6. Höstmarknaden i Åbo

|196|

6. Höstmarknaden i Åbo.

1 Nio dagar hade förgått sedan Ryssarnes inmarsch. Man hade småningom hunnit öfvertyga sig, att dessa fiender voro menskligt sinnade. De höllo god manstukt och, med undantag af inqvarteringen och den förplägning staden måste bestå de oväntade gästerna, hade Åbo intet skäl att beklaga sig öfver deras dervaro. Tvertom kände sig mången lättare till sinnes, sedan ovisshetens pinsama stunder voro förbi och man hade verkligheten framför sig, hård nog för fosterlandsvännen, men mycket mindre hård för den enskilde, än man föreställt sig.

2 Den 7 Sept. 1742 var åter i Åbo en ovanlig rörelse, och det af dubbel anledning. Höstmarknaden inträffade dagen derpå, och en mängd landsbor, tryggade genom ryktet om Ryssarnes menskliga framfart, begynte redan inströmma till staden, ditlockade både af nyfikenhet och hoppet att med vinst afsätta sina produkter för truppernas behof. Detta var ett; det andra var det vida vigtigare, att general Keith, jemte generalerne Stoffeln och Bruce samt ryska hufvudstyrkan, nalkades staden och skulle här inrycka. Tidigt om morgonen samlade sig de förnämste af presterskapet samt magistraten och gingo den antågande fienden till mötes till Pemar Wista. Dåvarande kyrkoherden i finska församlingen, theologie professoren doktor Johan Wallenius förde ordet och anhöll hos kommenderande generalen om mildhet och förskoning för Finlands hufvudstad. Och Keith var en ädel fiende, en man af högsint hjerta och menniskoälskande tänkesätt. Han lugnade deputationen med den försäkran, att intet ondt skulle|197| vederfaras staden och dess innevånare, endast de fredligt och villigt gingo honom tillhanda i hvad på dem ankom. De utskickade återvände med lättade hjertan och fulla af aktning för den fiendtlige fältherrens ädla bemötande.

|124|

3 Dock – vi vilja återvända till familjen Merthen, hvilken vi nyss lemnade i den mest kritiska belägenhet. När hennes far bortfördes af dragonerne, modren var försvunnen, brodren låg blödande på bryggan och systern afdånad i båten, var Eva den enda som bibehöll fattningen. Denna unga flicka visade här ett beundransvärdt mod och sinnesnärvaro. Vid hennes sida stodo blott den gamle trotjenaren Salomon och en tjensteflicka, Anna vid namn, lika ung som hon, men mycket mindre behjertad. Eva uppmuntrade de skrämda och gråtande tjenarne. Med deras biträde hjelpte hon både Jonathan och Karin på en ännu qvarstående tom arbetskärra, lät tillsäga att kappsäckar och kistor skulle åter urlastas samt begaf sig till fots, medan Salomon körde för kärran, genom bakgator tillbaka till borgmästarens hus.

4 Denna färd var icke utan fara för de öfverallt kringströfvande dragonerna, men den lyckades öfver all förmodan, och om en stund inträdde syskonen åter i det hus de nyss hade lemnat med helt andra afsigter. Men hvilken återkomst! Allt tomt och öde, fader och moder borta i fiendens våld, bror och syster utan sans, dödsskrämda, blodiga! Arma Eva! Hvem var så stark i olyckan, och hvem var lyckan mera värd!

5 Nu hade nio dagar förgått sedan familjens flykt och skingring. Jonathans blessyrer voro icke farliga och läk|198|tes snart: – men i hans hufvud korsade sig många planer. En dag sade han till systrarna:original: systrarna! »Jagoriginal: »jag härdar icke ut med denna ovisshet! vi måste ännu engång fly, och denna gång skall ingen kaffepanna hindra oss.»

6 »Fly utan far och mor!» utropade Karin smärtsamt.

7 »Vår mor är borta! det är just derföre vi ej böra dröja, ty säkert har hon i första brådskan gått ombord med andra flyktingar, i förmodan att vi afseglat redan förut. Stackars vår mor, hon söker oss kanske redan i detta ögonblick på alla jakter och skutor, som ankra på Stockholms redd.»

8 »Och vår far?» frågade Eva tankfullt.

9 »Jag har en plan, men kan jag lita på er tystlåtenhet?»

10 Eva gjorde en gest af otålighet och svarade ej.

11 »Vår far sitter icke i häktet, utan i vestra hörnkammaren. Fönstret har inga galler: man tror sig säker om fången, emedan en soldat icke lemnar hans rum hvarken natt eller dag.»

12 »Nå väl?»

13 »Nå väl, nätterna äro mörka, soldaterna sömniga och Bergman, vår vän stadstjenaren, skall förstå att praktisera in en biljett. Första månlösa natt reser jag en stege mot fönstret.»

14 »Och soldaten?»

|125|

15 »Hans lif beror uppå hans goda sömn.»

16 Karin ryste. Eva sade kallt: »Dinoriginal: »din plan duger ej.»

17 »Och hvarföre ej?» utropade Jonathan med häftighet.original: häftighe

18 »Emedan fienden är på sin vakt i ett eröfradt land och emedan det vore en dårskap att sätta vår fars, din|199| egen och allas vår välfärd på spel, just i det ögonblick general Keith hitväntas. Man säger att han är en menniskoälskande man: han skall ej för en så ringa förbrytelse beröfva oss vår far.»

19 »Och du skulle vilja tigga vår fars lif af den man, för hvars kulor tusen af våra landsmän blödde vid Willmanstrand!»

20 »Jag tigger ingen nåd, jag begär endast rättvisa, och jag högaktar en tapper man, äfven om han vore min och din fiende.»

21 Jonathan teg. Han fann icke för godt att yppa för systrarna, det han redan genom Bergman underrättat fadren om sin plan och blott väntade på en öfverenskommen signal, för att med list eller våld befria den fångne. Han nöjde sig med en uppmaning till flickorna, att hålla sig beredda hvarje natt, i fall en hastig flykt blefve för dem alla nödvändig. Men Eva å sin sida hade sin egen plan hon ock, hvilken hon ej åt någon förtrodde, och denna brist på förtroende syskonen emellan hade följder af den mest afgörande vigt.

22 Samma dag på aftonen sammanträffade kornett Merthen och stadstjenaren Bergman vid rådstuguhörnet; natten var kolmörk; duggregn och dimma insvepte Åbo i en ogenomtränglig slöja; man såg knappt handen för ögonen. Kornetten och hans förtrogne hviskade sinsemellan och drogo sig tätt under muren, för att icke upptäckas af den vid porten på vakt posterade soldaten. »Det måste ske i natt,»konsekvensändrat/normaliserat sade kornetten med låg röst; »förkonsekvensändrat/normaliserat en timma sedan kom bud att ryska högqvarteret står vid Pe|200|mar Wista i natt, och i morgon är ryska öfvergeneralen här. Nu eller aldrig, och 100 daler åt dig, Bergman, om saken går bra.»

23 »Och hundra kosackpikar i ryggen, om vi misslyckas»,konsekvensändrat/normaliserat puttrade Bergman, i det han helt varligt uppreste en stege mot väggen af rådhuset. »Tvikonsekvensändrat/normaliserat sådan otäck natt! Jag tycker mig vara hackad till mos af dessa fördömda dragoner. Få de fatt på mig, vill jag säga dem, att jag varit ute för att ställa om rådstuguklockan.»

24 Hastigt stod bredvid honom en liten krokig gestalt, hvars konturer man mera kunde ana, än urskilja. »Ställ du dina klockor,»konsekvensändrat/normaliserat sade en skärande röst, »detkonsekvensändrat/normaliserat fins ingen tid mera i Åbo, alla klockor i hela Finland ha stadnat på midnatt, för se nu är det slut, slut med den store profossen, slut med Åbo. I morgon bryr sig ingen mera om att fråga hvad klockan är.»

|126|

25 »Hexan! allt är förloradt!» hviskadeoriginal: förloradt! »hviskade Bergman och högg med sin polisvana hand efter gestalten i mörkret. Men Waapuri – ty det var hon – vek åt sidan och skulle ofelbart hafva undkommit sin arffiende, om hon icke i mörkret stött på kornetten, som med hastig beslutsamhet hade aflöst sin halsduk och nu kastade den kring hennes hufvud samt tillknöt den så hårdt öfver munnen, att den gamla ej kunde gifva ett ljud ifrån sig. »Så var det slut med den korpalåten»,konsekvensändrat/normaliserat utropade kornetten med dämpad röst, i det han med Bergmans tillhjelp lyftade hexan in i den halföppna rådstugukällaren och stängde dörren så godt sig göra lät.

26 Detta undangjordt, drogo sig de båda sammansvurna bakom hörnet, i händelse postkarlen hade blifvit uppmärk|201|sam på det lilla buller de icke kunnat undvika. Men lyckan gynnade dem öfver all förmodan; vare sig att posterne icke ansågo fångens bevakande af synnerlig vigt, eller att de velat begagna den sista aftonen före den stränge generalens ankomst till ett litet rus; alltnog, de voro både döfva och blinda, stegen upprestes, kornetten klättrade in och återkom få ögonblick derefter med den befriade fången. I samma stund skramlade hjulen af en schäs öfver den illa stenlagda, eller rättare steniga gatan. De tre männen drogo sig åter i djupaste skuggan; de stodo nu tätt invid källardörren och hörde hexans röst, som ur mörkret ropade: »vänta litet! vänta litet! Om den store profossen nu hörde schäsen skramla, skulle han väl gerna tillstoppa sina öron med all den bomull som i Åbo finns, ty nu just reser hans fagra dotter i Ryssarnes våld.»original: våld »

27 »Hvad skall detta betyda?» utropade borgmästaren, som stod så nära, att orden icke kunde undfalla hans uppmärksamhet, och en ofrivillig rysning gick igenom hans kropp. – »Bry er icke om henne, min far»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade kornetten. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är den galna Waapuri, som så när hade röjt oss, och nu illfänas hon der i sin ondska. Skynda, min far, med Bergman till bryggan, jag ilar hem för att hemta flickorna och är hos er inom mindre än en halftimma.»

28 De tre männen skildes åt, kornetten mera sprang än gick och var snart i fädernehuset. Här träffade han Karin ensam, uppskrämd, gråtande. För en halftimma, sade hon, hade gamla Waapuri infunnit sig i köket och erbju|202|dit sig att spå. Då man icke gjorde henne till viljes, hade hon hotande yttrat: ryska öfvergeneralen stode nu i Pemar Wista, och när han i morgon bittida erhöll rapport om borgmästarens tillämnade flykt, skulle han icke dröja ett ögonblick att underskrifva dennes dödsdom. Derpå hade Eva låtit Salomon spänna för schäsen, omfamnat systern, medtagit de penningar fadren samlat för flykten och på sena qvällen åkt ut, i det hon yttrat: »Våroriginal: vår far skall räddas, men icke som Jonathan vill; låt mig handla!»

|127|

29 Jonathan stod bestört och rådvill. Han erinrade sig hexans ord i källaren, och en aning genomfor hans själ, att Eva, rask och beslutsam som alltid, hade vågat ett obetänksamt steg. Men ögonblicken voro dyrbara, borgmästarens flykt kunde bli röjd och kornetten hade intet annat val, än att medtaga Karin ensam och skynda till stranden, sedan han qvarlemnat Anna med tillsägelse att underrätta Eva om deras flykt och uppmana henne att söka en fristad hos Wechters, till dess hon funne lägenhet att komma öfver till Stockholm.

30 Vi skola nu lemna den flyende familjen Merthen åt sitt öde och följa den modiga Eva på hennes äfventyrliga färd.

31 När den unga flickans schäs rullade öfver de ödsliga mörka gatorna af det då till hälften öfvergifna Åbo, fanns blott en enda tanke i hennes själ, den, att, kosta hvad det kosta ville, – fruktan, förödmjukelser, förtal, – rädda sin far. Hon såg icke den svarta skuggan af domkyrkans höga torn, som i natten aftecknade sig mot det|203| mörka himlahvalfvet; ej de dunkla murarna af rådhuset, der hennes far satt fången. Just i det ögonblick, när han befriad nedsteg på gatan, ilade dottren ovetande förbi, utan att ana, det hvarje steg förde henne längre och för alltid från den, för hvars numera onödiga räddning hon vågade hvad ingen flicka på hennes tid skulle ha vågat. Auras höstliga vågor brusade så dåft, och nära i vester vräkte slottsfjärden sina sjöar mot stränderna. Hon hörde dem ej, hon for såsom den, hvilken i lifvet har blott ett enda mål och föraktar allt annat. Vid hennes sida satt den gamle Salomon trumpen och fåordig, endast mån om att med sin gråa jacka skydda den unga flickan mot nattkylan. När de klockan 1 eller 2 på morgonen voro komne inemot Piikis kyrka och Rungo gästgifveri, bröt Salomon tystnaden. »Det är sent»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »ochkonsekvensändrat/normaliserat unga jungfrun behöfver hvila; får jag ej vika in till gästgifvaregården?»

32 »Låt gå förbi,»konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva; »vikonsekvensändrat/normaliserat ha nära till morgonen och långt till fienden.»

33 I detta ögonblick hörde de tydligt framför sig ljudet af hästhofvar. »Låt oss vika in till Rungo,» upprepade Salomon ännu en gång; »nattenkonsekvensändrat/normaliserat är mörk och vägarne osäkra. Jag tycker mig höra ljudet af ryttare, som i sakta traf rida utför backen vid Rungo.»

34 »Är du rädd, gamle vän, så se här!» och Eva framtog ur schäslådan ett par långa ryttarepistoler, hvilka hennes far brukat begagna på resor och dem hon sjelf hade laddat vid afresan. Några ögonblick derefter omringades schäsen af fem eller sex okände män till häst. »Halt», dundrade anförarn för ryttareskaran, i det han|204| fattade de resandes häst i tygeln och|128| vände den tversöfver vägen. »Härkonsekvensändrat/normaliserat kommer ingen förbi, den här vägen bär åt fanders, jag menar till Pemar, och vi äro tullförvaltare för alla varor, som passera in och ut på det hållet. Hvad ären J för folk? Förb. mig jag kan se om J bären mustacher eller kjolar.»konsekvensändrat/normaliserat

35 »Och hvilka ären J, som öfverfalla fredliga resande på röfvarevis?» utropade Eva behjertadt.

36 »Jag har sagt att vi äro tullförvaltare, annars f. d. dragoner i f. d. kung Carl den XIII:s tjenst.*)Syftar på Lewenhaupt, som kallades Carl XIII. Hvad pocker, den rösten kom ifrån en vacker mun; kanske lilla dufvan i största tysthet ger mig en liten kyss.»

37 Vid dessa ord slog ryttaren sin arm kring Evas hals och lutade sig dristigt framåt, för att låta handlingen följa på orden. Men innan han hann utföra sin afsigt, small ett skott, hvars eldsken för ett ögonblick upplyste vägen och de vilda ryttaregestalterna rundt kring schäsen. Den djerfve anförarn kastade sig tillbaka och hans häst skyggade. Men Evas hand hade icke varit lika säker, som hennes mod var fast; skottet hade endast afsvedt ryttarens ögonbryn och kulan snuddat förbi hans panna. »Skock millioner och granater!»konsekvensändrat/normaliserat utropade han; »ärkonsekvensändrat/normaliserat det artighet mot artighet? Marsch med schäsen uppför byvägen till torpet, vi skola se hur du ser ut, min sköna etterbölla. Till dess råder jag dig att lägga bort de der leksakerna, ty du bör veta att här finns både säckar nog stora och sjöar nog djupa att expediera sådana vilda kattungar som du.»

|205|

38 Eva fann att motstånd var omöjligt. Hon erbjöd åt ryttarne sina ringar i lösen, om de ville låta henne passera. Förgäfves, tåget satte sig i rörelse, och innan kort hade man uppnått torpet. Ryttarne stego nu af sina hästar och undersökte schäsens innehåll. Der fanns icke mycket; en svart siden klädning, ett par skor, ett par handskar och andra toilettsaker. Eva och Salomon leddes in i den lilla mörka stugan, hvars invånare väcktes ur sömnen genom ett skott, som man sköt in genom fönstret. Eld upptändes, och man såg en uppskrämd gumma, jemte en 18-årig gosse, som genast smög sig ut. En af dragonerne grep honom i kragen; »låt honom gå», sade gumman, »det är en främmande döfstum gosse, som här sökt nattqvarter.»

39 De vilde männen studsade vid anblicken af sin fånges aktningsbjudande skönhet och den höga värdigheten af hennes hållning. »Ers nåd», sade anförarn, en ung man af redligt, ehuru förvildadt utseende, i det han förlägen aftog sin trekantiga hatt – ers nåd, vi ha misstagit oss, vi väntade|129| i natt en skrifvare från Åbo, den man sagt oss resa som spion till fiendens läger. Tunnor och tusan ers nåd, en spion! vi skulle ha kramat honom.»

40 »Det är bra», sade Eva; »hemtakonsekvensändrat/normaliserat mig det lilla skrinet från schäslådan bakom sitsen.»

41 Anföraren gick som en lydig tjenare och återkom snart med ett litet messingsbeslaget skrin, som, öppnadt af Evas hand, befanns vara fylldt med guld- och silfvermynt. »Mina vänner», sade Eva, »jag anser er icke för röfvare, utan för ärliga soldater. Detta skrin innehåller 10 000konsekvensändrat/normaliserat daler silfvermynt; jag skänker hälften deraf, åt|206| den, som innan kl. 7 på morgonen för mig till general Keiths högqvarter vid Pemar Wista.»

42 Dragonerna sågo på hvarandra, deras uppsyn mulnade och tycktes säga: vi ha ändå icke misstagit oss, hon är spion! Blott en af dem hviskade, till hälften på allvar, till hälften på skämt: »det är Judith, som far för att afhugga Holofernes’ hufvud.»

43 »Ers nåd», sade anförarn allvarsamt, »ni har sagt sannt, vi äro ärliga soldater och vi sälja icke vårt land för pengar. Vi måste veta hvad orsak för er till det fiendtliga lägret.»konsekvensändrat/normaliserat

44 »Er fordran är billig; jag vill uppfylla den. Men säg mig», afbröt Eva, i det hon hastigt lyssnande vände sig mot fönstret, »jagkonsekvensändrat/normaliserat tycker mig höra ljudet af hästtraf i natten utanföre ........»konsekvensändrat/normaliserat

45 Dragonerna sprungo upp. De visste icke att hexans son, den stumme Sampu, välbekant i Ryssarnes läger, hade på genvägar fört till stället en fördelning af 30 fiendtliga kosacker. Dragonerna funno stugan omringad och deras hästar förlorade. Till råga på olyckan sutto deras pistoler qvar i sadelhölstren, och de hade nu blott sina sablar.

46 Nu ropades utifrån att dragonerna skulle gifva sig, allt motstånd vore förgäfves.original: färgäfves. Svaret blef att fönster och dörrar barrikaderades, men fienden sköt in, och hans kulor slogo stycken ur spiselmuren. En lycka var, att stugan, våt af regnet, icke lätt kunde antändas utifrån. Det varade en god halftimma, innan dörren sprängdes och under tiden blef det ljus dag. Dragonerne värjde sig tappert; sjelfva sårade, afvisade de kosackerne med blo|207|diga hufvuden, men slutligen öfvermannade, gåfvo de sig fångne. Sist och ursinnigast slogs anföraren; han stod under striden som en skyddande mur framför Eva, hvars mod och skönhet syntes hafva gjort på honom det djupaste intryck; han parerade alla de blinda hugg, som regnade öfver dem båda; ändtligen sjönk han blödande ned för Evas fötter. Han hade icke bedt om pardonspråk: franska; redan lyftades piken, som skulle genomborra hans bröst; då kastade sig Eva öfver honom med sin höga och smärta gestalt. Solens|130| första stråle genom det sönderslagna fönstret upplyste denna scen af mod och försakelse; piken hejdades, sänktes, sjönk: en så sällsam anblick hade rört sjelfve den skäggige kosacken. De sårade fastbundos på hästarna; en kosack och en dragon hade stupat, Eva sattes på den enas häst, den af förskräckelse halfdöda Salomon på den andras, och så bar det af i galopp till ryska högqvarteret.

47 Klockan var inemot 7 på morgonen, när ryttaretruppen med sina fångar nalkades lägret vid Pemar. Kosackernas anförare var alldeles icke känslolös för sin fånges behag; han hade i början varit böjd att tillåta sig några friheter, men den ljungande mörka blicken från den fångna flickans ögon hade hastigt förvandlat honom från segrare till besegrad. Han hade med en viss osminkad artighet tillbjudit henne schäsen; Eva hade likväl, i hopp att komma hastigare fram, föredragit att rida, endast man skaffade henne en tvärsadel, och i blinken var en sådan tillredd af kosackernas vana händer. Desse sågo med förundran att Eva hade lika brådt som de att komma till|208| lägret, ja än mer. Och snabbt gick färden öfver vägar och ängar, i det af daggen glimmande gräset. Allt sedan barndomen hade rida varit ett af Evas älsklingsnöjen; man kunde ej se en ledigare hållning, en smidigare vext, en mera van och säker hand i tygeln under susande galop ventre-à-terrespråk: franska. Kosackerne sågo henne med en beundran blandad med vördnad; sjelfva tillhörande ett af jordens utmärktaste ryttarefolk, voro de kompetente domare öfver denna här så sällsynta färdighet.

48 Icke långt från lägret syntes tvenne officerare till häst från en kulle betrakta nejden med kikare. Den äldre af dessa män kunde vara omkring fem och fyratio år; han var af medellängd, kraftigt byggd, något mörk och med en hy, som icke blifvit skonad af solen. Dessa drag, på afstånd bistra, blefvo, ju närmare man nalkades, ljusa, öppna, ädla och ridderliga. Denne mans hållning hade någonting på en gång så förnämt och så anspråkslöst, så befallande och så intagande, att man stadnade i villrådighet om man framför sig hade en personlighet, hvilken man borde frukta eller älska. Snart fann man sig efter omständigheterna hafva skäl till båda delarna. Ty denne man, den öfvermodiges gissel och skräck, den tappres belönare, den redliges vän, den sårades tröst, den lidandes värn, den förorättades hämnare, högt älskad af soldaten för sin rättvisa, sin omsorg och sin oegennytta, men ännu högre af den fredlige innevånaren, som såg hans skyddande hand ständigt beredd att afvända fasorna af ett olyckligt krig, denne man var Skotten Jakob Keith.

|209|

49 Septembersolen sken med en nästan vemodig skönhet öfver den redan höstlika nejden. Tankfull lät Keith sina blickar irra öfver land och sjöar.|131| »Det är ett skönt, ett ädelt land, detta Finland!» sade han liksom till sig sjelf. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat vet ej hvaraf det kommer sig, men sedan tjugu år har icke mitt Skottland så lifligt stått för min inbillning, som i denna stund. Det förekommer mig som hade jag något att älska här i detta land. Vid Gud, dessa Svenskar förstå icke att värdera det; de skulle då icke så lätt och så skymfligt hafva lemnat det i våra händer!»

50 I detta ögonblick jagade en trupp af några och trettio ryttare vägen framåt och nalkades kullen, der generalen höll med sin adjutant. »Lascy!» sade generalen – ty adjutanten var en son till marskalken – »detkonsekvensändrat/normaliserat synes mig som före dessa kosacker fångar med sig. Rid ned och infordra deras rapport. Jag vill framförallt att fångarne behandlas med mensklighet.»

51 Befallningen efterkoms, och truppen höll stilla. »Ers excellens,» sade den återvändande Lascy, »dekonsekvensändrat/normaliserat medföra fyra fångne dragoner, jemte ett ungt fruntimmer och hennes betjent. Den unga damen anhåller enträget att blifva förd till ers excellens.»

52 Keith red ned till landsvägen. Hans öra var alltid öppet för den bönfallande.

53 Eva Merthen steg af hästen och nalkades den fiendtlige fältherrn ödmjukt, men värdigt. Aldrig var hon skönare än i detta ögonblick. Den hastiga ridten hade jagat blodet på hennes kinder, de mörka ögonen hade fått en hänförande glans, hennes långa nattsvarta lockar hade|210| under ridten frigjort sig från sina band och svallade kring hennes kinder och hals som en nattlig våg kring en strand af rosor och snö. Hon tänkte icke derpå, hon mindes icke oordningen i sin tätt åtsittande svarta drägt, hon mindes blott att hennes fars öde nu berodde af hennes mod och vältalighet, och hon närmade sig generalen med den enda fruktan att hennes ord skulle utan verkan studsa mot den hårde krigarens bröst.

54 Eva Merthen visste icke att hon i detta ögonblick eröfrat Finlands eröfrare. Den ädle Skotten betraktade henne med ofrånvända blickar, såsom man betraktar en glänsande meteor i en stjernlös natt. Den oförklarliga dunkla känsla, som nyss hade talat i hans innersta och sagt honom att han i detta land hade något att älska, den antog nu inför hans ögon gestalt och verklighet. Hur sällsamt! Han, som sett de ljusa smäktande dragen af så mången engelsk skönhet, beundrat så många blixtrande ögon från Spaniens balkonger, lyssnat till de läspande välljuden från så många sköna fransyskors läppar och nu de sednare åren med flyktigt nöje låtit sina ögon hvila på polska, ryska, besarabiska, persiska, cirkassiska skönheters österländskt|132| yppiga behag, – han såg med en namnlös känsla, den han aldrig förr erfarit, denna flicka från ett aflägset och bortglömdt land, om hvilket han knappt hade anat, att kärlek och skönhet äfven här kunde utöfva sin makt på menniskohjertat – och denna anblick syntes honom så oväntad, att han ett ögonblickoriginal: ögoblick glömde sin ställning som segrande fältherre inför en fånge i ett fiendtligt land.

|211|

55 »Tala!» sade han ändtligen, och hans röst var så mjuk, att man aldrig skulle hafva ansett den för samma stämma, som öfverröstat kanonerna vid Willmanstrand.

56 »Ers excellens!» sade Eva på icke alldeles korrekt tyska – och hon visste ej hvarföre hennes kind vid generalens tilltal färgats än mera högröd än förr – »ers excellens, jag är säkert mycket djerf, mera djerf än ni kan förlåta, men jag har en far, som jag älskar så högt – ack ers excellens, hvad vill man icke göra för att rädda sin far! De vilja döda honom, min Gud, de säga att ni ännu i dag vill underskrifva hans dödsdom, emedan han varit nog svag att lyssna till sin familjs böner och velat fly från sin tjenst, när vi väntade fienden. Men man säger om er att ni har ett ädelt, ett menskligt hjerta – icke sannt, ers excellens, ni skall ej tillåta att man beröfvar en hel familj dess stöd, för det en far har älskat de sina alltför högt? Det är ju så, ni skall förlåta honom, och er första handling i Åbo skall vara en mildhet, som skall göra er seger fullkomlig, emedan ni har vunnit mer än ett land, mer än en stad, – ni har vunnit tacksama hjertans välsignelse.»

57 Vid dessa sista ord hade Eva fattat generalens hand för att kyssa den. Han drog den sakta undan hennes läppar, men behöll hennes hand i sin och sade med ovanlig värma:

58 »Er fars namn, mitt vackra barn?»

59 »Carl Merthen, politieborgmästare i Åbo.»

60 »Var lugn! Ännu aldrig var Keith en bödel, och minst emot den, som har den lyckan att äga en sådan fö|212|respråkerska.» – Dessa sista ord yttrade generalen med en lätt anstrykning af galanteri, som kom Eva att draga sig tillbaka och omedvetet föra handen till lockarna, för att tämja deras förvildade flygt. Men snart återtog hans röst sitt första, nästan faderliga uttryck, i det han tillade: »jag ser att ni af ett misstag befinner er bland fångarna; förlåt detta lilla obehag, mitt vackra barn, hennes majestäts armé för icke krig mot damerna. Ma foispråk: franska, den måste ju respektera sin herskarinnas eget kön. Om en half timma är armén i full marsch till Åbo, der vi hoppas inträffa före aftonen. Tillåt, min unga vän, att jag tillbjuder er min vagn för ditresan. Adieuspråk: franska, var lugn, vi återse hvarandra.»

|133|

61 Vid dessa ord, och sedan han gifvit några hemliga ordres åt Lascy, red generalen tillbaka till lägret. Eva stadnade qvar som i en dröm: för hennes ögon stod ännu den ädle, stolte och likväl så milde krigarens gestalt och bortskymde för ett ögonblick hennes faders. Snart återkommo dock för hennes minne dessa ord: var lugn, ännu aldrig var Keith en bödel! – ja, hennes far var räddad, hon nedsjönk på en tufva invid vägen och gret af glädje, men häftigt, enthusiastiskt, såsom hennes själs lynne var: tusen skilda känslor bröto sig en väg genom samma damm och likasom förlorade sig alla i ett ändlöst haf af sällhet.

62 Hon hade icke suttit länge, innan den unge adjutanten Lascy vördnadsfullt närmade sig hennes plats, förde handen till hatten och sade på tyska: »min fröken, armén är i marsch och förtrupperna visa sig redan vid vägens krökning; behagar ni stiga in i vagnen?»

|213|

63 Eva såg sig om: en mörk massa af menniskor och hästar uppfyllde redan vägen, hon ville fly, men huru och hvart? Hon varseblef nu, att den unge guldsmidde adjutanten icke kommit ensam. Vid hans sida redo 12 af lifgardets husarer i sina vackra blåa uniformer med rikt befransade tröjor och små koketta tschakåer med silfversnodder. De voro alla utvaldt ståtliga och förde sina hästar med ett behag, som skulle anstått konstberidare. Genom deras leder fördes den unga flickan med utsökt artighet fram till vagnen, hvilken Keith endast då plägade begagna, när hans vid Otschakoff erhållna blessyr i knäet ännu ibland smärtade honom. En rysk kusk framföre, tvenne lakejer i rikt liveri bakuppå, fyra stolta engelska hästar i spann för vagnen och de tolf granna husarerna som eskort efteråt, – sådan var Eva Merthens återfärd till Åbo, helt olika hennes resa derifrån!

64 Icke långt ifrån Pemar möttes vagnen af den redan nämnda deputationen, som kom för att bedja general Keith om förskoning för Åbo. De hedervärda herrarna höllo stilla, när de sågo den rikt förgyllda vagnen med dess eskort af husarer; de trodde sig förmodligen här möta generalen sjelf. Men i vagnen satt endast ett fruntimmer, en flicka, som af en obestämd känsla gerna hade velat beslöja sitt ansigte inför desse stränge sededomare, hvilkas skoningslösa omdömen hon kände redan förut. Detta var nu ej möjligt. Åbo-herrarnes schäsar körde af vördnad nästan i diket, medan den stolta vagnen passerade långsamt förbi, och det fanns icke en bland dem, som ej trodde sig drömma, när han i den förmodade generalen, eller kanske generalskan, helt tydligt igenkände Eva|214| Merthen, deras egen unga vän och gamla bekanta. De hederlige herrarne blefvo af förvåning stumma, de trodde icke sina ögon, och de hade utan tvifvel åkt förbi i den tron att en|134| underbar likhet eller en sällsam villa hade förbländat deras syn, om icke Eva hade helsat uppå dem alla med den behagliga böjning af hufvudet de så väl igenkände. Deras tvifvel skingrades fullkomligt, när rådman Wechter passerade förbi i sin schäs och Eva glädjestrålande tillropade honom att hennes far nu vore fri. Den gamle rådmannen upptog denna nyhet helt annorlunda än Eva väntat; hans panna drog sig i djupa fåror, hans blick mulnade som ett åskmoln, och han for förbi utan att bevärdiga den unga flickan med en nick, än mindre ett svar. Då for genom Evas själ den första aningen om hvad detta steg skulle kosta henne; – sorgset lutade hon sitt sköna hufvud och gret, gret bittert; men strax derpå uppreste hon sig åter, aftorkade sina tårar och sade sakta och stolt: »hvad rör det mig!»

65 I Åbo var marknad, och att döma af trängseln på de trånga gatorna, kunde man icke ana att staden var öfvergifven af sin halfva befolkning. Strömmen var uppfylld af båtar, torgen af handelsstånd och kärror lastade med handelsvaror. Här såg man, utom vanliga produkter från fältet och ladugården, nätta trädkärl från Letala och Nykyrka, tunnor från Pöytis, näfver från Lundo, fisk af alla slag från skärgården och Åland, tjära från Ruovesi och annat mer, medan allmogen i utbyte tog kramvaror af alla slag, något litet specerier,original: spccerier, spanmål till skärgården, Wechters gröfre kläden, Lütkes regarnströjor m.|215| m., men isynnerhet Heldts smakliga långtobak. Allt utvisade ett rörligt lif, och det var endast af de mot nyländska tullen riktade blickarna och de vid hvarje buller från detta håll sammanlöpande folkskarorna man kunde gissa att en segrande fiendtlig armé hvarje ögonblick väntades inom stadens portar.

66 När general Keiths vagn med de tolf husarerne körde in genom tullen, skockade sig folket på alla gator som en mur å ömse sidor, och de nyfiknaste blickar riktades på det ståtliga ekipaget, emedan man här, likasom herrarne på landsvägen, ej kunde annat föreställa sig, än att det var generalen sjelf, som med en så ovanlig prakt intågade. Alltsedan borgerskapet på rådhuset svor trohetseden åt kejsarinnan Elisabeth och man således ej annat visste, än att Finland skulle öfvergå till ett lydland under den ryska spiran, hade tusen gissningar kommit i omlopp om landets blifvande regeringsform. Manifestet af den 18 Mars var den medelpunkt, kring hvilken alla förmodanden vände sig. Man trodde sig häraf sluta, att Finland endast medelbart skulle stå under den höga furstinnans lydnad, såsom ett skyddsland, med titel af hertigdöme, och hvad var naturligare, än att man i den kommenderande fiendtlige öfvergeneralen såg den nye hertigen af Finland! Att general Keith var ungkarl, det kände man icke här; således, när man i den praktfulla|135| vagnen såg ett ensamt fruntimmer, gick det ett sorl genom alla gator och genom alla folkmassor: »det är hans gemål, det är hon sjelf, det är hertiginnan af Finland!»konsekvensändrat/normaliserat

67 Men snart blandade sig utrop af förvåning och tvifvel i detta sorl. Åbo med sina 6 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare var den|216| tiden icke större, än att stadsborna inbördes kände den ena den andra nästan utan undantag. Det dröjde derföre icke länge, innan det gick som en löpeld genom alla gator och folkmassor: »det är icke hon, det är borgmästarens dotter, det är Eva Merthen!» Alla ville med egna ögon öfvertyga sig om att det verkligen så var, och när man icke längre kunde tvifla derpå, togo alla gissningar fart, och de sällsamaste, de otroligaste rykten uppstodo och spridde sig ögonblickligen bland de förvånade massorna.

68 »Det är hon sjelf! det är obegripligt.»

69 »Jag såg henne i staden i går.»

70 »Kan hon trolla?»

71 »Gud vet. Gamla Waapuri har ofta gått der i huset.»

72 »Hon har gifvit generalen en kärleksdryck.»

73 »Så ung, så vacker, och redan så förderfvad!»

74 »Att lägga sig in med fienden!»

75 »Och förråda sin egen fädernestad!»

76 »Och sedan vara nog djerf att åka in i Åbo så här!»

77 »Det är afskyvärdt.»

78 »Jag har länge trott det. Hon är grymt högmodig.»

79 »Ingen har varit god nog åt henne.»

80 »Och ändå har hon haft hemliga möten med officerarne!»

81 »Silfversköld, .... ja, jag kommer ihåg.»

82 »Der ser man följderna af en lättsinnig uppfostran!»

83 »Gudskelof att våra döttrar ha seder!»

84 »Ja Gud bevare dem för den onda tidens förderf!»

|217|

85 Dessa sednare ord yttrades af tvenne ärbara Åbofruar i långa koftor och bindmössor, hvilka styrt ut sig dagen till heder och för att visa de främmande officerarne att också Åbo kunde följa med sin tids nyaste mode. Nära dem stod en ung student i sin blåa rock af vadmal, och så blek var den unge mannen, att man hvarje ögonblick trodde honom färdig att svimma. Men när de förklenliga orden nådde hans öron, öfvergjötos hastigt hans kinder af en flammande rodnad, och han steg fram, liksom för att yttra några häftiga ord. Men smärtan och vreden gjorde honom stum, han for med handen öfver pannan, liksom för att öfvertyga sig om att icke alltsam|136|mans var en elak dröm, och rusade derpå in i folkmassorna, som trängdes efter den långsamt framrullande vagnen.

86 Emellertid hade flygande rykten retat massorna och, som vanligt, retade de sig sjelfva genom ständigt nya utrop och hotelser. Det dröjde icke länge, innan det inbillade förräderiet satte alla sinnen i låga, och hastigt vexte sorlet till högljudt knot och till gräsliga förbannelser. Bland hopen såg man en gammal rödögd qvinna upphetsa de kringstående, och det var hon som först utropade:

87 »Der far hon som förrådt sitt fädernesland!»

88 »Guds död, skola vi tåla det, vi?» ropades i folkmassan.

89 »Hon litar på de tolf granna dockorna efter sig.»

90 »Låt oss rycka dem ned af hästarna!»

91 »Låt oss stena ryssdrottningen ....»konsekvensändrat/normaliserat

92 »Hurra! åt h–konsekvensändrat/normaliserat med förräderskan och hennes anhang!»

|218|

93 Knappt var detta sagdt, innan ett hagel af stenar regnade öfver vagnen och den olyckliga flickan, som satt deri. Eva Merthen var så hvit som en marmor; hon hade under den långsama färden tydligt hört hvad man sade om henne, ty månget ord yttrades med afsigt så, att det måste komma till hennes öron. Nu böjde hon sig undan för stenregnet, husarerna drogo sina sablar, trängde folket åt sidan och gjorde min af att hugga in på massorna. Men i detta ögonblick befallte Eva kusken att stadna och steg sjelf uppå vagnssätet, så att hela hennes höga, smärta, herrliga gestalt blef synlig för mängden, ett mål för allas blickar och för de ännu flygande stenarna: skön och blek stod hon der, de mörka blixtrande ögonen hvilande på folkmassan, med ett nästan öfvermenskligt lugn. Hopen blef icke känslolös för denna anblick; den unga flickans mod anslog äfven de vildaste, och utan att Eva yttrat ett ord, upphörde stenkasten, och en nästan högtidlig tystnad efterträdde det nyss så hotande sorlet. Ett ögonblick syntes hon njuta af denna ofrivilliga hyllning; derpå ljöd hennes klangfulla röst till massorna, och den lindriga darrning deri, som i början förrådde hennes inre strid, hade snart lemnat rum för det klaraste lugn.

94 »Hvad illa har jag gjort,» sade hon, »efterkonsekvensändrat/normaliserat J viljen för min skull draga olycka öfver Åbo i samma stund en fiendtlig armé rycker in genom dess portar? Jag ser många bland er, dem jag känner från barndomen, och som känna mig alltsedan dess. Hvad ondt kunna de säga om mig? Vilja de räkna mig till last att min far sitter fången i fiendens våld och att min bror har slagits för fäderneslandet? Jag är en värnlös flicka, och J kasten|219| stenar uppå mig; jag kunde säga till dessa husarer: försvaren mig! men jag säger det|137| icke, emedan jag vet att J ej kunnen hämnas på en som älskar sitt fädernesland lika högt som J sjelfva. Sen uppå mig! darrar jag? fruktar jag eder? Om jag nu stode här och hade, som någre af er säga, förrådt mitt fädernesland, tron J att jag då skulle våga se eder så öppet i ansigtet? Skulle jag ej då af blygsel och fruktan vilja gömma mig under jorden?»

95 »Hon har rätt,» sorlade hopen, träffad af denna enkla bevisning; »det är omöjligt att en förräderska kan visa ett sådant mod.»

96 »Hennes mod!» gäckade en hvass röst; »veten J hvad som gör henne så modig? Det är ryska armén, som följer henne i hälarne.»

97 »Det är sannt,» ropade en Ålänning i sin långskörtade vadmalsrock; »hvadkonsekvensändrat/normaliserat har hon gjort i ryska lägret? det hade jag lust att veta.» – Och sinnesstämningen, som nyss hade vändt sig till Evas förmån, vände sig vid denna farliga fråga åter ifrån henne. »Ja, hvad har hon gjort i ryska lägret?» sorlade mängden ånyo.

98 »Hvad jag der gjort?» upprepade Eva, och en lindrig rodnad färgade hennes bleka kinder; »det kan jag säga för hela verlden. Jag har rest dit ut, för att hos kommenderande generalen bedja om min fars lif.»

99 »Hon ljuger! hon ljuger!» ropade en röst; »borgmästarenkonsekvensändrat/normaliserat har rymt i natt, det visste hon nog förut.»

100 »Är det med sådan ståt man brukar komma från fienden, när man farit till honom blott för att bedja?» sorlade åter nya röster.

|220|

101 »Håll munnen!» skrek en bredaxlad sjöman i sin blåa holländska tröja. »Den flickan har hjerta i bröstet som en hel matros, och vid alla taljor och block, den som vidare knystrar, han skall få med mig att göra.»

102 Hopen syntes nu råka sinsemellan i strid. Medan några ånyo upptogo stenar, för att slunga på vagnen, ställde sig flere sjömän, och bland dem studenten Alanus, som en mur kring vagnen och förklarade att de skulle klyfva skallen på den förste som lyftade sin hand mot flickan.

103 Äfven husarerne, som med största möda och blott på Evas enträgna böner afhållits ifrån att rida in på folkmassan, gjorde nu min af att mot hennes vilja hämnas denna skymf, och ett förfärligt tumult var nära att uppstå, då massornas uppmärksamhet plötsligt afleddes af det välkända och förskräckande ropet: Ryssarne komma!

104 General Keith och ryska armén ryckte in i Åbo. Det var en egen syn: hela regementer, som marscherade med ljudlös ordning, folkmassor till flera tusendetal, som med stum nyfikenhet sågo derpå. Ingen triumf å ena, ingen förtviflan å andra sidan. Dock såg man uppå den ryska soldatens nöjda uppsyn, att han här hoppades få hvila ut efter det besvärliga fälttåget.|138| Astrachanska regementets grenadierer redo partals och buro till segertecken en afbruten tallqvist uppå tschakåerne. Komna till stora torget, gjorde trupperna halt och mönstrades ännu en gång af sin general. Keith höll till dem ett kort tal: de hade förtjent att hvila och de skulle få det; ingenting skulle fattas dem. Men ett lade han dem på sinnet; de skulle glömma att de vore i ett eröfradt land; tapperhet|221| i striden vore oskiljaktigt förenad med mensklighet mot den öfvervunne. De visste hans vilja i detta afseende; han hoppades att de skulle ställa sig den till efterrättelse och så göra deras kejsarinnas namn lika älskadt, som fruktadt.

105 Trupperna besvarade detta tal med ett hurra. Om det från alla läppar var uppriktigt, kan vara osäkert. Münnich, under hvilken mången af dem hade tjenat i turkiska kampanjen, var icke så samvetsgrann, som Keith, i ett fiendtligt land. Soldaten klagade sedan ofta, att han här hölls strängare än i eget land; det syntes honom vara ganska obilligt af en segrare, och han knotade derföre mången gång. Men invånarne lärde sig snart att älska Keith som en far och täflade om att förse honom med allt hvad han behöfde, så att det vackraste förhållande ägde rum mellan segraren och de besegrade.

106 Detta hindrade icke Keith att med sitt skämtsama lynne roa sig åt de goda Åboboarnes första häpnad. När han mönstrat trupperna, infann sig hos honom en deputation af borgerskapet, som inbjöd honom att taga sitt logisspråk: franska i presidenthuset. »Nåväl, J gode herrar,» sade han till deputationen, »hvarmed viljen J nu undfägna de gäster J bjudit till Eder?»

107 Efter grenadiererne inredo i Åbo kosacker och efter kosackerne kalmucker. Kring desse kalmucker skockade sig folkmassorna med en viss skygg nyfikenhet, ty alltsedan stora ofreden gingo om dem vidunderliga rykten, såsom att de brukade steka barn och derefter uppäta dem. Alla mödrar skickade derföre i god tid sina små i säkerhet; men kalmuckerne läto aldeles icke märka några|222| menniskoätande afsigter. De släpade allenast med sig en utdömd häst, och när de voro komne på lilla Aningais gatan framför Sierckens port, stötte de en lång knif i kreaturets bröst, så att det genast föll. Då skrattade de vilda männen, så att de hvita tänderna glänste fram mellan deras svarta skägg, sprungo ned från sina hästar och hade med sig hvar sin pipa, med hvilken de sögo åt sig det varma, rinnande blodet. Derpå styckades kreaturet, enhvar tog den bästa bit han kunde öfverkomma, hvilket icke aflopp utan trätor, och resten lemnades till sköfling åt hundarne.

108 Man kan tänka att detta var ett ämne för marknadsfolkets nyfikenhet. De begrepo icke att hästkött låter äta sig så bra som något annat.

 

 

1. *)Syftar på Lewenhaupt, som kallades Carl XIII.