[1]

1868 års förslag till Swensk Psalmbok för de evangeliskt- lutherska församlingarne i Finland.
Anmärkningar och Rättelser

[-2]

Förord.

1 Bland de många vigtiga frågor, som föreläggas kyrkomötet 1876, är äfven granskningen af de uppgjorda förslagen till reviderade psalmböcker. Så länge och så omsorgsfullt kyrkan förberedt denna reform, är den ännu ett föremål för spörsmål, tvifvel och skiljaktiga meningar.

2 Såsom ledamot i komitén för den svenska psalmboken i Finland 1868, har jag ansett mig förpligtad att söka komma till klarhet om psalmens rätta karakter och de fordringar kyrkan bör uppställa, för att godkänna ett psalmboksförslag. Jag har gjort några iakttagelser, hvilka — så obetydliga de äro — möjligen kunna tjena till en belysning af frågan, och låtit dem åtföljas af några rättelser i 1868 års förslag. Beklagligen saknar jag här på främmande ort tillgång till de hymnologiska källor, som kunnat motivera dessa anteckningar och af dem göra någonting annat än utkast. Men jag har velat begagna lediga stunder under en utrikes resa, för att ödmjukeligen hemställa dessa anmärkningar till det snart sammanträdande kyrkomötet och till den allmänhet, som ännu tvekar i valet mellan den gamla svenska psalmboken och en ny.

[-1]

3 Följande blad uttala endast min enskilda åsigt. Långt från ett älskadt fosterland och midtibland en katholsk befolkning, der evangelii ljus blifvit med våld undertryckt, men ånyo börjar att bryta sig väg, har en förnyad granskning af dessa kära gamla psalmer varit för mig en hugnad under ensliga vinterdagar.

Cannes i Södra Frankrike 20 April 1876.

4 Z. T.

[1]

Bokstafwen dödar, anden gör lefwande.

1. Hwarför en reform af psalmboken icke länge bör uppskjutas.

5 Sedan mer än ett halft sekel har den finska kyrkan insett behofwet af ett tidsenligare uttryck för dess kristliga medwetande i kyrkosången. Komitéerna hafwa utarbetat nya förslag till psalmböcker för de finska och swenska församlingarne. Granskarne hafwa haft ordet, enskilde hafwa utsändt nya förslag, och allt detta har fått sin behöriga tid att mogna. Måhända hade man kunnat önska, både från kyrkans män och församlingarne, ett lifligare deltagande, en allmännare diskussion. Men reformen är börjad, behofwet insedt. Det torde wara för alla klart, att så wisst som kristendomen är en lefwande tro och allt lefwande wexer ut till en högre fulländning, så wisst är ock, att det 19:de seklets kristliga medwetande icke mera kan bindas i 17:de|2| seklets former, eller i dem finna ett tillfredsställande uttryck. 1695 års swenska psalmbok, — för att nu endast tala om denna, — är föråldrad, icke allenast i dess yttre och poetiska form, till följd af språkets och diktarekonstens framsteg, utan äfwen i dess uppfattning af och dess tillämpning på nutidens kristliga samhällslif. Den måste, i dessa afseenden, ersättas af ett tidsenligare werk och riktas med synpunkter, som woro obekanta för det 17:de seklet.

6 Och likwäl betraktas en sådan förändring af mången allwarlig kristen med twekan och fruktan. Hwad är då detta nya, som man will gifwa oss i stället för wåra fäders kära psalmbok, hwilken tröstat oss i så många sorger, upprätthållit oss i så många pröfningar och i snart twå århundraden warit wår närmaste wän och förtrogne, näst Guds eget ord, både i kyrkan och hemmet? Skola wi mista dessa sköna, kända, alltifrån barndomen så djupt inpreglade psalmer, af hwilka så många rotat sig in i wårt andeliga lif och uppfylla oss med en helig fröjd, som ingen annan diktkonst kan skänka oss? Och skall det nya, hwilket man gifwer oss uti deras ställe, någonsin tala så till wårt hjerta, eller någonsin uppfylla wår själ ända till bräddarne med trons wisshet och det ewiga lifwets hopp?

7 Må de bäfwande samweten lugnas. Den psalmbok, som icke sjunger Kristus i går och i dag och desslikes i ewighet; — den psalmbok, som gifwer oss stenar för bröd och werldens ande i stället för Guds ande; — den psalmbok, som fråntager oss gudaktighetens kärna och gifwer oss i stället dess saftlösa skal; — den boken ware för alltid förwisad från wåra kristna församlingar. Weten I icke, att densamme Guds helige Ande, som talar till oss ur de anderikaste psalmerna i den gamla boken, är mäktig nog att|3| föryngra tidehwarfwen och tala till nya slägten med nya tungomål? Låtom oss endast ödmjuke ställa oss under Hans ledning, på det att Han med sin kraft och sitt ljus må wara när oss uti den nya boken, som uti den gamla! Bibeln har icke blifwit en annan bok för det att hans språk förbättrats och hans tolkning angifwer grundtexten klarare och riktigare, än den förr har gjort det. Den nya psalmboken skall icke heller blifwa en annan andes barn, än den gamla, för det att den tjenar Gud och församlingen efter wår tids uttryckssätt och med wår tids uppfattning. Portarne hafwa öppnats, fönsterna utwidgats, wäggar och altare befriats från spindelwäf, men den gamla kyrkan står qwar och tjenar Guds ära med en omsorgsfullare wård.

8 Äro wi således ense om behofwet af en reform, så följer närmast frågan om rätta tiden. Införandet af en ny psalmbok wid den allmänna gudstjensten är en mycket ömtålig fråga, som gäller många samwetens lugn. Kommer dertill, att det gamla, som skall ersättas med nytt, har wunnit en långwarig häfd, så må man icke utan mogen pröfning och utan frågans skärskådande ur alla dess synpunkter besluta sig för det nya. Alltså måste man respektera de skäl, som härtills hindrat kyrkan att underkasta de nya förslagen den enda fullt werksamma pröfning, som kan afgöra om deras lämplighet, nemligen deras införande på försök wid en eller flera församlingars gudstjenst. Hellre må en reform uppskjutas i decennier, ja i mansåldrar, än att, — som Sweriges warnande exempel wisar oss, — påtruga församlingarne psalmböcker, i hwilka de icke finna den efterlängtade tillfredsställelsen för deras andliga behof. Äfwen der förkärleken för det gamla och misstroendet mot det nya urarta till fördom — såsom ofta nog sker hos wårt|4| konserwatiwa folk, — måste man, enligt apostelns lärdom, förfara warsamt mot sina swagare bröder. Det tillhör de upplyste att småningom bana wäg för en bättre öfwertygelse, icke att, i medwetande af sin högre insigt, utan widare diktera lag för de okunnige.

9 När är då rätta tiden att genomföra en wäl behöflig, men ömtålig reform? Skall man wänta på ett werk utan brist? Skall man fortfara att samla, sofra och bearbeta, tilldess att man fått en för alla tider fullgiltig och mönstergild psalmbok? Detta wore att wänta på Penelopes wäf. Att wilja ersätta ett gammalt godt med ett nyare bättre, betyder detsamma, som att erkänna sig sjelf wara underkastad tidens wexlingar. Detta nya skall i sin tid föråldras och ersättas af ett nyare. Wi skola måhända endast lyckas att ersätta 17:de seklets brister med 19:de seklets brister. Anden lefwer, bokstafwen dör. Det finnes intet skäl, att af en ny psalmbok begära mer, än det för tiden bästa möjliga, förutsatt, att man öfwertygat sig derom genom en sorgfällig pröfning under en tidrymd, som är tillräcklig att låta öfwertygelserna mogna.

10 Men härtill kommer ännu, att icke alla tidpunkter äro lika egnade att frambringa en kristligt lifskraftig psalmbok, af det enkla skäl, att det medwetande, som der skall uttala sig, måste wara ett lefwande medwetande. Sången är hjertats språk: det är omöjligt att sjunga en kraftig tro med ett kallt hjerta, sönderslitet af twifwel.

11 Och detta inträffade på den tid, när nya swenska psalmboken af år 1819 utarbetades under de första twå decennierna af detta århundrade. Annars wore det en gåta, hwarför ett så omsorgsfullt utarbetadt psalmwerk, som werkligen war det bästa möjliga för sin tid och hwari så|5| många utmärkte och kristlige skalder medwerkade, likwäl inom mindre än en mansålder blef en anakronism. Rätta förhållandet war, att början af detta århundrade med skäl kan anses för en af de olyckligaste tidpunkter man någonsin kunnat wälja för ett arbete af denna bestämmelse. Denna tid war, på alla lifwets områden, i yttre och inre måtto, en af de mest sönderslitna brytningsperioder, som historien äger att framwisa, — en tid af starka motsatser, höga idéer, hjeltemodiga handlingar, men i sin utpreglade reflexion så bortwänd, som möjligt, från det kristliga medwetandet. Otrons makt war så allmänt utbredd ibland de högre samhällsklasserna, att den mest sublimerade rationalism ansågs för kristendom, i bredd med den materialism, som förnekade Gud och själens odödlighet. Medan det förståndiga tänkandet inkräktade trons område, trädde moralen i religionens ställe: frukterna utan trädet. Dygden war på modet, d. w. s. på läpparne; känslosamheten gret ömma tårar wid anblicken af olyckor och grafwar. Dessa tårar, dessa lidanden ansågos tillfyllestgörande, medan rättfärdiggörelsen genom Kristus, om icke förnekades, dock bortskymdes af en sådan föreställning om den gudomliga barmhertigheten, att ingen plats mera fanns öfrig för Guds helighet och hämnande dom. Till dessa inre ihåligheter kom sedan det djupa förakt, hwarmed de s. k. upplyste blickade ned på den okunniga massan, d. w. s. på desse enfaldige kristne, för hwilka tron ännu fortfor att wara en lifsfråga. Och i yttre måtto herrskade, efter franska förebilder, en rådande »smak», som icke fick saknas ens i psalmen eller i predikan och som sökte sitt lystmäte i den regelrätt swarfwade frasen eller i det omsorgsfullt bonade rimmet. Det war desse »upplyste», denna »smak» och dessa rim, som gingo till|6| werket wid utarbetandet af 1819 års psalmbok och som ännu i wåra dagar gå igen wid bedömandet af psalmböckerna både här och i Swerige. Ett tidehwarf, mera diametralt motsatt det, under hwilket gamla swenska psalmboken föddes, kan man knappt tänka sig, och dennas »förbättring» 1819 blef också derefter.

12 Jag anhåller att längre fram få återkomma till detta ämne, som för oss är så lärorikt, och öfwergår till den häraf följande frågan, om då wår tid, om medlet af 19:de seklet är mera egnadt, än århundradets början, att frambringa en tillfredsställande psalmbok.

13 Det är swårt att på förhand beswara denna fråga, så länge swaret ännu ligger fördoldt inom den tillämnade bokens slutna permar. Endast så mycket torde wara wisst, att försöket bör wågas.

14 I poetiskt hänseende synes wår tid wisserligen wara betydligt underlägsen andra, tredje och fjerde decennierna af detta århundrade, när många samwerkande orsaker frambragte en hwarken förr eller sednare uppnådd blomstringsperiod i den swenska skaldekonsten. Deremot har wår tid, i jemförelse med seklets begynnelse, lyckligen kommit lös från den franska »smaken» och öfwerhufwud antagit ett folkeligare skaplynne. Folkwisan har uppstått i en förut icke anad rikedom och måste, till följd af en naturlig frändskap, inwerka på psalmen. Det nationela elementet, till sitt wäsende ideelt representeradt af de fosterländska hymnerna, kommer, af samma orsak, psalmen till hjelp. Slutligen har en skald af första ordningen brutit wäg för en nyare psalmdiktning, och alla dessa samwerkande tidsförhållanden kunna anses mer än uppwäga wåra dagars underlägsenhet i antalet af stora och frejdade skaldeförmågor.

|7|

15 Något annorlunda gestaltar sig frågan, huruwida wår tids kristliga och kyrkliga troslif, jemfördt med seklets början, återwunnit den intensitet, den allmänneliga lifskraft, att en god psalmbok i wåra dagar kan uppstå och — hwad som är icke mindre wigtigt — af församlingen uppfattas, det är: tjena densamma till en åsyftad uppbyggelse. Swaret tillkommer i närmaste hand kyrkans wäktare. För en lekman will det synas, som skulle wi ännu befinna oss i den reaktionsperiod, hwilken efterföljde de politiska intressenas afmattning wid Napoleons I:stes fall och som, under swåra brytningar, inom och utom lutherska kyrkan bemödade sig att uppdraga bestämdare gränslinier mellan trons och wetandets områden. Den wäsentliga skilnad har inträdt, att tron numera erkänner wetandet inom dess gifna gräns, medan wetandet fortfarande röjer en benägenhet att förneka begränsningen. Kyrkan liknar en stor stat, som sträfwat till uniwersalmonarkin,*)Än i dag den katholska kyrkans princip. men slutligen funnit det rättwist och nyttigt att afträda gränsmarkerna, för att bättre kunna förswara sina centrala prowinser. Öfwerhufwud har striden endast förändrat former och namn och fortgår på lif och död, såsom den utan twifwel skall fortgå till tidernas ände. Men den andliga lifsströmmen synes, att döma af många tecken, wara i stigande. Wäl råda ännu mycken oklarhet, mycken sjelfgjord tro, mycken ljumhet, mycken bokstafs- och söndagskristendom i församlingarnes sköte, medan den s. k. esthetiska kristendomen mångenstädes uppträder i det tomrum, som efterlemnats af den fordna, numera lyckligen undanstökade filosofiska kristendomen. Men de andliga lifsmakternas reaktion uppträder i wåra dagar snab|8|bare och intensiware, än under föregående tidskiften. Med otron framför sig och sekten bakom sig, hinner kyrkan sällan länge insomna, innan hon wäckes, än af ett djerft anfall i fronten, än af en stojande willfarelse tätt bakom henne. Hon är hänwisad till en kamp utan wapenhwila. Knappt har hon på ena sidan slagit den fräcka materialismen till marken, innan hon på andra sidan angripes, i intelligensens och humanitetens namn, af de ideala tidsmakterna, som twinga henne att ingjuta ande i bokstafwen och lif i formerna.

16 En sådan strid kan icke fortgå utan djupa intryck i månget samwete och ett deraf framkalladt andligt behof, som söker en tillfredsställelse i den alltid nära liggande psalmen. Psalmen är en bekännelseakt, och det, som ett af många wäder omkastadt, af många orediga och hwarandra korsande föreställningar omtöcknadt tidehwarf närmast behöfwer, det är bekännelsen. Medan en twiflare tiger, sjunga tio twekande med och känna sin tro tillwexa, sina oklara föreställningar redas genom psalmens bestämda witnesbörd och genom den själarna sammanbindande makt, som ligger uti den gemensama sången.

17 Af alla dessa skäl kan man hoppas, att nuwarande tidpunkt, oaktadt den wäsentliga bristen på ett skarpt utpregladt trosmedwetande inom församlingarne, dock i det hela icke är ogynnsam för frambringandet af en tillfredsställande psalmbok. Och om så är, finnas andra skäl, som tala för att reformen icke länge bör uppskjutas.

18 Det är nu widpass hundra år sedan gudsförnekarne, i sin dåwarande stolta segerwisshet, förutsade, att kristendomen skulle »tjugu år derefter» wara utrotad från jorden. Spådomen slog fel, och wi weta wäl hwarför, men i yttre|9| måtto berodde dess felslående förnämligast deraf, att den tidens »upplyste» glömt att taga massorna med i beräkningen, anseende sig sjelfwe som en inkarnation af det menskliga framskridandet. Reaktionen mot 18:de seklets s. k. filosofi, hwilken föraktade massorna, stod i närmaste samband med tidens demokratiska rörelser. Massorna öfwersatte filosofin på sitt sätt i handling, och de »upplyste» funno sig grundligt botade. När fältet war fritt och floderna återwändt till deras bräddar, befanns, att den gamla kristendomen ännu hade anhängare bland kärnan af dessa okunniga och föraktade folkmassor med deras fattige landtprester. De högre samhällsklasserna hade lärt något, regeringarne stödde sig på demokratin, och resultatet blef, under missgrepp och öfwergrepp, den gamla statskyrkan i kamp med den nya religionsfriheten, men öfwerhufwud ett waknadt kristligt medwetande inom alla samhällsklasser.

19 Till följd häraf är det klart, att alla, ware sig mot kristendomen eller mot den nuwarande kyrkan fiendtliga tendenser alltmera söka sitt förnämsta werksamhetsfält ibland massorna. Att dessa härintills blifwit mindre bearbetade i wårt land, än t. ex. i Swerige, Danmark och Tyskland, beror sannolikt mer af det afskilda geografiska läget, det swårare åtkomliga folklynnet och ett säreget språk, än af en starkare motståndskraft hos den finska kyrkan. Men den tid skall komma, och är allaredan förhanden för de swenska församlingarne i wårt land, när böcker, tidningar, herremän och från städerne eller utlandet hemkomne arbetare föra ett annat språk, än man härintills warit wan att höra i trosfrågor. Den tid skall komma, när åhörarne glesna på kyrkans bänkar och när den återwändande sonen säger till sin förmanande moder: hwad angår mig eder tro? Bibeln|10| är en gammal, judisk sagobok; Kristus war en lärd rabbin, som hans lärjungar utgåfwo för en gud; kristendomen är presternes påfund, för att hålla folket i ledband, och om det werkligen finnes en Gud, så bryr han sig föga om hwad wi här företaga oss.

20 Se, då är det godt att hafwa det goda Guds ord i dess lefwande kraft bland församlingarne, och då är det äfwen godt att hafwa en psalmbok, som håller profwet. Ty wisserligen är psalmboken, på sitt område, en af Guds rikes skaffare hos höge och ringe, rike och fattige, men förnämligast hos den mindre kunniga delen af folket, som icke läser många böcker. Det behöfwer icke med många ord uttydas, hwilken rik skatt af maning och wederqwickelse denna bok, som dagligen nötes af folkets händer, hemfört till hwarje finsk hydda. Och för att detta goda träd skall fortfarande bära en god frukt, måste det wårdas, stödas och wattnas. Ty derigenom att psalmboken hwarje söndag följer sin ägare till kyrkan, der han beder och lofsjunger; derigenom att den åter följer honom tillbaka till hemmet och der beständigt, än af wana, än af gudaktighet, än i enslighet, än i gemensama andaktsstunder, gifwer uttryck och wäckelse åt ett kristeligt troslif; derigenom får psalmboken för den enfaldige kristne någonting af Guds ords helgd och blir för honom, så att säga, solidarisk med bibeln och kyrkan, så att en fläck på psalmboken icke undgår att likasom kasta en skugga på dessa helgade föremål. Men när samma bedröfwade moder, som ser sig gäckad af sonen i sina heligaste känslor, söker sin tröst hos den kära wännen, den gamla, förtrogna psalmboken, då händer, att sonen behållit i minnet någon af dessa, tywärr alltför många verser i gamla psalmboken, hwilka i deras föråldrade språk|11| och med deras råa bilder kunna wändas till löje, och swarar gäckande sin moder med att för henne uppläsa n:o 35 v. 5, eller någonting dessolikt. Detta hör stugans wexande ungdom, bröder och systrar. De skratta med brodren, och wid deras år kan ett åtlöje mörda hwarje auktoritet. Psalmboken är förlorad för dem, en af Guds rikes omhägnader är för dem fallen i grus, och den fridlösa otrons läror inströmma i deras hjertan.

21 Derför må wi wäl warsamt och omsorgsfullt pröfwa den bok, som skall blifwa en af folkets oskiljaktige ledsagare på gudaktighetens wäg, men icke fördröja dess utgifwande längre, än nödigt är. Den hägnad, som nu ligger till hälften eller en tredjedel i grus, skola wi icke länge dröja att åter upprätta, wetande att rofdjuren ströfwa deromkring i wexande antal. Wi, som nu lefwa och werka, skola måhända förskonas ifrån att se den dag, när det stora mörkret inbryter öfwer Guds kyrka. Men om icke alla tecken bedraga, skola redan närmast efterföljande slägten upplefwa en sådan tid af fruktanswärda frestelser och stora andeliga pröfningar, som werlden ännu icke skådat i denna utbredning och denna öfwerallt ingripande makt alltsedan de förste kristnes dagar. Då må wi wäl wara betänkte på att alltifrån waggan utrusta wåra barn med det wärn, som står i wår makt: med det lefwande gudomliga ordet och med de förste kristnes förtröstan, hwilka sjungande gingo till döden. Men närmast må wi tänka på dessa många tusende fattige och okunnige, hwilka hungra och törsta efter rättfärdighet, att de må warda mättade enligt skriftens ord; — att deras murar må heta salighet och deras portar lof.

|12|

2. Om psalmens wäsende och grundwilkor.

22 Det är blott alltför wisst, att mycken oklarhet råder om psalmens rätta wäsende och grundwilkor samt att missförstånd derutinnan inwerkat både på psalmboksförslagen, granskarnes omdöme och allmänhetens uppfattning. Det torde wara skäl att söka bilda oss en bestämdare öfwertygelse i dessa frågor, som äro af wigt för bedömandet, och nedanstående antydningar må här få sin plats, utan att i någon mån wilja anses för afgörande eller uttömmande för det rika ämnet.

23 Psalmen är en sång, och all sång framgår ur en tweklang mellan det artikulerade talspråket, som uttalar begrepp, och det oartikulerade, begreppslösa, men lika lagbundna tonspråket, som uttalar omedelbara förnimmelser. Sångens makt beror helt och hållet af den förhöjda intensitet, som talspråkets begrepp erhålla derigenom att de af tonspråket upplyftas till omedelbara förnimmelser och frigöras från reflexionen. Ty tonspråket är det för alla tider och folk gemensama urspråket och utan twifwel ett barndomsminne från skapelsens ursprungliga harmoni. Men att det är menskliga, ur själen härstammande förnimmelser, icke naturljud, bewisas deraf, att endast menniskan sjunger. Fåglarnes qwitter är icke bundet af tonspråkets lagar.

24 I psalmen, som i all sång, måste wara en öfwerensstämmelse mellan ord och melodi, men endast i grundstämningen. Samma melodi kan utan störande intryck omkläda olika psalmers ord, hwilket bewisar, att ordet är det bestämmande, melodin deremot det i sig obestämda, som får sin bestämning af ordet. Man kan läsa en psalm och behålla en del af dess intryck; man kan ock hafwa njutning|13| af att höra en wacker koral utan ord, men om man ej derwid behållit orden i minnet, förlorar sig intrycket i det obestämda, som tillhör all musik. Ändock äro i hwarje äkta psalm, såsom i hwarje äkta sång, ord och melodi så sammanwuxna, att de ej kunna åtskiljas, utan att intryckets helhet och gripande kraft gå derwid förlorade.

25 Det är en stor wälsignelse, att äga sköna, enkla, wärdiga psalmmelodier, ty de lyfta, såsom ordlösa böner, den sjungandes hjerta omedelbart inför Guds thron. Deras stora företräde är friheten från de inskränkningar, som widlåda wåra jordiska begrepp och dem reflexionen beständigt påtrugar oss. Derför må wäl en psalmbok wara wälwårdad i detta hänseende, på det att melodierna må höja psalmen, icke insnärja den i swårsjungna tongångar, eller nedplatta den med triwiala, intetsägande melodier. Men det är en ännu större wälsignelse att hafwa goda psalmtexter, hwilka uttala bestämda öfwertygelser på ett wärdigt språk och qwarlemna bestämda, waraktiga intryck. Om derför ord och melodi ej kunna fås af lika wärde, må man hellre nöja sig med den ofullkomliga melodin, än med det bristfälliga ordet.

26 Såsom poetisk produkt är psalmen lyrik och bildar inom denna en egen afdelning, hwilken med rätta har blifwit ansedd för den swåraste af all diktkonst, emedan dess uppgift är att uttrycka det högsta ämne i den enklaste form. De närmaste med psalmer beslägtade diktarterna äro folkhymnen och folkwisan. Man kan säga, att psalmen har uppwuxit ur hymnen och tillwuxit ur folkwisan. Den äldsta kristliga, likasom den äldsta Dawidiska psalmen, war lofsång, alldeles som den första och enklaste formen af hwarje andakt är en tillbedjan. Ur folksången hafwa se|14|dermera psalmens öfriga arter utwecklat sig, till följd af detta menniskohjertats behof att i sången uttala sina fröjder och sorger, hwilket äfwen framkallat folkwisan. Psalmen är i sjelfwa werket ingenting annat än en förkristligad folkpoesi.

27 Det ligger en afgörande wigt på att uppfatta psalmens poetiska karakter såsom en förädlad, förandligad, förkristligad folkpoesi, emedan just bristen på en sådan uppfattning är en af de förnämsta orsakerna både till misslyckade psalmer och skef psalmkritik. Det folkeliga elementet i psalmen är, till form och innehåll, af en så wäsentlig betydelse, att det icke bör och icke kan saknas i någon äkta psalm, emedan psalmen förutan detta element hwarken i poetiskt eller kyrkligt hänseende uppfyller sin bestämmelse. Det wid konstpoesin wana örat uppfattar icke bristen deraf, men hwilken person som helst af de lägre folkklasserna, begåfwad med ett wanligt sundt omdöme, uppfattar den genast, om han också ej kan göra sig reda för hwari bristen består. Det bjuder emot, han igenkänner icke sig sjelf deri. Det kan klinga som en paradox, men jag wågar tro, att den psalm, som icke anslår en gudfruktig bondqwinna, eller icke i sin hufwudmening uppfattas af wälbegåfwade barn om 12 till 15 år, den psalmen är ingen äkta psalm.

28 Psalmens upphöjda ämne och kyrkliga ändamål uppdraga en naturlig gräns mellan henne och folkwisan, hwarför det ingalunda wore rådligt, att t. ex. upptaga i psalmboken flertalet af Sions sånger och andra wid bönesammankomster brukliga andeliga wisor, hwilka närma sig folkwisan mer än tillåtligt är för den högstämda psalmen. Men, detta oaktadt, finner man, att mången gammal god|15| psalm har lånat icke allenast bilder och uttryckssätt, utan äfwen melodier af folkwisan. Den folkelige Luther förstod detta rätt wäl och begagnade sig i rikt mått deraf. Och å sin sida har psalmen utöfwat på folkwisan ett märkbart inflytande; ja, det finnes bygder i wårt land, der psalmen mer eller mindre fullständigt intagit wisornas plats på folkets läppar.

29 Jag nämnde konstpoesin. Det är i allmänhet ganska wanskeligt att försöka uppdraga bestämda gränslinier emellan de skilda diktarterna, emedan det fria ordet, den fria sången ofta slå öfwer ifrån den ena reglementerade formen in i den andra. Icke ens den antagna begränsningenoriginal: begräsningen mellan den konstnärligt utbildade skaldekonsten, konstpoesin, och den mindre medwetna, omedelbart ur hjertat framsprungna folkpoesin wisar sig wara fullkomligt hållbar. Men erkänna wi det större eller mindre måttet af reflexion såsom bestämmande för det wi kalla konstpoesi och för det wi kalla folkpoesi, så wisar sig psalmens folkeliga karakter deri, att den med en tydlig motwilja stöter reflexionen ifrån sig. Reflexionen är söndring, eftertanke, slutledning, twifwel och sökande, men psalmen begär en omedelbar wisshet och hjertats hela, obetingade hängifwenhet åt den gudomliga nåden. Häri står psalmen rotad, icke blott i kristendomens, utan äfwen i den skapande poesins rätta natur, hwilken erkänner reflexionen blott som ett efterarbete, — gjutningen af den modell, som ingifwelsen skapat. Det äkta skaldestycket göres icke, det fås; det utmejslas icke uti dess hufwuddrag, det wexer ut till sitt naturliga mått. Och till följd häraf är reflexionen, särskildt i psalmpoesin, en wådelig bundsförwandt, hwilken icke kan umbäras, men åt hwilken wi må akta oss att afstå herrskarespiran, så kärt det|16| oss är att sjunga wår sång ur ett hängifwet hjerta och ur församlingens själ. Man kan läsa dessa reflekterande betraktelser, dessa i versform klädda dogmer med deras tilllämpning, och det beror då på läsarens uppfattning hwad man möjligen kan behålla deraf; men man kan icke sjunga dem såsom en psalm bör sjungas, med en lifsström i hjertat, emedan det förståndiga tänkandet uttorkar lifsådern. Konstpoesin har otaliga gånger försökt sig på psalmen och icke lyckats frambringa annat, än rimmade reflexioner, eller ett känslofullt sken af gudaktighet utan dess kraft. Och den känslofulla bildade allmänheten har funnit dessa psalmer mycket wackra, ja sjungit dem med en ohycklad andakt, men sjungit med läpparna. De ha för denna allmänhet warit samma esthetiska konstnjutning, som man begär af ett wackert skaldestycke, eller den moraliska tillfredsställelse, hwilken man erfar af en lärorik fabel; men det lif, som lefwer i Kristus och uppfyller menniskosjälen ända till bräddarne, finns icke der. Folket, det är den enfaldige kristne, har aldrig förstått dessa psalmer och skall aldrig förstå dem.

30 Psalmens kyrkliga karakter ligger i dess ändamål att wara en bekännelseakt. Bakom den sjungande står församlingen; bakom den enskilda rösten den kristna kyrkan. Hwarje enskild känsla, som söker ett uttryck i psalmen: — syndarens ånger och bot, den bedjandes suck, den lyckliges tackoffer, den sörjandes hopp, den troendes förtröstan, den af Gud uppfyllda själens fromma tillbedjan, — allt detta är i psalmen icke min eller din själs offer allena, det framträder som allas. Derför är allt, som icke kan finna ett genswar i alla själar, uteslutet ur psalmen: alla subjektiwa hugskott, alla endast för wissa undantagsförhållanden, eller wissa bildningsgrader begripliga själstillstånd, känslor,|17| bilder och uttrycksformer. Man kan inrymma i psalmen en husfaders bön, en döendes suck o. s. w., men blott med det wilkor, att alla kunna tänka sig in i en dylik ställning och känna dess intryck. Man får icke föreställa sig, att en del af församlingen sjunger, en annan tiger. Psalmens hela kraft och inwerkan på den enskilde ligger just deri, att psalmen är allas. Det ligger något hemlighetsfullt, hwilket psykologin bekräftar, utan att kunna förklara det, uti ett sådant själarnas sammanflytande wid hwilken handling som helst, der många förenade wiljor, många sammangjutna tankar och känslor riktas mot ett gemensamt mål. Wisst är, att wiljeyttringen, tankeyttringen, känsloyttringen, ja inbillningen och sjelfwa willfarelsen, deraf få en intensitet och en kraft, som den enskilde aldrig erfar ensam för sig. Det är denna allmänna psykologiska lag, som betingar den offentliga gudstjenstens företräde framför den enskilda, psalmens företräde som andaktswäckelse och den förenade bönens fördubblade kraft framför den bedjandes suck i hans ensliga kammare. Mästaren säger: »der twå eller tre äro församlade i mitt namn, der är Jag midtibland dem». Kyrkans yttre berättigande ligger i samma lag, som på andens område motswarar massornas attraktion på materiens område.

31 Är psalmen en bekännelseakt, så är klart, att den måste följa kyrkans bekännelse. Men dermed är icke sagdt, att kyrkans katekes skall i psalmboken omskrifwas i wersform. Att så skett i wåra gamla psalmböcker, har sannolikt härrört dels af ett obetänkt nit, dels af det fordna bruket att versifiera lagar, sedereglor och ordspråk, för att lättare bewara dem uti minnet. Allt sådant har blifwit mer och mer öfwerflödigt genom boktryckarekonsten, hwarför|18| tio Guds bud, »katekesen i sånger» och, tilläggom, söndagsewangelierna samt öfwerhufwud all formulerad dogm ha sin rätta plats i bibelordet och kyrkans öfriga böcker, icke i psalmboken; i denna kunna de, i betraktande af kyrkosångens ändamål och psalmens poetiska synpunkter, endast wara till hinder.

32 Återstår att söka komma till klarhet om psalmens allmänt kristliga karakter, oberoende af den inwerkan, som skilda kyrkor och trosbekännelser på densamma utöfwat. Jag är nödsakad att fatta ett rikt ämne kort. Hwad är psalmen för den kristne af alla trosbekännelser? Låtom Herder beswara denna fråga. »Dessa heliga kyrkosånger, — säger han, — som, århundraden gamla och dock beständigt nya, beständigt friska, återljuda från de troendes läppar, hwilka wälgörare ha de icke warit för menskligheten! De hafwa gått med den enslige munken i hans cell, med uslingen i hans armod, med den bedröfwade och den betryckte på sorgens stigar ända fram till hans graf. Då han sjöng dem, glömde han sina mödor och sina bekymmer; hans trötta ande fick wingar och kände sig stark nog att höja sig öfwer denna werldens elände till ewiga fröjder. Så gick han, med ett nytt mod och en ny förtröstan tillbaka till sina mödor, bar dem med tålamod och werkade i stillhet. Åter när de förströdda sinnen samlades i templet, twang dem sången att sluta sig samman, wände deras tankar från werldens äflan och nedkastade dem i bön och lofsång inför den Allsmäktiges thron. Under denna mäktiga sång wredo sig de förborgade synderna i den sjungandes samwete, de onda drifterna uppreste sig förgäfwes i missdådarens bröst och twungos att tillbedja; höge och ringe förenade sig i samma endrägt och samma ödmjukhet inför konungarnes|19| konung. När har någonsin tänkarens wishet eller bespottarens lättfärdiga sång förmått hwad den trofasta, enkla psalmen förmått uti menniskors hjertan?»

33 Häraf framgår, klar nog, psalmens bestämmelse att wara ett förenande och stärkande element i den kristna kulten: en gemensam bön, satt i musik. Denna bestämmelse sammanfaller med det kyrkliga ändamålet, men i en widsträcktare omfattning. Den Ambrosianska lofsången sjunges i alla kristenhetens kyrkor. Till psalmens uniwersela karakter hör således först en objektiv, men dernäst äfwen en positiv trosbekännelse. Ett af de bestämdaste kännetecken, hwaraf man igenkänner den äkta kristna psalmen från den oäkta och rationalistiska eller sentimentala, är att den förra uttalar en positiv tro, den sednare en negativ. Det tyckes, som skulle det wara samma sak, att säga t. ex. »Herren är mig när», eller »Herren är mig icke fjerran»; — »Herrens hjelp will jag åkalla», eller »Herren will jag ej förgäta». Men wid närmare betraktande skall man finna en ganska betydlig skilnad mellan den positiva förtröstan, som är fullt förwissad om Herrens närwaro och nådiga bistånd, samt den swäfwande förhoppning, som afwärjer från sig det twifwel, att Herren skulle wara fjerran eller glömd. Luthers psalmer, likasom de äldsta kristna psalmerna, hafwa hämtat sin öfwerwäldigande kraft just ifrån detta positiva, rakt på målet riktade wittnesbörd om en bergfast tro, medan t. ex. 18:de seklets psalmer mer och mer förlorade sig i en swäfwande negation, eller en rhetorisk omskrifning af dessa trossanningar, hwilka förlorat sitt fäste i tidsmedwetandet.

34 Ty såsom psalmens kyrkliga grund är att söka i dess egenskap att wara en bekännelseakt, så bör dess allmänt kristliga grund sökas i dess egenskap att wara ett wittnes|20|börd. Psalmen måste klart, kraftigt och obetingadt wittna om ett andeligt lif i Kristus. Der nu psalmen icke wittnar derom, der dömer han både sig sjelf, sin upphofsman och den tid, ur hwilken han framgått. »Af deras frukt skolen I känna dem». Och det är i sjelfwa werket en af psalmens märkwärdigaste egenskaper, att sålunda döma menskor och tidehwarf. Klart, som i en spegel, skåda wi i 1695 års swenska psalmbok ett tidehwarf fullt af lefwande tro och i 1819 års psalmbok ett annat tidehwarf, i hwilket lifwet är nära att slockna. Ingen konst, ingen wisdom, ingen yttre förfining kan ersätta detta fördolda lif i Gud eller denna andens lefwande kraft, som pulsera uti den gamla lutherska psalmen och derifrån utgå att wärma alla tidehwarf. Psalmen lyder i detta afseende lagarna för hwarje lifsyttring inom idéns werldar. Den kan icke undgå att afspegla sitt tidehwarf, och det förgängliga tidsblomstret wissnar; men det, som i detta tidens werk är af bestående wärde, det, som i sig bär ett oförgängligt frö af det ewiga lifwet, — det fortfar från slägte till slägte att lyfta och glädja menskligheten.

35 I ofwanstående antydningar ligga redan psalmens grundwilkor uttalade. De skola framstå tydligare, när wi, i omwänd ordning, draga slutsatserna af det föregående.

36 a) Psalmens allmänt kristliga karakter fordrar wittnesbördet om en kraftig och lefwande tro, som från författaren och hans text meddelar sig, ur hjerta till hjerta, åt den sjungande samt åt kommande slägten.*Sedebuden böra i psalmen endast framträda som trons frukter.

37 Detta wittnesbörd måste wara positivt, för att icke swäfwa i dunkla känslor, och objektivt, för att kunna anslå hwarje bröst, der den gudomliga nåden får insteg.

|21|

38 b) Psalmens kyrkliga karakter fordrar ett nära anslutande till kyrkans trosbekännelse, men fordrar icke, att bud, dogmer och ewangeliska berättelser skola i psalmen omskrifwas. Psalmen tillhör hela församlingen, icke enskilda eller mera upplysta delar utaf densamma, och måste följaktligen wara begriplig för alla samt, jemte sitt wädjande till hwarje kristens samwete, icke förbise sin tids, sin kyrkas och sitt folks skötesynder.

39 Tilläggom, att den lutherska psalmens strängare karakter med ett berättigadt misstroende betraktar den esthetiska utstyrsel, wid hwilken den katholska kyrkan fäster en så framstående wigt, särskildt i kyrkomusiken. Men den lutherska psalmen är ingalunda en puritan, som skulle wara fientlig emot en skön musik eller en wärdig poetisk bild; den fordrar endast, att det konstnärliga elementet skall helgas af Guds Ande och utan biafsigter sjunga den Högstes ära.

40 c) Psalmens poetiska karakter fordrar poesins allmänna grundwilkor, en idealiserad framställning enligt skönhetslagarna, men derjemte folkpoesins grundwilkor: enkelhet, lättfattlighet, hjertlighet, innerlighet, följaktligen ett så omedelbart uttryck af hjertats okonstlade bön och tillbedjan, som möjligt är, utan att träda idealets lagar för nära. Psalmen fruktar och misstror reflexionen, som stör dess innerlighet. Psalmen är en förädlad, förkristligad folkpoesi, främmande för den på andra områden herrskande konstpoesin och af en genomgående folkelig grundkarakter, både till innehåll och form. Den psalm, som förstås af folket, förstås af alla; men den psalm, som icke förstås af enfaldige, obildade kristne med wanlig omdömes förmåga, förtjenar icke en plats i psalmboken.

|22|

41 d) Det musikaliska elementet är oumbärligt för psalmen i dess egenskap af sång och af stor wigt både för kyrkligt och enskildt bruk, hwarför det bör omsorgsfullt wårdas. Men melodin, ehuru önskwärd, är icke oumbärlig för psalmens kristliga och poetiska betydelse, emedan man måste förutsätta, att en psalm äfwen kan läsas med uppbyggelse. En god psalm bör icke förkastas för att dess melodi är underhaltig, men wäl bör en psalm med skön melodi uteslutas, om texten är underhaltig.

42 e) Till det musikaliska elementet i psalmen räkna wi äfwen metern, rimmet och språkets wälljud. Om dem gäller samma regel, som om melodin, att de wäl äro af wigt och förtjente af wård, men i förhållande till psalmens öfriga grundwilkor, af en sekundär betydelse. Hwarken den felaktiga metern, det felaktiga rimmet, eller det stundom hårda, föråldrade språket hafwa hindrat mången gammal psalm att sjungas med andakt och tröst i de mest olika bildningsgrader.

43 Wår tid har ärft af de nästföregående generationerna en wäl i sig sjelf berättigad ömtålighet för det formriktiga, men hwilken ofta slår öfwer målet. De flesta anmärkningar gälla nuförtiden psalmernas form, medan swagheten i psalmernas innehåll antingen undgår kritikens öga, eller behandlas med öfwerseende. Högre än formen står dock den »frihetens fullkomliga lag», som icke tillåter andens omklädnad att blifwa hans fjetter. Kan den fulländade tanken finna en fulländad form, är det hans pligt att uppsöka denna. Kan han det icke, så beror det på hans intensitet och hans lyftning, om han äfwen i den ofulländade formen kan uppenbara en kraft, för hwilken formen likasom brister i stycken. I sådana fall må man icke mäkla med språk,|23| meter och rim. Och allraminst må man, som ofta skett, uppoffra en rik tanke för ett fattigt rim, eller genom en swäfwande omskrifning förbättra metern, under det att man försämrar tanken.

44 Folkwisan är wisst icke i alla fall, der det gäller formen, ett giltigt mönster för psalmen. Men en del af hennes friare form bör äfwen komma den folkeliga psalmen till godo. När t. ex. folkwisan ofta begagnar ljudrimmet i stället för bokstafsrimmet, är hon uti sin goda rätt, ty ljudrimmet är det ursprungliga och bokstafsrimmet*Icke alliterationen, utan det inom likaljudande bokstäfwer begränsade bokstafsrimmet. en nyare polityr. Medan de flesta moderna språk, t. ex. tyskan, deri tillåta sig många friheter, har swenskan, efter sina fransyska förebilder, blifwit ena gången ytterligt pryd, andra gången märkeligt inkonseqwent. Hon tillåter att rimma blomma och komma, derför att de behålla samma wokal, ehuru med olika ljud; men när gamla psalmboken skrifwer: »Han beskärmar oss i sin kraft Och ingen står emot hans makt»; då uppreser sig den nya swenskan emot ett sådant laglöst konsonant-oljud och förfuskar med allehanda omskrifningar den gamla klara, på sak gående tanken, i stället att låta den i dess enkla storhet beherrska dess omklädnad.

45 Ett sådant pryderi med formen må med rätta kallas en bokstafsdyrkan och har warit ett af de förnämsta hindren för en werklig psalmboksförbättring i Swerige. Må wi icke i Finland snafwa på samma stötesten, utan fastmer, när wi uppställa som regel en fulländad tanke i en fulländad form, behandla andens werk med andens nödiga frihet, alltid besinnande, att bokstafwen dödar, men anden gör lefwande.

|24|

3. Gamla Swenska Psalmboken och dess bearbetare.

46 Såwäl i Swerige, som Finland har man warit ense derom, att 1695 års psalmbok bör läggas till grund för ett mera tidsenligt nytt swenskt psalmwerk, utan att derför utesluta goda nyare psalmer. Man har insett och erkänt reformationstidens och 1600-taletsoriginal: 1600:talets stora företräde i ett kraftigt utpregladt kristligt och kyrkligt medwetande framför wårt tidehwarf; man har med wördnad och beundran erkänt den oskrymtade tro, det kristliga allwar och den rika andeliga lifserfarenhet, som genomandas de gamla psalmerna i deras ofta bristfälliga form och poetiska swagheter. Men twå af den gamla psalmbokens stora företräden hafwa icke blifwit lika klart eller allmänt uppfattade, nemligen dess folkeliga enkelhet och dess genomgående enhetliga grundstämning.

47 Psalmens folkeliga karakter, hwilken jag här ofwan sökt framhålla såsom ett af dess mest wäsentliga grunddrag, framträder öfwerallt och osökt i gamla psalmboken såsom ett uttryck af tidens eget enkla skaplynne. Kyrkan och skaldekonsten talade båda folkets språk och ur folkets hjerta. Luthers eller Spegels theologiska lärdom hindrade dem icke att förstås af hwarje enfaldig kristen. Just genom sin enkelhet fingo psalmerna den mäktiga kraft, som rörde hwarje hjerta och gjorde dem kära för folket. Det är sannt, att 1600-taletsoriginal: 1600:talets psalmsångare, mer än Luther, förlöpte sig, genom nitets öfwermått, i parafraser af ewangeliitexterna och allehanda dogmatik, som är oförenlig med psalmens poetiska karakter. Men äfwen i dessa missgrepp framträdde trons sanningar enkla och positiva. Frånwaron af reflexion är|25| ett grunddrag i gamla psalmbokens bästa psalmer; dess derwaro utmärker de swagare psalmerna. Öfwerhufwud uppträder tron med en så segerwiss förtröstan, att twiflet antingen alldeles icke förutsättes, eller utan widare fördömes som otro. Gamla psalmboken sjunger sin tro med ett helt och odeladt hjerta. Dess uttryck gå derför rakt på målet, utan swängningar, utan omskrifningar, och der metern eller rimmet wisa sig motspänstiga, brytas de utan betänkande sönder, för att bereda plats åt tankens fria lopp. Lika litet låter den sjungande församlingen dessa formfel bekomma sig. Den sjunger obehindradt: »Jag will med glädje taga Den kalk Gud skänker mig, Predika hans namn all’ dagar»; — men när nya sw. psb., för att rätta den felaktiga tredje strofen, ditsätter: »förbättras af hans aga», så tycker församlingen med rätta, att detta icke ersätter Guds namns pris och sjunger hellre det bristfälliga gamla. Nyssnämnda nya inpass får dock ett slags berättigande genom versens första strofer; men på otaliga andra ställen företaga sig metern eller rimmet att egenmäktigt inpassa en helt ny tankegång, eller omswänga det gamla positiva och klara uttrycket till någonting negativt eller swårfattligt, hwilket man kallar att förbättra psalmen.

48 Låtom oss, engång för alla, komma på det klara med formen. Det finns icke något twifwel derom, att ju en felaktig form bör rättas, såframt detta kan ske utan att wåldföra tanken. Men i förhållande till denna äro meter och rim af en sekundär betydelse. Konstpoesin, som talar till de bildade samhällsklasserna, har tusen utwägar att göra sig förstådd med en omskrifning och kan derför aldrig frigöra sig från sin pligt att söka det fullt formriktiga. Men i psalmen, som talar till massan af folket och derför|26| måste gå enkelt och rakt på saken, gäller icke denna pligt i samma widd och bindande kraft. Det stora misstaget i så många s. k. förbättringar af de gamla psalmerna består just deri, att man ansett sig förbunden att tillämpa konstpoesins lagar på folkpoesin och derigenom måhända (dock wisst icke alltid) gjort psalmen njutbarare för de bildade, men onjutbar för massan af folket.

49 Icke mindre wigtigt är gamla psalmbokens företräde att i grundstämningen wara ett helt werk. Med alla dess författares olika indiwiduela begåfning, uttalar sig der tidehwarfwets uppfattning af kristendomen, kyrkan och lifwet harmonisk och objektiv. Man kan wisserligen skönja äldre och nyare tidsströmmar, men alla gående i wäsentligen samma riktning, och måhända är det endast Lucidor, som der profetiskt framträder i en nyare tids mera subjektiva åskådningssätt. Gamla swenska psalmboken qwarlemnar derför, med alla dess brister, intrycket af någonting helgjutet, i sig afrundadt och inom sig öfwerensstämmande.

50 Kommer så ett annat tidehwarf och lägger sin hand på detta helgjutna werk, stryker i alla riktningar, omstädar formen, utwidgar innehållet och tillägger nya psalmer, hwilka, huru förtjenstfulla de än må wara ur en annan tids synpunkter, likwäl, just derför, icke äro och icke kunna wara samma andes barn, som de gamla. En sådan bearbetning kan aldrig skapa samma helgjutna werk. Huru warsamt reformen må ske, med huru mild hand än bristerna rättas, huru strängt man än må nagelfara med det nya, som lägges till; — det blir dock alltid en annan psalmbok, hwars gamla och nya beståndsdelar wäl kunna förlikas i grunden och läran, men falla åtskils i uppfattningen och i framställningen. Görom oss inga illusioner:|27| hwarje sådan bearbetning måste alltid, ur synpunkten af det hela, blifwa ett lappwerk. Någonting fullt helgjutet kan endast under ettdera af twenne wilkor åstadkommas: antingen derigenom, att ett nytt tidehwarf af samma kraftiga trosenhet, som 1600-taletoriginal: 1600:talet, återkommer och uttalar i denna bok sitt kristliga och kyrkliga medwetande, eller derigenom, att i wår tid en psalmförfattare uppstår, mäktig nog att i sig uppsamla och i psalmboken återgifwa förenadt det bästa och anderikaste af tidens splittrade medwetande, samt derefter ensam redigerar det nya werket.

51 Det första alternatiwet ligger uti Guds Andes rådslag. Det andra har blifwit försökt af Grundtwig m. fl.; framgången twifwelaktig. Hos oss hafwa Runeberg och Stenbäck, utan twifwel till fördel för werkets enhet, redigerat hwardera en psalmbok, men utan andra anspråk än att bearbeta ett redan befintligt äldre material, med tillägg af nya delar. Båda hafwa kännt det band, som warit dem pålagdt, och man kan icke nog högt uppskatta den resignation, hwarmed Runebergs fria och mäktiga ande böjt sig under den honom pålagda fjettern, ja lyckats att i egna skapelser röra sig inom denna med mästarens sjelfständighet. Att detta icke skett utan en inre kamp mellan det poetiska och det kyrkliga medwetandet, röjer sig ofta nog, hwarför icke heller kyrkan i alla stycken obetingadt har godkännt den i så många afseenden mästerliga redaktionen af 1857 års psalmbok.

52 Psalmboksfrågan i Swerige erbjuder ett lärorikt parallelstycke i den nya Wallinska psalmboken af 1819. Som bekant, utgafs år 1793 ett psalmboksförslag, fullkomligt i den tidens smak, och när denna hunnit i någon mån »sätta sig», ett annat år 1814. Men oaktadt så framstå|28|ende kyrkliga och skaldeförmågor, som Lindblom, Adlerbeth, Tingstadius, Rosenstein, Leopold, Franzén och Wallin, deri medwerkade, befanns detta förslag så litet motswara fordringarne på en den swenska kyrkans psalmbok, att Wallin, missnöjd med det gemensamma werket, redan år 1816 utgaf, med Franzéns och några andras biträde, ett enskildt förslag till ny psalmbok. Det war detta förslag, som, genast wid sitt framträdande uppburet af opinionen, få år derefter, 1819, erhöll wederbörlig sanktion som swenska kyrkans officiela psalmbok.

53 I Finland saknades icke röster, som wid denna så högt prisade swenska psalmboks framträdande ansågo allt bråkande med något nytt förslag för wårt lands swenska församlingar öfwerflödigt, alldenstund wi ju aldrig kunde hoppas att åstadkomma någonting jemförligt med ett werk af så utmärkta förmågor, som Sweriges psalmwerk, långt mindre frambringa någonting bättre. Lyckligtwis delade finska kyrkan sitt folks betänksama lynne och förhastade sig icke att bortbyta det bepröfwade gamla mot det ännu okända nya. Och huru wäl kyrkan gjorde deri, inse wi nu, 57 år derefter, när wi, under andra tidsinflytanden, kunna genomföra wår reform på den gamla goda grunden, medan Sweriges kyrka, intrasslad i 1819 års förgängliga tidsblomster, som wunnit nära twå mansåldrars häfd, kämpar med de största swårigheter, för att frigöra sig derifrån och komma till någonting bättre.

54 Om nya swenska psalmboken äga wi en mycket förtjenstfull och upplysande kritik af U. L. Ullman under titel: »Om den kyrkliga psalmboken, med särskild hänsyn till den swenska kyrkans psalmbok af år 1819 (Upsala 1871)». Förf. uppställer först sin åsigt om psalmens ka|29|rakter, som folksång och kyrkosång och kommer derwid till i hufwudsak enahanda resultat, som dem jag här ofwan sökt antyda, motiwerande dem med en skarpsynthet och en hymnologisk beläsenhet, som gifwa hans arbete en wetenskaplig betydelse. Derefter öfwergår förf. till kritiken af 1819 års psalmbok, hwilken kritik i det hela utfaller skarp nog och är afsedd att motiwera nödwändigheten af en reform, men tillika iakttager en warsamhet, som man måste finna naturlig hos en yngre swensk theolog gentemot ett werk som Wallins, hwilket ännu räknar så månge beundrare bland hans kyrkas bildade medlemmar. Oss här i Finland, der den Wallinska psalmboken wisst icke heller saknar beundrare, förekommer det dock, som om förf. twekat att fullt utsäga det rätta ordet, nemligen att nämnde psalmbok, med alla dess många enskilda förtjenster, är ett i dess helhet misslyckadt och för swenska kyrkan skadeligt werk.

55 Orsaken ligger, enligt Ullman, förnämligast i de obestämda och swäfwande uttrycken för det kristliga medwetandet, en från troslifwet lösryckt moral och en alltför rhetorisk framställning. Med den sistnämnda bristen sammanhänger en annan, hwilken förf. wisserligen antyder, men utan att, såwidt jag förstått honom, uttala den i hela dess konseqwens, nemligen bristen på folkelighet både i form och innehåll. Nya swenska psalmboken är så litet folkelig, att den fastmer, från början till slut, är konstpoesi, med alla förtjenster, som tillkomma denna diktkonst, men också med alla de egenskaper, som göra den olämplig för en psalmbok. Man möter der nästan på hwarje rad en reflexion, nästan i hwarje vers ett föreställningssätt och ett uttryckssätt, som endast tillhöra de bildade samhällsklasserna och endast af dem kunna begripas. Man har utgått från|30| den förutsättningen, att psalmboken måste uttrycka tidens bildade uppfattning af den kristna tron och att denna uppfattning, denna framställning wore den enda wärdiga. Men en sådan förutsättning är falsk, icke allenast ur diktarens synpunkt, som ju måste tillerkänna folkpoesin dess rang inom konsten, utan än mer ur kristlig och kyrklig synpunkt, som icke wet af något monopol för den s. k. bildningen, fastmer ställer denna i andra rummet efter den innerliga trosgemenskapen med Kristus. Det är denna sednare, som i främsta rummet skall göra en psalmbok wärdig dess höga bestämmelse, och dernäst må man wisserligen wara betänkt på ett wärdigt framställningssätt. Genom att omwända denna ordning, har nya swenska psalmboken förfelat sitt mål. Oafsedt bristen på en fast och klart utpreglad tro, talar den icke till folket, utan till en minoritet. Och en sådan psalmbok, hur högt den än må skattas för andra förtjenster, kan icke förblifwa kyrkans, emedan den aldrig har warit ett sannt uttryck för hennes lif.

56 När Grundtwig icke lyckats samla till full klarhet tidens kristliga medwetande; när Wallins werk inom få decennier blifwit en anakronism; när Runeberg och Stenbäck i deras bearbetningar icke förmått fullständigt införlifwa sig, å ena sidan med kyrkan, å andra sidan med folket; hwad återstår då för oss andra, som, i jemförelse med desse män, wäl måste bekänna wår swaghet? Skola wi sätta oss ned i en komité och tro oss komma närmare målet genom att peta i orden, här borthyflande ett ojemnt rim, der åter lappande en bristfällig tankegång? Det finns intet otacksamare och ofta, hwad wärre är, intet ofruktbarare arbete, än ett sådant bokstafsmäklande. Men oss återstår knappt något annat. Hwad blir då wårt werk?

|31|

57 Ja, wårt werk, det blir ganska säkert ingenting annat, än dryftarens werk i rian, när han inbillar sig, att det är han, som gjort utsädet för kommande skördar. Allt beror derpå, att sädens Herre gör kornet fruktbart och låter det gro. Guds Ande är mäktig nog, att låta äfwen de torra grenar grönska och det ringaste utsäde gro i wälsignelse. Wi kunna wara öfwertygade derom, att, huru föga wi än godkänna t. ex. den nya swenska psalmboken såsom ett mönster för kyrkosången, äfwen dess utsäde har, under Guds Andes medwerkan, burit en frukt i många hjertan. Så må wi icke rygga tillbaka för att wårt werk är och förblifwer fullt af brist. När wi gjort hwad wi efter wår bästa insigt förmått, må wi, onyttige tjenare, träda tillbaka i skuggan och, glömde såsom hade wi aldrig warit, lemna ära och framgång åt Honom, som wederbör, på det att werket icke mera må wara wårt, som förgår, utan Hans, som består och som i den döda bokstafwen uppwäcker den lefwande anden.

---

58 Komitén för den swenska psalmboken i Finland utgaf, såsom bekant, år 1857 ett af prof. Runeberg redigeradt samt af komitén granskadt och godkändt psalmboksförslag. Sedan detta i några år warit underkastadt kritik, beslöt komitén år 1863 en ny granskning, hwarwid de gjorda anmärkningar, som befunnes hafwa skäl för sig, skulle i ett nytt rewideradt förslag tillgodogöras. Med anledning häraf utarbetade komiténs ledamot prof. Stenbäck ett nytt förslag, hwilket af honom enskildt utgafs år 1866. Komitén sammanträdde derefter ånyo år 1868 och utarbetade gemen|32|samt, på grund af de föregående förslagen och widare gjorda anmärkningar, det 1863 beslutade nya förslaget, hwilket alltså blef komiténs andra, men, med inberäkning af Stenbäcks, det tredje förslaget inom förloppet af 11 år.

59 Grunderna för komiténs tillgörande finnas angifna i förslagens förord och erkändes äfwen af Stenbäck i hans förslag. De woro förnämligast: a) att gamla swenska psalmboken skulle rensas och till språket förbättras, med bewarande af dess kristeliga anda och enkla, folkmessiga uttryckssätt; b) att dess uppställning och nummerföljd skulle bibehållas samt c) att införda nya psalmer skulle wäljas i närmaste möjliga öfwerensstämmelse med de gamla.

60 Komitén hade således från början klart uppfattat de tre hufwudfordringarne: den kristeliga, den folkeliga och den wårdade framställningen. Men underkonsekvensändrat/normaliserat det att den första af dessa fordringar af alla tre förslagen ställts uti främsta rummet och warit för alla i det närmaste lika bestämmande, wisar sig en olikhet mellan de tre förslagen i deras tillämpning af andra och tredje fordringen. Det Runebergska förslaget, som war det banbrytande och hade fått den första och swåraste rensningen på sin lott, kunde icke undgå att bära märkbara spår af brytningen mellan twå tidsströmmar, af hwilka stundom den gamla, stundom den nya blef förherrskande. Uppmärksam på häraf inflytande ojemnheter, beslöt sig Stenbäck obetingadt för nyare språkbruk och i allmänhet för en ytterst omsorgsfullt korrigerad form, men aflägsnade sig derigenom, mer än han sjelf anade, från det folkeliga framställningssättet. Mellan de twå antipoderna, den gamla och nya swenska psalmboken, närmar sig Runeberg i uppfattning och framställning den förra wida mer än Stenbäck, som närmar sig mera|33| den sednare. Den poetiska bilden, som i det Runebergska förslaget ofta med en beundranswärd spänstighet ansluter sig till den kyrkliga formen, frigör sig stundom från denna, under inflytandet af sångmöns ingifwelse. Hwilket åter Stenbäck, med den skarpt utpreglade reflexion, som hos honom war ett resultat af långa inre strider mellan poesi och kristendom, så omsorgsfullt undwiker, att han derigenom blir wida mer reflekterande och mer dogmatiserande. I allmänhet kan sägas om dessa bägge psalmboksförslag, att det Runebergska, såwäl i bearbetningen af det gamla, som i dess oskattbara originaler, är af en stor och sällspord grundläggande betydelse i psalmboksliteraturen, medan Stenbäcks förslag, jemte flera deri inflätade andliga perlor af hög skönhet, har betydelsen af en det kyrkliga medwetandets reaktion mot föregångarens poetiska werldsåskådning.

61 Man skulle nu tycka, att komitén af år 1868 hade efter twenne sådana förarbeten, en jemförelsewis lätt uppgift. Fältet war rensadt, besådt och planteradt; hwad återstod då annat, än wattna och skörda? Så enkel blef dock för ingen del komiténs uppgift. För att komma till en bestämd öfwertygelse om det för kyrkan hållbara i det ena eller andra förslaget, måste komitén gå tillbaka till grunden, d. w. s. till gamla psalmboken samt delwis äfwen till bibeltexten och till de tyska eller från andra länder införda psalmernas originaler. Och när sålunda vers för vers blifwit jemförd och genomgången, war det icke alltid lätt att afgöra, hwilken förändring innebar en werklig förbättring, hwar den kristliga anden uppträdde med mera lefwande kraft och hwar det folkeliga uttrycket borde wika eller icke wika för en mera tidsenlig och formriktig framställning. Det war, med ett ord, ett arbete från början om igen.|34| Dess resultat blef, att 8 förut alldeles uteslutna psalmer från gamla psalmboken, jemte många spridda verser, återinfördes, att andra i de förra förslagen upptagna psalmer och verser uteslötos, en mängd enskilda ändringar företogos och slutligen att ett bihang uppställdes, hwarom allt det närmare kan inhämtas ur förordet till 1868 års förslag.

62 1868 års komité war i förhållande till gamla psalmboken mera konserwatiw, än Runeberg, således ännu mycket mera konserwatiw, än Stenbäck. Ware sig att detta anses lända komitén till beröm eller tadel, härrörde denna konserwatism deraf, att komitén mer än dess föregångare lade wigt på psalmens folkeliga karakter och bestämmelse. Om man hade något att lära af både Sweriges och wårt lands redan wunna erfarenhet, så war det wisserligen det, att en psalmbok kan uppfylla sin bestämmelse endast i samma mån, som den sjunger en lefwande tro ur folkets hjerta. Att, med i öfrigt behörigt fästadt afseende på det trosriktiga, det poetiskt riktiga och det formriktiga, framför allt återställa wår gamla swenska psalmbok i ett så folkeligt skick, som det numera är möjligt, detta ansåg komitén som en hufwudsak, derwid sökande att i wissa delar jemwäl åstadkomma en nödig öfwerensstämmelse med den finska psalmboken.

63 Det är sannolikt, att 1868 års förslag i några afseenden konserwerat för mycket samt att de der ännu bibehållna arkaismerna till en stor del kunna utmönstras, såwäl i ord och böjningar, som orthografi. Men det är icke sannolikt, att den grundsats af folkelighet, hwilken denna komité mer än någon annan sökt genomföra, skall undergå någon wäsentlig förändring, sålänge ett kristet folk begär att sjunga sin tro ur hjertats djup. Att hafwa fört denna|35| grundsats framåt, är denna komités betydelse wid sidan af det grundläggande Runebergska och det kritiserande Stenbäckska förslaget. 1868 års förslag behöfwer utan twifwel sin rewision, hwartill jag här nedan sökt lemna ett bidrag; men när denna genomförts, torde icke wara skäl att länge fördröja, till en början, det nya förslagets fria anwändande af de församlingar, hwilka finna det motswara deras fordringar på en förbättrad psalmbok, lemnande åt framtiden och Guds Ande att för efterkommande slägten utfinna någonting bättre.

64 Mycket har blifwit anmärkt emot gamla psalmbokens, af alla tre förslagen bibehållna föråldrade uppställning. Denna underlättar utan twifwel införandet på försök af ett nytt förslag bredwid den gamla boken. En annan fråga, som jag öfwerlemnar åt kyrkan att afgöra, är dock, huruwida en olämplig uppställning för denna öfwergående fördel bör lemnas åt nya generationer, måhända för att 20 år härefter påkalla en ny rewision af psalmboken. Ullman, som icke heller gillar nya swenska psalmbokens uppställning, meddelar i slutet af sitt förenämnda arbete ett förslag derutinnan, hwilket torde förtjena uppmärksamhet, i händelse wår kyrka beslutar sig för att taga steget fullt ut. Men i sådan händelse behöfwas nya psalmer, för att ersätta de med den äldre uppställningen bortfallande gamla. Det wore önskwärdt, att man derwid skulle företrädeswis anlita reformationstidens kraftige psalmsångare, bland hwilkas werk ännu stora skatter finnas obegagnade. Så har Luther skrifwit 37 psalmer, af hwilka 1868 års förslag innehåller 27. Af Rists 658 psalmer äga wi endast 4, af Paul Gerhardts 120 endast 10, af Heermans 400 endast 10, af Benjamin Schmolkes 1000 sånger end. 3 eller 4 o. s. w.

|36|

65 Till följd af den gamla uppställningen och nummerföljdens bibehållande har bihanget till 1868 års förslag nödgats under upprepade rubriker upptaga psalmer, som ej fått plats på deras rätta ställe i den egentliga psalmboken, och i allmänhet blifwit en osystematisk reserwfond. Skulle uppställningen förändras, wore wäl det naturligaste, att i ett bihang till psalmboken införa alla de till ett mera enskildt bruk ämnade psalmer, som icke sjungas i kyrkan.

|37|

4. Rättelser i 1868 års Psalmboksförslag.

66 Nedanstående förslag till rättelser åsyftar att, jemte en noggrannare omwårdnad om det formsköna och formriktiga, der sådant är möjligt utan wåld på ett skönt och anderikt textinnehåll, återföra psalmen till dess ursprungliga enkelhet, hjertlighet och folkeligt objektiwa åskådningssätt. För detta ändamål har jag icke ens welat lemna skenbart obetydliga ordställningar, som blifwit omkastade i en mera twungen form, oanmärkta. Icke angifna psalmer och psalmverser i komiténs förslag antagas qwarstå oförändrade.

67 Rättelserna gälla, som synes, 1868 års text. Då en kritisk jemförelse mellan Gamla Swenska Psalmboken samt Runebergs och Stenbäcks förslag legat till grund för denna text, har jag här för det mesta endast kollationerat densamma med Gamla Sw. Psalmboken, ehuru jag anser sannolikt, att kritiken och erfarenheten, wid en förnyad sammanställning af de tre förslagen 1857, 1866 och 1868, torde i några delar föranleda en återgång till det Runebergska förslaget.

68 Motiwerna för en del ändringar angifwas med petitstil.

Inledningspsalm.

69 I några tyska psalmböcker föregår den apostoliska fridshelsningen de egentliga psalmtexterna såsom inledningspsalm:

70 »Wår Herres Jesu Christi nåd, Fadrens kärlek och den Helige Andes delaktighet ware med oss alla. Amen.»

71 Försedd med en enkel, wacker och lätt inöfwad melodi, har denna anderika fridsbön, wäl icke börjat, men afslutat hwarje gudstjenst i tyska kyrkan i Cannes. Skulle dess anwändande öfwerlemnas liksom öfriga psalmer, till församlingarnes fria wal, är sannolikt, att densamma skulle mångenstädes bidraga till sann kyrklig andakt.

---

|38|

N:o 1.

72 v. 1. Förnim de tio helga bud, Som genom Moses Herren Gud Gaf ut på berget Sinai. Guds lag i dem undfingo wi. Herre, förbarma dig.

73 2. — På mig allen förlita dig, Och älska öfwer allting mig. Herre, etc.

74 5. Och hedra fader, moder så, Att hjelp och tröst af dig de få Samt att du länge och i ro I ditt beskärda land må bo.

75 6. Sök sjelf ej hämd —

76 7. Fly lustarna. Bewara wäl För otukt både kropp och själ, Och trogen mot den maka war, Som Herren Gud dig gifwit har.

77 9. Håll sanning mot din nästa kär.

78 12. Förläne Gud oss all wår dag, Att lefwa efter denna lag.

79 Anm. Af psalmen kan icke göras annat, än rimmade lagbud. v. 1. Orden: se här och utgaf ändrade. Det gamla kyrie eleeson är återfördt till en werbalare öfws., än det genom melodin tillkomna konstlade: O Gud, oss nådig war. — v. 2. Och älska mig med högsta flit är efter nuwar. språkbruk oegentligt. — 5. Mor och far är en oriktig ordning; förkortningarne icke egnade för högre stil. Bli och bo pleonasm. — 6. I st. för Ej sjelf sök hämd. — 7. Det allmänna budet först, sedan tillämpningen. Förent är en här otillåtlig förkortning. — 9. Förenklad period. — 12. Likaledes.

N:ris 2—5.

80 I dessa och andra psalmer obserweras arkaismernas rättande.

N:o 6.

81 I v. 1 förekommer ett af melodin intwingadt språkfel: Si, jord och himmel är Full af din herrlighet. Emedan hela strofen sjunges med halfwa noter, bör ingen swårighet möta, att fördela tredje halfnoten före|39| slutet på twå fjerdedelar, hwarigenom grundtexten utfaller riktig: Fulle äro himmel och jord af din herrlighet. De häraf förorsakade felen i qwantitet och rhytm höras icke i den herrliga sången.

N:o 9.

82 v. 4. Förtag hwad i wårt kött och blod Står dig emot, o Herre god.

83 Anm. Gl. Psb:s enklare uttryck.

N:o 13.

84 v. 2. Hans ord, hans Ande är ock der.

N:o 21.

85 v. 1. Så är jag glad.

86 2. Så ske dig lof —

87 Anm. I st. f. Dess.

N:o 23.

88 v. 8. Ty när hans wredes flamma slår —

89 Anm. Andes flamma är tryckfel.

N:o 26.

90 v. 8. Min hjelp, som icke swiker.

91 Anm. Wiker är tryckfel.

N:o 27.

92 v. 4. En tid förskjuten —

93 Anm. Förskjuten motswarar bättre, än förnedrad, grundtexten: öfwergifwen.

N:o 29.

94 v. 1. Hjelp till mig, som nödställd är.

95 4. Ja, han djerfwes icke tweka —

96 Anm. v. 1. Gl. Psb.

N:o 43.

97 v. 3. Lär mig din wäg —

98 Anm. I st. f. Wis mig, som är språkfel.

|40|

N:o 46.

99 v. 4. Står du mig när, O Herre kär —

100 5. Här snärjer mig en syndig werld —

101 7. Dig ske lof, pris i alla land, Gud Fader, Son och Helge And, Som will oss städs’ förswara. Du skall oss wäl Till kropp och själ I Jesu namn bewara.

102 Anm. v. 4. I st. f. Om du mig wär. — 5. Snärjer i st. f. omger. — 7. Orden lika och bli undwikas. Den negativa slutstrofen förwandlas, enligt Gl. Psb., till positiv.

N:o 49.

103 v. 3. Gud mäter ut —

104 4. Den ej med Herren står, skall falla.

N:o 51.

105 v. 2. Din wrede mig föröder —

106 8. Men stum jag måste wara —

107 Anm. v. 2. Ett falskt rim rättas. — 8. Förenkladt.

N:o 56.

108 v. 1. Som wilja oss besnärja.

109 4. Med wäldig kraft och anda.

110 Anm. v. 1. Språkfel rättadt. — 4. I st. f. sinom.

N:o 57.

111 v. 1. Wår hjelp, som wi åkalla.

112 5. Trots eder nöd och fara.

113 Anm. v. 1. Ordet ljuft är för wekt för den starka stilen i denna psalm. — 5. Er bör undwikas.

N:o 59.

114 v. 4. Och wärj det —

N:o 60.

115 v. 5. Med Zion gör barmhertighet, Jerusalem i hägnad tag, Att offer af rättfärdighet Ditt folk dig bär till wälbehag.

|41|

116 Anm. Orden bli och ge undwikas. De swårfattliga slutstroferna förenklas.

N:o 61.

117 v. 3. De fromme skola det få se, Ty Gud allena prisa de —

118 5. Men jag förlitar mig på dig, Hwad heldst du föreskrifwer.

119 Anm. v. 3. Ge undwikes. — 5. I st. f. de falska rimmen lefwer och gifwer.

N:o 62.

120 v. 5. Om de med hot — Den tid han när mig bodde.

121 Anm. Det är enklare, att wännen bodde, än att kärleken bodde. Jmf. grundtexten: »Wi, som wänligen umgingos inbördes».

N:o 63.

122 v. 1. Så mycken ondska går. O, brista eder orden —

123 Anm. Rår och er undwikas.

N:o 64.

124 v. 2. Förutan dig allt råd är flärd —

125 4. Från allt, som går din lag för när — Gif, att han snar till mildhet är —

126 Anm. I st. f. din lag förbi. — Bli undwikes.

N:o 65.

127 v. 1. Ej faran skall slå ned mitt mod —

128 4. Så tro Guds löfte, som är wisst, Han skall ur nöd dig föra. För honom klaga all din brist, Och han skall dig bönhöra.

129 Anm. Ändringen gäller egentligen det twetydiga uttrycket tror (tron!). Andra person singularis berättigas af föregående verser.

N:o 66.

130 v. 1. Gif oss ej wåra synders lön, Upplåt din mildhets händer —

|42|

131 4. Wälsigna denna arma jord —

132 Anm. v. 1. I st. f. din’ milda händer.

N:o 67.

133 v. 1. Gud, öfwer oss förbarma dig, Wälsigna nu de dina. Låt öfwer oss så nådelig Ditt klara anlet skina, Att dina wägar wi förstå, Din helga wilja lära Och alle hedningar också Din Christ må se och ära. Och honom lof hembära.

134 Anm. Förenkling. Andra personen står i konseqvens med följande verser.

N:o 70.

135 v. 3. Du ock mig har wård och förswar —

136 9. Du lät mig äfwen —

137 Anm. v. 3. Tryckfel rättas. — 9. Förenkling.

N:o 71.

138 v. 7. Konungar tillbedja der, Honom, som den högste är.

139 Anm. Hans majestät och tillbe undwikas.

N:o 73.

140 v. 1. — Han bjudit mig och alla Hos honom söka tröst. Min nöd mig dertill drifwer Och sorgen, som mig böjt; All tröst, som werlden gifwer, Har ej min själ förnöjt.

141 5. — Förgäter han att sända Sin hjelp? Är han så wred, Att han med makt tillycker Barmhertighetens dörr Och ej den arme rycker Ur nöden nu, som förr?

142 Anm. v. 1. Täckts och qwäl undwikas. — 5. Gl. Psb. återställes.

N:o 74.

143 v. 1. — Ditt folk är stadt i wåda. Din hjelp, som du har oss tillsagt, Den låt oss snarligt skåda.

|43|

144 2. — Här drifwes lögnens lära, Den man med trug och själamord Will midtibland oss bära.

145 3. Så sen att dig förbarma —

146 4. Utgjut din wrede wäldelig Uppå de ondas skara —

147 6. Emot ditt folk war nådelig; All wår förhoppning står till dig —

148 Anm. v. 1. Gl. Psb. Grundtexten åsyftar Jerusalem; det finns intet skäl att ändra folk till hjord. — 2. Närmare Gl. Psb. — 4. Likaledes. — 6. Uttrycket fosterfår har wisserligen auktoritet, men stöter så nutidens öra, att det helst bör undwikas. Ett qwantitetsfel rättas.

N:o 75.

149 Wallin har begagnat den föråldrade formen skiper, bestraffer, skoner o. s. w. Då detta utan nödtwång gör uttrycken styfwa, föreslås att införa den nyare formen skipen, bestraffen etc., som ej rubbar ens rimmen.

N:o 76.

150 v. 10. Att tjena dig en dag, Är sällare behag, Än hela werldens glädje. O Gud, du mig tillstädje, Att dina portar wakta, Så will jag den förakta.

151 Anm. Är riktigare, än har. Orden allt förakta i denna mycket sjungna psalmvers synas mig så mycket mera missledande, som grundtexten icke dertill gifwer någon anledning och Spegel utan twifwel dermed åsyftat den nyss förut nämnda werldens glädje. Det bör alltså wara tillräckligt att antyda denna.

N:o 78.

152 v. 4. O Gud, dig är ju ingen lik —

153 6. Min Herre Gud, jag tackar dig, Ditt namn jag ewigt ärar. Stor är din godhet öfwer mig, Och intet mig förfärar. —

154 Anm. Det finns intet skäl att frångå Gl. Psb:s enklare uttryck, som här återställas.

|44|

N:o 79.

155 v. 2. För dig ju äro tusen år —

156 4. I mödor hän han farit.

157 5. Att för den synd, som i oss bor, —

N:o 80.

158 v. 3. Det skall du se; Af Herrens makt skall det dig ske.

159 Anm. Ge undwikes. Jmf. grundtexten.

N:o 81.

160 v. 8. Gud ware lof i ewighet.

161 Anm. Honom är twetydigt.

N:o 83.

162 v. 3. — till sin utwalda hjord Oss alla kallat har med lifwets helga ord.

163 4. Förhärdom hjertat ej, att engång wi också —

164 Anm. Ehuru sjungbara, infalla cæsurerna i dessa strofer midti twåstafwiga ord, hwarför de torde böra rättas.

N:o 85.

165 Jag ser intet skäl, hwarför ej v. 1 i Gl. Psb., såsom närmare grundtexten, bör bibehållas oförändrad, med undantag af tänker sjunga, som bör lyda: Om nåd och rätt jag nu will sjunga. I öfriga verser är parafrasen skicklig men djerf och rhetorisk samt tål modifikationer.

N:o 90.

166 v. 1. Beprisa med din sång Hans godhet dagen lång I tro och andakt rena Till solens nedergång.

167 3. Och tror den hjelp han bådar —

168 Anm. Arkaism och qwantitetsfel undwikas. Ett falskt rim qwarstår, ett annat rättas.

N:o 92.

169 v. 2. Du nådigt wärdes höra —

|45|

170 3. Helwetets ångst och fara —

171 7. Mig har slikt wederfarit —

172 11. Med glädje will jag bära Den kalk Gud skänker mig, Förkunna städs’ hans ära —

173 Anm. v. 3. Hwarför skall man wara rädd att i psalmen nämna helwetet? Gl. Psb. — 7. Man kan ej säga: är wederfarit.

N:o 97.

174 v. 2. Om Gud ej gifwer gröda — På jorden skall förwärfwas —

175 4. Han will ock dem, få eller fler’, Sjelf föda —

N:o 98.

176 v. 3. Sjelf står han som en löfrik stam, I Herrens fruktan går han fram Och ser —

177 Anm. Återföres till grundtexten, enär orden På engång mild och allwarsam sakna allt berättigande.

N:o 99.

178 v. 2. På jorden finnes ingen man, Som rätt det goda göra kan; Guds nåd hwar man behöfwer.

179 Anm. Återföres till Gl. Psb., som utan skäl frångåtts.

N:o 100.

180 v. 3. Min själ på Herren aktar —

181 4. Israel will han frälsa —

N:o 101.

182 v. 2. Samt allt hwad själen gör förnöjd —

N:o 103.

183 v. 3. — der jag kan dold Inför din Ande blifwa — Far jag än upp till himmelen, Så skall jag der dig finna; Far jag till djupsta afgrund än, Att undan dig förswinna —

|46|

184 4. Och flög’ jag bortom hafwets gräns På morgonrodnans wingar Med flygt mer snabb, än fågelens, När han mot skyn sig swingar, Dig kan jag icke fly ändå —

185 5. Jag sade: natten skyler mig. Han wardt som ljuset klara; Ty mörkret är ej mörkt för dig, der ingen natt kan wara. Hur swart af tunga moln han är, När höstens regnby sjuder, Han blifwer såsom dagen skär, Så snart din stämma ljuder Och så din wilja bjuder.

186 Anm. Förenklingar.

N:o 104.

187 v. 5. — Af regnet wattnas längtar.

188 6. — Jag eljest är De döda när, Som ned i kulan fara.

189 7. Lär mig i tid —

N:o 110.

190 v. 5. Wår Gud, den starke, wälbehag ej känner Af hästar, wagnar, wapenklädde männer —

191 Anm. Enklare och närmare grundtexten.

N:o 113—115.

192 Om dessa psalmer skola qwarstå, böra arkaismerna bortrensas och texten utskrifwas efter kyrkans godkända nyare bibeltext, utan afseende på rhytmen, emedan församlingen aldrig sjunger dem.

N:o 116.

193 v. 5. Här kommer Zions förste —

194 Anm. Förste här lika med förstfödde, främste.

N:o 117.

195 v. 1. Som kommer att oss blifwa när.

196 5. Att jag hos dig må ewigt bo. —

|47|

N:o 118.

197 Med twå ock flögo de

N:o 120.

198 v. 1. O Jesu Christ, som mandom tog, Din kärlek stor dig dertill drog.

199 2. — Du wille dig förbarma då — Med korsets död och pina —

200 3. Att om i tron wi blifwa, Gud all wår synd förlåta will Och straffet oss tillgifwa.

201 5. Och prisa Gud hwar i sin stad.

202 Anm. v. 1. Gl. Psb:s häfdwunna, kraftiga mandom tog torde föredragas framför menska blef. — 2. Täcktes förbarma: hofspråk. — 3. Trona undwikes.

N:o 121.

203 v. 5. Råder öfwer alla land —

204 6. till ewig tid.

N:o 123.

205 v. 2. — Att ordet, som war Gudi när, Blef uppenbart i köttet här.

206 3. Han wardt utgifwen oss till tröst Och hafwer alla återlöst.

207 v. 5. — tog han på sig.

208 Anm. v. 2. Att ordet blef uppenbar är ett uppenbart språkfel. — 3. Den inskjutna dogmatiska reflexionen om slägtets pånyttfödande i Christus torde böra återlemna platsen åt Gl. Psb:s enfaldiga kristendom.

N:o 125.

209 v. 5. Guds Faders Son af himmelrik —

210 Anm. Gl. Psb. Folket förstår sig icke på sådana dogmatiska subtiliteter, som Gud, Fadrens Son, af himmelrik.

N:o 126.

211 Denna psalm, som blott upprepar andra psalmers in|48|nehåll, kunde så mycket hellre lemna plats åt en behöflig bättre julpsalm, enär blott första versen af Gl. Psb. här är igenkännelig.

N:o 127.

212 v. 3. — De låfwade Gud med hjertans tröst — Till menskorna god wilja.

N:o 128.

213 v. 1. Hwar christ-trogen fröjde sig —

214 Anm. Att Gl. Psb:s fröjde sig utbytts mot glädje sig, hör till onödiga ändringar.

215 Omqwädet behöfwer ej i tryck upprepas.

N:o 129.

216 v. 3. — Och Guds himmel öppen finna.

217 Anm. En öppnad himmel hör till de af smaken omhuldade obestämda uttrycken.

N:o 130.

218 Hela psalmen torde böra ersättas af en bättre.

N:o 131.

219 v. 3. Lys i mitt mörka hjerta in —

220 6. Högt skall då klinga cittrors ljud Och helga psalmer skönt till Gud —

221 Anm. v. 3. I st. f. arkaismen och pleonasmen lys och skin må ett bristfälligt rim tillåtas. — 6. Toners offer är grannt och obegripeligt.

N:o 132.

222 v. 8. Du ädle gäst, wälkommen war; Till syndare du kommit har, Men full af nåd du nalkas mig; —

223 10. Hur wid än wore jordens run’d, På guld och ädla stenars grund, För ringa —

224 11. O ewighetens konung du, En krubba är|49| ditt rike nu, En ringa lindaklädnad är Den kungamantel, som du bär.

225 Anm. Försök att förenkla Luthers herrliga psalm, jemförd med originalet.

N:o 133.

226 v. 1. Då gladde sig Guds englaskar

227 4. De funno barnet klent och spädt, I krubban war dess rum beredt. På jorden fanns ej bättre bo För den, som gaf oss himlens ro.

228 5. Wid moders bröst fick han sin spis, Han, som, allsmäktig god och wis, Oss mättar nu och alla dar Samt allt hwad lif och ande har.

N:o 141.

229 v. 4. Med min tro jag dig omfattar, — Ditt blod gör mig ren och skär —

230 Anm. I en så ömtålig perla skadar det minsta widrörande. Låtom det dåliga rimmet stå för wåra fäders räkning och behållom den tro, som omfattar Kristi kors, i stället för den kyliga reflexionen: Jag din nåd har wunnit åter, ditsatt för rimmets skull.

N:o 142.

231 v. 1. O Jesu Christ, mitt hopp förwisst, Mig frälsar du allena.

232 v. 3. O Jesu kär, gif att jag är, Der du will jag skall wara. Kom till mig in i själ och sinn, O Herre min; Din kärlek mig bewara. (Härefter 1868 års vers 4).

233 5. Ty sannerlig jag lemnar mig Allena i din wilja. Mitt enda stöd, hjelp mig af nöd Genom din död, Låt mig ej från dig skilja.

234 (Härefter 1868 års v. 7 och 8. vv. 5 och 6 utgå).

|50|

N:o 149.

235 v. 2. Det första ord han talade, Det war en bön för syndare —

236 4. Och med det tredje nådelig Till syndaren han wände sig —

237 5. För wår skuld straffad blifwit —

238 6. Han, som beredt oss nådens bord, Sin törst ej släcka mäktar. Besinna det, du fallna jord: Din Gud för dig försmäktar.

239 Anm. v. 2. Be är slarfswenska. — 5. Rimmet återställdt. — 6. Att Gud qwider, är hwarken wackert eller wärdigt.

N:o 151.

240 v. 4. Du har frälsat mig från nöden, När du led för min skull döden.

241 5. Din död döden nederfäller — Din nåd skall mig än uppwäcka Och mig döden ej förskräcka.

242 6. Har jag dig uti mitt hjerta, Du all godhets källa blid, Fruktar jag för ingen smärta, Och uti min sista strid —

243 Anm. v. 4. I st. f. de tunga uttrycken förskaffat och dödsstraffet. — 5. Wederqwecka har intet burskap. — 6. Förenkladt.

N:o 152.

244 v. 2. Du, o Jesu, måste lida Hädeord och hån och spe, Många hårda slag förbida, Bära band och ångst och we —

245 3. — Sjelf har låtit dig förbanna —

246 7. Så har du dig —

247 Anm. v. 2. I st. f. måst utstånda. Det minutiösa uppräknandet af marterna behöfwer förkortning. Hugg och slag säges om slagsmål.

N:o 155.

248 Denna pinsama psalm torde, jemte ändring af v. 1, böra förkortas genom att sammandraga vv. 2 och 3.

|51|

249 v. 1. Wår synd i grund Dig nedböjer —

250 2. Ack, käre Fader, säger du, Om det är möjligt, warde nu Den kalken från mig tagen. Dock ske din wilja, icke min. Du ängslas allt till döden in, Blod swettas anletsdragen. Ack, se hwad we! Engeln nalkas; Plågan swalkas. O, hwad pina Du utstår för synder mina.

N:o 157.

251 v. 1. Der går ett lamm —

252 4. Jag prisar utan ända Min själ skall tacksam —

253 Anm. v. 1. Det går ett lamm: germanism. — 4. Objektiware form.

N:o 158.

254 v. 3. Hjelp, att jag all werldslig tanke — Räck till läkdom åt mig kranke Droppar af ditt helga blod.

255 16. Så will jag nu —

256 19. Då det stunget blef i dig —

257 Anm. v. 3. Rimförbättring. — 16. Gl. Psb. — 19. Ett sålunda öppnadt hjerta erinrar om anatomisalen.

N:o 160.

258 v. 4. — Må wi ej frukta —

259 5. — Och som oss grafwens mörka port

260 6. — Så warder oss ock grafwen glad.

N:o 162.

261 v. 1. Nu kommen är wår påskafröjd, Wi lofwe Christ i himmelshöjd. Med glada hjertan sjunge wi: Wår träldomstid är nu förbi.

262 2. Den Herren, som oss haft så kär, För oss på korset offrad är; Utgjuten är hans blod så röd, Wi lefwe nu af himmelskt bröd.

263 Anm. Närmare Gl. Psb.

|52|

N:o 163.

264 v. 3. — Uti wår stad sig ställde —

265 4. — Hur döden stred mot lifwet —

266 6. Så fire wi den höga fest —

267 — Wår Herre Christus är oss näst —

268 Anm. v. 3. Rimförbättring. — 6. Det är icke festen, som glänser, det är Christus.

N:o 168.

269 Melodin har tillkrånglat denna psalm genom att bortlemna en upptakt i början. Hela psalmen torde så mycket lättare kunna utgå, som den wisserligen aldrig sjunges och knappt några ord återstå af dess ursprungliga lydelse. Skall den qwarstå, bör den felande takten tilläggas:

270 v. 1. Uppstånden är wår Herre Christ —

271 2. Ty om ej han ur grafwen gått —

272 3. Dig, heliga Treenighet, Prise wi i ewighet. Nu fröjde sig hwar kristen själ, Ty Christus will oss wärna wäl. Halleluja.

N:o 169.

273 v. 1. En herrlig seger han oss wann —

N:o 170.

274 v. 7. Fräls mig från en ewig wåde —

N:o 171.

275 v. 1. Jesus Christus, wår Frälserman, Som döden öfwerwann, Han är uppstånden, Döden hafwer han fången. Herre förbarma dig!

276 Anm. Gl. Psb. återställes och är lika sångbar. Wersen är ett af de många exemplen på huru det gamla enkla wittnesbördet tillkrånglas för rim och rhytm.

N:o 172.

277 v. 8. Från döden han uttagit —

|53|

278 Wår synd har han aftwagit —

N:o 173.

279 v. 1. Med ditt dyra blod du släckte Helwetets och wredens glöd.

N:o 174.

280 v. 3. Salig är förwisst den stunden —

N:o 175.

281 v. 4. Hwar oss nåden är att finna.

N:o 176.

282 v. 1. Uppfaren är wår Herre Christ, I himmelen är han förwisst. Han wändt till herrligheten om, Från hwilken han till jorden kom.

283 2. Om icke han oss älskat så, Wi måste döden undergå.

284 3. — Och beder för oss, som han sagt, Och skyddar oss med gudomsmakt.

285 5. För denna stora segerfröjd.

N:o 177.

286 v. 6. Så bygger han sin kristenhet —

287 9. — Är herrlig —

288 11. — Dit Christus är — (Gl. Psb.)

N:o 178.

289 v. 1. Gud Fader, sänd din Ande ned! Din Son har sagt sin kyrka: bed, Så får du denna gåfwan. Nu i hans namn —

290 3. Guds helge Ande leder wäl —

291 4. Och gifwer rätta orden.

292 5. Som lifwets frukter i oss bär —

293 9. Hugswalaren oss skicka —

|54|

N:o 180.

294 v. 2. Du böjer hårda hjertan lätt Och gifwer dem en kärlek rätt.

295 5. — Och sjelf med friden när oss blif — Behåll oss uti ditt förbund.

N:o 181.

296 v. 1. Du har församlat med ditt ljus Till samma tro och fårahus Ett folk af alla mål och ljud; Så prise wi dig, Herre Gud! Halleluja.

297 2. Hjelp oss att tro på Jesus Christ.

298 Anm. v. 1. Förutom ljuses sken, som är oswenska, är Gl. Psb:s igen wilseledande. — I v. 3 torde ordet ljuft wara för swagt att ersätta hugnelig.

N:o 182.

299 — Herre, förbarma dig.

300 v. 2. Du ädla ljus —

301 3. — Gif oss alla det i hjertat in, Att wi samman äre, Som bröder käre —

302 Anm. v. 3. Förenkladt efter Gl. Psb.

N:o 184.

303 v. 1. Låt min själ dertill utwäljas (Gl. Psb.)

304 2. Som min Jesus skänker mig. (D:o)

305 4. Samt med tron sig dig tillegna.

N:o 186.

306 v. 2. Du kan underwisa Oss wår Gud att prisa.

307 3. När all nöd, all jemmer —

308 Anm. v. 2. För att ej underwisa Herren Gud. Jmf. Gl. Psb.

N:o 188.

309 Melodin har, till stor skada för psalmens gamla, folkeliga och poetiska rhytm, reducerat daktylerna, hwartill så mycket mindre skäl förefinnes, som melodin genom de nu|55| så enformiga halfnoternas fördelande, kan utan all swårighet ackommoderas till gamla ordalydelsen. Äfwen öfriga ändringar tjena endast att förplatta och förswaga denna herrliga psalm, som kan och bör återställas till alla delar i dess ursprungliga skick.

N:o 192.

310 v. 3. O Jesu Christ, Guds ende Son, Som lidit för oss döden, Oss syndare du frälsat från Den sista swåra nöden. Du är allen wår salighet, Wårt hopp i tid och ewighet; Hjelp i din tro oss blifwa.

311 4.original: , Du Helge And’, wår tröstare, Som will allt godt oss lära, Ditt ljus, din sanning oss bete, Wår Herre Gud till ära. Bewara oss för satans list, Hjelp att wi tro på Jesus Christ Nu och i all tid. Amen.

312 Anm. v. 3. vv. 3 och 4 i Gl. Psb. äro här förenade närmare den ursprungliga lydelsen. — 4. Jmf. Gl. Psb. — Den nya psalmpoesins fattiga hjerta torde få återlemna platsen åt Gl. Psb:s enklare kristendom.

N:o 195.

313 v. 1. Gud låter här sin kristenhet — Af kärlek har han oss beredt —

314 4. Dem är en englawård beredd, Som kan allt ondt förjaga.

315 Anm. v. 1. Intet skäl att frångå Gl. Psb. — 4. En englawård, som satan kan förjaga är alltför twetydig.

N:o 196.

316 v. 1. Han tänker wäl mig sålla Som hwetekorn åt sig, Men Gud sitt ord skall hålla. Och hafwa wård om mig.

317 Anm. Förenkling.

N:o 197.

318 v. 6. Att wi i dig må hafwa ro.

319 Anm. Gl. Psb. i st. f. det oslippliga hjertat.

|56|

N:o 198.

320 v. 1. Kom, min christen, Gud till ära, Kom och hör din Herres ord; Du skall nogsamt här få lära Hwem han utwalt till sin hjord.

321 5. Salig den, som söker troget Efter sann rättfärdighet, Handlar ärligt, redeboget —

322 6. Den, som hugnar kropp och själ, Skall ock Herren hjelpa wäl —

323 Anm. v. 1. Talt är slarfswenska. — 5. I st. f. sträfwar — lefwer. — 6. Förenkling.

N:o 200.

324 v. 3 bör, i min tanke, utgå, såsom alltför hierarkisk för nutidens kyrka, hwilken inrymmer en plats i ordets tjenst äfwen åt lekmän bland »det konungsliga presterskapet». Åtminstone behöfwer warningen icke skärpas mer än i Gl. Psb. v. 5. — 1868 års förslag v. 4 utmärker dessutom ordets rätte tjenare.

325 v. 4. — dina tjenare.

326 6. Som mot dem sig förhäfwer —

N:o 206.

327 v. 5. Jag är ditt får, som wilse gått —

N:o 207.

328 v. 1. Stå upp, du blinde syndare, Stå upp af syndens snara! Hon drager dig från fröjd till we, Från Gud till ewig fara, Från salighet till uselhet, Från ljus till mörkt elände. Gud tar oss mot, När wi i bot Till honom återwände.

329 Anm. Korrigering af arkaismer m. m. Andra person singularis berättigas af nästföljande verser.

N:o 211.

330 v. 8. — I kasten på honom all brist.

331 Anm. All lit är tryckfel.

|57|

N:o 212.

332 v. 6. Att jag förlåter, såsom du, —

N:o 213.

333 v. 1. Uppwaknen, I christne alla, Det lider till domedag, Basunen skall eder kalla Till doms för Guds stränga lag, Och menniskans Son skall komma I ära och herrlighet, Att döma —

334 3. — Nu låten allt högmod falla, Och akten på själens frid. — —

335 Han måste sig Gudi gifwa.

336 5. — När Christi ord honom swara: —

337 6. — Då sparade du ditt bröd — Du wille min nöd ej se. O, syndare, Gud är waken, Gack bort —

338 7. Att icke din nåd wi miste Och sluta —

339 — Hjelp, innan wår dag är liden, —

340 8. — Uti ditt himmelska rike, Der de utkorade bo! Så lär oss, Jesu, försaka All werldenes lust för dig; Lär oss att bedja och waka, Blif när oss ewinnerlig.

341 Anm. Den konstrika mekaniken i denna psalm knarrar och torde tarfwa förenkling. Förkortningarne er och ge samt uttrycket tar miste torde, i den högre stilen, böra utbytas.

N:o 214.

342 v. 2. Fem andra oss lära att akta — I salen med Christus, wår brudgum så blid —

343 5. De wisa då följa sin brudgum derin —

344 Anm. Brudgume är arkaism.

N:o 215.

345 v. 1. Kom till mig, säger åt oss, Guds Son, Och jag will hjelpa den, som är mån Att här emot synden sträfwa. Jag bjuder det bästa, som bjudas kan, Åt ung, åt gammal, åt qwinna, man: Det är det ewiga lifwet.

|58|

346 2. — Från honom wänder jag ofärd all, Och aldrig kommer den här på fall —

347 4. Att blifwa salig, will werlden ock, Men korset warder förtungt ändock: — För Gud och hans sanning manligt strid —

348 5. — Hans uppsåt blifwer af Gud förment, Som han ej kan rätt åkalla.

349 6. Wårt kött will lyda blott sitt begär — Som ond begärelse tukta må —

350 7. Och menade ej på faders sätt —

351 8. Hwem wille då stadna långtifrån —

352 9. — Det will han oss gifwa alla. — Hans namn ske lof i all ewighet. Åt honom wi oss befalla.

353 Anm. Justering af daktylerna och förenkling. I st. f. det swaga negativa slutet återställes Gl. Psb:s positiva.

N:o 219.

354 v. 1. Ty Gud är nu oss nådelig

N:o 221.

355 v. 2. — Att hjertat wäl må brista.

356 4. — Ditt helga namn till ära.

357 5. — Och wälja mellan båda.

358 6. — Mig arme du förwarat.

359 8. — Jag sedan får uti werlden här — Och mig kan ewigt båta.

360 9. Der jag får ro och hwila.

361 10. I jorden snart förrinner.

362 Anm. Rhytmiska rättelser, som dock ej kunnat anbringas öfwerallt.

N:o 222.

363 v. 5. — Att wi må lifwet hinna.

364 8. Du wärdes, Gud, mig gifwa —

N:o 223.

365 v. 1. — Det må wi högre skatta —

|59|

366 2. — Eho, som salighet — Och sin förtjenst —

367 6. — Hwartill dig Gud will kalla.

368 Anm. v. 2. Han sin förtjenst är twetydigt och kan hänföras till Christus.

N:o 225.

369 v. 1. O Herre Gud, det lifwets ord, Som skriften oss förkunnat, War länge mörkt för Christi hjord, Men är oss nu förunnadt. För sådan nåd af Faders råd, Att wi ditt ord få höra, Wi tacke dig ewinnerlig, Som will oss saliggöra.

370 2. Nu är din rena lära bragt För werlden all i dagen, Men mången står emot dess makt Och är af blindhet slagen. Ack, Herre, här så mången är, Som aldrig läser Skriften Och ej wet af den nåd du gaf Oss der för alla skiften.

371 3. O Herre mild, gif det dem till, Att de sig må omwända, Att de i mörkret ej gå will, Men sist till dig må lända. O Herre kär, —

372 4. Ty lika wisst, som Jesus Christ Oss månde sjelf beskrifwa, Att werlden skall förgås till sist, Men Herrens ord förblifwa; Så wisst det är, att den, som här Förstockar nu sitt hjerta, Hans ände skall Ock warda fall, Hans dom en ewig smärta.

373 5. Guds helga ord —

374 6. Sist beder jag, o Jesu kär, När jag skall hädan fara, Att du i döden är mig när Och jag får hos dig wara —

375 Anm. Förenklingar. I v. 1 ligger wigt på, att Guds ord war förmörkadt och åter lyser.

N:o 228.

376 v. 2. — Han gifwer hägn åt menskosägn —

|60|

377 3. En bättre lott har Noah fått —

378 6. — Och i all fara —

379 Anm. v. 3. När förut omtalas förföljelse, kan Noahs lott i arken icke sägas ha warit en sådan.

N:o 229.

380 v. 6. — Att föra willsam lära an —

381 Anm. I st. f. att föra nytt på banen an. Det är af wigt, att orthodoxin icke stämplar allt nytt som falsk lära, hwilket skulle föra oss 200 år tillbaka.

N:o 231.

382 v. 1. — När wäl det i ditt tempel går —

383 2. — Hos dig fullkomlig glädje är —

384 Anm. v. 1. Det går beklagligen icke alltid wäl till i templet, och då blefwe denna vers en bitande ironi.

N:o 233.

385 v. 1. — ditt ord anamma så Wår tro hon kunde styrka få —

386 Anm. Gl. Psb. Wår tro, icke den allmänna, obestämda tron.

N:o 234.

387 Emedan hela psalmen sjunges med halfwa noter, är intet skäl att frångå den gamla, kärwordna ordalydelsen:

388 v. 3. — sjunge med Guds här: Helig, helig wår Herre är,

389 Will man dock rätta en arkaism, kunde möjligen tilläggas:original: tillläggas: Och skåda hans ansigte klart Bland himlens englar uppenbart.

N:o 235.

390 v. 1. — Guds ords lära, bön och sång —

391 Anm. Ordets lärdom är lika obegripligt för den enfaldige, som Gl. Psb:s Guds ords lära lättfattligt för alla.

N:o 236.

392 v. 3. Träd fram med Christus utan swek —

|61|

393 Anm. Jag wågar tro, att Rbg ur högre synpunkt skall gilla ändringen.

N:o 237.

394 v. 9. — Det ljus du återwäckte —

N:o 244.

395 v. 1. — Ack, hur ängslar hjertat sig —

396 11. — Och Guds wrede lägges ned Och mitt samwete får fred (Gl. Psb.)

N:o 245.

397 v. 2. Ho är den, som will anklaga —

N:o 248.

398 v. 1. — Jag wäl det wet: Jag syndat har allena Mot Gud och skall förtjena Hans dom i ewighet.

N:o 252.

399 v. 5. — Och beder att af syndens mehn, Som Dawid och Manasse ren, Du i ditt blod mig twager.

N:o 257.

400 v. 6. På dig jag mig förlåter, Treenig Gud, alltid; Tag mig till nåde åter, Och gif mig ewig frid. (Gl. Psb.)original: Psb).

401 8. — Wäl döden lagt i band —

402 9. — Oss gifwer Jesus Christ —

N:o 259.

403 v. 1. — Ho skall fri från dig mig ställa —

404 3. — Och mitt hjerta med sig wet —

405 — Fast ditt ord du welat gifwa —

406 5. Ack, mitt hjerta måste swida — Jesu, med din stungna sida, War min tillflykt, stå mig när.

N:o 261.

407 v. 2. — Att jag i själen bär Med tron ditt himmelrike Och mig din nåd ej swike, Fastän jag syndig är.

|62|

N:o 264.

408 v. 1. — Ehwad jag talar, tänker, står Och sofwer, wakar, sitter, går, Är du —

N:o 266.

409 v. 3. Fast min synd —

410 6. Synd och död också Skola mig ej skilja, Mot min Jesu wilja, Från Guds barn ändå.

N:o 273.

411 v. 12. — Farwäl, o werld, med alla. (Rbg).

N:o 275.

412 v. 2. — Hur will hon det förswara?

N:o 276.

413 v. 4. — Att allt hwad här han gjort och tänkt —

N:o 277.

414 v. 7. — Då sofwer icke han.

N:o 279.

415 v. 5. Dyrt han dig förlossa måstat (Rbg).

N:o 281.

416 v. 5. Jag måste eljest falla Med synder alla, Men din barmhertighet, Min Gud, will jag åkalla.

N:o 283.

417 v. 1. — Han för mig på sin wiljas Och budords rätta stig —

N:o 285.

418 v. 4. Din nåd låt för mig skina —

419 5. Ack, se till mitt elände, Som synderskan du såg, När hon till dig sig wände Och dig till fota låg —

420 7. All werldens ståt förswinner, Liksom en foglasång, Och hennes lust förrinner, Som harpoklang engång —

|63|

421 11. — När mina sinnen swika Och tankarna förgå Och mina krafter wika, Min själ anamma då.

422 12. En fröjd förutan ände Har Christus oss beredt, Den intet hjerta kände Och intet öga sett. Wi skole bland Guds wänner I hwita kläder stå Med palmer uti händer Och Herren skåda få.

423 Anm. Förenkladt. I v. 7 återställes den gamla poetiska bilden om harpoklangen i st. f. en triwial reflexion. I v. 12 återställes wäl Gl. Psb:s bristfälliga rim, men ock dess enklare åskådning.

N:o 286.

424 v. 7. Gud nöden från mig wänder —

425 Anm. Twetydig ordställning undwikes.

N:o 287.

426 v. 10. Christus hafwer lidit nöd Och på korset blifwit död. (Gl. Psb.)

427 12. Gud har dig ej glömt ändå; O min själ, tro fast derpå.

N:o 289.

428 v. 7. — Will i tron mig nådigt styrka, Mot allt ondt bewara wäl.

429 Anm. I st. f. qwäl.

N:o 290.

430 v. 1. O Herre, Herre, war mig när —

431 2. Lär mig att bruka dig till pris Och nästans fromma på allt wis Allt det, som mig är gifwet. Ja, lär mig, store Gud, allt godt, Men wänd ifrån mig satans skott —

N:o 291.

432 v. 1. Tag mig ut ur dessa banden, Hugna den betryckta anden —

433 6. — skåda Ibland dina helgons tal, Will jag lofwa dig —

|64|

N:o 292.

434 v. 3. På dina skuldror kastar All synd, som mig belastar —

N:o 293.

435 v. 1. Den wederwärdighet, som mig elända tränger, Mig hjertat i mitt bröst af ängslan sönderspränger — (Gl. Psb.)

436 3. Och från din nådes thron —

437 8. Och jag will låta nöjd —

438 9. Låt mig i dig få ro Och aldrig mista dig.

N:o 295.

439 v. 1. — Wärj oss mot fiendernes mord —

N:o 299.

440 v. 1. — Låt själ och sinnen röras, Låt andakt —

N:o 301.

441 v. 6. Du gode herde, märk dertill, Att ulfwen oss förgöra will; — Så wakta här din klena hjord, Och frälsa oss från själamord —

442 8. — Amen. Hör oss, o Jesu Christ!

N:o 302.

443 v. 6. — Ifrån ditt ord, som mig allena länder Till tröst, till salighet och ewig fröjd, Den jag —

444 9. — Till att förkunna ditt namns pris och ära —

N:o 304.

445 v. 3. Stort misshag hafwer Herren wisst Till högmod och de stoltes list —

446 7. — Men den gudlöse blifwer qwar —

447 8. — Men Gud sin owän nederslår (Gl. Psb.)

|65|

N:o 309.

448 v. 9. — Att wi dock gifwe derpå akt —

449 11. — för Jesu död, Din nåde oss bewisa. Wänd af din wrede, som oss slår, Det syndens straff oss öfwergår, Att wi dig ewigt prisa.

450 Anm. Återföres till Gl. Psb., för att, i likhet med denna, sluta med lofsång. Likaledes nästföljande.

N:o 310.

451 v. 4. Pris ske dig, fridens konung!

452 Anm. Kanske riktigare, att återinföra Gl. Psb. v. 6.

N:o 315.

453 v. 1. — Det hafwe wi förwärfwat — Att jorden du förderfwat —

N:o 316.

454 v. 3. Allt hwad du skapat spisar du, Och korpens unge hör du ju —

455 Anm. Föder är här twetydigt.

N:o 323.

456 v. 2. Så ringa jag än är, Har du mig welat kalla Att wara herde här Och —

457 Anm. Jag är bland dina får är en utmaning åt bespottarne, hwilken helst bör undwikas.

N:o 327.

458 v. 6. O Gud, bewara oss för dold —

N:o 330.

459 v. 3. Min ingång och min utgång jag ej wet —

460 5. Att hedra dem, skall lända mig till prydnad —

461 7. Förkofra mig — Och aldrig gå —

462 8. Och hwarje dag will jag din hjelp åkalla —

463 Anm. v. 8 efter Rbgs redaktion. Denna psalm är för reflekterande för barn.

|66|

N:o 331.

464 v. 1. — tryckt, Som är mig swår att lida. — Min hjelp är från mig tagen, Och jag är nederslagen.

465 5. — Du är dock deras tröst och hopp —

466 6. — Och beder att du tager mig Och mina barn omhänder —

467 7. Jag flyr till dig, min Fader kär, Min Gud, som bäst mig hjelper, Och till ditt ord, som trösten är, Att nöden mig ej stjelper —

N:o 332.

468 v. 2. Om du ej tröstar mig —

469 5. — min tanke — alla kranke —

470 6. O Herre, du som kan båd’ kropp och själ oss hela, Om det din wilja är, så skall mig intet fela. Dock ställer jag det allt uti ditt wälbehag, Om jag skall återse den dyra helsans dag.

471 7. Men skall mitt korta lif en snarlig ände finna, Hjelp att jag — Och att i Christi tro jag nöjd och salig dör.

472 Anm. Denna psalm saknar en undergifwen bön, den dock alla sjuka bedja, för tillfrisknande, hwarför den nya v. 6 föreslås och följande versers nummer rättas derefter. Den sjuke beder hellre om en salig död, än att undgå en osalig.

N:o 334.

473 v. 2. Om Gud ej will mig stöda, Min omsorg fåfäng är. —

474 4. Så skall till tröst mig tjena Hans stora nåd allena, Den mig —

475 5. Han mina brister helar, Förlåter hwad jag felar —

476 10. — den rätta tid För sorgen och för fröjden; Min hjelpare i höjden Jag fast mig håller wid.

|67|

477 Anm. v. 1. Om flit mig skulle döda är en oriktig parafras af skönt fikte jag till döda (dödedag), Gl. Psb.

N:o 335.

478 v. 1. — Hans helga englar stå oss bi Uti all nöd och fara, Som de uti Egypti land Bewarat med Guds starka hand Israels flydda skara.

N:o 345.

479 v. 3. — Lif, wälfärd, hus och härd; Långt mera är du wärd —

N:o 348.

480 v. 3. Allt skapadt werk, hwart på sitt wis —

N:o 349.

481 v. 3. — skydde wäl Och Sonens nåd —

N:o 350.

482 v. 4. — Föräldrar, wänner, fränder —

N:o 351.

483 v. 3. Ack, Herre, dig till ära —

N:o 353.

484 v. 3. — Och döden har ej drabbat mig —

N:o 354.

485 I denna sköna psalm äro vv. 2 och 7 insatte af Stenbäck, som bortlemnat v. 2, hwilken komitén åter infört. Frågas, om ej skäl wore att åter (nästefter v. 4) införa äfwen Gl. Psb:s v. 5, som i sin kraftiga enfald innehåller den egentliga morgonsignelsen.

486 v. 6. Långt under de dälder och lundar.

487 Anm. dalar är ett befängdt tryckfel.

N:o 360.

488 v. 1. — Att Guds nåd och godhet —

|68|

N:o 373.

489 Denna psalm har i omarbetningen förlorat mycket af sin innerlighet. Föreslås att återställa början af

490 v. 4. Låt nu min kropp få sofwa, Att själen innerlig Må prisa dig och lofwa Nu och ewinnerlig.

N:o 375.

491 v. 3. Dit alla själar fromma (Gl. Psb.)

N:o 377.

492 v. 6. Fast jag är från dig bortwiken, Wänder jag nu om igen; Fast jag är af synd beswiken, —

493 Anm. Det gamla positiwa är bättre, än det hypothetiska nya. v. 7 är af Stb. införd från Gl. Psb. n:o 276. Det är skada, att gamla v. 7 i n:o 377 icke fått plats här. Slutet skulle då blifwa: Och mig mörkret öfwertäcker, Intilldess din nåd mig wäcker.

N:o 378.

494 v. 2. Mig bör nu —

N:o 385.

495 v. 1. Allt ondt han från mig wänder —

N:o 387.

496 v. 8. — Som du allena gifwa kan Och dina trogne gifwit.

497 Anm. v. 8. Det ewiga lifwet gifwes icke åt den abstrakta tron, utan åt de trogne. Rimförbättring medför så ofta tankeförsämring. Jmf. Rbg.

N:o 388.

498 Gl. Psb:s v. 2 torde böra införas näst efter förslagets v. 4: Ty Gud af sin barmhertighet etc. — Likaså Gl. Psb:s v. 7 nästefter förslagets v. 5: Och hjelp, min Jesu, mig dertill — Psalmer för döende sjungas ej af församlingen och behöfwa icke förkortas.

N:o 389.

499 v. 2. — Det kan hwar dag oss lära —

|69|

500 3. Alltså är wisst, att Jesus Christ, Han är mitt lif och ära, Och döden, som mig wandlar om, Skall mig stor winning bära.

501 6. — Jag likwäl kommer trygger — Du blef nedböjd, jag blef upphöjd, Du smälek bar och sweda —

502 Anm. v. 3. Apostelen och Gl. Psb. säga: Christus är mitt lif. — v. 6. Du sänkte dig, att höja mig är lika riktigt och wackrare, men ofattligt för den enfaldige.

N:o 390.

503 v. 5. — Men du, o Jesus Christ, Guds Son, Skall wälta grafwens sten ifrån Och lifwets land mig öppna.

504 Anm. Att öppna tempelporten till lifwets land, är en af N. Sw. Psb:s grannlåter, illa anbragt för en döende och dessutom en oriktig bild.

N:o 391.

505 v. 4. Så träder jag nu glader, Att skåda Gud, min Fader, Igenom Jesus Christ.

506 Anm. Ingenstädes är smaken sämre anbragt, än för en döende. Han säger icke: Du wärdes mig benåda — Gl. Psb. will hafwa en frimodig död, men rimmet will göra en sirlig bugning.

N:o 392.

507 v. 1. — De rena mig från synder min. (Gl. Psb., Rbg.)

N:o 393.

508 v. 4. — Der kropp och själ förblifwa —

509 5. Om werlden will mig skänka Allt godt, som här hon har — (Gl. Psb.)

N:o 394.

510 1868 års förslag har, i likhet med Rbg., behållit båda de ur samma grundtext härflytande psalmerna 393 och 394, hwilken sednare Stb. ersatt med Wallins psalm,|70| här införd i bihanget som n:o 525. Otwifwelaktigt är döden i Christus (Gl. Psb. 394) att föredraga framför den oändligt wackra och poetiska, men pantheistiska naturdyrkan, hwarmed Wallin slutar. Men med det rika wal psalmliteraturen erbjuder, wore skäl att ersätta 394 med något annat nytt.

N:o 395.

511 v. 4. Wärdes med din nåd mig leda Genom dödens mörka land, Med ditt blod mig frid bereda Mot min starke owäns hand.

512 Anm. Gl. Psb:s tankegång.

N:o 396.

513 v. 1. — Du hafver henne gifvit mig —

N:o 399.

514 v. 4. — Döden är en sömn förwisst, Och wår hamn är Jesus Christ — (Gl. Psb.)

N:o 401.

515 v. 4. — Uppwärmas af ådror, som flöda, Och åter sin hydda få stöda.

516 Anm. Wallins snillrika öfws. af Iam moesta quiesce querela har med rätta ansetts i några delar för grann.

N:o 406.

517 v. 2. — Alltid följt de ondas råd —

N:o 407.

518 v. 4. Om nu de qwal, som de fördömde lida, Så många år sin ände skulle bida —

Bihanget. N:o 414.

519 För de församlingar, som älska den gamla texten, är bättre att bibehålla densamma oförändrad, än iklädd meterns|71| och rimmets obeqwäma twångströja. Endast: med Guds Andes tillhjelp allen bör utbytas mot: Af Guds Andes kraft allen.

N:o 416.

520 v. 1. — Och som ett fattigt barn jag kommer inför dig.

521 2. Du älskat mig långt förr, än jag din kärlek kände, Du tog mig till ditt barn, du mig till dopet sände, Och aldrig, gode Gud, så har du swikit mig, Men jag har wikit bort i synden ifrån dig.

522 3. När jag nu wet med mig hur mycket jag har brutit — Förbarma dig, min Gud, låt nåd för rätten gå.

523 4. Tänk icke mer uppå min ungdoms synd och brister; Sänd mig din Andes ljus, att jag din nåd ej mister; Hjelp mig till en sann bot i Jesu Christi tro, Att jag din wilja gör och samwetet får ro.

524 5. Jag wet ej mina fel och mina synder alla. Du känner dem, min Gud; för dig will jag nedfalla. Upplyft mig, store Gud, uti din fadersfamn; Jag flyr med barnslig tro till dig i Jesu namn.

525 6. Så syndig, som jag är för dig, som hjertan pröfwar, Ett swagt och fattigt barn, som ofta dig bedröfwar, Så tror jag dock förwisst, att du för Jesu skull Förlåter all min brist och är en fader huld.

526 7. Du milde Jesu Christ, som är min wän den bästa, Låt nu mig, arma barn, wid nådens bord få gästa, Och gif dig sjelf åt mig som underpant derpå, Att jag får wara din och så Guds nåd undfå.

527 8. Du will ju icke ens den ringaste förskjuta, Den störste syndare will du i famnen sluta; Så låt nu|72| också mig få komma till ditt bord Och frälsas med ditt blod och tröstas af ditt ord.

528 9. Dig, milde Jesu, will jag aldrig mer förglömma, Ditt kors, din bittra död will jag i hjertat gömma; Så låt mig wexa till och bära frukt i dig. O Jesu, war mig när nu och ewinnerlig.

529 v. 10 utgår.

530 Anm. Denna wigtiga psalm för nattwardsungdom behöfwer mycken hjertlighet. Ändringarne åsyfta ingenting annat.

N:o 423.

531 v. 3. — Och så på nytt till ewigt lif Min frälsta ande föda.

532 4. Ty de blott äro —

533 5. Allena dig ske lof och pris, Wår Gud och Fader käre, Som lär oss med din Ande wis, Att dina barn wi äre Och hafwe ro I Christi tro, Med hwilken wi i hoppet Förwänte frid Till ewig tid, När wi fullbordat loppet.

N:o 428.

534 v. 2. — All werlden är din kyrka, Allt skapadt trängtar efter dig, Och menskan skall ödmjuka sig, Att samma lof bestyrka: Du är, du är Wår Fader kär.

535 Anm. Geijers annars wackra psalm tror mera godt om menniskans hjerta, än det förtjenar.

N:o 429.

536 Kan, såsom af mindre betydelse, utgå.

N:o 432.

537 Likaledes, Psalmen är, med undantag af sista versen, mera ett kapitel af katekesen, än en psalm.

N:o 433.

538 v. 1. O Jesu Christ, o Herre mild, War alltid du min förebild, Att jag på denna —

|73|

N:o 438.

539 Är en afhandling, icke en psalm, torde kunna utgå, helst n:o 439 uttalar den positiwa tron.

N:o 441.

540 v. 1. — Jag wor’ en ljudrik malm, en klangrik bjellra blott.

N:o 445.

541 v. 1. — Ty satan han spinner —

N:o 451.

542 v. 8. Må, som Lazarus, jag blifwa Hellre fattig i mitt hus, Endast, Gud, du wärdes gifwa Mig din Andes kraft och ljus —

543 Anm. För att undwika rimmet: Lazarus — ljus.

N:o 456.

544 v. 1. Ju större kors, dess mera himmel, Dess mer är Christi rike när —

545 2. — Med korset luttrar Gud oss här. Då längte wi från syndabristen, Och Jesus wåra synder bär. När sorgen gästar i wårt bo, Då styrker Gud wår swaga tro.

546 Anm. v. 1. I st. f. det tunga: dess mer har himmel. Antithesen bör, såsom i originalet, fylla första strofen.

547 v. 2. Kom:s redaktion är obegripelig.

N:o 468.

548 v. 2. — Och marken är som koppar —

549 4. — Gör på wår nöd en ände. —

N:o 488.

550 Bör utgå, såsom en i början bokstaflig upprepning af n:o 331.

|74|

N:o 499.

551 Denna psalm ur N. Sw. Psb. är sådan, att en werklig fånge aldrig skulle ha skrifwit så förståndiga reflexioner. Bör omskrifwas efter en botfärdig fånges werkliga själstillstånd.

N:o 510.

552 Alltför rhetorisk och kall. Bör utgå eller omskrifwas i hjertligare stämning.

N:o 511.

553 v. 1. Allsmäktig Gud, wi tacke dig, Wi prise dig och äre; För all din nåd wi innerlig Wår lofsång dig hembäre. Du wändt från oss wår owäns hand, Du frälsat wåra fäders land Från wåld och orättwisa.

554 2. — Den skall förgäten wara —

555 3. Din wrede länge wi förskyllt För hwad mot dig wi brutit; Wi trodde, att wårt mått war fylldt, Att nådens dörr du slutit. Men större war, o Gud, din nåd, Än all wår synd och öfwerdåd: Så måste wi ju blygas.

556 5. Wi sucke, Herre Gud, till dig, Wi lyfte wåra händer; Wänd nu och framgent nådelig Allt ondt från wåra stränder —

557 6. — Som akta ej sin nästas blod Och efter ofrid fara —

N:o 513.

558 Likasom n:o 510 rhetorisk och kall. Bör ersättas.

N:o 514.

559 v. 2. Herre, till wår herde kalla Den, som här dig täckes wäl —

560 3. — Dig wårt uppsåt wi hemställa Utan ränker, utan wåld; Låt den dom —

|75|

N:o 515.

561 v. 4. Styrk wår herde i hans kall, Att sin hjord han ej förglömme, Wärnar den mot synd och fall Och är sjelf dess föredöme —

N:o 524.

562 Denna Franzéns sköna psalm är kanske riktigast en adwentspsalm.

Postscriptum.

563 Rättelser? Har en granskare rättighet att ändra en författares ord? Är icke skaldewerket ett likaså berättigadt konstwerk, som taflan, bildstoden eller den musikaliska kompositionen, och stående under samma skydd? Om så är, huru kan, huru wågar någon, ware sig kyrkan eller en enskild, stympa, tillöka, förändra lefwande eller döde diktares psalmer, ofta inlägga en annan mening deri, stundom behålla endast få rader eller få ord af det ursprungliga skaldestycket och likwäl underteckna detta nya med den sålunda misshandlade författarens namn? Måste icke ett sådant ingrepp betecknas såsom ett wåld mot den andliga, den konstnärliga eganderätten, ja, mer än ett wåld, — ett förfalskningsbrott, dubbelt straffwärdt, när det föröfwas af en auktoritet, som borde bewaka sedelagarna, och i de flesta fall emot döde, som ej mer kunna förswara sin rätt?

564 Allt detta wore obestridligt, om psalmen wore det, som så mången föreställer sig, nemligen konstpoesi. Detta är så klart, att, i sådant fall, ingen makt i werlden kunde med något sken af rättwisa förswara kyrkans, granskarnes eller öfwersättarnes handlingssätt emot flertalet psalmer.|76| Men psalmen är icke konstpoesi, psalmen är folksång, och redan detta förändrar betydligt författarens ställning. Ty folksångens karakter är just den, att icke tillhöra en eller annan upphofsman, utan tillhöra folket. Folksången känner ingen författare, och äfwen om den kände honom, skulle den icke erkänna hans rättigheter som sådan. Fastmer hör man folksången beständigt ändra gestalt på folkets läppar, så att den ene sångaren lägger till, den andre bortlemnar enskilda delar, anseende sig hafwa gjort nog, när han återgifwit qwädet uti dess grunddrag. Detta har wederfarits hwarje folkwisa, och det skulle wederfaras hwarje psalm, derest den ej blifwit fixerad i tryck. Men det är klart, att om folkwisan eller psalmen får genom tryckpressen en fixare form, förändras icke dermed författarens ställning till diktwerket. Ty här fortfar den enskilde att träda tillbaka i skuggan för det allmänna, medan konstpoesin, äfwen när den tryckes, — och företrädeswis då — fortfar att widhålla författarens rättigheter.

565 Psalmen tillhör widare kyrkan, d. ä. församlingen, och framträder der som en bekännelseakt. Men kyrkan (församlingen) kan icke bekänna något, som strider mot hennes tro, ware sig att det gäller trons innehåll, eller trons form, och måste alltså, gentemot psalmdiktaren, widhålla sin rätt att godkänna eller ändra hans arbete i den psalmbok hon erkänner som sin. I och med detsamma en psalm författas för kyrkans behof har författaren afstått sin upphofsmannarätt, enär psalmen icke mera wore en psalm, om förf. ensam hade rätt att förfoga deröfwer. Man måste ihågkomma, att när kyrkan öfwertager förf:s rätt, öfwertager hon tillika hans answar. Kyrkan kan icke hindra honom att offentliggöra sin psalm i den form han anser wara den|77| riktiga — och denna rättighet, som ingen kan fråntaga honom, utgör, ur konstnärlig synpunkt, hans wärn emot misshandlingen af hans poetiska arbete. Men från sin sida kan han lika litet hindra kyrkan att offentliggöra hans psalm i den form hon finner wara den riktiga; i hwilket afseende ingen rättsskilnad finnes, ehwad författaren är lefwande eller död. Är han död, är hwarje annan oförhindrad att öfwertaga hans rätt att restituera psalmen i tryck till dess ursprungliga lydelse, endast icke i kyrkans psalmbok.

566 Men om psalmen redan för den yttre kyrkan står i dess egenskap af en bekännelseakt, upphöjd öfwer den indiwiduela eganderätten, skärpes denna dess ställning ytterligare derigenom, att psalmen är Guds folks egendom, alltså underkastad kontrollen af tidens högsta kristliga medwetande. Psalmen har härmed inträdt på ett område, der samhällets borgerliga rättsförhållanden upphöra att wara gällande och samwetets högre lagar träda i kraft. Man måste mera lyda Gud, än menniskor. Med hwilken rätt wille då en psalmdiktare påtruga andras samweten sin möjligen subjektiwa uppfattning af trosfrågorna och deras tillämpning på lifwet?

567 En psalmdiktare är ingenting annat, än en röst utan namn, hwilken sätter en sång i omlopp, — ett ljud, en tanke, lika godt hwarifrån, som wibrerar ut öfwer större eller mindre områden, likasom en okänd röst i natten sätter luftwågorna i rörelse och får ett genswar i bergen. Alla i nejden förnimma hans eko, men honom sjelf frågar ingen efter. Han är en suck ur folkets hjerta; han är ett böneoffer ur mensklighetens bröst inför Guds den Allsmäktiges thron, der ingen annan förtjenst eller ära gäller, än den fullkomliga sjelfförsakelsen, den fullkomliga hängifwenheten|78| under Honom, hwilken all ära tillkommer och i hwilken allena wi äre rättfärdige gjorde. Hwarför wille då skalden göra sin person eller sina förmenta rättigheter gällande? Är det icke fastmer hans högsta glädje, ära och lycka, att, genom den Guds gåfwa han undfått i diktarekonsten, kunna röra, glädja och uppbygga tusende af sina likar, medan han sjelf, okänd och namnlös, förswinner i skuggan af Guds folk, som knäböjer inför Lammets thron?

568 Ur denna synpunkt är det en inkonseqwens, när kyrkan utsätter i psalmboken författarnes namn, särdeles om det sker omedelbart under den tryckta psalmen. Med detta förfarande erkänner kyrkan denna samma författarens rätt gentemot skaldewerket, hwilken hon af princip förnekar och faktiskt upphäfwer. Man kan tänka sig detta såsom en skyldig gärd af aktning och erkänsla; men i sådant fall borde författaren tillfrågas, om han erkänner psalmen uti det skick, hwari densamma i psalmboken framträder. Man kan också tänka sig, att upplyste medlemmar af församlingen önska weta hwem de hafwa att tacka för en kär och anderik psalm. Men deras önskan må hellre uppfyllas uti en psalmhistoria. Med undantag af Luthers namn, som genom sin stora, af alla kända auktoritet gifwer psalmen en ökad betydelse, är hwarje annat namn i psalmboken en demaskering af det swaga redskapet för Guds Andes werk i kyrkosången, och det är bättre, att man der förnimmer den allena tillbedjanswärde, inför hwars namn alla andra sjunka till stoft.

569 Gå alltså, enkla psalm, från läppar till läppar, från hjerta till hjerta, från slägte till slägte och tid till tid, opersonlig, namnlös och ogrumlad af de bewekelsegrunder, som annars bestämma menniskors handlingar! Dig skall ingen|79| ära tillfalla, på det att icke werket må förhäfwa sig öfwer mästaren och skuggan af en syndig menniska ställa sig framför Guds klarhets ljus. Ty du bär din skatt i ett lerkärl, på det att kraften må wara Guds och icke din. Ingen känner numera den hand, som mejslat hedendomens gudar i marmorn, och dock wittna de om den tid, som war. Huru mycket mindre skall då Guds folks lofsång, — huru mycket mindre skall då den ödmjuka kristna psalmen berömma sin dödlige upphofsman! Hwem är der Paulus, hwem är Apollos? Gå, enkla psalm, gå ut till församlingen, hög i din hjertlighet, mäktig uti din enfald och obesmittad uti din fullkomliga hängifwenhet, för att inför allt folk förkunna Hans namn, hwilken allena ske ära, lof och pris i ewighet. Amen.

 

 

1. *)Än i dag den katholska kyrkans princip.
2. *Sedebuden böra i psalmen endast framträda som trons frukter.
3. *Icke alliterationen, utan det inom likaljudande bokstäfwer begränsade bokstafsrimmet.