Contur-teckningar 2
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i två avsnitt 9–16/2 1842.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik »Hvila, [...] i morgonlugnet af lifvet.» J. L. Runeberg, Julqvällen 1841 (SS III, s. 240).
9 timliga världsliga.
10 nebulösa svårbegripliga.
12 täcka vackra.
13 egendomliga särpräglade, karakteristiska.
17 misskännande underskattning.
19 kalkars bägares.
19 Konungamördarnes biograf Almqvist berör Jacob Anckarströms mord på Gustaf III i romanen Drottningens Juvelsmycke (1834).
Contur-teckningar.
»Hvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet.»
2.
1 Henrik hade nyss slutat föreläsningen af Julqvällen. I den lilla kretsen rådde en djup tystnad. Alla åhörarinnorna hade upphört med arbetet. Marie hade kommit af sig midt i räkningen af rutorna på mönstret, och klara perlor trillade ned utför de rödblommiga kinderna. Emma knackade fingerspetsen mot sybågen, för att besvärja den framsmygande tåren. I Thildas öga var ingen perla synlig, men hon hade stuckit sig med nålen i venstra pekfingret och visste ej deraf, hon hade kullstjelpt en låda sandperlor och lät dem ligga. Henrik sjelf hade då och då stadnat i läsningen och en uppmärksam betraktare hade kanske märkt någonting ovanligt äfven i hans ögons skiftning; men han bemannade sig och läste framåt med säker röst ända till orden: »Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda, heliga fädernesland»;konsekvensändrat/normaliserat då blef rösten sväfvande och läsningen gick sedan ojemnt och illa framåt till bokens slut.
2 »Är det slut?» frågade ändtligen Thilda.
3 »Ja är det slut. Hvad vill du mera?»
4 »Blef han då ej qvar i herrgåln, den stackars gamle Pistol?»
5 »Han blef ej, ty han älskade friheten och kunde tåla. Det är Finskt.»
6 »Och hans son var verkligen död? Och kommer aldrig igen? Låt mig se boken, det är omöjligt att den kan sluta så illa. – Besynnerligt! Ända till sista versen väntade jag att ännu en släda skulle stadna på gården och –»
7 »Så skulle boken sluta och ej annorlunda»konsekvensändrat/normaliserat, sade Henrik litet alfvarsammare än vanligt. »konsekvensändrat/normaliseratDet är i lidandet den Finska storheten framträder skönast. Huru ofta stod ej det Finska folket, som nu den gamle Pistol, upprätt med ädel panna på spillrorna af sin krossade jordiska lycka, tryckte handen hårdt till sitt blödande hjerta och svigtade ej!»
8 »Jag medger att det är stort och ädelt att lida så. Men på en julqväll, Henrik, på en julqväll vill jag hafva glädje, kan du misstycka det? – Jag tillstår också att jag i en berättande dikt gerna vill hafva tillräcklig intrig. Det är likväl den, som sammanhåller och gifver form åt det hela. Fåfäng är ju all min möda att hopsätta åt mig en hatt utan tillräcklig styfning, om jag än hade ett alldrig så stort förråd af det vackraste siden. Låt se! Den snälla fröken Augusta hämtar gubben Pistol med sig till herrgåln. Der ser det ut att bli en ledsam jul, ty Kaptenen är borta. Den gamle krigsbussen roar folket i stugan med sina historier, men det vill ej ha sig riktigt med trefnaden. Då kommer Kaptenen och allt är bra. Blott gamle Pistol har en son att sörja och envisas att bli ensam med sorgen. – Det kallar jag nu en fattig intrig. Jag hade i författarens ställe låtit unge Pistol komma riktigt tillbaka, och det åtminstone som en stjernprydd löjtnant. Sedan hade han nog vågat förälska sig i den verkligen bra älskvärda Augusta och hon i honom. Det hade då ej felat några scener från pappa Majorens sida, men Augusta hade besegrat gubben med hans gamla marsch, Majorskan och de öfriga hade varit med om saken och allt hade till slut gått bra. Den rike Majoren hade då låtit bygga åt de unga ett vackert hus helt nära till herrgåln, den hederlige Pistol hade flyttat dit med, och det hade gått så som fröken Augusta sjelf spådde i slädan. Det hade jag då kallat att sluta trefligt och fullständigt. Men att så der obarmhertigt undanrycka den gamle beskedlige mannen hans sista jordiska stöd, och lemna honom att dö så ensam med vargarne i skogen, – nej. Detoriginal: det kan jag alldrig gilla, var viss derpå!» Och härvid såg Thilda rätt stött och olycklig ut.
9 »Det är skada»konsekvensändrat/normaliserat, sade Henrik med ett leende, »konsekvensändrat/normaliseratatt Thilda ej försökt beträda den väg, som är så väl upptrampad af friherrinnan Knorring, Fru Flygare, Mina Grönvall, Fru Murgröna och dussintals andra. Hvem vet hvad ännu kan hända? Vi vore då säkra att få förlofningar, bröllopp och älskande par i parti. För att nu hålla oss till Runeberg, kunde väl Thilda åberopa Elgskyttarna och Hanna, som båda sluta sig i en upplöst knut af förlofning och bröllopp, ehuru jag lätt kunde visa att det blott är de handlande personernas inre utveckling, som nästan händelsevis råkar fullända sig i en sådan catastrophe, som nämndes. Men slutar icke den så rättvist beundrade Nadeschda likaså ofullständigt i Thildas tycke som någonsin Julqvällen? Var icke Nadeschdas lycka fjerran ännu, och hvarföre skulle den mörke Dmitri så utan tröst gå under, blott för det att hans moder ’konsekvensändrat/normaliseratfödt honom så’,konsekvensändrat/normaliserat med denna lidelsefulla trånad efter en oren sällhet? Beklaga då honom, Thilda, ty han gick helt och hållet under; ej så den gamle Pistol, som med hela sin ’konsekvensändrat/normaliseratjernfasta ära i djupet’konsekvensändrat/normaliserat stod upprätt efter det hårda slag, som drabbade hans timliga hopp.»
10 »Men han hade ingen att älska mera»,konsekvensändrat/normaliserat invände Thilda. – »Ingen, säger du? Hvems strålande öga ville han då värma sitt frusna hjerta vid, och hvems var den trofasta hand, som räckte den gamla vapenbrodern vänskapens styrkedryck? Det är illa, Thilda, att du i dunsterna af dina nebulösa romantycken ej märker den oändligt rika skatt af sann mensklig kärlek, som lik en gloria är utbredd öfver alla föremål i Julqvällen, jemnare än i någon annan af Runebergs skapelser. Om du till och med i den harmoniska Hanna-dikten träffar en liten bifigur (jag menar Befallningsmannen), som i så måtto synes litet missbytt, så skall du i Julqvällen ej finna en enda, till hvilken ej kärleken ’konsekvensändrat/normaliseratleende går som en engel och skämtar ibland och tröstar ibland och förliker och lugnar’.konsekvensändrat/normaliserat Föräldra- och barnakärlek, syskonkärlek, makars kärlek, fosterlandskärlek, kärlek till hvarje varelse, som lyfter sitt öga mot dagen, återfinner du här sann, mensklig, ädel och lugn. I sanning, jag kan ej erinra mig en dikt mera varm, kärleksfull och välgörande för hjertat än Julqvällen. Och hvilken enkelhet i planläggningen, hvilken trohet i detaljteckningen, hvilken jemn glans i färgläggningen! Det förekommer mig som såge jag i Runebergs dikter inom en trång ram en vidsträckt utsigt öfver fält, sjöar, kullar och hyddor. Öfver nejden hvilar ett nordiskt, ett Finskt, jag ville nästan säga, ett melancholiskt lugn. Och skalden står på kullen och ser med sin själs sköna ögon och med sitt hjertas innerliga kärlek utöfver det vida landet, som är hans eget vackra fosterland; och han tecknar fälten med deras betande hjordar och sjöarna med deras simmande svanor och hyddorna med deras tak af torf och menniskorna, som syssla i frid derinom. Och öfver deras hufvud breder han en blå himmel och målar i fonden en skog af evigt gröna granar, med drifvor gungande på sina mörka grenar, och i topparna trastar och vakor, som sjunga om Suomis skönhet. Sedan drar han skyar öfver himmelen, sänder en susande vind öfver vågen, låter skogens toppar|3| svigta och menniskornas hjertan sakta qvida. Det drar sig öfver nejden ett töcken af sorg och skalden doppar sin pensel i tusch, så djupt han förmår för sin kärleks skull. Men märk huru Runeberg då, just då, är stor i att försona, förklara och lugna. Han kastar ej, som andra skalder, sitt eget hjertas skuggor öfver taflan och låter ej bilderna förblifva mörka, för det att penseln ej förmår släppa sitt tusch. Ej heller ditkastar han, såsom månge, på måfå en catastrophe, för att upplysa och fullända taflan medelst en konstlad slut-effekt, hvilken, emedan den är ytlig, vilkorlig och främmande för bildernas innersta, endast förmår med en flyktig fyrverkerield belysa de närmaste yttre conturerna, medan de inre och aflägsna sväfva i mörker som förr. Utan, emedan hans skuggor endast äro klarhetens början och bära sin egen ljusning inom sig sjelfva, så upplösa de sig sjelfva genom en inre nödvändighet, och skaldens egen tecknande hand kan ej märkas i dikten, fast man ’konsekvensändrat/normaliseratkänner i luften’konsekvensändrat/normaliserat att hans ande osynlig och kärleksfull sväfvar deröfver. Så står han med varma, förklarade ögon på kullen och ser föremålen åter framträda ur dimman i de ädla gestalter, som äro dem egna, men nu med ett långt innerligare, själfullare tycke än någonsin förr. Ty öfver dem hvilar nu den rätta förklaringen, hvars vilkor är en strid försonad genom kärlek, och hvars frid är en vida djupare, sannare och fullkomligare än den qvalmiga stillhet, som föregick stormen. Och öfver fälten och sjöarna och dalarna och kullarna,tryckvarians: kullorna, och öfver hyddorna – och menniskornas klappande hjertan inom dem – hvilar nu ett lugn, en dager af så underbar ljufhet, att man tycker sig höra skaldens stämma hviskande långt borta i fjerran: ’konsekvensändrat/normaliseratHvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!’»konsekvensändrat/normaliserat
Avsnittet publicerades 16/2 1842:|1|11 Medan Henrik så talade, hade Emma satt sig vid pianot och tankfull och lekande anslagit en ton och en annan i G dur och A moll med enkla accorder och behagfulla öfvergångar. Det är ovisst om deruti förekommo reminiscenser af Ehrströmska melodier, ehuru Henrik stundom tyckte så; mera troligt är att Emmas små fantasier i detta ögonblick, troget som Ehrströms compositioner, ehuru nästan omedvetet, afspeglade anden i de dikter, hvarom nyss var fråga.
12 »Vackra lärkor i morgonskyn – milda lugn öfver dal och sjö – glada grönska på fält, i skog – täcka taflor af ljus, med försvinnande skuggor här och der – hvarföre ären I ej nog för hjertats ro?»
13 Det låg en vekhet i Emmas röst, när hon sade så. Henrik kastade på henne en frågande blick, och hon fortfor med handen lätt dröjande på ett ljudande G. »Hvila mitt guldmoln – Runeberg säger så, och i morgonlugnet af lifvet segla hans guldmolniga dikter som svanor öfver en insjös klara silfverspegel. Men säg, Henrik, finnes det ej i dikten äfven ett aftonlugn, i hvilket dagens stormar funnit sin frid och hjertat har svalka och ro för sin längtan? Jag vet, lärde män kalla sådant ett Drama, såsom de kalla morgonlugnet Epos och tro sig i stormen höra Lyriken susa i alla dess modifikationer från fläkten till orkanen. Jag finner det likväl eget, att män, med stora omfattande förmågor annars, i skaldekonsten oftast af en inre makt tvingas att bestämdt sluta sig till ettdera af de tre jag nämnde, så att, hvad heldst de skapa och hvartheldst de sväfva ut, en grundton darrar genom deras verk, ett färgtycke skimrar öfver deras dikter. Det är underbart att se huru dessa män, de må teckna hvilka brokiga och konstnärligt fulländade taflor som heldst, hvar för sig likväl oupphörligt afmåla sin själs hemland i dess egendomliga färger och tycken. Så hvilar det Episka lugnet öfver Runebergs Lyriska stycken, så far der en sjungande Lyrisk ton genom Stagnelii dramer, och i Almqvists romaner och Episka dikter går Dramat igen.|2| Hvaraf kommer detta, Henrik? Ni, philosopher och theoretiske herrar, talen om en helgjuten, en brusten och en åter försonad individualitet, och det kan väl så vara. Men gifves det icke i sjelfva naturen, i den himmel, under hvilken skaldens vagga stått, något, som, om jag så törs säga, färgar ifrån sig, aftrycker sin själ på hans? Måste icke alla naturfriska sinnen, liksom Kalevala-sångarn, lyssna till den granens susning, vid hvars rot deras bo är fästadt? Betrakta till ex. Lyrikens färgskiftningar, huru den i den Syd-Europeiska folkvisan gestaltar sig till Drama i Balladen, i den Nordiska deremot till Epos i Runan, medan den mest rentonig klingar emot dig under Österländernas glödande himmel. Hvarföre så? Emedan Norden, med sin ljusa dager, sin oskuldsfulla grönska, sina barnsliga, vaknande vårar, sjelf ej är annat än en stor Episk dikt, den djupa Södern deremot, – med sin brännande sol, med sin lidelsefulla trånad, suckande efter den svalka, som palmernas skugga ej förmår gifva åt hjertat, – en svärmande Lyrik, – och emedan det tempererade luftstrecket slutligen, jemnvigten mellan de båda förra, ordnar passionerna till ett försonadt och harmoniskt helt, till ett Drama.»
14 »Och hvarföre vågar sig min mångbelästa syster ut på så allmänna reflexioner?» frågade Henrik.original: Herik.
15 »Derföre att vi tale om Runeberg. Jag vill säga dig hvad som hos honom förekommer mig så underbart. Det är den stora, lugna Nordiska anden, som klär sig i vårdrägt i R:bergs dikter och sänker sin stämma till fläktens ljufhet, när den ljummad och med brutna vingar susar i granarna en morgon i Maj. Det var icke förgäfves R:berg så mången vacker morgon lyssnade på siskorna i skogen; han visste väl hos hvilka han skulle taga timmar i sång. Deruti gjorde han nu goda framsteg; men ett fattades ännu: den nordiska sången borde derjemte vara Finsk. För detta ändamål tog han privata lectioner ej blott hos tallarna på stränderna af Ruovesi sjöar, utan äfven hos det nedrökta pört-folket uppe i Saarijärfvi, och hos andra lika skickliga lärare. Emedan nu dessa, som goda lärare pläga, hade sin egen method, så lärde de R:berg den, och det var den Episka. Den kunde han sedan aldrig vänja sig af med. Väl let det i början, när han sökte härma sina siskor i skogen, som en melodisk Lyrik; men i grunden var det kanske strödda stycken af ett Epos, som ej haft kraft att ordna sig till ett helt ännu. Derföre, när en sådan kraft sedan hos skalden vexte stor och stark, dröjde den ej att skapa dikter, som hade ej blott själen, men äfven den yttre fulländningen af ett helt Epos. Nu var R:berg liksom kommen hem till sitt, och han dröjde der. Noga taladt, hade han väl ofta med formen, men blott en enda gång med hela sin själs innerlighet varit borta från detta Episka hem. Blott en enda gång (det var i Svartsjukans Nätter) hade han brusat ut i djup Lyrik, och sen ej mer. Han nöjde sig sedan med den Episka sjelftillräckligheten. Hans stormar voro, som du sade, en sakta vind på ytan. Den stora djupgående rörelsen, striden, söndringen inom andens verld visste han ej att fatta. Läs Trädgårdsmästarens Bref.»
16 »Nu är Emma orättvis. Har du då glömt Källan och andra småstycken, som likna den?»
17 »Nej, jag har ej glömt huru skalden sitter vid källan och sjunger om lifvets sorger: ’konsekvensändrat/normaliseratde varit toma skyar blott i spegeln af min själ.’konsekvensändrat/normaliserat Gode Gud, hvilket djupt misskännande af sorgen, som, ehuru framkastadt i en Lyrisk reflexion, i sig innebär förkastandet af all Lyrik! Men låt mig tala ut. Jag ville nämna ett phenomen inom R:bergs poetiska verld, som tyckes gifva tillkänna att hans Episka lugn är stördt. Har ej Henrik på sednare tider märkt något nytt, något främmande hos R:berg?»
18 »Jag fruktar att du har rätt.»
19 »Hvarföre frukta? Glädjas skulle du heldre, som jag. Endast detta nya, ännu främmande, kan hos honom begrunda möjligheten af en djup Lyrik och af Drama. R:bergs Sångmö, så fulländad i formens behag och själens skönhet, var i oskuld ännu ett barn, som leende under lätta lekar plockade rosor och liljor vid den speglande insjöns stränder, och gret väl stundom också, som barn göra, när rosorna stinga deras händer och liljornas brutna stänglar vissna bort i förtid. Detta barn hade engång en svart dröm natten efter en dag, då en annan bröt dess vackraste liljestängel. Och drömmen hette Svartsjukans Nätter. Men morgonen kom, drömmen var borta och barnet glömde, såsom sed är bland de späda. Och barnet gick åter till stranden af sitt hemlands vackra sjöar, plockade neckrosor, som voro utan törnen, och började binda dem till kransar. Så uppstodo Perho-dikten, Elgskyttarne, Hanna, Julqvällen,*)Mad:lle Emma tycks ej vara okunnig derom, att Julqvällen till sin skapelse är äldre än Nadeschda. bundna af tagglösa blommor, med daggperlor, liknande tårar, i sina kalkars friska doft. Nu hände det en dag att den blåögda Sångmön med barnasjälen mötte en svartlockig genius, hvars mörksköna ögon sågo så brännande varmt in i den blåögdas själ, att hon kände oro koka i sitt fina fjärilblod. Du förstår att jag menar Almqvist, Konungamördarnes biograf, den blindt förgudade och lika blindt fördömde. Från början lika brusten och lidande som R:berg var hel och sjelftillräcklig, klarnade han, efter (och genom?) bekantskapen med denne, till en sällsam, i flammor gående glans, lik Norrskenets. Sköna, stundom skenbart förvirrade dikter ljödo från den Almqvistska lyran och de anslogo R:berg djupt. Hans Sångmö lyssnade i början derpå med sjelfständigt lugn; men snart blef det märkbart att hon derunder tappat en del af sin Episka frid. Hon kände en ny längtan i sin barm, lik den, som ’konsekvensändrat/normaliseratvid femton års ålder gör stugan trång’,konsekvensändrat/normaliserat och hon svärmade ut i Nadeschda. Men se! hon bytte ej trakt och drägt allenast, hon bytte, hvad som är vida mer, sitt hjerta derunder. Ej så, att det trofasta Finska hjertat skulle misskännas under slafvinnans halmgördel, eller att den Episka grundtonen skulle hafva förklingat i Nadeschda. Utan det kom, såsom en recensent i Morgonbladet riktigt anmärkt, något annat och nytt dertill; Nadeschda-dikten blef en underbar accord af Epos, Lyrik och Drama. Är accorden fullständig? Nej. En dissonans dröjer der och vill ej fly. Det är Dmitri. Hvilken sällsam skugga i R:bergs klarhet, denne Dmitri! Det är en främmande röst, som ropar på storm och dör oförsonad bort under ropet. Är äfven Dmitri en dröm, som glömmes, när morgonlärkorna sjunga sin fordna sång under höga skyn? Jag vågar ej afgöra. Men mig förekommer det, som tyder den rösten på en djup dallring inom Skaldens barm, en darrande ton från helt nya strängar, hvilken måste fullända och försona sig i ett Drama, om Skalden skall gå framåt. En annan fråga är, om Runeberg kan skrifva en Julqväll mera, sedan han skrifvit en Nadeschda? Hvad vet jag? Jag|3| har endast uttalat mina tycken. Andra hafva framställt kritiker och recensioner. De skulle le, om de visste huru en olärd flicka vågat dömma. Men Henrik ler icke, ty han vet att jag håller af Runeberg. Låt oss tillsammans sjunga ’konsekvensändrat/normaliseratHögre mot sanden’,konsekvensändrat/normaliserat min favoritduett. Äro de ej vackra, dessa böljor, Henrik?»konsekvensändrat/normaliserat