Inledning

Akademisk meritering och beläsenhet

13 Under studietiden läste Topelius mycket, däribland Fryxells Berättelser ur svenska historien som hade börjat utkomma 1823, Geijers Svenska folkets historia och Friedrich Rühs Finland och dess innevånare. För licentiatexamen hade han bl.a. studerat A. L. Schlözers Allgemeine nordische Geschichte, Heimskringla och Porthan.22Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 72.

14 Efter licentiatexamen den 8 november 1844 skrev Topelius till fästmön: »Nu har jag att arbeta på min disputation, som på engång skall bana oss wäg i Åbo och här wid universitetet».23Topelius–Emilie Lindqvist 11/11 1844 (244.98). Med disputation menade han troligen ett docentspecimen och med Åbo avsåg han lektoratet i historia vid gymnasiet i Åbo. I juni 1845 lediganslogs lektoratet och Topelius redogör för sina planer:

15 får jag ej lektoratet, […]då docenterar jag, om Gud vill, bestämdt i höst eller vinter […] – nog hade det stått i min makt att med rastlöst arbete få min docentur i ordning redan denna vår – men det har nu ej blifvit – min esel, hade jag så när sagt – jag har förspillt mycken tid på den der uppsatsen i Joukahainen – emedan jag, skam att säga, sjelf anser den vigtigare än mången latinsk disputation – så att för sakens skull ansåg jag den meritera något arbete – ehuru den för min utkomst ej just mycket gagnar, om icke medelbarligen, ifall den duger till något, som jag dock hoppas.24Topelius–Emilie Lindqvist 16/6 1845 (244.98). Uppsatsen i Joukahainen är alltså »Äger Finska Folket en Historie?»

16 Citaten är belysande, dels för Topelius ambitioner ifråga om karriär, dels för hans intellektuella ambitioner. Han ville ha en fast tjänst för att kunna gifta sig, och sökte därför gymnasielektorat i landsorten – trots att han egentligen inte var intresserad av dem. En docentur hade betytt en fot inne på universitetet, men inget att leva på. Rein var, som nämnts, i sin krafts dagar. Fredrik Cygnæus var docent i historia och Carl Wilhelm Törnegren i lärdomshistoria. Varken det sistnämnda eller latinet – vältaligheten och skaldekonsten – var i praktiken aktuella för Topelius. De filologiska ämnena representerades vid universitetet av romersk, grekisk och orientalisk litteratur. Utvecklingen gick vid den här tiden mot en mera språkvetenskaplig inriktning, vilket ledde till att den lingvistiskt orienterade E. af Brunér efterträdde poeten och översättaren J. G. Linsén som eloquentiæ & poëseos professor 1851.25Professuren hette ursprungligen eloquentiæ & poëseos, från 1853 romersk litteratur. Topelius hade fått mediokra vitsord i litteraturämnena i kandidatexamen och valde att för licentiatexamen fördjupa sig i historia, naturalhistoria och filosofi.26I kandidatexamen fick han »approbatur cum laude» i både grekisk litteratur och romersk, approbatur i lärdomshistoria och bara admittitur i orientalisk litteratur (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 115).

17 Det är svårt att veta i vilken utsträckning Topelius läste utländsk historisk litteratur, eftersom han sällan hänvisar till den. Men 1840-talet var |XVI|hans formativa år, och debatten om historiens och historieskrivningens väsen och riktning var livligare då än någonsin senare. Topelius kan inte ha varit oberörd av aktuell forskning och utgivning, när inte bara han själv, utan också Snellman, J. J. Nordström, F. Cygnæus och Rein bevisligen läste mycket. 1840-talet upplevde en dittills icke skådad litterär aktivitet kring politikens och ekonomins grundfrågor, alltid med hänvisningar till historien. En nyhet var den centrala roll som begreppet (samhälls)klass intog. Klassfrågor diskuterades inte bara i politiska termer, utan också i romanlitteraturen. Balzacs romaner – och därmed också hans kritiska behandling av klasserna – var enligt Snellmans utsago välkända i 1840-talets Finland, tack vare svenska översättningar.27J. V. Snellman, »Modern fransk litteratur», Samlade arbeten VI 1996, s. 254. Artikeln ingick ursprungligen i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1848. I sig var tanken om historiska motsatsförhållanden varken ny eller främmande, men den aktualiserades just den här tiden när A. Granier de Cassagnacs socialhistoriska arbeten Arbetsklassens historia och Adelsklassens historia utkom i svensk översättning 1843.28Topelius ägde översättningarna (Museiverkets förteckning över hans boksamling). Originalupplagorna Histoire des classes ouvrières et des classes bourgeoises och Histoire des classes nobles et des classes anoblies utkom 1837 resp. 1840. Snellman efterlyste, i Granier de Cassagnacs efterföljd, familjens, religionernas, handelns, jordbrukets, förvaltningens och lagstiftningens historia.29Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, avsnittet »Nelikymmenluvun historiadebatti» s. 107–110. Snellman om Granier de Cassagnac i Saima 1844.

18 I debatten representerade Cygnæus och Snellman den syntetiska ståndpunkten. Cygnæus är ställningstagande och anlägger moraliska perspektiv, medan Snellman har en ytterst kritisk inställning till den faktasamlande och detaljorienterade historieskrivningen. Topelius framhöll ofta, redan i brev till fästmön, att han var syntetiker – detta i motsats till den kritiska skolan, som för honom representerades av urkundsutgivarna.

19 1840-talet var en period av intensivt historieintresse överallt i Europa, och debatten om vad historieskrivningen borde befatta sig med var livlig. Intresset riktade sig mot kulturhistoria, ekonomisk historia och samhällsklassernas historia.30Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, kap. »’Uusi historia’, narratiivisuus ja luokkakonflikti». När Topelius ägnade sig åt fördjupade studier i historia på 1840-talet sökte han i denna anda förstå historien i ett dialektiskt perspektiv. Tydligast kommer detta till uttryck i recensionen av första delen av urkundsutgivaren Edvard Grönblads Handlingar rörande Klubbekriget (1843). Här analyserar Topelius konflikten i hegelianska dikotomier: 1. Hertig Carl mot Sigismund 2. Svenska intressen (Österbotten) mot nationellt finska (Egentliga Finland, Tavastland) 3. Protestantism mot katolicism 4. Folkmakt mot militärmakt 5. Folkmakt mot adelsvälde.31Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 134 ff.; Topelius, »Literatur. Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd», HT 16 och 20/3 1844. Topelius kritiserar Grönblad för att denne grundar periodindelningen på krigen och inte på den fredliga samhällsutvecklingen. En annan central fråga för Topelius rör nationalkaraktärerna, också på landskapsnivå. På samma sätt som tidevarv, klasser och seder förutsätter de typer och beskrivningar av det typiska.

20 |XVII|Stor betydelse för diskussionen i Finland och för Topelius fick två historierelaterade pamflettpolemiker i mitten av 1840-talet. Den ena fördes av Israel Hwasser, A. I. Arwidsson, J. J. Nordström m.fl. och gällde Finland och landets förhållande till det ryska riket och möjligheten av ett återförenande med Sverige. Den andra debatten, mellan huvudsakligen E. G. Geijer och Anders Fryxell, handlade om adelns historiska roll i Sverige. Hertiginnan af Finland kan i hög grad förstås i förhållande till den Hwasser–Arwidsson–Nordströmska debatten, medan Fältskärns berättelser ansluter sig till den senare, till frågan om »aristokratfördömandet» i svensk historieskrivning. Geijer deltog i båda debatterna.

21 Det var Th. Th. Renvall som fick lektoratet i historia i Vasa 1845. Han hade disputerat för docentur och utnämnts till docent i historia samma år. Topelius beslöt då att disputera för doktorsgraden, möjligen uppmuntrad av Rein.32Topelius verkar ha berättat om uppmuntran från Reins sida, för när han hade avlagt licentiatexamen i november 1844 skriver Catharina Sofia Topelius till sonen: »efter nu Farbror Rein vill ha dig där kan han ej skaffa dig nån syssla […] godt och väl är det att du har alla examina bak ryggen och bäst att du lagar disputation i från dig» (27/11 1844, 244.94). Topelius brev till modern från den här tiden är inte bevarade. Filosofie doktors grad hade inrättats med 1828 års universitetsstatuter, men ytterst få hade använt sig av möjligheten att doktorera. Med tanke på Topelius journalistiska författarskap och hans senare produktion valde han ett oväntat ämne för den tunna avhandlingen De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente (Om fornfinnarnas giftermålsseder 1847, 52 s.). Tidigare hade han visserligen i Kalevala-inspirerade dikter och i promotionsdikten 1844 visat ett intresse för det folkloristiska och etnografiska.

22 I avhandlingen, som är tillägnad farbrodern Gustaf Toppelius, redogör Topelius för uppfattningar om familjen och äktenskapet. Bl.a. citerar han J. J. Nordströms Bidrag till Svenska samhällsuppfattningens historia efter de äldre lagarna till sednare hälften af sjuttonde seklet (1839–1840), Snellmans Läran om staten (1842) och Reins avhandling De vetere Carelia ante occupationem Svecanam (1825–1826). Han utnyttjar Porthans kommentarer till Paul Juustens biskopskrönika och anlitar allmänna framställningar som Arwidssons bearbetning av Rühs Finland och dess innevånare (1827), Lagerbrings Svea Rikes Historia, J. F. Cajans (Kainonen) Suomen historia (1846) och Karamsins Geschichte des Russischen Reiches (1820). Därtill hänvisar han till reseskildringar och topografiska beskrivningar av Ryssland, mest aktuella var M. A. Castréns populära artiklar i Helsingfors Morgonblad. – Framför allt citerar Topelius Kalevala och Kanteletar. Det är en refererande och citerande dissertation av konventionellt snitt.33Långt senare (1883) beskriver Topelius sitt ämne inte utan fog som »de finska folkens äktenskap i äldre och yngre tider, enligt Kalevala och Kanteletar, jämförda med en mängd resebeskrivningar» (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 72). I förra delen av Hertiginnan af Finland förhåller Topelius sig avgjort mer analytisk till sitt källmaterial än i avhandlingen.

Den historiska delen av Hertiginnan af Finland

23 Cygnæus tidigare nämnda skrift om hattarnas krig behandlar enbart bakgrunden till kriget. Den bärande idén framgår tydligt: kriget planerades och inleddes hasardöst, dels för att man försökte komma snabbt i gång, så länge ett instabilt läge rådde i Ryssland och man ansåg sig kunna räkna med Ottomanska imperiets insats, dels för att man från början ansåg att ifall kriget gick dåligt kunde Finland eller delar av det överges temporärt, i visshet om att i synnerhet Frankrike skulle tvinga Ryssland att återbörda eventuella territoriella förluster vid en fredskonferens. De optimistiska förväntningarna var att återfå de områden som förlorades genom freden i Nystad, samt Fjärr-Karelen till Vita Havet.

24 Den röda tråden i Hertiginnan af Finlands historiska del går i den redan av Cygnæus utstakade riktningen: rikets ledning försåg de i Finland kämpande trupperna och den finska befolkningen med skandalöst dåliga militära resurser och bristfälligt underhåll, överbefälhavaren Lewenhaupts dröjsmål i Stockholm, det för svenskarna ödesdigra vapenstilleståndet i mitten av kriget samt krigets övriga skeden – allt vittnade om den svenska politiska och militära ledningens inkompetens och nonchalanta inställning till Finland. Finnarnas trohet gentemot den lagliga överheten kontrasteras mot svenskt övermod och nonchalans. Mönstret upprepades under Gustav III:s krig 1788–1790 och under kriget 1808–1809. Majoriteten av finnarna kämpade troget, men Sverige svek dem och övergav Finland på grund av defaitism. Utan att vare sig Cygnæus eller Topelius sade det explicit, innebar detta både att finnarna var berättigade att ställa sig under Rysslands hägn och att det var ändamålsenligt att göra det.

25 Ledmotivet eller den politiska lärdomen i denhistoriska delen av Hertiginnan af Finland kan tolkas som så: Sverige var varken under hattarnas tid eller senare kapabelt eller ens villigt att försvara Finland. Sverige strävade 1741 och 1788 efter enorma landvinningar på Rysslands bekostnad, men det var luftslott utan förankring i den geopolitiska verkligheten. Således var de revanschistiska tal, dikter och annan politisk verksamhet som under 1840-talet utbredde sig i Sverige och blev bekanta i Finland inte bara helt orealistiska utan även farliga. Kejsaren skulle med järnhand krossa alla yttringar av revolutionär anda i Finland, beläget »vid S:t Petersburgs portar», som han hade gjort i Polen 1831. Vad dylika åtgärder skulle betyda för Finlands inre autonomi och Universitetets frihet kunde man bara spekulera om, under alla omständigheter skulle något värdefullt gå förlorat.

26 Hertiginnan af Finland inleds med en snabb men övertygande historisk överblick av hattarnas och mössornas Rysslandspolitik. Enligt Topelius |XIX|framställning är finnen greve Arvid Bernhard Horn och strategen Carl XIV Johan – som nyligen (1844) hade avlidit – de enda som har förstått att föra en fredspolitik med Ryssland. Hela verket går ut på att visa, att den ryska ockupationen 1742 – liksom 1808 – försiggick smärtfritt, när finnarna fann sig i situationen utan motstånd. Så skedde bägge gångerna, med undantag för Österbotten samt i någon mån övre Savolax, övre Karelen och Åland. – Topelius framhåller alltså indirekt både i beskrivningen av kriget och i skildringen av ockupationen att inget gott stod att vänta från Sverige, och att livet med Ryssland var drägligt och hade sina fördelar.

27 Det var dock först efter 1809 som sjuttonhundratalet började ses i ett sådant perspektiv. Porthan uttalade sig under sina sista år kring 1800 om att Ryssland komme att erövra Finland ifall Turkiet inte hindrade det, men utan att reflektera över Sveriges svaghet redan tidigare. Men efter 1808–1812 hade ett nytt tänkesätt hunnit ta form. Israel Hwasser beskriver situationen i sin berömda Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812:

28 ännu 1812 torde väl äfven en varm tillgifvenhet för Svenska regeringen och för gemensamheten med Sverige hafva lefvat i många enskilda bröst. Men redan då hade inom det allmänna tänkesättet nya krafter vaknat, hvilka motverkade denna tillgifvenhet och fråntog densamma den öfvervigt, den förut verkligen ägde. Hit räknar jag först och främst den genom en längre tids erfarenhet uppkomna och genom det sista kriget så smärtsamt och djupt inskärpta öfvertygelsen, att Sveriges magt var otillräcklig att i striden med Ryssland försvara Finland, och att således det sednare landet skulle, om det blefve återförvandladt till Svensk gränsprovins, komma att i framtiden vara blottstäldt för den ena fiendtliga invasionen efter den andra.34Hwasser, Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 1838, s. 17 f.

29 Topelius uteslöt den historiska delen av Hertiginnan i senare upplagor, av vilka den finska översättningen Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv.1741–43 sodan ajoilta utkom 1874. Som professor – sedan 1854 – hade han inte längre behov av akademisk meritering. En annan anledning var den allt skarpare linjedragning som med tiden hade uppstått mellan historieskrivning och roman.35Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, kapitlen »Roman, historia» och »Historia, roman». Men redan 1853 hade Topelius och Cygnæus uppfattning av hattarnas krig indirekt givit anledning till kritik i juristen professor W. G. Lagus skrift Anteckningar rörande 1741 och 1743 årens Finska krig, jemte Henr. Magn. von Buddenbrocks äreräddning. Lagus inleder den:

30 Underrättelser, rörande 1741 och 1742 års finska krig, äro till icke obetydligt antal utgifna. Alla tryckta upplysningar i ämnet synes dock icke blifvit med tillbörlig noggrannhet begagnade, hvarföre ock ifrån denna källa åtskilliga detaljer kunna tilläggas. Denna omständighet, i förening dermed att några förut icke kända handskriftliga bidrag till kännedom af berörde krig varit för författaren tillgängliga, har föranledt honom att angående sagde krig meddela åtskilliga upplysningar och tillrättavisningar. Han hyser ock i flere delar av sagde krigs historia åsigter, stridande emot dem, som vanligen framställas; och ett hufvudändamål, som med denna uppsats åsyftas, är att underkasta processen, rörande Buddenbrock – en af de sällsammaste kriminalprocesser historien företer – en juridisk kritik och derigenom lägga bemälde generals fullkomliga oskuld i öppen dag och sålunda rädda den i lifvet och efter döden misshandlade ädla mannens ära.36W. G. Lagus, Anteckningar rörande 1741 och 1743 årens Finska krig 1853, s. 1.

31 Topelius förhöll sig visserligen övervägande kritiskt till Buddenbrocks insatser och betecknar t.ex. hans brist på agerande vid Villmanstrand som »oförklarligt» (se nedan), men konstaterar också att »efterverlden [...] torde finna åtskilligt att justera» i domen över Buddenbrock (se nedan).

Kvinnobild och kulturhistoria

32 1800-talets borgerliga emancipation, tekniska innovationer och den snabbt växande bokmarknaden ledde i hela Europa till en rik produktion av både romaner och illustrerade historiska, biografiska och kulturhistoriska verk, i original och översättning, för en stor publik. Inte bara berömda män, utan också drottningar, adelsdamer och scenkonstens kvinnliga företrädare blev i stigande utsträckning föremål för framställningar i ord och i bild. Mycket spridd blev den ursprungligen tyska Ny Plutarch eller Porträtter och biografier af de ryktbaraste män och fruntimmer bland alla nationer och stånd ifrån äldre intill nuvarande tider som utkom i svensk översättning 1844. Ett annat känt verk är La femme jugée par les grands écrivains des deux sexes, ou la femme devant Dieu, devant la nature, devant la loi et devant la société från 1846. Olika metoder för massreproduktion av bilder spred porträtt av historiska och samtida berömdheter och reproduktioner av konstverk över Europa, de såldes också i bokhandlarna i Helsingfors. – Därför kan Topelius i Hertiginnan af Finland förutsätta inte bara att Aurora Königsmarck är bekant för läsarna, utan också att de hade sett damporträtt från 1700-talet avbildade.37Se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 26.

33 Topelius intresse för kvinnors roll i samhället och för kvinnobildning kan ses mot bakgrunden av den allt mer synliga roll kvinnan hade i offentligheten |XXI|– t.ex. en George Sand. Men redan från början av sin tidningsmannabana hade Topelius uppmärksammat de kvinnliga läsarna och i novellerna från 1840-talet har kvinnor ofta framträdande roller. I avhandlingen från 1847 och i föredraget »Om qvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden» ser han nordbornas kvinnosyn i ett idealiserat ljus.38Föredraget, i den för allmänheten öppna serien Litterära soiréer, höll han den 3 maj 1850, alltså när Hertiginnan af Finland gick som följetong i Helsingfors Tidningar. I Hertiginnan af Finland valde han att lyfta fram en historisk kvinna som centralgestalt i den ambitiösa kulturhistoriska satsning som följetongsversionen ursprungligen var.

34 Topelius kände inte till mer än namnen på den historiska Eva Merthen och hennes föräldrar och hennes förbindelse med Jakob (James) Keith, vilket gav honom fria händer att gestalta henne. Detsamma gäller i ännu högre grad de andra namngivna personerna i romanen, som huvudsakligen representerar borgerskapet i Åbo och i någon mån universitetet. »Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m.fl. som i berättelsen förekomma.»39»Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland», se kommentaren. Detta var i själva verket en idealisk utgångspunkt för Topelius. Han hade inte ambitionen att gestalta individer, han ville skapa kulturhistoriskt trovärdiga och intressanta typer. Han nämner uttryckligen »berättelsens tendens af sedemålning», och att han fått möjlighet att »indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad».40»Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland», se kommentaren.

35 Sedemålning är ingenting annat än kulturhistoria, på tyska ofta Sittengeschichte, på franska histoire des moeurs, något som hade blivit högaktuellt i litteraturen och innebar att man i stället för verkliga historiska personligheter skapade typer som förkroppsligade sitt tidevarv – ett begrepp som blev centralt för Topelius. Begreppet tidevarv utgår från ett nytt historistiskt synsätt som klarare än tidigare indelade det förflutna i särskilda perioder. Man kunde sedan beskriva perioderna och förstå deras väsen med hjälp av andra medel än den politisk-diplomatiska historien eller krigshistorien erbjöd.Tidevarvenkunde förstås och skildras ur den samtida litteraturens eller filosofins synvinkel – man förefaller ofta ha talat om Voltaires, Gustav III:s eller andras tidevarv på 1840-talet. Begreppet seder bidrog med en kulturhistorisk-etnografisk-moralisk synvinkel, som blev viktig för Topelius.

36 I Hertiginnan af Finland förekommer de kulturhistoriska beskrivningarna i senare delen, ibland ganska pedantiskt och pedagogiskt, till exempel när Topelius beskriver hur potatisen, teet och kaffet kom till Finland. Klädselns kulturhistoria representerade också något nytt. Kravet på tidstrogen klädsel på scenen restes först på 1800-talet.

Gustav III:s krig i novellerna

37 Topelius har dokumenterat sitt intresse för 1788–1790-års krig i »Häradshöfdingen», »Vernas rosor» med fortsättningen »Stjernan i molnet», och det tyngst vägande verket »Konungens handske». Den är uttryckligen ett krigshistoriskt och politisk-historiskt bidrag till den då aktuella finska historiografin. »Konungens handske» publicerades först som följetong i Stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda 1863, medan de andra hade ingått i Helsingfors Tidningar 1846–1847 resp. 1856.41»Konungens handske» utkom redan 1869 i finsk översättning. Topelius bearbetade senare den samt »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» för Vinterqvällar (1880 resp. 1881). Både följetongsversionen av »Konungens handske» och den bearbetade i Vinterqvällar utges i ZTS. »Häradshöfdingen» visar att Topelius redan på 1840-talet intresserade sig för detta krig, liksom för Gustav III som person och regent. Efter Gustav Vasa var Gustav III den enda av våra kungar som vistades längre tider i Finland. Händelserna under 1788–1790-års krig gav Topelius möjlighet att beskriva trakter i Kymmenedalen och södra Savolax med den geografiska inriktning som var aktuell för honom redan under arbetet på Finland framställdt i teckningar. Gustav III var i sig en »dramatisk karaktär» som Topelius, i likhet med Cygnæus, behövde. Frågan om historieskrivningens väsen var högaktuell från 1840-talet, den historiska romanen och det historiska dramat skulle bjuda på ett annorlunda förhållningssätt till det förgångna än den rent faktaorienterade forskningen.42Se Klinge, Idyll och hot 2000, kapitlet »Historia, roman» och Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, kapitlet »Topelius professorina ja historiallisten romaanien kirjoittja». Topelius bekände sig till den inlevelsefulla historiska skildringen i början av »Konungens handske» och ännu mera övertygande i den stora dikten »Votum för den dramatiska konsten i Finland» 1864:

38Hvar äro dessa hjältar, kungar, folk,

Som fylla tideböckerna? – Säg mig,

Hvar är det varma blod, som brusade

I deras ådror?43Här citerad efter Nya blad 1870, s. 124.

39 »Gustavs krig» var militärt vida mer omfattande och betydande än 1808–1809 års krig. Detta förklarar varför det finns så mycket mera traditionsmaterial om kriget 1788–1790. Men eftersom det inte resulterade i gränsförskjutningar eller annat bestående, blev kriget 1808–1809 viktigare i eftervärldens ögon, inte för de krigiska bragderna utan för de politiska följderna. Det har senare framgått att en avsevärd del av det anekdotmaterial som Runeberg använde för Fänrik Ståls sägner i själva verket härstammar från »Gustavs krig» och inte från »Finska kriget».44Kapten af Enehjelm, vars söner hade Runeberg som informator, och andra av dennes potentiella interlokutörer i Saarijärvi och Ruovesi på 1820-talet hade deltagit i Gustav III:s krig.

40 Den egentliga historiska forskningen om perioden inleddes med fil. licentiaten greve Carl Magnus Creutz Anjala-förbundet, bidrag till dess historia efter enskilta och offentliga handlingar. Boken utkom i Sverige 1848 under pseu|XXIII|donymen Maunu Malmanen (Magnus från Malmgård). När »Konungens handske»gick som följetong hade professor Rein nyligen publicerat den första (och enda) delen av sin framställning om 1788–1790-års krig.45Rein, »Kriget i Finland åren 1788, 1789 och 1790. 1 Delen», Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 3 1860. Han hade använt den s.k. Meyerfeldtska samlingen, som hade blivit tillgänglig 1859. Samtidigt började den i Ryssland stationerade översten (sedermera generallöjtnanten) Otto Furuhjelm skicka avskrifter av viktiga ryska dokument om epoken till forskare i Finland.

41 »Häradshöfdingen»kan ha inspirerats av Dumas roman Le Chevalier d’Harmental (1843). Där avslöjar en skrivare i underordnad ställning Antonio Cellamares konspiration för att störta franska hertigen-regenten Philippe av Orléans till förmån för Filip V 1719. Skrivaren Jean Buvat ansågs ofarlig av konspiratörerna. Buvat är en historisk person och romanen ger en trovärdig beskrivning av den politiska bakgrunden; Dumas framhåller i en not att han har använt pålitliga historiska källor. Varken den historiske eller den fiktive Buvat fick belöningar som kan jämföras med dem som kom Topelius hjälte till del. Dumas roman omnämns som översatt till svenska i Helsingfors Tidningar 1844.46En subskriptionsanmälan upplyser om att Le Chevalier d’Harmental publiceras i N. H. Thomsons populära Kabinetsbibliothek under 1844 (HT 10/1 1844).

42 Ett huvudmotiv i »Häradshöfdingen» är den starkt överdrivna humoristiska beskrivningen av oförtjänta meriters avgörande roll för en framgångsrik tjänstekarriär. Berättelsen kryddas med idiomatiska finska repliker och välkända släktnamn. Det hela går i samma anda som Sara Wacklins just då aktuella Hundrade minnen från Österbotten och kan kanske ses som en travesti på hennes berättelser. Framgångsrika karriärer som är grundade på slump eller på diskutabla meriter har alltid funnits och alltid kritiserats, i skönlitteraturen eller på annat sätt. – I Finland nagelfor professor J. J. Nordström dem i sina dagböcker cirka 1840. – Helsingfors Morgonblad berättade redan 1844 om den enorma framgång som satiren Jérome Paturot à la recherche d’une position sociale uppnådde genast vid utgivningen 1843. Den tillskrevs först Balzac, men är av L. Reybaud. Topelius version är provinsiell och finsk och för tankarna mera till Gogol, men själva karriärproblematiken låg i tiden.

43 »Häradshöfdingen» kan, liksom Sara Wacklins minnen och första delen av Fänrik Ståls sägner (1848), i hög grad förstås i ljuset av den betydelse som den historiska anekdotentillvann sig i samtiden. Runebergs fullständigt förändrade stil från den romantiska Nadeschda och den sublima Kung Fjalar till Fänrik Ståls piprökande och svärande majorer och meniga i enkla, rimmade strofer kan sättas i samband med anekdotlitteraturens genombrott. »Häradshöfdingen» är samtida med de tidiga fänrikarna.

44 |XXIV|Lojaliteten gentemot kungen är en central dygd för såväl häradshövdingen Lars Löf som ryttmästaren Göran Ros och hans Jack i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; för Löf närmast av en slump, för de andra genom övertygelse. I fråga om kungamakten versus den av »frihetstiden» hyllade adelsrepublikanska statsformen är Topelius genomgående en övertygad anhängare av doktrinen om konungen och folket mot adeln och herrarna. Denna ideologi representerades av Topelius egna monarker, Nikolaj I och Alexander II, samt av den samtida bonapartismen personifierad av Napoleon III. Det råder således ingen motsättning i att Topelius i krigsskildringarna hyllar svenskarna på ryssarnas bekostnad, men samtidigt hade ställt sig på den kejserliga sidan mot den liberalt-skandinavistiska orienteringen i Finland under Krimkriget. Även professor Rein hade i sin undervisning framhållit frihetstidens negativa sidor.47Se särskilt avsnittet »Frihetstidens skuggsida», Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 356 ff. Också de ryska kejsarna, inte bara Gustav III, utsattes för attentat och mord som hade planerats i adliga kretsar. Nikolajs far Paul I hade mördats, Alexander I hotades ständigt och Nikolaj upplevde dekabristupproret vid sin tronbestigning. Kejsarens oväntade frånfälle i mars 1855 aktualiserade hans gärning. Den stränga men rättvisa monarkens minne hyllades och man uttryckte uppskattning av den stabilitet och de framsteg som hans trettioåriga regeringsperiod stått för. Det sades uttryckligen att han hade åsidosatt adeln. Inte för inte heter den skräckinjagande kapten Mörk på Nattsjö i »Vernas rosor» egentligen Ankarström och framställs som nära släkting till kungamördaren med samma namn.

45 Topelius lärare och patronus Rein säger om Anjala-förbundet – i samma anda och stil som efterträdaren:

46 Sådana voro tilldragelserna i Finland under det ryktbara året 1788. De bära ett bedröfligt vittne om de förvillelser i rätts- och pligtbegrepp, till hvilka en af parti-intressen och lidelser upprörd tid kan leda. Finlands tideböcker hafva att framställa dystra och sorgliga taflor af olycka, nöd och elände; men om ock allt annat ansetts förloradt, har man dock kunnat tillägga »utom äran». Om år 1788 måste man beklagligtvis säga motsatsen. De hafva lemnat, detta års tilldragelser, en mörk skugga på det genom tro och heder i häfderna kända finska namnet, ett nedslående minne för hvarje sitt folks ära uppskattande finsk man.48Rein, Föreläsningar öfver Finlands historia II 1871, s. 480 f.

47 Om någon skillnad i historisk och politisk betoning eventuellt kan iakttas mellan den vintern 1856 publicerade delen »Vernas rosor» och fortsättningen »Stjernan i molnet», skulle den i så fall stå i samband med att den förra delen skrevs under pågående krig (även om fredsrykten redan cirkulerade) och |XXV|den senare efter fredsslutet.49»Vernas rosor» gick som följetong 2/2–22/3 och »Stjernan i molnet» 7/5–14/6 och 15/11–10/12 1856. Freden i Paris i mars 1856 innebar för Finland att den nya period som förbands med Alexander II nu kunde inledas – han hade tillträtt tronen året förut. Detta har dock endast sekundär betydelse eftersom krigshändelserna och politiken spelar så underordnade roller i »Vernas rosor».

48 Kriget och Anjala-förbundet utgör bakgrunden till händelserna på Nattsjö gård. I »Stjernan i molnet» intar kriget en större roll än i »Vernas rosor», men det svenska och ryska aktualiseras egentligen bara genom anspelningar på uniformerna. De anknyter till det centrala anekdotmaterialet om krigets inledningsskede då ett skenanfall av svenska soldater utklädda i ryska uniformer skall ha gett svenskarna anledning till anfall. Däremot stiger även här lojaliteten gentemot konungen och avståndstagandet från Anjala-upproret fram som ett centralt motiv.

49 Vernas stumhet är ett intressant bimotiv. Problematiken diskuterades i Finland, Sverige och Tyskland. En liten privat skola för döva existerade redan i Borgå, men anhållan om statliga anslag för ett dövstuminstitut avslogs 1846 och 1856.50Helena Solstrand-Pipping, »Runeberg och dövstumsaken» 1991, s. 145 f. Topelius besökte under sin grand tour i Mellaneuropa ett institut för dels blinda, dels dövstumma nära Dresden sommaren 1856. Han blev ytterst imponerad av undervisningen i både skolämnen och hantverk, och efterlyste något motsvarande i Finland.51Topelius, »Huru de blinde se och de stumme tala», HT 1/11 1856.

50 Den manliga huvudpersonen Göran Ros är ett hittebarn som i tiderna omhändertagits av den ganska obildade soldaten Jack. Hur han har bildat sig och lärt sig franska och varför han tilltalar sin välgörare ömsom med skällsord, ömsom med godmodig överlägsenhet och redan vid 20 års ålder har avancerat till ryttmästare förblir helt oklart. Han hade behövt en ansenlig summa för att med ackord köpa en så hög tjänsteställning. Men läsaren glömmer frågorna, eftersom hela novellen är full av osannolika och skräckromantiska vändningar.

Förord och kommentarer

60 Både ramberättelser och förord, som riktar sig direkt till läsaren, är ett slags bruksanvisningar för en »riktig» läsning. De kan också, mer eller mindre diskret, göra läsaren uppmärksam på verkets betydelse.66Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 96 och Åsa Arping, »’Men vi måste nödvändigt ha ett företal’» 2001, s. 82 f. Arping har om förorden i de ofta anonymt publicerade svenska romanerna från 1820- och 1830-talet påpekat att de skulle lyfta fram verket, dock lagom anspråkslöst, och locka publiken men hålla författaren skadeslös för följderna. I Hertiginnan af Finland utnyttjar Topelius dem bl.a. i de här syftena. Förordet till bokupplagan har den mantalsskrivna författaren undertecknat, och signalerar där att det är både modigt och fördomsfritt att granska hattarnas krig och orsakerna till det. Han stimulerar till inköp och läsning genom att kalla sin framställning kort och populär, och han understryker att den är först i sitt slag. I ännu högre grad investerar han sin auktoritet i det inopportuna företaget att göra Eva Merthen moraliskt oantastlig i den samtida publikens ögon.

61 Läsarna tilltalas genomgående i verket, direkt eller indirekt, i berättarkommentarer eller i partier som motsvarar förord eller efterord. Den historiska delen inleds med en geopolitisk orientering och avslutas med en kort, magistralt utformad mening som sätter in kriget i ett större historiskt sammanhang: Sveriges och Finlands framtid ryckte närmare i och med kriget. Däremellan lyfts det finsknationella perspektivet genomgående fram, i form av försäkringar om den finska soldatens lojalitet och stridsvilja, i kontrast till krigsledningens obeslutsamhet och tillkortakommanden.

62 Den löpande framställningen stöds av sentenser: »Och sannt är, att om armén uträttade intet, så uträttade flottan mindre än intet. Blef arméns läger under vintern ett lasarett, så blef flottans deremot en öppen graf.» (se kap. »Krigets utbrott», stycke 9)67Formuleringsglädjen och mångordigheten kan också motverka sentensernas effekt, som bygger på lakonism: »Man uppdrog honom [Lewenhaupt] det omöjliga, och han gick långt under det möjliga. Redan innan han öfvergafs af lyckan, öfvergaf han sig sjelf; han föll af idel fruktan att falla, och hans fall blef fäderneslandets.» (Se »Krigets utbrott», stycke 10.) |XXIX|Topelius utnyttjar inte bara ordval och retorik, utan också typografi och interpunktion i kommentarerna. Det korta textstället »Gick man nu framåt? Nej, man väntade, oupphörligt väntade – under ett anfallskrig!» börjar med en retorisk fråga, sedan kursiveras det i sammanhanget oväntade verbet, upprepas – och efter konstpausen som markeras med tankstrecket kommer slutklämmen, som får extra eftertryck av utropstecknet.

63 I den senare delen av Hertiginnan af Finland är Eva Merthen huvudperson. Den animerade diskussionen mellan mormor och Bäck i det inledande kapitlet »Den gamla goda tiden» lyfter fram både Bäcks och återberättarens uppfattning av Eva Merthen och motståndet, personifierat av gamla mormor, mot den. I slutet av kapitlet vänder sig återberättaren direkt till läsaren i vad som kan betecknas som ett slags förord till den andra delen, nu anonymt och med vedertagen anspråkslöshet: »Vackra ämne till en stor tafla, huru illa att det icke råkat under en mästares hand!» Där det rubricerade förordet strävar efter att behandla de moraliska aspekterna av Eva Merthens historia på ett allmänt plan, är berättaren personlig i introduktionen till den senare delen: »Denna historia rörde mig djupt: så mycken skönhet och olycka hos den ena, så mycken ädelhet och storhet hos den andra af hufvudpersonerna syntes mig underbara, ovanliga.»68Om Eva Merthen i förordet; citaten i kap. »Den gamla goda tiden» stycke 28 f.

64 Hertiginnan af Finland utkom ett drygt decennium efter Almqvists Det går an, men kan ändå ses som ett försiktigt inlägg i samma debatt om kvinnans utsatta ställning. Topelius hade läst Det går an och flera av följdskrifterna hösten 1840. I en anteckning kallar han verket »en snillrikt genomförd och Sophistiskt försvarad Paradox, ett Simonistiskt försök att göra äktenskapet fritt, och qvinnan oberoende; Utgånget derföre ifrån quinnans sida och praktiskt proberadt».69Anteckningen daterad October 1840, 244.135, pag. 48/[294]. Topelius omnämner kort följdskrifterna av Snellman, Malla Silfverstolpe, Blanche och Palmblad. I Hertiginnan af Finland framhåller han, i likhet med följdskrifternas författare, upprepade gånger Eva Merthens juridiska och sociala utsatthet, från förordet till avslutningen. Uttrycket det går an förekommer som negation, när Evas mor om hennes uppförande anser att »det ej går an» och varnar henne för att leka med människors omdöme (se nedan).

65 I likhet med Sara Videbäck utmanar Eva Merthen inledningsvis konventionerna. Båda är anakronismer: unika och vackra undantag, men där Sara Videbäck aktivt väljer samliv utan äktenskap provoceras Eva Merthen till det av omständigheterna. Hennes brist på alternativ underbyggs omsorgsfullt: familjen flyr Åbo, hennes gudfar förnekar henne och hennes jämnåriga vänder henne ryggen. Eftersom kvinnan var juridiskt omyndig, både på 1740-talet och på 1850-talet, och Eva varken har far eller man som tar hand om henne |XXX|är hon i lagens mening försvarslös – och i princip lika utsatt som Waapuri. När hon ger efter för förälskelsen i general Keith genomgår hon en radikal metamorfos, luttras och blir därmed ytterligare förädlad och förbättrad. Hon har böjts till ödmjukhet, mildhet och undergivenhet – »kärlekens makt hade ställt henne på qvinnans naturliga plats», sammanfattar berättaren. Eva Merthen är återförd till ordningen, som Sara i Malla Silfverstolpes Månne det går an? från 1840. Den beskrev Topelius då som »af det beskedliga moraliska slaget».70Anteckning, 244.135, pag. 48/[294]. Tio år senare anpassar han Eva Merthens uppförande enligt sin samtids kvinnoroll. Slutet av det sista kapitlet i Hertiginnan af Finland är en summering av Eva Merthens fortsatta liv och utgör ett efterord till den senare delen. Berättaren gör å ena sidan sitt yttersta för att hon ska framstå som en ärbar kvinna.71På mindre än en sida refererar han tre gånger till henne som Keiths »maka» (kap. »Hertiginnan af Finland», stycke 66 f.). Å andra sidan argumenterar han, med all reverens för sedvänjan, för att Eva Merthen är en så stor personlighet att hon är oantastlig i eftervärldens ögon också utan en formell vigsel.

66 De kulturhistoriska kommentarerna i den senare delen av verket ingick tydligen i planen från början. Middagen på Runsala och partiet om Eva Merthens utseende, som övergår till snusförnuftig analys av det tidstypiska skönhetsidealet, har utan större förändringar övertagits från följetongen. För konceptet med inströdda och helst korrekta kulturhistoriska detaljer står Scott, som var ytterst medveten om att avstånd i tid också innebär avstånd till rådande ideal och uppträdande.72Scott hade i sin tur tagit intryck av William Robertson och andra skotska historiker som redan på 1700-talet behandlade civilsamhället och kulturhistorien. John Burrow, A History of Histories. Epics, Chronicles, Romances and Inquiries from Herodotus and Thucydides to the Twentieth Century 2009, s. 349 (Scott), 341 (Robertson) och 343 (kulturhistorien – Burrow sätter intresset i samband med att Skottland hade upphört som självständigt rike, medan den ekonomiska och kulturella utvecklingen tog fart under 1700-talet). Scotts antikvariska kunskaper om byggnadsskick och livsstil kunde löpa iväg med honom, och i synnerhet med hans efterföljare, som hopade yttre detaljer i beskrivningar.73Simmons konstaterar att »[the] exaggerated utilization of descriptive detail can be traced back to Scott, who had himself always been susceptible to this excess. […] Scott in his journal once advised himself not to ’let the background eclipse the principal figures – the frame over-power the picture’. This was something his followers never learned.» The Novelist as Historian 1973, s. 13 ff. Topelius förefaller medveten om riskerna, i alla fall ibland. I avsnittet om själva middagen har han byggt på med detaljer i bokupplagan (se variantvisningen), men motverkar effekten av uppräkningarna med lätt ironi: i vilket skede aptitsupen togs »har tyvärr ej kunnat blifva med historisk visshet utredt» (se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 35).

67 Det ironiska och raljanta anslaget i kommentarerna är sällsynt i Hertiginnan af Finland, men dominerar däremot i »Vernas rosor». Kapitelrubrikerna anknyter till sagomotivet, om de vandrande riddarna som befriar prinsessan. Från det fjärde kapitlet adresseras läsaren systematiskt i början av varje avsnitt och berättaren påminner också däremellan om sin existens och bryter illusionen. »Vernas rosor» har undertiteln »novell», men här hade »romantisk berättelse» karaktäriserat innehållet bättre.74Se nedan, forskningsöversikten och kommentaren till novellen.

Källor

75 Hertiginnan af Finland är Topelius dittills mest ambitiösa verk och har en särställning också genom kombinationen av sakprosa och fiktion, och de systematiska källhänvisningarna. En del av den använda litteraturen lånade han på universitetsbiblioteket, och med hjälp av dateringarna i utlåningsjournalen går det att rekonstruera tillkomsten.84Utlåningsjournalen i Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850. Tillkomsthistorien belyser också Topelius arbetssätt, se nedan, avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring».

76 Efter att ha avslutat följetongen publicerade Topelius sin »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» i Helsingfors Tidningar den 15 juni 1850.85Slutanmärkningen: se kommentaren till Hertiginnan af Finland. Här uppger han att han hade fått idén till följetongen av en kort passage i dåvarande pastorn vid Åbo slottsförsamling Erik Lencqvists »Historisk Afhandling om Åbo Slott».86Lencqvists manuskript från 1762 publicerades i förkortad form i Mnemosyne 1822–1823. En fotnot meddelar att manuskriptet skänkts till akademins bibliotek av »Hr Doct. och Ridd. Zach. Toppelius i Nycarleby» (Mnemosyne 12/1822, sp. 379 f.). Det är fråga om följande fotnot:

77 Om någon är nyfiken att veta af hvad härkomst Eva Merken är, hvilken härifrån följde med Generalen Keith till Sverige och Ryssland, och derifrån vidare till Berlin, hvarest hon säges blifvit vid Generalen vigd, så hafve sig bekant, att hon är Politiæ Borgmästarens härstädes sal. Carl Merkens dotter, som här så bivistade Ryska balerna, att hon segrade öfver sjelfva den commenderande Generalen och blef värdig aktad att blifva dess gemål. Auctoren till Generalen Keiths lefvernesbeskrifning ger dock vid handen, att hon ej blifvit vigd vid Generalen, ehuru denne eljest hållit henne som sin Fru.87Lencqvist, »Historisk Afhandling om Åbo Slott», Mnemosyne 8/1823, sp. 223. Fotnoten om Eva Merthen (Merken) finns i anslutning till ett textparti om Keiths krigstukt: »Ty [Keith] höll den Ryske Soldaten så i tygeln, att denne ej vågade bruka stort sjelfsvåld, om han ej straxt ville hafva straffet öfver sig.» (Mnemosyne 6/1823, sp. 188).

78 Den oriktiga namnformen Merken i stället för Merthen förekommer i trycket i Mnemosyne, som Topelius återger i Finland framställdt i teckningar och i följetongsversionen av Hertiginnan af Finland.88Det häfte av Finland framställdt i teckningar där Topelius kort omtalar Eva Merthen utkom senhösten 1849. Textstället bygger helt på Lencqvist. Den beror av allt att döma på ett fel vid sättningen av Mnemosyne. Lencqvists manuskript gick sannolikt förlorat vid Åbo brand 1827. Den »lefvernesbeskrifning» Lencqvist nämner är Carl Friedrich Paulis Leben grosser Helden des gegenwärtigen Krieges (1758–1762), avsnittet om Keith utkom också i svensk översättning 1761. Topelius uppger i slutkommentaren att han hade haft tillgång till två biografier. Paulis nämner han bara, medan han citerar Karl August Varnhagen von Enses Leben des Feldmarschalls Jakob Keith från 1844.

79 I slutanmärkningen tackar Topelius för »välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän», som gjorde det möjligt att komplettera framställningen med »verkliga» detaljer. Kontraktsprosten Nils Magnus Tolpo (1770–1853) och Åbobon Johan Fredrik Heldt (1780–1854) hör till den här kategorin, ett brev från Tolpo och några meddelanden från Heldt har bevarats. Topelius |XXXIV|engagerade också jämnåriga bekanta, t.ex. justitierådmannen i Åbo Claes Rosenlund som försåg honom med uppgifter om Carl Merthen ur dom- och kyrkoböcker.89Odaterat brev Claes Rosenlund–Topelius, som antecknat »Ank. 4/6 [1850]», 244.46. Topelius brevdiarium visar att flera brev som kan ha innehållit upplysningar har gått förlorade.90Enligt uppgifterna i brevdiariet skrev Topelius till dåvarande vicenotarien vid domkapitlet i Åbo Anders Johan Hornborg, som 1848–1852 redigerade Åbo Tidning, den 8 mars och i juli, och erhöll svar den 19 mars och i september 1850.

80 Heldts meddelanden är starkt präglade av en muntlig tradition, betydligt äldre än han själv. När Topelius har tackat honom för hjälpen återkommer han:

81 det fägnar Mig Oendeligen det jag genom mina små Upplysningar kunnat Förhjelpa M: H H Och vill med nöije, i alt hvad jag kan, lemna de Upplysningar som äskas. […] jag är Uppfostrad, af Min Mor Mors Syster, Mamsell Charlotta Heldt Och Hon Umgecks med Fålk, af sin Ållder, och Alla Talte om Forna Tider; om Krig, Pesten, och om den stora Hungers nöden som unde[r] Konung Carl XII. sista Regerings Åhr Passeradt m: m:

82 Heldt slutar brevet trohjärtat: »så Mycket kan jag säga, att det lilla jag kunnat Inberätta är Sanning, och efter samtida Menniskors Berättelser.»91Heldt–Topelius 3/7 1850, 244.24. I en notis om Heldts död uppges han ha varit sekreterare (ÅU 5/9 1854) och Paul Nyberg kallar honom kamrer (Zachris Topelius 1949, s. 241). Varken handstil, meningsbildning eller stavning vittnar dock om någon större vana vid pennan. Handstilen är extremt svårtolkad och okänslig konservering bidrar ytterligare till att göra brevet partiellt oläsligt. Med Carl XII avser Heldt Carl XI.

83 Tolpo, som hade varit docent i psykologi på 1790-talet och notarie i domkapitlet i början av 1800-talet, förser däremot sina upplysningar med alla tänkbara reservationer. Här gäller det en kvinna som kan ha följt Eva Merthen till Tyskland:

84 en gammal inhysesgumma, omkring 70: år gammal, kallad Preussin Anna, hvilken åren 1789: och -90: bodde i Birkala och af min Far samt andra äldre Ståndspersoner förmodades hafva varit en trogen Piga och följeslagarinna åt den Mamsell Mehrtén (: eller Märten), i hvilken den utmärkte Generalen Keith, under berörde krigstid förälskade sig […] Men, huruvida de gamla herrarnes förmodan, att de begge finska flickorna skulle hafva åtföljt Gener: Keith ända till hans död, månde grunda sig antingen uppå Preussi-Annas möjeliga berättelser eller andra källor? derom anser jag ingen historisk pålitelighet äga rum.92Nils Magnus Tolpo–Topelius 13/3 1850, 244.53. Tolpos far, som hade blivit student 1742, var kyrkoherde i Birkala 1789–1805.

85 För krigshistorien och bakgrundsteckningen anlitade Topelius framställningar av samtida, i flera fall handskrifter som hade utgivits på 1810- eller 1820-talet. Det illa förda kriget ledde till krigsrättegångar under 1743; rättegångshandlingarna trycktes omgående. Handlingarna i varje mål och domarna är separat tryckta och paginerade. Topelius lånade i januari 1850 »Handlingar rörande 1741 års krig».93Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850. Formuleringen i utlåningsjournalen avser med all sannolikhet två bastanta volymer rättegångshandlingar med ryggtitlarna Om Finska Cam|XXXV|pagnien resp. Bihang till Kongl. Förordningar, Collegiernas kungörelser m. m., och krigskonseljens protokoll. Om Finska Campagnien innehåller instruktionen för kommissionen och krigsrätten, handlingarna i målen mot Lewenhaupt, Buddenbrock och Fröberg samt korrespondensen mellan Kongl. Maj:t och Lewenhaupt. I Bihang till Kongl. Förordningar finns inte korrespondensen, men däremot handlingarna i andra mål, ett tiotal domar och sex utdrag ur kommissionens protokoll.94Innehållet i volymerna överlappar till någon del varandra. Om Finska Campagnien omfattar 1 107 s. och Bihang till Kongl. Förordningar 1 605 s. Litteraturförteckningen upptar de tryck i resp. volym som Topelius har använt som källa.

86 Tiburtius Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, utgiven 1817, hänvisar Topelius ofta till – första gången redan den 23 januari, vilket visar att han i ett tidigt skede hade bekantat sig med skriften. Titeln till trots är det fråga om dagboksartade anteckningar. Dåvarande regementspastorn vid livgardet Tiburtz eller Tiburtius Tiburtius kom till Finland med regementet i början av september 1741 och återvände till Stockholm i augusti 1742, efter att armén hade kapitulerat i Helsingfors. Tiburtius var av allt att döma intresserad av taktik och följde noga med de s.k. krigskonseljerna och med skärmytslingarna. Han umgicks med officerarna och han beskriver de eländiga förhållandena för manskapet utan märkbar sinnesrörelse men med en uppsjö av konkreta detaljer. Tack vare hans iakttagelser kunde Topelius utforma de krigshistoriska avsnitten som frontreportage, med all tänkbar konkretion.

87 Tiburtius kom till fronten efter slaget vid Villmanstrand, och ger därför – som Topelius – ett refererat av slaget. Generalen i rysk tjänst Christoph Hermann Manstein var däremot med om hela kriget och beskriver både bakgrunden och själva fälttåget ur rysk synvinkel och med många detaljer i Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, depuis l’année MDCCXXVII, jusqu’à MDCCXLIV som utkom i flera upplagor i början av 1770-talet.95Memoarerna omfattar Mansteins tid i rysk tjänst. Artikeln om honom i femte upplagan av Meyers Konversations-Lexikon (1897, del 11, s. 883) uppger att memoarerna då hade utkommit i fyra franska, två tyska, tre engelska och fyra ryska upplagor. Tiburtius och Manstein kan Topelius ha ägt eller lånat privat, åtminstone gjorde han det inte på universitetsbiblioteket.96Tiburtius ägde han åtminstone senare (Museiverkets förteckning över Topelius böcker, kopia på utgåvans redaktion).

88 När Topelius ville sätta sig närmare in i förvecklingarna i den svenska politiken före krigsförklaringen läste han riksrådet Gustaf Bondes postumt utgivna Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, som han lånade den 25 februari 1850.97Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz 1821. Lånet: Utlåningsjournalen i Universitetsbibliotekets tjänstearkiv Ba1.1.7 Utlåningsbok 1840–1850. Topelius hänvisar inte till utgåvan i följetongen, men anlitar den sedan som källa i bokupplagans historiska del – detsamma gäller Ulric Scheffers »Raisonnement sur les causes de la guerre en Finlande, l’an 1741».98Ulric Scheffer, »Raisonnement sur les causes de la guerre en Finlande, l’an 1741», Handlingar rörande Skandinaviens historia 4 1817. Topelius lånade utgåvan den 8 april. Bondes manuskript utgavs 1821, med ett tillägg om fredsförhandlingarna i Åbo 1743 av riksrådet Cedercreutz som var svensk förhandlare. Tillägget använde Topelius för kapitlet »Krigets slut. Freden», som finns enbart i bokupplagan.

89 Redan i följetongen uppmärksammar Topelius Fredrik Cygnæus 1843 ventilerade Stycken ur en Teckning av Finska Kriget åren 1741 och 1742, som |XXXVI|han givetvis ägde. Det historiska perspektiv som Topelius anlägger på kriget i Hertiginnan af Finland sammanfaller i stort, men inte helt, med Cygnæus. De använder huvudsakligen samma källor: Bonde, Tiburtius, Manstein och Scheffers relation om orsakerna till kriget. Topelius anlitar också, mer än Cygnæus, handlingarna i krigsrättegången mot Lewenhaupt och Buddenbrock och de protokoll som fördes under krigskonseljerna, till en del av Ulric Scheffer.

90 I första kapitlet av Hertiginnan af Finland – bokupplagan – skisserar Topelius den historiska bakgrunden. Upplägget ligger nära framställningen i tidigare verk som behandlar epoken: Sven Lagerbrings Sammandrag af Svea rikes historia, femte delen, och Geijers Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande personer under tiden från Konung Carl XII:s död till Konung Gustaf III:s anträde af regeringen. Geijers verk omtalas vanligen som Teckning av Frihetstiden och utkom 1838 i Svenska Akademiens Handlingar. I Finland förbjöds verket av censuren.99Censur-Comiténs protokoll 22/1 resp. 19/2 1839, se Olof Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 1957, s. 515, not 178. Eftersom Cygnæus vände sig till en akademisk publik i form av en avhandling kunde han hänvisa till Geijer, och gjorde det också. Topelius publicerade sig för allmänheten och kunde därför inte uppge källor som inte fick spridas i Finland. Delarna av Lagerbrings Sammandrag är jämförelsevis populärt hållna, »Til ungdomens tjenst upsatt» upplyser titelbladen. Topelius ägde alla delar, i en upplaga tryckt 1778–1780.100Museiverkets förteckning över Topelius böcker, kopia på utgåvans redaktion.

91 Lagerbring och Geijer lyfter fram en kedja av orsaker som leder fram till kriget: det rysk-turkiska kriget som slutade med freden i Belgrad 1739, mordet på den svenska kuriren Malcolm Sinclair och den förbittring det väckte bland breda lager i Sverige, samt de s.k. successionsfrågorna som sysselsatte stora delar av Europa. Både i Ryssland och i Sverige var tronföljden oklar och Österrikes nyblivna drottning Maria Teresia fick se sin rätt till tronen ifrågasatt av Frankrike och Spanien. Partistriderna mellan hattar och mössor i den svenska riksdagen och påtryckningar som de utländska ministrarna (ambassadörerna) ägnade sig åt uppmärksammas också. Det freds-, britt- och ryssvänliga mösspartiet hade suttit vid makten sedan frihetstidens början, men störtades under kuppliknande former 1739. År 1741 ertappades kanslipresidentens (statsministerns) sekreterare Gustaf Johan Gyllenstierna med att förse ryska ministern Bestusjev med information och drog med sig bl.a. den sedermera renommerade historikern Arckenholtz. Hattarna, som talade för revansch efter stora nordiska kriget genom ett erövringskrig mot Ryssland, lyckades få stöd för krigsförklaringen sommaren 1741.

92 Topelius tar upp frågorna i sammandrag, och lyckas förklara den komplicerade politiska bakgrunden till kriget kort och koncist – inte minst den geo|XXXVII|politiska situationen med Rysslands närvaro i Finska viken och Östersjön. Den ytterst initierade Gustaf Bonde – som även Geijer citerar flitigt – stod för ett uttalat mössperspektiv, han hörde till de riksråd som fick gå 1739. Tiburtius var däremot deciderad hatt, även om den partipolitiska ståndpunkten inte spelar så stor roll när han beskriver tillvaron vid fronten och krigshandlingarna.101Tiburtius (1706–1787) beskrivs av Christoffer Eichhorn som »en af hattarnas blindaste anhängare» (artikeln om Tiburtius, Nordisk familjebok, andra uppl. 28, sp. 1258 f.).

93 Beskrivningen av Helsingfors utarbetade Topelius med hjälp av Henrik Forsius »Om Stapelstaden Helsingfors» (1755 och 1757). Avhandlingen hade F. J. Rabbe publicerat i Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1842, Rabbe översatte också den första delen från latin. Stadsmiljön och näringslivet i Åbo återgav Topelius efter Niclas Wasströms Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad (1749).

Från romantiserad berättelse till historisk skildring

94 Bokupplagan av Hertiginnan af Finland utkom i november 1850 med en deskriptiv omslagstext: »Hertiginnan af Finland, romantiserad berättelse, jemte en historisk skildring af Finska Kriget åren 1741–1743, af Z. Topelius.» Här som i andra fall undviker Topelius sorgfälligt benämningen roman, för att inte tala om historisk roman. Ordet roman och dess avledningar har genomgått många betydelseförskjutningar från den ursprungliga innebörden tal och skrift på romanska folkspråk. Det var som beteckning på de omfattande riddarromanerna på vers eller prosa som ordet spreds utanför Frankrike med den populära genren. Senare, på 1700-talet, användes romance både om de medeltida riddarromanerna och deras efterföljare, och om mer eller mindre verklighetsfrämmande underhållningslitteratur i allmänhet. – Scott anknöt till den äldre traditionen när han använde romance som genrebeteckning på några verk med motiv från medeltiden och Tudortiden. – I Tyskland fick Roman och romantisch ett omfattande och, också här, ett delvis motstridigt innehåll. Adjektivet stod för fantasifull, äventyrlig och substantivet betecknade såväl epik som kärlekshistorier. Användningen på svenska uppvisar samma glidning från pejorativ betydelse till accepterande som tidigare i engelskan och tyskan. I början av 1800-talet stod ordet roman för en diktad berättelse.102Se Henrik Wallheims utredning av begreppen roman och romantisk, En underbar berättelse om ridderliga äventyr. V. F. Palmblad och den romantiska romanen 2007, s. 29–34. Wallheim citerar författarinnan Clara Reeves definition från 1785 av novel: »a picture of real life and manners, and of the time in which it is written» respektive romance: »an heroic fable, which treats of fabulous persons and things. […] The Romance in lofty and elevated language, describes what never happened nor is likely to happen» (ibid., s. 25). Lexikografen Dalin definierar ordet som »Diktad berättelse på prosa, hvaruti på ett poetiskt sätt skildras menniskorna och deras seder, lidelser, o. s. v.» och som »Kärlekshistoria» (1853).

95 Topelius ursprungliga avsikt förefaller ha varit att spinna vidare på det verkligt magra historiska materialet om Eva Merthens förhållande med James Keith, i fiktiv form och med kriget 1741–1743 enbart som en antydd bakgrund. Ju mer han orienterade sig i litteraturen om kriget, desto mer lockande tedde |XXXVIII|det sig av allt att döma att granska förloppet och krigsledningen systematiskt. En »kort och populär framställning» hade nyhetsvärde, det konstaterar han själv i förordet till bokupplagan. Därtill kommer att 1740-talets militära och politiska katastrof – i svenskt perspektiv – hade fördelen att ett sekel senare inte utmana censuren i ett Finland som inte längre var en del av Sverige. Ämnet kunde behandlas utan överdrivna hänsynstaganden åt olika håll. Texten på bokomslaget understryker den tydliga uppdelning Topelius gjorde vid omarbetningen, mellan å ena sidan den historiska delen i sakprosans form, å andra sidan den fiktiva delen som han benämner romantiserad berättelse.103Visserligen påminns läsarna också här om verklighetsbakgrunden: »Dikten har handlat fritt, men den tilldragelse, som ligger till grund för denna berättelse, är, likasom hufvudpersonernas namn, verklig.» Citaten i förordet, stycke 2 resp. 6 nedan.

96 Delarnas karaktär av sakprosa resp. fiktion markeras också av att Topelius praktiserar olika system för hänvisningar i dem. De – för tiden – ytterst systematiska hänvisningarna i den historiska delen utgörs av 44 numrerade fotnoter, därtill kommer omnämnanden av källor i den löpande texten. Av fotnoterna utgörs nitton av direkta källhänvisningar, resten är förtydliganden och tillägg baserade på källorna, eller kommentarer (noterna 4, 12, 14, 18–26, 28, 29, 31, 35 och 39). I den senare delen finns elva fotnoter markerade med asterisker (på s. 94, 98, 128, 153, 158, 163, 165, 166 och 167). I flertalet av fotnoterna i den senare delen meddelas att uppgifter i texten är »historiska», också där det hade varit enkelt att göra en exakt hänvisning.104Uttrycket »historiskt» för att markera historiskt belagda uppgifter var hävdvunnet, på franska användes »fait historique». I svenska sammanhang hade »historiskt» fått dålig klang på 1840-talet genom att M. G. Crusenstolpe använde det i övermått i sina skandalkrönikor. De olika notapparaterna kan inte förklaras på annat sätt än att Topelius räknade med olika målgrupper: manliga läsare av krigshistorien och en publik av damer för den romantiserade berättelsen.105Upplysningen att överbefälhavaren Lewenhaupt kallades Carl XIII (i den förra delen, kap. »Krigets utbrott», stycke 10) upprepas i en fotnot i kap. »Höstmarknaden i Åbo» i den senare delen, som om den inte hade framgått tidigare. Det kan ses som ett belägg på att Topelius inte räknade med en större kvinnlig publik för den historiska delen. En analys av skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan visar när och hur Topelius övergav sin ursprungliga plan och lät den historiska skildringen ta allt större plats.

97 En jämförelse av innehållet i följetongen med journalanteckningarna om Topelius hemlån från universitetsbiblioteket tyder på att han skrev vidare på följetongen och fördjupade sig i litteraturen om kriget – inte sällan i den ordningen – parallellt med tryckningen av avsnitten. Antagligen fick censorn G. F. Aminoff oftast både följetongsavsnitten och det övriga materialet till tidningen ett dygn innan numret utkom. Om regelverket hade följts borde censorn ha fått ett korrekturläst avdrag på hela följetongen innan den började publiceras. Jämförelsen mellan utlåningsjournalens uppgifter och följetongen visar inte bara hur snabbt Topelius arbetade, utan också att det inte var så noga med formaliteterna.

98 Topelius hade redan den 12 januari lånat »Handlingar rörande 1741 års krig». Han citerar krigskonseljens protokoll första gången den 2 mars, och återger »öfverste Lagercrantz votum, hvilket för sin utomordentliga feghet förtjenar |XXXIX|att komma till efterverlden»; formuleringen är identisk i följetongen och bokupplagan.106Kapitlet »Fredrikshamn», stycke 13 och 14.

99 I det andra avsnittet av följetongen, den 23 januari 1850, ingår en kort historisk översikt, från slutet av stora nordiska kriget till 1808, som betonar att Ryssland hela tiden avancerade västerut. Partistriderna och bestickligheten omnämns; hattarna beskrivs som krigsivrare, mössorna som fredsvänner och Finland som Sveriges förmur. Sedan följer ett stycke riktat direkt till läsarna, uttryckligen till de kvinnliga läsarna:

100 Jag anhåller att läsaren längre fram ville erinra sig dessa anmärkningar, förutan hvilka åtskilligt i berättelsen skulle förekomma mörkt och obegripligt. De hafva också blifvit förutskickade just enkom för att sedermera så mycket sig göra låter blifva politiken qvitt och låta det lilla liksom det stora stå der för sin egen räkning, utan att hvarken förringa eller förstora deras värde. Icke sannt, min läsarinna – efter det nu engång är till dig jag dedicerat denna berättelse – icke sannt, det är dock vida intressantare att gå från de stora bullrande arméerna till de spensliga läspande löjtnanterna, från den hårklyfvande politiken till den artiga och allmänt begripliga kärleksintrigen, från fäderneslandet till danssalongen, från kanondundret till älskandes hviskningar […].107HT 23/1 1850.

101 Meningen, som här har kursiverats, signalerar uttryckligen att krigshistorien och politiken är en nödvändig bakgrund för förståelsen av Eva Merthens historia, men i övrigt en bisak i sammanhanget. »Nåväl», lyder fortsättningen, »jag lofvar dig att du skall få allt detta, men inom krigets och olyckornas stora, svarta, dystra ram, som står lik en mörk åskhöljd himmel öfver de ljufva blommor och älskeliga dofter på ängen.»

102 Följetongen fortsätter sedan med kapitlen »Helenadagen på Runsala», »Hexan» och »Bal och Nederlag», tillsammans nio avsnitt som övervägande handlar om sällskapslivet i borgerskapets och universitetskretsarnas Åbo. Först i det nionde, den 27 februari, återförs läsaren till kriget, med ett kort referat av slaget vid Villmanstrand. General Mansteins memoarer uppges som källa. Nästan samtidigt, den 25 februari, lånade Topelius riksrådet Bondes Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I. Därförinnan hade Topelius den 26 januari lånat »Mennander, Disputationes Aboënses», disputationer som alltså hade ventilerats under Carl Fredrik Mennanders ledning. En av de opreciserade avhandlingarna kan identifieras med säkerhet. Det är Niclas Wasströms Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad från 1749. Wasström redogör för stadens näringar och Topelius tar med alla de rörelser han nämner som var |XL|verksamma 1741; avsnittet publicerades redan den 2 februari och återkommer i bokupplagan.108Niclas Wasström, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 40 ff.; jfr nedan, s. 85, 31–86, 3. Avsnittet ingår i bokupplagans senare del, »Hertiginnan af Finland», där Topelius inte uppger källor. Gabriel Rein refererar avhandlingen i »Bidrag till finska häfdeteckningens historia. Forts.», Suomi 1842, första häftet, s. 34 f., men går inte in på Wasströms upplysningar om detaljer i stadsbilden som Topelius använder sig av. Wasström beskriver också de offentliga byggnaderna i Åbo och Topelius återger honom den 20 februari, samma text finns i bokupplagan.109Niclas Wasström, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 15 ff.; jfr kap. »Bal och Nederlag», stycke 1.

103 När Niclas Wasström ger exempel på prisutvecklingen för råg samt smör och talg övertar Topelius dem den 2 februari: »Man klagade att rågen […]». I juni 1850, när Topelius färdigställde bokupplagan, fick han en redogörelse av sin sagesman Heldt i Åbo, där Heldt nämner »Farbror Hans Wittfooth». Topelius införde då denne i middagssällskapet på Runsala: »Gamle farbror Hans Wittfoth, som stod i ett mäkta stort anseende, klagade att rågen […]».110Wasström Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 31; anteckning av Heldt som medföljde brev Claes Rosenlund–Topelius (ankommit 4/6 1850); HT 2/2 1850; jfr kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 39. De av Nils Magnus Tolpo meddelade uppgifterna om Eva Merthens förmodade tjänarinna Anna nådde Topelius i mars, och han införlivade dem i följetongen med början den 4 maj.

104 I avsnittet som ingick i Helsingfors Tidningar den 30 januari nämner Topelius att biskop Browallius »hedrade sällskapet med sin närvaro» vid namnsdagskalaset den 31 juli 1741. Troligen hade han omgående blivit uppmärksamgjord på att Browallius blev t.f. biskop först 1747, för den 31 januari lånade han J. J. Tengströms Chronologiska Förteckningar och Anteckningar öfver Finska Universitetets fordna Procancellerer samt öfver Faculteternas Medlemmar och Adjuncter (biskopen i Åbo var också akademins prokansler), och ändrade i följande avsnitt (den 2 februari) och i bokupplagan biskopens namn till det korrekta Fahlenius.111J. J. Tengström, Chronologiska Förteckningar och Anteckningar öfver Finska Universitetets fordna Procancellerer samt öfver Faculteternas Medlemmar och Adjuncter 1836, s. [7]. Topelius införde också en korrigerande fotnot 2/2 1850: »Icke Brovallius, som vi i förra nummern orätt nämnde. Denne var år 1741 professor i fysiken och blef först 1747 t. f. och 1749 ordinarie biskop efter Fahlenius.» I avsnittet den 30 januari beskriver Topelius professorn i historia Algot Scarin som »en liten mager man», vilket han i bokupplagan ändrar till »en lång mager man», sannolikt efter att ha läst Tengström: »Scarin skall ha varit af en lång, torr och mager kroppsställning».112HT 30/1 1850, se kap. »Helenadagen på Runsala», stycke 17, variantvisningen och Tengström, Chronologiska Förteckningar 1836, s. 220.

105 En gång verkar Topelius läsning ha avsatt spår i följetongen snabbare än det egentligen var möjligt. Den 8 april 1850 lånade han greve J. L. Hårds Mémoires d’un Gentilhomme Suédois; Hård hade som ung officer deltagit i kriget 1741–1742. Redan den 10 april återger Topelius hans reflektion över den svenska kapitulationen i Helsingfors: »Aldrig – säger grefve Hård i sina memoirer – har jag sett ett så bedröfligt uppträde. Också begriper jag ej, hvarföre icke män af heder hellre rådfråga blott sin förtviflan, än underkasta sig en så förnedrande kapitulation.»113Formuleringen är identisk i bokupplagan, se kap. »Helsingfors», stycke 24. Originalet: »C’est la première fois que j’ai été témoin de ce triste & douloureux spectacle; & graces au ciel, je n’en ai plus vu ni n’en verrai jamais plus de pareil; mais je ne conçois pas que des gens d’honneur, & dont l’ame a quelque énergie, ne prennent pas conseil de leur seul désespoir dans ces occasions, plutôt que déssuyer la honte d’une capitulation aussi flétrissante; & c’est à quoi j’exhorte mon fils, si jamais il étoit reduit à cette cruelle nécessité.» (Mémoires d’un Gentilhomme Suédois 1788, s. 41 f.)

106 Kapitlet »Fredrikshamn» utgör vändpunkten. Det publicerades i följetongen mellan den 27 februari och den 9 mars 1850. Här ingår partier som representerar Topelius ursprungliga koncept. Den »hexa» som figurerar på Runsala i kapitlen »Helenadagen på Runsala» och »Hexan» visar sig också i svenskarnas läger i Fredrikshamn i två episoder, den ena utspelar sig vintern 1742, den andra när svenskarna lämnar staden i slutet av juni 1742. Episoderna |XLI|ingår i följetongen den 2 resp. 9 mars; i bokupplagan har Topelius strukit dem.114Se kap. »Fredrikshamn» och varianterna. De visar att han hade tänkt integrera de »romantiska» elementen – i betydelsen romanmässiga, fantastiska, icke-realistiska – med de historiska. I stället tonar han ner dem och låter de historiska avsnitten växa.

107 Efter att ha låtit häxan förutspå ofärd och undergång för svenskarna avslutar Topelius kapitlet om Fredrikshamn, men i stället för att återvända till Åbo och Eva Merthen beskriver han utförligt arméns reträtt till Helsingfors och kapitulationen i åtta avsnitt (16 mars–13 april). Först därefter lägger han in en övergång: till Åbo »vilja äfven vi nu återföra den benägne läsaren, och sålunda ånyo upptaga den länge afbrutna berättelsens tråd».115HT 13/4 1850, se sista meningen i kap. »Helsingfors» och variantvisningen. Formuleringen tyder på att »berättelsen» för Topelius fortfarande kretsar kring Eva Merthen, men fokuseringen i januari på »läsarinnan» har i april flyttats till krigshistorien och »läsaren».

108 Topelius förändrade prioriteringar kan visas rent kvantitativt. Bokupplagan är med sina 67 000 ord ca en femtedel mera omfattande än följetongen (54 000 ord). Kapitlen om Eva Merthen motsvarar i stort sett varandra i omfång: 40 000 ord i bokversionen och 38 500 i följetongen. Den historiska delen är däremot nästan dubbelt så lång i bokversionen: drygt 26 000 ord mot följetongens 14 000. Kapitlet »Slaget vid Willmanstrand» omfattar 3 600 ord i bokupplagan, mot två stycken om 350 ord i följetongen. I kapitlet »Fredrikshamn» har Topelius redan i följetongen utvidgat det rent historiska materialet – han kunde börja utnyttja de upplysningar som Tiburtius lämnar, denne hade kommit till armén strax efter slaget vid Villmanstrand. I Helsingfors Tidningar omfattar kapitlet »Fredrikshamn» drygt 5 000 ord, varav knappt 1 000 utgörs av episoderna med häxan som Topelius sedan strök. Kapitlet har i bokupplagan 5 700 ord.

109 Bokupplagans senare del, där Topelius samlar kapitlen om Eva Merthen och Keith, innehåller inte alls lika genomgripande förändringar som de rent historiska kapitlen i den förra delen. Det är närmast fråga om smärre kompletteringar och stilistiska ändringar. Slutavsnittet, om Eva Merthens senare öden, har Topelius däremot utvidgat betydligt, med parets förmodade familjeliv, Keiths död på slagfältet 1758 och den upplysning om »Preussin Anna» som Tolpo hade försett honom med. Motsvarande text i följetongen är bara en tredjedel av bokupplagans. Största delen utgörs av ett citat ur Varnhagen von Enses biografi över Keith, där Eva Merthens liv med Keith och efter hans död summeras. »Hon åtnjöt allmän aktning och ett stort anseende äfven hos de högsta personligheter» heter det kortfattat där. Översättningen är trogen, utom när Varnhagen von Ense upplyser om att »Eva Merthens heirat|XLII|hete später den Schlosshauptmann von Reichenbach» och Topelius återger det med: »Sedermera gifte sig Eva Mercken andra gången med […]».116Karl August Varnhagen von Ense, Leben des Feldmarschalls Jakob Keith 1844, s. 263 f. resp. HT 12/6 1850. Topelius behöll stavningen Mercken genom hela följetongen. Bl.a. beskrivningen av slaget vid Hochkirchen (kap. »Hertiginnan af Finland», stycke 67) följer biografin. I bokupplagan nämns Eva Merthens äktenskap med Reichenbach inte.

110 Den förra delen av Hertiginnan af Finland är en sammanställning av citat och referat, försedd med kommentarer till händelseförloppet och aktörerna. Topelius moderniserar språket i källorna lätt, för att anpassa det till sina läsare. I punktkommentarerna till novellen identifieras refererade källor, men inte fullständigt. Omfattningen torde ändå vara tillräcklig för att illustrera hur Topelius skickligt kombinerar material till en sammanhängande skildring, samtidigt som han låter de olika källorna komplettera varandra.

Honorar, dröjsmål vid utgivningen

111 Även om själva skrivprocessen går att kartlägga förhållandevis väl finns det luckor och oklarheter i utgivningshistorien. En gäller storleken på upplagan, en annan själva publiceringen. I slutanmärkningen till följetongen uppger Topelius att boken kommer att omfatta 13 till 14 ark och utkommer till midsommar.117HT 15/6 1850. Formatet är liten oktav, med ark à 16 sidor. I själva verket ingick den första annonsen om bokupplagan av Hertiginnan af Finland i Helsingfors Tidningar så sent som den 16 november 1850. Priset var en silverrubel. Topelius hade personligen lämnat in manuskriptet till bokupplagan till censurkommittén den 30 april 1850. N. A. Gyldén antecknades som censor i kommitténs diarium. Kolumnen för meddelat tryckningstillstånd är tom. Den s.k. tillståndsbiljetten, d.v.s. tillstånd för försäljning som utfärdades när verket var färdigtryckt, är daterad den 10 augusti 1850.118Censurkommitténs diarium 1850 nr 30, Riksarkivet. Diarierna har kolumner för årsvis löpande numrering av inlämnade verk, namn på personen som lämnar in manuskriptet, verktitel, namn på censorn samt datum för beviljat – alternativt inte beviljat tryckningstillstånd resp. tillståndsbiljett. Boken utkom alltså nästan ett halvår försenad, men hade då legat färdig i drygt tre månader innan den fanns i bokhandeln. Hertiginnan af Finland hade skickats till Stockholm i god tid, den recenserades redan i slutet av november i tidningen Bore.

112 Helsingfors Tidningar ägdes av konsuln G. O. Wasenius, som var delägare i den Waseniuska bokhandeln och i förlaget Wasenius & Komp. I ett brev till B. A. Thunberg, som förestod bokhandeln och förlagsverksamheten, skriver Topelius den 26 juni att förseningen delvis beror på förlaget. »Kommer du ihåg huru jag dagligen brådskade på, när mscr. med imprimatur på låg åtminstone 2 veckor ovidrördt under förhandlingarne med gamla herrn?»119Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850, avskrift, 244.88. De förhandlingar som Topelius nämner gäller troligen hans honorar för bokupplagan. »Gamla herrn» måste vara G. O. Wasenius, som sannolikt ansåg honoraret överflödigt, eftersom Topelius hade skrivit följetongen i |XLIII|egenskap av redaktör för Helsingfors Tidningar, alltså i tjänsten. Av samma brev framgår att Topelius i alla fall fick 7½ silverrubel per ark, men bara för tolv ark. Topelius räknade i slutet av juni med ett omfång på sexton ark, det blev exakt sjutton. Han fick 90 silverrubel i honorar, med avdrag för renskrivningen (knappt 7 silverrubel). Renskriverska var G. O. Wasenius dotter Ulla. Topelius hade en dedikation färdig redan i juni och bad Thunberg låta binda in ett exemplar åt henne.120Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850, Topelius kallar Ulla Wasenius »min lilla sekterska» (Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850). Han bokförde ett honorar om 83 silverrubel 10 kopek för Hertiginnan af Finland i kontoboken för 1850 och nämner i Familjekrönikan både Ulla Wasenius insats och honoraret, »med afdrag af hennes arvode» (pag. 61, SLSA 801).

113 Av samma brev till Thunberg framgår att censorn Gyldén hade ställt i utsikt »ett facilt imprimatur på sednare Afd. af hertiginnan». Det betyder antingen att Topelius hade levererat manus i två omgångar till censorn, eller att censorn hade godkänt första delen separat, för att sättningen skulle komma i gång (jfr ovan om manuskriptet med imprimatur som låg och väntade två veckor). I brevet säger Topelius också att han hade fått det fjortonde korrekturarket.121Det fjortonde arket slutar på s. 222 av bokupplagan 1850, av sammanlagt 270 sidor. Det innebär att det mesta av andra delen var satt i slutet av juni, trots att tryckeriet inte hade fått tillståndet. Topelius räknade med att boken skulle tryckas och komma ut så snabbt som möjligt, och hade ordentligt kommit överens med censurkommitténs kopist Uhlenius och tryckeriets faktor Friis om tillstånden.122Topelius–B. A. Thunberg 26/6 1850: »Med Uhlenius och Friis skall jag ännu före afresan söka klara affären med försäljningstillståndet m. m. så att intet hinder dervid möter.» Någon orsak till att tryckningen drog ut på tiden till slutet av augusti har inte framgått. Att utgivningen ytterligare blev uppskjuten kan bero på att Thunberg och Topelius ville vänta på julförsäljningen.

114 Topelius omsorgsfulla instruktioner berodde på att han var på väg till Nykarleby. Därför bad han Thunberg läsa korrektur på de återstående arken. Han hade inte heller hunnit gå igenom de tidigare (revider)arken, d.v.s. det andra, ombrutna korrekturet. Orsaken är troligen att Topelius hade drabbats av en bindhinneinflammation (conjunctivitis) i början av maj, vilket kan förklara att boken inte blev omsorgsfullt korrekturläst.123Familjekrönikan, pag. 61. – Ifråga om »Häradshöfdingen», »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» är tillkomsthistorien inte lika väl dokumenterad och erbjuder inte samma möjligheter att gå in på Topelius arbetsmetoder. Uppgifterna om tillkomsthistorien för de här följetongerna presenteras i respektive kommentar.

»Häradshöfdingen»

116 Vasenius ger en översikt av Topelius prosa i levnadsteckningens femte del som utkom 1927. Han refererar »Häradshöfdingen» och beskriver den som början till Topelius »fosterländskt-historiska novellistik». Han redogör för problemen med censuren och anser det viktigt att framhålla att Topelius inte kan ha varit inspirerad av Runeberg trots att Löf visar tydliga likheter med Sven Dufva.125Runebergs »Sven Dufva» trycktes först i kalendern Necken som utkom i december 1846. Däremot menar Vasenius att det »antagligast» är en tradition Topelius bygger på och hänvisar till Finlands svenska folkdiktning II:2 Historiska sägner nr 813 (Vasenius V, s. 167 ff.). Också Paul Nyberg refererar »Häradshöfdingen» rätt ingående i biografin (1949) och kallar den »ett första försök till en historisk ’novell’ med högre anspråk». Uppställningen visar »ansatser till tekniken i Fältskärns berättelser», och tingsskrivaren i »Häradshöfdingen» är »avgjort en föregångare till den gamle fältskärn Bäck».126Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 191.

117 Maija Lehtonen ansluter sig till Vasenius och Nyberg i bedömningen att »Häradshöfdingen» kan anses som en föregångare till Fältskärns berättelser. Berättaren Nybom har yttre drag gemensamma med fältskärn men han är avgjort mindre sympatisk, menar Lehtonen. Huvudpersonen Löf är intellektuellt nästan lika defekt som Sven Dufva och utför mer eller mindre samma bragd som han. »Tonen är genomgående uppsluppen och raljant; av fosterländskt patos märks inte mycket.»127Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90.

»Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»

118 Vasenius sätter »Vernas rosor» i samband med att den åttonde berättelsen av Fältskärns berättelser inte fick publiceras; det är »Flyktingen», om den ryska ockupationen av Finland 1713–1721. Topelius skulle då »helt hastigt» ha fattat beslutet att skriva »Vernas rosor».128Vasenius V, s. 76. Det är dock inte sagt att tillkomstprocessen var fullt så brådstörtad som Vasenius antyder. Vasenius karaktäriserar därför novellen som ett mellanstick i nödfall, och menar att »uppränningen» inte är så nationellt-historisk som i Fältskärns berättelser utan påminner om Walter Scotts. Allt tyder på att författaren inte hade andra avsikter än att bjuda läsarna på någonting underhållande och »delvis spännande, hvilket han ock otvifvelaktigt gjorde».129Vasenius V, s. 223.

119 Om »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» säger Nyberg inget annat än att Topelius »för omväxlings skull» hade förlagt handlingen till östra Nyland.130Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326. Formuleringen ska ses mot bakgrunden av att släkten Nyberg i ett par generationer hade varit verksam i landsändan på 1700-talet (Paul Nyberg, Från barock till nyrokoko. En släktkrönika 1962). Den sentida ättlingen ansåg tydligen regionen underrepresenterad som miljö i Topelius författarskap. Däremot tar han i samband med föreläsningarna upp Topelius inställning till Anjalaförbundet: den starka känslan för finska folkets enhet och egenart kunde ha lett till »någon förståelse för Anjalamännens idéer», |XLV|men det hade Topelius inte, tvärtom. Han tar utan att tveka parti för de kungatrogna och fördömer de konspirerande officerarna.131Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 350. Detta gäller också de skönlitterära verken »Häradshöfdingen», »Vernas rosor», »Stjernan i molnet» och »Konungens handske».

120 I artikeln om Topelius och skräckromantiken uppmärksammar Maija Lehtonen den partiella anpassning till skräckromanens genrekonventioner som Topelius gör i flera följetonger. Han tar upp »gängse motiv, handlingsmönster och persontyper, som han med större eller mindre framgång införlivar i den finländska miljön». Topelius använder typiskt spänningsskapande drag som ovisshet om hjältens börd, och infogade berättelser som i det här fallet bidrar till att både öka mystifikationen och lösa upp den. Miljön, en transponering av det gotiska slottet till herrgården med det symboliska namnet Nattsjö, är också kännetecknande för skräckromantiken.132Maija Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 13 ff. Med »Vernas rosor» ska förstås både den och »Stjernan i molnet». Topelius sammanförde de två följetongerna under den gemensamma titeln inför publiceringen i Vinterqvällar 1881. – Om personskildringen, se kommentaren till novellerna »Vernas rosor», stycke 6 f. och »Stjernan i molnet», stycke 3 f. I artikeln »Topeliuksen romaanit ja novellit» ger Maija Lehtonen ytterligare belägg för de skräckromantiska elementen: Nattsjö är ett hemlighetsfullt och avvisande ställe, med en vansinnig ägare och hans inspärrade unga dotter som hjälten räddar.133Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, s. 173.

121 Det förekommer också att Topelius betonar sambandet till en litterär tradition, inte minst i »Vernas rosor». Lehtonen beskriver den som »en bisarr, heterogen berättelse med inslag från sagan, äventyrsromanen, skräckromantiken [och] genreparodin».134Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 13. Handlingen är så osannolik att den kan betraktas som parodi på den melodramatiska kärleksromanen: här finns de bortbytta barnen, den vansinnige fadern, den dövstumma flickan som vaktas av en gammal argbigga och ett svartsjukedrama i det förflutna. »Berättaren följer en 1700-talstradition och bryter illusionen genom att ständigt göra läsaren medveten om berättelsens fiktiva karaktär. Kanske kan man också se ett stänk av romantisk ironi i kommentarerna.» Det osannolika förklaras med en hänvisning till sagans konventioner. Maija Lehtonen framhåller att de olika undertexterna skapar en förvirrande helhet. Här förekommer Törnrosa-motivet, trollkarlen, häxan och den människoätande jätten, legenden om Sankt Göran och draken, riddarromaner – men också anspelningar på Don Quijote och Meg Merrilies i Guy Mannering.135Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990, s. 57 ff.

122 Topelius visar prov på kvickhet och ironi i »Vernas rosor». Han skämtar med klichéerna och låter personerna vara ironiskt medvetna om att de handlar enligt banaliserade mönster, säger Lehtonen. Ändå är det till slut drömmen-idealet som segrar, personerna slipper se sina illusioner krossas. Berättarhållningen är inte konsekvent, »ironin slår lätt över i sentimentalitet, berättaren tar ofta sin historia på allvar. Här avspeglas en för Topelius typisk kluvenhet».136Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990, s. 60 f.

Hertiginnan af Finland

Grundtexter

155 Grundtext för Hertiginnan af Finland är ett exemplar i dåvarande Helsingfors universitetsbiblioteks ägo, som skannades in och ocr-behandlades av bibliotekets enhet för mikrofilmning och konservering 2006.1Exemplaret saknar stämplar och signum; bandet är samtida, beklätt med papper och försett med bibliotekets emblem i guld: inom en oval ram texten Otium sapiente upptill, en stiliserad lyra och nedtill årtalet 1761. Första kollationering skedde mot ett exemplar i Topeliussamlingen i Svenska litteratursällskapets bibliotek (signum F 7367), ursprungligen ägt av Axel von Zansen och senare av Paul Nyberg. Den andra kollationeringen gjordes mot ett exemplar i Svenska litteratursällskapets Pousarsamling; det har ursprungligen tillhört Runar Blåfield (signum A 37896). Utgivaren har använt ett tredje exemplar som har tillhört Paul Nyberg (signum F 6956). Ingen tryckvarians har påträffats mellan exemplaren. Volymerna kollationerar 8:o: π4 1–178. 8:o står för formatet som är oktav; π4 innebär ett osignerat ark vikt till fyra blad; 1–178 är sjutton signerade ark med åtta blad i varje.

156 Grundtexter för »Häradshöfdingen», »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» är exemplaren av Helsingfors Tidningar återgivna i den digitala resursen Finskt Historiskt Tidningsbibliotek, som upprätthålls av Nationalbiblioteket.2http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/browse.html?action=year&id=1457-439X&name=Helsingfors%20Tidningar De nedladdade pdf-filerna har ocr-behandlats och konverterats från frakturstil till antikva och till TEI-format. Första kollationering av texterna har skett mot exemplar i inbundna årgångar i Svenska litteratursällskapets bibliotek (1846), i Museiverkets bibliotek (1847) och i Åbo Aka|328|demis bibliotek (1856).3Åbo Akademis biblioteks årgång 1856 har tillhört Gymnasisternes i Borgå Bibliotek. Texterna har kollationerats en andra gång mot en uppsättning i Nationalbibliotekets ägo som tidigare har tillhört Helsingfors stadsbibliotek. Där enskilda nummer saknas i denna uppsättning har avsnitten kollationerats mot Kungl. bibliotekets exemplar. – Inga förekomster av tryckvarians har upptäckts.

Textetablering

157 Den etablerade texten återger grundtexten. Uppenbara sättningsfel eller tryckfel har korrigerats. Däremot har få ingrepp gjorts i ortografin. Namnet Lewenhaupt förekommer tiotals gånger i Hertiginnan af Finland, fem förekomster i formen Levenhaupt har ändrats till Lewenhaupt. I »Stjernan i molnet» återges namnet Meijerfelt (åtta förekomster) tre gånger som Meyerfelt; dessa tre har ändrats till Meijerfelt. Ordet också har två gånger satts ochså, vilket har ändrats till också. Formen jätte förekommer sammanlagt 26 gånger i dessa fyra noveller; tre förekomster av jette har ändrats till jätte. Där Topelius i fotnoter har satt ut hundratalet i sidnummer bara en gång (sid. 137, 38) har detta konsekvensändrats till sid. 137, 138.4Se avsnittet Textkritisk redogörelse i ZTS IV, Noveller för en mera ingående presentation av tryckeripraxis, ortografisk varians och exempel på sättningsfel. Fotnoterna har placerats på samma sätt som i grundtexten.

158 Bokupplagan av Hertiginnan af Finland korrekturlästes inte lika omsorgsfullt som följetongen, eftersom Topelius hade drabbats av en ögoninflammation och inte kunde granska det andra, ombrutna korrekturet. Över en tredjedel av utgivarändringarna (34 av totalt 98) har gjorts med stöd av följetongsversionen. Det är fråga om ordformer, interpunktion och banala sättningsfel. Där bokupplagan har t.ex. generalitet, Mannsteins, Stockhom och succesionen har följetongsversionen de korrekta formerna generalitetet, Mansteins, Stockholm och successionen.

Språkliga särdrag

159 Eftersom manuskripten till verken inte har bevarats går det inte att avgöra om ordformerna i trycket återgår på Topelius eller på sättarna. I mitten av 1800-talet var böjningssystemet inte cementerat och formvarianter förekom allmänt, också inom samma verk. Utgåvan innehåller 25 förekomster av ordet ’regementer’ med böjningsformer, mot tre av ’regementen’. Andra ord med motsvarande pluralisfomer är ’förråder’, ’invektiver’, ’källrar’, ’magasiner’ och ’ärender’. I fråga om det sistnämnda uppger den samtida lexikografen Dalin både denna form och ’ärenden’, men exemplifierar enbart med ärender. Formen ’dragonerna’ alternerar med ’dragonerne’, liksom ’vallarna’ med ’vallarne’.

160 I »Häradshöfdingen» (1846) förekommer uttrycket »vädrat ugglor i mossan», men tio år senare, i »Vernas rosor», »ugglor i mossen».5I Fältskärns berättelser, första cykeln, förekommer mossa: »Ängarna blefvo åter mossa.» (1853, s. 275); detta textställe använt som exempel i SAOB. Formen burdus pro burdust finns i »Häradshöfdingen»; SAOB exemplifierar samma form med ett textställe i Fältskärns berättelser.

161 Ordet fiende är oftast – där det går att avgöra – genus maskulinum (»sin gamle fiendes», »krossa fienden, innan han hunnit samla sig»), men genus femininum förekommer också: »äfven denna fiende» och »vid första kunskap om fiendens framryckande marschera denna till mötes».

162 I Hertiginnan af Finland finns tre belägg för Hjobspost (jobspost); stavningen är påverkad av den tyska namnformen Hiob och förekom också hos andra svenskspråkiga skriftställare.

163 Verbet mista böjer Topelius oftast svagt, enligt första konjugationen: »en med saknad mistad arm för plogen», »en underofficer mistade högra handen» och »hon mistade hörseln» – men »hvad har han nu i stället för hvad han mist?». Dalin uppger böjning enligt både första och andra konjugationen (mistat och mist) som korrekt.

164 Topelius placerade ibland rums- och tidsadverbial påfallande icke-idiomatiskt, men han var inte ensam om det. Exempel i utgåvan är »i dagen bringa så sorgliga hågkomster» (Hertiginnan af Finland, »Förord»), »ej kunde på hela sommarn utlöpa» (Hertiginnan af Finland, kap. »Krigets utbrott»), »få bort ur rummen hans gemena tobakslukt» (»Häradshöfdingen», kap. 1).

165 Ett intrikat uttryck, åtminstone för utgivaren, är »mot egen begäran»: »Bland mycket sällsamt är det icke det minst sällsama, att Lewenhaupt, kommenderande chefen för ett anfallskrig, mot egen begäran qvarhölls i Stockholm fyra veckor efter krigsförklaringen» (Hertiginnan af Finland, kap. »Krigets utbrott»). Av sammanhanget och sekundärlitteraturen att döma ska det förstås som på egen begäran. Jfr »Lewenhaupt ansåg sig som lantmarskalk tvungen att invänta riksdagens avslutning och sände i sitt ställe […] Buddenbrock att inleda fälttåget».6Kurt Jern, »Frihetstiden och gustavianska tiden 1721–1809» 2001, s. 337. Olof Jägerskiöld uppger dock i artikeln om Lewenhaupt i Svenskt biografiskt lexikon att denne blev befälhavare den 21 augusti 1741, samma dag som riksdagen avslutades.

Typografisk normalisering

166 En viss typografisk normalisering görs i utgåvan. Den mest påfallande är att originaltryckens frakturstil ersätts med antikva, vilket medför en del andra justeringar: frakturens ß ersätts med ss och w med v, utom i namn som också annars skrivs med W (t.ex. Wiborg), eller i främmande ord (t.ex. shawl). Spärrad stil i tidningsläggen ersätts med kursiv. Inslag av antikva i frakturtext ersätts också med kursiv, på ordnivå men inte på bokstavsnivå. Andra typografiska normaliseringar gäller textflöde, markering av citat, placeringen av skiljetecken i samband med citat och sättning av sifferuppgifter.

167 Typografiska citattecken (”) återges med gåsögon (»). Citat i citat anges med enkla citattecken (’). Citattecken före blockcitat eller verser satta med indrag i originaltrycken återges inte. Saknade citattecken och tankstreck i repliker, oftast före och efter inskjuten anföringssats, har kompletterats stillatigande. Uppenbara sättningsfel i fråga om citattecken listas däremot i förteckningen nedan. Det är fråga om lösryckt placerade tecken.

168 Den inbördes ordningen mellan citattecken, tankstreck och skiljetecken har normaliserats enligt nuvarande praxis. Det gäller i första hand repliker och anföringssatser, där kommatecknet som avskiljer repliken från anföringssatsen ofta, men inte genomgående, är placerat före citattecknet i originaltrycket: »Vi läste boken,» sade Lisa ändras till »Vi läste boken», sade Lisa. I originaltrycken placeras punkt i repliker oftast efter citattecknet (»Sommaren var så vacker».), vilket ändras till »Sommaren var så vacker.» Tre punkter (…) placeras innanför avslutande citattecken om de logiskt hör till repliken. »En sådan oförskämdhet» … ändras till »En sådan oförskämdhet …»

169 Originaltryckens indrag efter rubrik eller vid nytt avsnitt återges inte.

170 När Topelius började med kapitelindelning av följetongerna sattes rubrikerna med fet eller med fet och spärrad brödstil i Helsingfors Tidningar. Kapitelrubrikerna återges i utgåvan med kursiv stil och något större punktstorlek.7Brödstilen i den tryckta utgåvan är 10,85 pt och rubrikerna 11,5 pt.

171 Sifferuppgifter större än 999 har normaliserats till 1 000 (i stället för 1,000 eller 1000). Mellanrum mellan hela tal och bråktal har avlägsnats stillatigande (7 ¾ → 7¾). Mellanrum har stillatigande lagts till i klockslag med bråktal (½1 → ½ 1) Kombinationer av siffror och ord har normaliserats till formen 1700-talet (i stället för 1700 talet eller 1700talet).

172 Mellanrum mellan bokstäver och mellan bokstäver och skiljetecken eller mellan skiljetecken har avlägsnats stillatigande (gäst er → gäster och: han . → han.)

173 I frakturstil används inte accenter. Ord i originaltrycken som a, ideer och the har i utgåvan försetts med accent: à, idéer, thé. – Typografiska normaliseringar upptas inte bland utgivarändringar eller i variantförteckningen i den tryckta utgåvan. De visas mot ljusgrå bakgrund i lästexten i den digitala utgåvan när visningsalternativet Konsekvensändringar/Normaliseringar är aktiverat. – Interna hänvisningar i grundtexten har ändrats i enlighet med pagineringen i utgåvan och upptas inte i förteckningen över utgivarens ändringar.

Utgivarens ändringar gentemot grundtexten

174 [position i den tryckta utgåvan: 9, 8 | text i ZTS: så väl | ← | text i grundtexten: såväl]

175 I den digitala utgåvan: välj Utgivarändringar i Visningsalternativ. Utgivarens ändringar visas då gråtonade.

Hertiginnan af Finland

Häradshöfdingen

Vernas rosor

Stjernan i molnet