3. Slaget vid Willmanstrand
Kommentar
Kommentar
Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).
Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.
År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)
Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.
I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.
Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.
Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.
Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)
Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.
Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.
Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.
Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.
Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.
Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.
Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.
Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.
Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.
Bibliografi
Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 generalmajoren baron Carl Henrik Wrangel Friherre Wrangel (1681–1755), karolin och krigsfånge efter Poltava, hade varit regementschef i Finland 1727–1739 och för Skaraborgs regemente sedan 1739.
1 blifva slagen i detalj bli besegrad i en eller flera på varandra följande mindre strider mot endast delar av fiendens samlade armé.
3 Denna stad [...] inom fästningens vallar Efter fredsslutet 1743 blev garnisonen rysk och civilbefolkningen bosatte sig väster och söder om fästningen.
3 säte [...] Kymmenegårds län Länet bildades efter freden i Nystad 1721 och Villmanstrand var residensort 1728–1743 (jfr Topelius i Finland framställdt i teckningar ZTS XII, kap. »Karelen», stycke 3).
3 pallisader pålverk, palissader.
3 glacin långsluttande vall utanför vallgrav som utgör yttersta delen av fästning, jfr fra. glacis.
3 batterierna illa försedda och svagt bestyckade skansverken var illa utrustade och kanonerna hade inte tillräcklig räckvidd.
3 Kommendanten [...] öfverste Willebrand Ernst Gustaf von Willebrand (1680–1751), överste för ett värvat infanteriregemente i Malmö (von Willebrands regemente, 1737–1743), från 1739 stationerat i Finland.
4–6 marscherade ryska armén [...] garnisonen Uppgifterna efter Manstein, Mémoires historiques II, se not 11.
5 alla städer i södra Finland Jfr Manstein, s. 144: »toutes les villes de la Finlande suédoise».
6 provision proviant.
6 Långsparallellform till längs.
6 ett sällsamt alarm en ovanlig uppståndelse.
6 partigångare eller partigängare, soldat (eller grupp av soldater) som användes för spaning eller räder på fientligt område.
7 blifvit anbefalld fått order.
7 förfaren erfaren.
7 öfverstelöjtnant Brandenburg Georg Fredrik von Brandenburg (1666–1744), överstelöjtnant vid Karelska dragonregementet.
7 löjtnant Reiher Trol. dåvarande fältväbeln vid Karelska dragonregementet Arndt Magnus Reiher (1700–1760), han blev kornett 26/9 1741 och löjtnant 1742.
8 dragonen Häggberg Häggberg omnämns i Riksens Ständers Commissions utslag och dom i rättegången mot Buddenbrock, s. 369: »en Dragon af weckelax Compagnie, Häggberg vid namn».
9 ströfpartierna strövkårerna, rekognoscerande soldater.
9 bussar krigsbussar, soldater.
9 karelska dragonerna Karelska dragonregementet.
10 nya stilen den gregorianska kalendern, som infördes i Sverige 1753.
11 planterade placerade, ställde upp.
11 utsticka utstaka.
11 tiraljörer infanterister som stred i terrängen i stället för att skjuta i leduppställning, skarpskyttar.
12 De nejder [...] Saima kanal Byggnadsarbetena på kanalen hade inletts 1844, den invigdes 1856.
12 grenadierer elittrupper.
12 Stoffeln generallöjtnanten i rysk tjänst Fjodor Stoffeln (d. 1747), kommendant på Viborgs slott.
12 Bachmetew ryske generallöjtnanten Ivan Ivanovitj Bachmetev (d. 1780).
12 Liewen generalmajoren i rysk tjänst Georg Reinhold Liewen (1696–1763).
12 Fermor generalmajoren i rysk tjänst Villim Villimovitj Fermor (1702–1771).
12 Albrecht generalmajoren i rysk tjänst Ivan Albrecht.
12 Yxkull Hans Jürgen Uexküll (1697–1741), livländsk generalmajor i rysk tjänst, tidigare i svensk; stupade i slaget vid Villmanstrand.
12 Öfverste Gripenhjelm Axel Johan Gripenhielm (1686–1755), krigsfånge 1741–1743.
12 öfversten grefve Wasaborg överstelöjtnanten Anton Adolf af Wasaborg (1689–1748), krigsfånge 1741–1743.
12 öfverstelöjtnanten Durietz Carl Magnus Du Rietz (1681–1741), stupade i slaget vid Villmanstrand.
12 Savolaksarne under öfverste Fieandt Savolaks och Nyslotts läns infanteriregemente; Johan Henrik Fieandt (1683–1741) var major och stupade i slaget vid Villmanstrand.
12 öfverste Bildsteen Christoffer Conrad von Bildsten (1672–1752), överste för Tavastehus läns infanteriregemente.
12 kapten Åberg Lars Åberg, f. 1681, verksam vid artilleriet från 1703, kapten 1735 (Adam Lewenhaupt, Karl XII:s officerare 1921, s. 792).
12 kolonnen vid Qvarnby huvudarmén som befann sig i Kvarnby under Buddenbrocks befäl.
13 reveille revelj, väckningssignal (efter fra. réveil).
13 lösen kanonsalva som består av ett visst antal skott, använd som igenkänningstecken.
13 adjutant Aminoff Stefan Gustaf Aminoff (1679–1741), överstelöjtnant, övergränskommissarie och Carl Henrik Wrangels adjutant i slaget vid Villmanstrand. Dog i rysk fångenskap 1741.
14–22 Slaget begynte [...] i aska. Skildringen bygger i huvudsak på Manstein, Mémoires historiques II, s. 152 ff. och Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 143 ff.
14 lösen fältropet, stridsropet.
15 astrakanska från området Astrachan, vid Kaspiska havet.
15 drufhagel kanonprojektiler bestående av runda kulor inpackade i tygpåsar.
15 studsade hejdade sig.
16 kapten Barckenbom D. Barckenbom, kapten vid Tavastehus läns infanteriregemente. Bonde nämner »en Capitaine, som var drucken, benämnd Barckenbom» (Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 144).
17 patronkök behållare eller väska för patroner.
17 formerade de quarré grupperade de sig i fyrkant(sformation), efter fra. quarré eller carré.
18 »det vore skada [...] myckenheten» Ordagrant citerat efter Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 145.
19 förnagla göra kanonerna obrukbara (genom att slå in spik i fänghålen).
19 i rättan tid i det avgörande ögonblicket.
20–24 Slaget var redan förloradt [...] godt byte. Uppgifterna enligt Manstein, Mémoires historiques II, s. 154 ff.
21 i hamn och häl hack i häl.
21 öfverste Lohmann livlänning i rysk tjänst, tidigare i svensk; stupade 1741.
22 I barackerna och corps de gardet i soldaternas inkvartering och vakten.
23 De döda [...] omensklighet. Rättegången mot Buddenbrock, Riksens Ständers Commissions utslag och dom, s. 378 f.
24 540 man [...] 116 man Troligen en lapsus av Topelius, Manstein uppger 514 (cinq cents quatorze) resp. 1 765 (dix-sept cents soixante-cinq) man (Mémoires historiques II, s. 155 f.).
24 standarter ryttarfanor, baner.
24 mörsare kort artilleripjäs för kastning av projektiler.
27 dam damm.
27 volontären baron Grönhagen officersaspiranten, friherre Carl Gustaf Grönhagen (1718–1743), volontär i Dalregementet. Tog avsked efter slaget vid Villmanstrand 1741 och blev officer i fransk tjänst.
28 malitiös maliciös, försmädlig.
29 ekiperad här: utrustad.
29 marche forcé (fra.) påskyndad marsch.
30 bryter stafven öfver fäller domen över, fördömer.
30 Hr Cygnæi [...] arbete Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 (1843).
Fotnot Denna instruktion [...] förnekades sedan af Buddenbrock Rättegångshandlingarna, Buddenbrocks svar på anklagelserna s. 13 f. och 15 f.
Fotnot Mansteins Christoph Hermann von Manstein (1711–1757), preussisk militär och överstelöjtnant i rysk tjänst 1736–1744, författare till de postumt utgivna Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire (1771–1772) – av Topelius anlitad som källa.
Fotnot »Ehvad [...] undsättning.» Rättegången mot Buddenbrock, Riksens Ständers Commissions utslag och dom, s. 377.
3. Slaget vid Willmanstrand.
1 De regementer, hvilka nu ändtligen, i början af Augusti, ryckte mot gränsen, fördelades af Buddenbrock i tvenne läger, det ena, 5 000konsekvensändrat/normaliserat man starkt, vid Qvarnby ¾ mil öster om Fredrikshamn, under generalens eget kommando, det andra 4 mil derifrån vid Martila, 3 mil vester om Willmanstrand, under befäl af
generalmajoren baron Carl Henrik Wrangel
, soldat mera än fältherre, öppen|21|hjertad, hetsig, tapper, afgjord Mössa, men sinnad att slåss utan partiknep. Varnad att framför allt undvika att 
blifva slagen i detalj
, sökte Buddenbrock sedan rättfärdiga denna delning af styrkan med bristen på proviant, furage och lägerplats för en större styrka, samt önskan att mindre betunga landet.
2 Emellertid kommo allt tätare rykten om Ryssarnes anmarsch, och allt utvisade att de hade något i sinnet mot Willmanstrand.
3
Denna stad, numera flyttad åt sidan, låg år 1741 inom fästningens vallar
på en i Saimens södra fjärdar utskjutande klippudde och var 
säte för|19| landshöfdingen öfver Nyslotts och Kymmenegårds län
. Platsen hade rang och värdighet af fästning, förmedelst sin lösa jordvall, sin med 
pallisader
besatta vallgraf och en ny halffärdig 
glacin
; allt förfallet och opålitligt, 
batterierna illa försedda och svagt bestyckade
, läget sådant, att staden kunde med fördel beskjutas från Qvarnbacka höjd till höger. Törhända litade Buddenbrock på terrängens ojemnhet; platsen, sade han, kunde hålla sig 5 à 6 dagar, tills hjelp hunne anlända. Toges den af Ryssarne, skulle han andra dagen taga den tillbaka; invånarne skulle ej vara ängslige; de kunde tryggt hvar afton afkläda sig intill blotta linnet; Ryssen skulle ej våga angripa dem. 
Kommendanten deremot, öfverste Willebrand
, med sin svaga garnison af 400 man i tjenstbart skick, var af annan tanke: 4 à 5 timmar, icke längre, kunde fästningen försvaras mot en fiende med artilleri.
4 Samma dag som Buddenbrock försäkrade Willmanstrands invånare att ingen fara var å färde – det var d.|22| 15 Aug. –
marscherade ryska arménoriginal: armen under den redan nämnde general Keithkonsekvensändrat/normaliserat genom Wiborg och slog den 17 om aftonen läger vid Kananoja, en mil från gränsen. Sent på qvällen kom en svensk underofficer, jemte en trumslagare, med bref till ryska befälet. Det var mörkt, han ropades an, förposten sköt, hästen träffades, trumman söndersköts, och de båda utskickade togo till fötter, utan att aflemna brefvet. Genom dem fick öfverste Willebrand den första tillförlitliga underrättelsen om Ryssarnes anmarsch.
5 Den 20 Aug. ankom marskalken Lascykonsekvensändrat/normaliserat till armén och öfvertog högsta befälet. Genom öfverlöpare och spioner erhöll han noga kunskap om de båda skilda lägren vid Qvarnby och Martila; hans bästa spioner voro borgare från Wiborg, hvilka hade slägtingar och relationer i
alla städer i södra Finland
. Under hela kriget var ryska armén städse väl, men den svenska städse illa betjenad af kunskapare. Det var en strid emellan en klarseende och en blind; den förre måttade och slog; den sednare väjde icke undan för den verkliga faran, men ständigt för den inbillade.
6 Lascy beslöt att krossa den spridda fienden, innan han hunnit samla sig. Qvarlemnande hela sitt läger och bagage under nödig betäckning, bröt han d. 21 Aug. i daggryningen upp från Kananoja. Soldaten medtog endast 5 dagars
provision
. 
Långs
den smala vägen gick armén i en enda kolonn öfver gränsen vid Taskola; blott här och der såg man på afstånd en till skogen flyende bonde. Två mil inpå det svenska området gjordes vid|23| nattens inbrott halt, och armén hade lagt sig i tre linier vid sidan af vägen, då 
ett sällsamt alarm
visade att Ryssarnes inbillning var icke mindre uppskrämd än Svenskarnes. Fyra svenska 
partigångare
hade, under skydd af mörkret och|20| skogen, smugit sig fram för att rekognoscera. En af utposterna märkte dem och sköt. Knappt small skottet, innan flera regementer i andra linien rusade upp, fattade sina gevär och fyrade af på måfå i mörkret med sådan häftighet och ifver, att en half timma förgick, innan man fick elden att upphöra. De i den motstående linien placerade regementerna fingo en officer och 17 man döda eller sårade; både Keiths och Lascys tält voro genomborrade af kulor. Icke nog dermed. Tvåhundra dragonhästar, skrämda af skotten, sleto sig lösa och galopperade långs stora vägen mot Willmanstrand. Ett svenskt detachement, som hörde skotten och hästtrafvet, trodde sig höra fiendens anryckande och skyndade tillbaka till staden, medan hästarna på samma gång ingalopperade genom portarna och spridde förvirring bland garnisonen
11)Manstein,konsekvensändrat/normaliserat Memoires historiques, politiques et militaires sur la Russie. Tome II, pag. 146, 147.original: 47. Svenska berättelser omtala icke denna händelse..
7 Generalmajor Wrangel hade den 7 Aug.
blifvit anbefalld
af Buddenbrock att, vid första kunskap om fiendens framryckande, marschera denna till mötes från Martila12)
Denna instruktion, åberopad af Wrangel, men förkommen efter slaget, förnekades sedan af Buddenbrock
. och genom natt och dag derom underrätta Buddenbrock. Nu, den 21 Aug. kl. 10 om aftonen, kom rap|24|port till Martila, att fienden anryckte mot Willmanstrand. Med denna rapport af en gammal 
förfaren
officer, 
öfverstelöjtnant Brandenburg
, skickade Wrangel 
löjtnant Reiher
till Buddenbrock. Ännu samma natt kl. 2 uppbröt Wrangel från Martila med nästan hela sin korps, lätt ekiperad och med fem dagars proviant.
8 Reiher kom till Qvarnby den 22 Augusti kl. vidpass 5 om morgonen, och 4 timmar derefter, kl. 9, eller enligt Buddenbrocks påstående kl. 11, kom
dragonen Häggberg
med ny rapport, att Wrangel brutit upp och marscherat till Willmanstrand. Buddenbrocks beteende härvid är oförklarligt. Han lät Reiher vänta 7 timmar på svar; han lät manskapet i godt mak koka kött och förse sig med 8 dagars proviant; han lät efterskicka trosshästarne, som till en del betade 3 mil från lägret. Och när han med dessa anstalter i denna trängande nöd försinkat ett helt dygn, uppbröt han ändtligen d. 23 Aug. kl. 5 om morgonen, låtande manskapet i sommarhettan bära, icke allenast vapnen och den tunga provianten, utan ännu dertill tältstängerna, hvaraf en del regementer så uttröttades, att de efter ett par mils marsch nedkastade sig vid vägen, förklarande att de icke kunde gå längre, om man ock sloge ihjäl dem. Om Buddenbrock kunnat hinna fram i tid, är en fråga, hvarom strax mera skall nämnas; det vissa är att han icke hann.
|21|9 Vän och fiende anryckte nästan samtidigt mot Willmanstrand. D. 22 Aug. kl. 4 e. m. kommo Ryssarne och fattade posto vid Armila ¼ mil i öster. Kl. 5 e. m. rastade Wrangel med sin korps ¼ mil i vester. Fästningens kanoner helsade redan de ryska
ströfpartierna
; Wrangels|25| 
bussar
glömde sin trötthet och begärde att genast blifva förda mot fienden. Detta skedde, och Wrangel uppställde sig ännu samma qväll tvärs öfver udden, mellan staden och fienden, i det han till höger hade några gamla hus, samt på båda sidor vikar af Saimen. Denna linie kompletterades ytterligare med 300 man af fästningens garnison, och 
karelska dragonerna
, som i 14 dagar kamperat under betäckning af dennas kanoner, ryckte nu fram i Wrangels leder och uppställdes på flyglarne.
10 Man hade efter
nya stilen
d. 2 September, således mörkt klockan inemot 8 på aftonen. Å båda sidor var man belåten med uppskof till morgondagen. Wrangel emedan hans trupper voro trötta och Buddenbrock möjligen kunde hinna fram; Lascy emedan han, osäker om Svenskarnes styrka, trodde sig hafva att kämpa med Wrangels och Buddenbrocks förenade korpser.
11 Natten förgick i stillhet, men icke overksamt. Mellan det sakta suset af Saimens vågor hörde man från de båda arméerna rasslet af tunga vagnar. Wrangel lät från fästningsvallen nedtaga 6 af de der befintliga 14 kanonerna, dem han
planterade
på Qvarnbacken. Lascy, misströstande om framgången, återskickade sitt grofva artilleri bakom en bäck i arméns rygg och gaf ordres att der 
utsticka
ett läger. På Svenskarnes högra flygel hördes några skott; det var fiendtliga 
tiraljörer
, som smögo i buskarna vid sidan af landsvägen och nedskjöto ett par karelska trossdrängar, som gått ut att hämta sina hästar från betet.
12 Söndagen den 23 Augusti 1741 bröt in.
De nejder, som hundrade år sednare sett en armé af tusen arbetare|26| hvässa sina vapen mot mark och klippor, för att bana en väg för Saima kanal
, skulle i dag blifva vittnen till ett helt annat arbete. Båda härarne beräknade sin styrka. Lascy hade under sitt befäl 9 900konsekvensändrat/normaliserat man, hvaraf 2 regementen dragoner och två dito 
grenadierer
, under generalerne Keith, 
Stoffeln
, 
Bachmetew
, 
Liewen
, 
Fermor
, 
Albrecht
och 
Yxkull
13)
Mansteins
uppgift; vid beräkningen af svenska styrkan citerar han de vid slaget tagna rullor, Tom. II. sid. 157. Styrkan af Ryssarnes artilleri finnes icke uppgifven. De sednares antal uppgifves af Lewenhaupt öfverdrifvet till 16 à 18 000konsekvensändrat/normaliserat man.. Wrangel skulle enligt rullorna haft 5 256konsekvensändrat/normaliserat man, nemligen: Dalregementet under 
Öfverste Gripenhjelm
623, Sörmlänningarne, under 
öfversten grefve Wasaborg
681, Westerbottningarne under 
öfverstelöjtnanten Durietz
|22| 594, 
Savolaksarne under öfverste Fieandt
876, Tavastehus regemente under 
öfverste Bildsteen
955, Skåningarne under öfverste Willebrand 432, karelska dragonerne under öfverstlöjtnanten Brandenburg 506, och artilleristerne under 
kapten Åberg
113 man, hvartill Manstein lägger Kymmengårds bataljon af 476 man, hvilken dock befann sig i 
kolonnen vid Qvarnby
. Emellertid synas dessa korpser icke varit kompletta; när man afräknar de sjuka och de vid Martila qvarlemnade, torde Bondes uppgift,original: upgpift,14)Se förenämnde handskrift sid. 142.original: 142 Besynnerligt nog innehåller Wrangels d. 21 Juli 1742 afgifna »relation om action vid Willmanstrand» aldeles ingen uppgift hvarken om styrkan vid slagets början eller om förlusten. som beräknar svenska styrkan till 3 200konsekvensändrat/normaliserat man, komma sanningen temligen nära.
|27|13 Dagen bröt in, timmarne gingo; man hörde Svenskarne slå
reveille
och Ryssarne skjuta 
lösen
med tre skarpa skott; man såg kavalleritrupper från båda sidorna rekognoscera; men ännu syntes Ryssarne tveka med anfallet. Wrangel begynte hoppas att äfven den dagen blifva oantastad och aftalade redan med sin 
adjutant Aminoff
, att denne skulle rida Buddenbrock till mötes, för att förmå honom att marschera gamla vägen, som från Fredrikshamn går genom Armila by öster om Willmanstrand, och der taga fienden i ryggen. Men inemot middagen hade Lascy af sina alltid flinka spioner blifvit underrättad om Wrangels verkliga styrka; krigsråd hölls, alla chefer begärde aktion,15)Bondekonsekvensändrat/normaliserat uppgifver att Ryssarnes flesta chefer varit böjda att retirera, men att general Yxkull och öfverste Lohmann, som förut varit i svensk tjenst, yrkat aktion. Mansteins ofvan anförda uppgift är troligare. och den beslöts ofördröjligen.
14
Slaget begynte kl. 2. e. m. Liksom i går hade Wrangel uppställt sin korps från vik till vik öfver näset. Svenska 
lösen
var: »med Guds hjelp».konsekvensändrat/normaliserat
15 Kanonaden blef genast i början häftig; det var Åbergs kanoner på Qvarnbacken och ryska batteriet midtemot, som vexlade artigheter. Åberg stod högre och sigtade bättre; hans kulor gjorde lucka på lucka i grenadierernas leder. Detta såg Keith och beordrade båda grenadierregementerna, understödda af ingermanländska och
astrakanska
regementerna, att storma svenska batteriet. Här stodo Sörmlänningar och Dalkarlar på högra flygeln under Qvarnbackens kanoner. De mottogo fienden med salva|28| på salva; Åbergs 
drufhagel
bortsopade hela leder; marken var brant och oländig; grenadiererne 
studsade
, vände om, sprungo i full flykt utför backen tillbaka och hotade att sprida oordning bland de närmast stående regementerna.
16 Att förekomma detta, gaf Keith ordres åt Manstein att kasta sina massor mot Svenskarnes venstra flygel. Här stodo de finska trupperne och Skå|23|ningarne. Hetlefradt och första gången i elden, visade manskapet lust att utan kommando taga geväret af axeln och bränna af. Wrangel hejdade dem. Fienden ryckte an och sköt redan på 150 steg, men alltför högt, så att ingen man blef skadad. Andra salvan smattrade i fanspetsarna; här och der föll en man. Tredje salvan small på 60 stegs afstånd, och nu besvarades den med god verkan. Men i detsamma vände Savolaksarne och Skåningarne om, togo till fötter och sprungo omkull sina officerare utan hejd och sans. Tavastehus bataljon höll ut ett ögonblick längre, men när öfversten kommenderade: gif akt! ropade den försupne och druckne
kapten Barckenbom
: höger omvänder eder! hvarefter bataljonen lika hejdlöst följde kamraternas flykt och lemnade sina officerare i sticket, som blefvo dels fångne, dels nedgjorde.
17 En bred lucka var derigenom öppnad i svenska linien, och fienden ryckte med stormsteg i de flyendes spår. Hade karelska dragonerne då huggit in på dess flank och rygg, torde utgången ännu varit oviss. Men äfven de sveko och galopperade med lösa tyglar mot staden. Förgäfves hade Wrangel skickat Westerbottningarne till luc|29|kans fyllande. De angrepos framföre, bakom, på sidorna, de slogos som hjeltar, och när de bortskjutit alla sina patroner, ryckte de nya ur de stupades
patronkök
. När allt krut var bortskjutet, alla officerare hade stupat och fiendens hela öfvermakt hotade att krossa dem, 
formerade de quarré
och marscherade med sina fanor genom fiendens leder till Fredrikshamn, der Lewenhaupt sedermera gaf deras anförare, en underofficer, löjtnants fullmakt och manskapet dubbel förplägning.
18 Westerbottningarnes hjeltemod står otroligt ensamt under detta krig och förtjenar derföre att framhållas. Enligt sägen hade de dock för sin räddning att tacka general Keith, som svarade en annan general, hvilken ville krossa dem med sex bataljoner:
»det vore skada om så tappert folk nedsablades af myckenheten».konsekvensändrat/normaliserat
19 Wrangel ilade från den flyende venstra flygeln till den segrande högra. Der hade klenmodet bragt ofärd åstad, här öfvermodet. När grenadiererne rusade i flykt utför backsluttningen, öfvergåfvo Sörmlänningarne och Dalkarlarne sin fasta position, rusade ned, äfven de, och sprungo mot Wrangels ordres, öfver en nyss plöjd åker, kastade tvenne af fiendens linier öfverända och togo hans kanoner, hvilka de likväl hvarken förstodo att bruka eller
förnagla
. Också här försummade dragonerne 
i rättan tid
sin pligt. Ryssarne vände om och kastade Svenskarne tillbaka; desse vände i sin tur och tillbakadrefvo Ryssarne. Detta skedde turvis två eller tre gånger,|24| och grenadiererne, som ville falla Sörmlänningarne i flanken, bragtes med en salva att rygga. Men nu|30| kunde Åbergs kanoner ingen tjenst göra, för att ej skjuta egne jemte fienden. I den lösa mullen mattades Svenskarne, blefvo kringrände, nedgjorde, och den som fly kunde sökte att rädda sig till staden.
20
Slaget var redan förloradt, när Wrangels högra arm, under en ny ridt till venstra flygeln, krossades af en kula. Fienden stormade Qvarnbacken, tog batteriet och vände kanonerna mot staden. Klockan var nu fem på eftermiddagen.
21 Nu gällde det Willmanstrand, ty Ryssarne följde
i hamn och häl
efter de flyende och kommo med dem inom pallisaderna. Redan bestego de vallarna; försvaret blef omöjligt, en hvit fana uppsattes, och Ryssarne höllo inne med elden. Svenskarne deremot, okunnige om sina chefers beslut att gifva sig, fortforo i blind ifver att skjuta. General-majoren Yxkull sprang upp på vallen och ropade på svenska att man skulle utskicka fullmäktige för att afsluta kapitulation, men träffades i samma ögonblick af en kula och föll. Samma öde hade strax derpå 
öfverste Lohmann
, som äfven på svenska uppmanade till kapitulation. Desse tappre män, de ende, som kände svenska språket, emedan de förut varit i svensk tjenst, uppoffrade sig i den ädla afsigt att hindra blodsutgjutelsen.
22 Ryssarnes förbittring kände nu ingen gräns. I ett nu voro de öfver de på kanoner blottade vallarne. Garnisonen, blandad med de ditflydda trupperna, värjde sig förtvifladt.
I barackerna och corps de gardetspråk: franska
slogs man utan att gifva eller taga pardon. Blodbadet var stort, försvaret fruktlöst. Högar af lik betäckte gatorna. Kloc|31|kan sju om aftonen var Willmanstrand i Ryssarnes våld. Tagen med storm, blef staden plundrad och lades följande dagen i aska.
23 Men när mörkret inbröt öfver denna olyckliga 23 Augusti, betäcktes slagfältet af inemot 4 000konsekvensändrat/normaliserat döde och sårade. Mången af de sednare utandades ännu under den kyliga natten sin sista suck; mången dog af vanskötsel.
De döda, så vän, som fiende, qvarlågo till största delen obegrafne i 14 dagars tid och förpestade luften. Att Buddenbrock icke fogade någon anstalt om de dödas jordande, tillräknades honom sedan som en omensklighet.
24 Uppgifterna om den lidna förlusten variera mycket. Så uppgifver Lascys rapport den svenska förlusten till 4 000konsekvensändrat/normaliserat man, Lewenhaupt deremot den ryska till 8 000konsekvensändrat/normaliserat man. Ryssarne hade, enligt Lascys rapport, jemförd med Mansteins uppgift, i döde: generalmajor Yxkull, öfverstarne Lohmann och de Balmaine, en major, 3 kaptener, 8 löjtnanter samt
540 man; sårade: generallöjtnanten Stoffeln, generalmajor Albrecht, öfverstarne Manstein och Lewascheff, 2 öfverstlöjtnanter, 3 majorer, 17 kaptener,original: kaptener 31 löjtnanter,|25| 15 fänrikar och 116 man
. Lewenhaupt uppgifver svenska förlusten i döda och sårade till 900 man, hvaribland öfverste Bildsteen och öfverstelöjtnanten Brandenburg, döde af sina blessurer strax efter slaget. Fångne blefvo generalmajoren Wrangel, öfverstarne Wasaborg, Willebrand, Gripenhjelm, 2 överstelöjtnanter, 1 major, 12 kaptener, 6 löjtnanter, 8 fänrikar samt, enligt Manstein, omkring 1 300konsekvensändrat/normaliserat underofficerare och gemene16)Svenska berättelser uppgifva i rund summa 1 000konsekvensändrat/normaliserat man.. Dessutom|32| förlorade Svenskarne fyra 
standarter
, 12 fanor, 12 kanoner, en 
mörsare
, samt krigskassan, i hvilken man dock ej fann mer än 6 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler. Ryska soldaterna gjorde i staden godt byte.
Största förlusten var dock den moraliska af ett nederlag vid krigets början; en förlust, hvilken svenska regeringen fåfängt sökte öfverskyla med åberopande af öfvermakten och en stor manspillan bland fienden.
25 Redan följande dagen drog sig ryska armén tillbaka öfver gränsen, utan att antasta hvarken Buddenbrock eller Wrangels öfvergifna läger vid Martila. Fångarne fördes under eskort af dragoner till Wiborg och sedan till Petersburg. Officerarne behandlades i början med utmärkt artighet och fingo spisa vid hofvet; sedan inlogerades en officer hos hvarje af rikets förnämste män. Men denna artighet tog slut, när den storpratande öfversten grefve Wasaborg lät undfalla sig förklenliga yttranden om Ryssarne och deras regering, hvarefter de fångne skickades till provinserna och fördelades i städerna. Wrangel ensam qvarblef i Petersburg.
26 Segern vid Willmanstrand firades i Petersburg med stora högtidligheter. Man lät väl förmärka att Lascy bordt fullfölja segern och genast derefter intaga Fredrikshamn, men man nöjde sig med marskalkens förklaring, att detta, med hans dåvarande truppstyrka och proviantförråd, varit omöjligt.
27 Karelska dragonerna och en ringa qvarlefva af infanteriet hade efter nederlaget undkommit på vägen åt Fredrikshamn. Höljda af
dam
och blod, kommo några af|33| dessa flyktingar natten efter slaget till lägret vid Martila, hvarifrån 
volontären baron Grönhagen
genast red med olycksbudet emot den antågande Buddenbrock och anträffade honom framemot morgonen d. 24, lägrad i Kurvila skog, något öfver 4 mil från Willmanstrand. Buddenbrock anträdde då genast återtåget, efter att hafva gifvit ordres att berga undan fienden lägret vid Martila. Andra säga17)Tiburtius,konsekvensändrat/normaliserat sid. 18. att Buddenbrock befallt dess uppbrännande, men att hans ordres icke efterkommos, hvarefter det till största delen plundrades af bönderna.
|26|28 Ogrundad är utan tvifvel en
malitiös
anekdot, berättad af Manstein. Flyende dragoner skulle natten efter slaget hafva uppskrämt Buddenbrocks läger, största delen af trupperna skingrat sig under vildaste flykt och generalen ensam blifvit qvar med sina officerare.
29 Ett år och nio månader efter slaget vid Willmanstrand föll Buddenbrocks hufvud på stupstocken. Hans samtid dömde partiskt i egen sak, och grymt bedragna förhoppningar kräfde ett blodigt offer. Men efterverlden, som dömer utan hat och nit, torde finna åtskilligt att justera i Buddenbrocks dom. En af de mest fällande punkter i hans anklagelse var hans försummelse att i rättan tid komma Wrangel till hjelp. Hade han, säger man, den 22 Aug. kl. 9 eller 10 på förmiddagen, lätt
ekiperad
, satt sig i rörelse, så hade han på 28 à 29 timmar bordt tillryggalägga de 8 milen till Willmanstrand. Detta har man dock å andra sidan stora skäl att betvifla; ty af dessa 8 mil äro 4 eller 5 ytterst backiga,|34| och vägen sandig. Hade Buddenbrock, det oaktadt, under 
marche forcéspråk: franska
hunnit fram till slagets början d. 23 kl. 2 på e. m., så återstår likväl att tvifla, huruvida trupper, utmattade af en så lång och svår marsch, kunnat utan hvila kastas fram mot Ryssarnes friska och talrika skaror. Manstein, hvars omdömen, såsom ögonvittne och erfaren officer, förtjena ett högt förtroende, tvekar ej att hvälfva skulden för nederlaget från Buddenbrock på Wrangel, som försummat i tid göra sig underrättad om Ryssarnes anryckande och alltför lättsinnigt kastat sig och sina trupper i faran. Väl möjligt; men svenska nationen, som sedan ej kunde förlåta Lewenhaupt att han visat för litet mod, förlät gerna Wrangel att han visat för mycket.
30 Buddenbrocks afsigt synes ha varit att genom lägret vid Qvarnby betäcka Fredrikshamn och genom lägret vid Martila Willmanstrand. Men han synes dervid alldeles hafva glömt att Willmanstrand var svagt, men fienden talrik och snabb. Huru lätt kan man ej antaga möjligheten af en öfverrumpling innan Wrangel hann fram? Men möjligheternas fält är stort, man lemnar det åsido och frågar på grund af hvad utgången visade: om Wrangel ensam var för svag att skydda Willmanstrand, hvarföre stod han då vid Martila? Om Buddenbrocks hjelp var af nöden, hvarföre stod han då vid Qvarnby? Voro icke Buddenbrocks bestämda ordres till Wrangel att framrycka mot en fiende, hvars styrka man icke kände, i hög grad oförsigtiga? Dessa ordres uttolkar Buddenbrock så, att Wrangel antingen bordt kasta sig med hela sin styrka in i fästningen, eller ock i en fast position,|35| vester om denna, afbida kolonnen från Qvarnby. Det förra, svarar Wrangel icke utan skäl, hade varit att i en trång, uselt befästad och med svagt artilleri|27| försedd plats gifva armén till pris för fiendens kanonad från närliggande höjder. Det sednare hade varit att, i arméns åsyn och utan att draga svärdet, uppoffra Willmanstrand. Buddenbrocks dispositioner härutinnan voro i sanning oförklarliga, och man måste ursäkta en förbittrad samtid, att den lät undfalla sig den obevista beskyllningen om förräderi. Riksens ständers kommission uttalar i sitt utslag mot Buddenbrock denna beskyllning blott i halfva ord18)Det heter nemligen:
»Ehvad nu generallöjtnanten härutinnan drifvits, antingen af klenmodighet, eller någreoriginal: någre, andre enskylteoriginal: »enskylte afsickter», finnes o. s. v. »att det icke kunnat vara generallöjtnantens fulla allvar att komma Herr Generalmajor Wrangel till undsättning.»
. Men innan man 
bryter stafven öfver
denne olycklige fältherre, som törhända var mera lättsinnig än brottslig, och som sedan under reträtten fortfarande voterade för att stå och för att slåss, tör ännu åtskilligt återstå att utreda, hvarom upplysningar kunna väntas af 
Hr Cygnæi i förordet nämnda arbete
.