1868 års Svenska Psalmboksförslag för Finland. (Belysning och anmärkningar.)

1868 års Svenska Psalmboksförslag för Finland.

(Belysning och anmärkningar.)

1 Att ersätta en kärvorden och under mer än 180 års häfd djupt rotad psalmbok med en ny, är ett mycket vanskeligt företag. Vore det än möjligt att i den nya bevara allt, som i den gamla har ett bestående värde, – ja, vore det möjligt att sjunga allt ur samma tids hjerta, som sett den gamla psalmboken födas, – så skulle redan den nyare och korrektare formen stöta otaligt många, som älska det gamla just för dess ålderdomlighet och som icke förmå skilja formen från innehållet. Hvilka strider kostade icke redan införandet af 1695 års psalmbok, som dock öste ur en nyss förfluten tids rika källor, den svenska kyrkan! Och hvilken djup klyfta har icke 1819 års svenska psalmbok för Sverige öppnat inom församlingarne! Hvarje försök att i Finland ersätta, vare sig den gamla finska, eller den gamla svenska psalmboken med en ny skall otvifvelaktigt möta det ihärdigaste motstånd just från de troendes sida, såsom ock redan många tecken utvisa. Och en psalmbok bör icke, kan icke påtvingas församlingen; – en psalmbok, som icke är ett frivilligt uttryck af församlingens tro och kyrkliga medvetande, inför endast förvirring och söndring der den borde införa gemensamhet, ordning och lefvande andakt.

2 Med sådana utsigter för en reform har man endast att välja mellan att qvarstå vid det gamla, eller ock förena alla de troende, som äga nog omdöme att lösgöra sig från fördomar, om reformens varsama, men beslutsama genomförande. Att nedbryta det påbegynta verket, är mycket lätt, ty sådant finner alltid gensvar hos mängden, och om Luther sjelf uppstode i dessa dagar för att utsända en ny psalmbok, är det mer än säkert, att han skulle finna stränge vedersakare. Tyvärr finnes intet fullkomligt i denna bristernas verld, och att vänta på det|332| fullkomliga, det är att löpa efter regnbågen från kulle till kulle, der han synes vidröra jorden.

3 Frågan gäller således, om de gamla finska och svenska psalmböckerna behöfva en revision. Och derom lärer knappt finnas mer än en mening bland dem, som uppfatta frågans betydelse för en lifskraftig finsk kyrka. Det är ett misstag, att anse de gamla psalmböckerna endast till formen föråldrade. För det myckna goda de innehålla förgäter man det myckna slagg, som inmängt sig bredvid detta, och resultatet af en sorgfällig granskning är, att vidpass en tredjedel af deras nuvarande innehåll*)Text, icke psalmnummer. måste utmönstras, icke allenast för den felaktiga formen och den råa eller pedantiska framställningen, utan lika mycket, eller fastmer, för bristen på ett sannt och upphöjdt kristligt innehåll. En annan tredjedel innehåller perlor af lefvande tro, men i en för nutiden ofattlig eller svårfattlig form, och kan endast med nödig förenkling återvinna sin klarhet, medan den sista och återstående tredjedelen är af en så hög andelig skönhet, att densamma knappt tål en vidröring, utan att deraf fördunklas.

4 Är man då ense om reformens nödvändighet, följer den svårlösta frågan huru långt denna bör sträcka sig. Det enklaste synes vara, att utan, eller med helt lätta ändringar behålla den oskattbara sista tredjedelen af dessa gamla psalmer samt från den förenämnda andra tredjedelen, eller perlorna i det oklara omhöljet, utvälja de bästa och gifva dem en förbättrad form, men icke derutöfver tillägga något nytt. Häremot kan dock med skäl anmärkas, att det kristliga och kyrkliga medvetandet omöjligen kan hafva stått stilla under 200 år, ty detta vore att förneka all utveckling inom sjelfva den lifsprincip, som ligger till grund för tidernas framsteg. På den gamla och orubbade kristliga grunden måste, just till följd af dess lifskraft, nya åskådningar och former för lifvet beständigt framskjuta som nya grenar, och om all denna utveckling vet den 200 år gamla psalmboken intet.**)Exempelvis samvetsfriheten, sådan den i våra dagar uppfattas gentemot uppfattningen 1695. För sådant, och jemväl för de grundsanningar som i de gamla psalmböckerna finnas blott ofullständigt eller bristfälligt antydda, fordrar nutidens kristliga medve|333|tande ett uttryck; men huru finna ett sådant, utan att riskera införandet af en ny psalm? Man hänvisar oss till den otvifvelaktigt rika och delvis ännu obegagnade skatt af äkta psalmpoesi, som reformationens tidehvarf erbjuder, och rådet är godt der det kan efterföljas, men det kan icke alltid. Man kan icke tillmäta ens reformationstidens kärnfriska psalmpoesi samma egenskap som Guds ord, att vara för alla tider lika fullgiltig i alla delar. Är Luther ensam tillfyllestgörande, hvad blifva då hans efterföljare? Äro symbola normen för alla tider, hvad blifver Guds ord? Är Guds Ande, som lofsjunger med menniskors tunga, bunden vid en tidrymd af 100 eller 150 år, hvar blifver då Hans förmåga att böja menniskors hjertan som vattubäckar, – hvar blifver »den nya sången», som de heliga engång skola sjunga inför Lammets tron? Sanningen är, att reformationstidens psalmpoesi utan tvifvel är den anderikaste och skönaste, som den kristna kyrkan frambragt, samt derför bör företrädesvis anlitas, men att Guds Ande verkar i alla tider och kan, när Han finner för godt, äfven af dessa stenar uppväcka Abrahams barn. Oss är befalldt att pröfva andarna, för att känna dem; men att säga till det 19:de seklet, så ogynnsamt det visserligen kan synas oss vara: du är icke det 16:de eller 17:de seklet, alltså kan du icke skrifva en psalm; – det är att vedersaka vår Herres och Mästares ord, som säger oss: vädret blåser hvart det vill ... alltså ock hvar och en, som af Anden född är.

5 Skall alltså en revision af psalmböckerna ske, så gäller det i främsta rummet att omsorgsfullt bevara de gamla psalmernas äkta guld så oförfalskadt som möjligt, dernäst att bortrensa slagget från dem, som grumlas deraf; vidare att företrädesvis fylla förekommande luckor med reformationstidens ännu icke för oss tillgodogjorda psalmpoesi, och slutligen att söka fylla ännu möjligen återstående tomrum med en ny psalmdiktning, som håller profvet. Det är ock så, komitéerna förfarit vid uppställandet af revisionsförslag för de finska och svenska psalmböckerna i detta land. Och det har ingalunda undfallit komitéerna, att ju en för det helas enhet störande olikhet deraf måste uppstå mellan det bevarade gamla och det tillagda nya; men huru detta skall förekommas, utan att hålla allt gammalt eller göra allt nytt, detta är ett problem, som komitéerna nödgats öfverlemna åt visare reformatorer.

|334|

6 För att här endast tala om svenska psalmboksförslaget af 1868, visar ett öfverslag, att detsamma, bland 413 nummer i den egentliga psalmboken, innehåller 365 gamla och 48 nya psalmer, de senare alltså mellan 13 och 14 %, motsvarande i nummerföljden de gamla, som efter sorgfällig pröfning befunnits totalt obrukbara. Den qvarstående gamla kärnan, bland hvilken man finner 30 författade af eller tillskrifna Luther, 47 af Spegel, 29 af Svedberg, 13 af Arrhenius, 11 af Heermann, 9 af P. Gerhardt, lika många af L. Petri, 11 af C. Becker, 8 af Ollon, 6 af Kolmodin, 6 af Rist samt strödda psalmer af reformationstidens öfrige berömde psalmdiktare, har mer eller mindre underkastats en nödig revision med dithörande förkortningar och torde, oafsedt gerna erkända brister i komiténs arbete, vittna om densammas önskan att bevara så mycket af det gamla, som någonsin varit möjligt. Det är ovisst, om och huru mycket af det nya ens kommit i fråga, derest icke båda psalmbokskomitéerna vid deras första sammanträde 1854 ansett det nödvändigt för en öfvergång från det gamla till det nya, att tillsvidare bibehålla den gamla uppställningen och nummerföljden, hvarför tomrummen efter de obegagneliga gamla psalmerna måste fyllas. Af de tillagda nya tillhör det stora flertalet, eller 36, Runeberg, 3 Franzén, 2 Wallin, 2 Geijer, 1 L. Stenbäck, 1 B. O. Lille, 1 I. H. Roos, 1 (bearbetning efter David) Z. Topelius och 1 okänd förf., med retouchering införd från Nya Svenska Psalmboken. – Om det förslaget åtföljande bihang längre fram.

---

7 Det är nu 8 år sedan förenämnda svenska psalmboksförslag (1869) underställdes församlingarnes pröfning. Att det icke tillvunnit sig den allmännare uppmärksamhet sakens vigt skulle förtjena, torde närmast härröra deraf, att det framträdde så snart efter komiténs tryckta förslag af 1857, den s. k. Runebergska psalmboken, och L. Stenbäcks förslag år 1866. Bedömanden hafva dock icke saknats, och dessa rätt skiljaktiga. Mesta erkännandet har 1868 års förslag funnit der man minst väntat det, neml. från Sverige (Wieselgren 1869, Ullman 1871), hvaremot kritiken i eget land, oberäknadt Runebergs och Stenbäcks protester mot speciela ändringar, merändels varit sträng, någon gång erkännande, såsom kyrkomötets 1876. Klandradt, än för ultrakonservatism, än för lättsinnigt nyhetsmakeri, än att|335| hafva uppoffrat innehållet för formen, än åter formen för innehållet, torde 1868 års förslag just af dessa motsatta beskyllningar kunna hoppas att i någon mån hafva träffat den förmedlande öfvergång, utan hvilken en förgången tids åskådningssätt svårligen lyckas ingå i en nyare tids uppfattning. Dock har förslaget, med alla anmärkta brister, härtills icke blifvit stämpladt såsom till innehåll eller form obrukbart för den finska kyrkan; fastmer har man hoppats, att de anmärkta bristerna kunna vid en slutrevision undanrödjas, hvarför den bön, den kärlek och det arbete, som i femton år (1854–1869) nedlagts på detta psalmverk, icke ansetts hafva varit alldeles förspillda.

8 Ett undantag från dessa bedömanden göra hr O. I. C:s i denna Tidskrift, andra häftet 1877, sidd. 105-135, införda »Uttalanden i psalmboksfrågan», der förf. (sid. 113) »såsom det visserligen radikalaste», men, enligt hans tanke, »enda möjliga botemedlet» mot att af psalmboken göra »endast en esthetisk vitterhetsprodukt», föreslår, »att man engång för alla från hela psalmboken borde utesluta alla de psalmförsök, som i den nyare tiden blifvit gjorda, såväl af komitéer, som af enskilde diktare, och deremot söka ersättning för dem alla ur den äldre lutherska psalmskatten.» Hvilken åsigt förf. söker att i samma uppsats närmare motivera.

9 Det är tydligt, att förf. härmed afgjordt förkastar, icke blott det svenska förslaget af 1868, hvilket jag här inskränker mig att beröra, utan äfven psalmkomitéernas hela arbete från 1854 framåt, d. ä. upprifver det redan gjorda, för att börja ånyo från början, utan att dock närmare angifva när, af hvem eller huru detta nya verk hädanefter bör företagas. Att utesluta »alla de psalmförsök, som i den nyare tiden blifvit gjorda», är för det första att utesluta möjligheten af all revision af det gamla, ty hvarje rättelse eller ändring i de gamla psalmerna är faktiskt »ett nytt psalmförsök», – och för det andra utestänges dermed all möjlighet att åt våra psalmböcker eröfra nya områden från den äldre lutherska psalmskatten, då ju hvarje ny öfversättning äfvenledes är faktiskt »ett nytt psalmförsök.» Man misstager sig nemligen betydligt, om man tror, att den fruktade nyare tidsanden gör sig gällande endast i orginalpsalmerna. Den insmyger sig i hvarje rad, hvarje ord, som en nyare hand rättar uti den gamla texten, och den som derpå vill se|336| rätt kraftiga bevis, behöfver endast uppslå första bästa psalm med Luthers eller Spegels namnteckning i 1819 års svenska psalmbok. En ny öfversättning af gamla kärnpsalmer kan lika litet undgå att bära tidens och öfversättarens pregel. Och alltså leder oss hr O. I. C. till det praktiska resultatet, att vi böra låta den gamla psalmboken qvarstå, utan att deri ändra ett jota, men stryka vi något, som platt icke duger mera, då böra vi i dess ställe införa Luthers, Gerhardts, Heermanns m. fl. psalmer på gammal tyska.

10 Huru belåten den finska kyrkan kan vara med en sådan revision, må lemnas derhän: theorin är åtminstone räddad. Vill man dock foga sig i den hårda nödvändigheten att låta vårt sekels luft blåsa in i den strängt tillbomade helgedomen, så synes det enklaste vara, att pröfva andarne, icke datum. Stryk då utan förbarmande allt det som icke bär vittne om lefvande kristendom; detta är psalmkritikerns rättighet och pligt. Men skulle det hända, – hvilket vi ju måste antaga som möjligt – att Guds Ande icke låter binda sig af årtalen eller af våra förutsättningar, utan finner för godt att i alla tider, alltså äfven i vår tid, upptaga någon förvissnad gren och ympa den i det lefvande vinträdet, till glädje för Guds församling i kyrkosången, – lyfta icke då den kritiska yxan, för att afhugga grenen; det kunde ju hända, att vi med den skulle afhugga en brodd för Guds rike. Gå icke till pröfningen med förutfattade meningar, eller hellre: låt en kristligt sinnad och fördomsfri man eller qvinna af folket, som icke besväras af hymnologiska studier, bedöma psalmen med ett enfaldigt godt omdöme. Duger den då, så låt psalmen stå; duger den icke, så låt den falla.

11 Hr O. I. C. angifver åtskilliga synpunkter för psalmdiktning och psalmkritik, hvilka läsaren finner i omförmälda uttalanden och hvilka till stor del måste erkännas som riktiga. Jag kan blott icke förstå hvarmed de kunna inverka på frågans lösning, då ju samma synpunkter varit för våra psalmbokskomitéer välbekanta och bestämmande för deras uppfattning. Skilnaden är, att komitéernas ledamöter kännt allt detta ganska väl, men dertill lagt något, som hr O. I. C. saknar, nemligen den praktiska erfarenheten af en psalmrevision. Det låter visserligen egendomligt, när förf. undervisar fem theologie doktorer i den svenska psalmbokskomitén om prima principia i kyrkliga|337| förhållanden och låter dem veta, »att psalmer icke författas såsom en skolkria eller en tidningsuppsats» (s. 120), men dervid må vi ej fästa oss, då ju en theologisk grad ingalunda bevisar kompetens att bedöma psalmpoesi. När deremot förf., bland annat, tillvitar den svenska psalmbokskomitén att temligen lättsinnigt – »fabriksmässigt» (sidd. 118, 119) samt »mindre anspråkslöst och återhållsamt» (sid, 120) – hafva gått till sitt dyra och vigtiga förtroendeuppdrag, så nödgas jag, som, näst komiténs vördade och åldrige ordförande, beklagligen är den ende qvarlefvande af denna komités ledamöter, sanningsenligt betyga om desse mina hädangångne företrädare och medarbetare, att denna beskyllning saknar all grund. Alle hafva de gått till verket, icke blott med den allvarliga uppfattning af frågans vigt, som bordt förutsättas hos män, hvilka grånat i kyrkans och vetenskapens tjenst, utan ock med de förberedande studier, som ämnet fordrat. Med hela den lutherska psalmskatt, på hvilken förf. med rätta sätter så högt värde, hafva de varit väl förtrogne; den har legat i dryga volymer utbredd på deras bord under arbetet, de hafva jemfört hvarenda derifrån lånad psalm med originalet, och om de icke derifrån hämtat allt godt, som möjligen kunnat hämtas, så har det skett i den öfvertygelsen, att vidpass sju åttondedelar af psalmbokens hela innehåll borde tillräckligt representera 16:de och 17:de seklerna, utan att lida af en jemförelsevis ringa och i alla händelser kristlig nyare tillsats. Icke heller kan dem gerna påbördas ett hastverk, då ju femton års, ofta ganska drygt arbete nedlagts derpå. De hafva icke nedskrifvit ett ord utan mogen, stundom flerfaldig pröfning,*)Att ett större antal små formrättelser sedan visat sig nödiga, härrör deraf, att komitén 1868 använde interfolierade exemplar af Stenbäcks psalmbok, och Stenbäck, som hade ett så fint öra för den korrekta formen, saknade öra för den folkeliga, hvarför han ofta afsigtslöst ändrade periodernas häfdvunna enklare konstruktion. och om de icke till alla delar lyckats så, som de derom allvarligt bemödat sig, ligger felet utan tvifvel i mensklig brist och deri, att hvarje formförändring, som ju ofta är oundviklig, när en tvåhundraårig text skall lämpas för nutiden, sällan aflöper utan en modernisering äfven af tankegången. Med hvilken pietet denna komité behandlat det kärvordna gamla, torde för öfrigt bäst framgå ur en jemförelse mellan detta för|338|slag och den svenska kyrkans nya psalmbok, der denna lämpat de gamla psalmerna efter nutidens uppfattning.

12 Jag vågar betvifla, att hr O. I. C. och andre, vid deras granskning af förnenämnde psalmboksförslag, haft tillfälle att väga hvarje ord, såsom komitén ansett sig förpligtad att göra. Men äfven om så skett, synes hr O. I. C., vid tillämpningen af sina till stor del riktiga theoretiska synpunkter, hafva misstagit sig om tvenne praktiska sidor af saken, nemligen a) en komités arbetssätt samt b) psalmbokens säregna plats i den finska kyrkan.

13 En komité är icke en fabrik, som på gifven beställning tillverkar en vara. En komité är – eller bör åtminstone vara – sammansatt af flera sakkunnige, hvilka antagas hvar för sig representera olika synpunkter. Denna komité diskuterar först de allmänna grunderna, öfverlemnar sedan redaktionsarbetet åt den, som dertill anses lämpligast, och granskar slutligen, punkt för punkt, hans förslag.

14 Sistnämnda granskning är af en vigt, som hr O. I. C. råkat förbise. Man måste nemligen antaga, att hvarje enskilds verk är mer eller mindre subjektivt och behöfver, genom andras objektivare uppfattning, rensas från hugskott. Komiténs öfrige ledamöter representera alltså gentemot redaktionsförslaget en kontrollerande allmän opinion, – en nämnd, som ser saken från olika sidor och derigenom söker att förebygga ensidigheter. Så förfara landtdagens utskott, och så hafva äfven psalmbokskomitéerna förfarit, – ingalunda derigenom fritagne från misstag, men lemnande den garanti, som är möjlig i sådant afseende.

15 Jag har mig icke bekant, om man klandrat valet af ledamöter i psalmbokskomitéerna. Det synes dock riktigt, att man till dem inkallat dels kyrkans öfverherdar och praktiske prestmän, dels personer med någon erfarenhet och förmåga som skalder. Bland de hädangångne ledamöterne i den svenska psb.-komitén hade professorerne Stenbäck och Lille idkat omfattande hymnologiska studier. Stenbäcks varma nit bevisas af hans eget, i många afseenden utmärkta psalmboksförslag, och Lille betraktade det som en af sitt lifs högsta uppgifter att medverka i komitén från början till slut. Biskop Schauman, senare inträdd, satte sig in i frågan med sin kända energi och egnade den med stor kärlek sin skarpa blick, icke väjande för någon auktoritet,|339| der han trodde sig stå på höjdpunkten af det kristliga och kyrkliga medvetandet.*)Kallad från komitén tillbaka till Borgå för embetspligter, återvände han med sin vacklande helsa i menföret till Åbo, för att, som han sade, »icke gå miste om morgon- och aftonpsalmerna.» Hvad slutligen professor Runeberg angår, är hans storhet som skald mera känd, än hans storhet som intelligens. Han var universel i sin uppfattning. Hans kristliga ståndpunkt dömer allena Gud, som skådar för verlden okända strider, men att åt denne skald gifvits en hög Andens gåfva äfven i psalmen, derom vittna hans verk. Det är kändt, att han med djupt allvar fattade sin uppgift som psalmdiktare och med sträng omsorg genomarbetade ordet. Men sådana psalmer, som hans bästa, göras icke, de fås, och att stryka dem från den finska kyrkans svenska psalmbok, det vore i sanning att rata Guds gåfvor, det vore att beröfva efterkommande slägten de skönaste perlor, som Gud låtit nedregna af himmelen i denna andeligt splittrade och materialistiska tidsålder.

16 Det är sannt, att svenska psalmbokskomitén år 1854 uppdrog åt Runeberg att redigera det första förslaget och, när detta framlades 1857, adopterade detsamma utan tillräcklig granskning, på grund af skaldens stora auktoritet. Men hvad då försummades upptogs snart af hrr Kihlmans och Essens m. fl:s kritik, som ingalunda skonade det nya förslaget. Stenbäck bortlemnade i sitt förslag icke mindre än 10 af Runebergs originaler, och 1868 års komité väjde så litet för den älskade och beundrade skaldens namn, att den ytterligare bortlemnade 6 andra. Hvilken storm detta samt de för det mesta af Stenbäck gjorda ändringarne i Runebergs qvarstående originaler uppväckte på några håll, är nogsamt bekant. När nu komitén så föga skonat ens nordens största skaldenamn, då den kristliga och kyrkliga uppfattningen framträdde med sina oeftergifliga anspråk deremot, kan man lätteligen föreställa sig, att komitén ingalunda varit blöt och eftergifvande mot ringare psalmförsök. I verkligheten förfor komitén ganska strängt, utan anseende till personen, och det vore önskvärdt, att mången kritiker, som så tvärsäkert bedömt komiténs arbete, fått gå någon tid i denna sjelfförsakelsens skola, der ofta dagars och nätters arbete, om hvilket författaren inbillade sig att det kunde till något duga, utan|340| förbarmande ströks. Naturligtvis anför jag icke detta som något slags garanti för slutresultatet; men det må i sin mån vittna, huruvida psalmrevisionen skett fabriksmessigt och med brist på återhållsamhet.

17 »Efter uppgifvet thema» (s. 119) ha verkligen några psalmer i bihanget blifvit författade, dock icke förr än motsvarande af värde förgäfves efterletats i den äldre psalmlitteraturen. Jag delar i öfrigt hr O. I. C:s åsigt om denna method. På Runebergs psalmer kan den ej tillämpas: han lefde sig in i Davids åskådning såsom han lefde sig in i Ossians. En del nya psalmer i bihanget hafva dock ej tillkommit för en tillfällig uppgift, utan spontant framvuxit ur intryck långt före psalmkomiténs tid. Jag kunde bestyrka detta med några bevis, derest detta ej vore temligen öfverflödigt, då ju hr O. I. C. icke erkänner någon nyare psalmdiktning.

---

18 Vigtigare, än denna belysning af psalmförslagets tillkomst, är dock den trånga uppgift hr O. I. C. tilldelar den finska kyrkans psalmböcker. Komiténs delvis citerade ord i det af biskop Schauman författade förordet till 1868 års svenska förslag lydde som följer:

19 »Sannolikt skall äfven anmärkas, att flertalet af de i bihanget*)Af mig understruket. intagna psalmerna icke egna sig för begagnande vid den allmänna gudstjensten, således icke äro psalmer i egentlig mening. Komitén delar äfven den åsigten, att en kyrkopsalmbok bör innehålla endast för den gemensama andaktsöfningen i Herrans hus bestämda psalmer. Men då psalmboken för mången i vårt land är den bok, ur hvilken äfven i hemmet undervisning, uppbyggelse och tröst företrädesvis sökes, måste i densamma äfven intagas sådana sånger, som lämpa sig blott för den enskilda andaktsöfningen och som hellre böra läsas, än sjungas, ja, som icke engång kunna gemensamt sjungas».

20 Den motsägelse hr O. I. C. (sid. 115) vill finna i dessa ord, såsom vore psalmens betydelse här angifven på engång för inskränkt (allm. gudstjensten) och för vidsträckt (att läsas), upplöser sig ganska lätt, när man sammanställer de båda anförda sfererna, kyrkan och hemmet, hvilka ju innehålla allt hvad här|341| kan komma i fråga. Hvad hr O. I. C. tydligt förbiser, är just psalmbokens stora betydelse, i vårt glestbebodda land, som folkbok i hemmet, och detta oaktadt han sjelf citerar: »hvar två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midtibland dem». Detta hem, der fader eller moder antingen sjunga eller läsa psalmen för sina barn och sitt husfolk, är ju otvifvelaktigt den lilla församling Frälsaren åsyftar med de anförda orden. Hvilken rik hugnad, ja, hvilket fruktbart utsäde för Guds rike psalmboken i denna sin bestämmelse för hemmet medfört och allt vidare medför uti den finska kyrkan, derom kan hvarochen öfvertyga sig, som ser denna bok dagligen nötas i samma hem långt mer än i sjelfva kyrkan. Af 413 psalmer i svenska och finska psalmboken sjunger församlingen knappt 100, och flera bland dessa endast styckevis. Hvartill tjena då alla de öfriga, som icke sjungas? Böra de strykas ur psalmboken? Nej, ty de läsas. Att psalmboken läses oftare än den sjunges, känner enhvar, som är förtrogen med folkseden. Ofta är den barnets första minneslexa på moderns knä; ofta stadna dess anderika verser qvar i minnet till sena ålderdomen, och Gud allena kan känna huru mången frestelse derigenom blifvit besegrad, huru mången tröst i bedröfvelsens stund den okonstlade mannen eller qvinnan af folket, som föga annat läser, än bibel och psalmbok, behållit af denna läsning. Hvad är psalmbokens läsning af den enskilde annat, än just denna »tysta bön för slutna dörrar», som Frälsaren anbefaller? Skilnaden är blott, att den läsande finner i psalmbokens ord ett rikare uttryck för den bönesuck hjertat känner, men icke kan uttala. Att kyrkan »hvarken kan eller får bestämma psalmer för detta ändamål» (sid. 116), för att derigenom »en hymnologisk hufvudregel» skulle svårligen förolämpas, detta är, med förlof, att ställa den förmenta hymnologiska hufvudregeln öfver både kyrka och folk.

21 Lyckligtvis är det icke så illa med denna s. k. hufvudregel, som förf. tyckes föreställa sig. I våra gamla psalmböcker, alldeles som uti andra länders, finnas psalmer, hvilka icke blott aldrig blifvit sjungna, utan icke ens kunna sjungas. Psalmer om kristeligt lefverne samt »för åtskilliga stånd och personer»*)»Lieder für besondere Zeiten und Umstände». finnas i alla, eller dock de flesta kyrkopsalmböcker.|342| Vi må nu villigt erkänna med den hymnologiska theorin, att dessa psalmer äro af mindre betydelse, i jemförelse med dem, som behandla kyrkans grundläror, äfvensom rent kyrkliga handlingar. Men besagde theori har så litet lyckats utestänga från psalmen den enskildes kristliga lif, långt mindre derom stadga en »hufvudregel», att den tvärtom nödgats sanktionera derutinnan häfdvunna fakta. När hr O. I. C. (sid. 118) uppdrager rätta gränsen för psalmbokens innehåll, medgifver han, såsom hörande till församlingens yttre lif, »en rad sekundära gudstjenster, beroende derpå, att kyrkan likasom tager under sitt hägn de vigtigaste af det politiska och sociala lifvets förhållanden, i det att hon, erkännande deras gudomliga stiftelse, gör dem till föremål för särskilda bönegudstjenster.» – Alldeles riktigt: derpå ligger en stor vigt. Men hvilka förhållanden äro »de vigtigaste?»

22 Hr O. I. C. blir oss visserligen icke svaret skyldig. Han uppräknar en rad af sådana de vigtigaste förhållanden, såsom regent och fosterland, bönegudstjenster å regentens födelsedag (»men deremot icke namnsdag»), styrelse, lagstiftning, krig, fred, hunger och pest m. m., för hvilka psalmer kunna finnas i psalmboken, med det uttryckliga vilkor, att de kunna af församlingen sjungas, hvaremot andra psalmer, såsom af en landtdagsman, domare, krigare, jordbrukare, fiskare etc. etc., »ovilkorligen böra uteslutas», emedan de icke kunna komma i fråga vid någon församlingsgudstjenst.

23 Häremot kan nu först anmärkas, att såsnart stats- och samhällslifvet indrages inom psalmens område, blir hvarje begränsning – följaktligen äfven ofvanstående – godtycklig. Man skall utvälja »det vigtigaste.» Godt. Finnes då der något vigtigare, än t. ex. familjen, hvarpå stat och samhälle hvila? Likväl tyckes icke familjen vara berättigad att sjunga en psalm för sig och sitt hem, ty en sådan »bör ovilkorligen uteslutas.» Finnes någon situation i lifvet, mer helgad af kärleken, mer betydelsefull inför Gud och menniskor, än en moder vid sitt barns vagga? Och dock finner förf. knappt nog starka uttryck för sitt ogillande af »sådana osmakligheter, som vaggvisors intagande i psalmboken.» – Hvem har talat om visor? Förstår då icke förf., att en för detta ändamål lämpad psalm – och der finnes blott en i förslaget – just är ämnad att helga vaggan, i stället för|343| de mer eller mindre verldsliga visorna? Vid vaggan utsår en kristlig moder i barnets hjerta den första kärleken till Gud och Frälsaren; ett helt lifs riktning är ofta beroende af dessa första intryck i späda år, och detta barn hör, enligt Mästarens utsago, himmelriket till. Dock vill författaren neka denna moder att sjunga för sitt barn om Jesu barndom och de heliga englars vakt; – hennes fromma psalm »bör ovilkorligen uteslutas», – det är den hymnologiska hufvudregeln. Bevare oss Gud för sådana hufvudreglor. Det är återigen bokstafven, som tränger sig fram, för att döda anden.

24 Förmodligen är det här en trång uppfattning af församlingsbegreppet, som föresväfvat förf. Det är dock skrifvet: »två i mitt namn.» Äro ej modren och barnet två, – oberäknadt de syskon, som kunna lyssna på psalmen? Äro de icke, i kärlekens fullhet, församlade uti Jesu namn? Äro ej också de den församling, der Han är närvarande? Huru kan dem förvägras församlingens rätt?

25 Jag vill icke ur församlingens synpunkt försvara sådana psalmer, som afse en sjelfbetraktelse och sålunda framställas i en persons namn, såsom en landtdagsman, en krigare, en husfader etc., ehuru jag vidhåller, att de hafva sitt berättigande i psalmbokens egenskap att tillika vara en folkbok för läsning. Men det gifves, bland dessa psalmer för särskilda personer och tillfällen, icke få, på hvilka församlingsbegreppet äger sin fulla tillämpning. När krigaren tågar i fält, eller när han, i dödens åsyn, håller sin bön på slagfältet, hvem ville då förmena honom att gemensamt, såsom församling, sjunga den psalm, hvilken närmast ingriper i hans dåvarande själsstämning? Förf. förundrar sig, sid. 16, öfver de i förslaget införda två psalmerna efter eldsvådor. Det må gerna medgifvas, att de kunna ersättas, t. ex. med N:o 265, och alltså icke äro obetingadt behöfliga. Men skulle förf. någonsin hafva bevittnat den gripande gudstjensten efter en stor eldsvåda, när en hel stads eller bys innevånare husvilla anropa sin Herre och Gud, så torde han mindre förundra sig öfver psalmer, hvilkas anledning väl kan mäta sig t. ex. med hunger och pest.

26 Vidare vill förf. utmönstra en psalm för fiskare. Vet han då icke, att tusendetal af våra kusters invånare bo under långa månader utan kyrka och prest, långt afskilde från deras|344| likar, på ensliga klippor i hafvet? Ensligheten föder stundom andakt, men äfven ofta andelig sömn. Ja, det är sannt, att äfven desse fattige fiskare finna hugnad och själaspis i mången allmänt kristlig och anderik psalm; men är det så oberättigadt, att äfven låta dem sjunga en väckelse för deras eget yrke, t. ex. om apostlarne, som öfvergåfvo näten, för att följa sin Mästare? Och likaledes sjömännen, hvilka psalmboken redan förut ihågkommit bland »resande.» Den, som sett deras ensliga lif på hafvet, deras strid mot faror och frestelser utaf många slag, icke minst uti hamnarna, och känner den brinnande längtan, med hvilken de ofta, i den oändliga rymdens åsyn, samlas om qvällen till bön på akterdäcket, den må väl förunna också dem att sjunga något för deras yrke, t. ex. om Frälsarens gång på hafvet och huru han näpste vågorna. Man må icke skatta sådana väckelser alltför ringa vid sidan af andra: de kunna för mången blifva en trappa, som leder honom in i djupet utaf Guds ord.

27 Flera andra exempel kunde anföras på psalmens direkta inverkan för vissa yrken och tillfällen, såsom för jordbrukaren vid hans skördefester, fabriksarbetaren vid hans bönestunder o. s. v. Men ehuru ingen »ovilkorlig» gräns, i min tanke, kan uppdragas för psalmens berättigande på dessa områden, erkänner jag villigt, att en för långt gången individualisering icke är lycklig. Gränsen beror, såvidt jag kan finna, mindre på att der välja »det vigtigaste», som ju alltid är relativt, utan derpå, att den valda anledningen innebär för den sjungande en kraftig och lättfattlig väckelse till bön, lofsång och andeligt lif.

28 I frågan om Davids psalmer synes förf. nog mycket hafva förbisett det profetiska element, som så anderikt låter i dem Christi herrlighet genomskina. Den i dem ingående gammaltestamentliga hat- och hämdekänslan har komitén dels mildrat, dels uteslutit, såsom t. ex. hela psalmen 96 af Justus Jonas, och hvad ännu qvarstår torde slutrevisionen icke skona. Om de s. k. »läropsalmerna» bör märkas, att under denna rubrik sammanföras, enligt gamla psalmboken, jemte några af mindre värde, flera de vigtigaste af våra kyrkosånger af Luther m. fl., hvilka väl aldrig lära komma i fråga att utmönstras. Att komitéerna härutinnan (sid. 127) beskyllas för »oklarhet i de enklaste hymnologiska begrepp och bristande uppmärksamhet i af|345|seende å de mest praktiska och alldagliga erfarenheter», lärer således få tillskrifvas en bristande uppmärksamhet hos förf. sjelf, alldenstund felet mest ligger i den gamla, olämpliga rubriken. Hvad åter angår de s. k. »dygdesångerna», hvarmed förf. synes mena de psalmer, som ingå under rubriken »kristligt leverne», kan med mera skäl anmärkas om dem, att de strida mot psalmens väsende, och jag vill vist icke hålla på alla uti förslaget införda. Komitén har med de nya afsett en komplettering af de redan befintliga äldre. »Menskliga dygder» må strykas ur hvarje psalmbok, alltså ock de jemförelsevis få sånger som ur den Wallinska psalmboken, eller i dess ande, ingått i bihanget och bära spår af dygdesentenser. Aldrig kan dock kyrkan »förnedras» af psalmer, som framställa trons frukter i ett gudeligt lefverne. Vore det så, då borde ju de kära och anderika psalmerna 262–268, »om tålamod och förnöjelse i Gud», samt med dem mången annan perla, ur psalmboken utmönstras.

29 Bibehållandet af den gamla uppställningen och nummerföljden har i hög grad försvårat komiténs arbete och omöjliggjort en mera tillfredsställande lösning af revisionsfrågan. Detta är orsaken, hvarför komitén varit nödsakad att, intill skeende önskvärd förändring, inrymma i ett ganska osystematiskt bihang de psalmer, som möjligen kunna ingå, men icke fått plats i den gamla nummerföljden. I så måtto är bihanget att betrakta som ett reservförslag, hvars innehåll ingalunda tillmätts samma vigt och betydelse, som den egentliga psalmboken, – något, som hr O. I. C. äfvenledes råkat förbise, när han mätt psalmbok och bihang med samma måttstok. Komitén har verkligen varit »mindre återhållsam» i detta bihang, enär af dess 113 psalmer 52, eller närmare hälften, äro nya och af komitén författade, oberäknadt 1 af Runeberg och 2 af Stenbäck. Derom har jag intet annat att tillägga, än att de, som ej hålla profvet, gerna må utgå. Från 1819 års svenska psalmbok äro 19 i bihanget införda med förenklingar, deribland 4 af Wallin, 3 af Franzén, 3 af Geijer. Äfven några af reformationstidens och 1600 talets förut icke anlitade psalmer ingå i samma bihang, såsom 1 af Luther, 2 af B. Schmolcke samt andra af Arndt, Hiller, Gustaf II Adolf m. fl. Jag föreställer mig, att ett bihang, upptagande rubrikerna om ett kristeligt lefverne, psalmer i timlig nödtorft samt för skilda stånd, personer och tillfällen – det är,|346| alla de psalmer, som icke egna sig för den egentliga kyrkosången, – vore ganska väl egnadt att åtfölja den egentliga psalmboken.

30 Hr O. I. C. förordar med värma en gemensam kyrkopsalmbok för de finska och svenska församlingarna i vårt land samt uttalar sin förvåning deröfver, att kyrkomötet ej skänkt någon uppmärksamhet åt ett förslag i detta syfte. Jag tillåter mig härom anmärka, att förslaget är mera välment, än praktiskt, enär det skulle medföra, icke en revision, utan en omarbetning af endera eller båda psalmböckerna. Kyrkans yttre (katholska) enhet utgör ingalunda en garanti för den inre sammanhållningen. Fastmer uppresa sig här två så olika språk, som finskan och svenskan, mot ett yttre band och fordra en berättigad frihet att uttala sig, hvart efter sitt skaplynne. Den bästa öfversättning kan aldrig ersätta ett godt original. Jag har, enligt hr O. I. C:s anvisning, gjort mig mycken möda att öfversätta de två sköna finska originalpsalmerna 261 och 263, vill icke heller påstå, att ju ej en annan kan lyckas bättre, men i bredd med originalerna finner jag öfversättningen hård och färglös. När dertill kommer, att dessa psalmers grundtankar återfinnas i redan befintliga svenska, vore deras öfversättning en tvifvelaktig vinst. Det är med dem som med reformationspsalmerna, till hvilka hr O. I. C. hänvisar, – oändligt lätt att föreslå, men icke så lätt att utföra.

31 I öfrigt har 1868 års komité för det svenska förslaget icke förbisett det önskvärda att vinna den öfverensstämmelse, som är möjlig mellan de båda psalmböckerna, hvarför ock n:ris 416, 498, 509, 511, 512 och 513 blifvit från finska psalmboken införda i den svenska. Då det emellertid visar sig, att icke mindre än 327 psalmer i båda de lika ordnade nya förslagen äro med hvarandra väsentligen öfverensstämmande i innehållet, stundom äfven i texten, kan man icke med fog säga någon »sträfva att lyckliggöra samma landskyrka med två olika psalmböcker.» Ingenting hindrar heller, att i hvardera psalmboken anvisa motsvarandeoriginal: mosvarande psalm i den andra.

32 Till sist en liten reservation för Klopstocks minne. Den, som (uttalanden sid. 108) läser, att Klopstock år 1758 gaf uppslaget till en psalmboksvandalism, får icke goda tankar om den högtbegåfvade författaren till »Messias.» Rätta förhållan|347|det torde vara, att Klopstocks nämnde år utgifna »Geistliche Lieder» innehålla underhaltiga och utmärkta psalmer bredvid hvarandra. Några, såsom »Die ihr seine Laufbahn lauft», – »Herr, du wollst sie vollbereiten», – »Selig sind des Himmels Erben» – och »Wachet auf, ruft einst die Stimme» – räknas till de bästa i det 18:de seklet.

33 Z. T.

---

 

 

1. *)Text, icke psalmnummer.
2. **)Exempelvis samvetsfriheten, sådan den i våra dagar uppfattas gentemot uppfattningen 1695.
3. *)Att ett större antal små formrättelser sedan visat sig nödiga, härrör deraf, att komitén 1868 använde interfolierade exemplar af Stenbäcks psalmbok, och Stenbäck, som hade ett så fint öra för den korrekta formen, saknade öra för den folkeliga, hvarför han ofta afsigtslöst ändrade periodernas häfdvunna enklare konstruktion.
4. *)Kallad från komitén tillbaka till Borgå för embetspligter, återvände han med sin vacklande helsa i menföret till Åbo, för att, som han sade, »icke gå miste om morgon- och aftonpsalmerna.»
5. *)Af mig understruket.
6. *)»Lieder für besondere Zeiten und Umstände».