19. Om en afsigkommen drake, en öfvergifven prinsessa och två sårade riddare
Kommentar
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 19. Om en afsigkommen [...] riddare. Sextonde avsnittet börjar, i HT lördagen den 6 december 1856.
1 för bittida för tidigt.
1 spetsade sig på bespetsade sig på, hoppades på.
1 försliten utsliten.
1 bindmössa huvudbonad med styv stomme oftast beklädd med siden och broderad.
1 qvarteret här: trädgårdskvarteret; både prydnadsträdgårdar och köksträdgårdar indelades i fyrkantiga ytor.
1 anstalt anordning.
2 druckit kungens skål uti skåpet skåpsupit. Kungens skål anknyter både till den folkliga kungatroheten som så starkt markeras i novellen, och till Bellmans sång »Gustafs skål», från den kungliga revolutionen 1772.
3 lästa låsta.
21 sladdra alla som fågelskrämmor för denna verldenes vindar driver, fladdrar som rö för vinden.
26 striden [...] vid Porosalmi den 12–13 juni vid Porrassalmi sund i S:t Michel.
28 ragassade bråkade, rasade.
29 hårdt högt.
29 som stode han för fronten som om han stod inför hela truppavdelningen (och skulle göra sig hörd).
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 En vacker dag uti Juni månad år 1789, således 9 eller 10 månader efter de uppträden som beskrifvas i föregående kapitel, gick Verna som vanligt i Nattsjö trädgård, der gräslöken sköt sina första gröna nålar ur de finmyllade sängarna och narcisserna redan begynte blomma, medan nyponbusken, ledsen att bli senare färdig, afsnäste med sina taggar de surrande humlorna, som
för bittida
spetsade sig på
honungskalas. Verna hade redan hägnat och vattnat sina kära rosentelningar med systerlig hand; det som nu återstod, det var ett mera prosaiskt arbete, men det saknade ej heller sitt behag, och det var att sticka ned de smala stöden i ärtsängarna. Gamle Simon hade nyss i sin välmening dragit försorg om en respektabel fågelskrämma för att afhålla sparfvarna; han hade hängt en 
försliten
kjol och en dito 
bindmössa
|316| på en ansenlig stake midti 
qvarteret
, och likasom sparfvarna anat dessa persedlars fruktansvärda egenskap att utgöra en drakes aflagda fjäll, höllo de sig beständigt på vördnadsfull distans från det hotande föremålet. Verna deremot, som hade ett fint öga för det vackra och fula, var icke belåten med Simons 
anstalt
och vinkade att han borde skaffa bort den så fort som möjligt.
2 Gubben krattade gångarna ett stycke derifrån och låtsade icke höra. Verna gick närmare. Simon makade sig undan, men snafvade och blef sittande på gången. Derifrån kom han ej mera upp. Verna märkte nu först att gubben hade
druckit kungens skål uti skåpet
. Det hände numera hvarenda dag.
3 Nu kom också Rebecka gående från gården. Verna med sitt unga häftiga lynne gick emot henne för att beklaga sig. Men Rebeckas åsyn afväpnade henne. Den stackars gamla qvinnan, som i denna historia är bekant under namn af draken, var nu på en tid så märkbart förändrad. Allt det fordna barska och trottsiga väsendet var försvunnet; men det hade så sammanvuxit med hela Rebeckas personlighet, att hon icke mera kunde aflägga det, utan att borttappa en bit af sig sjelf. Hon gick der så handfallen och drömmande, som visste hon icke af hela verlden. Verna förstod nu hvarföre Simon numera så lätt fick nyckeln till det fordom beständigt
lästa
skåpet.
4 »Hur är det med dig, Rebecka?» frågade Verna med sin milda barnsliga röst. Hon talade nu obehindradt när hon var lugn och snafvade blott då på orden, när hon blef häftigt upprörd.
5 Den gamla såg på henne utan att fatta frågan. »Ja, ja»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, fortsättande sina egna tankar; »nogkonsekvensändrat/normaliserat är han borta nu, men få se när han kommer tillbaka. Det är visst mer än en vecka sedan han for.»
6 »Göran for ju redan i höstas, kära Rebecka!» sade flickan.
7 »Ja så, var det i höstas?original: höstas?” Jag tycker det var så nyss som han slog ihjäl sin bror.»
8 »Det der har du sagt mig så många gånger, Rebecka. Hvad menar du med det?»
|3|9 Den gamla fixerade henne och tog sig öfver pannan. »Har jag sagt att han slog ihjäl sin bror?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon. »Dumtkonsekvensändrat/normaliserat prat! Det är visst icke sannt, en gemen lögn är det, säger jag. Dessutom rådde jag icke för det. Hvem bad honom komma hit uti mörka natten?»
10 »Hvem kom hit om natten?»
11 »Hvem? Har jag sagt att någon kom hit? Visst icke. Jag är oskyldig till hans utgjutna blod. Jag hade kunnat taga den andre, Bredströmskan hade|317| gifvit honom likaså gerna, men si, den lille, den som jag tog, han sträckte ut armen, och den var märkt. Då sade jag: den der är märkt, och så tog jag honom. Det hade varit bättre kanske, om jag tagit den andre.»
12 »Gå och lägg dig, Rebecka, du är sjuk.»
13 »Och om jag tagit den andre, hvad sen? Då skulle han kanske slagit ihjäl min lilla Georg! Hade det varit bättre? Åhnej, tro icke det. Herre Gud, om jag ändå låtit bli att ta någon alls!»
14 »Kom och hjelp mig att stöda ärterna, så blir det bättre med dig. Du skall ej grubbla så der.»
15 »Ja, kom, så hjelper jag till. Säg mig, när jag sår en ärt uti jorden, är det icke jag som gör vexten och säger åt skidan: du skall bli som du blir?»
16 »Gud är den som gör vext och frukt.»
17 »Menar Verna det? Hå, jag trodde att ... Barn, barn, tro icke det som jag trott. Tro hellre på Gud!»
18 »Kära Rebecka, det gör ju du också.»
19 »Om det icke beständigt komme för mig att jag kunnat taga den andre, ty då hade allt varit annorlunda. Men från den stunden min egen lilla Georg sade: qvinna, det var ditt verk! från den stunden har jag ingen ro mera. Jag tänker beständigt att jag ändå bordt taga honom som icke var märkt.»
20 »Gud allena vet hvad oss nyttigt är.»
21 »Si, så säga de alla. Och jag ville ändå så väl. Men vi
sladdra alla som fågelskrämmor för denna verldenes vindar
. Styfva stå vi som den der staken, men han står bara löst uti sanden. Till slut knäcker oss vinden. Tvi, sådana sköra förtorkade grenar vi äro! Kära barn, bry dig icke om mig. Jag är så styf. Ibland får Gud bugt på mig, och ibland får han icke. Det är illa nog att så är, men så är det.» – Och Rebecka gömde sitt ansigte i det gamla blårandiga förklädet.
22 Om Verna varit en af dem som kunna läsa i menniskosjälar, så skulle hon förstått den förstörande strid, som rasade inom denna förr så energiska ande och slungade den som en redlös farkost mellan trots, bäfvan och tvifvel. Det hör till qvinnans väsende, att ingen är så öm, men också ingen så grym som hon; ingen kan så försaka sig sjelf, men också ingen förhärdas som hon!
23 Vid det att Rebecka ännu talade, nalkades på vägen ett tåg, som kom Vernas hjerta att häftigt klappa. En trupp finska dragoner af sex man, de fleste med bindlar om armen eller om hufvudet, eskorterade en bår af sammanfogade qvistar, på hvilken fyra andra dragoner till fots buro en sårad till gården. I en blink var Verna vid trädgårdsporten och Rebecka nästan likaså|318| hastigt efter henne, ty båda hade, i samma stund tåget icke mera skymdes af träden, igenkänt bland ryttarne riddaren Jack och dragonen Bult.
24 »Hvar – är – Göran?» frågade Verna, och denna gång stammade hon så på orden, att de flöto öfver hennes läppar som smältande bly.
25 »Lefver han?» frågade Rebecka darrande.
26 »Stilla!»konsekvensändrat/normaliserat sade Jack. »Väckkonsekvensändrat/normaliserat honom icke, han somnade för en halftimma sedan, och det är första gången han sofver efter
striden för tre dagar sedan vid Porosalmi
.»
27 »Är – han – svårt – sårad?»
28 »Något – icke så farligt, betyder just ingenting. Bara tre kulor, och två af dem ha fåtts ut. Doktor Ekströmer svor och
ragassade
som en turk, men det hjelpte icke. Hit skulle pojken, han kommenderade marsch, och nu äro vi här.»
29 »Talar han icke sjelf så
hårdt
, 
som stode han för fronten
, den gamla grobianen!» mumlade Rebecka, som i hast fick tillbaka en skymt af sin fordna arghet. Jack gaf henne en grym min, ty han hade gjort sitt bästa att hviskande morra fram orden. Men nu var ej tid för trätor, och alla följde den sårade in. Nästan alla ryttarne voro sårade sjelfva, och somlige, bland dem Jack, hade af trötthet och blodförlust knappt mera kunnat hålla sig qvar på hästen. Men alla glömde sig sjelfva för ynglingen, deras chef, och tassade med nästan komisk försigtighet uppför trappan med den sårade.
30 »Jag undrar om Gud nu tänker få bugt på mig!» sade Rebecka halfhögt till sig sjelf.