2. Krigets utbrott
Kommentar
Kommentar
Följetongen »Hertiginnan af Finland» började i Helsingfors Tidningar (HT) den 16 januari 1850 och avslutades den 12 juni. Den omfattade 40 avsnitt. Topelius »Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland» ingick i HT den 15 juni (den återges in extenso nedan). Där aviserar han en reviderad bokupplaga, som skulle utkomma till midsommar. I själva verket blev boken klar först i augusti. Utgivningen sköts upp till julhandeln; en annons om Hertiginnan af Finland ingick i HT den 16 november 1850. Närmare om tillkomsten och utgivningshistorien i inledningen, stycke 97 och 111 ff. Något manuskript föreligger inte. – Censor för Helsingfors Tidningar när följetongen ingick var professorn i filosofi G. F. Aminoff, censor för bokupplagan professorn i grekisk litteratur N. A. Gyldén. I »Helsingfors Tidningars Krönika» för 1850 (244. 136) antecknade Topelius under »Utströks» den 23 januari: »Ett stycke ur hertig. af Finland, innehållande en alldeles faktisk exposé af Kejsarinnan Elisabeths manifest d. 18 Mars 1742.» I bokupplagan ingår en »exposé» (kap. »Fredrikshamn», stycke 21), antingen den strukna eller en ändrad version. Den 5 mars bokför Topelius strykningen »Häraf ser man att den blinda lydnaden, ehuru den säkraste, icke alltid är den bästa.» Meningen finns inte i bokupplagan – möjligen stod den efter episoden med länsman Guzeus som delade ut spannmålen till bönderna i stället för att bränna den (kap. »Fredrikshamn», stycke 18).
Skillnaderna mellan följetongen och bokupplagan blir belysta i inledningen, i avsnittet »Från romantiserad berättelse till historisk skildring». Strykningar i följetongen, tillägg i bokupplagan och andra ändringar på ordnivå finns i variantförteckningen på s. 383–406 i den tryckta utgåvan. En fullständig redovisning av varianterna finns i den digitala utgåvan.
År 1880 utkom Hertiginnan af Finland i Vinterqvällar, då grundligt omarbetad av författaren. (Denna version utkommer senare i utgåvan ZTS.)
Med undantag för förordet och den historiska delen utkom Hertiginnan af Finland i finsk översättning av Tuomo Luhtonen 1874 med titeln Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta. Senare översättningar till finska och översättningar till andra språk är baserade på Topelius bearbetning av Hertiginnan af Finland för Vinterqvällar (1881) eller den av Valfrid Vasenius förkortade versionen för Samlade skrifter – Vasenius har inte tagit med Topelius förord för upplagan 1881.
I punktkommentarerna ges hänvisningar till Topelius källor och ålderdomliga ord förklaras. Om historiska händelser och historiska personer ges kortfattade upplysningar, där det är möjligt.
Personerna i den senare delen av verket ska uppfattas som fiktiva, även om Topelius källor gjorde det möjligt för honom att använda namn på historiska borgare, akademiska lärare, präster och andra myndighetspersoner. Att familjen kallas Mercken i följetongen beror på att Topelius första källa har denna oriktiga form. Kvinnorna i verket är bara staffagefigurer till Eva Merthen och ska genom kontrastverkan få henne att framstå som ännu mer vacker, intelligent, slagfärdig, tilldragande, snabb, djärv, modig, bildad, älskvärd, dansant och småningom också rådigare, klokare och värdigare. De kvinnliga medlemmarna i den historiska familjen Merthen har bidragit med sina namn. Waapuri har Topelius hittat i formen Valborg i ett rättegångsreferat och sedan förfinskat. De andra (Mina Seyton och de äldre: Forselia, Hassel, Calonia) bär släktnamn som förekom i Åbo på 1700-talet eller kunde ha gjort det. – I förra avdelningen av Hertiginnan af Finland, d.v.s. den historiska delen, kursiveras namn när de förekommer första gången. Detta återges i utgåvan.
Några verk återkommer ofta i kommentaren: Sverige, under Ulrica Eleonora och Fredric I, eller ifrån 1718 till 1751. Efter den, af framledne Hans Exellens, Riks-Rådet Herr Grefve Gustaf Bonde författade handskrift med ett Tillägg om fredsunderhandlingarna i Åbo 1741–1742, af R. R. Gr. H. Cedercreutz, Stockholm 1821; Fredrik Cygnæus, Stycken ur en Teckning af Finska Kriget åren 1741 och 1742 med den vidtberömda Philosophiska Facultetens vid Kejserl. Alexanders-Universitetet i Finland tillåtelse till offentelig granskning framställde, Helsingfors 1843; Erik Gustaf Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd och av de förnämsta handlande personer under tiden från konung Karl XII:s död till konung Gustav III:s anträde av regeringen, Samlade skrifter, Sjätte delen, Stockholm: Norstedts 1927 [orig.uppl. 1838 i Svenska Akademiens handlingar]; Mémoires historiques, politiques et militaires sur la Russie, Contenant le principales Révolutions de cet Empire, & les Guerres des Russes contre les Turcs & les Tartares; avec un Supplément qui donne une idée du Militaire, de la Marine, du Commerce, & c. de ce vaste Empire. Par Le Général de Manstein, Nouvelle Edition, augmentée de Plans & de Cartes; avec la vie de l’Auteur, Tome II, Lyon: Jean-Marie Bruyset M.DCC.LXXII [1772] och [Tiburtius Tiburtius], Historia om Finska Kriget åren 1741 och 1742, Stockholm 1817. Till dem hänvisas med korttitlar: Bonde, Sverige under Ulrica Eleonora 1821, Cygnæus, Stycken ur en Teckning 1843, Geijer, Teckning av Sveriges tillstånd 1927, Manstein, Mémoires historiques II och Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817.
Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland (HT 15/6 1850)
Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.
Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.
Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan», som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.
Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand samlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.
Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska troliga, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.
Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.
Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.
Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland», omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.
Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.
Bibliografi
Recensioner i Bore 24/11 1850; Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 12 1850; Morgonbladet 16/12 1850. Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 194; Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 127 ff. och 147; Hatavara, Historia ja poetiikka Fredrika Runebergin ja Zacharias Topeliuksen historiallisissa romaaneissa 2007, passim; Klinge, Idyll och hot 2002, passim; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, passim; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 312; Lappalainen, »Zacharias Topeliuksen Hertiginnan af Finland -romaanin variantit ja niiden suomennokset» 2007, s. 89 f.; Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90 (på finska: »Takkailtoja vinttikamarissa» 2002, s. 125); Lehtonen, »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002, passim; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 241 f.; Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337; Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 13; Vasenius V, passim; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 186 f.; Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:I 1915, s. 470; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 f.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 anstalter förberedelser.
1 69 tunnor guld en tunna guld motsvarade 100 000 riksdaler silvermynt (SAOB).
2 Bondeståndet [...] vilkor för sitt samtycke samtycke till krigsförklaringen.
2 magasinerna [...] förråder Pluralisändelsen -er här var fullt gångbar i mitten av 1800-talet.
2 tillräckligt bröd funnos [...] 8 dagar Av brev som Cygnæus citerar framgår att varken proviant, trosshästar eller hästfoder fanns i tillräckliga kvantiteter (Stycken ur en Teckning 1843, s. 35 ff. resp. 40 ff.). Den hyperkorrekta formen ’funnos’ i konjunktiv förekom under 1800-talet.
3 Operationsplanen [...] franska sändebudet Topelius återger Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 136.
3 observationskorps korps: kår, efter fra. corps.
4 Karelen [...] Neva strömmen Områdena uppges enligt Bonde, Sverige, under Ulrica Eleonora 1821, s. 138 f. och »Upplysningar hörande till Historien om Sveriges krig emot Ryssland 1741. Berättelse om Finska sakerne 1741, 1742, utdragen ur hemliga Correspondencen», Handlingar utur Skandinaviens historia del 6, s. 328. Utgåvan är från 1818.
4 Kronslott ryskt fäste på holme invid Kronstadt, uppfört efter erövringen 1703.
4 preliminariter inledningsvis.
4 Fördraget i Stolbova [...] Hvita hafvet. Sverige hade erövrat Estland och betydande delar av Livland redan på 1500-talet och de områden som uppräknas i detta stycke var redan svenska eller blev det genom Stolbovafreden, och avträddes genom freden i Nystad 1721.
6 Ändtligen slutligen.
6 galerer På 1700-talet avsågs med galärer grundgående örlogsfartyg med två till tre master och 20–30 par åror samt artilleribestyckning.
7 sin nya medelpunkt S:t Petersburg, grundlagt 1703.
7 sin andel i Östersjön Ryssland hade genom erövringarna under stora nordiska kriget uppnått sitt mål att bli ett Östersjövälde och reducera den svenska dominansen runt Östersjön.
9 rännarebanan i Stockholm Beridarebanan, uppförd av Gustav II Adolf i närheten av nuvarande Hötorget.
9 »Låt gå [...] lifregementet embarkerades. Repliken återges efter Tiburtius, Historia om Finska Kriget 1817, s. 11: »’Lät gå för tusend d–r, de hafva begynt kriget mot vår vilja, det skall ock lyckas derefter.’» Livregementet var ett kavalleriregemente som rekryterades i östra Svealand, friherre Mattias Alexander von Ungern-Sternberg (1689–1763) var regementets överstelöjtnant sedan 1731.
9 Carlskrona Karlskrona var svenska flottans huvudbas.
10 marskalken Hamilton Hugo Johan Hamilton (1668 eller 1669–1748).
10 första förnämsta, i rang högsta.
10 Malplaquet under den store Eugene 1707 Eugen av Savojen (1663–1736), berömd militär i österrikisk tjänst, fältmarskalk 1693. I slaget vid Malplaquet (vid Mons i nuvarande Belgien) 1709 (inte 1707) besegrade en tysk-engelsk-holländsk armé under Eugen och hertigen av Marlborough en fransk armé.
10 Gadebusch 1712 Vid staden Gadebusch i Mecklenburg-Schwerin vann svenska trupper under fältmarskalken Magnus Stenbock (1663–1717) ett slag mot danskar och sachsare i december 1712.
10 Stenbock vid Tönningen Magnus Stenbock tillbringade vintern 1713 i den Holstein-Gottorpska fästningen Tönning men måste i maj 1713 ge sig och hären fången åt danskarna.
10 Stralsund och Fredrikshall Troligen avser Topelius med Stralsund dansk-preussiska aktioner senhösten 1715; senhösten 1718 belägrade Karl XII fästningen Fredriksten vid Fredrikshald, där han träffades av en kula den 30 november 1718.
10 force (fra.) starka sida.
10 Mareschallo etc. ob fidem et patriæ amorem bonis omnibus probato. (lat.) Åt den i allt det goda beprövade lantmarskalken etc. för trohet och fosterlandskärlek. Topelius återger texten förkortad (jfr Bror Emil Hildebrand, Minnespenningar öfver enskilda Svenska Män och Qvinnor 1860, s. 125).
11 mot egen begäran Skall av sammanhanget att döma förstås som på egen begäran. Jfr »Lewenhaupt ansåg sig som lantmarskalk tvungen att invänta riksdagens avslutning och sände i sitt ställe […] Buddenbrock att inleda fälttåget» (Kurt Jern, »Frihetstiden och gustavianska tiden 1721–1809» 2001, s. 337). Olof Jägerskiöld uppger dock i Svenskt biografiskt lexikon att Lewenhaupt blev befälhavare den 21 augusti 1741, samma dag som riksdagen avslutades.
12 sina båda Skottar, [...] Keith Peter Lacy (1678–1751) var egentligen irländare och i likhet med skotten James Keith (1696–1758) Stuarttrogen, vilket var en anledning till att de inte gjorde militär karriär i brittisk tjänst utan på kontinenten och i Ryssland.
12 svenska Finland det Finland som var en del av Sverige. I samband med freden i Nystad 1721 hade delar av Karelen inklusive Viborg avträtts och uppfattades därefter som ryska Finland.
12 prinsen af Hessen Homburg Ludvig Gruno av Hessen-Homburg (1705–1745), rysk generalfältmarskalk 1742.
12 Krasnagorka i närheten av S:t Petersburg.
12 8 verst ryskt längdmått, en verst motsvarar 1 066 m.
12 den unge kejsarens födelsedag Ivan VI:s ettårsdag.
13 med knappt tredjedelen af sina nuvarande invånare Finland hade 422 000 invånare 1750 och 1 637 000 år 1850. Befolkningsstatistik fanns sedan mitten av 1700-talet.
13 då onaturliga och nästan blottade gränser Östgränsen uppfattades som godtyckligt dragen vid freden i Nystad och de nya gränsstäderna Villmanstrand och Fredrikshamn var inte tillfredsställande befästa. Före 1721 hade gränsen gått genom Ladoga; vatten och bergskedjor är s.k. naturliga gränser.
13 fägnad glädje.
14 De män, som sutto vid styret från 1720 till 1738 Här avses riksrådet, vars medlemmar under perioden oftast tillhörde vad som senare började kallas mösspartiet.
14 ganska här sannolikt i betydelsen i hög grad.
14 riksrådet grefve Löwen General Axel Löwen (1686–1772) hade varit ledamot av fästningskommissionen 1724 och blev överbefälhavare i Finland 1737 och riksråd 1739.
14 tarfligt nödtorftigt.
14 general Cronstedt [...] landets försvarsmedel Carl Cronstedt (1672–1750) hade redan 1726–1727 utarbetat en artilleristat för Finland och utnämndes 1739 till överbefälhavare i Finland; han påpekade landets »usla försvarstillstånd» (H. E. Uddgren i Svenskt biografiskt lexikon).
14 försvarsmedel möjligheter att försvaras.
14 förde i skölden hade i sinnet.
14 generallöjtnanten Henrik Magnus Buddenbrock von Buddenbrock (1685–1743) kommenderades till Finland med delar av sitt regemente (Närkes och Värmlands) 1739 och var t.f. överbefälhavare i Finland från augusti 1740 tills Lewenhaupt övertog befälet i september 1741.
15 ordres (fra.) order.
15 magasinerna [...] felas Bristen på proviant och foder nämner Tiburtius upprepade gånger (Historia om Finska kriget 1817).
15 furage foder till militärhästar.
15 inhändigande mottagande.
15 bagage här: alla de förnödenheter som medfördes i trossen.
16 linieskepp linjeskepp, slagskepp med tre master och bestyckade med kanoner på två eller tre batteridäck.
16 fregatter tremastade men mindre bestyckade och även till storleken mindre örlogsfartyg än linjeskeppen.
16 Aspö i Finska viken, söder om Fredrikshamn.
16 vice Amiralen Thomas Rayalin von Rajalin (1673–1741) gjorde hela sin karriär inom flottan; han befordrades till vice amiral och nobiliserades 1741, och blev högste befälhavare till sjöss vid krigsutbrottet.
16 Galereskadern flottavdelningen som utgjordes av galärer eller motsvarande grundgående fartyg.
16 ekipagemästaren Falkengren Abraham Falkengréen (1686–1752); ekipagemästaren var chef för ekipagekontoret som skötte utrustningen av flottans fartyg.
16 mil en svensk mil motsvarande före decimalsystemet 10 688,5 m.
Fotnot franska ministern Chetardie Frankrikes ambassadör i S:t Petersburg 1739–1742 Joachim Jacques Trotti, markis de Chétardie (1705–1758).
Fotnot dragoner ursprungligen om beridna soldater som stred till fots, skillnaden mellan dragoner och kavalleri försvann i praktiken på 1700-talet.
Fotnot utsigt på Liffland skapa förhoppningar om landvinster i Livland.
Fotnot Bondes handskrift Se tidigare komm.
Fotnot kunnigt känt.
2. Krigets utbrott.
1 Så länge man ock i Stockholm och riket varit förberedd på hvad som komma skulle, så öfverraskad blef man dock af krigsförklaringen. Man frågade sig med hvilka medel, hvilken krigsmakt, hvilka förråder och
anstalter
man ville angripa en så mäktig fiende, och då ingen härpå kunde gifva ett tillfredsställande svar, stadnade man vid den gissning, att regeringen utan tvifvel hade hemliga hjelpkällor och hemligt medhåll i fiendens eget land. Men huru de styrande sjelfva strax i början tagit allt som ett hasardspel, bevisas bäst af deras kalkyler. 
69 tunnor guld
, hvaribland 27 i franska subsidier, beräknades som tillgång för krigets begagnande; man glömde, att en del redan var disponerad, att en annan först efter åratal kunde inflyta, att slutligen inkomsterna voro beräknade till högsta, men utgifterna till lägsta möjliga belopp. Kriget hade icke varat ett halft år, innan man måste tillgripa det för yttersta nödfall besparade medlet: utländskt lån.
2
Bondeståndet hade som vilkor för sitt samtycke
fordrat, att 
magasinerna för arméns förråder
borde vara väl försedda. Man hade då försäkrat, att, magasinerna oberäknade, 
tillräckligt bröd funnos för 18 000konsekvensändrat/normaliserat man i 11 månader och 8 dagar
. En ganska nära framtid visade denna beräkning vara mycket förhastad, och hade den ock varit riktig, så beräknade man ej|14| de hinder, som för transpor|13|ten till Finland lades af hösten, stormarna och slutligen vintern.
3
Operationsplanen, sådan man uppgaf den för franska sändebudet
, var följande. Man ville drifva kriget med kraft, för att hastigt nå dess slut. Man ville operera med 30 000konsekvensändrat/normaliserat man, mest infanteri, emedan Finland vore kuperadt. Denna styrka skulle sjöledes gå till Helsingfors och derifrån landvägen till gränsen, fortfarande följd och betäckt af flottan. Mot norska gränsen ville man uppställa en 
observationskorps
. Vidare ville man icke förklara krig mot ryska nationen, utan mot den regering af utlänningar, som der hade makten. Svenska arméns framryckande öfver gränsen borde gifva styrka åt missnöjet i Ryssland och påskynda utbrottet af en revolution, som upphöjde på thronen storfurstinnan Elisabeth4)Det rykte var gängse, att general Lewenhaupt, genom 
franska ministern Chetardie
i Petersburg, stod i hemlig korrespondans med storfurstinnan, hvilken skulle göra en resa till sina gods i Karelen, der uppsnappas af svenska 
dragoner
och sedan i spetsen för svenska armén inrycka i Ryssland. Denna sägenoriginal: sägen, bevisar hvilka sällsama förhoppningar man i Sverige gjorde sig vid krigets utbrott. Jmfr. Tiburtiuskonsekvensändrat/normaliserat historia (rättare dagbok) om finska kriget åren 1741 och 1742, sid. 6.. Den derpå följande freden skulle, alltefter krigslyckans gunst, dikteras på följande sätt:
4 1) Om Ryssland tillbjöde fred, skulle man icke bevilja ens ett stillestånd, utan att
Karelen, Kexholm, Wiborg, Petersburg, Nöteborg, Kronstadt och 
Kronslott
, jemte hela Neva strömmen
skulle 
preliminariter
afstås. 
Fördraget i Stolbova 1617 skulle antagas till basis för|14| fredsunderhandlingarna: således skulle till Sverige och dess allierade5)Man ville nemligen indraga Polen i kriget, genom 
utsigt på Liffland
. afstås, förutom det redan nämnda, hela Estland, Liffland och Ingermanland m. m. samt ännu derutöfver hela Ladoga sjön, så att gränsen skulle uppdragas ansenligt ostligare än 1617, nemligen öfver Onega upp till Hvita hafvet.
5 2) Skulle svenska vapnen lida något afbräck till lands eller sjöss, eller andra oförmånliga konjunkturer tillstöta, så ville man afpruta det nya ostliga gebitet och nöja sig med rikets gräns och besittningar år 1700.
6 3)
Ändtligen
om, mot förmodan, svenska vapnen lede ett ansenligt nederlag, eller riket af andra makter anfölles och komme i nöd, så vore ej annat råd, än att antaga följande vilkor: hela Karelen, Kexholm, Wiborg med hela Neva strömmen, Nöteborg, Petersburg, Kronstadt, Kronslott; förbindelse af Ryssland att icke hålla krigsskepp eller 
galerer
i Finska viken, samt spanmålsutförsel enligt traktaten i Nystad, hvilken dock icke borde med ett ord omförmälas, utan anses som aldeles annullerad6)
Bondes handskrift
sid. 137, 138.original: 38..
|15|7 Dessa underbart förmätna propositioner, till en del öfverträffande hvad Carl X, eller Carl XII på höjden af sin och Sveriges makt vågat påyrka, innebära sin egen kritik. Att antaga dem helt och hållet eller delvis, hade för Ryssland varit att förneka och i grund kullstörta Peter den stores verk, att återgå till sin vanmakt vid början af 1600-taletkonsekvensändrat/normaliserat, att afsäga sig icke blott
sin nya medelpunkt
och 
sin an|15|del i Östersjön
, utan äfven sin redan så stora talan i det öfriga Europas angelägenheter. Med så ringa krafter och nyss efter freden i Belgrad, vågade man fordra af Rysslands uppåtsträfvande kolossala makt en total sjelfförnekelse,original: sjefförnekelse, en komplett sjelfförstöring; och i höjden af sin förblindelse ville man efter sjelfva nederlaget fordra mer, än den mest lysande seger rimligtvis kunnat innebära!
8 Hvilket rus af förhoppningar och hvilken nykter verklighet! Hvilka glänsande drömmar och hvilket förskräckligt uppvaknande!
9 Med stolthet betraktade man de aftågande trupperna, som mönstrades på
rännarebanan i Stockholm
. Ståtligt folk, väl utrustadt och nymunderadt, jemfördes de med Carl XII:s krigare, som alldeles icke gjort någon effekt på paraderna, och allmänna tron var, att dessa voro än manhaftigare. Man glömde att anställa en jemförelse med befälet. Nästan alla regementschefer voro Mössor och gingo till kriget utan håg och drift, med förbittring i sinnet. 
»Låt gå för tusan d–r, de hafva begynt kriget mot vår vilja, det skall ock gå derefter!» sade öfverstelöjtnanten Ungern von Sternberg, när lifregementet embarkerades.
Lika motvilligt gick större delen af flottans öfverbefäl till sjöss7)Scheffer, sid. 326.; officerarne hade i 
Carlskrona
etablerat sig med en viss komfort på engelskt vis och voro föga böjda för en vinterkampanj. Och sannt är, att om armén uträttade intet, så uträttade flottan mindre än intet. Blef arméns läger under vintern ett lasarett, så blef flottans deremot en öppen graf.
|16|10 Till general en chefspråk: franska för krigsmakten till lands och vatten utnämndes rikets äldste general, näst den gamle och bräcklige
marskalken Hamilton
, grefve Carl Emil Lewenhaupt.konsekvensändrat/normaliserat Den ryktbarhet, som olyckan, hatet och dödsdomen sedan fästade vid detta namn, föregicks af ett anseende och ett förtroende, större än någon svensk man den tiden kunde berömma sig af. Denna femtioårige ädling af en bland Sveriges 
första
familjer, – han som troddes sträcka sina djerfva förhoppningar ända till svenska kronan efter den barnlöse konung Fredrik och som af sina smickrare kallades Carl XIII – hade gjort sin lärospån redan vid 
Malplaquet under den store Eugene|16| 1707
; det var Lewenhaupt, som, 21 år gammal, genom att med sina dragoner passera ett kärr i fiendens flank, väsendtligen bidrog till segern vid 
Gadebusch 1712
. Fången med 
Stenbock vid Tönningen
, kämpande under Carl XII vid 
Stralsund och Fredrikshall
, var han en man af vidsträckt erfarenhet i krigareyrket. Taktiken ansågs vara hans 
forcespråk: franska
; kavalleriet hade han studerat in i minsta detalj. Använd i flera diplomatiska beskickningar, landtmarskalk vid riksdagarne 1731, 1734 och 1741, var han lika förfaren i civila, som militära kunskapsgrenar. Hans minne är förenadt med 1734 års lag-verk, som fastställdes under hans ordförandeskap och förvaradt i en af ridderskapet och adeln vid detta tillfälle öfver honom preglad medalj med påskrift: Mareschallo etc. ob fidem et patriæ amorem bonis omnibus probatospråk: latin.
original: 
»Mareschallo etc. ob fidem et patriæ amorem bonis omnibus probatospråk: latin.» Hans afsigters renhet har ingen vågat betvifla; hans vänner kallade honom Sveriges bäste medborgare8)Scheffer, sid. 329.. Men fältherreblicken,|17| som snabbt bedömer personer och ställningar; viljans energi, som besegrar hindren, och snillet, som vänder dem till sin fördel, allt detta hade Lewenhaupt ej. Man uppdrog honom det omöjliga, och han gick långt under det möjliga. Redan innan han öfvergafs af lyckan, öfvergaf han sig sjelf; han föll af idel fruktan att falla, och hans fall blef fäderneslandets.
11 Bland mycket sällsamt är det icke det minst sällsama, att Lewenhaupt, kommenderande chefen för ett anfallskrig,
mot egen begäran
qvarhölls i Stockholm fyra veckor efter krigsförklaringen. Först d. 20 Augusti afblåstes riksdagen, och generalen kunde utbyta landtmarskalksstafven mot svärdet och kommandostafven. Dessa fyra veckor vid höstens annalkande voro af afgörande vigt.
12 Ryske ministern i Stockholm, grefve Alexis Bestuscheff Rumin, var så väl underrättad om allt, som hade han sjelf sutit i sekreta utskottet. Hans täta rapporter hade, långt innan den med så mycken brådska afsända krigsförklaringen, förberedt hofvet i Petersburg på den blifvande brytningen. Regentinnan Anna tillkallade
sina båda Skottar, marskalken Lascy och general Jakob Keith
, samt anförtrodde dem befälet öfver en armé, bestämd att genast vid krigets utbrott infalla i 
svenska Finland
. En annan armé under 
prinsen af Hessen Homburg
sammandrogs vid 
Krasnagorka
, för att betäcka Petersburg, och mindre korpser uppdrogos att försvara kusterna af Estland och Liffland, emedan ryska flottan befanns i så förfallet skick, att den ej kunde på hela som|18|marn utlöpa. Redan d. 11 Juli begynte truppernas sammandragande, d. 25 Juli ryckte general Keith på 
8 verst
nära Wiborg, och då|17| han fann fästningen kunna kringgås, hvarigenom Petersburg blefve hotadt, lät han uppföra starka förskansningar. D. 13 Augusti, 
den unge kejsarens födelsedag
, förklarades kriget mot Sverige, Keith uppmanade trupperna att försvara de ryska vapnens ära, och soldaten, lifvad af friska segerminnen från fejden mot Turkarne, besvarade denna uppmaning med lifliga hurrarop.
13 Medan allt detta tilldrog sig i vester och öster, förnam man i Finland med bäfvan krigets utbrott. Man föreställe sig ett land ännu uppfylldt af minnen och spår efter stora ofredens fasor; med knappast läkta sår efter den grufligaste förödelse;
med knappt tredjedelen af sina nuvarande invånare
; med ödemarker, för hvilka hvarje soldat i fält var en med saknad mistad arm för plogen; med 
då onaturliga och nästan blottade gränser
; med klena tillgångar, föga värn mot hungern och nästan intet mot de farsoter, som under krig förspilla flera lif än kulorna; och man döme, om Finland hade skäl att med 
fägnad
motse ett krig, som hotade att störta det i nya afgrunder!
14
De män, som sutto vid styret från 1720 till 1738
, hade 
ganska
ofullständigt sörjt för Finlands försvar. Wiborg och Kexholm, rikets förmurar, som afträddes i freden 1721, skulle ersättas genom fästningarna Willmanstrand och Fredrikshamn. Men dessa platser, uppförda af 
riksrådet grefve Löwen
, voro fästningar blott till namnet och bevisade snart sin oduglighet. Nyslott, Tavastehus, Åbo, uppförda i andra tider och för en annan krigs|19|konst kunde nu, till en del 
tarfligt
iståndsatta, ingen nytta göra. Detta insåg 
general Cronstedt, det svenska artilleriets skapare, som 1739 skickades af regeringen att undersöka landets 
försvarsmedel
. Finland, sade han, kunde icke försvaras efter nu gällande system. Willmanstrand och Fredrikshamn borde raseras, landet öster om Kymmene gifvas förloradt och starka befästningar uppföras utmed denna elf9)Scheffer, sid. 335.. Denna plan fann bifall, men blef icke utförd, dels emedan den skulle hafva kostat betydliga summor, dels emedan man ännu icke vågade visa Ryssland hvad man 
förde i skölden
. 1740 återkallades Cronstedt, för att presidera i krigsrådet, och 
generallöjtnanten Henrik Magnus Buddenbrock
utnämndes till chef för den i Finland förlagda krigsstyrkan.
15 Tre eller fyra gånger, och första gången redan i Februari 1741, gåfvos
ordres
åt Buddenbrock att sammandraga trupperna till landets »försvar».konsekvensändrat/normaliserat Buddenbrock svarar den 10 Mars, att han vill »angripa»konsekvensändrat/normaliserat fienden, hvilket nit kongl. majestät åter stäfjar med ordet »ejkonsekvensändrat/normaliserat attaquera».konsekvensändrat/normaliserat Nu den 31 Juli,|18| när generalen får del af krigsförklaringen, äro regementerna ännu under marsch; 
magasinerna, heter det, äro illa försedda, i följd af två års missvext; 
furage
felas
. I ett afseende hastar dock Buddenbrock: han afsänder krigsförklaringen till fienden redan d. 1 Aug., dagen efter dess 
inhändigande
10)När kriget blef 
kunnigt
i Stockholm, gafs befallning att intet fartyg skulle få utlöpa. Men ett kurländskt fartyg lyckades smyga sig ut från redden och förde underrättelsen till Riga, hvarifrån den genast sändes med kurir till Petersburg. I Helsingfors blef den först bekant genom en skuta, som ankom från Stockholm.. Men derefter dröjer|20| han ännu 10 dagar i Helsingfors och låter regementerna röra sig med allt 
bagage
och vanliga rastedagar, liksom under djupaste fred. Och så har man här den vidunderliga anblicken af ett anfallskrig utan fältherre och utan armé, i det ögonblick fienden, rustad, som man väl bordt ana, står med foten lyftad till marsch öfver gränsen.
16 Flottan, som ingen fiende hade, var desto flinkare. Redan den 11 Maj hade den, 5
linieskepp
och 4 
fregatter
stark, gått till segels från Carlskrona samt förstärktes sedan ytterligare med 5 linieskepp, utom mindre fartyg. Vid Rysslands dåvarande vanmakt till sjöss, var denna styrka fruktansvärd, om den agerat offensivt, omåttlig för en blott defensiv position. Men först ordres och sedan sjukdomar höllo den overksam vid 
Aspö
under den 68-årige 
vice Amiralen Thomas Rayalin
, en käck sjöman, född Finne af österbottnisk familj. 
Galereskadern
under 
ekipagemästaren Falkengren
posterades vid Kutsalö, 2 
mil
sydvest om Fredrikshamn.