10. Landskap i Birkkala

10. Landskap i Birkkala.

1 (W. Holmberg.)original: W. Holmberg).

2 En varm sommar år 1858 ströfvade en ung målare vid namn Werner Holmberg, härdad och stark, kring Birkkalas höjder och dalar i Satakunda. Han bodde sedan några dagar i den trefna gården, som synes derborta vid stranden af Sorvanselkä sjö, och han hade badat hvar morgon i detta spegelklara vatten, hvars hvita sandbotten han kunde tydligt se på mer än tre famnars djup. Nejden är vida bekant för sin skönhet,|55| och mången främling har stadnat med ett beundrande utrop på den skogbevuxna höjden, som synes till venster på midten af taflan. Inbyggarne i denna trakt hade sett mången student rycka upp gräs i skogsbackarna eller sticka flugor på nålar; men de hade icke sett någon så ihärdigt ströfva kring skogar och berg, som denne unge man med sin portfölj under armen. I hans besynnerliga stora bok fanns intet latinskt pränt, der funnos endast lösa blad, fullritade med streck, som nästan liknade träd och hus, och dessa blad blefvo för hvar dag flera. Det goda folket kunde icke begripa hvad det tjenade till att resa till Birkkala, för att öda papper med sådant.

3 En morgon i Juli hade Holmberg satt sig att hvila vid roten af en hög björk, som icke synes på taflan, och uppslagit sin portfölj, för att afteckna nejden. Gårdens husbonde, som var på vandring till ängen, blef honom varse och stadnade nyfiken vid hans sida. – Hvad skall nu detta vara till? – frågade han i den förtroliga ton, som han redan vant sig att antaga mot den vänlige och gladlynte unge främlingen.

4 – Jag tecknar er gård och backen derborta, – svarade målaren.

5 – Skall det vara för kronans räkning? – frågade bonden, ej utan misstanke att der kunde vara något slags landtmätaresyn, och sådana kosta ofta processer, alltid penningar.

6 – Det är för mig och icke för kronan, – genmälde Holmberg, leende. – Kronan bryr sig icke om sådana som mig; vi ha hvarken rang, eller tjenst, eller lön, eller stjernor och granna titlar; vi äro dagsverkare hos vår Herre i himmelen, och han försörjer oss, såsom han försörjer himmelens fåglar.

7 – Men hvad tjenar det till? – frågade åter den envise bonden.

8 Målaren sökte förklara för honom, att dessa blyertsstreck skulle målas i oljefärg på en duk och blifva en trogen bild af det landskap de nu hade framför sig. Det skulle göra mången glädje och kanske också betalas med guld.

9 Detta sista begrep frågaren bättre. – Jag förstår, – sade han; – det är väl korna på landsvägen, som betala sig, för att de äro så feta. Men hvem betalar er för de usla träden, och för vallflickan der, och för barnen, som komma med smultron i näfverrifvorna, och för min gård derborta? Ni tänker väl icke sälja min gård?

10 – Med er tillåtelse tänker jag sälja den, – skämtade målaren, – och icke allenast er gård, utan halfva Finland. För denna lilla usla björk hoppas jag få mer, än om ni gjorde tjugu yxskaft af honom; barnen skola plocka deras smultron i hundra år på min duk, och gården skall stå der qvar ännu länge sedan alla stockar i väggen förmultnat.

11 – Sådant tokprat! – skrattade bonden och fortsatte sin vandring, oviss om den främmande herrn möjligen kunde vara en trollkarl, eller om han endast velat gyckla med frågaren. Dagen derpå reste Holmberg åter till Helsingfors och derifrån till Düsseldorf, der han utförde i olja sina teckningar ifrån hemlandet. Den friska, naturtrogna framställningen, den mjuka och dock så kraftiga koloriten, den artistiska fulländningen af perspektiv, dagrar och skuggor, men framförallt den egendomligt sköna uppfattningen af det finska landskapets högnordiska karakter, allt detta vann mer och mer erkännande, slutligen en odelad beundran. Bland Düsseldorfs skaror|35| af målare räknades snart den unge Finnen Holmbergs namn som ett af de främsta, hans taflor såldes och spriddes kring hela Europa, hans fädernesland var stolt öfver honom, och hans rykte begynte stiga till en glänsande höjd, när han år 1860 bortrycktes från sin konst, sina vänner och sitt sörjande land vid endast 30 års ålder.

12 Han hade dock rätt: dessa björkar betala sig, denna stuga står qvar, dessa smultron dofta ännu. Högsommaren står der i oförgänglig grönska med sina friska höjder, sina leende stränder, sina blå vattenytor och sina lätta, seglande morgonskyar. Många vintrar ha redan snöat på denna skogsbacke, många isar ha bundit det klara Sorvanselkä, sedan Werner Holmberg satt vid den gamla björken och tecknade Birkkala. Dessa kor på byvägen ha längesedan vandrat ur verlden; dessa barn äro nu fullvuxna; målarens hand, som tecknade taflan, är vissnad i döden. Men i taflans täcka sommarlandskap är intet förändradt: der är ingen snö, ingen is, ingen förvissning, allt är sådant det var den samma dagen i Juli 1858, och daggen ligger ännu qvar på nordsidan af kullarna. Hvilken förundransvärd konst, som trotsar tiden, förnekar döden och binder naturen, binder menniskolifvet vid ett enda flyktigt moment af dess ständigt vexlande tillvaro!