15. Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
15. Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor.
1 Och nu tänker väl den gunstige läsaren och den älskvärda läsarinnan, att det är slut med Vernas rosor, utan att man om dessa rosor erfarit mera, än att de blomstrade i trädgården på Nattsjö vid midsommartid. Men så gå vi en dag, eller blott några timmar framåt från uppträdena i nästföregående kapitel, och då se vi i samma trädgård två unga älskande, som man kunde|252| taga för fästman och fästemö, om man ej redan visste, att deras kärlek var af en annan sort, mindre glödande, men ej mindre innerlig och kanhända mera varaktig, än mången annan kärlek på denna vanskliga jord.
2 Den hederlige riddaren Jack, försonad med jätten, som aflagt sitt jättelynne, försonad med draken, som aflagt sin drakenatur, försonad med Nattsjö stall, Nattsjö gästfrihet, Nattsjö käpprapp, försonad med hela verlden i sin glädje öfver Görans återfunna hem, hade sadlat hästarne och stod färdig med Bult och Bast vid trädgårdsporten, för att påminna sin unge ryttmästare om rekrytkommandot, som väntade redan i flera timmar på dem i Lappträsk. Men riddaren Göran – skola vi ännu kalla honom sankt Göran? – försummade sig timma efter timma i sin nya lycka bland Vernas rosor. Och Jack hade ej hjerta att störa honom, om det också gällt två dygns arrest på högvakt. Han tittade blott emellanåt med förlåtlig otålighet genom häckarnas löf, morrande litet emellan de tjocka mustacherna, ungefär som en ärlig bandhund, när hans herre går förbi utan atttillagt av utgivaren låtsa märka hans förtroliga gläfsande.
3 »Verna!»konsekvensändrat/normaliserat sade ynglingen med den lifliga värma som också det slutna örat begriper. »Sägkonsekvensändrat/normaliserat mig, huru är det möjligt att vexa upp under så mycket mörker|3| och olycka och sorg och hårdt slafveri, och likväl kunna vara så ljus, så lycklig, så glad och så fri som du?»
4 Verna knäppte sina händer och såg med en tacksam blick mot den solklara blåa himmelen, der små hvita sommarmoln foro glada för vindens lekar.
5 »Jag förstår dig»,konsekvensändrat/normaliserat sade Göran. »Dukonsekvensändrat/normaliserat har ägt en god Gud uti himmelen. Det har varit din tröst och din sällhet. Men säg mig, huru är det möjligt att vexa upp under hat och bitterhet och likväl blifva så älskande, så god och oskyldig som du?»
6 Verna sänkte sina ögon med ett vackert leende, såg ned uppå häckarna och kysste en af sina vackraste rosor, likasom en ung moder kysser sitt lilla leende barn.
7 Jag förstår dig!»konsekvensändrat/normaliserat sade Göran åter. »Dukonsekvensändrat/normaliserat har också haft vänner på jorden, till hvilka du tryggat ditt hjerta och som försonat ditt öde med oskuld och skönhet. Men säg mig, huru är det möjligt att, allt sedan vaggans visor, ej hafva hört en enda ton och likväl, som du, vara ett väsen af idel musik?»
8 Åter tog Verna en ibland rosorna som blommade högst på grenen, böjde grenen, utan att bryta blomman, och lät Göran känna dess fina doft.
9 »Jag förstår dig!»konsekvensändrat/normaliserat sade Göran ånyo. »Rosornaskonsekvensändrat/normaliserat doft är den döfves musik. När du andats deras tjusande vällukt, har naturens stora harmoni flutit|253| in i ditt väsen, och du har blifvit ton emedan du blifvit doft. Gestalt och färg har ditt öga uppfattat, men utan musik vore skönheten en bild utan själ. Ordet, sången äro dig förnekade för din olyckliga moders skuld; men rosornas tysta musik af färger och vällukt har ock blifvit din.»
10 »O huru djup är oskuldens visdom! O huru stark är skönhetens makt! Vid deras anblick förlorar smärtan sin udd och sorgen sin svepning och hatet sin dolkspets. Olyckan knäpper för dem i tillbedjan sin vridna hand; tyranniet nedslår för dem sina ögon till jorden; träldomen glömmer sin kedja och helsar deras åsyn med frihetens smålöje. Ljufva rosor, sommarens sköna oskyldiga barn, jag tackar eder för min systers lycka. Genom er blef ett hårdt öde mildt och en mörk saga ljus. Genom er blef Verna slafvinnan ånyo Verna våren!»
11 Och nu, gode läsare, hulda läsarinna, om du ännu förundrar dig öfver Vernas rosor, kunna vi visst ej mera hjelpa det. Vi måste då bedja dig skänka oss ännu en kort tids tålamod, tilldess att du återfinner Verna, Göran och andra bekanta uti en kommande berättelse om Stjernan i molnet.