Avsnittet publicerades 30/8 1854:|3|

När hösten kommer.

1 Mycket förståndiga menniskor bruka säga ungefär vid midsommartid: ja nu är det snart slut, nu börja qvällarna bli mörka, nu kommer hösten; – och så går der en kall förvissningens fläkt öfver sommarens blommor, och så förbittra de morgonen af sin glädje med tankar på natten.

2 Det är sannt att lifvet är uppfylldt af dylika påminnelser. Hvarje sol som går ned, hvarje ros som fäller sina blad, hvarje vän som far bort, hvarje ny grafkulle öfver ett barn, en flicka, en yngling, brutna i deras tidiga vår, det medför alltid höstliga tankar, nattliga, sorgsna, aningsfulla. Der qvarstadnar alltid ett intryck af att det jordiskt herrliga förgås. Nu kommer hösten, säger man ofrivilligt till sig sjelf, och så väpnar man sig deremot så godt man förmår, den ena med religionen, den andra med verldslig vishet, den tredje med lättsinnet, och den fjerde har inga vapen, allenast tårar.

3 Men är det då verkligen något så sorgset i den tanken att hösten kommer? Fråga jordbrukaren, som bergat i ladorna sin rikliga skörd och med knäppta händer välsignar det nya brödet, som nyss förut var så knappt. Fråga jägaren, som fröjdar sig åt skogarnes byten, fiskaren som med nyfiken väntan utlägger sina nät på djupet, fruktsamlaren som skakar trädens tyngda grenar, köpmannen som hemväntar sina laddningar, – alla dessa och tusende andra skola svara dig: hösten är vår skattkammare, hösten är en herrlig årstid, hösten är vårt hopp. Och i de södra länderna under vindrufvornas mognad och bergning är hösten en glad tid; då söker tjenstemannen sig en hvilotid, och läro-verken stängas, sedan de arbetat största delen af sommaren. Men ändå, oberoende af alla timliga håfvor, oberoende af väntade skördar och menniskors beräkningar, har hösten för alla utan undantag det gemensama intrycket af en slutande dag och en börjande natt, af förvissning, klagan och undergång. Ljuset flyr bort, och mörkret kommer; hvarje fallande löf är en tanke på döden; hvarje sjunkande sol är ett farväl till lifvet.

4 Hvad kristendomen säger härom, det veta alla: menniskan är såsom ett blomster på marken, det i dag är och i morgon försvinner; hennes lif flyr bort som en skugga. Och allt det som är sådt i köttet, det skall bära frukt i förgängelse, men allt som är sådt i anden, det skall bära frukt i evinnerligt lif.

5 Och naturen säger härtill: efter denna sol som går ned skall en ny sol skina öfver en ny verld; efter denna grönska som vissnar skall en ny vår åter uppstå i ljus, glädje och herrlighet.

6 Och lifvet säger: när hade jag en sorg, som ej hade sin tröst? När hade jag en bitterhet, som ej hade sin sötma? När gick jag någonsin under, utan att ånyo uppstå, om icke i denna, så dock i andra och fullkomligare skepnader?

7 Och alla hem i norden skola svara: när mörkret kommer och störtregnet derute slår emot rutorna, då samla vi alla de våra kring den husliga härden; då sluta vi oss tätare tillsamman; då blir vår kärlek innerligare, vår vänskap förtroligare, all vår trefnad mycket hjertligare. Verlden utom oss försvinner i mörkret, men blott för att låta det inre ljuset – ja det inre, både på våra bord och i våra hjertan, – desto klarare skina genom skuggorna.

8 Och de som ute på hafven kämpa mot stormarna, och de som i skogar och ödemarker färdas på ensliga vägar, och de som långt från vänner och fädernesland stå i den mörka qvällen på post i en främmande nejd, och de öfvergifna, och de ensama, och de sörjande, och de sjuka, och de mycket fattiga, de skola säga: du natt, hur är du så hård och så lång! – men de skola bida sin morgon, och han skall komma, dubbelt herrlig emedan han så länge fördröjts.

9 När jag var barn och fruktade att gå öfver den stora mörka vinden om höstqvällarna, sade min moder till mig: var icke rädd; den som har ett godt samvete behöfver ej frukta mörkret. Och så är det med alla. All nattens ångest, all höstens fasa skall ej komma öfver den som har ett godt samvete. Hjertats förvissning, själens mörker och höst, det är i lifvet det enda på allvar fruktansvärda.

10 Och nu kommer hösten så efterlängtad, så kär, som han kanske ännu aldrig varit för Finlands folk. Denna sommar i all sin herrlighet, sitt ljus, sin yppiga grönska, han var dock i hela sin skönhet tung och bekymmerfull. Midt i vårens löften slog det hårda oförskyllda kriget ned som en hagelskur öfver böljande sädesfält och stängde våra haf och förknappade vårt bröd och tog vår egendom, understundom vårt blod. Och ganska sällan gick en klagan öfver folkets läppar, ty det är vant att bära sin lyckas skiften med manligt mod, och det vet att, hvad helst må hända, skall det med Guds makt stå upprätt ändå; men ingen har kunnat hindra, att ju sommarens luft varit tung af åska. Skogen har sagt till oss: lägg bort din yxe, i dag behöfves hon ej, ty mästerna af din flotta vexa ännu i skogen. Hafvet har sagt: tag in dina segel och sänk din köl, ty jag bär våld på min våg och ofärd till dina stränder. Skördarna på fältet ha sagt till oss: samla i ladorna, samla dig bröd, ty ingen vet hvad du mera har qvar och hvad du nästa gång får. Och hela sommaren har sagt: berga, berga och red dig till strid! – och så ha dess hopp och dess ro varit fruktan och oro.

11 Nu kommer hösten, den fordom fruktade, och säger till oss: min makt är mäktigare än flottorna på hafven. När jag sänder mitt mörker och mina stormar öfver edra klippiga skär, då finns ej den kraft som står mig emot, då rensar jag edra haf, då jagar jag våldet fjerran ifrån er strand, ty om det ej går, så skall det förgås. I, som fordom darrat en höstnatt, när edra skepp voro ute till sjöss och edra kära på dem förtrott sitt lif och sin välfärd åt en bräcklig planka på hafvets våg, varen lugne i år, ty min vrede drabbar ej er, blott dem som hemsökt er strand med brand och mord. I, som i nattens rytande storm plägat knäppa edra händer i bön för dem som äro ute i fara och nöd, bedjen icke i år för edra egna, bedjen för edra fiender, när ett nödskott höres i sjön, ty då gäller det dem, och de äro menniskor och kristne som I, och de hafva mödrar och makar, som I, och borta på Britanniens eller Frankrikes kuster klappar måhända för dem ett älskande hjerta i nattens enslighet. Ingen hämd, ingen bitterhet må komma i edra hjertan under höstens nattliga storm; beklagen deras lott, som måhända med en tår i sitt öga kämpat mot er, och skulle någon af dem kastas redlös af vågen emot den främmande stranden, så glömmen allt, utom mensklighetens stora gemensama pligt der en like är i nöd.

12 Ja nu kommer hösten med vårens anletsdrag, ty han kommer med hoppet om en lugnare bättre tid. När sedan vintern bygger den fasta muren kring hela vår strand, står kriget stilla, svärdet är tvunget att stickas i slidan, folken i öster, vester och söder längta efter fred, och törhända skall freden vexa upp som en frukt ur detta stora allmänna behof. Men ehvad der ur framtidens sköte framgår frid eller ofrid, skall alltid en skörd af erfarenhet vara att hämta, och de skiften som komma, de skola åtminstone icke öfverraska folken i säkerhet och derigenom blifva dubbelt förstörande.

13 Nu mörknar aftonen, flyttfåglarna vända i skaror tillbaka. Men ett finnes som icke mörknar, och det är den fasta förtröstan på ljusets evärdeliga seger; ett finnes som icke sviker, och det är tron på Guds makt och på folkens framtid. Många höstar ha gått öfver detta land, och dock har våren kommit igen, och framtidens frön ha städse lefvat ännu under drifvorna.

14 Frid öfver hösten. Änskönt han är stormarnas årstid, skall han bringa en önskad ro; änskönt han är mörkrets tid, skola hopp och ljus gå upp genom skuggorna.