3. Hexan

Lästext

|146|

3. Hexan.

1 Taflor af skämt och lekar, leende bilder af ljus, grönska, glimmande vågor och ljufva dofter i Runsalas ekpark, hvarföre kunna vi ej längre dröja vid er! Bort måste vi från sången, löjet och herdespelen, bort till den mörka framtid, som redan sändt förebuden af sina blixtar öfver Finlands bygder. Skyarna svartna, åskan rullar, ljungeldens tungor slicka molnen, och hafvet brusar högt, dåft, olycksbådande mot de skumhöljda stränderna. Farväl, ro och glädje! Ödet nalkas, det kommer, det kommer, det oundvikliga, mot hvilket de svaga krafter och de ännu svagare viljor förgäfves spjerna ... redan fattar det himmelens hvalf och skakar det, så att gnistorna falla till jorden; skygg böjer sig den späda blomman för ovädret, och när hon lutar sig, lemma startser man under hennes blad de tindrande ögonen af en giftig ormkommentar.

2 På den ensligaste udden af Runsala, mer än ¼ mil från de större stugorna, stod vid tiden för vår berättelse en ganska gammal och förfallen fiskarekoja. Öppen och obebodd i många år, bar den på tak och fönster spår af tidens tand och menniskors glömska. Men nu var den icke mera öfvergifven; sedan våren hade tvenne sällsama varelser der sökt en fristad. Det var en mormoder med sin dotterson ... och det klingar ju idylliskt? Låtom oss gå tillbaka till Helenadagen den 31 Juli.

3 Vid pass klockan 5 på eftermiddagen såg man på stranden invid denna koja en liten gråklädd qvinna speja utåt hafvet. Hon var så utomordentligt liten, att man|147| kunnat taga henne för ett tio års barn, derest man ej af det gråa håret, den gula vissnade hyn och de rödsprängda, fastän ytterst hvassa och genomträngande ögonen kunnat sluta till att man framför sig hade en gumma, som uppnått sjuttitalet. Under besynnerliga åtbörder betraktade hon än himlen, än hafvet och mumlade dervid ifrigt på stycken af en finsk lemma starttrollrunakommentar, som i öfversättning kunde återges ungefär med följande ord: »...konsekvensändrat/normaliserat Och tror du jag icke känner dig, du hvinande storm, som vägrar att lyda min maning? Borta vid stranden af insjön föddes du af en jungfrus|94| suck, när hon väntade vännen, som icke kom. Den sucken tog lemma startAhtikommentar, vågens herre, och slängde den ut öfver vattnen som en ganska liten pust, och Ahtis barn, de blåa vågorna, gycklade med den och förföljde den, tills den tog kraft och anda åt sig ur rymderna och vexte på vida hafvet till en jätte,original: jette, som rytande far öfver jord och haf, för att uppsluka båda ....»konsekvensändrat/normaliserat

4 »...konsekvensändrat/normaliserat Och tror du jag icke känner dig, du lemma startUkkoskommentar blixt, som gömmer ditt gula lemma startännekommentar i de ofödda moln? Ganska svag och ringa var du, när du föddes deruppe på himlens lock af solens lemma startbrånadkommentar i middagsskyn. Men sedan drack du din moders eld och blef en bångstyrig pojke, som fjettrades i kopparberget med bojor af jern, till dess du sprängde klipporna och utgick att förderfva verlden af öfverdåd.»

5 »Nu så manar jag storm och ljungeld att lyda mitt bud och förgöra allt lefvande. Jag manar eder vid lemma startHiisiskommentar borg och vid helvetes eld; i min hand håller jag eder, i jordens innandöme skall jag begrafva eder, om icke J lyden mitt ord, och följen J ej min vink, skall jag välta|148| bergen öfver eder, och J skolen förgås som eländiga myror i de mörka hvalfven af lemma startTuonelakommentar .....»konsekvensändrat/normaliserat

6 Tid efter annan, medan hon utsade dessa ord, for hennes öga qvickt öfver himlahvalfvet, och derefter begynte hon åter med än kraftigare ord. Slutligen tjocknade himlen allt mera i vester, och ett mörkgrått moln uppsteg vid horizonten öfver Rimito skär. Då gnuggade trollqvinnan händerna af förnöjelse, upphörde med sången och mumlade: »Såoriginal: mumlade:” Så togoriginal: tag det då ändtligen! Nu komma de med fart, när de komma, och icke blott himlens tecken, utan ock kriget och lemma startpestilentienkommentar, som skola förgöra detta förbannade land. lemma startVoioriginal: Woi pyhä Pavali ja neity Maria emonenspråk: finskakommentar, hvad Waapuri skall skratta, när städerna brinna och folket förgås. Då skall hon ropa till de höga herrarne: lemma starthafven J icke brännt på bålet min moder och min mormoder och min moders mormoder*)Dylika fakta äro historiska. År 1649 dömdes i Åbo en qvinna, Wallborg Kyni från Tyrvis, att bålebrännas för trolldom, och som ett stort bevis mot henne anfördes att hennes mor och morfar blifvit för trolldom brändakommentar.? Hafven J icke låtit piska mig med ris och släpat mig från häkte till häkte för en liten smula trolldoms skull, för några fattiga lemma startfyrkarkommentar tjufgods, som jag skaffat tillrätta med lemma startsignerikommentar. Och nu sednast, har icke er borgmästare drifvit min dotter, min Lisu, i nöd och elände ifrån mig, blott för det att hon var min dotter? Har han icke låtit jaga mig som en lemma starttatterskakommentar från staden, för det jag spått i hand och för det frun påstår att jag med ormskinn trollat hennes kor att mjölka blod och satt uppå henne gikt med de dödas ben insydda i hufvudkudden? Men nu sen J, att om Waapuri|149| kan så|95| ringa ting, så kan hon det som är mer: hon kan göra oväder och pest och krig, eder alla, alla till förderf!»

7 »Ja,»konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, i det hon vildt utsträckte sin arm mot den trakt, der stugorna stodo och der Helenadagen firades; »nukonsekvensändrat/normaliserat har den stora lemma startprofossenkommentar bjudit alla de små profosserna på kalas och gamman lemma startdit utekommentar; om ett par timmar sätta de sig i båtarna, för att återvända, och vid detta laget bör ovädret komma, just när de äro på sjön. Sakta, sakta skall du komma, min storm, att de icke märka dig, innan du hvälfver dem alla till sjöbotten.»

8 Vid stranden landade nu en liten båt, ur hvilken en gosse om 15 eller 16 år steg ut, bärande i handen en nyssfångad väldig gädda. Det var den gamlas dotterson Sampu (Samuel), hvilken nu sommartid lemma startuppehöllkommentar dem båda med fiske. Trasig och vild till sitt yttre, som mormodren, vitnade hans drag om råhet och elände, men icke om elakhet. En van betraktare skulle genast hos honom ha märkt detta egna uttryck i muskelspelet och rörelserna, som man finner hos dem, hvilka från födseln saknat tvenne de dyrbaraste lemma startorganerkommentar: den stackars gossen var döfstum.

9 Mormodren tecknade att han skulle föra fisken i kojan och betäcka den med löf för flugorna och hettan. Derpå skulle han begifva sig gående framemot stugorna och återkomma med rapport, om herskaperna hade begifvit sig på återvägen och om annars något synnerligt förefallit. Gossen lydde mekaniskt och begaf sig åstad.

10 Läsaren torde påminna sig, att tvenne personer af sällskapet saknades om aftonen. Vi vilja nu uppsöka den ena af dem.

|150|

11 När den sköna och lemma startlättfotadekommentar Eva Merthen undflydde sin alltför ifrige tillbedjare, magistratssekreteraren Wikman, hade hon ingen annan afsigt dermed, än att gäcka, uttrötta och förtreta sin förföljare. Såsnart hon märkte att detta lyckats och att icke blott Wikman, utan äfven Alanus förlorat hennes spår, satte hon sig ett ögonblick att hvila på en kullfallen ek. Hon var nu ganska långt borta från det öfriga sällskapet, hon hörde ej mer deras rop; solen stod redan temligen lågt, men aftonens svalka uteblef, och luften blef allt qvalmigare. Varm af språnget, sökte Eva några åkerbär att läska sin törst, och hon fann äfven ett och annat, men sällsynt, ty dessa nordens ädlaste bär trifvas ej mera rätt väl så sydligt, som i nejden af Åbo. Aldrig förvillas man så lätt, som med den ständigt på marken riktade blicken, när man söker bär. Det hände sig derföre, att när Eva blickade upp och såg de stora svarta molnen likt mörka tankar uppstiga på himmelens hvalf, visste hon till sin häpnad ej mera hvar hon befann sig. Ovädret nalkades, det var helt nära, och ingen tid var att förlora. Den unga flickan lemma startuppskörtade derföre|96| sin klädning helt litetkommentar och ilade med vindens hastighet åt det håll, der hon trodde sig återfinna de sina. Men det skedde på slump, ty solen, som skulle ha vägledt henne, var gömd i moln, och i stället att uppnå sällskapet, kom Eva allt längre in i skogen.

12 Nu är Runsala väl en ö, men alltför stor, för att anvisa stranden till vägledare, när man har brådt. Eva föredrog skogen och gräsmarkerna, men här voro träden täta och skymde all utsigt; slutligen började några stora, tunga droppar falla. Då såg hon just i rättan|151| tid en koja vid stranden, hon skyndade dit, och några få minuter innan ovädret brast löst, var den unga flickan under tak.

13 Hon hade inträdt i gamla Waapuris koja.

14 Den gamla steg upp och mätte henne med blicken af en katt, som oförmodadt ser vid sin sida en intet ondt anande bofink och blott behöfver utsträcka sina klor, för att gripa den. Utom sin dotter och dotterson, hatade hon samhället och alla lefvande, af hvilka hon ansåg sig på det grymmaste förföljd; men mest af alla dödliga hatade hon samhällets styresman och lemma startsakförare, politieborgmästarenkommentar i Åbo. Med eller utan skäl tillskref hon Merthen och hans fru alla sina olyckor och all sin smälek dessa sednare tider. Och nu var hans sköna älskade dotter, Åbos prydnad och stolthet, i hennes våld, ensam, värnlös, under ett oväder, som afskrämde alla menniskor ifrån att söka henne!

15 När Eva märkte hos hvem hon befann sig, gick öfver henne samma lindriga rysning, som de flesta menniskor känna, när man trampar på en spindel. Hon kände ganska väl den illa beryktade gamla Waapuri, lemma start»trollkonan»kommentar,konsekvensändrat/normaliserat som hon allmänt kallades; i Evas barndom hade Waapuri spått märkvärdiga saker i hennes hand, dem hon aldrig kunde förgäta, och äfven de sednare åren hade Waapuri ofta varit i största tysthet anlitad af Evas vidskepliga mor, än för att skaffa tillrätta en stulen silfversked, än för att trolla god smörlycka – ty hvarje lemma startvärdinnakommentar i Åbo hade den tiden egna kor, som drefvos ut om morgonen och in om aftonen sommartid öfver gatorna, lik|152|som ännu i småstäderna – än för att skaffa åt fåren god ull samt fetma åt grisarna och gödkalfvarna. Men sista vintras hade allt gått emot för borgmästaremor; korna hade sinat och mjölkat blod, intet smör ville visa sig i tjärnan, ullförrådet tröt, kräken magrade, och slutligen fick den lemma startvördigakommentar frun, hon kunde ej begripa huru och hvarföre, en svår känning af gikten. Allt detta, sammanlagdt och begrundadt, ledde henne på den tanken, att Waapuri med sina trollkonster satt ondt i huset och på henne sjelf. Hon dröjde icke att yppa detta för sin man, och denne, som på embetets vägnar|97| icke hyste godt öga till Lappqvinnan (så ansåg man Waapuri) och redan förut låtit bortskicka hennes illa beryktade dotter till ett lemma startspinnhuskommentar, gjorde processen kort och dref gumman ur staden, med hotelse att anklaga henne för trolldom och sätta henne på vatten och bröd, derest hon återvände. Allt detta visste Eva, men hon var för oerfaren och för god, för att deraf sluta till det gränslösa hat, som den gamla hyste till hennes föräldrar och samhället. Hennes enda känsla var således förlägenhet och en hemlig rysning, men alldeles ingen fruktan.

16 »Guds frid, kära mor!» sade den unga flickan och räckte trollpackan sin hand. »Det blir ett fasligt oväder, och jag har förvillats i skogen. Ni har väl ingenting emot att låta mig stadna qvar hos er, tills det går öfver?»

17 »Åhå, jungfru lilla, de höga och förnäma äro alltid välkomna i den fattiges koja», sade hexan försmädligt. »Storkonsekvensändrat/normaliserat heder för mig, usla qvinna, att herbergera en så hög herres dotter. Men vet hon väl, jungfru lilla, att om far|153| hennes visste att hon vore hos gamla Waapuri, skulle han skicka henne till spinnhuset eller kasta henne bakbunden i sjön?»

18 »Ni är väl icke ond på mig, kära Waapuri? Jag har ju aldrig gjort er något för när, jag har bett för er, när man ansatte er med lagen, och jag skall göra det ännu, till dess min far tillåter er att återvända till staden. Han skall icke neka mig det, han har mig så kär.»

19 »Jaså att han har er så kär; det är bra; jag menar det är kristligt gjordt af föräldrar. Fattig man får hvarken ha barn eller föräldrar kära; nej lemma startvasserrakommentar, när barnet skickas till spinnhuset, då skall modren pligtskyldigast skratta af glädje, kyssa de höge herrarne på hand och tacka för nådigt straff. Jag gjorde så med, det kan hon tro, jungfru lilla; när jag var femton år brände de mor min, likasom de förr gjort med hennes mor och mormoder. Då stod jag vid bålet utanför lemma startTavasttullkommentar och skrattade; ja hon kan tro, det var mycket roligt och vackert att se huru lågorna slogo upp emot himmelen och folket hurrade och de svarta presterna stodo deromkring och läste böner för den syndiga själen. Skulle jag icke vara glad och tacka dem för att moder min genom den timliga elden frälsades från helvetes glöd?»

20 »Tänk icke på det der nu, Waapuri!»

21 »Kors, inte är jag bedröfvad för det. Jag kommer bara ihåg det, när jag ser henne, lilla jungfru; så der vacker och ung var också jag engång. Men hon kan förstå, att när man bränner ett finger, så svider det en stund, och sedan blir det bra; men när|154| man bränner sig på moder sins bål, då får man märke deraf för lifstiden. Hvar gång jag har sett mitt ansigte i den lugna sjön, när jag suttit i Sampus båt, har jag tänkt vid mig sjelf: nog vet jag,|98| gamla Waapuri, hvarföre dina ögon äro så röda; de ha blifvit svedda vid moder dins bål.»

22 »Aldrig mera skall man göra sådana ogerningar.»

23 »Hur kan hon veta det, jungfru lilla? När jag var några och fyratio år gammal, grepo de mig en dag för mina röda ögons skull och för några små konster, som jag lärt af min brända mor. Låtom oss försöka om käringen sjunker, sade de, och så bundo de mina händer på ryggen och kastade mig i sjön; men jag sjönk inte jag, förstår hon, jag höll andan en god stund, och så flöt jag, till dess de togo mig upp igen.*)lemma startHistoriskt.kommentar Då sade de: käringen står i komplott med satan; hon skall på bålet! Men innan det blef af, kom lemma startRyssenkommentar, som Gud löne för den välgerningen, och gaf de höga herrarne annat att skaffa, och så slapp jag lös till bättre tider. Men aldrig kommer det bättre tider, än lemma startstora ofredenkommentar; då sutto här andra domare till råds, och de gjorde ett bål af hela landet, för att utrota hela ohyran; det var skada att det blef släckt, medan ännu bränderna funnos qvar; man måste försöka tända det ånyo och icke lemna så mycket som askan i behåll.»

24 Blixt på blixt sken in genom den söndriga rutan, under det trollpackan uttalade dessa förskräckliga ord. Hela naturen var i uppror, åskan skrällde, stormen hven och hafvet slog med raseri mot stränderna.

|155|

25 »Mins ni hvad ni spådde, när jag var fyra år gammal?» inföll nu Eva Merthen, för att leda samtalet på gladare ämnen. »Ni spådde mig att jag skulle blifva hög och förnäm, att stora herrar, furstar och prinsar skulle täfla om mina ögonkast, och att borta i fjerran skimrade gyllene kronor.»

26 Den gamla plirade hvasst med ögonen och nickade.

27 »Nå, gamla Waapuri, hvar är nu uppfyllelsen af edra spådomar? Jag är nu snart sexton år, redan för ett år sedan har jag lemma startgått till skriftkommentar, många herrar ha bugat för mig, men inga så synnerligen höga, minst furstliga; jag får väl nöja mig med en grön myrtenkrona, jag som andra.»

28 »Så, så, en lemma startmyrtenkrona? Men jag skall säga lilla jungfrun en sak: aldrig skall den gröna kronan fästaskommentar i edert svarta hår. Blir det en, så blir den gul – guld eller halm, hvad vet jag?»

29 »Guld eller halm? Så ni talar, Waapuri! Engång får också jag myrten, om inte förr, så på min likkista.»

30 »Om ni får någon likkista. Det är inte så visst.»

31 »Hvad? Nej, Waapuri, nu är ni för stygg. Hvad det blixtrar! Hur skall jag kunna återvända, innan de resa ifrån mig? Kan ni säga mig det Waapuri?»

|99|

32 »Åhjo, Sampu, min son, skall ro er till stugorna, när ni för godt finner.» – »Det blir bra, båten är mycket rutten»,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon i tankarna.

33 »Ni har inte svarat mig om de höga herrarne som komma skulle»,konsekvensändrat/normaliserat sade Eva efter en paus, hvars tystnad endast lät henne tydligare förnimma åskknallarna och fö|156|reföll henne hemskare, än sjelfva de olycksprofetior, med hvilka den gamla roade sig att uppskrämma hennes inbillning.

34 »Jaså, har jag spått åt lilla jungfrun höga herrars ynnest? Kan väl vara. Tag hit den fina handen; voj, voj, jag tror min själ att den darrar. Underligt delar sig lefnadslinien: här visar den ett stilla, obemärkt lif i huslighet på landet, kanske på en prestgård, och med ett, två, tre – fjorton barn ...»

35 »Jag tycker det regnar mindre nu.»

36 »Åt andra sidan går den kort och tvär i det mjuka: det betyder lysande lif och snar död. Törhända kommer lilla jungfrun att välja mellan det långa och korta.»

37 »Ni tror det Waapuri? Då väljer jag det korta, men lysande! O, hellre gå som ett stjernfall igenom lifvet, brinnande, älskande, beundrad, och tjusande, än att blek och förgäten borttråna sitt lif i enslighet!»

38 Eva Merthen var skön, när hon, bestrålad af ljungeldarna, uttalade i dessa svärmande ord sin ärelystna själs hela hemlighet. Den gamla märkte att hon anslagit den innersta strängen af flickans själ, och att denna sträng, mot beräkning, darrade af stolthet och fröjd. Hon skyndade derföre att tillägga: »ja såvida hon icke dör helt hastigt, jungfru lilla, mycket snart och alldeles oförmodadt. Det vore stor skada och sorg för de höga herrarne. Här i det mjuka af handen, der linien slutar, der stå den grymmaste sorg och de största qval på lur. Våldsamt eller vådligt dör hon i alla fall.»

39 »Ännu har ni ej sagt mig något mera om kronan.»

|157|

40 »Hvad vill hon veta? När min moder brändes, vredo de kring hennes hufvud en krona af halm, och i den tog elden först. Kanske lilla jungfrun kommer på bålet för sina svarta ögon, likasom jag var på väg att komma dit för mina röda.»

41 »Ni har riktigt föresatt er att skrämma mig, Waapuri. Men ser ni, jag är icke rädd, icke alls. I hela riket brinner icke mer ett enda bål.»konsekvensändrat/normaliserat

42 »Bål eller stupstock, det kan vara detsamma. Der komma nog högre hufvuden att falla, än hennes, när det engång blir krig. Och krig och örlig och jemmer och nöd, bida litet, jungfru lilla, de komma nog, de komma innan hanen gal och klockan slår tolf i domkyrkan. Det blir roligt att se när Åbo brinner i alla fyra hörnen.»

43 »Det är förskräckligt! Det är afskyvärdt!»

|100|

44 Eva Merthen sprang upp vid dessa ord, fattade i den usla kolfven för dörren, som saknade lås,original: lås och stod i begrepp att fly. Mer ryslig än åska och blixt förekom henne den lilla rödögda hexan, som nu under utbrottet af sitt vilda hat genomborrade henne med sina blickar och utsträckte armarna, likasom för att sönderkrama henne i sina klor. Knappt hade hon märkt flickans rörelse, innan hon med sin knotiga arm hastigt trängde sig mellan henne och dörren, i det hon ropade: »blif vackert här, tills ovädret går förbi! Icke kan jag låta en så förnäm jungfru förkyla sig i regnet. lemma startVar icke rädd för Åbo, icke lefver hon dåmera, när det sker!kommentar»

45 Eva tvekade ett ögonblick, om hon med styrkan af sin unga arm skulle undanstöta den gamla och öppna sig|158| väg. Men i samma ögonblick bultades starkt på dörren utanföre.

46 Hexans ögon gnistrade. »Det är Sampu»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

47 Strax derpå inträdde den döfstumme, men icke ensam. Med honom följde en gammal man, genomvåt af regnet; det var Scarin, som studsade vid den sällsama kontrasten af den vederstyggliga trollpackan och den undersköna flickan här i denna förfallna koja. »Mehercle!språk: latin» utropade han och kisade med de små gråa, lifliga ögonen. »Ser jag rätt? här är ju vårt phænomenonspråk: latin från kullen i förmiddags, och i sådant sällskap! lemma startCamilla cumspråk: latin Sibyllakommentar! Hvadoriginal: Hvar förer er hit, sköna Camilla, lemma startut ita dicamspråk: latinkommentarkonsekvensändrat/normaliserat

48 »Jag ämnade just göra eder samma fråga, domine professorspråk: latinkonsekvensändrat/normaliserat genmälte Eva, som uppsnappat den latinska frasen och var färdig att falla den hederlige gubben om halsen, så glad var hon öfver hans oväntade ankomst.

49 »Jag ... är ute att spatsera»,konsekvensändrat/normaliserat svarade professorn icke utan förlägenhet, ty regnet rann af honom i stora strömmar.

50 »Inbilla mig det!»konsekvensändrat/normaliserat skrattade Eva. »Professornkonsekvensändrat/normaliserat har begifvit sig ut för att söka lemma startdet lagerträd, i hvilket Daphne fordom förvandlades af Apollokommentar. Har jag rätt?»

51 »lemma startConcedokommentar, concedospråk: latin, sköna Camilla; stor skada att jag icke nu är Apollo, så visst som jag framför mig har den fagraste nymphaspråk: latin. Men säg mig ...»konsekvensändrat/normaliserat

52 »Huru jag kommit hit? Det skall jag säga professorn. Jag ... är uteoriginal: ut att spatsera. Men nu är professorn våt, det går inte an, professorn kunde bli hes till nästa disputation de faslibus ovädribus Runsalensibus. Skaffa mera spånor till brasan, du min gosse!»

|159|

53 Sampu såg stelt uppå flickan och rörde sig icke. Då gaf mormodren honom en vink, och båda skyndade ut ur kojan. Eva samlade några torra qvistar ur en vrå, antände dem i spiseln och lemma startobligeradekommentar professorn att utan krus kasta rocken af sig, för att torkas; med så små friheter var man ej så|101| noga. Professorn var ej heller sen att efterkomma denna vänliga anmodan, och under denna förtroliga tête-à-tête kom sanningen fram om orsaken till hans hitkomst. Han hade nemligen råkat på »en mycket besynnerlig gammal mur» i det inre af ön och fördjupade sig der i begrundande öfver dess lemma startantiqvariskakommentar betydelse. lemma startHade Vitalis lefvat på den tiden, så hade han väl utan omsvep förklarat muren tillhöra lemningen af en gammal badstugakommentar, och ho vet, om han ej haft rätt deri! Men vår gode professor Scarin tviflade i sin lärda oskuld alldeles icke uppå, att han ju såg framför sig qvarlefvan af en gammal vikingaborg, kanske ända ifrån de Alaners och Hunners tider. Under dessa intressanta funderingar förglömde han både tiden och sällskapet; så kom ovädret, och den hederlige lemma startantiqvarienkommentar irrade, sjelf snarlik en gammal ruin från de Hunners och Alaners tider, kring i skogen, förgäfves sökande skygd, till dess han anträffades af Sampu och af honom leddes till kojan.

54 Nu var professorn, med ryggen vänd åt brasan, just inne i en vidlyftig lemma startdeduktionkommentar om lemma startbevisen för Alanernas utvandring från norden och Finnarnes härstammande från Israels tolf slägterkommentar, då kojan i hast förmörkades totalt och blott elden från spiseln kastade ett sparsamt sken på fattigdomen derinnanför.

|160|

55 »Det var ett svart moln,» utlät sig professorn, »en lemma startumbra Jovis, ut ita dicamspråk: latin, en riktig Jupitersskugga.»kommentar

56 »Nej,» sade Eva och hajade till, »det var en lucka, som slogs för fönstret. Hör ... den spikas till!»

57 I ett nu var hon vid dörren. Ny förvåning. Den var utanföre stängd med en bom, som trotsade hela hennes kraft. De voro instängda utan möjlighet att komma ut.

58 »Det var besynnerligt!» utbrast professorn och vände helt lugn den andra sidan af sin rock mot elden.

59 »Den gamla hexan har ondt i sinnet!» utropade Eva och pröfvade ännu engång sin kraft mot fönsterluckan. Omöjligt, den var verkligen fastspikad.

60 Medan hon ännu höll på dermed, kändes i kojan ett lätt os af rök; det tog till, det började intränga från golfvet, från taket, från knutarna; slutligen syntes röken, och man hörde ett sprakande, likasom när stormen far i kronorna af en brinnande skog.

61 Intet tvifvel mer! Man hade utifrån satt eld på kojan, och ehuru den var ganska våt, kunde man förmoda, att stormen, nu sedan regnet upphört, skulle om få minuter sätta hela rucklet i låga.

62 Evas och den gamle professorns belägenhet var nu ganska kritisk, men två mera olika lynnen kunde man icke se i farans stund. Medan den unga|102| flickan med hela sin ålders häftighet bröt sina mjuka fingrar mot den obevekliga dörren, hade professorn i godt mak nedsatt sig på kanten af spiseln och lemma startdemonstreradekommentar, huruledes fordom lemma startSardanapalus och sedermera Ingiald Illrådaskommentar fylkeskonungar blifvit lefvande innebrända, och huruledes detta|161| sätt att förgöra sig sjelf eller sina ovänner var mycket i bruk hos de gamle. Detta ledde honom in på de gamles sed att bränna sina döda, och han begynte mycket utförligt beskrifva, huruledes icke allenast brända menniskoben, utan äfven häst- och andra djurknotor blifvit funna i ättehögarna. Men slutligen blef röken för stark, det begynte glimma i knutarna; med ett mehercle!språk: latin sprang den gamle mannen upp och ville på dörren. Omöjligt! Efter att några ögonblick ha famlat i röken, föll den arme professorn döfvad till golfvet.

63 Eva hade slutat med sina fåfänga försök. Hög, stolt och skön, med glödande kinder och korslagda armar stod hon der med förtviflans lugn i det tilltagande eldskenet. Redan svindlade det för hennes ögon, redan hörde hon derute hexans hånande utrop: »Ännu ett bål! ännu ett bål för halmdrottningen! Brännas skall hon, såsom de hafva brännt moder min och mormoder min! Blås du min storm! Den höge profossens dotter skall brinna lika präktigt, som förr den fattiga Lappqvinnan! Blås, blås, min storm!» .....

 

 

  1. *)Dylika fakta äro historiska. År 1649 dömdes i Åbo en qvinna, Wallborg Kyni från Tyrvis, att bålebrännas för trolldom, och som ett stort bevis mot henne anfördes att hennes mor och morfar blifvit för trolldom brändakommentar.
  2. *)lemma startHistoriskt.kommentar

Kommentar

Kommentar

Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).

Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.

År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)

Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.

I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.

Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.

Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.

Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)

Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.

Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.

Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.

Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.

Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.

Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.

Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.

Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.

Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.

Bibliografi

Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

1 ser man [...] en giftig orm En metafor för fara som återgår på Vergilius Eclogæ 3,93: »Frigidus, o pueri, fugite hinc! latet anguis in herba»; »Flyn! en iskall orm i gräset ligger förborgad» (övers. G. J. Adlerbeth).

3 trollruna besvärjelse.

3 Ahti havets och vattnets gud i finsk mytologi.

4 Ukkos Ukko är åskans gud i finsk mytologi.

4 änne panna.

4 brånad hetta, åtrå.

5 Hiisis Hiisi, den onde i finsk mytologi.

5 Tuonela dödsriket i finsk mytologi.

6 pestilentien pesten.

6 Voi pyhä Pavali ja neity Maria emonen (fi.) O helige Paulus och moder jungfru Maria.

6 hafven J icke brännt [...] för trolldom brända Uppgifterna om släktingar som bränts på bål och kor som mjölkar blod finns i Topelius källa: »Förhör anstäldt i K. Åbo Hof-Rätt d. 17 Nov. 1649 med den därstädes til rätta ställde Trollkonan ifrån Tyrwis Walborg Kyni» i Åbo Tidningar 18/5 1795.

6 fyrkar ören.

6 signeri besvärjelser.

6 tatterska urspr. tatariska, använt nedsättande om kvinna av icke bofast befolkning, t.ex. romer.

7 profossen bödeln; här: Carl Merthen.

7 dit ute där ute; ev. talspråklig form, den finns också i följetongen, HT 9/2 1850.

8 uppehöll försörjde.

8 organer här: sinnen.

11 lättfotade snabbfotade.

11 uppskörtade [...] helt litet lyfte eller vek upp klänningen (för att kunna röra sig mera obehindrat). Ytterligare ett tecken på Eva Merthens fläckfria karaktär är att hon också i ensamhet visar vristerna »helt litet».

14 sakförare, politieborgmästaren talesman, borgmästaren med ansvar för polis och förvaltning.

15 »trollkonan» trollkvinnan.

15 värdinna husmor (finlandism).

15 vördiga vördnadsbjudande.

15 spinnhus straffanstalt för i synnerhet lösdrivande kvinnor.

19 vasserra bevars! förvrängning av vars herra tre, Vår Frälsares trä (korset).

19 Tavasttull avrättningsplats i Åbo, vid en av stadens fyra tullbommar.

23 Ryssen ryska armén, Finland var ockuperat 1713–1721.

23 stora ofreden ursprungligen folklig benämning (fi. iso viha) på ockupationen 1713–1721. Benämningen var inte etablerad i historikerkretsar 1850; se kap. »Sverige och partierna. Krigsförklaringen», stycke 1, där Topelius placerar uttrycket inom citattecken, och kommentaren till textstället. Här, i ett folkligt sammanhang, är citattecken inte motiverade.

27 gått till skrift konfirmerats.

28 myrtenkrona? [...] aldrig skall den gröna krona fästas Myrtenkronan symboliserar bröllop.

44 Var icke rädd för Åbo [...] det sker! Waapuri får förutspå den förödande stadsbranden 1827.

47 Camilla cum Sibylla (lat.) Camilla med Sibylla. Camilla anspelar här på det pastorala livet; namnet Sibylla betecknar sierskor och spåkvinnor i allmänhet.

47 ut ita dicam (lat.) så att säga.

50 det lagerträd, i hvilket Daphne fordom förvandlades af Apollo Dafne, i grekisk myt en ung kvinna som väckte guden Apollons åtrå. För att undkomma guden lät hon sig förvandlas till ett lagerträd.

51 Concedo (lat.) medges.

53 obligerade förmådde, övertalade.

53 antiqvariska fornhistoriska.

53 Hade Vitalis lefvat [...] gammal badstuga Skalden Vitalis (Erik Sjöberg, 1794–1828) ironiserade över göticismen bl.a. i dikten »Runan Frej. Fornforskaren» som slutar: »Säg mig hvad de stenar betyda må, / Som här i en fyrkant på kullen stå? / Då talade Häradsdomarn – och värre / Det lät än en dödsdom – ’Min gunstige Herre! / På denna plats, i min ungdoms dar, / En liten badstuga uppbygd var.’» (Sjöberg, SS I, s. 303; länk till faksimil i Litteraturbanken).

53 antiqvarien fornforskaren; jfr Scotts roman The Antiquary (1816), som utkom på svenska 1827 under titeln Jonathan Oldbuck eller Fornforskaren.

54 deduktion utläggning.

54 bevisen för [...] Israels tolf slägter Scarin lär visserligen ha varit originell men till den Rudbeckska skolan, som hävdade att Sverige var urhemmet för såväl antikens Atlantis som Jafets stam, hörde han inte, tvärtom. Topelius uttrycker den här missuppfattningen på flera ställen.

55 umbra Jovis, [...] Jupitersskugga.» Jupiter var åskans gud.

62 demonstrerade här: redogjorde för.

62 Sardanapalus och sedermera Ingiald Illrådas fylkeskonungar Sardanapalos, den assyriske kungen Assurbanipal. Om den ev. mytiske Ingjald Illråde av Ynglingaätten som tog livet av tolv andra fylkeskungar och själv blev innebränd hade Topelius sannolikt läst i Heimskringla.

Fotnot Historiskt. Också i fråga om vattenprovet använde Topelius Åbo Tidningar från 1795. Uttrycket »Historiskt» hade annars dåligt rykte, sedan litteratören Magnus Crusenstolpe hade börjat använda det i tid och otid och ofta utan täckning (starkt kritisk till Crusenstolpes metod var J. P. Theorell, se »Hvad är en ’Historisk Roman’?» 1844).

 

Faksimil