nedrökta hyllan. När man om vintern från ödsliga moar och drifvade isvägar träder in i värmen, röken och eldskenet af det tätt befolkade pörtet, finner också den förfinade kustbon der en oväntad trefnad; det ständiga draget gör luften frisk och flitiga badstufärder bevara hos folket en hvithet i hyn, som behagligt afsticker mot den nedrökta omgifningen. Det vore likväl ett smicker att påstå, det denna hvithet sträcker sig också till kläderna och husgerådet. Någon särdeles omsorg om renlighet karakteriserar icke upplands Finnen. Han »bivuakerar i ödemarken»*)Runeberg, Några ord om Saarijärvi. H:fors Mbl. 1832. och den som, lik honom, dagligen kämpar för lif och bröd mot en hårdhändt natur, den bekymrar sig föga om hans skjorta icke är bländande hvit eller om ugnens sot har svärtat hans bröd litet mörkare, än barken annars förmått göra det.

89 Menniskans boning är öfverallt en temligen trogen spegelrättelse i originalet af henne sjelf, och det har derföre sitt egna intresse att se, huru|41| olika framsteg Finnarne gjort i sina bostäders inredning. Pörtet var redan ett stort steg framom den äldsta »kotan» eller tälthyddan, der eldstaden befann sig midt på golfvet. Men pörtet är numera en sällsynthet tillochmed i befolkade soknar af upplandet. I dess ställe ser man på många orter den med pörtet närmast beslägtade tupaspråk: finska eller stugan, ett ord, som också brukas i vidsträcktare mening. Eldstaden är, som i pörtet, ofantligt stor, men den har nu fått skorsten, rökfånget i taket är försvunnet, gluggarna utbilda sig efterhand till fönster, i hvilka dock hela glasrutor förekommit ganska sparsamt alltintill sednare åren, då man begynt föra mera stat med dager och ljus. Hästen och öfriga fyrfota äro utvisade, men fjäderfamiljen gör sina gamla anspråk gällande. Mindre luftvexling och enstaka misslyckade spår till putsning göra för öfrigt denna boning vida mindre inbjudande, än det gamla pörtet, som röken åtminstone färgat kolsvart, då deremot stugan vanligen röjer en mindre behaglig ansats till grått. – Närmaste öfvergången till mera tidsenliga boningar äro de stugor man anträffar öfverallt, der skogsbygden och upplandet börja antaga naturen af befolkade slättländer. De hafva ordentliga fönster, men ganska små och med|38| föga mer än handsbreda rutor*)Emellertid ser man ej sällan, att fönsterna komma i åtanka förr än man tänker på att förbättra huset. Illa bygda kojor med stora ljusa fönster äro t. ex. i Wiborgs län ingen sällsynthet., hopfogade med bly; eldstaden har blifvit mindre och förvisats till ett hörn af rummet; bakugn får dock aldrig saknas. En sådan stuga är uppförd af klenare timmer och mindre rymlig, än den förenämnda, men också vida mindre befolkad; allt både fyrfota och tvåfota, med undantag af huskatten och vallhunden af vanlig långnosig, korthårig och mager finsk race, är utförvisadt; blott syrsorna har man ej kunnat utestänga, ej heller generar man sig för dem. Större beqvämlighet råder i bohagstingen; en och annan stol täflar med de långa bänkarna, hvilkas öfra ända fordom utgjorde högsätet; de vanligen dubbla sängarna hafva förhängen; ett väggurs jemna knäppning afmäter tiden. För öfrigt varierar byggnadssätetoriginal: bygnadssättet; nästan alltid har den nämnda stugan en kammare, som från den har sin enda ingång och delar med förstugan bredden af huset. Stundom går tvärs genom detta en gång med i halfvor delade dörrar i båda ändarna, och på hvardera sidan om den finner man en stuga samt en eller två kamrar med dörrar åt gången. Uthusen blifva rymligare och mångfaldigare; det troligen af Svenskarne lånade loftet, med dess egendomliga utbyggnad åt gårdssidan, får ej saknas ofvanuppå visthuset. Så antar Finnens boning efterhand ett ljusare, beqvämare utseende och uppnår sin största prydlighet närmare vestkusten af landet, i synnerhet i Österbotten. Täljyxan gör här sitt bästa att gifva redan utsidan ett jemnt och reguliert utseende. Huset inrymmer stundom tvenne våningar, men vanligast en, med stuga och tvenne kamrar, till hvilka ofta kommer en tredje med ingång från farstun. Fönstren äro höga och ljusa, men dragfulla; storleken af deras rutor utmärker ofta gårdens rikedom. Eldstaden i stugan är en öppen spis af tegel; kamrarna hafva hvitlimmade kakelugnar. De flesta möbler äro målade, mest röda och blåa, endast det massiva matbordet bibehåller längst sin tvetydiga oskuldsfärg, åtminstone på den sidan man begagnar vid bakning. Sirater och konstiga utskärningar äro anbragta på stolarna och skåpen, vägguret stoltiserar i ett ansenligt foderal med ägarens namn främst på dörren, sängarnas förhängen röja en viss lyx, som icke illa harmonierar med de bjerta hemväfda ylleryorna. Finnen på slättbygden är ej utan sin lilla svaghet för det lysande; den röjer sig i de usla, men i bjerta färger prunkande målningar, som finnas klistrade på hans vägg, samt i de brokiga färger, hvarmed han utstyr både sina husgeråd och sina statsåkdon; den går vid vestkusten så långt, att han understundom låter hvitrappa sitt hus eller måla det med gul oljefärg. Sanningen till heder bör erkännas, att de präktigaste bondgårdar icke alltid äro de renligaste; men dagern, som fritt inströmmar, rummens luftiga byggnad och kryddgårdstäppan under fönstret med sina ärteroriginal: ärter- och kålsängar – tobaken är förvisad »navetan takanaspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat bakom ladugården – göra ett behagligt intryck på den resande. Så långt kan slättinbyggaren, skogarnes ursprunglige åbo, gå i sin kärlek för en fri synkrets, att han gerna hugger bort de enstaka träd, som ännu qvarstå invid hans gård och glädes mera åt utsigten öfver en böljande rågåker och ett frodigt potatesland, än åt den naturliga trädgård, som hvarje vår|42| uppspirar kring hans täppa, men som han låter boskapen aflöfva i dess begynnelse.

90 Finnen bygger gerna sin gård på enstaka kullar, der han ser vida bort öfver sjö och land. Likväl är det sannolikt, att han fordom, likasom nu, understundom bott tillsamman i stora byar, hvilka främlingarna hedrat med namn af städer*)Tavastland tör vara den provins, som äger de tätast byggda byar. Ännu för få år sedan hörde resande, som passerade en af de stora byarna i Orihvesioriginal: Ohrivesi socken, ordentliga brandvakter kringvandra nattetid, sjungande på löjligt rådbråkad svenska det vanliga: »Guds nådiga milda allsmäktiga hand bevare vår stad för eld och brand.». Det inhemska ordet pitäjäspråk: finska, som nu betecknar kyrksocken, hade väl fordom en annan betydelse: en förening af flere gårdar eller byar. En sådan förening, ovisst hurudan, betecknade också det gamla kihlakuntaspråk: finska, som nu brukas om härad, och keräjäspråk: finska, som uttryckeroriginal: utrycker sednare tiders af Svenskarne införda ting, betydde sannolikt dessa kihlakunnatsspråk: finska folkförsamlingar. Om man med Satakunta fordom förstått en än vidsträcktare folk- eller land-afdelning, är oafgjordt. Åt karelska sidan träffar man af ålder slägtnamn hos allmogen, – tvärtemot den annars brukliga seden att till sitt förnamn foga gårdens namn, der man bor – och man gissar, att dessa slägtnamn äro qvarlefvor af de fordom gemensama namnen på större familjeförbund*)Denna mening hyser Cajan, »Suomen Historia» D. 1, s. 48.. Längre kommo ej Finnarne i sina första barndomssteg på den politiska banan. Hvad man förtäljer om finska konungar, hör till sagorna från en tid, då kon-ungr|39| betydde en förnäm mans son. Gamle vise män sutto till doms i slägtförbunden och sleto folkets tvister; brast ofred ut, bröt fienden in eller tågade landets män i härnad på främmande område, då gällde den starkes arm jemte den klokes råd, den tappraste blef anförare och hans makt var samtidig med hans vapenlycka och kriget.

91 Vildar och barbarer voro icke Finnarne. De hade i sina kihlakunnatspråk: finska och keräjätspråk: finska en ansats till samhälle, som möjligen behöft endast en annan Rurik för att utbilda sig, men som Försynen fann för godt att afklippa medelst svenska eröfringen och som sedan antog en helt annan form, än den ursprungliga nationela. Af Finnarnes åldriga bruk känner man intet, som skulle af samhället ha auktoriserats som lag. »Finska rätten» gaf bonden frihet att betala kronans skatt i jordbruksartiklar, i stället för ladugårdsprodukterna, hvilka erlades af dem, som underlydde »Helsingerätten».konsekvensändrat/normaliserat Hela svenska väldets tid från 1157 intill 1809 var, på samhällets område, likasom på religionens, ett den finska andens oupphörliga inarbetande i en lånad form, främmande och förhatlig till sitt ursprung, men omsider med folkets innersta sammanvuxen.

92 Så långt som till en utbildad stat kommo af alla finska folk endast Ungrarne och möjligen Bjarmerne. Öfverhufvud har Finnen i alla tider varit likgiltig för politik. För mycket inåtvänd, för att särdeles bekymra sig om hvad som passerar några mil från hans boning, har han varit en af dem som förlorat jorden under det de bekikat himmelen. Hans statsförhållanden ha derföre varit de svenska och delvisoriginal: delsvis de ryska, intill dess han 1809 fanns mogen och berättigad till ett eget statslif.

93 Det var i den enskildes sjelfständighet och i familjen, som den finska anden sökte en sedlig tillvarelse. Den frie mannen (vapaspråk: finska) hade under sig den köpte eller i krig fångne trälen (orjaspråk: finska), hvars lott var föga hårdare, än i sednare tider tjenarens. Dock vidlådde honom ståndets nesa också här; »ringa är trälens styrka»,konsekvensändrat/normaliserat säger den frie försmädligt till Kullervo, den till slaf sålde Kalevasonen. Hvarken åkerbruk eller slöjd ansågs förnedra den frie mannen; sjelf gick sagornas hjelte Lemminkäinen och plöjde sin åker, Wäinämöinen drog not och Ilmarinen kallas »den evärdelige hamrarn»,konsekvensändrat/normaliserat den flitigaste smed. Hvad man hos de germaniska folken kallar adel var Finnarne fullkomligt obekant: de hade hjeltar och vise, emedan de hade krig och sång, men ståndsskilnaderna ha aldrig velat rota sig rätt i landet; halfherren, som utgått ur folket, har tappat på bytet det bästa af sin nationalitet; ståndspersonerna hylla gerna det svenska.

94 På qvinnans ställning hos ett folk beror familjens större eller mindre utbildning. Många vackra sånger lära, att banden mellan makar, barn och syskon voro allt för Finnen, som ingen konung hade och sällan visste med sig att han var ett folk. Och när man häraf sluter, att qvinnans värde gällde hos honom mycket, bekräftas det af sångerna. Sjelfva 15:de runan i Kalevala, som upp|43|manar mannen att piska sin hustru, mildrar denna hårdhet med den yttersta finkänslighet. Ett år, säger runan, bör han böja den ungas sinne med vänliga ord, det andra blott med ögats blink, det tredje året med fotens lätta trampning, och om hon icke aktar detta, må han aga henne med ett rörstrå, med ett ylle-ris, och om hon ändå ej rättar sig, må han värma hennes skullror med ett ris af björk, men icke rikta slag mot öga eller öra, ej heller låta andra få veta hennes nesa. Den finska flickan rådde sjelf öfver bortgifvandet af sin hand. Väl låter en gammal runa friaren uppsöka sin brud i skogen och omtala att hennes fader nyss hade bortsålt henne. »Åt hvem blef jag då såld?» sade flickan. »Åt mig, min vackra dufva»,konsekvensändrat/normaliserat svarade friaren; »rika gåfvor gaf jag: åt fadren en stridshäst, åt modren en ko, åt brodren ett par oxar, åt systern ett får, åt sonhustrun ett skönt spänne.» »Litet gaf du för den goda»,konsekvensändrat/normaliserat bannade flickan, »ganska litet för den sköna; om dig bryr jag mig icke.» – Men andra sagor tala blott om fästmansskänker. Pohjajungfrun, hon, för hvars ägande Lemminkäinen underkastade sig kärleksprof af den vådliga natur, att väl ingen af medeltidens irrande riddare utstått till en skön prinsessas ära värre äfventyr – hon valde sig make emot modrens val och fadren nämnes ej engång. Aldrig röfvade Finnen med svärdet sin hustru. En enda gång ser man den för sin otur i frieri beryktade Wäinämöinen tvinga genom trollkonst den unge Joukahainen att lofva honom sin syster, men flickan lydde icke. Högt var en moders, en makas, en systers anseende; Lemminkäinen klagar i de mest rörande ord sin sorg att lefva skild från sin moders famn; Ilmarinen sörjer otröstligt sin hustru; Joukahainen fäller strida tårar öfver sitt förhastade löfte. Endast Kullervo, qvinnoröfvaren, den onde trottsige slafven, visar sig kall vid sin moders, sin faders och sin hustrus död, och derföre behandlar honom sången med ett hat, ett förakt, som utvisa, att denne man på det djupaste sårat folkets sedliga känsla, i det han satt sig öfver familjebandet. – Så var qvinnan föremål för en aktning, som gränsade|40| till chevaleri och hvilken den finska sången har att tacka för sina skönaste blommor. Ty det är icke blott på diktens område qvinnans värde står i så vacker dager framhållet; det röjer sig än i dag i Finnens husliga lif och i den utmärkta sedlighet, som allt intill sednaste tider rådt i förhållandet könen emellan. Som prof uppå huru högt den finska flickan sjelf skattade sitt sedliga värde har man ännu »Ridvala Helkaspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat den vackra folkfesten i Sääksmäki, deri ingen flicka får deltaga, hvars rykte lidit af minsta fläck.

95 Finnarne voro nordens skickligaste åkerbrukare, likasom de voro dess förste och likasom de än i dag äro dess idogaste. Urgammalt och eget hos dem var det nomadiserande åkerbruk man kallar svedja; i askan af den fällda skogen mognade glest sådda skördar med högt korntal. Detta bruk var ödemarkernas; det var det mest egnade sätt att tämja naturens första vildhet, men det slösade med skog och marker, hvarföre det snart blef omöjligt på slättbygderna och aftog, ju mera befolkningen tätnade, hemmanen klyfdes och allmänningarna delades. »Kytta»språk: finska är ett annat förbränningssätt, hvarigenom gräsvuxen mark och utdikade mossor göras odlingsbara. Mest råder nu treskifte i åkerbruk; nya och rationelare methoder möta hos allmogen stort misstroende. Emellertid vexer den odlade jorden med många tusende tunnland hvarje år. Den finska spanmåln är berömd för sin torrhet och sin tjenlighet till utsäde. – För trädgårdsodling blir under det hårda arbetet för dagligt bröd föga tid öfrig. Biskötseln kände Finnarne, ehuru de nu förglömt den; ofta nämnes i deras sånger biet, Mehiläinen, den vackra honungsfågeln, som skickades öfver nio haf att hämta honung till Pohjolas bröllopp. – Skogen låter Finnen af ålder vår Herre vårda, elden härja, yxan fälla och statsekonomerna sucka öfver; i det inre landet brinna mastträd på pörtenas granithärdar, groft timmer användes till minsta uthus, tjärdalarna tära ungskogen och höjderna afklädas, icke slätterna blott. – Om ängen tänker Finnen likaledes, att gräset vexer nog honom förutan. Boskapsskötseln idkades i större skala endast af Karelarne, som deraf tros hafva sitt namn.

96 Hvarje finsk man var jägare; otaliga villbråd fälldes i hans skogar, högt firar sången hans bedrifter mot björnen*)Egentl. karhuspråk: finska, men rik på smeknamn, såsom Ohtospråk: finska, plattnosen, honungstassen, den gyllene, skogens äpple, skogens herre, skogens dimma och fradga, skogens silfver och guld m. m. i oändlighet., hvars namn man med nästan helig fruktan skyr att utsäga. Nu, som fordom, uppsöker man idet sent om hösten på den första snön; bössan|44| gör sin tjenst, som fordom bågen; spjutet ger ännu stundom nådestöten, och fester firas efter segern, mindre lysande än förr, men icke mindre fröjdefulla. Finnen är den skickligaste skytt, måhända derför att han är den lugnaste; sällan förfelar lodbössan sitt mål, det må sedan gälla en skjäl på drifisen, en skygg tjäder i skogen eller – en fiendes hjerta i krig. På sina skidor upphinner han vargen och den snabbfotade elgen. Händig är han äfven i många giller, för hvilka han har en stor mängd uttryck, men sällsamt nog har han intet allmänt ord för jagt. Tidigt gjorde honom de vida kusterna och de otaliga sjöarna till fiskare. Det finns knappt ett träsk, der man ej ser »katiskanspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat den af spjälor hopsatta inhägnad, i hvilken fisken finner en ingång utan utgång; alla elfvar inbjuda laxen i patorna; nät, not och krokoriginal: nät not och krok äro ständigt i verksamhet, men mete anser Finnen som dagdrifveri. – I bergsbruk och smide var han en stor mästare; hans Ilmarinen hade ju smidt himlahvalfvet med dess sol och måne af silfver och guld, ett mästerstycke, som ingen guldsmed nuförtiden lärer åtaga sig att göra efter. En af de äldsta runor i Kalevala är den om jernets födelse. Fahlu koppargrufva säges vara upptäckt af en Finnes bock, som färgades röd, när han vältrade sig på marken. Vida berömda voro i norden finska dvergars smiden, deras förhexade svärd trängde genom det hårdaste pansar, men på deras brynjor bet intet stål. Goda bössor, säkra ur och vackert gjutgods förfärdigar nu den finske bonden mångenstädes utan lärdom. För trädslöjd har han godt handalag; sjelf slöjdar han sina redskaper under de långa vinterqvällarna. Väfnad och spånad voro tidigt kända; dikten, som förskönar allt, låter Pohjas mö sitta på »luftens loka»,konsekvensändrat/normaliserat väfvande det skönaste tyg med silfverväfsked och gyllne spole.

97 För industri i stort saknar Finnen företagsamhet, och den alltid tjenstfärdige Tysken förser än i dag hans tröja med knappar, likasom Svensken hans spis med grytor och »laukkuspråk: finska-Ryssen» hans sköna med knappnålar. Finlands handel var länge ett rof för hansestädernas vinningslystnad. Öfver Ryssland gick fordom till orienten den handelsväg, som först riktade Bjarmerne och sedan föll i Nowgorods händer. Smulor af denna handels-förtjenst föllo äfven på Finnarnes lott, och flerstädes i Gamla Finland har man funnit österländska mynt. Mellan Nowgorod och Wisby, österns och vesterns stapelorter i norden, var stark trafik, och de å Östersjön och finska viken svärmande|41| krämarflottorna besökte då ofta södra Finlands kust, der de i »Tavasternes hamn»,konsekvensändrat/normaliserat af Ryssarne kallad handelsfloden (Pojo vikenoriginal: Pojoviken?) och på andra tjenliga landningsställen mot salt, fabrikater, glitter och krigsförnödenheter*)Flere gånger ljungades från påfvestolen skarpa förbud mot denna för de kristna grannarne vådliga handel med hedningarne, men vinsten var lockande och påfvarne sågo på närmare håll samma krämareanda förleda Genuesarne att för god betalning öfverföra Turkarne till Europa. tillbytte sig Finnarnes rika pelsverk. Lätt förklaras derutaf, huru rahaspråk: finska, som egentligen betyder skinn, kommit att i finskan beteckna penningar. Sednare hämtade Tyskarne härifrån tjära och pottaska, än sednare plankor, och slutligen blef Finland Stockholms hökarebod. Vid en tilltagande konsumtion af lyxartiklar, har Finland i nyaste tider fått den äran att upprätthålla Lübecks sjunkande välstånd. Som bekant, befraktar dock utlänningen finska fartyg på alla haf och hvarannan bonde bygger fartyg vid kusten. Finnen med sitt orubbliga lugn är af natur och öfning danad till en af jordens yppersta sjömän. Men handelsgeni har icke fallit på hans lott, han är dertill mycket för långtänkt; sina fartyg förstod han fordom ej att begagna till annat än sjöröfveri och sina sköna forsar använder han nu att drifva mjölqvarnar, medan utlänningens bomullsspinnerier årligen kosta honom millioner.

98 Hafvet var stundom skådeplatsen för Finnens krigsbedrifter, men han öfverträffades der vida af Esterne. Hans krigssätt till lands var grymt endast när han, drifven till det yttersta, värjde det heligaste. Länge retad, hämnades han i vild förbittring på sina fiender både i vester och öster*)Storfurstendömet Finlands vapen är ett krönt stående lejon, omgifvet af rosor och bärande i högra framtassen ett lyftadt svärd, i den venstra en nedböjd sabel. Karelens vapen föreställer, af lätt begriplig anledning, en hand hållande ett svärd.. Ryska krönikan omtalar, att Tavasterne engång nedgjorde alla sina fångar. Man bör erinra sig, att detta skedde i en förtviflad belägenhet. Vanligen blef den fångne fienden segrarens mildt behandlade träl. De fordne Finnarne, säger Olaus Magnus i »de nordiska folkslagens historia»,konsekvensändrat/normaliserat begagnade harnesk af skjäl- eller elghudar och hjelmar|45| af som fiskfjäll öfver hvarandra fästade elg-, ren- eller oxklöfvar, jemväl af sammanflätade jerntrådar, öfverdragna med fågelskinn. Som anfallsvapen begagnade de långa i ändan jernbeslagna granstörar, hvilka medelst slungor kastades med den säkerhet och styrka, att de sällan förfelade sin man. Troligen buro de sköldar och bygde fästen af jordvallar. Kalevala omtalar pansarskjortor af jern och stålbälten. Båge, lans, stridsklubba, svärd och långa dolkar voro hos dem i bruk. Vare sig af fruktan för uppror eller för att förekomma Finnarnes ofta blodiga tvister sinsemellan, förbjödo Svenskarne på 1400-taletoriginal: 1400 talet dessa skarpa vapens bruk. Finnarne uppfunno då mot Ryssarne en egen krigskonst. De härdade i solen pikar af tallved och brukade dem som kastspjut. Några kastade midt under stridens tumult ett streck om halsen på sin fiende eller hans häst och drogo dem så med våld till sig. De hade äfven stora blodhundar, inöfvade att rusa Ryssarnes hästar mot nosen, hvarigenom dessa blefvo så skrämda, att de afkastade ryttaren. – Härdad, lugn och muskelstark, är Finnen den ypperste soldat, i synnerhet artillerist och skarpskytt. Från hans hjelteålder tecknar sången med synbar kärlek den tappre ridderlige Lemminkäinen drag. Öfning i strid har aldrig fattats honom, veklighet aldrig förlamat hans arm. Gränskrigen äro nämnda. Tyskland bäfvade för hans härskri, när den store Gustaf Adolf skickade honom att segra, der alla andra ryggat tillbaka för det halft omöjliga. Oftast uselt anförd i de fyra sednaste krig, som blodat hans land, missvårdad på allt sätt, förrådd, såsom vid Storkyro och vid Anjala, var den finske soldaten oföränderlig i med och mot, tapper, trofast och tålig. Otaliga vackra drag vitna om hans försakelser och hans mod*)De flesta af dessa drag dö bort från menniskors minne med de krigare, som upplefvat dem. Det är derföre med glädje man erfar, att Prof. Runeberg innan kort fulländat en samling af målande anekdoter från 1808 års krig..

99 Emellan Finnens seder fordom och nu råder en likhet, som jemkats af stigande bildning och välstånd, utan att af dem utplånas. Hans dagliga lif är i sina grunddrag detsamma. Nöjd med ringa kost – men gerna af stadigt slag, der han så kan hafva det – arbetar han sommartid med outtröttlig ihärdighet ända till 18 timmar i dygnet, och denna ansträngning fortfar långt in på hösten i de trakter, der man tröskar sin spanmål efterhand. Vintertid sofver han mera, jemte naturen; då tändes hans perta mest kl. 5 på morgonen och släckes om aftonen efter kl. 8. Badstun – och det finns knappt ett torp så litet, att det ej har en sådan – badstun är Finnens käraste förfriskning, hans bästa aftonnöje, hans vigtigaste läkemedel, det första och sista i alla trollkurer. Der icke bränvin och badstu hjelpa, der är det bara döden.|42| Män och qvinnor bada ofta gemensamt, utan att man deri anar något anstötligt. Den som aldrig vågat sig i den mer än afrikanska hettan af en finsk badstulave, kan ej föreställa sig, hvilken känsla af friskhet och styrka man erfar efteråt, helst om man, som bonden ofta gör, från hettan springer för ett ögonblick i en sval sjö eller en mjuk drifva och sedan strax åter i det varma. Ingen Finne kan emotstå tobakens förföriska behag; spunnen af ett lillfingers tjocklek, sönderskuren af blad (oma-kasvospråk: finska, egen vext), och doftande ur den finska snuggan af krita eller porcellin, med dess korta krökta läderskaft, förför den gamla och unga, och brukas ofta som läkemedel. Kaffepannan, för 50 år sedan en lyx i sjelfva städerna, förljufvar nu mångenstädes torparhustruns ensliga stunder, och mannen stärker om söndagarna den oskyldiga bönan med en starkare vara. I alla tider har nordbon varit stark i dryckjom, och inga nykterhetssällskaper skola förmå utrota denna passion, som här är jemnårig med kölden. »Häitä juoda»,språk: finska dricka bröllopp, är ett gammalt uttryck, och man kan lita på att det icke dracks falskt. Det är sannt att man då nöjde sig med öl, hvarförutan ingen fest kunde äga rum och som brygdes så godt, att Johan III årligen lät hämta flera fat från Finland för sitt kungliga bord. Mjödet stod i ringare anseende; ännu i slutet af 1600-taletoriginal: 1600 talet anade man väl icke, att finska åkerns must och kärna kunde förvandlas i millioner kannor bränvin. Denna landsgagneliga upptäckt lärer få tillskrifvas Gustaf III:s tid och kronobrännerierna, ehuru redan förut den medicin, man i början intog matskedtals, för större beqvämlighets skull togs ur spetsglas. Nu konsumeras af den varan mer än fosterlandsvännen med liknöjdhet kan se; städernas granskap, marknaderna, transportfärderna öka dess afsättning.

|46|

100 Att döma af den icke särdeles intagande skildring af Finnarnes drägt, som man läser hos Tacitus, skulle den så temligen liknat Robinson Crusœs, d. ä. bestått af idel djurhudar. Men utom det att den berömde Romaren synes haft Lappar i sigte, vitna de gamla runorna bestämdt, att Finnarne gått klädda i vadmal »som skogen i rimfrost». Det är derföre troligt, att om en Finne från 1200-taletoriginal: 1200 talet nu plötsligen uppträdde som han gick och stod i verlden, han ej skulle betraktas som en mera gammalmodig man, än Esten, när denne i sina knäbyxor och sin långa bruna rock begapas på gatorna af det moderna Helsingfors. Så vida har dock tidens hyfvel glattat bort det uråldriga, att någon fullständig nationaldrägt i allmännare bruk ej mera finnes. Den gamla tättåtsittande pitnilkkanspråk: finska*)När denna mössa lutade på sned åt ena örat, kunde man vara viss uppå att ägaren var vid ganska dåligt lynne. Se härom Kalevala på många ställen., – äfven patalakkispråk: finska, grytmössa, kallad – med dess 6 mångfärgade kilar, har nästan totalt försvunnit, för att lemna rum åt diverse hattar och nutidsmössor, vintertid af hundskinn, ofta runda och brämade med s. k. siberiska lamskinn. Den fordna hvita långrocken har grånat af ålderdom och behåller blott i vissa delar af Karelen och Gamla Finland sin snitt; litet förnämare är den blåa färgen. Tröjan och vesten variera, benkläderna ha nu mest funnit för godt att bli långa. Gördeln, der han brukas, måste vara så brokig som möjligt, men hans plats kring lifvet intages nu mest af ett läderbälte med messingssöljor och en eller två knifslidor. Rent nationela äro de tre persedlarna puukkospråk: finska, tälgknifven, pieksorna, de mjukaste och beqvämaste skoplagg i verlden, samt mekkospråk: finska, den välkända lärftsblusen, som pretenderar att vara hvit, fast han sällan är det. Fårskinnspelsen skyddar vintertiden både man och qvinna. Afräknar man herraktigheten i några soknar, tar sig Finnens yttre ganska enfärgadt, enkelt och allvarsamt ut. Annat är det med hans qvinnor. Kalevala är uppfylldt af beskrifningar öfver de finska skönheternas prakt. Joukahainens syster hade en stor mängd klädkistor och i den bästa funnos sex gyllne gördlar och sju blåa kjortlar. Hon bar silfversmycken i håret, blåa band kring pannan och guld på sitt änne, perlor på halsen, på bröstet ett silfverkors, på fingret en guldring. Ilmarinens Pohjabrud bar ännu dertill gyllne örhängen. Sången är icke karg, som man ser; någon afprutning tål den vid och det bör märkas att Karelaren, som diktat den, är mera svag för det lysande, än andra landsmän, äfvensom han anbringar sina prydnader mera smakfullt. Hvarochen kan likväl öfvertyga sig i landsbygderna, att det brokiga och glänsande tar Finskan på ögonen, och der hon ej har råd att bestå sig guld och perlor, få messing och glasbitar göra dess tjenst. En temligen säker måttstock på gårdens förmögenhet har man i mängden af de brokiga kjortlar m. m. som kläda väggarna i hvarje loft. Vanligen flätar Finskan sitt hår och fäster det med bjerta band. Bindmössor af siden voro för några tiotal år mycket allmänna vid högtidliga tillfällen, men lemna nu plats för en sidenduk, ofta skrikande bjert. Kort tröja af kamlott eller kattun med åtsittande lifstycke under samt hemväfd yllekjortel, randad i rödt, blått och grönt, fullända kostymen, hvilken på några orter är lika intagande, som|43| på andra smaklös. Tack vare de hos alla gårdars flickor så välkomna »Laukkuspråk: finska -original: Ryssarna» och köpmännen, som slumpa åt dem sitt Lübska kram, grannlåt tryter icke engång der barken blandas i brödet, och anblicken af den, en söndag sommartid, från landskyrkan återvändande menniskoskaran är genom sin brokighet för en resande den angenämaste diversion.

101 Seder och bruk förändras med tiderna, lekar och högtider byta form; mycket, som fordom var allmänt, träffas nu slumpvis borta i gömda skogsbygder, och det mesta, som åt det hållet kan kallas finsk egenhet, skall lämpligare föras under landskapernas rubriker. Bland de vanor, som äro på engång uråldriga och ännu mycket i bruk, är seden att fria genom talman. Högt prisas hans anseende i 15:de runan af Kalevala; hans fina gördel, väfd af solens och månens döttrar, hans blåa vadmalsrock, hans flätade skägg, hans gyllne lockar, hans guldprydda mössa, allt förherrligas hos honom, som »visar vägen åt byns sällhet». Lika präktig beskrifves brudtärnan; sången i sin oskuld liknar hennes hufvudbonad vid en spets af molnet och hennes nätta skor vid gässen på en vattenruska. Vid brölloppet bör nu, som förr, undfägnaden vara öfverflödig; dans är en nyare uppfinningoriginal: uppfinnig. Finnen, lik andra flegmatiska naturer, går merändels till öfvermått, när|47| han faller ur de vanliga hakarna och slår sig lös åt något håll. Han och hans flickor dansa derföre omåttligt, när de engång börja; i flera dygn fortfara gästabuden. – De döda jordades fordom, troligen med samma bruk som hos Esterne. Kalevala säger blott, att den döda »lades i mullen». Utan särdeles pomp ske nu begrafningarna; granriset spelar dervid sin betydelsefulla roll att med skogens friska doft dölja närvaron af det förskräckliga. Karlarnas sorgdrägt är densama som helgdagsdrägten, grått eller blått vadmal; qvinnorna bära svart bombasin och hvita kambricksdukar. – Julen har sina halmtäckta golf, sina lekar, sina välfägnader, sin kappåkning om julmorgonen och sin vackra sed att utsätta åt sparfvarna en otröskad halmkärfve. Fet-tisdagen har sin fläskmat, kälk- och skidåkning, för att få långt lin. Midsommardagen har öfverallt sina sirligt prydda majstänger, sina konstgjorda löfsalar, och natten förut lysa i hela södra och medlersta Finland från hvarje kulle, hvarje liten bergsklack vidt omkring i bygderna otaliga eldar, kokkor kallade, en den vackraste syn i den stilla ljusa natten med dess späda sommargrönska. Allhelgonadagen (Kekrispråk: finska) är i östra Finland en stor högtid, hvarom på sitt ställe närmare, likasom äfven om landets brukliga lekar.

102 All naturreligion leder sin upprinnelse af fruktan. Åskans majestätiska dån, anblicken af himlens ljungeldar, dem ingen kan undvika, leder så naturligt till tanken på menniskans litenhet och högre väsendens tillvaro, mäktigare än hon, att äfven den finske Jumalasspråk: finska, Guds, namn utan allt tvifvel uppkommit af ordet jumauksetspråk: finska, som betyder åskdunder. Deraf att Jumalasspråk: finska namn återfinnes hos alla folk af finsk stam, har man velat sluta, att Finnarne före stammens sönderfallande ägt om tillvaron af en enda Gud en föreställning, som sedan gått förlorad*)Denna mening hyser Lönnrot (H:fors Morgonbl. 1834 N:o 60) och jemväl Cajan (Suomen Historia sid. 56), hvaremot Rein (Suomi 1844 s. 236 ff.) utreder, att begreppet om en allmän skapare, Luojaspråk: finska, icke hunnit hos de hedniske Finnarne utveckla sig.; visst är att denna föreställning, om den funnits, var ganska sinnlig. Finnens Jumalaspråk: finska var ett okändt, ett osynligt väsende, som lefde i molnen och derifrån lät sina åskor dundra, sina blixtar ljunga samt årstider och väderlek omskifta i verlden. Himlen (taivasspråk: finska, af det nu försvunna primitivet taispråk: finska, förmå) var i hans tanke en vidlyftig byggnadoriginal: bygnad med ett (stundom 6 till 9) kopparlock eller tak, på hvilket Gud uppsteg för att hvila om nätterna, när solen (ursprungl. päiväspråk: finska af pääspråk: finska, hufvud, således Guds hufvud) nedgått. Nattens mörker uppkom då derigenom att locket var tillslutet, som på en kista, hvarigenom Gud (solen) kom att blifva utanföre. Undertiden hade Gud nedstigit utför randen af locket, hvarföre, då locket om morgonen öppnades, solen åter befann sig på sin uppgångspunkt.

103 Men Finnen var en grundlig man, han nöjde sig ej att betrakta verlden blott, han ville känna dess upphof. Om detta hade han tvenne skilda myther. Den ena, på engång mera barnslig och storartad, låter Wäinämöinen dana verlden af ett ägg (se sid. 23)*)Såsom curiosum kan anmärkas, att denna myth i största skala genomför den i physiologin nu så berömda cell-läran och omne vivum ex ovospråk: latin., men låter tillika Lappen, Wäinölä, Kalevala, hafvet, örnen, jernet, trädet, bågen och pilarna m. m. exsistera före skapelsen, hvarföre idén om verldsägget anses lånad utifrån. Mera genuin är den myth, som låter naturens döttrar (luonnon tytötspråk: finska, luonottaretspråk: finska, äfven einetten emätspråk: finska, grundämnenas mödrar) vara upphof till verlden och dess företeelser, en föreställning, som återkommer spridd på otaliga ställen i Ka|44|levala, öfverallt der qvinliga gudaväsenden nämnas, utan att någonstädes finnas sammanhållen. Grundämnena, en formlös massa, lik fornverldens chaos, voro då ursprungligen till och derur framträdde de med skaparekraft begåfvade andarne, hvilka gåfvo allting sitt upphof. Man finner, att i denna åsigt ligga spillrorna af en sönderbrusten verld och en lika sönderbrusten Gud. Båda hade fallit åtskils i otaliga stycken, verlden i företeelser, som hvardera hade sin syntyspråk: finska, sin sjelfständiga upprinnelse; Gud i en mängd väsenden, hvilka vid första påseendet kunde tagas för Guds medhjelpare blott, men i sjelfva verket framstå som personifierade naturkrafter, af hvilka det väsende, som står på engång i och öfver naturen, alldeles bortskymmes. I Jumalasspråk: finska ställe – som nu från ett nomen propriumspråk: latin blef ett blott apellativumspråk: latin – trädde då Ukko, åskans och molnens styresman, en degraderad Gud, och jemte honom en hel skara andra gudar och skyddsandar (haltiatspråk: finska), såsom Tapio, skogsguden, Ahti, sjöguden, Kekri, boskapens vårdare, åkergu|48|darne Wirokannas, Egres, Pellonpekka m. fl., Lempo och Hiisi, onda väsenden, Tuoni, döden, Kalma, grafbeherrskaren (egentl. liklukt), Mielikki, den blida, menniskovänliga, Sukkamieli, kärlekens gudinna, m. fl.; vidare en stor mängd tomtar och gastar, såsom Kratti, skrattaren, Hirmu, fasan, Leikkiö, gräsrådaren och barnabusen, Pakkanen, kölden, Kuippana, skogsrået, Painaja, maran, Menningäisetspråk: finska, Kuumeetspråk: finska, Kapeetspråk: finska, små gastar, som uppåto månen och hade annat ofog för sig, m. fl. samt slutligen Luonnottaretspråk: finska, naturkrafterna, till hvilka man, utom jernets mödrar, tör räkna hela den qvinliga skaran af Päivätär, soljungfrun, Kuuttaretspråk: finska, månjungfrurna, Otavatar, karlavagnens och Tuulettaretspråk: finska, vindens mör, Suvettaretspråk: finska, sommarns döttrar, Etelätteretspråk: finska, söderns mör, We’en emäntä, vattnets värdinna, Kivuttaretspråk: finska, plågojungfrurna, Tapiotar, skogens, Kangatar, sandmons, Hongataroriginal: Hongater, furans och Lempetar värmens gudamör, Syöjättäretspråk: finska, frosserskorna, Tuonettaretspråk: finska, dödsjungfrurna m. fl. Dessa väsenden*)Det är egentligen ur den karelska sagan man hämtat kunskapen om Finnarnes gudalära. Emellertid synas Tavasterne dyrkat till en del olika gudar. Turrisas eller Turri, krigsguden, som anropades om seger i fält och hvilken man ännu i förra seklet trodde spöka för krig och slå trumma i luften, stod hos dem i största anseende. Denne Turrisas är äfven derföre högst märkvärdig, att han, enligt all sannolikhet, är densamme som Skandinavernes Thor och icke lånad från dessa, utan tvärtom en ursprungligen finsk gud, hvilken genom de i Sverige bosatte Finnarne inkommit i den skandinaviska gudaläran, der man länge synes anat hans främmande börd. – Piru och Perkele, hvarmed Finnen nu betecknar djefvulen, voro troligen gamle gudar. Piru kom sig till sin vanryktade värdighet i nyare tider derföre att han troddes vara smed, en man som hade mycket att skaffa med eld och derjemte är tillräckligt svart. hade ännu icke i folkets föreställning vuxit till personliga gudar; de voro ofria och bundna, hvarochen vid sitt naturföremål. Tapio trädde aldrig fram ur skogen, aldrig kammade Wellamos hafsjungfrur sitt långa hår uppå det torra. Hvarhelst derföre en af mythens under omstrålad gestalt framträder som sjelfständigt handlande, obunden af ett naturföremål, der vill ej sagan erkänna i honom en gud, hans makt som menniska må sedan vara aldrig så gudalik. Icke Louhi, som dock stängde solen i berget, icke Lemminkäinen, som utförde de yppersta värf, icke ens Wäinämöinen och Ilmarinen, som voro tillstädes vid verldens byggnadoriginal: bygnad, intaga rangen af finska gudar; och likväl förherrligas af folktron deras vishet och makt såsom jemnlik sjelfva gudarnes.

104 Denna gudalika makt förlänade trollvisdomen, magin.

105 När gudomen sålunda sönderfallit i dessa oräkneliga naturväsenden (haltiatspråk: finska), hvilkas makt, ehuru ofta anropad, icke sträckte sig öfver området af de föremål, vid hvilka de bundos, reste sig i Finnens bröst den stolta menniskoanden och sökte att kufva verlden genom Ordet, all vishets källa. Men Ordet var Tinget sjelft, som det betecknade; det var derföre gudomligt och kunde icke af menniskan uttänkas, utan måste läras af fäderne, som åter lärt det af gudarne. Vis och mäktig var endast den, som kände mäktiga ord; med deras tillhjelp kunde den vise 1) skapa eller, hvad som går på ett ut, förvandla föremål – han behöfde dertill endast utsäga föremålet – och 2) besvärja det onda i och utom honom. Men skapareförmågan, som utgör den högre sidan af finska trollkonsten och likasom kräfde för hvarje fall en guda-inverkan, återfinnes blott i den äldsta dikten och äfven der icke alltid ren. Redan Wäinämöinen behöfver furutimmer för att »foga sin båt med sång» och ett stycke fnöske för att skapa en holme i hafvet. Gudamakten i Ordet är redan grumlad, när besvärjelsen börjar utgöra trolldomens kärna och hufvudsak, sådan den bibehållit sig intill nyaste tid.

|45|

106 Det onda var i Finnens ögon icke ett begrepp, utan ett lefvande organiskt väsende i tjenst hos mörka makter, hvilkas lömska illbragder det utförde, såsom ett legohjon fullgör sin husbondes uppdrag. Genom att utsäga dess ursprung (synty) och sålunda blotta dess afskyvärda gestalt, blir trollkarlen (tietäjäspråk: finska, vetaren, loihtiaspråk: finska, skaparen, lumojaspråk: finska, tjusaren m. m.) det onda öfvermäktig och befaller det derpå i trollsångens sednare del (sanatspråk: finska) med stränga ord att aflägsna sig och icke förgäfves spjerna mot ett så mäktigt väsende, som han är. Derunder har nu hans harm öfver att menniskan i all sin storhet skall vara utsatt för det ondas lömska anfall bragt trollkarlen utom sig, och han faller i denna märkvärdiga magnetiska dvala, hvilken förekommer hos flera vilda folkslag och af Finnen kallas olla haltioissaanspråk: finska, vara hos sin skyddsande, äfven kuollaspråk: finska, bortdö. Ej eld, ej jern, ej våld förmå på honom|49| göra intryck då; hans själ tros vara flydd till aflägsna orter, för att taga kunskap om hemliga ting, och från de förvridna läpparna ljuda obegripliga ord. De gamla runorna, i hvilka trolldomen alltid framträder med gudamajestät, omtala icke detta sinnliga medel, men desto allmännare blef det sedan, och man försatte sig deri genom konstigt stegrad enthusiasm.

107 Finska trolldomens egenhet att framställa menniskans öfvermakt öfver onda väsenden gjorde den tidigt till läkarekonst, och dervid har den för det mesta stadnat. Någongång äflas illasinnade att trolla sjukdom på sina ovänner; hvarföre skulle man ej kunna frammana samma väsende, som man tror sig kunna med ord förjaga? Stulna sakers tillrättaskaffande bedrifves ock af kunnige loihtiatspråk: finska, lycka trollas öfver åker och ladugård, spådom idkas på fullt allvar i bränvin eller kaffe; men mesta både vinst och heder ger sjukdomars besvärjande. Konsten öfvas af man och qvinna, samt hålles hemlig och går inom vissa familjer i arf. Bortläras trollrunorna åt andra, så utelemnar man obemärkt tre ord, då hela runans kraft blir på den främmande handen ingen. Först måste noga utredas, huruvida det onda är jumalan tautispråk: finska, oma tautispråk: finska, en egen af högre makter utsänd krämpa, eller panenta tautispråk: finska, en genom ovänners stämplingar påsatt sjukdom. I förra fallet är all mensklig konst förgäfves. En panenta tautispråk: finska deremot besvärjes medelst luwutspråk: finska, läsningarna, hvilkas hufvuddelar syntyspråk: finska och sanatspråk: finska nämndes. Vid smärtsama sjukdomar läsas kipusanatspråk: finska, smärteorden, medelst hvilka plågorna förvisasoriginal: förvisades till Kipuvuori, smärtornas berg; ty »stenen gråter ej för smärta, berget klagar ej i plågor», säger sångaren medlidsamt. Stundom tilläggas alkusanatspråk: finska, begynnelseord, och i högsta nödfall hätä-sanatspråk: finska, nödorden, hvilka under mystiska tillredelser, med vild hänryckning och hotande åtbörder utsagda, måste vara af en skakande effekt. Lönnrot meddelar af dem en så lydande öfversättning: »fasta borgar med deras borggårdar rördes fordom, sjöarna skakades och kopparbergen skälfde, när Guds stund nalkades, Herrens timma var förhanden. Skall du, opåkallade, icke röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden att den opåkallade gästen rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga och tvinga den stygga oförskämda rackan, att upphöra med sitt bitande och gnagande och med allt slags plågande».konsekvensändrat/normaliserat

108 Efter dessa väldiga hotelser följa böner i mildare ton. Mehiläinen (biet) bedes att flyga öfver nio haf och hämta läkemedel åt den sjuka. Gamle Wäinämöinen, »lilla mor»konsekvensändrat/normaliserat jungfru Maria, Luonnotar, Päivätär, Louhi och andra anropas om hjelp. Kurmethoden är för resten olika. Mest föres den sjuke under nattens mörker i eldad badstu. Ljudlös öppnas dörren på smorda gångjern; tak, väggar, lafve och golf äro sorgfälligt sopade med qvast af qvistar från en namnlös äng; i golfvet är en pil stucken. Öfver vattnet, badet, qvasten m. m. läsas egna ord; derpå utforskas med yttersta noggrannhet det ondas ursprung, som, i brist på närmare detalj, sökes i alla fyra elementerna. Vill t. ex. loihtiaspråk: finska bota ett brännsår, så är det ej nog att han vet elden hafva förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta hvarifrån och huru den första eld uppkommit. Har någon skurit sig med eggjern, så måste loihtia veta det allraförsta jernets ursprung. Likaså alla skadedjur, björn, varg, geting o. s. v., och icke allenast deras ursprung, utan ock deras boningsort, egenskaper, utseende, förrättningar m. m. Stundom måste man på kyrkogårdar eller inne i kyrkan nattetid rådfråga andarne om krämpans synty. Var detta nu tillfyllest utredt, så besvors sjukdomen att begifva sig bort till den yttersta nordens bottenlösa kärr; ville han dervid färdas till häst, så kunde han rida på Hiisis röda vallack med jernhofvar och flammande mahn, och vägrade han att förfoga sig, så hotade man att klaga för hans föräldrar. Stundom dryftas de fyra elementerna i ett såll öfver den sjuka, som ligger på badstugolfvet. Olika sjukdomar kureras olika: utslag t. ex. genom att skära tre små torfvor ur marken, läsa öfver dem, trycka dem på det sjuka stället och,|46| efter diverse spottande, med venstra hälen åter fasttrycka dem på sina ställen i jorden. Somlige loihtiatspråk: finska låta patienten simma i en ström, som flyter mot norden eller dricka derur samt bortskaffa kärlet öfver venstra axeln. Andra låta honom midsommarnatten vältra sig i daggen på en kyrkogård eller tidigt om morgonen gå tre eller nio gånger mot solen kring en kyrka.|50| Andra andas på det sjuka stället, andra åter bestryka det under läsning med tumändan o. s. v. Äfven yttre läkemedel använda loihtiat ej sällan med framgång och stundom företaga de sin kur ehuru den sjuke vistas på en annan ort, endast de äga något af hans kläder eller öfriga persedlar.

109 Hvad tidens högdragna upplysning kallar vidskepelse, skrock, är någonting sednare och ringare, än den gamla mäktiga magin, och har uppkommit, sedan kristendomen tillintetgjort hedendomens tro, utan att ännu tillfyllest hafva utrotat rädslan för det grafmörker, som ständigt hotar att uppsvälja menniskans korta lefnadsdag. Så sönderföll äfven den finska trollvisheten under tidernas lopp i en mängd små vidskepelser, hvilka allt ännu gå och gälla öfverallt i bygderna, dock i de inre mera. Gossen, som kastar i källan en kopparslant eller en nål, husmodren, som ännu stundom läser sina ord vid boskapens första utsläppande om våren, tänka säkerligen icke uppå, att denna gåfva, dessa ord i forntiden voro offer och bön, således en gudadyrkan. Ingenting är också erbarmligare, än det i finska kustnejderna gängse skrocket. Men äfven för den mörkare, den mäktigare trollvisheten skall Finnen, oaktadt all inpluggad upplysning, sannolikt alltid behålla en afgjord böjelse; att fullt utrota denna, vore måhända att förändra nationalkarakteren, och hellre än detta, må man nöja sig att reglera, göra oskadligt hvad man ej förmår till fullo undertrycka.

110 Alla folkslag älska i mer eller mindre grad musikens välljud, sångens behag och diktens målningar, det heliga språk, på hvilket menniskohjertat uttalar sin smärta och sin fröjd bättre än i de ord, dem förståndet danar för det dagliga lifvets behofver. Den olikhet ligger likväl i folkens lynnen, att några företrädesvis älska välljudet i sången, det egentligen musikaliska, medan andra mera dragas till det sinnrika i sjelfva dikten, uttryckt i diktens ord. Finnen älskar sången så högt som något annat folk, men han hör till de sednare lynnena, till dem, som gifva orden företrädet framför musiken. Hans sånger, i synnerhet de äldre, utmärka sig genom en förvånande rikedom på snillrika tankar, behagfulla vändningar och de finaste, ljufvaste nyanseringar af sorg, glädje och alla menskliga känslor, men ock genom en lika förvånande fattigdom på egentlig melodi. Den gamla i tvenne strofer delade runomelodin är bekant för sin ytterliga enkelhet; tagen i g moll, går den icke öfver d och icke under fiss, och rör sig alltså på ett område af 5 ½ toner, motsvarande tonomfånget af den femsträngade kantele. De spridda, stundom ganska sköna och innerliga inhemska melodier, man nu hör sjungas af folket, datera sig från en sednare tid, och äfven i dem upptäcker man, vid jemförelsen med svenska och andra folkmelodier, en intagande enkelhet, så att säga en oskuld i sjelfva välljudet, hvilken går till hjertat. Runeberg har anmärkt den fint nyanserade olikheten mellan melodier, som födas på kustbebyggarens läppar och likasom inandas hafvets raskare brus, samt de, hvilka förljufva skogarnas enslighet och uppstå likasom ur naturens eget hjerta på spegelstranden af en furukransad insjövik. I sjelfva verket kan genljudet af skogens enformiga stilla ljus i de finska melodierna icke misskännas, och det är först på kusterna en större mångfald i toner, förenad med större ytlighet i uppfattningen, låtit höra sig i sednare tider.

111 Ser man åter på det som i den finska sången är hufvudsak, på orden, så finner man, jemte spår till dramatiska framställningar*)Sådana äro flera brölloppssånger, delar af 28:de runan i Kalevala samt några nyare försök., fyra arter af dikten i Finland. Äldst är måhända loihto-runospråk: finska, trollsången, hvars karakter nyss ofvanför skildrades. Laulu-runospråk: finska, visan, den lyriska sången, och kertoma-runospråk: finska, den episka, gå troligen lika högt upp i forntiden*)Lönnrot (i det förträffligt skrifna företalet till Kanteletar) anser visan äldst och trollsången yngre; sina skäl har han icke uttalat. Det synes likväl, som skulle den finska magin hänvisa på en tid, som föregår den i runorna tvefaldt besjungna uppfinningen af Kantele., men i nyare tider exsisterar den sednare nästan endast som tradition, då deremot den förra evigt skall blifva ett uttryck för hjertats saknad och hopp. Virsi-runospråk: finska, den didaktiska poesin, har först i en nyare period söndrat sig från de båda nästföregående, i hvilka den fordom såsom beståndsdel ingick. Dess prosaiska form, som också är den lämpligare för en framställning, der förståndet är det herrskande, återfinnes i de öfverallt i det inre Finland högst talrika sana-laskutspråk: finska, ordspråken,|51| hvarmed Finnen ofta på det mest träf|47|fande och sinnrika sätt kryddar sitt dagliga tal och af hvilka Lönnrot, som bekant är, samlat tusendetal.

112 Det gamla sättet att sjunga runor skildrar Lönnrot på följande vis: »Äro runosångarne tvenne, såsom vid högtidligare runosång erfordras, så sitta de emot, eller ock bredvid hvarandra, fatta hvarandra i händerna och begynna sången. Kroppen är under sjungandet i en hit och dit vaggande rörelse, så att det tyckes, som droge den ena den andra vexelvis till sig. Den ena sjunger då först ensam en runovers, under hvars sista takt den andra infaller, och för andra gången upprepar hela versen – och så går det framåt. Detta upprepande lemnar då den förre god tid att besinna sig på fortsättningen.» Det är i det finska Karelen, hvarest man ännu har tillfälle att se detta gamla bruk, likasom öfverhufvud de flesta äldre sånger der anträffas, särdeles i socknarna Lieksa (Pielisjärvi)rättelse i originalet, Ilomants, Kidesoriginal: Kiides, Tohmajärvi, Sordavala, Jaakimvaara och Kurkijoki (Kronoborg)rättelse i originalet.

113 Kalevala – och såmedelst hela den episka diktarten i Finland – anses af Runeberg »jemförlig såsom i ton och hållning, så äfven i omfång och värde, med den grekiska konstens båda skönaste mästerstycken (Iliaden och Odyssén). Alla de företräden dessa äga i framställningens lugna och storartade gång, i bildernas uthållna och säkra syftning, äger den finska runan äfven*)Omdömet gäller närmast 11:te runan i Kalevala., och öfverträffar dem kanhända, om det fulländade kan öfverträffas, i naturmålningens höghet och enkla ståt».konsekvensändrat/normaliserat – Så rent episk, som hos Homerus, är väl icke Kalevala tonfärg; äfven der skimrar igenom berättelsen ständiga drag af det lyriska vemod, som är den nordiska dikten, liksom den nordiska naturen, i allmänhet eget. Huru för öfrigt de olika nyanserna af Finnens kontemplativa lynne, hans krigiska mod, hans tekniska färdighet, afspegla sig i Kalevalas hjeltar, är förut nämndt.

114 Det finns en saga, som låter en sångens vän gå till en berömd skaldinna och bedja henne lära honom sjunga. Men hon svarar: det kan jag icke. Gå ensam i ödemarken och göm en sorg i ditt hjerta, så skall sången sjelfmant stiga på dina läppar. – Och så är det. I den finska visan, säger Lönnrot, »är ränningen nästan öfverallt spunnen af sorger, om än inslaget varierar. Flera sånger kunna förliknas vid en molnig höstdag, på hvilken solen sällan glimmar fram. Ensamhet och vemod äro deras genomgående ämne».konsekvensändrat/normaliserat Långt skilda från hvarandra genom skog och ödemarker, togo den finska ynglingen och flickan i sitt sinne hela naturen till sällskap, tilldelande äfven de ringaste ting anda och lif, lynne och språk. Så uppstå sånger af en rörande ljufhet och den största enkelhet. Sjelfva mythen, som låter den första af gäddben fogade harpan gå förlorad i hafvet, bildar den andra vida skönare af en klagande björk och dess strängar af en längtande jungfrus lockar. Andra sånger finnas likväl af en gladare färg, ett tillochmed skämtsamt tycke, och dertill bidrager en ganska afgjord egenhet i det finska lynnet: böjelsen för satir, för ironi. Måhända har åtlöjet, begabbelsen, i intet språk i verlden mera träffande uttryck, mera uddiga ord, än i det finska. Också har Finnen, både i det dagliga talet och i sången, en särdeles fyndighet att gissla dårskapen och lasten, men denna satir mildras på ett vackert sätt af en godsinthet, som skyggar vid att vända till löje det goda eller det endast svaga.

115 Tvenne egenheter äro för öfrigt för den finska sången utmärkande. Den ena, alliterationen eller bokstafsrimmet, består deri att orden i samma vers börjas icke blott med samma konsonant, såsom i den fornsvenska poesin, utan oftast äfven med samma nästföljande vokal. Slutrimmet är i finskan nytt, ehuru ganska användbart och för örat behagligt äfven der. Den andra egenheten är paralellismen eller meningsrimmet, ett österländskt uttryckssätt, som består deri, att den efterföljande versen med förändrade ord omsäger och förstärker den föregående.

116 Fordom ljöd sångernas vackra lek öfver hela Suomilandet, men huru den nu för det mesta dragit sig undan till de inre och östliga bygderna, är redan nämndt. Barnen hafva der ännu sina sånger, de unga ogifta sina, de gifta sina, och äfven de gamla. Men deri stämma de bäste sångare öfverens, att de i sin barndom hört sina fäder sjunga långt flera och bättre sånger, än de nu kunna. Det var i sanning hög tid, att män med kärleksfullt sinne dessa sednaste årtionden företogo sig att samla hvad af det|52| dyrbara gamla ännu fanns i behåll, innan det för evigt dog ut från menniskors minne, och om någonsin finska folket kommer att uppresa en ärestod, blir det för dem, som sålunda räddat åt det dess forntid. Det vore likväl förhastadt, att derföre anse sångens gudagnista numera utslocknad i Suomispråk: finska. Hvarje tid talar sitt tungomål; sin sång sjunger hvarje. Den fordna dikten har lefvat ut och nya skott äro i vexande. Att detta nya ännu är jemförelsevis lösligt, omoget och af mindre värde, berättigar ej till misströstan om ett bättre. Tvärtom vittna|48| spridda förebud, att den eviga anden, i detta liksom i andra hänseenden, mäktigt lefver och arbetar inom Finnens bröst. Och låtom oss hoppas att han en dag skall finna värdiga uttryck äfven för denna tidens lif och åskådningar!

117 Finnens själsanlag gå åt djupet. Den lugna betraktande blicken öfver verlden, den är hans. Af allt vetande älskar han mest det som erbjuder det rikaste fält för eftertanken. Religionens läror – de enda han inhämtat alltintill nyaste tid – äro ständiga föremål för hans betraktelser, och af de vetenskaper, om hvilka han någongång fått en aning, synes han gifva de historiska och mathematiska företrädet. Icke sällan förleder honom det betraktande lynnet till spetsfundigheter, medan han tillika derigenom, när det gäller praktiska företag, blir en långtänkt vidhängare af gammal slentrian. Ett det vanligaste och löjligaste bevis på Finnens långtänkthet finner man i hans sed att helsa på en resande en stund efter det denne hunnit honom väl förbi. Framställes för honom en brådskande sak, så må man framför allt icke vänta flinka beslut. Först föres handen bakom örat på gammalt lofligt vis i diverse repriser, derpå funderas en stund, måhända stoppas derunder i godt mak den korta pipsnuggan, och derpå skrides i lugn tågordning till verket. Länge kan ock Finnen utan knot fördraga förolämpningen, liksom han fördrager mödan, men engång drifven till vrede, är han barsk i hämd. Hvem erinrar sig ej härvid anekdoten om den engelske boxaren, som utmanade den finske matrosen? En god stund fördrog denne med största kallblodighet boxarens stötar, men slutligen tyckte han skämtet gå för långt, spottade i näfven och gaf Engelsmannen en örfil så på fullt allvar, att denne damp utan sans till marken. – I botten af den finska flegman ligga emellertid, jemte den beryktade envisheten, så mycken ärlighet, trohjertenhet och seg kraft, att dessa egenskaper förvärfva Finnen allas aktning, som känna honom närmare. Härdighet, tålighet, försakelse och alla de goda sidor, som äro passiva lynnen egna, träffas hos Finnen i hög grad, och sjelfva den slutna utsida, han vanligen visar en främling vid första bekantskapen, försvinner vid ett längre umgänge och lemnar rum för gästfrihet och vänfast öppenhet.

118 Sådan är Finnen, och man kan väl säga, att hans öden gjort honom sådan. Kanske var också han fordom – under en mildare sol, uppvuxen bland rikare skördar – ett lifligt, ett företagsamt, ett gladt folk, med alla de företräden och lyten, som utmärka södern. Årtusendens fortfarande landsflykt i nordens ödemarker har hos honom utbildat lynnets slutenhet och flegmatiska lugn, viljans sega kraft och betraktelsens inåtvända sinnrika allvar. Främlingars öfvermakt som beröfvade honom land och oberoende, väckte i hans sånger den begabbande Satyren – den kufvades vanliga hämd mot eröfraren – men Svenskarnes mildare välde gaf icke Finnens satir den bittra och hatfulla skärpa, som det tyska förtrycket ingaf Esterne. I grannskapet af den eviga snön, i menniskotoma skogar, på ensliga sjöars stränder, der ler man sällan och sällan sjunger man der de glädtiga visor om lifvets lust. Men älska kan man, arbeta, försaka, lida der, och i dessa ord har man utsagt finska folkets själ, på samma gång som man utsagt dess öden under en lång rad af århundraden.

119 Å andra sidan kan man med lika skäl säga, att finska folket gjort sina öden sjelf. Det är anmärkt, att Finnenoriginal: Finnen, ej är något politiskt folk. I hans lynne ligger så mycken kärlek till lugn och hvila, så mycken oförargelig långsamhet och just derföre så mycken undfallenhet för ett öfverraskande våld, att han derföre lättare än någon fallit offer för våglystne främlingars plötsliga angrepp. Orubbligt tapper, som han är, i försvaret af sin torfva, har motviljan att sjelf spela den angripandes roll städse kommit honom att låta fienden vexa honom öfver hufvudet. Så har han jagats från land till land, och der han slutligen, – tack vare skogars och klippors förmur – behöll sitt land, förlorade han dock större delen af dess kuster. Men så lätt som man tog hans land,|53| tog man icke hans inre verld ifrån honom. Här streds icke med öfverraskning, utan kristendomens, svenskhetens kamp mot det ursprungliga finska varade ett halft årtusende igenom, och ingenting, om icke Judarnes exempel, kan jemföras med den sega motståndskraft, hvarmed Finnen här steg för steg försvarade sitt oberoende. I denna långa strid – ty som en fortgående på engång kroppslig och andelig strid måste man betrakta hela svenska väldets tid från 1157 till 1809 – har Finnen mognadt till hvad han är och, tagen ur inre synpunkter, måste kampen erbjuda ett rikt, ett näraliggande intresse. Någon genomförd tafla deraf kan här ej uppritas. Men så mycket är klart, att en tafla af finska folket just derföre komme att blifva half, om man ej till det egentligt finska lade äfven en teckning af Svenskarne i Finland, och denna teckning måste derjemte, oberoende af tecknaren, innefatta hufvuddragen af hvad man varit van att kalla den finska historien.

|49|

Svenskarne i Finland.

120 Finnarnes äldsta beröring med Svenskarne går långt bortom sagors och minnens tid upp i den gråa fornåldern. När sagan får en tunga i Skandinavien, vet hon redan omtala ett mot gudarne fiendteligt slägte: Jättar, Jotar, Thursar, Troll och illistige dvergar i bergens djup. Mythen smickrar dem ej i sina målningar: än vilde och grymme resar, än fule och vederstygglige missfoster, bäfva de för dagen, af hvars första strålar de förvandlas till sten. Klädde i råa djurhudar, bo de i hålor och klyftor, derifrån de nattetid utgå på ströftåg, för att röfva menniskor och boskap samt bedrifva alla midnattens lömska verk. Både till gestalt och sinnelag framstå de såsom gudafolkets, Asarnes, skarpaste motsats, och blott en enda egenskap synes hos dem värd sagans loford: deras orubbliga ordhållighet. Mellan dem och gudarne är evig fiendskap: Thor tågar mot dem i härnad och hvar gång åskan rullar i skyn, hör man dånet af gudens vagn, när han förföljer trollens ätt och med sin hammare krossar bergens vidunder.

121 Mycket talar för den åsigt, att sagan med dessa Jotar och Jättar m. m. förstått än Finnar, än Lappar, och att Finnarnes första beröring med Svenskarne derföre var den äldre bebyggarens kamp mot nykomlingen. Det mesta af Skandinaviens nordliga hälft besutto fordom finska ätter; de undanträngdes, men de värjde sig, i det de veko, med svaghetens vapen mot styrkan: list, försåt, öfverrumplingar. Deraf alstrades i Svenskens sinne mot dem ett hat, en afsky, som ökades af föreställningen om deras nära förbund med afgrundens makter. Sagorna öfverflöda af prof på den fasa, den förbittring Finnarnes trolldom och list ingåfvo Svenskarne. Fruktan förenade sig med hatet: Finnarne, så trodde man, förföljde med aldrig hvilande ondska Skandinaverne, och mången af forntidens utmärktaste män, Vanland, Agne, Håkan Adalstens Fostre, den ridderlige Olof Tryggwason, Olof den helige och andre ansågos hafva Finnarne och deras trollkonster att tacka för sin undergång. Trollqvinnornas drottning, den förfärliga Huld, hvilken genom sina förbannelser bredde ofärd öfver Ynglingaätten, framstår som en hotande skräckbild från den finska norden. Genom sitt herravälde öfver naturen och dess hemliga makter förstodo Finnarne att i striden ersätta hvad som brast dem i styrka och tapperhet. Deras svärd voro vida berömda för sin oemotståndlighet, deras pilar, hvilka afskjutna återkommo på bågsträngen, deras förtrollade renskinnsbrynjor, på hvilka inga vapen beto, gjorde dem i hög grad fruktansvärda, och den Svensk, som med list eller tapperhet kunde förskaffa sig något af dessa vapen, inlade dermed stor ära. Så omtalas en finsk krigare Sviphald, hvilken bistod konungarne Harald och Erland af Norige mot svenske konungen Hogne. Snart nedhögg Hogne i striden Sviphalds häst, men Finnen led dervid ingen skada, utan for ned i jorden, hvarefter Hogne tappert inbröt i fiendens leder och fällde allt som stod i hans väg, tills ett lejon rusade upp ur jorden och med ett slag af sin svans fällde till marken Hognes häst. Hogne kastades af, men reste sig och rusade med draget svärd på lejonet, som sprutade mot honom eld och etter. Maktlös halkade klingan mot djurets förtrollade bog; då bortkastade Hogne svärdet, sprang lejonet på lifvet och fällde det ändtligen efter två timmars förfärligt brottande. Då först, säger sagan, fanns Finnen Sviphald hafva uppgifvit andan. – Andre finske stridsmän, Frodel och Falur, Falur och Floke, omtalas likaså|54| som gräslige trollkarlar. Än voro de i luften, än på marken, än under jorden, och utsände från hvarje tå och finger pilar, hvilka alla träffade sin man, och det uppstod en så hård strid, att jorden skälfde likasom hade den hängt på trådar, och spjut, glafvar, stenar och pilar flögo så tätt, att man för deras skull ej kunde se himmelen. Floke förvandlade sig till en eldsprutande drake, men föll dock i striden, hvaröfver Falur blef så uppbragt, att han förbytte sig till en hvalfisk, slog i denna gestalt tolf män till marken, nedsväljde fem i sitt brinnande gap och uppkastade femton i luften med den styrka, att alla deras ben sönderbrötos och de genast nedföllo döde.

122 Denna vidt beryktade trollkunnighet, jemte Finnarnes snabba skidlöpning och utomordentliga skicklighet i bågskjutning, ingaf Svensken, med all hans afsky, detta slags ofrivilliga vördnad, som ett öfvermäktigt ondt väsende tilltvingar sig. Begäret efter välde och inflytande förmådde ej sällan äregirige personer af båda könen att söka Finnarnes umgänge, för att invigas i deras hemliga konster och dymedelst vinna sina afsigter. Gunhild, en norrsk qvinna, vistades tvenne år hos Finnarne och vann genom deras magiska lärdomar konung Erik Blodyxas hjerta. I konsten att genom trolldom vinna kärlek ansågos Finskorna särdeles inkomna. Konung Harald Hårfager förälskade sig i Finnen Svases dotter Snäfrid, tog henne till äkta och älskade henne så högt, att han för henne glömde rikets styrelse och vård. Efter några år dog Snäfrid; men hennes hy förändrades ej, hennes skönhet strålade med lika glans,|50| och i tre år satt konungen försjunken i hennes åskådande. Ändtligen rådde honom Thorleifer den vise att ombyta den dödas kläder, och knappt hade detta skett, innan hennes kropp föll sönder i stoft och ödlor kröpo ur hennes sköte, hvarefter hon brändes på bål och konungen åter styrde sitt rike med kraft och visdom.

123 Ännu in i den historiska tiden fortfor beröringen med Finnarne att vara för Svenskarne förhatlig och olycksbringande. Ynglingaätten stod i ständig, mest fredlig beröring med grannfolket på hinsidan Bottenhafvet. Konung Vanland vistades en vinter hos Snö den gamle i Finland och förmälde sig med dennes dotter Drifva; otrogen sitt löfte att dit återvända, förhexades han af Huld och dog af längtan efter sin finska gemål. Agne, den tappre Ynglingadrotten (omkr. 450 e. Chr.), upphängdes under sömnen af sin finska gemål Skjalf i en guldkedja. Efter hans tid förlora sig spåren af hvarje fredlig beröring de båda folken emellan; ströftåg och härjningar vidtaga nu från båda sidorna. Konung Erik Emundson Wäderhatt (omkr. 850) drager i sin styrkas dagar hvar sommar ut på vikingatåg kring Östersjön och säges dervid hafva gjort sig Finland och Karelen skattskyldiga. Samtidigt härja Warägerne Finska vikens kuster; Qvænerne ströfva in i Norige, söka dock strax derefter Norrmännens bistånd mot Karelarne. Nu vidtaga jemväl färderne till Bjarmaland. Konung Erik Segersäll uppgifves vid denna tid hafva, jemte andra länder, äfven underlagt Finland (d. ä. kusterna) sitt välde. Finska vikingaflottor oroa i sin tur de svenska kusterna.

124 Härintills bestod förbindelsen mellan Finnarne och deras grannar än i roflystnadens kamp om byte, än i hämdens förbittrade infall skiftevis, än i byteshandel under stridens pauser, än i tillfälliga och flyktiga förbund mot en tredje fiende, än i vidskepelsens handräckning åt maktbegäret, än slutligen i slägtskapsförbindelser, knutna genom ofärd bringande giftermål. Något varaktigare intresse hade ännu icke knutit folken tillsamman; vikingen hade vunnit sitt mål, när hans drake lastad med byte återvände från den främmande kusten; konungen menade sig hafva eröfrat ett land, när han årligen indref skatt af kustbebyggarne; politisk beräkning var för den gamle nordbon främmande. Det behöfdes ett intresse, högre och mäktigare än stundens lystnad, för att sammanbinda folken; kristendomen kom, och hela norden antog en förändrad gestalt.

125 Nära nog samtidigt hade Rysslands Waldemar (988) och Sveriges Olof Skötkonung (1000) låtit döpa sig till tron på »hvite Christ».konsekvensändrat/normaliserat All ung lära går ut på eröfringar. Hos den helige Erik uppflammade trosnitet: desse blinde hedningar i öster om bottenhafvet, kusternas vilda röfvarskaror måste med blod betvingas, för att i vatten döpas. Alltså drog konungen med sina män öfver hafvet år 1157,rättelse i originalet slog Finnarne efter en hårdnackad strid och tvang dem till dop och korstecken. Fridens lära predikades samtidigt af Sanct Henrik och svärdet. Varaktigare än Erik Wäder|55|hatts jordborgar, blef Åbo slott det svenska väldets första stödjepunkt. Från landets sydvestra hörn, det hvad man på eröfringens tid egentligen kallade Finland, sträckte Svenskheten ut sina armar kring Suomispråk: finska och lyckades slutligen omgärda det med sina vapen och sina institutioner.

126 Omkring 150 år varade vapenarbetet, innan svenska väldet var i allo erkändt. Täta voro krigstågen. Sveriges och Rysslands gränser närmade sig hvarandra, och från det ögonblick de råkades, fuktades de med blod. År 1164 drogo Svenskarne ut mot staden Ladoga, men slogos tillbaka; Jemer och Karelare plundrade Finland (Åbo län). 1187 företogo Karelarne det beryktade härjaretåg till Sverige, då Sigtuna brändes. 1198 vid påsktiden plundrade Ryssar det nyanlagda Åbo. Den helige Eriks eröfring hotade att gå fullkomligt till spillo, och ho kan förutsäga följderna, om icke Ryssarne efter nederlaget vid Kalka år 1224 råkat under Mongolernes välde? – Tvedrägt mellan de finska stammarne gynnade Svenskarnes planer. Tvenne Jemernes nederlag mot Ryssar och Karelare (1227, 1228) försvagade deras makt. Stockholms grundläggare och Folkungaättens frejdade stamfader, Birger Jarl af Bjellbo, planterade (1249) svenska fanan i hjertat af Jemernes land och byggde sig der en borg: Tavastehus. Nu stodo Karelarne, än hulpne, än bekrigade af Nowgorod, ensame qvar på stridsfältet. Härjande inbröto de tid efter annan på svenska området. Då tågade mot dem (1293) konung Birgers förmyndare, den tappre marsken Thorkel Knutson, vann deras land och betvang det genom Wiborgs slott. Från denna tid var svenska väldet rådande i större delen af Suomisspråk: finskarättelse i originalet land och sjelfva Lapparne, som ströfvade kring i dess inre delar, gjordes skattskyldige af Birkarlarneoriginal: Birkkarlarne.

127 Det var då en lång och blodig kamp, som ändtligen förde Finland under Sveriges välde. Den skandinaviska tapperheten, som på vida kortare tid|51| hade eröfrat England, Normandie, Neapel och Sicilien, hade behöft halftannat sekel för att underlägga sig det glest befolkade Finland med dess sinsemellan oeniga folkstammar, okunniga i all regelbunden krigskonst. Detta var den mer än sexhundraåriga kämpalekens första akt. De öfriga utspelades på samma med blod och aska betäckta skådebana; men de kämpandes ställning var nu ombytt. Det var lejonet och örnen, som stredo om den kufvade björnens ide.

128 Besittningen af Finland blef allt från den helige Eriks tid Rysslands och Sveriges eviga stridsäpple. Båda makterna sträckte samtidigt sin lystna hand efter detta sköna byte, och bådas sträckta händer framhöllo dervid korset, liksom stridde de blott för dess seger. Hvarje krigståg var tillika ett korståg; kraftigt manade påfvarne till strid. Snart afkastade dock politiken sin antagna mantel af trosnit. Intet fredsslut kunde afvända den enas eller andras blickar från Finland, med hvars besittning herraväldet öfver Östersjön så nära sammanhängde. Thorkel Knutsons landvinning i Karelen kom Sveriges gränser att rycka fram till råmärkena af Rysslands. Från denna stund var rivaliteten gifven; krigen och Finlands öden likaså. Glömsk af sina furstars förvandtskap, stod den skandinaviske jätten bröstgänges mot den ryska, och det land der de brottades satt hårdt emellan. Trottsig reste sig en svensk fästning (Landskrona) vid sjelfva Nevan. Än hade dess murar ej torkat, då Ryssarne jemnade den med jorden 1301. 1311 skedde Nowgorodernes omtvistade tåg inåt Jemernas land, mot Svenskarne. Tvenne år derefter uppbrände dessa Ladoga stad; 1318 härjade Ryssarne Åbo och Kuustö; 1323 slöts i Nöteborg mellan Ryssland och Sverige den första fred, som drog båda rikenas gräns långs Systerbäck, 36 verst vester om det nuvarande Petersburg.

129 Fredsslutet i Nöteborg beredde, lika litet som de följande, någon varaktig grannsämja. Hvarje liten fejd eller enskild plundring på gränserna kom krigslågan att uppflamma. Ännu engång drogs svärdet för kristen tro; Konung Magnus Smek tågade 1348 i egen person till Nevan, eröfrade Nöteborg och lät döpa kringboende Ingrer till katholska läran. Ännu engång predikades korståg mot Ryssarne: af påfven Clemens VI 1351. Ohöljda framträdde sedan hersklystnaden, plundringsbegäret. 1300-taletsoriginal: 1300talets sednare och 1400-taletsoriginal: 1400talets förra hälft visa månget härjande ströftåg, men intet större krig på finska området. Det var först efter 1462, då Ivan I:s segrar återgifvit Ryssland lifvet, som de långvariga krigen mellan denna makt och Sverige åter började. Unionstvister mellan Svenskar och Danskar kommo härtill. Härjande|56| krig under Sturarnes, Gustaf Wasas och Johan III:s tid blodade slutet af 1400-original: 1400 och nästan hela 1500-taletoriginal: 1500talet. Klubbekriget*)Hvarom mera under rubriken Österbotten. (1596, 97) och fortfarande ryska fejder förödde landet intill freden i Stolbova 1617, då svenska makten för hundrade år vann öfvertaget och Finland skyddades genom nyförvärfvade gränsprovinser (Ingermanland, Kexholms län). Nu riktades svenska vapnen mot söder; i Polen, i Tyskland, i Danmark fäktade finska trupper med utmärkelse under Gustaf II Adolf och hans krigiske efterträdare. År 1656 utbrast ånyo ett af dessa härjande krig, som förvandlade östra Finland till en ödemark. Freden i Kardis 1661 stadfästade dock Stolbova-freden och landet hämtade sig under ett 40-original: 40 årigt lugn, men blott för att desto grymmare hemsökas af den s. k. stora ofreden 1700–1721, då, efter Carl XII:s nederlag vid Pultava 1709 och det olyckliga Storkyroslaget 1714, hela Finland af fienden öfversvämmades och inom få år såg sitt välstånd och sin kultur stiga århundraden tillbaka och sin folkmängd till hälften förminskad genom krig, pest och utflyttningar. Freden i Nystad satte en gräns för dessa olyckor; men sedan Ingermanland och Wiborgs län dervid afträdts till Ryssland, var det icke mera svårt att förutsäga, hvem Finland i framtiden skulle tillhöra. Kortare och mindre blodiga voro 1700-taletsoriginal: 1700talets tvenne andra krig på finsk botten – det första 1741–1743, afgjordt genom finska arméns nederlag vid Willmanstrand och kapitulation i Helsingfors samt slutadt genom freden i Åbo, hvarigenom ryska gränsen utsträcktes till Kymmene – det andra 1788–1790, då efter det ryktbara Anjala-förbundet och flera lysande vapenbragder till lands och sjöss, freden i Werälä återställde gränserna i samma skick som vid krigets utbrott. Slutligen år 1808 utbrast det sista af de många krig, hvari Svensk och Rysse kämpat om Finlands besittning. Kejsaredömets politik, understödd af Napoleon, behöll segern och efter ett ärofullt försvar – tillintetgjordt genom Sveaborgs kapitulation, slaget vid Oravais och konventionen i Kalix – utrymde svenska vapnen det finska området, som genom freden i Fredrikshamn 1809 öfvergick under H. M. Kejsarens af Ryssland och Storfurstens af Finland mäktiga spira.

130 Från urminnes tid var alltså Finland för Svensken en ständig vapenskola; hans besittning af detta land var ett ständigt postande med lyftad sköld och draget svärd. Det underhöll hans krigarevana, men det drog honom tilli|52|ka bort från hans eget, och Carl Johans politik, som fann rådligast att stadna inom Skandinaviens naturliga gränser, afvisade derföre hvarje tanke på Finlands återvinnande. För Finnen deremot var förbindelsen med Sverige en förbindelse med hela den vesterländska, den germaniska kulturen, ett inarbetande i ursprungligt främmande former, som efterhand antogo karakteren af inhemska. Detta inarbetande åter, gånget till en viss punkt, medförde vådan af den finska folkegendomlighetens undertryckande och upplösning i den germaniska. Till denna vådliga punkt hade Finlands försvenskande ännu icke hunnit, men stod dock nära dertill, om man får döma af vissa tecken, såsom finskans utträngande ur de bildade klassernas samtalsspråk*)Ännu till medlet af förra århundradet och sednare talades allmänt finska i städerna, äfven af de förmögnare, och få voro de infödde ståndspersoner, som då voro okunniga i sitt lands modersmål., folkpoesins aftynande ochoriginal: ooh dylikt mer. Man kan derföre med skäl säga, att om i en förfluten tid Svensk och Finne behöft hvarandra och varit för hvarandra nyttige, de dock i rättan tid skilts åt och derigenom tvungits att hvar för sig återgå till sig sjelf. Så är rättvisa skedd åt både det förflutna och samtiden, och det eviga förnuft, som framskymtar genom verldshändelserna, förnekar sig ej heller här.

131 Den germaniska (svenska) kulturen i Finland uppträdde i början under religiös form, som katholicism, hierarki, och bibehöll länge detta hufvuddrag, äfven sedan andra elementer gjort sig gällande. De förste biskoparne, Henrik, Rudolf, Folqvinus, vunno under eröfringens vilda vapenbuller endast martyrkronan. Men redan den fjerde, Thomas (1221–1245), uppträdde, understödd af påfliga bullor, med en andelig furstes kraft och anspråk, som Finlands målsman i krig och fred. Det syntes, som hade dessa anspråk varit för tidiga, ty Thomas dog i landsflykt på Gottland. Bero, hans efterträdare, afstod 1245 till kronan landets utskylder, som dittills kommit kyrkan till godo; men Ragvald, den nästföljande, förstod att skaffa sig och kyrkan ersättning medelst påbudet|57| om »matskott»,konsekvensändrat/normaliserat eller såfvelvarors erläggande till presterskapet. Under Catillus, den sjunde bispen, organiserades fullständigare den hierarkiska styrelsen genom inrättandet af ett domkapitel i Åbo, der Magnus I, tillika den förste infödde biskop (1290–1308), varaktigt fästade den andliga maktens medelpunkt, i det han invigde domkyrkan och ditflyttade från NousisS:t Henriks ben. Under Ragvald II bygdes 1318 Kuustöoriginal: Kuusto befästade biskopssäte, och sålunda utrustad med all en kyrkofurstes imponerande ståt, med eget slott, med en svit af domherrar, chorsångare och præbendarier, med reliquier, helgonabilder, klenodier och dyrbara skrudar, åtnjöt Hemming (1340–1365) – sjelf kanoniseradt helgon 1514 – det största anseende. Johannes II Petri, som studerat i Paris och der varit lärare (»rector»), vågade bannlysa den mäktige Suno Stålarm, höfding i Wiborg. Fullvuxen uppträdde hierarkin under Magnus Olai Tavast (1412–1450), den sjuttonde biskopen på S:t Henriks stol. Magister i Prag, vigdes han i Rom till biskop och företog några år sednare en kostsam resa till det heliga landet. Hans domkapitel räknade 10 kaniker, utom lägre andlige; hans domkyrka ägde 14 altaren. Ehvart han drog, till visitationer eller riksdagar, följde honom en svit af riddare och svenner, icke ringare än en konungs följe. Högt aktad i nordens trenne riken, togs han af konungarne till råds, handlade sjelf med kunglig myndighet och var den, som under de oupphörliga unionsfejderna vidmakthöll lugnet inom sitt fädernesland. Så mäktig, som under Magnus IIrättelse i originalet, höjde hvarken förr eller sednare hierarkin sitt hufvud i Finland. Äfven hans närmaste efterträdare – Olaus Magni, hans systerson, som likaledes kallas rector i Paris, en af sin tids lärdaste män (1450–60) – Conrad Bitz, magister i Leipzig, den nitiske regleraren af presterskapets tjenstgöring och inkomster (1460–89) – och Magnus III Stjernkors, magister i Paris*)Såsom domprost i Åbo af Kejsar Fredrik III utnämnd till tyska rikets pfalzgrefve, hvilken värdighet skulle gå i arf till alla domprostar i Åbo., en mäktig prelat (1489–1500) – voro utmärkte män. Påfveväldets siste väldige kämpe i Finland var Arvid Kurk (1511–1522), sitt fäderneslands redlige försvarare mot Danskarnes våld. Tragiskt var denne den tjugondetredje och siste katholske biskopens slut. Flyende undan Danskarne, ville han på en skuta öfverresa till Sverige från Nerpes i Österbotten, men uppslukades af hafvet med alla sina skatter och följeslagare. Med honom sjönk katholska läran i Finland och en ny tid bröt in.

132 De fleste af dessa 23 biskopar voro med all sin hierarkiska ståt och sin ömtålighet om hvad de ansågo för kyrkans rättigheter, lärde och om landet högt förtjente män. De subordinerade väl ytterst under påfven i Rom, som insatte dem i värdigheten och af hvilken de fleste personligen undfingo sin skrud; dock känner man ej, att de lånade sig till verktyg för dessa beryktade|53| utpressningar, som i andra länder gjorde påfvenamnet förhatligt. Deras förhållande till konungen i Sverige var oftare en rådgifvares än en undersåtes, och adelsväldet fann i dem en motvigt, som bidrog att rädda bonden från lifegenskap. De reglerade och uppburo de första utskylderna; de hade sin hand i alla allmännyttiga inrättningar och i sjelfva statsärenderna, såsom ledningen af krigsoperationer och fredsslut, städers priviligierande o. s. v. De införde en förbättrad arkitektur, en början till industri. De anlade de första bibliotheker och de första skolor i landet: Åbo kathedralskola och det s. k. Collegium Raumense voro på sin tid mycket besökta. Närmast manade dem deras kall till kyrkors uppbyggande; dock voro församlingarne, med undantag af de närmast Åbo belägna, till omfånget ännu mycket vidsträckta. Kloster funnos i landet sex; det äldsta var dominikaner klostret i Åbo; det rikaste brigittiner klostret i Nådendal. Bokliga studier funno inom deras murar en tillflykt; det öfriga presterskapet var dock föga beläst och dess seder, efter cœlibatets införande, icke de bästa. Massan af folket stod naturligtvis än lägre i okunnighet och, oaktadt sin fromhet, förföll Finnen ofta till den råaste vidskepelse.

133 Den finska kyrkans historia efter reformationen träder mera i bakgrunden för den verdsliga makten. Hon hade dittills bortskymt staten med den romerska stolens ofantliga skugga; staten öfverskyggade nu henne i sin tur med konungamanteln. Men icke allenast folkets religiösa och sedliga uppfostran, utan äfven all högre bildning utgingo i Finland fortfarande från kyrkans män. Martin Skytte, landets förste evangeliske biskop och hela dess kyrkoväsendes omskapare, anslog redan en del af kyrkans frånhända inkomster till understöd för dem, som besökte ut|58|ländska skolor. Michael Agricola, då rektor vid Åbo skola, sedermera biskop i Åbo, lät år 1548 trycka den första finska öfversättning af nya testamentet och Paul Juusten, författaren af den finska biskopskrönikan, sedermera vid stiftens delning år 1554 förste biskop i Wiborg, var honom behjelplig vid öfversättningen af Davids psalmer. Dem följde en finsk bönebok, en liturgi m. m. allt af Agricolas hand. Nära ett århundrade hade dock förflutit, innan den heliga skrift fullständig utkom på finska språket 1642. Öfversättningen utarbetades af flere Finlands lärdaste män, men den som med mesta ifver dref derpå, var biskop Isak Rothovius, en af de värdigaste män, som beklädt S:t Henriks stol och som, näst Brahe, kan anses som det finska universitetets mest nitiske grundläggare. Det var genom denna oförgätligt välgörande stiftelse år 1640, som vetenskapen i Finland omsider lösgjorde sig från kyrkan, i hvars modersarmar den så länge med huldhet vårdats, tills den fullmyndig sträfvade ut på forskningens alla områden. Det svalg, som under 18:de seklets rationalistiska läror i andra länder uppkom mellan kyrka och vetenskap, störde ej här endrägten mellan de båda. Kyrkan, som på 1600-taletoriginal: 1600talet visat sig böjd att stänga forskningen inom sina symbolers bokstaf, och tillochmed år 1664 afsatt en biskop, Terserus, för irrlärighet, bortlade snart sin förmyndareton och universitetet visade sig derföre tacksamt, genom att åt kyrkan uppfostra män (Gezelius, Mennander, Tengström m. fl.), hvilka blefvo hennes prydnad.

134 Reformationen – hvars förste predikare i Finland var Peter Särkilaks – hade i hufvudsaken hastigt genomdrifvits, utan våld, fanatism och blodsutgjutelse. Segare vidhöllos i folkets sinnen flera katholicismens lemningar. Nådendals kloster fortlefde ännu på nåder till slutet af 1500-taletoriginal: 1500talet. Ännu sednare sjöngos latinska psalmer i kyrkorna*)Som bekant, qvarstå några sådana i svenska psalmboken af 1695rättelse i originalet. och gamla munksånger med tillhörande dansar utfördes ännu för 50 år sedan af ungdomen i skolorna. Helgonabilder finnas ännu i skräpgömorna af alla landets äldre kyrkor, och Jungfru Marias anropande*)»Mar!» »En mar!» ett bedyrande, brukligt i Satakunda. m. m. d. vitnar om katholska minnen. Hastigt ökte sig läroverken. Äldst voro skolorna i Åbo, Raumo och Wiborg; dernäst i Björneborg och Helsingfors. Äldst bland gymnasier var det i Åbo (1626). Hundra år sednare invigdes gymnasium i Borgå, dit biskopssätet flyttats från det dåmera ryska Wiborg. Nya läroverk uppstodo jemte nya städer. Redan i biskop Terseri tid kunde i norra Österbotten alla personer under 20 eller 30 år läsa innantill och vid slutet af 1600-taletoriginal: 1600talet torde denna första insigt varit allmän bland allmogen. Stor vidskepelse rådde, det oaktadt, bland alla samhällsklasser. Hexprocesserna drefvo sitt oväsende och vid Åbo universitet dömdesoriginal: dömdos år 1661 en student till döden för det han inlåtit sig i förbund med djefvulen. Sjelfva den lärde Sigfrid Aroni Forsius ransakade stjernorna och förkunnade sina profetior med hela öfvertygelsens värma. Vid läsningen af bibel, katches och psalmbok stadnade menige mans literära framsteg. Adertonde seklet lyckades i någon mån hyfla de förmögnare klasserna; till och med fritänkeriet reste sitt hufvud vid sidan af religionssvärmerierna. Mellan|54| medelklassen och det egentliga folket uppstod då efterhand det svalg, som svenska språkets begagnande begynnt och utvidgat. Lärdom och bildning blefvo dock allmännare och universitetet stod – genom män, sådane som Porthan, Calonius, Gadolin, Franzén, Hällström m. fl. – i jemnhöjd med de samtida svenska och utländska.

135 Svenskarne förde till Finland icke blott sina vapen och sin religion; deras samhällsordning följde dem. Vida lättare rotade sig denna, än de förra; det fanns i den vägen så litet inhemskt att rödja undan. Sverige hade redan fullbildade landskapslagar; kolonisterne togo dem med för egen räkning; eröfraren bjöd dem blifva allmänt gällande. Våld undvek man och skonade gammal sed. Länge aktades »finska rätten» – om också blott ett namn. Sannolikt gällde i Finland Helsingelagen, kompletterad af Upplandslagen. Slutligen då landskapslagarne sammanvuxo till allmän landslag (1347), försvunno i denna den svaga häfden af finska rättsbruk. Domare voro i början kyrkans män; summariskt dömde väl äfven höfdingarne. Lagläsare (tolkar) omtalas tidigt. En lagman öfver Finland (Bero, Björn) nämnes 1324; ringare var dock hans anseende än de svenskes, intill dess honom, jemte prester och 12 bönder, tillstaddes att deltaga i konungavalet (1362). Härader uppstodo efterhand, på skandinaviskt vis; måhända utaf|59| gamla kihlakunnatspråk: finska. Socknarna, fordom mycket större, hade sannolikt äfven traditionela ursprung. Lagmannen reste kring och höll årliga ting i häraderna. I högsta instansen dömde ett kongligt ting. År 1435 fördelades landet i tvenne lagsagor och samtidigt inrättades i Åbo en »landzräth», hvars ledamöter voro bispen, lagmännen och fogdarne i landet. Snart förföll denna inrättning; tingen fortforo, och vädja kunde man blott till konungen i fjerran. Ofog skedde; mutor togos; adeln och fogdarne förtryckte folket; illa huserade stundom krigsknektarne. Ändtligen (1624) inrättades i Åbo en särskild hofrätt för Finland och omkring 150 år sednare (1776) en annan i Wasa. När kyrkans makt var bruten och 1600-taletsoriginal: 1600talets adel hejdlöst arbetade på ett feodalväldes införande, var det domareväsendet med sina nämnder, sina ting och en oväldig hofrätt, som bevarade folkfriheten.

136 Lagstiftningen missbytte icke Finland. Svenskarne behandlade detta land mindre som ett eröfradt, än som ett hemland, och alla de förmåner af lag och rätt de sjelfve åtnjöto skänkte de äfven Finnarne. Odalmanna frihet vann den finske bonden i bredd med den svenske. Redan 1316 värnade konung Birger qvinnofrid i Karelen. Särdeles välvilja för Finland visade Erik af Pommern, Carl IX, Gustaf II Adolf och Christinas förmyndare genom Pehr Brahe, Carl XI, Adolf Fredrik och hans efterträdare. Missbruk och förtryck, ständigt ånyo insmygande sig för landets aflägsenhets skull, utrotades af dessa regenter. Kronan, som tillegnat sig förfogningsrätt öfver den obyggda jorden, nitälskade för landets uppodling och sökte hämma skogsödelsen. Jordbrukaren tryggades vid sina besittningar, frihetsår beviljades nybyggarne, eftergift i utskylderna förunnades vid missvextår och efter hårda krig. Strafflagarne mildrades efterhand; förordningar utgåfvos mot lyx och öfverflöd, vägar byggdes, lazaretter anlades, slöjder uppmuntrades; slutligen inrättades, med regeringens bifall och understöd, Finska Hushållnings Sällskapet 1797. Så gjorde svenska regeringen hvad den kunde för landets väl, och om, det oaktadt, folket ofta suckade under tunga bördor, om ännu vid medlet af 15:de århundradet det inre Österbotten, norra Tavastland, norra Savolaks och en stor del af Satakunda beboddes endast af kringstrykande Lappar, samt ännu på 1700-taletoriginal: 1700talet ofantliga landsträckor lågo öde, voro krig och hårda tider merändels skuld dertill. Det var endast tvenne omständigheter, hvarigenom regeringen motverkade landets välstånd: myntets vacklande och underhaltiga värde, samt handelstvånget. Länge var den finska handeln högeligen förfördelad. Städer kommo med svårighet upp, och dock bands deras rörelse med jernfjettrar, i synnerhet af Gustaf I. Åbo ensamt fick handla med utlänningen, alla öfriga sjöstäder tvungos att föra sina varor till Stockholm. Först 1765 erhöllo Wasa, GamlaCarlebyoriginal: Gamla Carleby och Uleåborg fullkomlig stapelfrihet och de flesta öfriga tillstånd att segla på Östersjön. Föga mildare band lades under 1600-taletoriginal: 1600talet på landthandeln, i det bonden strängeligen tillhölls att föryttra sina varor i städerna.

137 Förvaltningen i landet gick snart ur presterskapets händer till verldslige embetsmän. Redan 1280 omtalas en præfectus eller höfding i Finland och konungasönerne tillegna sig hertigtiteln öfver detta land. Från början af 1300-taletoriginal: 1300talet förekomma regelbundet ståthållare, höfdingar och fogdar, dels öfver hela landet, dels öfver delar deraf. Vid denna tid ser man ock landet delas i tre län efter dess hufvudslott: Åbo, Tavastehus och Wiborg. Den nyare läneindelningen sammanföll i vissa delar, men icke i alla, med de gamla landskapen, provinserna. Dessa åter – Egentliga Finland med Åland, Satakunda,|55|Tavastland, Nyland, Karelen, Savolaks och Österbotten – hvila tydligen på historisk och traditionel grund samt ha sin upprinnelse dels i nyanserna mellan de finska stammarna, dels i svenska eröfringens framsteg, landets läge och kolonisationen.

138 Finlands yttre öden under svenska väldets tid erbjuda för öfrigt den föga omvexlande, men på sitt sätt lärorika taflan af ett folk, som med den yttersta ihärdighet aftvingar naturen ett sparsamt underhåll; af en styrelse, som efter bästa insigt söker uppmuntra denna ihärdighet; af krig, hvilka, såsom »stora ofreden», åter för långa tider förstöra det börjande välståndet; af härjande farsoter, såsom digerdöden 1350; af hårda missvextår, såsom åren 1695, 96, 97, då många tusen menniskor dogo af svält och onaturlig nödföda; af märkvärdiga naturrevolutioner, såsom en stor mängd sjöars uttorkande och andras plötsliga öfversvämmande m. m.; af förstörande eldsvådor, såsom i Åbo,|60|Kuustöoriginal: Kuusto m. fl. Tidrymden mellan 1157 och 1809 har man än afdelat i katholska tiden och reformationens tid*)Så Rühs och Arwidson i »Finland och dess Innevånare»., dels efter svenska konungars regeringar, dels i kulturhistoriska epoker*)Så Grönblad, i Företalet till »Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd i slutet af 16:de och början af 17:de århundradet»., såsom 1) kyrkans öfvermakt eller katholska tidehvarfvet (1157–1522); 2) statens supremati, eller reformationstidehvarfvet (1522–1600); 3) det borgerliga samhällets utvecklingsperiod (1600–1721) samt 4) den materiela förkofringens tidehvarf (1721–1809), hvartill då våra dagars historia ansluter sig som en femte period.

139 I utbyte mot de finska familjer, som tidtals (under Gustaf I, Carl IX o. a.) flyttat öfver till Sverige och der, under mycken afvoghet från Svenskarnes sida, uppodlat Wermlands ödemarker samt utbredt sig i aflägsnare trakter af Dalarne, Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Härjedalen och Ångermanland, äfvensom i Norges finnskogar, ha talrika svenska kolonister befolkat de finska kusterna. Från Kymmene elfs utlopp i Wiborgs län, längs hela kusten af Nyland till gränsen af Åbo län, vidare på öarne vid Åbo läns kust och hela Åland bor än i denna dag ett svenskt folk. Derpå möter långs samma läns vestra kust finsk befolkning, men vid sydgränsen af Wasa län vidtar åter i Lappfjerds socken svensk allmoge och fortfar med ett enda kort afbrott (Lillkyro) allt upp till Kelviå socken, der finskan slutligen får öfverhanden. Kedjan af denna svenska befolkning är öfverallt ganska smal, d. ä. bunden vid det egentliga kustlandet, hvarifrån den blott på få ställen (såsom Terijärvi i Österbotten) sträcker sig 7 à 8 mil inåt landet. Om samma svenska område under tidernas lopp till- eller aftagit, är ännu ej tillfyllest undersökt; får man döma af försvenskade finska och förfinskade svenska namn, så ha de båda nationaliteterna på flera orter utträngt hvarandra. Alltför vidsträckta förändringar synas dock ej ha ägt rum. Tiden när dessa svenska inflyttningar skett, är icke fullt utredd. Vanligen har man antagit att Nylands svenska befolkning inflyttat vid Erik den heliges tid under den första eröfringen, för att gifva det svenska väldet stadga. Vigtiga skäl hafva dock nyligen blifvit anförda*)Af Prosten Hipping i en snart i Finska Vetenskaps Societetens akter inflytande afhandling om kolonisationen i Nyland. Mera härom under rubriken »Nyland».konsekvensändrat/normaliserat mot denna förmodan, skäl som göra det sannolikt, att svenske kolonister vida tidigare, måhända redan före Finnarnes intåg, tagit i besittning landets södra kust. Likaså har man trott, att en stor mängd kolonister åtföljt Birger Jarl på hans ryktbara finska tåg och dervid nedsatt sig på kusten af Österbotten. Äfven denna tradition haltar och faller på samma gång som Jarlens förmodade landstigning vid Korsholm. Från Vesterbotten till finska skärgården är blott ett steg. Hvar fanns väl, under de blodiga striderna mellan hedendom och kristendom, mellan Sverkerska och Erikska konungaätter, en närmare tillflyktsort för den förföljde, än här bortom hafsfjärdarna?

140 Den svenske Österbottningen och den svenske Nylänningen likna hvarandra endast i lynnets större liflighet, afstickande mot den nationela finska flegman. Den förre äger i sin friskhet hvad den sednare mest förlorat: en spänstighet i karakteren, en frimodighet utan öfvermod i yttre skick, en djerf och rörlig handlingskraft, som, ledd på goda vägar, uträttar mycket. I båda provinserna kan man öfvertyga sig om vådan, om olyckan af en förlorad nationalitet. I större delen af det svenska Österbotten lefver svenskheten frisk, men förlorar sig mot gränserna af det finska området, och i samma mån faller folklynnet i vanmakt. I Nyland äger detta förhållande rum i vida högre grad och denna omständighet har icke minst bidragit att göra allmogen kring hufvudstaden så slapp och karakterslös, som den beklagligen är.

|56|

141 Svenskarnes politiska mission i Finland är slutad. Den sociala och intellektuela fortfar ännu. Äfven den skall upphöra en dag, och den är måhända redan i tillbakagående. Missförstådt nit vill öfver höfvan påskynda dess aflägsnande, men en större olycka kunde ej drabba Finland. Det nuvarande bildade Finland lefver och andas i svensk kultur; hvad det är har det blifvit genom denna. När alltså den dag randas, då den finska folkegendomligheten fått lif och gestalt i alla former af bildningen – och denna dag skall komma – må Finland aldrig med otack förgäta sin långa, sin stora skuld till det folk, som i århundraden varit dess lärare och|61| som så broderligt delat med sig det bästa det ägde: statsinstitutioner, samhällsordning, religion, konst, vetenskap, med ett ord, all kultur.

142 Förutom Svenskarne återstår att bland de i Finland gästande folken nämna 1) Ryssar. Till Wiborgs län eller det s. k. Gamla Finland inflyttade under föreningen med Ryssland talrikare individer af denna nation. I Mohla socken bor sedan 1710 en rysk koloni. I det öfriga Finland bo jemväl efter 1809 dels som arbetare i de södra och ostliga städerna dels och isynnerhet som köpmän; nordligast i Wasa. Arbetsame och driftige, förvärfva de ej sällan betydlig förmögenhet, lefva, med bibehållande af sin religion och sina vanor, under skydd af landets lagar och befrynda sig stundom med Finnarne genom giftermål. Endrägt och grannsämja råder nu mellan de fordom fiendtliga folken, och båda välsigna fredens välgerningar samt den styrelse som håller dessa vid makt. – Rysk militär samt kosacker äro äfven förlagde på några punkter af landet, dock äro de fleste icke stationära. – De gårdfarihandlare man i Finland kallar »Laukkuspråk: finska-Ryssar» äro Archangelske Finnar af grekiska trosbekännelsen.

143 2) Tyskar. De voro fordom, under hansestädernas välmaktsdagar, ganska talrika i de finska köpstäderna, och får man tro genealogerne, så leder mången ansedd finsk slägt från dem sitt ursprung. Efter Gustaf I:s dagar ser man dem efterhand minskas och nästan försvinna. Endast i Wiborgs stadrättelse i originalet och Helsingfors bilda de numera egna församlingar.

144 3) Zigenare. De visade sig i landet under Gustaf I:s tid och hafva, oaktadt ständiga och stränga påminnelser från styrelsens sida ända till sednaste tid fortfarit med ett kringstrykande lefnadssätt. »Mustalaiset»språk: finska kallade, utgöra de här, som annorstädes, ett föraktadt och misstrodt slägte, bedrifva trolldom och misstänkta yrken i de inre landsbygderna, men visa sig stundom, bemötta med godhet, trogne och arbetsame. Nyaste stränga författningar hota deras sällsama egenheter med fullkomlig undergång, och det är blott i de mest aflägsna skogstrakter de numera våga taga lif och samhällsordning efter sitt lynne.

|57|

Statistiska Uppgifter.

145 Till den skildring af land och folk, som upptagit det föregående, sluta sig otvunget några statistiska uppgifter, förutan hvilka den allmänna taflan skulle sakna sin nödvändiga detalj.

146 Summan af Finlands folkmängd i äldre tider är, vid dåvarande brist på alla tillförlitliga tabeller, okänd. Om äfven kan antagas, att befolkningen i några delar af landet (Egentliga Finland) t. ex. i medlet af 1600-taletoriginal: 1600talet var lika talrik eller talrikare än nu, var densamma dock i landets vida vägnar större del bevisligen mycket glesare. Sannolikt öfversteg den högsta folknummern i äldre tider föga en half million. Hungersnöden de sista åren af 1600-taletoriginal: 1600talet och än mer den förödande »stora ofreden» hade anställt så svåra härjningar, att totalsumman af Finlands befolkning, det till Ryssland afträdda distriktet inberäknadt, år 1721 sannolikt ej utgjorde öfver 200 000konsekvensändrat/normaliserat, eller 29 invånare på en geografisk qvadratmil. År 1751, efter tabellverkets inrättande 1748, hade folknummern redan stigit till 42 9912konsekvensändrat/normaliserat eller nära 63 på qvadratmilen. Tjugufem år derefter, år 1775, var samma nummer 610 145konsekvensändrat/normaliserat (100 på qv. m.) och efter ytterligare ett fjerdedels sekel, år 1800: 834 829konsekvensändrat/normaliserat (137 på qv. m.). År 1825,original: 1825. sedan Wiborgs län 1811 tillkommit med cirka 180 000konsekvensändrat/normaliserat personer, hade Finlands invånare stigit till 1 259 151konsekvensändrat/normaliserat (184 på qv. m.) och 1845 till 1 million 547 724konsekvensändrat/normaliserat eller 226 på qvadratmilen*)År 1846 utgjorde folkmängden, förmedelst ett tillskott af 12 620konsekvensändrat/normaliserat flere födda än döda, 1 million 560 344konsekvensändrat/normaliserat.. Detta förhållande visar en årlig tillvext af nära 2 procent, i följd hvaraf Finlands folkmängd på 50 år i det närmaste fördubblats. Emellertid inträffa stundom märkeliga pauser i denna folkökning. Så öfversteg under krigsåren 1808 och 1809 de dödas antal de föddas, ena året med 26 827konsekvensändrat/normaliserat och andra året med 29 476konsekvensändrat/normaliserat. Det för sin svåra epidemiska rödsot utmärkta året 1833 gaf ett öfverskott af 22 246konsekvensändrat/normaliserat döda. Att således antaga, det folkmängden i Finland, – så vida ej långvariga rubbningar inträffa i tingens vanliga gång – på 53 år fördubblas, synes närmast öfverensstämma med verkliga förhållandet.

147 Jemför man äldsta och nyaste ziffror, så finnes, att år 1751 föddes i Finland 18 850konsekvensändrat/normaliserat barn eller ett på icke fullt hvar 23:dje invå|62|nare. År 1846 föddes 51 604konsekvensändrat/normaliserat barn eller ett på hvar 30:de. Hvaraf synes att produktiviteten något minskats.

148 År 1751 dogo i Finland 10 475konsekvensändrat/normaliserat personer, eller hvar 41:sta invånare. År 1846 dogo 38 984konsekvensändrat/normaliserat eller hvar 40:de. Att döma häraf, skulle dödligheten stå på ungefär samma punkt. Likväl bör anmärkas, att året 1751 var ett af de friskaste år tabellverket har att uppvisa, då deremot året 1846 var ett af de sjukligare. År 1754 t. ex. dog hvar 28:de person i landet; år 1840 deremot endast hvar 45:te. Koppympningen, förbättrad helsovård och stigande välstånd hafva i sin mån minskat dödligheten, och då för 100 år tillbaka hvar 35:te invånare årligen bortrycktes, dör nu årligen i medeltal hvar 43:dje. Det är isynnerhet den späda barndomen, som med stora ziffror årligen fyller dödskolumnerna. Hälften bland döda år 1845 utgjordes af barn under 10 år.

149 Vid folkräkningen 1845 hade 276 personer, eller en bland 5 608konsekvensändrat/normaliserat, uppnått 90 år och derutöfver. Får man tro tabellerna, skulle endast i Nylands län personer finnas öfver 100 år, och äfven der blott 2; men med temlig säkerhet kan antagas, att vida flera finnas i de inre och nordliga länen, helst de äldre kyrkoböckerna ej torde vara att lita på. Dubbelt flera qvinnor än karlar uppnå 80 år och tredubbelt flera 90. Sundast äro skärgårdarna och de inre skogstrakterna. Saknaden af stora tättbefolkade städer eller större bebodda sumpmarker har gjort differenserna mellan högsta och minsta lokala dödlighet i Finland föga betydliga. I Åbo dog före branden i medeltal hvar 28:de person årligen; i Helsingfors 1847 nära nog hvar 24:de. Öfverhufvud kan man räkna; att hvar dag 100, hvar timma 4 personer i Finland aflida. Medel-lifslängden i landet var 1846 endast 35 år; 1841 öfversteg den 36 år.

150 Det ökade antalet af oäkta barn talar ej till förmån för sedligheten. År 1751 föddes i landet hvart 75:te barn oäkta, 1775 hvart 42:dra, 1800 hvart 22:dra. Denna progression har allt fortfarande ökats, så att år 1820 hvart 17:de, år 1846 hvart 13:de barn födts oäkta. I Helsingfors och Åbo har man redan avancerat så långt att hvart 4:de eller 5:te, i Wasa hvart 3:dje barn saknar laglig far.

151 År 1846 välsignades 8 mödrar i landet med trillingar och 665 med tvillingar, 1 282konsekvensändrat/normaliserat bedröfvades med dödfödda barn. Störst var antalet af mödrar mellan 25 och 30 år och endast 34 hugnades på gamla dagar, eller efter tillryggalagda 50 år, med lifsarfvingar. Wiborgs län äger de flesta mödrar mel|58|lan 15 och 20 år, hvaraf kan slutas, att giftermålen der ske tidigast, hvarföre detta län äfven äger det minsta antalet oäkta barn. I hela landet vigdes 1846 11 120konsekvensändrat/normaliserat par. Hågen att inträda i äkta stånd synes vara i starkt aftagande, i thy att år 1751 hvar 56:te, år 1800 hvar 61:sta, men år 1846 endast hvar 70:de person i landet fanns hugad att knyta en äkta förbindelse. – Hvart 5:te äktenskap hugnades under året med barn.

152 Finlands stridbara befolkning utgjordes 1845 af 442 752konsekvensändrat/normaliserat män från 15 till 60 års ålder. Det täcka könet har af ålder varit i antal betydligt öfvervägande. År 1785 funnos i landet 12 684konsekvensändrat/normaliserat, eller nära 2 procent, flera qvinnor än män. Tjugu år derefter, år 1805, hade det qvinnliga öfverskottet stigit till 25 668konsekvensändrat/normaliserat, eller nära 3 procent, och efter andra tjugu år 1825 till 44 309konsekvensändrat/normaliserat, eller omkring 3 ½ procent. Från denna tid synes likväl det för de skönas förhoppningar så ogynnsama missförhållandet efterhand, ehuru långsamt, aftaga, så att efter ytterligare tjugu år, 1845, de öfverblifnas antal väl stigit till 45 108konsekvensändrat/normaliserat, men vid ökad folkmängd utgjorde icke fullt 3 procent. Härvid förtjenar anmärkas, att medan qvinnkönet i de lutherska församlingarna har en så betydlig öfvervigt, mankönet deremot är talrikare i de grekiska. Äfven torde farhågan i någon mån lugnas deraf, att endast 6 478konsekvensändrat/normaliserat ungmör öfver 15 år befinnas utan möjlighet att erhålla manlig motsvarighet. Enklingar har man i landet 24 697konsekvensändrat/normaliserat, men enkor mellan 2 och 3 gånger så många, eller 64 955konsekvensändrat/normaliserat. I enslighet lefva 403 hustrur, hvilkas män förlupit dem.

153 Af Finlands invånare voro år 1845: 97 463konsekvensändrat/normaliserat, eller hvar 16:de person, bosatte i städerna och fästningarna. Endast Helsingfors, med omkring 19 000konsekvensändrat/normaliserat och Åbo med 14 278konsekvensändrat/normaliserat invånare äro i anseende till folkmängden af någon betydenhet. Att döma af en jemförelse med 1840 års ziffror, då städerna hade inalles 87 557konsekvensändrat/normaliserat invånare, synes den länge nästan stationära folknummern i Finlands städer nu vara i märkbart tilltagande.

|63|

154 Folkräkningen år 1845 visar för de olika länen följande ziffror:

	Invånare:	På qvadratmilen:
Nylands län	156 069konsekvensändrat/normaliserat	667
Åbo och Björneborgs län	277 476konsekvensändrat/normaliserat	579
Tavastehus	147 794konsekvensändrat/normaliserat	431
Wiborgs	264 499konsekvensändrat/normaliserat	340
S:t Michels	140 740konsekvensändrat/normaliserat	327
Kuopio	181 332konsekvensändrat/normaliserat	227
Wasa	236 003konsekvensändrat/normaliserat	312
Uleåborgs	143 811konsekvensändrat/normaliserat	47
	Summa 1 547 724konsekvensändrat/normaliserat	Medeltal 226

155 Folknummern fördelad på stiften utgjorde 1845 i erkestiftet 711 957konsekvensändrat/normaliserat och i Borgå stift 703 415konsekvensändrat/normaliserat, grekiska lärans bekännare dervid oräknade.

156 Bland Finlands invånare bekände sig 1830 25 202konsekvensändrat/normaliserat, eller hvar 55:te, samt år 1845: 42 505konsekvensändrat/normaliserat, eller hvar 36:te, till Grekiska kyrkan, hvars bekännare således äro i tilltagande. Af dessa bo 8 175konsekvensändrat/normaliserat i städerna och fästningarna. Med undantag af några få katholiker, hvilka blott i Wiborg hafva en kyrka, samt än färre Judar, bekänna sig alla öfriga Finnar till Evangeliskt Lutherska läran.

157 Af landets invånare voro, båda könen sammanräknade:

	1805.	1845.
Ridderskap och adel	2 534konsekvensändrat/normaliserat	2 597konsekvensändrat/normaliserat
Läroståndet	4 019konsekvensändrat/normaliserat	5 879konsekvensändrat/normaliserat
Andra ståndspersoner	14 679konsekvensändrat/normaliserat	13 251konsekvensändrat/normaliserat
Borgare	11 454konsekvensändrat/normaliserat	14 096konsekvensändrat/normaliserat
Bönder	713 286konsekvensändrat/normaliserat	1 327 437konsekvensändrat/normaliserat
Alla öfrige invånare	149 801konsekvensändrat/normaliserat	141 899konsekvensändrat/normaliserat

158 Hvaraf synes, att, i förhållande till folkmängden, endast bönderne ökats, alla de öfriga stånden deremot minskats. Finska Riddarhuset består för närvarande af 9 grefliga, 31 friherrliga och 196 adliga familjer, eller tillsammans 233 ätter.

159 Allmänna välmågan synes under nuvarande sekel hafva märkbart tilltagit.

160 År 1805 funnos Hushåll: förmögna 2 115konsekvensändrat/normaliserat; behållna 27 739konsekvensändrat/normaliserat; fattiga 80 495konsekvensändrat/normaliserat; utfattiga 19 580konsekvensändrat/normaliserat.

161 Således voro bland 1 000konsekvensändrat/normaliserat hushåll 7 förmögna, 215 behållna, 626 fattiga och 152 utfattiga. Tabellerna förändrades sedermera, i följd hvaraf motsvarande beräkning ej kan uppgöras för 1845. För välståndets tillvext talar emellertid det faktum, att 1845 öfverhufvud hvar 41:sta person i städerna och hvar 60:de i landsförsamlingarna räknades som fattighjon. Förhållandet mellan stiften var emellertid något olika, så att då erkestiftets städer räknade ett fat|59|tighjon på 45 invånare, hade städerna i Borgå stift ett bland 38. Deremot hade i Åbo stift landsförsamlingarna hvar 48:de, men i Borgå stift endast hvar 72:dra person att försörja som fattighjon.

162 Storfurstendömet Finlands statsförfattning, äfvensom finska folkets fri- och rättigheter, grunda sig på Sveriges rikes lag af år 1734, Regeringsformen af år 1772 samt Förenings- och Säkerhetsakten af år 1789, till deras fulla kraft stadfästade genom DD. MM. Kejsar Alexanders manifest af den 27 Mars 1809 och Kejsar Nicolais af den 24 Dec. 1825. De vigtigaste friheter, en finsk medborgare i följd häraf åtnjuter, äro:

163 1) till person: att vara personligen fri, icke få kränkas till lif, ära, kropp eller välfärd utan öfverbevisning och laga dom, icke fängslas utan på starka skäl, flykt eller ertappande på bar gerning samt att skyndsamt dömas; 2) till egendom: att icke beröfvas löst eller fast utan ransakning och dom; 3) till samvetsfrihet: fri religionsöfning för alla kristna bekännelser, dock att evangeliskt lutherska läran är statsreligion*)Sedan 1741 åtnjuta reformerte lika rättigheter som lutheranerne; sedan 1827 få Finska medborgare af grekiska läran bekläda embeten i landet. Lutheran, som affaller från sin tro, förlorar sina borgerliga rättigheter och landsförvises. Barn af blandadt äktenskap döpas till fadrens tro.; 4) till petitionsrätt: att till Kejsaren inlemna underdåniga böneskrifter i offentliga och enskilda angelägenheter, dock endast genom Senaten; 5) till statstjenst: att befordras till embeten efter förtjenst och skicklighet, icke efter börd och stånd; att som domare eller annan tjensteman under Öfverstelöjtnants grad vara inamovibel, d. ä. ej kunna afsättas utan laga dom.

|64|

164 På landtdagarna representeras Finlands fyra stånd, hvilka hvart och ett hafva sina privilegier. Till adelns företrädesrättigheter hör: befrielse från personliga utskylder, rättighet att innehafva allodialgods, att dömas endast af högre domstol och att representera sina ätter på landtdagen medelst caput familiæspråk: latin. Prestaståndet äger skattefri besittningsrätt af sina boställen, befrielse från flera utskylder, rätt att välja på förslag till biskop samt att, en från hvart prosteri, representera ståndet vid landtdagen. Borgareståndet är försäkradt om fri konkurrens, med upphäfvande af alla monopoler, samt har rättighet att föreslå sina borgmästare, välja rådmän och lägre municipaltjenstemän, taxeras af egna ståndsmedlemmar, förvalta sina stadskassor och skicka deputerade till landtdagen. Bondeståndet har rättighet att fritt kringföra och försälja sina produkter, äfven utom Finlands gränser och med egna fartyg. Den finska bonden betalar lagligen bestämda utlagor, hvilka ej kunna utan ständernas samtycke ökas; sin jord besitter han med full ägande rätt, såvida han ej är krono- eller frälsebonde; men äfven i dessa fall kan han friköpa sin jord. – Den del af Finlands befolkning, som icke räknas till någotdera af de fyra stånden, representeras icke heller på landtdagen.

165 Såvida Storfurstendömet Finland är en oskiljaktig del af Ryska Riket, äro de för thronföljden, Kejsarens myndighetsålder och förmyndareregeringen i Ryssland gällande lagar äfven för Finland bindande. Den monark, som bestiger Rysslands thron, är i samma ögonblick Storfurste af Finland. Med undantag af dessa Regenten personligen rörande grundlagar, framstår Finlands statsförfattning såsom en egen, inom sig sluten organism. Att högsinte Monarker så betraktat densamma, skönjes ej allenast af förenämnde Kejserliga manifester*)Finnas citerade i »Statistisk Teckning af Storfurstendömet Finland» af G. Rein, ur hvilket korta, men upplysande arbete det mesta af hvad här nämnes om Finlands statsförfattning är lånadt., utan jemväl af det särskilda manifest, hvarigenom H.M. Kejsar Nicolai för Finlands invånare tillkännagaf sin thronbestigning, hvadan ock finska folket, genom utvalde deputerade, särskildt framburit till Monarken sin hyllning. Äfven Finlands förvaltning är till alla delar skild från Rysslands samt bestämd medelst egna af Monarken stadfästade lagar.

166 Såsom Storfurste af Finland utöfvar Kejsaren högsta verkställande makten samt i ekonomiska och administrativa mål äfven den högsta lagstiftande; Honom underställas alla domar i lifssak; Han utöfvar benådningsrätt, utnämner till embeten och värdigheter, sammankallar Ständerna och förelägger dem de ärender, öfver hvilka han vill inhämta deras utlåtande. Intet Ständernas beslut erhåller utan Kejsarens stadfästelse laga kraft. Frågor, som röra förändring af Grundlagarna, af allmänt statsborgerliga eller vissa stånd tillkommande rättigheter, antagandet af ny civil- eller kriminallag, påläggandet af nya utlagor och förändringar rörande utskrifning till krigstjenst öfverlemnas af Kejsaren till Ständernas bepröfvande, och kunna grundlagar eller privilegier endast då förändras, när alla fyra stånden äro eniga och deras beslut af Kejsaren stadfästas. Tre stånds samstämmighet afgör, med Kejserlig sanktion,|60| mindre vigtiga frågor. Dock kunna ärender, hvilka icke förelagts Ständerna af Kejsaren, endast i den form och afsigt öfvervägas, att Ständernas önskningar derutinnan må i petitionsväg för Monarken framställas.

167 Finska ärenderna besörjas närmast thronen af Minister-Stats-Sekreteraren, hvilken är Chef för H. M. Kejsarens Kansli för Finland och har till sitt biträde en Adjoint. I spetsen för landets förvaltning står General-Guvernören, äfven biträdd af en Adjoint. H. M. Kejsarens representant, äfvensom den högsta lagskipande och styrande myndighet inom landet, är Senaten för Finland, hvilken utöfvar sin myndighet i Kejsarens namn samt behandlar sina mål antingen i allmän sammankomst (plenum) eller i ettdera af de båda departementerna: Justitie- och Ekonomie-departementet. Härvid afgör rösternas absoluta pluralitet. Öfver ärendernas lagliga gång vakar Procuratorn, som äger ej blott att kontrollera hofrätternas berättelser öfver lagskipningen, utan jemväl att göra föreställningar eller inberätta till Kejsaren, derest Senaten eller General-Guvernören finnas hafva öfverskridit lagarna.

168 Omedelbart under Senaten lyda följande centralauktoriteter i Helsingfors: 1) Censur-Öfverstyrelsen, 2) Öfverstyrelsen för|65| Medicinalverket, 3) Finska Banken*)Den 1 Jan. 1846 utgjorde: Primitiva fonden S:r Rub. 769,491: 74; Jordbruks lånefonden 99,729: 8; Manufaktur lånefonden 65,359: 35; Småsedelsfonden 317,690: 2; Militiæ utlån. fonden 1,253: 49; Fattig- och Arbetshusfonden 448,363: 8; Krigsmanshus- och militiæboställsfonderne 166,174: 36; Klädesfonden 223: 79. S:a 1,868,284: 93. Bankens depositionssedlar: S:r Rub. 4,433,621: Metallisk valuta 2,263,604: 4., 4) Postdirektionen, 5) General-Tulldirektionen, 6) General-Landtmäterikontoret, 7) Intendentskontoret, 8) Lotsverket, 9) Bergsstaten, 10) Revisionsrätten, 11) Chartæ-Sigillatækontoret, 12) Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna, samt 13) Manufaktur-Direktionen.

169 Högsta domstolar i landet äro Hof-Rätterna i Åbo, Wasa och Wiborg; dernäst Lagmansrätterna (för civila mål), dernäst på landet Häradsrätterna samt i städerna Rådstufvu- och Kämnersrätterna. De minsta städerna hafva blott en Ordningsman. Inalles finnas 7 lagsagor, 49 härader eller 49 domsagor, 27 rådstufvurätter, 9 kämners- och 4 ordningsrätter. Dessutom ägodelningsrätt i Wiborgs län och bergsrätt.

170 I administrativt hänseende är Finland deladt i 8 län. I spetsen för hvarje står en Guvernör, biträdd af en Landssekreterare med ett landskansli, en Landskamrerare med ett landskontor samt en Landträntmästare. Länen delas vidare i härader eller fögderier, hvar med sin Kronofogde, biträdd af en Häradsskrifvare samt, för polisuppsigten, af en Länsman i hvarje socken. I städerna handhafves polis- och ekonomie-förvaltningen af Borgmästaren, biträdd af Fiskalen. Ioriginal: 1 Helsingfors, Åbo och Wiborg äro nämnde ärender fördelade på tvenne Borgmästare, hvarförutom ordningen der bevakas af en Polismästare.

171 I afseende på helsovården är landet fördeladt i 24 provincial-läkaredistrikter, hvarförutom finnas 18rättelse i originalet stadsläkare, 12 slotts- och fånghusläkare, 8 lazaretts- och kurhus-, 6 militär-, 1 dårhus-, 2 spinnhus-, 1 korrektionshus- och 3 extraordinarie läkare, förutom 75 vaccinatörer. År 1846 vaccinerades 41 524konsekvensändrat/normaliserat barn. Vidare finnas 37 apothek, 1 kliniskt institut, 8 länelazaretter, förutom 12 vid fängelse- och korrektionsanstalterna, äfvensom för dårvården 1 curanstalt och 1 hospital. År 1846 vårdades i dessa inrättningar 9 395konsekvensändrat/normaliserat sjuka och omkring 150 sinnessvaga.

172 83 landtmätare, förutom elever, uppmäta landet; 36 postkontor befordra kommunikationen. Under General-Tulldirektionen stå 22 tullkamrar, och 3 kronans ångfartyg, förutom tullslupar, bevaka kusterna. Tulluppbörden för 1846 steg till 903 841konsekvensändrat/normaliserat:original: 903 841konsekvensändrat/normaliserat 81⅔ Rub. S:r, hvaribland 820 248: 56konsekvensändrat/normaliserat för inkomna och 44 899: 99konsekvensändrat/normaliserat för utförda varor, och tullverkets behållning utgjorde 796 656: 11⅓konsekvensändrat/normaliserat.

173 Hvarje kommun försörjer sina fattiga. Kronomagasinerrättelse i originalet för spanmål finnas 15. Landet äger enke- och pupillkassor för civilstaten, militären och ecklesiastikstaten, hvarförutom talrika pensioner årligen utgå af allmänna medel.

174 Manufaktur. Landet ägde 1845 1 bomullsspinneri (i Tammerforsoriginal: Tamerfors; sedermera har 1 tillkommit i Åbo), 6 faijance och porcellins fabriker, 9 glasbruk, 9 klädesfabriker, 4 kortfabriker, 3 ljus-, tvål- och såpfabriker, 3 mekaniska verkstäder, 7 pappersbruk, 2 porter- och ättiksbryggerier, 2 segel- och ravenduksfabriker, 1 sockerbruk, 16 tobaksfabriker m. m. 2058 mästare, lärlingar och arbetare voro vid dem sysselsatte och tillverkningarnas värde uppskattades till 124 506konsekvensändrat/normaliserat Rub. 60 kop. Silfver. Till industrins uppmuntran och förkofran finnas en manufaktur-lånefond, 3 techniska realskolor under Manufakturdirektionens öfverinseende, samt en slöjdskola i Åbo, hvarförutom Kejserliga Finska Hushållnings-Sällskapet på flerfaldigt vis dertill medverkar.

175 Finlands handel drefs 1846 med 453 fartyg om 45 847konsekvensändrat/normaliserat läster från städerna samt 965 landtmannafartyg om 15 847konsekvensändrat/normaliserat läster. Dessutom besörjes kust- och sjötrafiken af 6 ångfartyg. Exporten steg samma år till ett värde af Silfver Rub. 2 138 127: 9konsekvensändrat/normaliserat och importen till 2 239 883: 15konsekvensändrat/normaliserat.

|61|

176 Kultur. Finland äger ett universitet, stiftadt i Åbo 1640 och 1828 flyttadt till Helsingfors under namn af Alexanders Universitetet. Det står under H. K. H. Thronföljarens högsta inseende såsom Canceller, hvarvid H. K. H. biträdes af Minister-Statssekreteraren och en Tjenstförrättande Vice-Canceller. Lärarepersonalen består aftillagt av utgivaren 22 ordinarie och 1 extraordinarie professorer, 15 adjunkter, 5 lektorer och 7 exercitiemästare, tillsammans 50, utom docenter. Studenternes antal varierar mellan 387 och 450. Rector Magnificus väljes af Consistorium på 3 år och stadfästes i embetet af Canceller. – Elementar-läroverken stå under Domkapitlens|66| inseende. Landet äger 5 gymnasier, 11 högre (en duplikant i Åbo oberäknad) och 25 lägre elementarskolor, 5 fruntimmersskolor, samt åtskilliga bell-lankasterska, söndags- och småbarns-skolor, förutom ett antal de sednare åren på enskild väg organiserade socken- och byskolor. Elevernas antal 1846 beräknades i Åbo stift till 2 019konsekvensändrat/normaliserat och i Borgå stift till 1 045konsekvensändrat/normaliserat; summa 3 064konsekvensändrat/normaliserat.

177 Af vetenskapliga föreningar må nämnas: Finska Literatursällskapet (i Helsingfors 1831); Sällskapet för Finsk Zoologi och Botanik, stiftadt 1821; Finska Vetenskaps-Societeten (1838); Finska Literatursällskapet i Wiborg (1845) och Finska Läkaresällskapet. Finska Konstföreningen stiftades 1846. Offentliga bibliotheker finnas vid alla läroverk; det största är Universitetets, hvilket innehåller inemot 80 000konsekvensändrat/normaliserat band. Landet äger 13 boktryckerier, 1 stentryckeri samt 14 boklådor. År 1845 utkommo i landet 52 nya skrifter af olika innehåll; 1847 försändes genom postverket 16 tidningar och tidskrifter.

178 Bland allmännyttiga föreningar må nämnas Allmänna Brandstodsbolaget, jemte ett dermed förbundet ännu ej i verksamhet trädt bolag till försäkring af lösegendom. Det förras ansvarssumma 1847 utgjorde 6 803 811konsekvensändrat/normaliserat Rub. 27 k. Silfver.

179 Finska militären dömes af en Öfverkrigsdomstol i Helsingfors, biträdd af krigsrätter vid corpserna. Landet äger för närvarande 3 sådana: Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon om 4 kompanier (1 100konsekvensändrat/normaliserat man); Första Finska (27:de) Sjöequipaget om 4 kompanier (1 100konsekvensändrat/normaliserat man) och en nyvärfvad, i Åbo stationerad skarpskyttebataljon om för närvarande 2 kompanier och 400 man; således inalles en styrka af vid pass 2 600konsekvensändrat/normaliserat man. Dock komma, enligt nådigt reskript till Kejserliga Senaten, ytterligare 3 bataljoner att efterhand uppsättas. Finska kronan underhåller och utrustar för närvarande 3 örlogsfartyg, ett linieskepp om 74, en fregatt om 44 och en skonert om 8 kanoner. För militärens bildning finnes en Kadet-Corps i Fredrikshamn med 105 på kronans bekostnad underhållna elever, förutom några (högst 15) betalande.

180 Finlands statsinkomster beräknades 1842 till följande belopp*)Rein, Statistisk Teckning p. 123 ff.: 1) skatter af jord och lägenheter å landet Silfver Rubel 1 142 247konsekvensändrat/normaliserat: – 2) skatter af förädlingsverk (sågräntor m. m.) 45 868konsekvensändrat/normaliserat: – 3) personela utskylder 266 049konsekvensändrat/normaliserat: – 4) indirekta skatter (tull-, post- och chartæ sigillatæspråk: latin medel, bränvinsarrendenoriginal: bränvinsarenden m. m.) 495 172konsekvensändrat/normaliserat: – 5) tillfälliga intrader 60 067konsekvensändrat/normaliserat: – Summa påräknade statsinkomster 2 009 403konsekvensändrat/normaliserat: – Afkortning i grund af författningarne och särskilda tillfälliga eftergifter 395 173: 79konsekvensändrat/normaliserat. Återstår inkomst 1 614 229: 21konsekvensändrat/normaliserat.

181 Utgifter: 1) Styrelseverken, H. M. Kejsarens dispositionsmedel, General-Guvernören, Adjointen hos General-Guvernören, Kejserliga Senaten, Stats-Sekreteriatet och Guvernementskansliet deri inbegripne, Silfver Rubel 170 275: 60konsekvensändrat/normaliserat. – 2) Justitiestaten, Hof-Rätterne och öfriga Rättegångsverk 84 435: 37konsekvensändrat/normaliserat. – 3) Allmänna Militiestaten, Finska Kadetcorpsen, lots- och båkstaten samt navigationsskolorna inberäknade, 432 445: 55konsekvensändrat/normaliserat. – 4) Allmänna civilstaten 325 225: 75konsekvensändrat/normaliserat. – 5) Ecklesiastikstaten, läroverken, vetenskaperna 165 230:34. – 6) Milda stiftelser, allmän ordning, helsovård 122 869: 10konsekvensändrat/normaliserat. – 7) Allmänna extra utgifter 72 609: 84konsekvensändrat/normaliserat. – 8) Åkerbruket, handeln och näringarna 85 370: 73konsekvensändrat/normaliserat. – Donationer och allmänna understöd 113 873: 87konsekvensändrat/normaliserat. Summa utgifter 1 570 336: 15konsekvensändrat/normaliserat, hvilka, afdragna från inkomsterna, lemna en påräknad behållning af 43 893konsekvensändrat/normaliserat Rub. 6 kop. Silfver.

 

 

1. *)A. Wagner, Geschichte der Urwelt (1845) 2:te Abth. s. 281.
2. *)Se härom Castréns upplysande »Anmärkningar om Savolotscheskaja Tschud» i Suomi 1844.
3. *)Ganander, Finsk Mythologi, s. 29.
4. *)Högst upplysande härutinnan är den karta öfver Ryssland i 9:de århundradet, som, utförd efter Nestor, är bifogad Suomi för 1844.
5. *)Reseanteckningar; Morgonbl. 1844 N:o 38 ff. Det bör anmärkas, att Samojedernes ofta bestridda finska ursprung af Castrén antages som till evidens bevisadt.
6. *)Dessa föreställningar närma sig i sjelfva verket mera Hebréernes än de kristna folkslagens, enär vedergällningen för ondt och godt omedelbart äger rum i detta lifvet och all kunskap om ett tilkommande saknas.
7. *)Willigerod, Geschichte Esthlands, sid. 7.
8. *)Willigerod, sid. 13.
9. *)Högström, Beskrifning om Lappmarken, pag. 57.
10. *)Læstadius, Missionsresor i Lappmarken 1828–32, sid. 468.
11. *)Castrén, i Suomi 1842.
12. *)Se Castréns företal till Öfvers. af Kalevala.
13. *)Lönnrot, Afh. om Wäinämöinen.
14. *)Jemför Joh. Ev. 1: 1–3.
15. *)Hur olika mot Svenskarne, som sjunga de skönaste melodier med de plattaste ord!
16. *)C. von Hartman, Försök att bestämma den genuina racen af de i Finland boende folk, som tala Finska. (I Finska Vet:s Soc:s Handl. Tom. II, Fasc. III.)
17. *)C. v Hartman 1. c. Denna omsorg om hästen är allmän bland Finnarne.
18. *)Som bekant, kan Ryssen icke uttala bokstafven h, hvilken i hans mun förändras till ett mer eller mindre blött g.
19. *)Af den omständighet, att Tavasterne från Ingermanland utträngt Lapparne, vill Sjögren, jemte den nämnda härledningen af Hämäläisetspråk: finska från Häm, antaga en annan, till följe af hvilken Häme vore samma ord som Lapparnes inhemska namn Same.
20. *)Woternes område mellan Narowa, Newa och Ladoga gafs år 1019 af Storfursten Jaroslaw I till morgongåfva åt Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, hvaraf det sedan fick namnet Ingermanland.
21. *)von Becker i företalet till sin grammatik är af denna mening.
22. *)Denna dialekt har man tillfälle att inhämta i Lektor Gottlunds skrifter och tidningar.
23. *)Runeberg, Några ord om Saarijärvi. H:fors Mbl. 1832.
24. *)Emellertid ser man ej sällan, att fönsterna komma i åtanka förr än man tänker på att förbättra huset. Illa bygda kojor med stora ljusa fönster äro t. ex. i Wiborgs län ingen sällsynthet.
25. *)Tavastland tör vara den provins, som äger de tätast byggda byar. Ännu för få år sedan hörde resande, som passerade en af de stora byarna i Orihvesioriginal: Ohrivesi socken, ordentliga brandvakter kringvandra nattetid, sjungande på löjligt rådbråkad svenska det vanliga: »Guds nådiga milda allsmäktiga hand bevare vår stad för eld och brand.»
26. *)Denna mening hyser Cajan, »Suomen Historia» D. 1, s. 48.
27. *)Egentl. karhuspråk: finska, men rik på smeknamn, såsom Ohtospråk: finska, plattnosen, honungstassen, den gyllene, skogens äpple, skogens herre, skogens dimma och fradga, skogens silfver och guld m. m. i oändlighet.
28. *)Flere gånger ljungades från påfvestolen skarpa förbud mot denna för de kristna grannarne vådliga handel med hedningarne, men vinsten var lockande och påfvarne sågo på närmare håll samma krämareanda förleda Genuesarne att för god betalning öfverföra Turkarne till Europa.
29. *)Storfurstendömet Finlands vapen är ett krönt stående lejon, omgifvet af rosor och bärande i högra framtassen ett lyftadt svärd, i den venstra en nedböjd sabel. Karelens vapen föreställer, af lätt begriplig anledning, en hand hållande ett svärd.
30. *)De flesta af dessa drag dö bort från menniskors minne med de krigare, som upplefvat dem. Det är derföre med glädje man erfar, att Prof. Runeberg innan kort fulländat en samling af målande anekdoter från 1808 års krig.
31. *)När denna mössa lutade på sned åt ena örat, kunde man vara viss uppå att ägaren var vid ganska dåligt lynne. Se härom Kalevala på många ställen.
32. *)Denna mening hyser Lönnrot (H:fors Morgonbl. 1834 N:o 60) och jemväl Cajan (Suomen Historia sid. 56), hvaremot Rein (Suomi 1844 s. 236 ff.) utreder, att begreppet om en allmän skapare, Luojaspråk: finska, icke hunnit hos de hedniske Finnarne utveckla sig.
33. *)Såsom curiosum kan anmärkas, att denna myth i största skala genomför den i physiologin nu så berömda cell-läran och omne vivum ex ovospråk: latin.
34. *)Det är egentligen ur den karelska sagan man hämtat kunskapen om Finnarnes gudalära. Emellertid synas Tavasterne dyrkat till en del olika gudar. Turrisas eller Turri, krigsguden, som anropades om seger i fält och hvilken man ännu i förra seklet trodde spöka för krig och slå trumma i luften, stod hos dem i största anseende. Denne Turrisas är äfven derföre högst märkvärdig, att han, enligt all sannolikhet, är densamme som Skandinavernes Thor och icke lånad från dessa, utan tvärtom en ursprungligen finsk gud, hvilken genom de i Sverige bosatte Finnarne inkommit i den skandinaviska gudaläran, der man länge synes anat hans främmande börd. – Piru och Perkele, hvarmed Finnen nu betecknar djefvulen, voro troligen gamle gudar. Piru kom sig till sin vanryktade värdighet i nyare tider derföre att han troddes vara smed, en man som hade mycket att skaffa med eld och derjemte är tillräckligt svart.
35. *)Sådana äro flera brölloppssånger, delar af 28:de runan i Kalevala samt några nyare försök.
36. *)Lönnrot (i det förträffligt skrifna företalet till Kanteletar) anser visan äldst och trollsången yngre; sina skäl har han icke uttalat. Det synes likväl, som skulle den finska magin hänvisa på en tid, som föregår den i runorna tvefaldt besjungna uppfinningen af Kantele.
37. *)Omdömet gäller närmast 11:te runan i Kalevala.
38. *)Hvarom mera under rubriken Österbotten.
39. *)Ännu till medlet af förra århundradet och sednare talades allmänt finska i städerna, äfven af de förmögnare, och få voro de infödde ståndspersoner, som då voro okunniga i sitt lands modersmål.
40. *)Såsom domprost i Åbo af Kejsar Fredrik III utnämnd till tyska rikets pfalzgrefve, hvilken värdighet skulle gå i arf till alla domprostar i Åbo.
41. *)Som bekant, qvarstå några sådana i svenska psalmboken af 1695rättelse i originalet.
42. *)»Mar!» »En mar!» ett bedyrande, brukligt i Satakunda.
43. *)Så Rühs och Arwidson i »Finland och dess Innevånare».
44. *)Så Grönblad, i Företalet till »Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd i slutet af 16:de och början af 17:de århundradet».
45. *)Af Prosten Hipping i en snart i Finska Vetenskaps Societetens akter inflytande afhandling om kolonisationen i Nyland. Mera härom under rubriken »Nyland».konsekvensändrat/normaliserat
46. *)År 1846 utgjorde folkmängden, förmedelst ett tillskott af 12 620konsekvensändrat/normaliserat flere födda än döda, 1 million 560 344konsekvensändrat/normaliserat.
47. *)Sedan 1741 åtnjuta reformerte lika rättigheter som lutheranerne; sedan 1827 få Finska medborgare af grekiska läran bekläda embeten i landet. Lutheran, som affaller från sin tro, förlorar sina borgerliga rättigheter och landsförvises. Barn af blandadt äktenskap döpas till fadrens tro.
48. *)Finnas citerade i »Statistisk Teckning af Storfurstendömet Finland» af G. Rein, ur hvilket korta, men upplysande arbete det mesta af hvad här nämnes om Finlands statsförfattning är lånadt.
49. *)Den 1 Jan. 1846 utgjorde: Primitiva fonden S:r Rub. 769,491: 74; Jordbruks lånefonden 99,729: 8; Manufaktur lånefonden 65,359: 35; Småsedelsfonden 317,690: 2; Militiæ utlån. fonden 1,253: 49; Fattig- och Arbetshusfonden 448,363: 8; Krigsmanshus- och militiæboställsfonderne 166,174: 36; Klädesfonden 223: 79. S:a 1,868,284: 93. Bankens depositionssedlar: S:r Rub. 4,433,621: Metallisk valuta 2,263,604: 4.
50. *)Rein, Statistisk Teckning p. 123 ff.