6. Helsingfors

6. Helsingfors.

1 Det Helsingfors, som nu utbreder sina stolta façader på klippudden, fanns icke år 1742. Kom man från sjösidan, så reste intet Sveaborg sina väldiga murar på det kala Wargskär vid inloppet. Kasaberget, det nuvarande Ulrikasborg, prunkade icke då ännu med sin år 1748 uppförda skans af granit, de s. k. Ulrikasborgs vallarna, eller med det artilleri-laboratorium, som omkring 1789 sprang i luften och nu med sitt tegelgrus betäcker granithällarne invid observatorium. Det sedan också med skans försedda Broberget, inom den nuvarande Kronohagens område, hade den sorgliga äran att tjena till afrättsplats, och derinvid intogs den nuvarande långa brons plats af en förfallen trädbro, som svenska armén brände efter sig vid inmarschen. Här var för inkommande varor landtull, som jemväl exsisterade vintertiden i norra hamnen, der uppbörden bestreds af tullnären för inrikes sjöfarten. En lika beskaffad pålaga uppbars vid Esbo tull, som vid den tiden var belägen ungefär 100 alnar i vester från nuvarande generalguvernörshuset.

2 Den lilla stadens egentliga kärna och medelpunkt var stortorget, som upptog ungefär östra hälften af nuvarande senatstorget. Å torgets nordvestra hörn, framför nuvarande Salingres och Kiseleffska husen och ungefär framför universitetshusets trappa stod den år 1727 uppförda korskyrkan af träd, Ulrika kallad, med Jehowahs|77| och drottningens namn, målade kring solens uppgång ofvanför altartaflan, och på östra och södra sidorna om kyrkan reste sig korsen på kyrkogården. Den ock nu för få år sedan nedrifna vördiga klockstapeln af gråsten stod inne på nuvarande Senatshustomten; skolhuset vid dess sida uppfördes 13 år sednare; men dernäst låg rådman Huuks gård, der landshöfdingen hyrde rum med sitt kansli, och trivialskolan var ett stycke derifrån i Forsmanska gården. På norra sidan om torget|52| stod det sedermera nedbrunna rådhuset, uppfördt år 1726. Häromkring, ungefär i den fyrkant, som nu bildas af salutorget, södra esplanadgatan, Fabiansgatan, en del af Gloet, Kärret och Mariegatan, låg det dåvarande Helsingfors, bestående af idel trädhus, – blott två eller tre af sten – men till en del vackra nog för sin tid och några af tvenne våningar. Det var en småstad icke större än det nuvarande Ekenäs eller Lovisa, men redan genom sitt läge bestämd för en stor framtid. Staden var landshöfdingeresidens och hade vidpass en tolftedel af sin nuvarande folknummer, d. v. s. 1 300konsekvensändrat/normaliserat invånare, af hvilka dock en stor del nu hade flytt undan kriget.

3 Utom holmarnas stora magasiner, der arméns förråder sparades åt fienden, såg man i södra hamnen invid Skatudden tvenne sällsama byggnader. Det var tvenne stora pråmar, simmande kasteller, kopparklädda, jernbeslagna och nästan bombfria, försedda med luftkistor på sidorna, så att de ej kunde sjunka. Tio 24-pundiga jernkanoner på hvar sida och midtuti pråmen en 80-pundig mörsare visade tänderna åt väntade fiender. Dessa fruk|78|tansvärda machiner kunde med största svårighet röra sig på vattnet, men lagda i ett sund, voro de ett simmande Sveaborg, som väl kunnat disputera en hel flotta inloppet. Emellertid förstod man lika litet att begagna dem, som andra försvarsmedel. Båda blefvo vid kapitulationen utan nytta förbrända.

4 Ty detta lilla Helsingfors, förut endast ryktbart genom Gustaf Adolfs riksdag år 1616, var nu bestämdt att i Sveriges och Finlands annaler vinna en minnesvärd, ehuru bedröflig namnkunnighet.

5 Vestra sidan af den klippiga halfö, på hvilken Helsingfors är beläget, inrymmer en temligen vidsträckt sandslätt, Kampen benämnd, hvarest nu, utom andra till staden hörande byggnader, ryska kasernen med dess appartinentier och exercisplats, samt lutherska och grekiska kyrkogårdarna äro belägna. Längre vesterut ser man gardets lazarett och Lappviks dårhus. År 1742 var denna slätt nästan obebodd och besöktes endast för det ypperliga vattnet i en der belägen brunn. Det var på samma slätt svenska armén slog läger den 11 Augusti 1742 på eftermiddagen, sedan den kl. 1 hade passerat genom staden utan att rasta. Positionen, hvilken man ytterligare sökte befästa med små batterier på bergsklackarna, betäcktes å ena sidan af Lappviken, å andra sidan af staden, hvars utgångspunkt vid Esbo tull den dominerade, och var således ganska lämplig att »conservera armén», såvida man nemligen hade sjösidan fri och tillförsel från hafvet. Deremot var denna position för Finlands försvar mot en landtarmé utan all vigt, emedan den låg åt sidan och utan synnerlig svårighet kunde förbigås.

|79||53|

6 Emellertid ville general Lewenhaupt, som öfvergifvit de bästa positioner, för att icke blifva kringgången, här fatta posto, förstärka sig och betäcka strandvägen till Åbo.

7 Knappt stod armén i sitt läger, innan kosacker och husarer visade sig på Esbo sidan. Major Schaumankonsekvensändrat/normaliserat, som med 100 dragoner af lifregementet var utsänd på Bemböle vägen att rekognoscera, stötte d. 12 Augusti vid postgården på 6 fanor kosacker och dref dem, efter en kort, men het strid, tillbaka. Här stupade brigadieren Krasnascheff, en 70 års gubbe, vildsint till lynnet, sade man, men tapper och rask som en yngling. Betäckt af ärr, fick han nu en kula i halsen och tre värjstygn i lifvet. Major Schauman, sade man, hade gjort det löfte att aldrig begära eller gifva pardonspråk: franska, dref Krasnascheff i ett kärr och lät nedstöta honom33)Efter kapitulationen ansåg Schauman sig icke säker och sökte att öfver Åbo fly till Sverige. Under flykten eftersattes han af fienden och var flera gånger nära att blifva gripen. I Merimasku råkade han oförsedt in bland ett fiendtligt ströfparti, men emedan han låtit vexa sig ett långt grått skägg och hade en skinnpäls på sig, blef han icke igenkänd. Presten på stället utgaf honom för sin spögubbe och skaffade honom till Kumlinge, der han af Kyrkoherden doldes i tre dygn, tills han kom öfver Ålands haf. Lencqvist,konsekvensändrat/normaliserat beskrifn. öfver Åbo slott i Mnemosyne för år 1823.. Brigadierens lik blef följande dagen på Ryssarnes begäran utlefvereradt och fördes under stor ståt med kameler till fiendens läger.

|80|

8 En annan dag var kapten Tersmeden ute att rekognoscera i slup till Munksnäs, stötte på en sten och utsattes på 40 stegs distans för fiendens musköteld, men kom lyckligt undan. Ryssarnes lätta trupper fortforo att vara närgångna. En dag rekognoscerade deras stab till häst, omgifven af harneskklädda Tscherkesser med långa pikar, då ryske generaladjutanten von Essen störtade träffad af en kanonkula. En annan gång kastade en af pråmarne vid Skatudden en bomb in i ryska lägret, som vid explosionen råkade i alarm. Den 14 Augusti på aftonen uppställdes hela svenska armén i slagordning framför lägret; infanteriet i två linier räckte från Thölö alltintill Lappviken. Men ingen batalj blef af.

9 Alla dessa små företag voro lekverk på branten af en afgrund, hvilken ej dröjde att visa sig. Armén blef kringgången, – enligt Mansteinsoriginal: Mannsteins ord, på följande sätt.

10 »Samma afton som ryska armén anlände i närheten af Helsingfors, begärde en finsk bonde att tala vid marskalken. Bonden sade honom, att svenska armén beslutat dagen derpå afmarchera åt Åbosidan, men att man lätteligen kunde förekomma detta. Tvärsigenom skogen funnes en väg,|54| som Peter I låtit göra under förra kriget; den kunde man göra praktikabel genom att undanrödja buskar och snår, hvarmed den sedan 30 års tid vore igenvuxen; samma väg ledde på andra sidan om skogen ut till stora Åbovägen. På denna anvisning utskickades tvenne ingeniör-officerare att rekognoscera terrängen; de återvände med rapport att saken vore utförbar. Genast ditkommenderades general Lövendal med 64 kom|81|panier grenadierer och 4 bataljoner. Före daggryningen rapporterades att man hade passerat skogen och fattat posto vid Åbovägen. Kl. 4 på morgonen satte sig hela armén i marsch och uppnådde Lövendal kl. 6. Knappt var man ditkommen, innan man såg Svenskarnes förtrupper, som blefvo ganska förvånade att finna Ryssarne posterade på en punkt, der man alldeles icke väntat dem, och utan dröjsmål vände om till lägret vid Helsingfors.»

11 Härom säger Lewenhaupt i sin relation öfver kampagnen helt kort, att han inhemtat af bönder, som begifvit sig till ryska lägret efter frisedlar, att fienden 12 000konsekvensändrat/normaliserat man stark stod på Hoplaks åkrar och ängar, samt bakom bergen mot Gumtäckt äfven så många. Lascy i sin rapport yttrar: »Fienden trodde utan tvifvel, att vi endast på strandvägen kunde närma oss staden. Vi beslöto oss likväl att framtränga på en ganska oländig väg, som förde oss till stora Åbovägen.»konsekvensändrat/normaliserat34)Relation exacte et circonstanciée de la guerre entre la Moscovie et la Suede etc. Utrecht 1742,original: 1742. deloriginal: del. 2, sid. 116. Ingenstädes i svenska berättelser finnes något nämndt om den »finska bondens» nesliga förräderi, hvilket, om det exsisterat eller varit bekant, säkerligen hade blifvit till Lewenhaupts försvar åberopadt. En möjlighet är det, vid den stora förbittring, som verkligen rådde hos allmogen emot svenska befälet och öfver landets ruin, der armén for fram, att någon äreförgäten sälle velat sålunda hämnas och bringa kriget till slut, samt att förräderiet då och ännu länge efteråt endast var kändt af fienden. Om så är, är|82| det ett nytt drag i detta på oskicklighet, feghet och förräderi så bedröfligt rika krig.

12 Svenska armén var således kringränd och afskuren från Åbo. Att krigets slutresultat derigenom förändrades, är föga troligt; måhända besparades derigenom ytterligare tjugu mils skymflig reträtt. Ty lemnad i sticket af flottan, hade man förmodligen lika litet försvarat Helsingfors, som man försvarat Lilla Abborfors, der man likaledes sprang sin väg efter flottan. Emellertid gjorde Lewenhaupt min af att hålla stånd, och skickade Österbottens regemente till Hästnäs landet att soutenera galererna och observera fiendens förehafvanden i Willinge sund.

|55|

13 Då kom en ny Hjobspost. Nyslottkonsekvensändrat/normaliserat med 225 mans besättning och 23 kanoner hade, mot löfte om fritt aftåg för besättningen, kapitulerat, utan att lossa ett skott och för en ringa fiendtlig styrka, som hade ryckt ut från Kexholm mera i afsigt att rekognoscera, än för att våga ett anfall. Underrättelsen härom kom den 17 Augusti med adjutanten Bestuscheff, jemte ett bref, hvari marskalken Lascy proponerade general Lewenhaupt fritt aftåg med svenska armén; skolande generalen i annat fall få på sitt samvete all den blodsutgjutelse vidare kunde ske och alla de härjningar kosackerne kunde anställa. Sällsamt nog hade, efter hvad Didron intygar i krigskonseljen, flera dagar förut varit tal om samma proposition bland officerarne.

14 Möjligheten af offensiva operationer var i sjelfva verket nu tillintetgjord, sedan Ryssarne hunnit befästa sig|83| i sin ställning. Kavalleriet led en så komplett brist på foder, att alla trosshästar gingo till spillo och officerarne blott genom att furagera på närmaste holmar och sjöstränder kunde bibehålla hvar sin häst. På ved var ock så ringa tillgång, att man dessa dagar såg hus nedrifvas för att tjena till bränsle. Truppernas mundering var försliten, sjelfva gardet gick i paltor, sjukligheten fortfor också att vara ganska stor och hösten tillstundade. Men det värsta af allt var att flottan ej mera åtog sig att försvara Helsingfors från sjösidan. Fruktande ett anfall af öfverlägsen styrka, hade flottan redan förut dragit sig undan, galererna följde exemplet en vecka derefter, och ryske amiralen Mischukoff, som dittills varit en temligen overksam åskådare, dröjde icke att innesluta Helsingfors från sjösidan.

15 Alltsedan reträtten, ja redan förut, hade aldrig segern, men väl alltid nederlaget föresväfvat det svenska befälet. I den nöd, hvari man nu råkat, förlorade man allt mod. Krigskonseljernas protokoller den 18 och 19 Augusti öfverflöda af bedröfvelse öfver sakernas svåra ställning och försäkringar att man, om så påfordrades, ville slåss till sista man; men kapitulation heter redan det resultat, vid hvilket alla, förutom generalmajor Wrangel, med mer eller mindre omsvep stadna. Någre tillägga, att den borde ske på sådana vilkor, »som kunde lända riket och armén till heder och conservation» (sicspråk: latin). Ingen syntes ha bemärkt, att ryska armén, med hvilken man ville kapitulera, var föga starkare än den svenska; – ingen tänkte uppå de resultater man härtills vunnit med det idkeliga conserverandet; det föll ingen in, att|84| man här hade ett helt fälttågs oförlåtliga fel och en hel armés vanära att ännu i sista stunden utplåna med förtviflans mod. Conservera Sverige och låta Finland gå, sådan var den hemliga tanken hos de fleste af dessa herrar; och det var icke ögonblickets ingifvelse, det var den dolda nyckeln till många gåtlika rådslag alltsedan Fredrikshamn.

|56|

16 Men krigsrådet, – vi säga krigsrådet, ty sedan någon tid synes general Lewenhaupts chefskap hafva förlorat all betydelse – krigsrådet bäfvade tillbaka för en så oerhörd vanära och upprepade åter ett af de orimliga försöken att vältra ansvaret derför från sig på högsta makten. Majoren grefve Horn affärdades till fienden med proposition om ett stillestånd på 2 à 3 veckor, hvarunder man ville inhemta Kongl. Majestäts nådiga vilja om hvad göras borde. Horn afspisades snöpligt med mundtligt svar af general Lövendal, att han kunde komma tillbaka med andra propositioner. Hvad marskalken Lascy föreslagit, det hade skett för svenska nationens egen välfärd.

17 Får man tro Lewenhaupts förut nämnda biograf,35)Handl. rör. Skand. historia, del 2, sid. 249. Hela denna uppgift är så mycket mera tvifvelaktig,konsekvensändrat/normaliserat som den hvarken af generalen sjelf i hans »relation», eller af Tiburtius omnämnes. så synes generalen i sista ögonblicket hafva varit böjd för ett förtvifladt steg. Han lät den 18 Augusti om aftonen uppställa alla regementerna och förklarade inför deras front, att, alldenstund man numera ej hade någon secoursspråk: franska att vänta från Sverige, ville han följande morgon|85| föra dem mot fienden, som oberedd härpå, borde utan svårighet kunna öfverrumplas. Härpå svarade både officerare och gemene, att de med nöje ville följa sin chef i elden. Men ett oförmodadt hinder qvarhöll alla värjor i slidorna.

18 Midt under öfverläggningarne den 19 Augusti blef det nemligen bekant, att öfverste Kaulbars samma dag ankommit med Kongl. Majestäts befallning till grefve Lewenhaupt och general-adjutanten Buddenbrock att inställa sig vid den till Stockholm den 20 Augusti sammankallade riksdagen, för att der göra redo för sina anstalter och krigets gång. Följande dagen på eftermiddagen afreste dessa herrar, midtunder den olyckliga och äfventyrliga ställning, hvaruti armén genom deras dispositioner fann sig försatt. Och då de sannolikt icke anade utgången af denna deras färd, undgingo de väl icke ogerna att blifva vitnen och sakförare i den katastrof man förutsåg. Befälet öfvertogs af general-majoren Bousquet.

19 Nu underhandlades om kapitulationen, men fiendtligheterna afstadnade icke derföre. Kosacker och husarer gjorde ett anfall på förposterna. Den gamle Bousquet, som så länge begärt att slåss, och som endast af chefernes ifriga föreställningar lät afhålla sig ifrån att attackera fienden, ville ännu begagna detta sista tillfälle, lät kommendera fram kanoner och befallte i hettan en hop infanteriofficerare att stiga till häst och följa sig. Men affären|57| blef icke lång; fienden svängde hastigt om, drog sig tillbaka, och med ekot af det sista skottet bortdog äfven det sista hoppet att ännu med vapen i hand|86| tillkämpa sig segern eller döden, men i alla händelser äran, hellre än vanäran.

20 Sedan baronerne Wrede och Sparre samt grefve Horn som kommissarier från svenska sidan infunnit sig i det fiendtliga lägret, undertecknades d. 23 Aug. en kapitulation,konsekvensändrat/normaliserat hufvudsakligen af följande innehåll:

21 1) Hela svenskakonsekvensändrat/normaliserat armén, befäl och manskap, civile och militäre, skall med fullt gevär, ammunition och bagage inskeppa sig i Helsingfors hamn, för att utan hinder af fienden till Sverige öfverföras. Allt som ej här på skeppen får rum (kavalleriet m. m.) skall utan hinder och dröjsmål till Sverige befordras antingen öfver Åbo, eller norra vägen öfver Torneå. Personer och egendom respekteras.

22 2) All proviant och förråder, som vid kapitulationen finnas ombord på skeppen, må af Svenskarne medföras. Deremot skola arméns fältartilleri och ammunition, jemte alla i staden befintliga förråder, öfverlemnas åt de ryska kommissarierne, utan att Svenskarne från magasinen i Helsingfors må uttaga mera, än den proviant, som oundgängligen behöfves för transporten. Det grofva artilleriet behålles af Svenskarne.

23 3) De tio finska regementerna (12 000konsekvensändrat/normaliserat man) skola äga fritt val att antingen med de öfriga till Sverige öfverskeppas eller qvarstadna i Finland, skingra sig och utan hinder återgå en hvar till sin hemvist. Vapen, hästar och tross skola de öfverlemna till Ryssarne.

24 När dessa vilkor, af ryktet förvärrade, blefvo bekanta i armén, stego förbittringen och oenigheten der till|87| sin höjd. Officerarne, sade man, skulle förbinda sig att icke tjena emot fienden under ett års tid. Mången af dem svor att hellre dö, än att förnedra sig med ett sådant löfte. De finska trupperna isynnerhet skummade af vrede och harm. När officerarne frågade dem, om de ville öfverföras till Sverige, svarade alla som en man, att de ville gå hem till sina rotar. Blott några få af deras officerare, födde Svenskar, anmälde sin önskan att blifva inskeppade. Sorgsna och förbittrade marscherade dessa tappra, men så bedragna och uselt använda regementer med fullt gevär och packning öfver till fiendens läger36)Detta skedde i följande ordning: 1) lifregementets dragoner; 2) Karelska dragonerne; 3) Nylands dragoner; 4) Åbo läns regemente; 5) Björneborgs regemente; 6)original: 7) Kymmenegårds regemente; 7)original: 8) Nylands regemente; 8)original: 9) Österbottens regemente;original: regemente: 9)original: 10) Savolaks regemente., hvarest de nedlade vapen och fanor samt åtskildes, för att rotvis aftåga till sina hemorter. »Aldrig –|58| säger grefve Hård i sina memoirer – har jag sett ett så bedröfligt uppträde. Också begriper jag ej, hvarföre icke män af heder hellre rådfråga blott sin förtviflan, än underkasta sig en så förnedrande kapitulation.»37)Memoires d’un Gentilhomme Svedois; sid. 41.

25 Kapitulationsvilkoren uppfylldes punktligt. Den 25 Aug. togs det svenska artilleriet i besittning af Ryssarne och samtidigt inmarscherade 300 af deras grenadierer i Helsingfors, uppställde sig på torget och utskickade poster att besätta magasinerna. Mellan de båda lägren uppstod en liflig kommunikation af nyfikne; de svenske förvånades öfver att finna det ryska lägret så rikligt för|88|sedt med alla behofver; der funnos tillochmed köpmansbodar, i hvilka drefs en handel med alla för tillfället kuranta artiklar. Svenskarne inskeppade sig, men emedan örlogsflottan var borta och många af stadens invånare sökte att med sin redbaraste egendom komma öfver till Sverige, kunde de små fartyg här funnos, mest kofferdimän38)De voro egenmäktigt krönte af Lewenhaupt för kronans tjenst. Ett stort antal sådana hade gått förlorade vid Fredrikshamn, hvarigenom riket sedan belastades med en skadeersättning af 274 483konsekvensändrat/normaliserat daler silfvermynt., icke inrymma alla som ville ombord. Här blef en villervalla och ett gräl utan sans och måtta. Många hundrade tunnor kommissbröd och hafra vrokos i sjön, på det att fartygen skulle rymma mera folk. Officerarne sålde för rublar sina hästar, som ej kunde medtagas. Denna resa fortfor ock så ömkeligt som den började. En ihållande vestlig vind gjorde att öfverresan till Stockholmoriginal: Stockhom blef nära fyra veckor lång. Hoppackade på de trånga fartygen under regn och blåst, ledo de olyckliga 4 000konsekvensändrat/normaliserat man starka qvarlefvorna af svenska armén, och jemte dem flyktingarne, en obeskriflig nöd under sjöresan. Rödsoten utbrast i de qvafva stinkande skeppsrummen och bortryckte så många offer, att vid hvarje holme och hvarje hamn, der man ankrade, hoptals döda och halfdöda på landet uppkastades och dels obegrafne, dels blott till hälften öfvermyllade, der qvarlemnades. Så att, utan att räkna de flere tusende, som omkommit på flottan, af alla de 25 000konsekvensändrat/normaliserat man, som för ett år tillbaka segerstolta och ståtliga mot fienden uttågade, knappast 2 500konsekvensändrat/normaliserat man nu återvände i tjenstbart skick, medan många med bruten|89| helsa för lifstiden sedan vankade kring som skuggor på Stockholms gator, tiggande sitt bröd och förbannande Lewenhaupt, hvilken de ansågo som upphofvet till sina och fäderneslandets olyckor. Deras rop uppväckte hämdens känslor i folkets bröst, och offren voro redan utsedda. Lewenhaupt och Buddenbrock blefvo före ankomsten till Stockholm anhållna vid Stocksunds färja och tagne i fängsligt försvar, hvarefter riksens ständer nedsatte|59| en kommission för att pröfva deras handlingssätt och i hvad mån de kunde anses skyldiga till krigets olyckliga utgång.

26 Icke lyckligare var det ringa öfverblifna svenska kavalleriets tåg norra vägen öfver Torneå. Med 1 200konsekvensändrat/normaliserat hästar gick det under öfverste Freudenfelts befäl genom Tavastland uppåt och anlände slutligen till Wasa, men i så ömkligt skick, genom foderbrist, strapatser och elakt väglag, att mer än två tredjedelar af hästarne under vägen störtade. De öfriga måste öfver vintern qvarlemnas i Wasa och den kringliggande nejden på utfodring, för att med första öppet vatten afhemtas; men knappast 40 af dem kommo sedan till rätta. En annan kavallerifördelning under ryttmästaren Reineke gick strandvägen från Åbo uppåt och lyckades föra 150 hästar till Torneå, hvilka Freudenfelt sedermera begagnade att mota fiendens ströfpartier i de norra orterna, tills denne raske officer om våren 1743, då han ville gå ut på ett ströfparti, med allt sitt manskap drunknade i drifisen nära Kemi elfs utlopp. I den österbottniska allmogens traditioner är detta krig bekant under namn af husar-åren, emedan ströfvande ryska husarer här injagade skräck öfver bygderna. Nå|90|gon större regulier krigsstyrka ockuperade icke detta landskap39)I förf:s familj finnes en guldkedja, som under husaråren fanns hängande på en gärdsgård i Österbotten. Den vitnar i sin mån om krigets skräckscener och egendomens osäkerhet..

27 Ingen förvånades mer än Ryssarne sjelfva öfver kapitulationen vid Helsingfors. Några ryska officerare betraktade gardets manövrer vid detta tillfälle. Då, säger Tiburtius, vred den förnämsta officern på hufvudet, räckte upp händerna och sade: »Mein Gott, mit solchen Leute retiriren sie sichspråk: tyska!» – Manstein säger: »När svenska armén kapitulerade, var den nära 17 000konsekvensändrat/normaliserat man stark, och Ryssarnes hela styrka under marskalken Lascys befäl öfversteg icke den svenska med mer än 500 man, ty garnisonerna i Fredrikshamn och Borgå, jemte de sjuka, hade till hälften förminskat ryska armén40)General Lövendals fältprest försäkrade Tiburtius att oenighet och jalousi rådde bland de fiendtliga trupperna; att de vid Mendolaks haft för afsigt att uppoffra sitt garde och att de flere gånger bortskickat sitt bagage, när de väntade anfall. Lencqvist anför, att Lascy, som velat angripa svenska armén vid Helsingfors, deröfver kommit i ordvexling med Lövendal,original: Löwendal, som afstyrkte detta, och yttrat: »Seyd ihr bangespråk: tyska?» hvaröfver Lövendal blifvit uppbragt och kort derefter tagit afsked ur rysk tjenst.. Man hade kunnat hålla två mot ett, att om Svenskarne ej ingått på dessa skymfliga vilkor och marskalken attackerat dem, hade Ryssarne blifvit slagne, i anseende till Svenskarnes starka position, hvilken de ock haft god tid att|60| befästa. Hela Svenskarnes beteende under detta krig var derföre|91| så besynnerligt och så stridande mot det annars brukliga, att efterverlden skall hafva svårt att dertill sätta tro.»

28 Undertiden darrade marken i Helsingfors af de ryska kanonernas dån; – när man sparat så mycket krut, kunde väl något offras uppå segrens förherrligande. 90 kanoner, 50 fanor och standarter, hela arsenaler fulla med vapen, stora förråder af alla slag och slutligen, – sedan äfven Tavastehuskonsekvensändrat/normaliserat slott, oförmöget att emotstå den moderna krigskonstens artilleri, hade gifvit sig åt den första ryska trupp – hela Finlands eröfring voro de frukter Ryssarne skördade af kapitulationen i Helsingfors. När marskalken Lascy snart derefter reste till Petersburg, för att aflägga en lyckligare och angenämare räkenskap, än general Lewenhaupt i Stockholm, förebrådde man honom att icke hafva begagnat sig af tillfället att komplett ruinera svenska arméen. Marskalken svarade: åt en flyende fiende bör man göra en gyllene brygga. Och kejsarinnan gaf den gamle krigaren rätt.

29 Den ställning, hvari Sverige och hela riket råkat genom denna förening af olyckor och felsteg, var i sanning förtviflad. Frankrike, dess enda mäktiga bundsförvandt, Frankrike, som för sina egna afsigter retat Sverige till detta krig, hade under vexlande krigslycka den tvetydiga framgång att sätta en kejsare utan land på Tysklands thron, för att i nästa ögonblick se honom hals öfver hufvud jagas derifrån. Några tusen dukater, bortkastade utan spår i krigets svalg, några diplomatiska väntjenster, tvetydiga, dubbeltungiga, men i alla händelser utan resultat, detta var allt hvad Sverige från denna sida hade erhållit. Turkiet, på hvilket man räknade, hade redan|92| förrän Svenskarne blefvo färdiga afslutat freden i Belgrad, och när man ville reta Polen till konfederationer mot dess regering och Ryssland, hände sig ej bättre, än att kaptenen Purgolt och Italienaren Bona, som ditrest med hemliga instruktioner af grefve Gyllenborg, blefvo röjda. Purgolt undkom, men Bona blef gripen och tillstod allt, hvarigenom Sveriges intressen på detta håll ledo mera afbräck än vinst.

30 Från Helsingfors utbredde sig Ryssarne öfver största delen af det vestliga Finland, utan att någonstädes finna allvarsamt motstånd. Sexton galerer och tvenne pråmar lemnades vid Helsingfors samt fem galerer vid Fredrikshamn, för att bevaka kusterna. En del af ryska styrkan aftågade österut till vinterqvarteren; den öfriga marscherade under general Keithkonsekvensändrat/normaliserat till Åbo.

 

 

1. 33)Efter kapitulationen ansåg Schauman sig icke säker och sökte att öfver Åbo fly till Sverige. Under flykten eftersattes han af fienden och var flera gånger nära att blifva gripen. I Merimasku råkade han oförsedt in bland ett fiendtligt ströfparti, men emedan han låtit vexa sig ett långt grått skägg och hade en skinnpäls på sig, blef han icke igenkänd. Presten på stället utgaf honom för sin spögubbe och skaffade honom till Kumlinge, der han af Kyrkoherden doldes i tre dygn, tills han kom öfver Ålands haf. Lencqvist,konsekvensändrat/normaliserat beskrifn. öfver Åbo slott i Mnemosyne för år 1823.
2. 34)Relation exacte et circonstanciée de la guerre entre la Moscovie et la Suede etc. Utrecht 1742,original: 1742. deloriginal: del. 2, sid. 116.
3. 35)Handl. rör. Skand. historia, del 2, sid. 249. Hela denna uppgift är så mycket mera tvifvelaktig,konsekvensändrat/normaliserat som den hvarken af generalen sjelf i hans »relation», eller af Tiburtius omnämnes.
4. 36)Detta skedde i följande ordning: 1) lifregementets dragoner; 2) Karelska dragonerne; 3) Nylands dragoner; 4) Åbo läns regemente; 5) Björneborgs regemente; 6)original: 7) Kymmenegårds regemente; 7)original: 8) Nylands regemente; 8)original: 9) Österbottens regemente;original: regemente: 9)original: 10) Savolaks regemente.
5. 37)Memoires d’un Gentilhomme Svedois; sid. 41.
6. 38)De voro egenmäktigt krönte af Lewenhaupt för kronans tjenst. Ett stort antal sådana hade gått förlorade vid Fredrikshamn, hvarigenom riket sedan belastades med en skadeersättning af 274 483konsekvensändrat/normaliserat daler silfvermynt.
7. 39)I förf:s familj finnes en guldkedja, som under husaråren fanns hängande på en gärdsgård i Österbotten. Den vitnar i sin mån om krigets skräckscener och egendomens osäkerhet.
8. 40)General Lövendals fältprest försäkrade Tiburtius att oenighet och jalousi rådde bland de fiendtliga trupperna; att de vid Mendolaks haft för afsigt att uppoffra sitt garde och att de flere gånger bortskickat sitt bagage, när de väntade anfall. Lencqvist anför, att Lascy, som velat angripa svenska armén vid Helsingfors, deröfver kommit i ordvexling med Lövendal,original: Löwendal, som afstyrkte detta, och yttrat: »Seyd ihr bangespråk: tyska?» hvaröfver Lövendal blifvit uppbragt och kort derefter tagit afsked ur rysk tjenst.