6. Det spökar vid Nattsjö

Lästext

6. Det spökar vid Nattsjö.

1 Augusti kan vara skön – skön såsom lifvets och kraftens rikaste fullhet, när vårens hopp är förverkligadt i de gungande skördar och hvarje dag säger till menniskan: njut! njut! blott ögonblicket är vårt! Men Augusti kan äfven vara vid dåligt lynne, såsom en varelse, bortskämd af solsken och vällefnad, stundom finner en njutning uti att storma och lemma startduskakommentar till alla sina vänners harm och plåga. Rätt vildsint är då den fullmogna skönhetens vrede, hennes drag förvridas, och hennes älskare finner en rasande furie der han nyss förut funnit lemma starten gratiekommentar i alla behagens rikaste blomning.

2 En sådan dag följde på Nattsjö efter en hel rad af herrliga sommarveckor. Åskan gick och rullade utåt kusten, ett säkert förebud till efterföljande kyla; slagregnet piskade Vernas rosor och gräfde sig fåror och rännilar i trädgårdens gångar. Men Verna skydde ej ovädret. Hon gick med ett eget behag genom de gisslade blomsterhäckarna, här stödande en nedslagen|270| ros, der täckande buskarnas rötter, från hvilka regnet bortsköljt mullen. Hon var genomvåt, och det bekymrade henne ej alls. Kanhända var dertill en egen orsak. Hon tänkte på den natten, när Göran först steg in genom hennes kammarfönster, likasom visste han, att en syster kunde på det sättet mottaga sin bror. Då gick åskan också, och det var hällregn och vargaväder kring Nattsjö gård.

3 Vid det att Verna gick, såg hon mer än engång bort emot trädgårdsporten. Det tycktes henne, som såg hon der stundom en gestalt skymta fram mellan träden i skogen eller huka sig ned bakom stenmuren och häckarna. I början brydde sig Verna ej derom. Men slutligen blef hon rädd, när qvällen begynte mörkna. Rebecka hade ju stundom skrämt henne med tal om rymmare nu under kriget, och med mera omsorg än förr brukade portar och dörrar stängas vid mörkningen.

4 Litet underlig till mods, gick Verna in ifrån trädgården. Stackars barn, utom rosorna hade hemmet ej mycken trefnad. Ofta ännu hade fadren sitt dystra lynne, och de två gamla, Rebecka och Simon, hade då nog att syssla med honom. Sådana qvällar satt Verna mycket ensam, sydde, läste och gret emellanåt, hon visste ej riktigt hvarföre.

5 I qväll hade kaptenen, hennes far, gått tidigt till hvila. Rebecka satt och spann, som hon ofta brukade nere i salen, och Verna blef hellre der, än att sitta ensam i sina rum deruppe. Ett enda smalt talgljus brann dunkelt på bordet uti det stora rummet och, af skäl som läsaren känner, vexlades intet ord mellan den gamla och den unga. Spinnrockens enformiga surrande, ackompagneradt af en halfgnolad psalm, var det enda ljud, som derinne afbröt regnets lika enformiga plaskande emot de åt trädgården vettande fönsterrutorna.

6 Verna tog en bok, men blad efter blad vände hon om, utan att tänka på hvad hon läste. Nästan mot sin vilja såg hon, tid efter annan, beständigt mot fönsterrutan. Det mörknade allt mera, och slutligen blef derute en höstlig natt.

7 Då for Verna skrämd upp från stolen, ty hon tyckte sig se ett ansigte utanföre hastigt framskymta och åter försvinna vid rutans glas. Hon tecknade detta åt Rebecka. Ringa tröst! Den gamla skakade på hufvudet och tecknade tillbaka, att sådana syner icke vore ovanliga och bådade tidig höst. Man skulle dervid läsa en bön och icke vidare lägga sådant på sinnet.

8 Men Verna, engång uppskrämd, kunde ej lugnas. Det klappade på porten. Flickan darrade. Ensamhet, tystnad, mörker – i denna omgifning födas hjertats stundom bäfvande, stundom längtande, alltid anande suckar.

9 »Simon!»konsekvensändrat/normaliserat befallde Rebecka; »sekonsekvensändrat/normaliserat åt hvem som klappar.»

|3||271|

10 Simon gick, men kom strax tillbaka. »Gumma lilla»,konsekvensändrat/normaliserat sade han med illa dold rädsla, »tagkonsekvensändrat/normaliserat du ljuset och gå förut, der är så mörkt i farstun.»

11 »Kruka!» utbrast Rebecka och följde honom, men qvarlemnade ljuset. Verna blef ensam, och några minuter förgingo.

12 När de båda gamla kommo tillbaka, medförande en oväntad gäst, hade Verna sjunkit afdånad ned på golfvet vid fönstret.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    »Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.

    Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.

    Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).

    Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).

    En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.

    Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.

    Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 duska regna, ruska.

    1 en gratieen behagens gudinna (i romersk mytologi).

     

    Bibliografi

    Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223

    Faksimil