3. Huru en förtrollad prinsessa bodde i slottet

Lästext

Avsnittet ingår i HT 9/2 1856:|2|

lemma start3. Huru en förtrollad prinsessa bodde i slottet.kommentar

1 I samma stund som Göran föll från balkongen, syntes i mellersta fönstret af frontespicen en hvit skepnad, som hastigt åter försvann. Riddar Jacques – tillsvidare kunna vi kalla honom så – visade härvid en ganska ringa portion nyfikenhet. Dels hade han nu nog att syssla med Göran, dels var han öfvertygad om att den ovanliga syn, som förbländat hans vän, ej kunde i verkligheten vara något annat än en med lagom behag utrustad hushållerska, eller på sin höjd en liten rödkindad och småtreflig mjölkkammardeja.

2 Första effekten af fallet var ett slags argt mumlande ljud från den äldre vännens läppar. »Galna pojke! Återigen en dumhet! Anamma allt qvinnfolk!» ...konsekvensändrat/normaliserat Men utbrotten af den ädle riddarens förargelse öfvergingo lemma startdecrescendokommentar till en mjukare tonart, och slutade nästan lemma startdolorosokommentar, när han såg sin myndling och följeslagare med någon möda resa sig upp, medan en fin röd strimma vid tinningen utvisade att ynglingen måste ha stött sig i fallet.

3 »Jag sade ju det! Att släppa ett jerngaller, för att famla efter en flickbyting! lemma startTio alnars höjd!kommentar Det är väl inte så farligt, Göran? lemma startBesittakommentar, jag tror du blöder? Pojke, hur är det med dig? Du svarar inte? Hvad i himmelens namn, du är ju hvit som en hare om vintern!»

4 Göran hade i sjelfva verket slagit sig rätt illa mot en utspringande kant af stenfoten. Blodet begynte droppa från tinningen. Men, van vid alla äfventyr, återfann han om några sekunder fattningen. »Såg du henne? Står hon qvar vid fönstret ännu?» voro de första, till hälften förvirrade frågorna.

5 Innan kamraten hannoriginal: han svara – och det skulle bestämdt ha ånyo skett i den första tonarten – hände något, som i blinken förstummade hans tunga och tilldrog sig bådas spända uppmärksamhet.

6 På balkongen framträdde en ung flicka, hvarken en hushållerska eller en engel, hvarken en mjölkkammardeja eller en fé, – en efter allt utseende dödlig varelse, likasom andra flickor, såsnart de icke stå i perspektivet af|203| kärlekens färgade lemma startsynglaskommentar, men det oaktadt en ganska täck och ganska ovanlig personlighet. Hon var snarare liten än lång, smärt och smidig, hade ett mycket blondt hår af den färg som skalderne likna vid guldets, och lemma startdetta hår var lätt och konstlöst kastadt tillbaka à la Marie Antoinettekommentar, så att panna och tinningar voro fria, likasom för att bättre låta beundra en hy så mjällande hvit med helt bleka rosor på kinderna, att läkarne skulle tänkt uppå lungsot, medan poeterne talat om nyfallen snö. Klädseln för öfrigt – ja der lärer berättaren komma till korta. Vi äro ledsna att tala om något så föga idylliskt, som en klädning af vanligt lemma startmusselin, hvitbottnig och rödblommigkommentar, skir och lätt ändå som en morgondimma – men det vore ett stort mankemang att förtiga en så vigtig omständighet, och vare det till en början nog sagdt om den lilla prinsessans yttre gestalt.

|3|

7 Hon stadnade på balkongen nästan bestört och betraktade främlingarne med en förunderlig blandning af skygghet och nyfikenhet. Hvarje vexlande intryck speglades ögonblickligen i hennes lifliga drag – fruktan, nöje, tvekan, förundran, och den lätta foten, redan lyftad till flykt, blef likväl ett par minuter orörlig. Då målade sig med ens ett nytt intryck, bestörtning, oro, medlidande, uti flickans ansigte. Hon lutade sig öfver balkongen, för att bättre se. Derpå vände hon sig om, lätt som en fläkt, och försvann ånyo genom det öppnade fönstret, hvilket tillika tjenstgjorde som glasdörr.

8 Göran glömde sin blessyr, Jacques sina bekymmer. »Jag sade ju det!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade ynglingen. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är en engel vi möta midtuti ödemarken.»

9 »Menniskan ser bra ut, men nästan för spenslig», genmälde riddar Jacques, och det var troligen det amplaste loford han någonsin sagt om en qvinna.

10 »Hvilken grace! Hvilken enkel värdighet! Det måste vara en dame af börd»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran, i det han skyndade att åter pådraga sina aflagda stöflar.

11 »Hm»,konsekvensändrat/normaliserat menade Jacques i det han ofrivilligt slätade sin något medtagna uniform och jemkade hårtofsarna, i hvilka han, efter tidens sed bland soldater och lägre befäl, bar ett par blybitar fastbundna, för att hålla ett par buskiga och gensträfviga tofsar slätt nedhängande en vid hvardera örat. »Jag känner ej seden hos de förnäma damerna nuförtiden»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han. »Kanskekonsekvensändrat/normaliserat är det på modet att hvarken helsa på folk eller bjuda folk stiga in på en smörgås, när man kommer lemma startburduskommentar ifrån skogen.»

12 »Sådana åsnor vi voro! Det var ju vi som glömde att helsa. Hon måtte fått sköna tankar om vår lemma startedukationkommentar. Och dessutom, så här tidigt på morgonen ...»original: ..,

|204|

13 »Der är hon tillbaka»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Jacques.

14 Den unga flickan stod åter på balkongen och betraktade främlingarne med ett ögonblicks tvekan. Derpå tycktes hon fatta mod, framtog hastigt en liten repstege, fäste den vid balkongen, nedfällde stegen till marken, hoppade lätt som en fågel öfver gallret, sedan nedför stegen och stod, innan Göran och Jacques hunnit hämta sig från deras förvåning, på marken helt nära dem.

15 »Tusan!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade Jacques vid sig sjelf. »Dekonsekvensändrat/normaliserat förnäma damerna ha ock sina knep, likasom annat simplare folk.»

16 Flickan stadnade ånyo och betraktade dem utan en gest, utan ett ord. Göran ansåg nu tiden vara inne att godtgöra sin försummelse, lyftade artigt på hatten, letade i sitt minne en af de bekanta artiga fraserna, som aldrig svikit honom förrän nu, och lyckades slutligen få ihop ett slags helsning. »Sköna obekanta»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »nikonsekvensändrat/normaliserat har rätt att undra öfver vår djerfhet, när vi så bittida på morgonen störa er hvila. Jag ber er, tag ej illa upp. Vi ha ridit vilse i skogen och finna oss nu emot all förmodan rikt belönade för vårt missöde. Mitt namn är Göran Ros, lemma startryttmästarekommentar vid kgl. majestäts nyländska dragoner ...»konsekvensändrat/normaliserat

17 »Och mitt namn är lemma startJakob Peura, lemma startkornettkommentar dersammastädes», inföll med en styf krumbugt riddaren Jacques, som ansåg tillbörligt att hosta fram äfven sitt namn, medan hans förman och myndling gjorde en paus ... »Eljest kallas jag också Peuroniuskommentar, efter min bror presten»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han med ökad förlägenhet, som visade att han ännu icke var hemmastadd med sitt nya namn, hvilket, enligt loflig sed eller osed, nödvändigt skulle lemma startrådbråkaskommentar efter latinet.

18 »Kanske»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Göran, »vågakonsekvensändrat/normaliserat vi hoppas min nådiga frökens tillgift, om jag nämner att vi samla krigare under fanorna till landets försvar under lemma startpåståendekommentar ofred. Vi komma från lemma startLovisa, ha mönstrat en trupp rekryter i Elimä och begifva oss nu i samma afsigt till Artsjökommentar. Man visade oss en ginväg öfver skogen, men vi togo miste och måste bekänna vår fullkomliga okunnighet om stället, hvarest vi nu ha den lyckan att befinna oss.»

19 Påtagligen väntade den unge ryttmästaren nu ett svar. Det utföll också, men, till hans stora öfverraskning, helt annorlunda än han väntade.

20 Den unga flickan närmade sig honom med en blandning af blyghet och förtrolighet, fattade hans hand, såg honom med ett blidt lemma startsmålöjekommentar rakt uti ögat och – kysste honom.

21 Derefter gick hon till riddaren Jacques, fattade äfven hans hand och – berättelsen lemnar det oafgjordt, huruvida ej den hederlige kornettens gamla mustacher för första gången alltsedan deras spädaste gryning skulle|205| berörts af ett par fina jungfruläppar, derest han icke bestört tagit två steg tillbaka och lemnat flickan, hvars lifliga mimik uttryckte mera förundran, än förlägenhet.original: förlägenhet,

22 Göran, den hundrade gånger förut förälskade Göran, han som vid sina tjugu år trodde sig känna qvinnohjertat i grund, stod nu der fullkomligt bragt ur fattningen af denna qvinnliga gåta, hvilken, lemma starttigande som en Sfinxkommentar, med kyssar i stället för ord emottog två män, dem hon nu såg för första gången. En liten paus uppstod, under hvilken han med näsduken aftorkade blodet som fortfor att drypa ifrån hans tinning.

23 Vid denna syn tycktes den unga flickan åter erinra sig något, som hon varit på väg att glömma. Hon sprang till den nära bäcken och hämtade derifrån en kruka med vatten. Derpå fuktade hon sin näsduk, lade sin hand förtroligt på Görans hufvud, aftorkade blodet, undersökte blessyren, lade en kompress af fint linne deröfver, löste från sin hals en röd lemma startsidenshawlettkommentar och knöt den med skicklig hand öfver kompressen kring ynglingens hufvud. Derunder kom hennes hand mer än engång att vidröra Görans brännande kind, men icke en enda gång darrade handen, icke ett enda återsken af den unge krigarens brännande rodnad syntes på flickans kinder. Mildt och godt, med en nästan systerlig omsorg, fortfor hon med sin oombedda läkarevård, och när förbandet var gjordt, nickade hon blott, likasom ville hon säga: det är icke så farligt, nog blir det bra.

24 Likväl yttrade hon derunder ej ett enda ord. Endast spelet af hennes mimik och vissa obegripliga gester med händerna läto ana hvad som föregick i hennes inre.

25 Göran föll på den tanken, att hans vackra läkarinna med sitt något egna sätt möjligen var en nyss hitkommen utländska och icke förstod svenska språket. Han tilltalade henne ord, fulla af erkänsla, på fransyska – förgäfves; på tyska – lika förgäfves. Han ihågkom några engelska ord – allt lika förgäfves. Han gjorde ett förtvifladt försök med några bland soldaterne uppsnappade ryska svordomar – utan framgång! Jacques trodde sig ha funnit nyckeln till gåtan, tog kurage uppå sig och framförde några lemma startkiitoksiaspråk: finskakommentar på finska. Beständigt förgäfves. Flickan betraktade dem än med en likgiltighet, som gränsade ända till slöhet, än med en otålighet, som åter röjde sig i lifliga gester. Slutligen sprang hon ifrån dem till rosenhäckarna, valde två rosor, bröt dem och var med ett språng åter tillbaka. Nu fäste hon en ros vid hvarderas bröst, och Göran märkte ej utan hemligt nöje att hans var mycket vackrare. Derpå såg hon åter forskande på dem, liksom ville hon säga: mina herrar, var det det som ni begärde af mig?

|206|

26 När hon ej i deras uppsyn läste svaret på sin fråga, pekade hon på repstegen, derefter på balkongen och nickade sedan rätt inbjudande. Görans förlägenhet ökades. Men nu blef den unga flickan otålig, såg på honom, sprang med otrolig vighet uppför stegen och strax ned tillbaka, kom ånyo till Göran och pekade ånyo på stegen. Göran förstod nu att han borde klättra upp. En sådan bjudning föreföll honom på engång så angenäm och så befängdt löjlig, att hans muntra lynne kom åter. Han lemma starttog sitt partikommentar och klättrade uppför stegen. Knappt var han på balkongen, innan redan flickan stod vid hans sida och vinkade åt riddaren Jacques att följa dem uppför stegen.

27 Det var likväl lättare sagdt än gjordt. Den hederlige Jacques mätte höjden med sina blickar och tummade förlägen på stegen. Men den sannolika utsigten, att »menniskan» ändtligen ville bjuda dem något att äta, segrade till slut öfver alla betänkligheter. Jacques företog sig den halsbrytande klättringen. Lyckligtvis hann han ej högre än till fjerde trappsteget. Då brast stegen midtpå tvärt af, riddaren Jacques föll till backen, tung som en mjölsäck, och de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    »Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet

    Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).

    I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.

    »Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.

    Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).

    Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).

    Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.

    Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).

    Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».

    Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    Rubrik 3. Huru en förtrollad [...] slottet. Tredje avsnittet börjar, i HT lördagen den 9 februari 1856.

    2 decrescendo (ita.) avtagande (musikterm).

    2 doloroso (ita.) sörjande (musikterm).

    3 Tio alnars höjd! motsvarar ca sex m; en svensk aln är 59,3 cm.

    3 Besitta kraftuttryck, jfr anamma.

    6 synglas glasögon.

    6 detta hår [...] à la Marie Antoinette som Marie-Antoinette (1755–1793); den franska drottningen gjorde epok när hon lät avporträttera sig av Élisabeth Vigée-Lebrun i en enkel vit klänning (deshabillée) och ofriserad som här beskrivs – hennes pudrade hår verkar Topelius ha uppfattat som blont.

    6 musselin, hvitbottnig och rödblommig muslin, tunt bomullstyg; här på vit botten med mönster av röda blommor.

    11 burdus plötsligt.

    12 edukation uppfostran, belevenhet.

    16 ryttmästare officersgrad vid kavalleriet som motsvarar kapten i infanteriregementen, jfr kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 8.

    17 Jakob Peura [...] Peuronius (fi.) Peura betyder ren eller kronhjort.

    17 kornett lägsta officersgraden vid kavalleriregementen, motsvarande fänrik.

    17 rådbråkas här: förvrängas.

    18 påstående rådande.

    18 Lovisa [...] Artsjö Lovisa var garnisonsstad, Artsjö kapellförsamling.

    20 smålöje småleende.

    22 tigande som en Sfinx Fabeldjur med bevingad lejonkropp och människoansikte som symboliserar det gåtfulla: sfinxen ställer gåtan men besvarar den inte.

    23 sidenshawlett sjalett; Topelius utgår från den engelska eller tyska formen shawl.

    25 kiitoksia (fi.) tack.

    26 tog sitt parti fattade sitt beslut.

     

    Bibliografi

    Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223

    Faksimil