2. Helenadagen på Runsala

Lästext

|120|

2. Helenadagen på Runsala.

1 Den som passerar från Åbo stora farleden utåt lemma startskärenkommentar med Runsala åt höger, förundrar sig icke litet, när han hör talas om Runsalas skönhet. Denna enformiga strand, så mörk af sin barrskog, bakom hvilken blott här och der de berömda ekarnas ljusare grönska framskymtar, är det väl den, som besjungits af skalderna och hvars pris redan lemma startlångt före Choræuskommentar med lemma startde hemresande studenternakommentar genljudat kring hela Finland? Ja det är Runsala, men lik en blygsam skönhet, rädd att för alla vägens kommande och farande visa sina behag, gömmer ön sina vackraste partier åt den mera bortvända sidan vid lemma startPohjasalmikommentar; det är här man ser dessa nyckfullt täcka vikar, dem hafvet kastar som slängkyssar inåt stränderna, och det är här som ekarnas och öfriga löfträns grönska blir nog öfvervägande, att bilda det ljusa, glada lemma startfärgtyckekommentar, som för alla stadsbor, och mest för den lemma startinstängda Åbobonkommentar, har omvexlingens hela tjusningskraft.

2 Den som den 31 Juli 1741 på förmiddagen af händelsen förts i närheten af denna täcka kust, hade ej kunnat undgå att der märka vissa tilldragelser, som i denna då ensliga nejd voro ingenting mindre än vanliga. lemma startAf alla|78| de många, än koketta och smånätta, än pompösa och ståtliga villor, som hundrade år derefter framskymta mellan löfven på Runsala, sågos nemligen den tiden inga spår.kommentar Runsala gård, som tillhörde landshöfdingen, var den enda plats på ön, som kunde kallas bebygd, och äfven dess något förfallna lemma startträdhus vitnadekommentar icke om någon|121| synnerlig prakt. Men väl såg man här och der en torpare- eller skogvaktarekoja höja sitt torftak öfver stranden, och tre eller fyra något rymligare och något mera putsade lemma start»skärestugor»kommentar för stadsbornas sommarnöjen syntes aldeles icke för stolta att stå der i god sämja med sina mindre förnämliga grannar.

3 Det var vid en af dessa stugor man den dagen såg de ovanliga tillrustningarna. Stugan var lemma startmöjadkommentar med qvistar och löf, som ofvanför dörren bildade ett stort H, och blickade man dit in, såg man det välskurade golfvet beströdt med enris och sjelfva den stora öppna spiseln prydd af en väldig granruska. lemma startEn ansenlig blågul flagga svajade från en hög stångkommentar på gräsplanen utanför stugan, och rundtkring den väntade tre långa bord, äfven de i form af ett H, med mjellhvita dukar och lemma startrikligakommentar lemma startserviser af silfver och äkta porcellinkommentar. Fetlagda pigor syntes, pustande i värmen, syssla kring borden, och mellan dem såg man stundom gestalten af en smärt yngling än oroligt titta mot den blekblåa, af solrök omtöcknade horizonten, än ifrigt bestyra något med tvenne små svarta ting, placerade på en liten kulle till venster vid stranden. Dessa föremål för hans uppmärksamhet befunnos vid närmare påseende vara ett par lemma startnickhakarkommentar.

4 Klockan led inemot 11, då lemma startsprångetkommentar på stranden blef lifligare och en grupp af karlar och gossar samlade sig vid nickhakarna. Orsaken var lätt att gissa: derborta i sundet nalkades tvenne stora båtar, fyllda med herskap från staden. Snart voro de på bösshåll från stranden, och piff! paff! då small det från nickhakarna med denna|122| korta, skarpa, man kunde säga pojkaktiga knall, som är sådana tingestar egen, när de laddas skarpt och man smort röret med talg. Allt folket på stranden hurrade, i det de hviftade med mössor och dukar, och under dessa bullrande, men hjertliga välkomsthelsningar steg hela sällskapet i land.

5 Det vore utan tvifvel intressant, men vi skulle helt säkert komma till korta, om vi ville beskrifva alla dessa goda Åboboer, som nu fryntliga och förnöjda landstego på den grönskande stranden. En besynnerlig blandning af stel prudentlighet, representerad af styfkjortlarna och perukerna, jemte en nästan landtlig enkelhet, synbar i fruntimmernas lemma startbredskyggade schäferhattarkommentar och herrarnes för värmen nedvikna skjortkragar utan halsduk, var det utmärkande yttre draget hos dessa lemma startlustfärdarekommentar. lemma startHvad som för öfrigt|79| gör deras för den tiden eleganta lemma starttoilettkommentar omöjlig att lemma startdetaljerakommentar, är den vigtiga omständighet, att den eleganta verldens moder just då befunno sig i den brydsama lemma startöfvergångsperioden från la regencespråk: franska till Pompadours tidehvarfkommentar. Den tiden passerade allt nymodigt från Stockholm till Åbo och så vidare inåt det öfriga Finland; men ack! man hade hvarken ångbåtar eller modejournaler då ännu, och allt gick derföre mycket långsamare. Så hände också här, att man såg den föråldrade vidlyftiga lemma startallongeperukenkommentar i bredd med lemma startden snäfva, bakåtstruknakommentar, som sedan blef enväldig under lemma startsjuåra krigetkommentar; den korta, åtsittande och upptill halsen knäppta rocken à la Carl XII bredvid den då ännu lemma startomedvetnakommentar, oformligt långa fracken med dito vest, samt lemma startspenser och liftröjor med kor|123|tare eller längre skörten jemte urringade klädningar med långa lifkommentar, lemma startdykrängerkommentar och annat bjefs i tidens smak. Sjelfva presternas kragar buro spår af tidens ombytlighet; medan de äldre ännu envist behöllo de breda och bredfållade haklappar, i hvilka man ser lemma startGezeliernakommentar lemma startaftagnakommentar, hade en och annan yngre medlem af ståndet allaredan ansenligt lemma startförknappatkommentar denna symbol af sin värdighet.kommentar

6 »Mitt herskap! Bror Wechter! Bror Heldt! Bror Scarin! Kusin Forselia!»konsekvensändrat/normaliserat hördes lemma startborgmästaren Carl Merthenskommentar ljudande stämma utropa. »Hitåt,konsekvensändrat/normaliserat här är stugan. Kors, var försigtig på stenarna, min söta kusin Lütke. Och du, mor lilla!»konsekvensändrat/normaliserat (här vände sig den torre, långe mannen till sin lilla feta borgmästarinna) »hvadkonsekvensändrat/normaliserat tycks, min vän, du blef lemma startpurradkommentar? Jo jo, medan du var rest till Nådendal i går för att lemma starttingakommentar bär, skickade jag ut vår Anders jemte pigor och drängar med hela kalaset och samlade hop alla vännerna, för att göra dig en surpris på din namnsdag. Hvad tycks om tillställningen? lemma startFiffigkommentar eller hur?»

7 Dessa sista ord sades i hviskande ton, och lika lemma startsaktakommentar genmälte borgmästarinnan, med en bekymrad blick på de präktiga borden. »Men söta far, gudnåde mitt silfver och mina porcelliner, som släpats ända hit! Och jag ville väl veta hvad du ämnar ge alla dessa till mat, när ej jag fått vara med?»

8 »Var lugn för den saken, du mor! Karin har bestyrt om hvad till köket hörer; men idén, ser du, idén, den har Eva funnit opp. lemma startAnfäktakommentar en sådan flicka att ha idéer! Hvem annan än Eva hade kunnat hitta på allt det här!»

9 »Det tror jag nog», svarade borgmästarinnan lika sakta; »kommer det an på tillställningar och nöjen, då är Eva|124| den första, men skall något uträttas i köket, så blir min stackars Karin ändå den, som får träla med hufvudsaken. Så går det alltid, och du är blind för Eva, far, kom ihåg mina ord. Nå min själ, här stå vi och prata, som om ingen annan funnes på hela holmen.»

|80|

10 Medan värd och värdinna i hastighet hviskade dessa ord sinsemellan, hade gästerna småningom troppat i land och spridt sig på gräsplanen och närmaste löfdungar med denna lemma startegnakommentar känsla af välbehag, som intar en stadsbo, när han, sommartid instängd mellan sina qvafva murar, någongång slår sig lös att andas dofterna i det gröna. Dagen var också utmärkt vacker, tvertemot hvad den ofta våta lemma startHelenakommentar brukar. En sval hafsvind mildrade rötmånshettan, som i staden kändes ganska brännande, och öfver Runsalas ekar hvälfde sig en himmel utan ett enda moln, medan rundtomkring de blåa fjärdarna sakta krusades och hvita segel sväfvade likt svanor i fjerran.

11 »Så vackert! så gudomligt vackert!» utropade de unga flickorna, i det de, ystra som fåglar, hoppade i gräset.

12 »Olympiskt! paradisiskt!» intonerade ungherrarne.

13 »Men se ... se dit!» ropade plötsligt en och pekade mot en kulle på afstånd. Allas ögon vände sig hastigt åt detta håll, och man såg der öfverst på den fristående kullen gestalten af en hvitklädd flicka afteckna sig mot den höga, lätt lemma startomtöcknadekommentar himmelen med dess halfklara, nästan italienskt violetta färgton. Denna tafla med himlen till fond och jorden till ram var så hänförande skön, att ett ofrivilligt utrop af beundran undföll allas läppar.

|125|

14 »En lemma startkonstellationkommentar på ljusa dagen!» utropade en af herrarne.

15 lemma start»Calypso på sin ö!» inföll en ung akademikus.

16 »För all del, akten eder att bli förvandlade!»kommentar skrattade en ung, men elak professorsfru.

17 »lemma startEpicuri de grege porcusspråk: latinkommentar, det är jag lemma startförsannkommentar, vid anblicken af detta middagsbord», inföll lemma starten lång mager man med oformligt stor peruk, som i sommarvärmen pressade svettdropparna från hans panna. »Menoriginal: panna.» Men säg mig,»konsekvensändrat/normaliserat återtog han, i det han inklämde sin tunna näsa mellan lemma startett par glasögon med bågar af guld, dock utan sidoarmarkommentar; »sägkonsekvensändrat/normaliserat mig, lemma startdominespråk: latin Alanekommentar, hvem är lemma startpersona qvæstionisspråk: latinkommentar der uppå kullen? Hon synes mig snarlik en lemma startnymphaspråk: latin eller dryasspråk: latinkommentar, jag kunde säga lemma startett spectrum formosissimumspråk: latinkommentar, alldenstund han står på den gamla ättehögen såsom en lemma startemanatio maniumspråk: latinkommentar, en skön utdunstning af de döde lemma startAlaners och Hunnerskommentar själar.»

18 Den tillfrågade, en ung student, som, utan att deltaga i de öfrigas skämt, med oafvända blickar betraktat den sköna, ännu på kullen qvardröjande bilden, rodnade djupt vid detta tilltal af den vidtberömde professorn och kathederhjelten Scarinkommentar – ty det var han – och svarade knappt hörbart, likasom hade han blifvit ertappad vid ett brott och måste fram med sanningen:

19 »Domine professorspråk: latin, det är Eva Merthen!» – »lemma startMehercle!språk: latinkommentar» utropade professorn; »ett verkligt lemma startphænomenonspråk: latinkommentaroriginal: phoenomenon!språk: latin»

|81|

20 »Hvar är Eva?» hördes i detsamma borgmästaremors bekymrade stämma fråga. »Ack den flickan, hon hålls då aldrig vid sysslorna! Karin får ensam sköta allt!»

|126|

21 »Om jag får lof, konsekvensändrat/normaliserat svarade den unge studenten, som i hast fick lif – om jag får lof, skall jag underrätta Eva, att vördiga frun vill tala med henne.»

22 »Ah, låt mig springa!» afbröt honom en ung handlande.

23 »Jag springer icke, jag lemma startflyger som en Mercuriuskommentar!» skyndade en magistrats-sekreterare att utropa. Och nu blef ett kapplöpande mellan dessa tre, och hade icke deras unga ben betagit hvar och en annan möjligheten af att hinna dem förbi, så hade ett par medelålders rådmän och ett dito universitetsadjunkter påtagligen haft stor lust att begifva sig åstad med samma sändningebud.

24 Om allt detta tal och detta språng för hennes skull var den unga flickan på kullen i okunnighet. Spänstig och lätt som en fjäril, nyss flugen ur puppan, hade hon med brinnande tjusning inandats sommarens dofter rundtomkring henne. En ljuf oro, en oförklarligt brännande längtan dref henne ut i den fria vilda naturen; knappt landstigen, hade hon ilat upp till sin barndoms lekplats, den sköna lemma startkullen vid stranden, som af de lärde hedrades med namn af ättehögkommentar och hvarifrån man hade fri utsigt öfver fjärdarna ända fram mot Rimito skärgård fjerran i vester. Här, med handen öfver ögat, för att skydda sig mot solstrålarnas bländande skimmer på den lättkrusade hafsytan, betraktade hon vågspelet och de hägrande öarna borta vid horizontens rand; en onämnbar dunkel känsla af den lemma startystrastekommentar fröjd, blandad med det vekaste vemod, hade intagit hennes själ; lemma startlöjetkommentar for öfver hennes läppar som solglimtar emellan skyarna, och medan hon i lekfullt öfverdåd plockade sönder en halfvissnad rönnblomma, syntes i|127| den innersta vinkeln af hennes sköna, mörka, brännande ögon en halfgömd tår.

25 Eva Merthen var en af sin tids skönaste flickor; hög och smärt, yppigt formad och likväl harmonisk, hade hela hennes hållning något imponerande, något konungsligt, såvida man får nyttja detta ord om en flicka af lemma startmedelklassenkommentar. Men för den tiden, när man egnade kungligheten och dess återglans i den högre adeln en nästan afgudisk dyrkan, är uttrycket på sin plats; det var det enda man värdigt kunde begagna om en skönhet så höjd öfver mängden, som hennes. Också anmärkte man ganska riktigt, att Eva Merthen alldeles icke liknade sin lemma startborgerliga finska morkommentar, men deremot var en idealiserad afbild af sin far, som härstammade från en gammal tysk familj, måhända afsigkommen adel, som i tre eller fyra generationer acklimatiserat sig i Sverige och Finland, utan att förlora det mörkare tycke och det|82| eldigare lynne, hvilka utmärka södern. Och när man betraktade ansigtets fullkomliga oval med dess genomskinliga, nu lindrigt solbrända hy, det rika mörka håret, upplagdt och bakåt struket, efter den tidens sed – ett mode, hvilket, genom att blotta skönheten af ett lemma startreguliertkommentar ansigte, lika mycket förhöjer den, som det misskläder ett annars täckt, men irreguliert – när man betraktade den fullkomliga harmonin af dessa ädla drag och det på engång smäktande och glödande uttrycket af hennes österländskt varma ögon, då måste man bekänna, att Eva Merthen var skön, mer än konungsligt skön, ty ljufheten i hennes väsende var lika mild, som högheten var stolt.

|128|

26 lemma startNär man uppmärksamt betraktar porträtterna af 1700-taletskonsekvensändrat/normaliserat mest berömda skönheter, skall man hos dem finna två gemensama drag, obetydliga vid första anblicken, men tillräckliga att gifva ansigtet ett uttryck, i hvilket den tidens förfinade smak öfverallt förgapade sig; det ena en lemma startganskakommentar liten körsbärsmun, med nedra läppen mer än vanligt fyllig; det andra en nästan omärklig slapphet i nedra ögonlocken, hvilkas uttryck derigenom fick något smäktande, som motvägde den lilla munnens något precisa snörpning och likasom kom hängifvenheten att paras med den deciderade stoltheten. Båda dessa drag funnos hos Eva Merthen, likasom de funnos hos lemma startAurora Königsmarkkommentar, – och på båda sågo sig både narrar och kloke blinda.kommentar

27 Den unga flickan väcktes ur sina drömmerier af kapplöpningens rassel nedanför kullen och såg, i det hon vände sig om, studenten Isak Alanus främst bland de tre störta uppför sluttningen och, uppkommen, kasta en triumferande blick på sina medtäflare nedanföre. Men knappt hade han hunnit sitt mål på fem eller sex stegs afstånd, innan han plötsligt stadnade, nedslog ögonen och kände sitt ansigte öfvergjutas af samma brännande rodnad, som nyss förut, när han tilltalades af Scarin. »Förlåt ...»konsekvensändrat/normaliserat stammade han, och dermed hade hans tillämnade tal en ända.

28 »Hvad skall jag förlåta er, käre Isak?» sade den sköna flickan med sin ljufva melodiska röst, men ej utan en skymt af medlidande och en annan af löje – ty både språng och sinnesrörelse hade så fullständigt medtagit den stackars Alanus, att han syntes färdig att digna, der|129| han stod. Hans nederlag blef fullkomligt, när de båda medtäflarne i samma ögonblick hunno fram och magistratssekreteraren, som hade lemma startvigilantastekommentar tungan, med lemma startpathetiskakommentar åtbörder utropade: »Sköna, men grymma lemma startChloë, som smugit er undan den stojande verlden, för att lyssna till turturdufvornas ömma kuttrande i myrtenlunden, säg, huru har ni kunnat vara nog hård, att så länge beröfva oss öfriga herdar och herdinnorkommentar den afundsvärda lyckan, att få dricka sällhetens solsken ur edra olympiska ögonkast?»

|83|

29 »Ja lemma startjungfru Evakommentar», utlät sig den mindre fine och vältalige handelsmannen, »vördiga fru mor och vi andra ha länge väntat er till middagen.»

30 »Ack förlåt!» sade Eva Merthen något lemma startvårdslöstkommentar; »jagkonsekvensändrat/normaliserat har ej hört några turturdufvor förrän jag hörde lemma startsekternkommentar, men jag har dröjt för att se på lemma startörlogskutternkommentar derute på fjärden. Den närmar sig hitåt, eller hvad tro herrarne?»

31 Och i sjelfva verket syntes derute de smäckra lemma startmästernakommentar och de hvita seglen af en för sakta vestvind framskridande lemma startbriggkommentar, som styrde åt Åbo.

32 Herrarne sågo utåt hafvet. En brigg under segel var för dem en ganska vanlig syn, men just dessa dagar voro oroande rykten i svang på flera håll, och man afbidade med otålighet nyheter från Stockholm. När de åter sågo sig om, var Eva Merthen försvunnen. Lätt som ett vindkast i Runsalas ekar, hade hon ilat utför kullen, och emellan stammarna såg man skymten af hennes hvita fladdrande klädning. Hon sprang icke, hon sväfvade öf|130|ver tufvorna; icke för ro skull hade Eva som barn varit känd som den mest snabbfotade flicka i Åbo; och den tiden ansåg man icke sådant som brott mot konvenansen; tvertom det var en stor fördel och förtjenst i de många lekarna sommartid i det fria.

33 Med en ed öfver rymmerskan skyndade två af herrarne efter. Förgäfves. Magistratssekreteraren lemma startblef som Absalon hängande i ett trädkommentar, dock icke hans lätta person, utan blott den väl friserade peruken blef ett rof för qvisten af en gran. Köpmannen, mera ovig, snafvade öfver ett vindfälle, vrickade foten och kom sedan haltande hem. Isak Alanus hade qvarstadnat på kullen och såg efter förföljarne och den förföljda med mulna blickar. »Skall jag då evigt vara lika tafatt och skall hon evigt vara lika stolt?» sade han förbittrad till sig sjelf. »Är jag icke fyra och tjugu år? och jag beter mig lemma startsom en pojke i secundaspråk: latinkommentar!konsekvensändrat/normaliserat Ha jag ville visa henne ... hvad? Jag vet icke, men jag önskar att verlden måtte störta tillsamman öfver våra hufvuden; jag skulle upprätthålla den med min arm, att icke ett strå blefve krökt af dessa sköna, nattsvarta lockar ......»konsekvensändrat/normaliserat

34 I samma ögonblick hördes på afstånd den rullande knallen af ett kanonskott på sjön. Studenten såg ditåt; ett lätt moln af rök drefs af vinden förbi den annalkande briggens stäf. »Var detta svaret på min förmätna önskan?» sade han tankfull och anträdde långsamt återvägen till det öfriga sällskapet.

35 Här hade man emellertid skridit till hufvudsaken af alla sällskapliga nöjen här i norden – bordet. Huruvida|131| en sednare tids oumbärliga inledning, aptitssupen, togs före eller efter sedan man satt sig till bords, har tyvärr ej kunnat blifva med historisk visshet utredt; det säkra är, att en af anis och lemma startåkerhumlakommentar starkt luktande spritdryck i nog rymliga bägare hälldes ur|84| stenkrus och anlitades redan på förhand. Men innan detta var skedt, innan någon ännu smakat en bit, trädde biskopen fram och välsignade maten, hvarefter lille Wechter, en son till rådmannen, läste ordentelig bordsbön. Hela sällskapet knäppte hop händerna och läste sakta sina böner, hvar för sig, hvilket varade minst i fem minuter. Dermed voro dock förberedelserna för ingen del slut; ett hårdare prof återstod för hungern och tålamodet, nemligen kruset om platserna. En hvar, isynnerhet fruarna, gjorde sig till utseendet så ringa, fastän i tankarna så hög som möjligt; kusin Forselia ville alldeles icke sitta högre och förnämligare än syster Hassel, och syster Calonia bad allerödmjukast att kusin Björkegren icke måtte förnedra sig så djupt och sitta lägre än hon. Värst var det med den gödda kalfven, som i all sin doftande läckerhet prydde midten af bordet, tvärstrecket öfver H. Här ville alldeles ingen taga plats, och det hade sina goda skäl, ty den olyckliges lott, som der placerades, var att, lemma starten annan Tantalus, hungra midtunder öfverflödetkommentar, i det att hans hedrande förtroendepost medförde besväret att skära före åt hela sällskapet. Ändtligen uppoffrade sig den hedervärde lemma startapothekaren Jonas Synnerbergkommentar för det allmänna bästa; och då lemma startbiskop Fahleniuskommentar jemväl hedrade sällskapet med sin närvaro och således var sjelfskrifven till högsätet, grupperade sig ändtligen herrar och damer efter|132| rang och värdighet omkring hans högvördighet, hvarpå måltiden tog början.

36 Här vore nu visserligen ypperligt tillfälle att orda om den tidens kokkonst och beskrifva de rätter, under hvilka bordet dignade; men då berättelsen härom tiger, må läsaren nöja sig med den försäkran, att alltsammans mera varoriginal: vara bygdt på det stadiga, än på det fina. Efter bränvinsbägaren följde smör och ost, derefter sillsallat, skinka med senap, klimpsoppa, gödda kalfven med lingon, och slutligen en kolossal torta. Vioriginal: Wi lemna derhän, om icke det lemma startrundtligakommentar bordet tillika dignade under aktningsvärda grötar med grädde och oblandad mjölk, läckra smultron och lemma startloyala kronbakelserkommentar, gräddade i smör. Det bör också anmärkas, att ett så landtligt kalas alldeles icke prunkade med den mängd af ståtliga rätter, som annars vankades vid rätt högtidliga tillfällen, sådana vi kanske längre fram få tillfälle att omtala. Nu bestods icke engång vin – icke af brist, nej bevars, Åbo importerade öfver 200 lemma startåmarkommentar franskt – men deremot ett ärligt och hembrygdt öl i dryga muggar af porcellin, och för biskopen i en kanna af silfver. Långt mindre såg man till några cigarrer, men väl en och annan kort pipa med lemma startholländsk knasterkommentar efter maten, samt en och annan i fickan af den vida vesten sorgfälligt gömd rulle af tuggtobak. Ett fat väckte dock gästernas synnerliga nyfikenhet, emedan det var och förblef öfvertäckt till inemot måltidens slut, då det kringbjöds|85| som särskild rätt. Enhvar tog då för sig ett par af de varma, doftande frukter det innehöll, skalade dem egenhändigt, prisade deras smak|133| och frågade efter utvägar att skaffa sig dylika. Detta fat innehöll kokta – lemma startpotäterkommentar.

37 I akademiträdgården hade man redan någon tid gjort försök med denna då sällsynta rotvext; men desse hade borgmästaren förskrifvit från Stockholm, och de flesta af hans gäster sågo dem här för första gången. Samtalet föll ganska naturligt på den nytta man möjligen kunde draga af denna vext, om den i landet infördes, och mången yttrade sina starka tvifvel, huruvida den någonsin kunde trifvas i detta klimat. Den är ett Amerikas barn, som kaffet, sade man, och alltför dyr blir den att införskrifva för fattigmans bord. Men profetiskt leende tog den ärevördige biskop Fahlenius till orda och sade, i det han fattade silfverkannan: »Icke ringa, det spår jag, blir en dag den båtnad vårt fattiga folk kommer att draga af denna jordenes frukt. Hvem vet om icke den nådige Guden har bestämt den att engång blifva en torftig allmoges värn, förmer än barkbrödet, mot hunger och missvextår! Skål, käre vänner, för denna gudsgåfvans framtida gagn!»

38 »Skål för potäterna!» instämde sällskapet, och de väldiga muggarna tömdes skyndsamt till botten. lemma startAtt biskopens profetia gått i fullbordan, det vet enhvar. Men det var först tjugu år sednare, som soldaterne i sina renslar medförde potäter från pommerska kriget – som just derföre af allmogen kallades lemma startpäronkrigetkommentar – och sålunda spridde dem kring landet. Ännu vid början af 1800-taletkonsekvensändrat/normaliserat voro de långtifrån allmänna, och att de blefvo det snart derpå, derföre har man till stor del att tacka lemma starthushåll|134|ningssällskapetkommentar, som nitiskt kringskickade utsäde deraf till alla landsorter.kommentar

39 Vid bordet rådde i början mycken stillhet, så att blott de förnämste och äldste förde ordet. Efterhand vågade en och annan med mycket krus att yttra sin mening. Samtalet föll nu på andra ämnen och mest på den dyra tiden. lemma startGamle farbror Hans Wittfoth, som stod i ett mäkta stort anseende, klagade att rågen, som fordom kostade 6 à 9 daler, nu betalades med 20 à 24, och att talg och smör, som man förr hade fått för 3 daler lemma startpundetkommentar, nu kostade 12 till 16.kommentar lemma startHandelsman Heldt beskref sin nya tobaksfabrikkommentar och menade att inhemska tobaksblad, tillräckliga för landets behof, vore vida önskvärdare och möjligare att påräkna, än inhemska potäter. lemma startRådman Wechter, som hvarken rökte eller tuggade, lät förstå, att det vore lemma starttutalkommentar om en tobaksfabrik, vore det ock, som Heldts, den enda i landet, kunde verka till annat än skadligt lemma startöfverflödkommentar; deremot vore kläder på kroppen menniskans första behof, och i så måtto vore hans, Wechters, lemma startklädesfabrikkommentar, också den första i landetkommentar, af oberäkneligt större nytta.

|86|

40 »Hvad det beträffar, bror Wechterkonsekvensändrat/normaliserat genmälte Heldt, »såkonsekvensändrat/normaliserat gör du allenast kläde, men lemma startLütke gör sedan sista somras kläderkommentar, nemligen tröjor och strumpor. Och jag tycker, att när blotta tulln på utrikes röktobak gör inemot 400 daler och på snus 170 daler, så torde bror begripa ...»konsekvensändrat/normaliserat

41 »Begripa hit och begripa dit, jag begriper att du lemma startästkommentar en snusmakare, en öfverflödsmakare, en landsförgiftare|135| med din lemma startförgiftigakommentar amerikanska smörja»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Wechter, som druckit något för mycket öl på anisbränvinet.

42 »Mina värde vänner och gäster», inföll nu borgmästaren, som märkte att samtalet tog en hetsig vändning, »minakonsekvensändrat/normaliserat värdaste vänner! Såframt högvördige biskopen ej har något deremot, så får jag ödmjukast lemma startpersvaderakommentar att tömma en mugg öl icke allenast för kära mor, hvars namnsdag har gifvit anledning till denna lilla förlustelsen, och för min yngre dotter Helena Katharina, utan fastmer och derjemte för alla Helenor både när och fjerran. Måtte de lemma startflorerakommentar i allsköns lemma startgammankommentar

43 »konsekvensändrat/normaliseratlemma startFloreant in æternum!språk: latinkommentar»konsekvensändrat/normaliserat instämde biskopen, och alla gästerna drucko och hurrade, medan borgmästaremor förlägen neg åt alla sidor och den saktmodiga, blyga och husliga Karin, sin mors afbild, dolde sin person och sin rodnad bakom en reslig terin med mjölk.

44 »lemma startTibispråk: latin, lemma startHelenakommentar, thu Trojas förstörerska, som suckar efter en Pariskommentar!» inföll den hederlige Scarin och tömde sin mugg med samma lugn, som han brukade uppgräfva en ättehög. Men flickorna i närheten uppfångade orden och upprepade sitt tibispråk: latin, Helena! med låtsad lemma startgravitetkommentar, och den sköna Eva klappade händerna och vände sig från systern till en gammal hvitpudrad och lemma startsnusigkommentar kamrer med ett lika gravitetiskt tibispråk: latin, Paris! hvaröfver hela sällskapet utbröt i ett outsläckeligt skratt, så att strand och lunder genljödo af deras munterhet.

45 Vid pass klockan ½ 2 var måltiden slut, man knäppte hop händerna, lille Wechter läste åter sin bordsbön, de öfriga läste sakta efter, biskop Fahlenius välsignade ma|136|ten, alla gästerna kysste värdinnan på hand och ungdomen flög kring träd och buskar, för att lemma startsmälla hvarandra matklappkommentar. Derefter skingrade sig sällskapet; några af de äldre gingo in i stugan att söka sig en ankarplats för middagsluren; andra sökte den under närmaste träd. Men Scarin, som lemma startaldrig försummade sin dagliga motionkommentar, begaf sig i all stillhet på promenad utåt holmen.

46 Undertiden hade de unga förehaft något hemlighetsfullt i en lemma startåt sidan ståendekommentar lada. Klockan 3 gafs signal med en ljudande hornlåt, sällskapet samlade sig på gräsplanen, och nu såg man från ladan ett tåg af herdar och herdinnor parvis nalkas. Alla voro de utstyrda med bredskyggade halmhattar och|87| fladdrande band, och några af dem ledde motsträfvande får i rosenfärgade snören. Dervid sjöngo de lemma startpå den bekanta melodin, som man ännu får höra:

Och herdar och herdinnor, de valla sina får, :,:

De veta att säga hvad kärlek förmårkommentar. :,:

48 Nu framträdde den främsta herdinnan, under hvars breda hattskärm Eva Merthens sköna ögon framblixtrade, hoppade lätt fram till värdinnan och sade med låtsad vrede: »ärevördiga fru, med hvad rätt hafven J och alla dessa lemma startMinervas och Mercuriikommentar skötebarn vågat beträda min ö? Veten J icke, att jag, lemma startAmarylliskommentar den enda, är dessa nejders furstinna, samt med dessa mina herdar och herdinnor oinskränkt råder öfver Runsala ö

49 Då derpå icke följde något svar, fortfor hon i en ton som efterhand blef allt mildare: »Väl vore det för mig en lätt sak att förvandla eder alla till varulfvar, drakar och|137| läderlappar; men jag har höggunstigt tagit i betraktande det ädla öl J hafven låtit spilla på min mark och det behagliga stekos, dermed J hafven uppblandat lemma startörternas lustiga andakommentar. Thy lemma starttillsägerkommentar jag eder alla min gunstiga nåd och lemma startundskyllankommentar, dömande eder allenast att afhöra min öfverste lemma starthofpipareskommentar underdåniga lemma startfägnerimkommentar, samt derefter afböta edert brott förmedelst sju och sjuttio svängar med menige man.»

50 Nu framträdde på en vink af Amaryllis hofpiparen, försedd med en ofantligt stor lemma starttut af näfverkommentar, hvari han blåste ett par fanfarer, deklamerande sedan ett långt fägnerim, som man ansåg författadt af den lemma startvittre magister Samuel Prysskommentar, och hvaruti fru Helena förliknades än vid lemma startJunokommentar, alla gudars och gudinnors moder, än vid lemma startdrottning Semiramiskommentar, än vid lemma startSarakommentar, som mjölkade sin herre Abrahams boskap på Kidrons ängar. Efter dessa haranger kom ändtligen slutstrofen, som var af följande lydelse:

Så höga dygders pracht man måste billigt prijsa;

Hvi skulle jag ej då uppstämma ock min vijsa

I Amaryllis chor, som allt på Runsal ö

Sin får har vallat här alltsedan lemma startNoachs sjökommentar!

Men om jag säija får hvad nu mitt sinne tränger,

Den hela herdeflock, som lustigt här omsvänger,

En samfält tanka har: det är Helenas prijs:

Hon lef’ i hundra åhr, som i ett paradijs!

Och sist i ålders dar, när sachtlig döden stundar,

Lijksom en månljus natt far öfver rosenlundar,

|88|

En slächt af barnbarnsbarn, så tät som Runsal skog,

Lyck’ hennes ögon till i en behaglig ro!

|138|

52 Medan lemma startvivatspråk: latin-kommentar och hurraropen skallade efter fägneqvädet och nickhakarna på stranden efter bästa förmåga instämde, kringbars thévatten i stora koppar och dracks af alla utan undantag på bit. lemma startDenna dryck, som var tidigare i bruk än det ännu sällsynta kaffetkommentar, förtjenade sannerligen sitt namn, ty dess minsta ingrediens var théet, men deremot var den starkt lemma startförsattkommentar med kardemumma och bittermandel, och serveringen skedde sålunda, att först slogs kokt vatten på de ursprungliga ingredienserna och kringbjöds åt de förnämsta bland fruntimren i sällskapet samt en och annan fin kavaljer. Men sedan kannan var tömd, slogs oupphörligt nytt vatten deri, så att de som sist fingo, i sjelfva verket ej kunde hafva mer än en aflägsen aning om lemma starttraktamentetskommentar ursprungliga smak.

53 Derefter samlade sig herdar och herdinnor till danslekar på gräsplanen. Alla togo i ring, och inom den stora ringen dansade lemma startett skildt parkommentar, som vexelvis valde sin make, alltunder det man sjöng:

lemma startUngersvennen uti dansen gårkommentar

Sin hatt han högt upplyftar,

Han helsar både på stora och små,

Men helst på vackra flickor.

Och vackra flickor tager han i hand,

Förtroligt dem tilltalar:

Och du är min och jag är din,

Så länge leken varar.

56 Och orden flickor och gossar byttes om, allteftersom den väljande var endera. Men efter den leken kommo flere andra, som ännu lemma startnågongång höras i småstäderna, såsom|139| »Höga berg och djupa dalar», eller »Intet aktar jag på rikedomar», eller »Viljen j veta och viljen j förstå, hur bonden han plöjer sin åker och sår» – till hvilka alla melodierna ännu fortlefva i minnet, äfvensom till den roliga »Väfva vallmankommentar» (vadmal) och till

Skära, skära hafran,

Hvem skall hafran binda?

Det skall allrakäresta min,

Hvar skall jag honom finna?

|89|

Jag såg honom en afton sen

I den klara månans sken;

När hvar tar sin, så tar jag min,

Och så blir trollet utan.

58 Nu hvilade man ett ögonblick, för att äta lemma startsötostkommentar med hallonsylt, hvilken landtliga och delikata undfägnad nuförtiden kommit ur bruk, men då var lika allmän sommartid, som nu t. ex. lemma startà la glacespråk: franskakommentar. Och derefter fortsatte man med »lemma startsmussla ringkommentar», »lemma starthängakommentar» och andra roligheter, samt slutligen lemma startenklekkommentar.

59 Undertiden språkade gubbarna i politik. Det stora samtalsämnet var Hattarnes afgjorda öfvervälde vid riksdagen och det förmodade kriget. Man talade om lemma startlemma startsekreteraren Gyllenstjernas arresterande för hemligt lemma startförståndkommentar med ryska ministern, om Arckenholtz och Mathesius, som blifvit anklagade för att af Mössorna hafva låtit bruka sig till hemliga stämplingar. Bland desse väckte isynnerhet Mathesii öde mycket deltagande, ty han var Finne och, hvad mera var, en ärlig man, som i sin godtrogenhet hade tjenat de mäktige till redskapkommentar. Om kriget voro|140| tankarna mycket delade. Alla köpmän, borgare och akademiske herrar i sällskapet voro till sinnelaget uppriktige Mössor och utforo i de skarpaste ordalag om sekreta utskottet, Tessin, Gyllenborg, Lewenhaupt och andre partichefer, som i deras tanke föga bekymrade sig om rikets välfärd, allenast de sjelfva kommo till makten. Af andra tankar voro ett par gamla militärer i sällskapet, jemte de flesta hofrättsherrar och öfrige tjenstemän, samt borgmästaren sjelf.

60 Desse gåfvo sig min af att ligga djupt inne i politiken och visste berätta att hundratusen Fransmän vore i antågande till Sveriges understöd. Slutligen lät ett gammalt hofrättsråd undfalla sig några mystiska ord om ett mäktigt parti bland Ryssarne sjelfva, som hade uppmuntrat svenska regeringen till krig.

61 »Jo ser man på – sade en medelålders man med fylliga och klassiskt regelbundna drag, i det ett fint leende spelade öfver hans läppar – bror Ahlström nöjer sig icke med mindre än att låta Ryssarne sjelfva utrusta en armé till Wiborgs, Esthlands och Lifflands återtagande för vår räkning, medan vi under lemma startotio sapientisspråk: latinkommentar här sitta lemma starti godt makkommentar och dricka öl på Runsala

62 »Bror lemma startHasselkommentar tyckes vara mera hemmastadd hos lemma startde gamle Romare, än i nutidens politik»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast hofrättsrådet med häftighet. »Menkonsekvensändrat/normaliserat jag skall säga bror en sak, som hvarken Cicero eller Virgiliuskommentar hafva en aning om, nemligen att lemma startLewenhaupt genom markis lemma startChetardiekommentar står i hemlig korrespondans|90| med storfurstinnan Elisabeth, som lofvar Svenskarne mycket godt, om de vilja förhjelpa henne till thronen. I tysthet kan jag väl ock säga hvad som|141| hviskas i Stockholm, nemligen att Storfurstinnan skall företaga en resa till sina gods i Karelen och der uppsnappas af ett kompani svenska dragoner, hvarefter armén tågar för att sätta den höga furstinnan på thronenkommentarkonsekvensändrat/normaliseratkommentar

63 »Mina herrar»,konsekvensändrat/normaliserat genmälte rådman Wechter, ocksåoriginal: ochså en stor politikus, »detkonsekvensändrat/normaliserat är tamme tunnor tusan så omöjligt att något krig blir af, som att göra kläde af björnmossa. Hvad lemma startpockerkommentar, äro de galna? De hafva ej tretusen man på benen. Och känner jag Buddenbrock rätt, så sätter han p för den saken.»

64 »Bror Wechter skall ej tala hufvudet af sig»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade borgmästaren i hans öra. »Allaskonsekvensändrat/normaliserat våra hufvuden sitta dessa tider lösare än vanligt, och man kan ej veta hvar förrädare lyssna uppå en.»

65 »Förrädare hit och förrädare dit!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast den häftige mannen. »Detkonsekvensändrat/normaliserat kan ej och det får ej bli krig; hvad pocker, industrin blefve ju komplett ruinerad.»

66 »Var lugn min bror!»konsekvensändrat/normaliserat inföll Hassel. »Brorkonsekvensändrat/normaliserat får säkert beställning på lemma startkommissklädekommentar för arméns behof.»

67 »Ja,»konsekvensändrat/normaliserat tillade hofrättsrådet, »lemma startchefernekonsekvensändrat/normaliseratkommentar och landshöfdingarne i Finland fingo för tre dagar sedan ordres att rådgöra om uppbrottstermin för trupperna; på den marchen komma några par byxor att slitas.»

68 »Bara skrämskott!» utropade Mössorna i sällskapet.

69 »Eva! Eva!» hördes nu åter borgmästarinnan ropa der borta i löfsalen, der de unga satt sig att hvila efter språnget. Men ingen Eva var till finnande. Under enkleken, sade man, hade den snabbfotade lemma startsikterkommentar Wikman jagat henne kring kullar och parker, för att röfva henne|142| från Alanus, hennes make i leken; hon hade ilat som ett rådjur öfver ängarne inåt skogen, slutligen hade siktern förlorat hennes spår, och ännu var hon ej återkommen. Denna underrättelse var för modren i dubbelt afseende ovälkommen. På den lemma starthärtillskommentar så molnfria, blott af lätt solrök omtöcknade himmelen stego inemot klockan 6 rätt svarta skyar, med dessa skarpa konturer i kanterna, som vanligen bebåda ett annalkande åskväder. Aftonmåltiden, som skulle intagas innan sällskapet begaf sig på återfärden, kunde derföre ej dukas ute i det fria, utan måste försigtigtvis anrättas inne i stugan, och härtill behöfdes båda döttrarnas biträde.

70 »Gud hjelpe mig för det barnet!» lemma startsmåputtradekommentar modren för sig sjelf. »Att springa sin kos, när hon så väl behöfs, och bli ute i ovädret, som står för dörren! Det är allt pappas fel, han har låtit henne ha sin egen vilja från början.»

|91|

71 Emellertid måste man nu hjelpa sig utan Eva. Bordet dukades i största hast och gästerna inbjödos att utan dröjsmål taga sig en smörgås, på det att man måtte hinna anträda återfärden, innan åskvädret hann bryta ut. Man vet hvad »en smörgås» har att betyda vid en välförsedd och välment värdinnas bord. Den goda frun hade icke fått vara med om att anrätta middagen, efter den, bevars, skulle vara en surpris. Hon hade också haft åtskilligt att anmärka dervid och var derföre mån om att nu göra allting grundeligare och bättre. Men den naturliga följden af denna ifver att upprätthålla hennes husmoderliga anseende var att gästerne, för rätternas mängd, alldeles icke hade lemma startrådrumkommentar att brådska för ovädret. Till|143| på köpet kommo herrarne in i politikens djupaste labyrinther, och det tog ingen ända.

72 Man var just sysselsatt att midtibland de rykande faten diskutera frågan om krig eller fred, och Wechter tog himmel och jord till vittne att Hattarne voro galna och kriget rent af omöjligt, när ett bud till borgmästaren med mycken brådska anmäldes. Merthen gick ut och återkom efter några ögonblick med ett nyss brutet embetsbref. Svettdropparna stodo på hans panna, och blekareoriginal: ochblekare var han än vanligt. I sällskapet uppstod en plötslig tystnad; enhvar anade nyheter af vigt, och den dunkla förkänslan af hvad som komma skulle lät alla hjertan klappa fortare än förut.

73 »Mor, låt hemta vin! godt franskt!»

74 »lemma startGodt franskt hattevin!kommentar» lemma startgäckadekommentar en röst.

75 Vin kom.

76 Då tog borgmästaren ett nära stående glas, fylldt till brädden; herrarne gjorde instinktlikt detsamma, och nu upphof värden sin skarpa, entoniga röst och sade:

77 »Mina ärade gäster och vänner! Å konglig majestäts och riksens ständers vägnar, får jag, som tropligtig undersåte och magistratsperson, underrätta eder, att kongl. majestät den 28 i denna månad under trumpeters klang låtit deklarera krig mot lemma startCzar Ivankommentar och ryska regeringen. Gud bevare hans majestät och riket samt låte denna fejden till bådas heder och båtnad aflöpa!»

78 »Gud bevare konungen

79 »Gud fördöme Hattarna!»

80 Dessa rop hördes om hvarandra. Några drucko sina glas till botten, andra utslogo vinet orördt i spiseln; ännu|144| andra, som voro de mest förbittrade, kastade sina fulla glas i golfvet, så att vinet stänkte öfver de närmast stående. Förvirringen blef allmän; – hat, fröjd, mod, krigslust hos några; nedslagenhet, fruktan, förbittring hos än flera; oenighet och partisöndring hos alla|92| – sådana voro de känslor, som kommo till utbrott vid den vigtiga nyheten om kriget. Och de voro i denna stund en sannfärdig bild af hela landets!

81 »Hurra! för riksgränsen till Systerbäck

82 »Hurra för Liffland och Esthland

83 »Och Östersjön – för att dränka Hattarna!»

84 »Åt helvete med Hattarnas regemente!»

85 »Rum i ordning för kosackerna i Åbo

86 »Hvad är det för en s–ns nattuggla, som spår!»

87 »Hurra för riksens ständer, som ladda kanoner med lemma startpuderkommentar

88 »Låt oss ditstoppa dem sjelfva till lemma startförladdningkommentar

89 »Vi göra oss fria från dem och hela skräpet!»

90 »Halt! här finnas förrädare ibland oss!»

91 »Hvem vågar smäda kongl. majestät och ständerna?»

92 »Det har ingen sagt något om kungen

93 »Hvem var det, som ville göra oss fria?»

94 »Prat! Äro vi icke alla trogne undersåter?»

95 »Hörpå, fins här någon som icke älskar och ärar konungen

96 »Nej, nej! Det hafva alltid redliga Finnar gjort.»

97 »Och dervid skola de blifva. Hurra!»

98 »Lefve konungen

99 »Lefve fäderneslandet! Hurra!»

100 »Och kriget! Hurra! Hurra!»

|145|

101 I samma ögonblick skakades huset af en fruktansvärd knall, och en ljungeld, klarare än dagens ljus, lyste in genom fönsterna. Ovädret hade brutit löst med förfärlig häftighet, och efter åskan och blixten begynte ett störtregn att smattra mot rutorna. Det var Sveriges och Finlands himmel, som profetiskt instämde i hurraropen öfver 1741 års krig.

102 Alla som dröjt derute skyndade nu in, för att få tak öfver hufvudet. Dysterhet och bäfvan hade trädt i tumultets ställe; man försökte att skämta bort den olycksbådande sammanställningen af åskvädret och krigsförklaringen; men det ville ej lyckas, ty vidskepelsen satt djupt rotad i allas sinnen. »Stora ofreden begynte ock med åskväder», anmärkte en gammal fru. Vid detta förfärliga minne ryste alla; man såg framför sig en ny menniskoålder af ruiner och död, och det hjelpte ej att hofrättsrådet spetsigt inföll: »syster Haselia talar om sitt äktenskap med salig man; det lär ha mullrat litet på bröllopsdagen».

103 »Men huru skola vi komma hem?» frågade halfgråtande en ung fru, i det hon hajade till för blixtarna.

|93|

104 »Hem? Min söta kusin, nu kan ingen menniska bege sig på sjön. Vi måste sofva syskonsäng här.»

105 »Men hvar är Scarin?» frågade Hassels röst.

106 »Han har ej återkommit från sin promenad kl. ½ 3.»

107 »Det var besynnerligt. Och Eva Merthen

108 »Också borta sedan klockan 6.»

109 Och det blef mörker och storm och åska och slagregn till natten.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).

    Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.

    År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)

    Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.

    I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.

    Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.

    Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.

    Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)

    Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.

    Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.

    Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.

    Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.

    Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.

    Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.

    Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.

    Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.

    Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.

    Bibliografi

    Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 skären skärgården.

    1 långt före Choræus Poeten och docenten Michael Choræus (1774–1806) bodde tidvis på Runsala somrarna vid sekelskiftet 1800 och har besjungit ön (Ernst Lagus, ­Mikael Chorei Valda dikter med en lefnadsteckning 1901, s. XLVII).

    1 de hemresande studenterna Finlands enda universitet fanns i Åbo 1640–1827.

    1 Pohjasalmi Pohjoissalmi, fjärden norr om Runsala.

    1 färgtycke färgprägel.

    1 instängda Åbobon Avser troligen att det gamla Åbo var tätt bebyggt.

    2 Af alla [...] inga spår. Runsala överläts till Åbo stad 1845 och stadens borgare kunde arrendera tomter och bebygga dem, vilket genast utnyttjades.

    2 trädhus vitnade trähus vittnade.

    2 »skärestugor» stugor i skärgården, sommarnöjen.

    3 möjad majad, prydd.

    3 En ansenlig blågul flagga [...] hög stång Flaggningen förefaller påfallande tidig, såväl för 1740-talet som för 1850-talet. På 1700-talet flaggade i regel bara örlogs- och handelsfartyg. Enstaka belägg på privatpersoner som flaggade finns, t.ex. Claes Grill som hade blivit direktör för Ost­indiska kompaniet 1753. Topelius kan ha sett flaggor när han var i Stockholm 1843: »vid seklets mitt flaggade åtminstone restaurangerna och andra kring Djurgårdsslätten, men detta är undantag som bekräftar regeln, att flaggning på stång ej var någon allmän sed så tidigt» (Arne Biörnstad, »Svenska flaggans bruk» 1967, s. 44).

    3 rikliga väl tilltagna, ordentligt tilltagna.

    3 serviser af [...] äkta porcellin Topelius ev. källa har inte gått att identifiera; importen av porslin genom Ostindiska kompaniet inleddes i mitten av 1730-talet.

    3 nickhakar små kanoner.

    4 språnget här: flängandet.

    5 bredskyggade schäferhattar bredbrättade damhattar av halm eller tyg, s.k. herdinnehattar (efter ty. Schäfer, herde), blev moderna vid mitten av 1700-talet.

    5 lustfärdare som färdades för nöjes skull.

    5 Hvad som för öfrigt [...] sin värdighet. Topelius exkurser om klädskick här (och senare, på stycke 35 f., om mat) är vaga, och medgivandet om bristande kunskap (bort)förklaras skämtsamt.

    5 toilett klädsel.

    5 detaljera beskriva i detalj.

    5 öfvergångsperioden från la regence till Pompadours tidehvarf tiden mellan ca 1730 och 1745. La Régence är en övergångsstil mellan barock och rokoko som förekom främst i Frankrike ca 1715–1730. Jeanne Antoinette Poisson Pompadour (1721–1764) blev Ludvig XV:s mätress 1745.

    5 allongeperuken med långa, yviga nedhängande lockar.

    5 den snäfva, bakåtstrukna stångpiskperuken, där det pudrade håret flätades i nacken och omvirades med band till en s.k. stångpiska.

    5 sjuåra kriget sjuårskriget 1756–1763 mellan å ena sidan Preussen och Storbritannien-Hannover, å andra sidan Österrike, Frankrike, Ryssland, Tysk-romerska riket och Sverige, som deltog 1757–1762.

    5 omedvetna oklar innebörd; troligen: för modets växlingar inte utsatta.

    5 spenser [...] långa lif Liv betyder här midja; spenser åtsittande korta (ärmlösa) liv eller åtsittande jackor; liftröjor slutade framtill i midjehöjd och långa lif gick nedanför midjan.

    5 dykränger styva inlägg, ofta av tagel, i kläder för att de skulle behålla önskad form; efter fra. ducrin, tagel.

    5 Gezelierna de tre biskoparna Johannes Gezelius, far och son biskopar i Åbo 1664–1718, sonsonen i Viborg (Borgå) 1721–1733.

    5 aftagna avporträtterade, avbildade.

    5 förknappat förminskat.

    6 borgmästaren Carl Merthens Den historiske Carl Merthen († 1743) var köpman, politieborgmästare i Åbo sedan 1731, riksdagsman.

    6 purrad lurad.

    6 tinga beställa.

    6 Fiffig fin.

    7 sakta tyst.

    8 Anfäkta anamma.

    10 egna särskilda.

    10 Helena Helenadagen, den 31 juli.

    13 omtöcknade skyade.

    14 konstellation stjärnbild.

    15–16 »Calypso på sin ö [...] förvandlade!» Nymfen Kalypso i den grekiska myto­login kvarhöll den skeppsbrutne Odysseus på sin ö i sju år; den elaka professorskan förväxlar henne med Kirke på en annan ö, som förvandlade Odysseus följeslagare till svin (Odysseen, femte resp. tionde sången).

    17 Epicuri de grege porcus (lat.) en gris ur den epikureiska hjorden. Horatius, Epistulae I 4, 12.

    17 försann sannerligen.

    17–18 en lång mager man [...] kathederhjelten Scarin Den historiske Algoth Scarin (1684–1771) var professor i historia och moral vid akademin i Åbo 1723–1761. Om hans utseende kunde Topelius läsa i Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo: han var »lång, torr och mager, af en reslig kropps ställning» (1782) och i J. J. Tengströms Chronologiska Förteckningar och Anteckningar… (1836).

    17 ett par glasögon [...] utan sidoarmar en pincené.

    17 domine Alane (lat.) herr Alanus.

    17 persona qvæstionis (lat.) ifrågavarande person.

    17 nympha eller dryas (lat.) nymf eller dryad.

    17 ett spectrum formosissimum (lat.) en den vackraste syn.

    17 emanatio manium (lat.) kommen från underjorden.

    17 Alaners och Hunners nomadfolk som omkring år 400 utlöste folkvandringarna. Scarin hade uppmärksammat folkvandringarna när han kritiserade Rudbecks göticistiska historieuppfattning.

    19 Mehercle! (lat.) Vid Herkules! kraftuttryck.

    19 phænomenon (senlat.) uppenbarelse.

    23 flyger som en Mercurius med bevingad hatt och bevingade sandaler; den romerska skyddspatronen för handel och köpmän motsvarade delvis gudarnas budbärare Hermes i den grekiska mytologin och avbildades på liknande sätt.

    24 kullen [...] ättehög formuleringen driver med överdrivna föreställningar om fornlämningar.

    24 ystraste livligaste.

    24 löjetleendet.

    25 medelklassen Jfr komm. till kap. »Den gamla goda tiden», stycke 5. Här är det berättaren som för ordet och använder begreppet anakronistiskt.

    25 borgerliga finska mor Den historiska Eva Merthens mor var Helena Kristina Sveder. Hennes morfar, jurisprofessorn Svederus, kom från Sverige och mormodern härstammade från de etablerade men föga finska aboensiska borgarsläkterna Festing och Schultz (Nikula, Åbo stads historia 1721–1809 1972, passim).

    25 reguliert regelbundet.

    26 När man uppmärksamt betraktar [...] blinda. Berättaren för ordet, redan från stycke 24: från inlevelsen i huvudpersonens känslor och en begeistrad beskrivning av hennes yttre och inre företräden övergår han plötsligt till distanserad redogörelse för epokens skönhetsideal, och lyfter fram det typiska. Textstället är karakteristiskt för den stilblandning som Topelius ambitioner att vara både högstämt romantisk och kulturhistoriskt upp­lysande förleder honom till.

    26 ganska helt.

    26 Aurora Königsmark Maria Aurora von Königsmarck (1662–1728), ­August den starkes älskarinna.

    28 vigilantaste vigaste, rörligaste (finlandism i denna betydelse).

    28 pathetiska känslosamma.

    28 Chloë [...] herdinnor Chloë (grek.) den grönskande, hjältinnan i Longos herderoman Dafnis och Chloe och i dess efterföljd populärt namn i rokokons pastorala diktning. I den hör turturduvor, myrtenlundar, herdar och herdinnor till staffaget.

    29 jungfru Eva Ordet jungfru användes på 1700-talet om ogifta kvinnor i borgerskapet.

    30 vårdslöst bekymmerslöst.

    30 sektern sekreteraren.

    30 örlogskuttern Kuttern är ett enmastat segelfartyg med två försegel. Flottans fartyg förde tretungad s.k. örlogsflagg.

    31 mästerna masterna (böjningsformen förekommit i Finland).

    31 brigg tvåmastat segelfartyg.

    33 blef som Absalon hängande i ett träd 2 Sam 18:9. Kung Davids son Absalom fastnade med håret i grenarna på ett träd när han red på en mulåsna.

    33 som en pojke i secunda här: som en skolpojke.

    35 åkerhumla rölleka (Achillea millefolium).

    35 en annan Tantalus, hungra midtunder öfverflödet Tantalus (grek. Tantalos), som dömd av gudarna till hunger och törst står bland fruktträd i en sjö, där grenar och vatten viker undan när han försöker nå dem.

    35 apothekaren Jonas Synnerberg Synnerberg (död 1775) förekommer i Niclas Wasströms Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad (1749).

    35 biskop Fahlenius Jonas Fahlenius (1674–1747) teologie professor i Åbo 1722, biskop och prokansler för akademin 1734.

    36 rundtliga rikliga.

    36 loyala kronbakelser Innebörden oklar, lojaliteten möjligen knuten till kronan. I anteckningsboken »Kosmos» (244.136) har Topelius skrivit upp ingredienserna till »Kronbakelser» omkring 1850: »4 ägg, 3 jungfrur mjölk (eller ett dricksglas) mjöl så det blir en tjock välling. Kokas i smör.»

    36 åmar 1 åm rymmer ca 157 liter.

    36 holländsk knaster (enklare) tobak importerad från Holland.

    36 potäter potatisar; formvarianten uppfattades som provinsiell 1850 (Dalin).

    38 Att biskopens profetia [...] landsorter. Den kulturhistoriska exkursen är påfallande, inte minst när Topelius utsträcker tidsperspektivet till början av 1800-talet och Finska Hushållningssällskapet som instiftades 1797.

    38 päronkriget efter benämningen jordpäron på potatis.

    38 hushållningssällskapet Finska Hushållningssällskapet (1797–).

    39 Gamle farbror Hans Wittfoth [...] 12 till 16. Se inledningen, stycke 103.

    39 pundet Ett pund är 425 g.

    39 Handelsman Heldt [...] tobaksfabrik Topelius återger Niclas Wasströms Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 41: handelsmannen Johan Reinhold Heldts tobaksspinneri inledde verksamheten 1737.

    39 Rådman Wechter [...] första i landet »Rådmannen och Fabriqueurens Herr Esaias Wechters, 1738 in Junio anlagde Ylle- och Klädes-Fabrique» (Wasström, ibid., s. 40); Wechter (1701–1776) var också riksdagsman.

    39 tutal delade meningar.

    39 öfverflöd här: lyxproduktion och -konsumtion, som kronan försökte begränsa genom att utfärda talrika överflödsförordningar.

    39 klädesfabrik kläde: tvåskaftat valkat eller ruggat ylletyg som genom behandlingen fick en filtartad yta; användes till bl.a. uniformer.

    40 Lütke gör [...] kläder Av Wasström, Oeconomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749, s. 43) framgår att fabrikören Johan Friedric Lütke inrättat ­»Tröje-­ och Strumpe-Fabrique».

    41 äst är; äldre böjningsform av vara i andra person singularis.

    41 förgiftiga giftiga.

    42 persvadera truga, bjuda; här: be er.

    42 florera trivas, blomstra.

    42 gamman glädje.

    43 Floreant in æternum! (lat.) Må de evigt blomstra!

    44 Tibi, Helena (lat.) Till dig, Helena.

    44 Helena, thu Trojas förstörerska, som suckar efter en ParisIliadens vackra Helena, hustru till Menelaos av Sparta, rövades bort av Paris, son till kungen av Troja, vilket utlöste kriget mellan greker och trojaner som slutade med att Troja förstördes.

    44 gravitet högtidlig värdighet.

    44 snusig fläckig eller brun av snus.

    45 smälla hvarandra matklapp slå varandra på ryggen efter måltidens slut, här som tafatt.

    45 aldrig försummade sin dagliga motion »noggrann i att dagligen i fria luften taga sig rörelse» säger Tengström, Chronologiska Förteckningar och Anteckningar 1836, s. 220; textstället visar hur Topelius moderniserade språket när han återger sina källor.

    46 åt sidan stående avsides.

    46–47 på den bekanta melodin [...] kärlek förmår »De herdar och herdinnor» sjungs på i stort sett samma melodi som »En vacker sommarafton» (Finlands svenska folkdiktning V, 3 Sånglekar 1967, s. 166–178).

    48 Minervas och Mercurii skötebarn här: vetenskapens och handelns idkare.

    48 Amaryllis namn på herdinnor i herdedikter.

    49 örternas lustiga anda blommornas ljuvliga doft.

    49 tillsäger tillförsäkrar, lovar.

    49 undskyllan ursäkt.

    49 hofpipares flöjtblåsare vid hov.

    49 fägnerim glädjerim.

    50 tut af näfver näverlur.

    50 vittre magister Samuel Pryss Den historiske Pryss (1705–1779) var akademins sekreterare; han blev efter kriget poëseos professor.

    50 Juno himmelsdrottning och maka till Jupiter i den romerska mytologin.

    50 drottning Semiramis Assyrisk drottning på 800-talet f.Kr.

    50 Sara patriarken Abrahams hustru (Första Mosebok 12–25).

    51 Noachs sjö syndafloden.

    52 vivat- (lat.) leve-.

    52 Denna dryck, [...] det ännu sällsynta kaffet Kaffe, te och kakao förekom i Finland sedan början av 1700-talet, teet möjligen något tidigare; i praktiken när importen började efter stora nordiska kriget (Marketta Tamminen, »Herrasväen keittiö ja ruokapöytä» 2007, s. 201).

    52 försatt uppblandad.

    52 traktamentets trakteringens.

    53 ett skildt par ett enda par.

    54 Ungersvennen uti dansen går En i stort sett identisk textvariant uppges som allmän i Österbotten och återges i Finlands svenska folkdiktning V, 3 Sånglekar 1967, s. 403.

    56 någongång höras i småstäderna [...] Väfva vallman småstäderna ska läsas Nykarleby, där Topelius växte upp. »Intet aktar jag på rikedomar» har inte gått att identifiera, men de andra ringlekarna har några decennier senare (1881–1898) upptecknats i Nykarleby eller omkringliggande socknar (Finlands svenska folkdiktning V, 3 Sånglekar 1967, passim).

    58 sötost ost(rätt) tillredd genom att löpnad ostmassa kokas in i vassla tills den blir brun och söt.

    58 à la glace glass.

    58 smussla ring lek där deltagarna sitter eller står i en cirkel och låter en ring eller ett annat föremål gå från den ena till den andra snabbt och i smyg. En person står inne i cirkeln och försöker upptäcka vem som har föremålet.

    58 hänga Oklart vilken lek som avses.

    58 enkleksista paret ut, en form av tafatt.

    59–62 sekreteraren Gyllenstjernas [...] på thronen.» Textstället ingick i HT den 6 februari 1850 och återkommer i bokupplagan med små förändringar. Antagligen hade Topelius ursprungligen för avsikt att, som här, samtalsvis integrera rudimentära bakgrundsuppgifter till de politiska och militära händelserna.

    59 sekreteraren Gyllenstjernas [...] till redskap Se kapitlet »Sverige och partierna. Krigsförklaringen», stycke 12 och kommentarerna.

    59 förstånd samförstånd.

    61 otio sapientis (lat.), Senecas De Otio Sapientis, Om den vises vila.

    61 i godt mak i lugn och ro, bekvämt.

    62 Hassel Den historiske Henrik Hassel (1700–1776) var eloquentiæ professor, d.v.s. i den romerska litteraturen och vältaligheten vid akademin 1728/1729–1775.

    62 de gamle Romare [...] Cicero eller Virgilius Vältalaren Cicero (106–43 f.Kr.) och skalden Vergilius (70–19 f.Kr.) är typiska personifikationer av »gamla romare».

    62 Lewenhaupt [...] på thronen Textstället är identiskt i följetongen, där det ingick 6/2 1850. Denna första version av det politiska spelet inför kriget är utformad som kannstöperi. Jfr den senare, i kap. »Krigets utbrott», stycke 3 inklusive fotnot 4, där innehållet är det samma, men formen är sakprosans.

    62 Chetardie Frankrikes ambassadör i S:t Petersburg 1739–1742 Joachim Jacques Trotti, markis de Chétardie (1705–1758).

    63 pocker den onde, använt som kraftuttryck.

    66 kommisskläde grovt kläde som användes till uniformer.

    67 cheferne regementscheferna.

    69 sikter sekreterare.

    69 härtills hittills; finlandism redan på 1850-talet.

    70 småputtrade grumsade, muttrade.

    71 rådrumtid.

    74 Godt franskt hattevin! Se kap. »Sverige och partierna. Krigsförklaringen», stycke 8 om franska subsidier för hattarnas politik.

    74 gäckade gäckades, skämtade försmädligt.

    77 Czar Ivan Ivan VI.

    87 puder lögn och dikt.

    88 förladdning propp som stoppades framför den egentliga laddningen.

     

    Faksimil