Den vackra Celias öde.

(I fyra taflor.)

1.

1 Ack, jag såg henne engång, den tjusande Celia, i hela glansen af hennes milda behag: hon var så vacker som en fé i sagan, men skönhetens trollmakt i hennes blick och gestalt var icke mäktig nog att göra hennes öde ljuft.

2 Jag gick till henne på den lysande balen, der hon satt i sin hvita florsklädning med ett par naturliga törnrosor i sitt mjuka blonda hår. Hon hade dragit sig undan hvimlet i ett af förmaken och satt helt ensam med kinden stödd mot den fina hvita handen i ett af soffhörnen. Hon plockade tankfull blad på blad af den ena hvita rosen, som lossnat från hennes hår, och hon märkte mig icke när jag trädde in.

3 Är det så ni behandlar skönhetens blomma, ni, Celia? frågade jag sakta, i det jag upptog ett par af de fallna bladen. Har då det vackra i lifvet intet värde för er?

4 Hon såg upp och rodnade lätt. Jag tänkte icke derpå, sade hon, i det hon upphörde med sin förstörande lek.

5 Det är icke likt er, Celia, sade jag. Ni som har hjerta och öga för allt ädelt och skönt i lifvet, ni kan icke af lek och lynne förstöra det som ändå är så förgängligt som en vårdags glädje.

6 Om jag förstör blomman, sade hon med ett tvunget leende, så gör jag icke annat än hvad tusen andra göra, – på lek, som jag. Hvem har väl förbarmande med en stackars blomma, som man i dag kysser och i morgon kastar bort? Det är en vanlig lek, Julian, icke sannt? en mycket vanlig lek. – Och dervid log hon åter med ett leende, så skönt och likväl så beklämdt, som doften af en narciss.

7 Så ung, och redan så bitter mot lifvet! sade jag. När ni blir litet äldre, skall ni döma mildare; ni skall då bättre förstå skilnaden mellan det vackra som förgås och det vackra som evigt varar.

8 Det finns ingen evighet på jorden ...

9 Det finns ett evigt redan här, och det är menniskosjälen. Den är en fruktbar mark, i hvilken man sår oförgängliga frön; i den kunna tistlar utan ände frodas, odödliga rosor kunna blomstra der. Skall ni förstå mig, Celia? Jag menar att menniskogrymhet aldrig kan härja själens rosor, endast Guds glada sol får se uppå dem i oskuld. Tro mig, man kan lida mycket, försaka mycket, och ändå behålla skönhet och glädje qvar i sin själ. Derföre skall man icke se mörkt på lifvet, för det att någon trampat sönder en verldsblomma på vår väg; man skall tänka, att den blomman skulle ändå dö engång, efter hon var en af de förgängliga ...

10 Nej, nej, ni förstår ej hvad det vill säga att se det bästa, det renaste hos sig förtrampadt, sönderslitet, grymt förskjutet. Då blir det i hjertat en höst utan vår.

11 Det bästa och det renaste i ett menniskobröst är försakelsen ... den ödmjuka försakelsen af allt, äfven det käraste, för Gud och för sin pligt. En sådan själsblomma kan ingen mensklig makt förtrampa; lidande höjer den, oförrätt stärker den, tårar vattna den. När allt jordiskt skönt, när tillochmed kärleken, som dock är det ljufvaste och outgrundligaste i denna verld, kan fläcka hjertat, så är försakelsen ensam den källa, i hvilken man tvår sin själ hvit. Gud vill så, på det att hans nåd må sedan fullkomna allt.

12 Kärleken kan fläcka ... ni talar grymt, men hvad gör det! ni talar sannt. Och ni tror då att försakelsen är en sådan helsokälla, som gör en sjuk själ frisk?

13 Ja, när Guds engel rör i källan, som fordom i Bethesda-dammen. Och när man klart vet, att man försakar hvad man bör.

14 Tack, Julian! ni har gifvit mig igen mitt mod. Hur skall jag visa er min erkänsla?

15 Gif mig en liten del i er vänskap och ert förtroende. Det är en rik ersättning för några flyktiga ord, och likväl vore jag frestad att ännu dertill begära båda edra rosor.

16 Se här den friska. Hvad kan ni ha för nöje af den andra, som är till hälften sönderplockad?

17 Den friska vill jag gömma sjelf och när den vissnar, vill jag tänka på det som aldrig vissnar. Den sönderslitna vill jag gifva åt en förvillad vän och säga till honom: se, Valentin, detta har du gjort!

18 För himlens skull, Julian! ...

19 Var lugn! Man kommer nu för att hämta er till dansen. Låt ingen se att ni gråtit.

2.

20 Jag förstod henne så väl, den vackra sörjande Celia. Hon hade älskat så som man älskar vid 16 år och hennes älskling var henne icke värd. Man hade utan barmhertighet slitit från hennes ögon illusionernas skira slöja af rosentyll; hon hade sårats djupt. Men den ädla flickan var lika stark, som vek; det var en lätt sak att rädda henne.

21 Ännu samma natt kl. mellan 12 och 1 gick jag direkte från balen till ett ungkarlssällskap, der man väntat mig. Valentin var der, jag visste det nog.

22 När jag trädde in, hade dunsterna af bålen stegrat ynglingarnes lefnadslust till ett öfvermått utan tygel och gräns. Det gick vildt till der ibland tobaksmolnen. Man sjöng, men det var icke sång; man skrattade, men det var|3| icke löje. Man omringade mig, man kallade mig ett salongslejon och en thevattenshjelte, man drog mig till bålen och tvang mig att tömma några bräddade glas. Jag hade upplefvat mycket sådant förr och jag kunde icke kasta första stenen på någon, men nu var jag icke stämd för öfverdåd. Jag drog mig derföre undan och sökte Valentin.

23 Från andra rummet utstörtade han i detsamma. Han hade spelat högt och förlorat mycket, kanske mer än han ägde. Hans blick var trottsig och vild; eldsdrycken ur bålen hade jagat en hög färg på hans kinder. Här är ingenting för mig att säga i natt, tänkte jag.

24 Valentin skall sjunga! hette det nu i den larmande hopen, och Valentin måste stiga upp på ett bord. Han lät icke heller be sig, han sjöng; med samma sköna röst, som fordom i milda sånger tjusat Celia, sjöng han nu de ursinnigaste, de gröfsta gatvisor. Bravo! jublade svärmen rundtomkring, och detta bifall gjorde hans visor än vildare. Det fanns ingenting heligt i himmelen och på jorden, som han icke hånade och neddrog i smutsen af den råaste sinnlighet. Jag hade hört sådant förr, och likväl ryste jag.

25 Slutligen, när ungdomsöfvermodet rasat sig trött, begaf man sig bort, men icke till fredlig hvila, utan på äfventyrliga promenader till vanryktade ställen. Det var i Februari månad och den skarpa vinterluften afkylde hastigt mången hetsig panna. Det föll mig in att våga ett försök, och jag nalkades Valentin, som gick ett stycke efter de andra. Jag skall helsa dig från L**s, sade jag; jag kom för en stund sedan derifrån.

26 Så! sade han tvärt. Der var väl tråkigt, som vanligt?

27 Dans och kurtis, som vanligt, glada ansigten och sorgsna. Celia var icke glad i qväll; hon smög sig bort emellan danserna och kom tillbaka med förgråtna ögon.

28 Så kan man hållas hemma, när man är på humör att lipa.

29 Må vara, men den som bedröfvat en sådan englaflicka, vet du Valentin, han kan icke försvara det inför Gud. Om mitt samvete sade mig att jag förrådt en vän och vore hvars mans niding, skulle jag blygas i botten af min själ; men om det sade mig att jag förrådt Celia, den ädlaste, den stoltaste flicka, då skulle jag stå tillintetgjord inför mig sjelf, jag skulle icke vilja lefva mer, eller ock med ett helt lif försona hvad jag mot henne brutit.

30 Valentin teg en lång stund. Derpå sade han: kom, låt oss gå hem till dig!

31 Och hemma hos mig veknade hans stålhjerta vid anblicken af Celias rosor. Häftigheten af hans lynne hänförde honom: han gret, han förbannade sig sjelf, han svor att han älskat Celia midt under sina förvillelser. Det var ett utbrott af ånger och förtviflan, sådant jag aldrig sett. Mot morgonen blef han lugn; hans beslut var fattadt. Han reste ännu samma dag utrikes och skickade genom mig till Celia sitt eviga farväl.

3.

32 I hvarje flickas lilla lefnadshistorie finnes ett hemligt kapitel, som aldrig får imprimatur af förnuftets censur, men som, det oaktadt, är det intressantaste i hela boken. Det är kapitlet om de 15, 16 eller 17 årenas drömmar – tiden varierar, som man vet. Man kunde säga, att detta kapitel är tryckt med himmelsblåa stilar på rosenvelin, om annars hjertats darrande gömda grund är läslig för någon dödlig blick. Men en osynlig hand vänder om bladen i denna bok, stundom våldsamt och tvärt, stundom sakta och omärkligt, nya intryck af blekare färg måla sig på hjertats duk, och – förnuftet vägrar icke mera sitt imprimatur på lifvets prosa.

33 Somliga flickor, af den sorten man mest träffar i större kretsar, falla tidigt bort ur sina ungdomsdrömmar, le åt sin första kärlek som åt en barnslighet och blifva ganska snart hemma i den förträffliga arithmetik, som beräknar lifvets lycka efter måttet af bergning, beqvämlighet, nöjen, rang och rikedom samt icke vet något angelägnare, än att så fort som möjligt uppfånga en man, som kan förskaffa dem allt detta, eller helst något. Andra – och till dem hörde Celia – gå ur sin drömverld in i lifvet med samma känslor, som man från en trädgårds dofter och skuggor går ut uppå en öppen slätt med böljande skördar: med svalare hjerta, men friare blick, vänligt ihågkommande det vackra man lemnat och icke misströstande om det goda man än kan vänta. Sådana flickor, med sin friska skatt af minnen och bedragna förhoppningar, kunna lida mycket och likväl icke gå under, försaka mycket och likväl aldrig knota; sin första kärlek hafva de sett förgås, såsom den första blomman ofta förgås om våren, men de hafva oändligt mycken huldhet qvar för dem, hvilka ödet ställt dem nära; deras lycka är en uppfylld pligt och deras rikedom är myntad i välsignelser. Vackra lott som är qvinnan beskärd, o om hon alltid visste att värdera den!

34 Celia hade en mor, hvars enda bästa tröst och fröjd hon var, efter det stormiga lif den gamla genomlefvat. Jag såg henne ofta, de första två åren efter Valentins bortresa, smeka sin mor med en ömhet, en hängifvenhet, som läto mig ana, att det var under uppfyllandet af en dotters pligter hon sökte värja sig för smärtan öfver det som varit och aldrig mera kunde återkomma. Ofta sade hon till mig: jag är lycklig och lugn, blott min mor är lycklig; och Celia hade rätt: hon var lycklig, emedan hon var lugn och emedan det gör hjertat godt att gifva bort sig sjelf för deras glädje som man älskar.

35 Celia var en fattig flicka och derföre, fastän hon var älskvärd och god och hade bekantskaper, fick hon intet anbud innan hon var fyllda 19 år. En rik köpman anhöll då om hennes hand, och då han var känd som en aktningsvärd, ehuru sträng och sträf man, lyssnade Celia till sin mors böner och gaf honom ja. Detta äktenskap blef icke lyckligt.

36 Ty menniskors lynne är så vida skildt, att, när det får makt öfver ens handlingar, det redligaste hjerta, den uppriktigaste kärlek icke alltid förmår sammansmälta till ett det Gud af begynnelsenoriginal: begymelsen har klufvit i tu. Celias man hade ett enda fel, men detta fel var nog att förgifta bådas lycka: han var svartsjuk ända till ytterlighet. Detta fel har det gemensama med girigheten, att det vexer med åren, och Celia fick erfara det. De första tiderna efter deras förening lyckades hon genom den största uppmärksamhet på sig sjelf att besvärja den fiendtliga demon, som fått makt öfver hennes mans inbillning. Hennes leende skingrade hvarje moln, hennes ömhet förjagade hvarje misstanke. – En dag var likväl hennes man vid mörkare lynne än vanligt. Det skulle roa mig att se inredningen i din byrå, sade han; jag ville gerna låta göra dig en bättre efter din smak.

37 Celia gaf honom nyckeln, och det är möjligt att hon darrade på handen dervid, ty hon förvarade i byrån den dagbok hon fört vid 16 år. Och hon hade skäl att darra: dessa oskyldiga taflor öfver en förgången tid gjorde den svartsjuke mannen halfförryckt. Det fanns från den tiden ett spöke, som ständigt ställde sig mellan honom och hans maka: Valentin var spökets namn. Vakande och sofvande såg han Valentin återkommen och mött af Celia med kärleksblickar. Hvarje okänd karl, som från gatan såg uppåt deras fönster, hvarje bud, som ville tala med Celia, voro föremål för hans misstankar. Han tillät sin hustru icke mera att gå ut, han tillät henne icke ens att mottaga sina vänners besök, han inspärrade henne full|3|komligt, och detta olyckliga system af egoism och svartsjuka varade i hela fjorton år. Hvad Celia derunder led, det vet ingen, ty hon klagade aldrig, icke ens för sin mor, för hvars skull hon uppoffrat sig. En enda gång såg jag henne under dessa långa 14 år. Jag hade besökt hennes man i affärer, han var vid ovanligt godt lynne och lät kalla Celia in. Ryktet hade omtalat hennes lidanden; jag väntade mig finna förvissningens och sorgens bild, men jag bedrog mig. Hon hade förlorat sin friska färg, ögonens glans var ej densama som förr. Men deras blick var fri och lugn, hela hennes väsende uttryckte den vackraste resignation: jag förstod henne. Vi hade ju varit ense derom, att menniskogrymhet aldrig kan förtrampa själens bästa blommor: försakelsen, sällheten af en uppfylld pligt.

4.

38 Celia hade icke med en sådan friskhet i själen kunnat uthärda denna långa pröfningstid, om icke en mors pligter gjort det för henne lättare att tillika uppfylla en makas. Hon hade en dotter, som var hennes afbild, ett älskeligt väsende, som förljufvade hennes ensama stunder. Celia hette äfven flickan; hon vexte upp under sin mors närmaste vård och inhemtade under hennes ledning både kunskaper och talenter. Åren förgingo och den yngre Celia blef skön, äfven hon. Jag säger med flit den yngre, ty hennes mor hade ännu vid 36 år så mycken ungdom i både lynne och utseende, att man kunnat taga henne för sin dotters äldre syster.

39 En vacker morgon i Maj, då solskenet skimrade öfver den yngre Celias blonda lockar, der hon vattnade sin mors hyacinther i fönsternichen, inträdde hennes far. Länge hvilade hans ögon på flickan med undran och välbehag. Huru gammal är du, mitt barn? sade han slutligen.

40 Jag fyller i dag 16 år, min far!

41 Nå och du är väl bra nyfiken att se dig omkring i verlden?

42 Ja – åhja, det vore så roligt!

43 Jag har också ämnat föreslå er en resa till Sverige, England och Frankrike nu i sommar. Din mor sitter för mycket inne; det skadar hennes helsa, hon bör hämta frisk luft.

44 Frisk luft! Hvem var det då som i 14 år utestängt hans maka från den friska naturen och ett gladt umgängeslif? Det är möjligt att den hårde mannen kände någon ånger, ty resan blef verkligen af, och på de fria böljorna af Ålands haf slog den förtryckta makans hjerta åter lätt.

45 Det var sommaren 1841 då resan blef af. Man for öfver Petersburg till Lübeck, derifrån öfver Tyskland till Paris, derifrån till England och slutligen öfver Götheborg och kanalen till Stockholm. Här insjuknade Celia helt lätt, men så att hon likväl ej kunde gå ut. Möjligen var hennes sjukdom diktad, – en ny försakelse, ty hon kände sin man.

46 Celia den yngre följde emellertid sin far på promenader och nöjen. En qväll kom hon häpen och tankfull hem. En man, sade hon, hade hela dagen följt henne på afstånd, gått dit hon gått och stadnat der hon stadnat, utan att vända sina ögon från henne. Hon hade icke vågat nämna det för sin far.

47 Två dagar derefter var bekantskapen med den främmande gjord. Två veckor derefter förklarade Celias man, att han förlofvat sin dotter med Hr de Peyron, associé i handelshuset Dumont & Comp. i Marseille, och för närvarande upprest i affärer till Sverige.

48 Och hvad säger vår dotter derom? frågade med ovanlig fasthet Celia.

49 Jag? sade flickan. Derpå har jag ej mycket tänkt. Hr de Peyron är säkert 20 år äldre än jag, men han är mycket god. Han har lofvat komma hit i afton för att afhämta min mor och oss andra i vagn till Djurgården.

50 När det led till aftonen, kände Celia sitt hjerta underbart beklämdt. Min dotters öde skall afgöras, sade hon till sig sjelf; det är derföre jag darrar; och likväl förekommer det mig, som skulle jag sjelf vänta en älskare.

51 Kl. slog 6; det var den bestämda tiden. Celia satt ensam i salongen; flickan klädde sig, mannen var utgången. Dörrarna öppnades sakta och in steg en man af några och trettio år. Ledigt och vördnadsfullt nalkades han Celia. »Jag tar mig den friheten ...»konsekvensändrat/normaliserat började han.

52 Celia hörde intet mer, det hade mörknat för hennes ögon. Hon såg framför sig – Valentin.

53 Den främmande blef bestört öfver den hastiga blekheten i hennes drag och skyndade fram. Det är mannen likt – han behöfde två sekunder längre, innan också hans kinder hvitnade och han framstammade: Celia!

54 Det var ett återseende!

55 Valentin hade fallit på knä vid soffan, der hon satt, hans fordom älskade, och betäckte hennes hand med kyssar och tårar. Och Celia drog ej sin hand tillbaka; hon hade ju med många års smärta betalt dessa få sekunder af minnets sällhet. – När hon såg upp, stod hennes man i dörren. Hans blick stirrade stel på den knäböjande, ett åskväder samlade sig på hans panna. Hr de Peyron! utropade han med tillbakahållen röst.

56 Celias besinning återvände plötsligt: hennes mans lifstidslugn stod på spel. Hr de Peyron anhåller om vår dotters hand; sade hon med en ansträngning, som skulle ha hedrat en Margaretha Lejonhufvud. Jag ger dertill mitt bifall, tillade hon långsamare.

57 Valentin stod stum. Åskvädret klarnade. Få dagar derefter blef modrens förste älskare dottrens make. Celias man visste aldrig deraf.

58 Jag har anledning att tro, att detta äktenskap blef lyckligt. Men om, som man säger, minnets makter evigt förfölja menniskan som hennes goda eller onda genier, hvad måste då Celia hafva lidit! Hennes öde var från början till slut försakelsen, försakelsen af allt för sin pligt; det var en ädel själs i många år och genom långa pröfningar vunna seger öfver sig sjelf. Och denna seger gjorde henne stark och lugn. Jag har aldrig sett en öfverlägsnare och ändock en så ödmjuk qvinna. Sjelfva hennes drag vitna om hennes själs ungdom. Man skulle nu taga henne för sin dotters jemnåriga, och kanske skall man en dag taga henne för sin dotterdotters äldre syster. Så mäktig är hos menniskan själens skönhet.