8. Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 8. Huru jätten [...] högeligen. Åttonde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 27 februari 1856.
4 en frack ifrån Adolf Fredriks tid fracken var inte längre modern; Adolf Fredrik efterträdde Fredrik I 1751 och dog 1771.
4 en trekantig hatt efter Fredrik II:smodell Den trekantiga hatten användes i både civila och militära sammanhang, bl.a. av karolinerna, och förknippas med Fredrik II (den store, 1712–1786) som ofta avporträtterades i en.
4 stångpiske stångpiska, mansfrisyr där nackhåret samlas till en fläta och omviras med band.
6 vattputt vattenpuss (finlandism).
9 knallhattarne tändhattarna; slaglås med tändhatt ersatte flintlås med fängpanna omkring 1840.
10 hade luktat krut i pommerska kriget hade deltagit i Sveriges krig mot Preussen 1757–1762, en del av sjuårskriget 1756–1763.
10 i första brådkast i första taget.
12 fé kvinnligt sagoväsen.
12 romantisk här: riddarromantisk.
13 glasharmonika instrument bestående av glasklockor vars kanter gneds med fingrarna.
13 aliter (lat.) även kallad (jfr alias).
13 på mina fem på mina fem fingrar.
13 rudis in litteris (lat.) obildad.
13 Kova pää (fi.) träskalle.
13 pliten huggvärjan.
13 inkommoderar är besvärlig för, besvärar.
13 collegium medicum (lat.) läkarsällskapet. Ursprungligen svensk läkarorganisation från 1663 som med tiden fick karaktären av ämbetsverk som administrerade sjukvården och befattade sig med utbildningen av läkare.
13 dagtraktamente in natura ersättning i form av mat m.m.
13 Livius: Insuperabilis Alpium transitus (lat.) de oöverstigliga Alperna, som den romerske historikern Livius (59 f.Kr.–17) nämner i Ab urbe condita 21, där han behandlar Hannibal som 218 f.Kr. gick över Alperna och hotade romarna i Italien. Maija Lehtonen exemplifierar med textstället när hon apropå citatens funktion hos Topelius säger att också lärda personer kan tillämpa klassiska citat på ett humoristiskt sätt (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 54).
14 patron Markerar här att mannen är herrskap.
14 karpus kapuschong, huva.
15 lappris strunt.
17 Cicero? Molestia et voluptate vita mixta! (lat.) Omak och njutningar växlar i livet. Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.), romersk vältalare, författare och politiker.
19 esse [...] non esse (lat.) att vara […] inte vara.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 Det skulle strida emot all rättvisa och billighet, om vi längre lemnade riddaren Jack att försmäkta i fångenskapen, utan att göra oss underkunnige om hans vidare öden. Skall man, glömd af förälskade vapenbröder, svälta ihjäl, så är det åtminstone billigt att efterverlden får veta det, för att egna sin hyllning åt vänskapens uppoffringar.
2 Sedan vår gode riddare Jack en rund tid förgäfves pröfvat sina krafter på den obevekliga stallsdörren och lika förgäfves uttömt sitt förråd af skällsord och hotelser mot fienden utanföre, beslöt han taga saken lugnt och afbida bättre tider. Göran måste ju snart komma honom till hjelp, ifall ej – som vore det värsta af allt – den gode vännen sjelf vore i lika dålig belägenhet. Jack hade aldrig i sin lefnad försport ens ett os utaf kärlekens flammor. När derföre Göran dröjde, var han öfvertygad om att det stod illa till med|224| hans trogne vapenbroder. Och vid denna tanke var han färdig att, hårdt mot hårdt, köra hufvudet tvärsigenom den tjocka stallsdörren. Men vid närmare besinning kastade han sig ned på halmen och somnade för andra gången.
3 Åskvädret hade nu upphört, men svarta molnmassor fortforo att vältra sig öfver himmelen. Solsken och regnskurar vexlade om likasom menskliga lifvet. Elementerna hade ännu icke rasat ut och kommit till ro; de flämtade ännu efter andan, likasom hafvet rullar i långa dyningar efter en hvinande storm.
4 Jack sof så tungt, att han icke märkte huru bommen drogs undan från dörren och en nyss anländ person ledde in uti stallet två af skum drypande hästar. Denne person var, uppriktigt sagdt, ingen mer eller mindre än jätten sjelf, som var herre på slottet. Jätte kunde han kallas med skäl, ty hans längd var åtminstone ett hufvud högre än vanliga menniskors. Hela hans gestalt var mörk, dyster och i hög grad imponerande. Denne man måste i sin ungdom ha varit skön, men af den skönhet som injagar fruktan. Nu var han gammal, eller såg han så ut. Hans långa mustacher voro stålgråa. Under de buskiga ögonbrynen af samma färg framblickade tvenne ögon så skarpa och dystra, att de vid första anblicken röjde, om icke menniskoätaren, dock menniskohataren. Hans hållning var ännu kraftfull och rak, men stel och frånstötande. Drägten var svart från topp till tå: ridstöflar, knäbyxor, lång vest,
en frack ifrån Adolf Fredriks tid
, en lång huggvärja, ett par pistoler i bältet, en regnkappa öfver axlarna, 
en trekantig hatt efter Fredrik II:s
original: , modell
och en styf, af regnet illa medfaren peruk med en kort 
stångpiske
i nacken.
5 Sådan var den man, som inträdde i stalletoriginal: stället och genast blef varse riddaren Jack, hvilken snarkade i sin oskuld på halmen. Den blick, som han dervid riktade på den sofvande, var i sanning icke den bästa och kunde väl förliknas vid en sannskyldig jätteblick. Men utan att yttra ett ord, ledde han hästarne in i de toma spiltorna och lade för dem hö och hafre med egen hand.
6 Derefter återvände han till den sofvande och syntes ett ögonblick tveka hvad han borde göra med honom. Men icke länge dröjde beslutet. Jätten grep riddaren med högra handen i kragen, lyftade honom med ett kraftigt tag uti höjden och – åt upp honom, tänker väl den häpna läsarinnan? Icke just det, men ej heller stort bättre. Den arme Jack låg raklång utkastad i en
vattputt
på gården, innan han ännu hunnit vakna.
7 Förvirrad och sömnyr kafvade han sig upp, i ett skick som icke var afundsvärdt, och betraktade jätten med stirrande ögon. Denne sade icke ett|225| ord och läste stallsdörren, likasom ingenting hade förefallit. Men undertiden fick den hederlige Jack rådrum att vakna (dertill behöfde han alltid god tid) och att förarga sig (dertill behöfde han ännu längre tid). Troligen hade han ännu hexans framfart i godt minne, ty annars vore det svårt att förklara huru en så fredlig man blef så blixtrasande, att han sprang fram och med de vältaliga orden: »d–noriginal: orden:” d–n anamma er, herre!» måttade mot jättens hufvud en så förfärlig örfil, att en tall i skogen kunnat stupa för mindre hugg.
8 Nu är det väl obestridligt att en jätte vanligen är en sådan man, som enkom finnes till för att dödas af vandrande riddare. Men denne jätte i peruk och stångpiske syntes icke ha uppfattat sin bestämmelse alldeles på det sättet. Han steg flinkt åt sidan och undvek hugget. Derpå utdrog han en af de långa pistolerna uti bältet och aftryckte den helt kallblodigt mot riddaren Jack, knappt en half aln ifrån dennes venstra öra.
9 Tack vare
knallhattarne
, numera vet man sällan hvad det vill säga, när ett eldgevär klickar. Men hade knallhattar varit uppfunna för sjuttio år tillbaka, så hade säkerligen riddaren Jack ingenting mera haft att beställa i denna verlden. Man kunde svära uppå att jätten hade en hvass flinta i låset. Men troligen hade krutet i fängpannan blifvit fuktigt af regnet. Pistolen klickade.
10 Jack
hade luktat krut i pommerska kriget
och var icke den som 
i första brådkast
lät skrämma sig. Han tog i sin tur två steg tillbaka, drog sabeln och högg ursinnigt löst på den långe svarte mannen.
11 Denne hade ock i samma stund dragit sin långa värja och parerade med van hand sabelhuggen. Jack hade funnit en motståndare af ovanlig styrka och skicklighet, så mycket farligare, som hans kallblodighet gaf honom en afgjord fördel öfver riddarens blinda raseri. Striden var häftig, men icke långvarig. Några minuter gnistrade klingorna mot hvarandra. Då flög riddarens sabel, slagen ur handen, långt bort i det våta gräset. Jätten höjde sin förfärliga värja med en så mörk blick utan förbarmande, att Jack uppgjorde sin räkning med denna verlden, och derpå ...
12 Men hvem har väl någonsin läst i romaner om jättar och förtrollade slott, att en ärlig riddare så hastigt blifvit massakrerad, utan att någon välgörande
fé
just i rätta stunden lagt sitt trollspö emellan honom och förderfvet? Vi skulle fela mot all 
romantisk
anständighet, om vi tilläte någonting sådant passera, och derföre må ingen hålla det för besynnerligt eller osannolikt, att en för tillfället passande god genius också i det afgörande ögonblicket kom att visa sig för riddaren Jack.
13 Denna förträffliga genius lät höra, icke en fés klingande
glasharmonika
, utan en dödlig manspersons något skorrande stämma, som från andra si|226|dan af gården hördes ropa: »herr kapten! För tunnor tusan, herr kapten! Var ej galen! Det är ju det gamla tjurhufvudet Peura, 
aliterspråk: latin
Petronius, vid kongl. majestäts nyländska dragoner. En ärlig själ, på min heder. Känner honom 
på mina fem
. Något 
rudis in litterisspråk: latin
. 
Kova pääspråk: finska
. Men för f–n i våld, herr kapten, stick in 
pliten
och gif oss, med er tillåtelse, hellre en morgonsnaps. En sådan nattridt, min bästa kapten, 
inkommoderar
en man, som är van att kongl. majestät och 
collegium medicumspråk: latin
består honom tre hästar och 
dagtraktamente in naturaspråk: latin
. Och ni, min käre Pumponius, hvilken d–l har farit er i skallen, att ni börjar slåss med den 
original: den hedervärde och förträfflige kapten Mörk på hans egen gård? En smula förnuft, mina herrar! Supen kallnar. Och hvad säger 
Livius: Insuperabilis Alpium transitusspråk: latin
,|3| hvilket jag må öfversätta med: hin må rida med torr hals genom skogen!»
14 Den mannen, som i så läglig tid lade sitt förord i vågskålen, var en medelålders
patron
af godlynt och jovialiskt utseende, klädd i en lång, väl tillknäppt öfverrock med ett slags 
karpus
uppdragen öfver den med omsorg bevarade hatten och dito peruken. Hans nya tolkning af Livius måste ha synts honom sjelf öfvermåttan rolig, ty han underlät ej att ledsaga den med ett ljudeligt hi hi hi, så att hans något korpulenta mage pröfvade knapparnas styrka i öfverrocken. Desto mindre lycka gjorde Livius hos de båda kämparne. Den mannen, som kallades kapten Mörk, höll väl inne sin lyftade värja, men fortfor att genomborra sin motståndare med blickar skarpare än värjstygnet. Hvad Jack angår, hade hans hetta svalnat i samma stund han besegrades. Han rörde sig icke ur fläcken för att upptaga sabeln, utan stod der trottsig och kall med sitt breda bröst utan värn mot den lyftade klingan.
15 Mannen i öfverrocken tog humör och gick mellan de stridande. »Herr kapten»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »ochkonsekvensändrat/normaliserat ni, Petrus eller Päronius, jag har sett mera blod än ni och skall, när ni behagar, amputera alla edra fyra ben utan att blinka på ögonen. Men jag tycker ej om att två bra karlar, som jag anser er vara, sticka ihjäl hvarandra för ett
lappris
gräl. Vet ni väl, herr kapten, att en läkare har att befalla der kungen ej mera har något att säga? Ni har kallat mig till er dotter. Vill ni då att jag på ögonblicket skall rida min väg igen?»
16 Nu stack den svarte kaptenen helt långsamt värjan i slidan och mumlade mellan tänderna något som skulle föreställa på engång en ursäkt och en välkomsthelsning. Derpå vände han Jack ryggen, bjöd sin gäst armen och ledsagade honom inbjudande till trappan af huset.
17 Men doktornoriginal: dokorn – ty en doktor var mannen – kunde ej underlåta att vända sig om och ganska ogeneradt försöka att godtgöra värdens ogästfria bemötande mot den hederlige Jack. »Hör på, Perkelius eller Parrhasius – hvem|227| tusan kommer ocksåoriginal: ochså ihåg ett så krångligt namn? – jag ville säga er, min bästa Pultronius, att ni förmodligen gör oss sällskap på en sup och en smörgås i morgonkylan? Jag kan försäkra er, att ni dermed gör vår goda värd ett stort nöje; icke sannt, herr kapten? Ni skall berätta mig huru hin ni kom hit. Genom luften, förmodar jag, ty hvad mig angår, ser ni här blott hälften af min person; den andra hälften blef qvarhängande på tallstubbar och enrisbuskar. Lyckligtvis lemnade jag mitt fältapothek i Borgå. Ni kan vara lugn, Pontonius; inga mixturer, som sist, när jag kurerade er för frossan. Huru säger
Cicero? Molestia et voluptate vita mixta!språk: latin
Låt oss nu pröfva den sednare delen.»
18 Vid dessa ord svängde den gladlynte doktorn på klacken och steg hurtigt uppför trappan, medan Jack, murrig och tigande, kände hungern och förtrytelsen kämpa en hård kamp. Vare det sagdt till hans berömmelse, att förtrytelsen vann, och riddaren låtsade icke höra inbjudningen.
19 På trappan välkomnades värden och hans gäst af den gamle Simon under bugningar, som vid mötet med kaptenens bistra ögonkast blefvo allt djupare och allt ostadigare. Saken var klar. Den hedersmannen hade förträffligt förstått begagna Rebeckas frånvaro från skåpen, och den lilla styrka, som ännu fanns qvar i hans gamla ben efter brölloppsruset, försvann totalt vid den helt oväntade och förskräckliga anblicken af hans herre. Kort sagdt, den stackars Simon balanserade så länge mellan
essespråk: latin och non essespråk: latin
, tilldess att han, enligt tyngdlagarna, damp hufvudstupa ned ifrån trappan.