5. Under stiltje i en Åländsk kajuta

5. Under stiltje i en Åländsk kajuta.

1 (K. E. Jansson.)

2 Scenen förflyttas från Ekenäs skärgård till Ålands vidsträckta arkipelag; ett örike för sig mellan Sverige och Finland, men formadt af de i hafvet begrafna finska bergskedjornas toppar. Hafvets vida fält ligger här bak|43|om taflans ram, synkretsen tränges ihop till den låga kajutan af ett åländskt landtmannafartyg. Här möter oss en bild af sjömannens hvila, den tid när hans vimpel hänger orörlig långs masten och ingen kåre fyller de slappa seglen.

3 I denna trånga kajuta bo sjömän, som icke hafva stora anspråk på lifvets komfort. Ett par smala bäddar och två eller tre koffertar, hvilka tillika tjenstgöra som stolar och bord, upptaga största delen af utrymmet. En liten vid väggen spikad bordskifva upptages af ett trädstop med svagdricka, ett glas och en knif. Under taket hänga torra hålbrödskakor, uppträdda på ett snöre. Några klädespersedlar äro här och der kringkastade, utan aning om att deras ovårdade skick skall blifva förevigadt på målarens duk. En yxe ligger på golfvet, en murad spis med dess kaffepanna och några redskap för sjömannens dagliga göromål framskymta i bakgrunden.

4 Sällskapet i kajutan består af fyra personer och en sofvande hund. Man igenkänner genast Ålänningarne, som i sin person förena jordbrukaren, sjömannen och fiskaren, de sednare två dock vida mer, än den förstnämnde. Det är nu sommar, men hafvets ombytliga vindar tillåta inga lätta sommardrägter. Gubben till höger bär tjocka skor, ullstrumpor, gulgröna skinnbyxor, bresiliefärgad ylletröja, öfver denna en randig vest af bomullstyg och på hufvudet en varm, stickad yllemössa. Männen bredvid honom bära vadmalströjor, dito benkläder och betäckta hufvuden, den ena med landsbygdens bredkulliga mössa, den andre med sjömannens välkända sydvesthatt. Gossen ensam är barhufvad och bär en lätt, hvit bomullsblusoriginal: bumullsblus samt röd halsduk; han är ung, han är ännu ej genomkyld af den isande vårvinden.

5 Kajutans innevånare äro icke vana vid ett overksamt lif. De hafva nyss inlastat kalk för Stockholm, och derpå hafva de gjort sin gemensama måltid – ett af de sju mål, hvarmed Ålänningen säges dagligen sköta sin helsa i den matfriska hafsluften, men andra säga sig icke vara vana vid flera än fem. Arbetet är slutadt, vindstilla råder på sjön, och fartyget har icke råd att bekosta en auxiliärmaskin. Något vill man företaga sig; man finner en kortlek och börjar ett parti femkort. Artisten har här lyckats inlägga de karakteristiska motsatser, hvilka genom sin åskådliga sanning pryda en mästares genretafla. Ingen kan misstaga sig om den genomhederlige, godtrogne gubben, som med pipan i munnen så eftertänkligt begrundar hvarmed han nu bör möta motspelarens triumferande utslagna klöfveress. Den beskedlige mannen blir ohjelpligen lurad; kamraten vid hans sida, med sin hängande mössa och sin sneglande blick, är lika påtagligt en af desse routinerade verldskloke, mot hvilka all gammaldags ärlighet kommer|28| till korta. Åskådaren kan vara lugn, det gäller ingens ruin,|44| det gäller måhända ett stycke tuggtobak eller på sin höjd en insats om tio penni, kanhända blott äran; men saken är densamma, knepet är tydligt. Lugne, men intresserade, betrakta de öfrige spelet. Han i sydvesten förändrar icke en min, han är en sjövan lots, som kallblodigt studerar andras skicklighet att styra en krokig kurs, medan gossen med sin ålders lyckliga lättsinne tycker det vara innerligt roligt att se sin vördade morfar lurad. Ställningarne äro förträffliga: der är lif, sanning och karakter i denna mästerliga grupp, som så väl kompletteras af den sofvande hunden.

6 Snart skall vind blåsa upp, ty Ålands haf sofver aldrig länge. Då skola de förrädiska korten hafva lemnat plats för sjömannens ärliga arbete; han med sydvesten skall stå vid rodret, han med den hängande mössan skall snegla på den fladdrande focken, gubben skall fastgöra storseglets skot, och pilten skall klättra till märsen, vig som en ekorre, för att lösgöra bramseglet: ty bland många djerfve sjömän vid dessa kuster är Ålänningen en af de djerfvaste. Han bygger fartyg af alla dimensioner, är sjelf både redare och skeppare, lika förtrogen med Nordsjön, som med Östersjön, bor rymligt och lefver godt, men gör ock skäl för sin goda aptit. Åland har legat för nära Sverige, för att icke vara det mest svenska landskap i Finland, men det har alltid räknats till detta land och stått under inflytande af dess historiska tradition. Språk och lynne äro svenska; endast få minnen återstå af de Lappar och Finnar, hvilka bebott dessa öar i långt aflägsna århundraden. Ålänningen är ett lifligt, gladlynt och språksamt folk, välbergadt, händigt i många yrken, begåfvadt med mera födgeni, än andra dess landsmän, och dock tillräckligt betänksamt, för att icke vanslägtas från den allmänna finska typen. Sjelf räknar han sig gerna som svensk, men hans sympathier blåsa med handelsflaggan stundom åt vester, stundom åt öster.

7 Anledning skall icke saknas att framdeles ihågkomma Ålands historiska minnen. Nu äro vi instängde i den lilla kajutan, dröjande vid bilden af ett folk, som icke tyckes ha annat att göra, än spela kort. Och dock, om vi närmare betrakta dessa kraftiga gestalter med deras skiftande uttryck, skola vi förstå, att de äro vuxne vid klippor och haf, härdade af storm och vågor, så maklige nu och en annan gång trotsande alla faror. Ropa endast till dem: lätta ankar! – och de skola återtaga sin spänstiga muskelkraft, de skola gå att spela om lifvets insats på den oroliga böljan med samma lugn, som de nu sköta sitt klöfveress.