Contur-teckningar V
Kommentaari
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 29/6 1842.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
5 illuminationer festliga belysningar, fyrverkerier.
5 moder äldre pluralform av mode.
5 blomsterparterr trädgårdsterrass med blommor.
5 berceau berså.
5 monsieur (fra.) herr.
5 enchantera förtjusa.
5 à la campagne (fra.) på landsbygden.
5 de bon vin (fra.) gott vin.
5 beramadt överenskommet.
5 Urbanusdagen Urbanus namnsdag den 25 maj ansågs vara den första sommardagen och en dag då storm och oväder kunde väntas.
5 negligé lätt morgon- eller nattdräkt; även spetsmössa med långa knytband.
5 crispin liten slängkappa eller mantel.
5 française sällskapsdans som dansas i flera par.
5 tourer turer.
5 virst verst, längdenhet som motsvarar en dryg kilometer.
5 alnsbreda en aln motsvarar knappt 60 cm.
5 täcka vackra.
5 aflägga fortplanta växter genom att böja ner stjälk, kvist eller gren i jorden för att slå rot.
5 okulera ympa in med knopp, vanligen för förädling av fruktträd eller rosor.
5 neglika stavningsvariant av nejlika.
5 sällskapet pro Fauna et Flora Fennica »Sällskapet för Finsk Zoologie och Botanik», grundat 1821.
6 »Die Mädchen in Sanct Sylvester Nacht» (ty.) flickorna i nyårsnatten.
6 teint färgton, färgskiftning.
6 orientaliska snabbmåleriet ett sätt att kopiera ett motiv genom att kalkera och använda olika schabloner (t.ex. för att få färgerna på rätt ställe).
7 rara här: fina.
7 knöto band kransar.
7 »die Kosenden» vals av Joseph Lanner (1801–1843).
7 Schmertzens Walzer Ludwig van Beethoven, »Schmerzen Walz für Piano-Forte» (1829).
7 uniformssurtouten långa uniformsöverrocken.
7 hyggat sig fått sig hyfs.
7 folladshawlett troligtvis avses en sjalett av fulard (fra. foulard), ett tunt, mjukt sidentyg, ofta mönstrat.
Contur-teckningar*)Red. har funnit detta bref sakna allt solidare innehåll, men trott sig deri upptäcka ett visst luftigt tycke af en – verklighet. Läsaren skall måhända ej finna det engång. Tit. Henrik må ansvara inför den unga correspondenten. Vi böre nämna, att de små ortografiska och gramatikaliska misstag, vi rättat, äro högst få. Interpunkteringen är på de flesta ställen bibehållen..
V.
1 Lidala den 24 Juni, midsommarsdagen.
2 Goda vän! Huru länge ha svalorna bråkat med sina nybyggnadsbestyr och fjärlarna haft roligt i mina acaciehäckar, sedan jag sist skref till dig, min egen Nana, säg, är det inte sju veckor sedan och kanske åtta, för här på landet har jag ingen reda på tiden? »Marie, du är bra oförsvarlig, du är rakt oförbätterlig»,konsekvensändrat/normaliserat – åh tyst min fågel, så får du socker, vi ha nu midsommar och alla humlor surra, derföre sätter sig Marie vid sitt eget lilla kammarfönster och lyss på rönnen, som prasslar mot rutan, hvad jag har mycket att säga dig, min Nana!
Men efter jag nu riktigt satt i mitt sinne
att ha dig i minne,
4 så vill jag säga dig, att jag är grufligt rädd, att Henrik skall få läsa mitt bref och skicka det till Helsingfors Tidningar, hvilket han hotat engång, han är allt en skälm, så stadig han vill ge sig ut för, men jag ber dig, Nana,|2| se noga efter sigillet med dufvan på, om det ser mycket medfaret ut, så veta vi nog hvem vi skola ge skulden till allt.
5 Du min himmel, Nana, om du kunde tro hvad här är roligt på landet och hvad du måste ha ledsamt i Helsingfors nu! Vi ha ordentligt studerat ditt långa bref om den vackra Thronföljaren och alla baler och illuminationer och concerter och parader och moder, och ha promenerat med dig i Brunnsparken, genom Esplanaderna och vid Cajsaniemi (det var mig ett finurligt namn, en bondböna midt i en blomsterparterr). Men icke skall du tala så mycket om det gröna, du der i staden, jag tänker dervid på huru besynnerligt blek vår lilla berceau såg ut, när pappa lät illuminera den i fjol på Marias dag. Du skulle, i stället för att bråka med din examen i pensionen, ha följt oss ut hit till Lidala efter pingsten, monsieurspråk: franska Meidinger hade nog behöft enchantera sig à la campagnespråk: franska (jag kom alldrig längre i den boken än till de bon vinspråk: franska) och Mayseder hade kunnat inhämta ett och annat Thema med variationer af lärkorna. Med mig var det visst så beramadt, att jag skulle läsa mig fram i vår, för ser du jag är rysligt gammal redan, jag fyllde 15 år den 25 Maj, men pappa säger alltid att jag kom i verlden som ett yrväder på sjelfva Urbanusdagen och har behållit min natur ända sedan, är det inte tokigt, Nana, att jag skall vara så barnslig ännu, att ingenting i verlden roar mig mera än när jag får styra ut min lilla svartochhvita kattunge i negligé, crispin, handskar och skor, dem jag enkom sytt åt henne. Derföre tyckte pappa att jag behöfde stadga mig ännu, och vet du jag törs inte säga, huru glad jag är, att inte behöfva vara en riktig complett menniska ännu på ett helt år. Nej du Nana, om jag hade dig här på Lidala, just nu här i lusthuset, eller derborta i grandungen, der smultronen börja bli röda i backsluttningen, eller i vår grönmålade julle på viken, der löjorna dansa française utan tourer, eller om jag hade dig i vår stora salon, som vist är en virst i qvadrat och har så sköna alnsbreda tiljor, att du aldrig sett maken att valsa på, ej engång på Kejsarbalen, fast jag glömmer att du bara stod utanföre och såg uppå, ack om jag fick valsa omkring med dig bara en half minut! Trädgården, vet du, är för söt, du skulle se mina georginer och hyacinther, jag begrundar just hvad det skall bli af de knopparna, omöjligt kan jag vänta mer än en vecka till på dem. De höra just till noblessen ibland blomsterfolket och aurikler, belliser, stockrosor, neglikor, löfkojor och hela den öfriga skaran är medelclassen, men gröngräset är det egentliga folket, som imponerar genom massan och gör lunder och marker nyttiga och täcka till att se uppå. Lupinerna ha allt litet krånglat och mina första fuchsier gick ut, ty kräken behöfva mycket vatten, icke visste jag det, men acacier och spireer blomma präktigt. För jasminer är jag grufligt svag, jag håller riktigt af dem för deras doft, liksom convaljerna, men narcisserna blir jag melancholisk utaf och jag får tillstå, att tulpaner, kejsarkronor och balsaminer ej äro i min smak, för det är ingenting rätt vackert i deras färg och former. Jag har redan försökt med att aflägga och nästa vår skall Henrik lära mig att ympa och okulera. Vet du att jag har nu alfvarsamt slagit mig på botaniken, det är den enda vetenskap, jag riktigt högaktar, för den har att göra med det käraste och ljufvaste i naturen. Latinet får man väl ge sig till tåls med, efter det slagit under sig hela blomsterverlden, det är ett språk som låter likt klangen af stål. Så att när jag lexar upp mina blommor, säger jag inte: du min neglika, häng ej så ditt vackra hufvud och du min acaciehäck, var så god och spring inte ut på gången, utan jag säger: du min dianthusspråk: latin och du min acaciaspråk: latin, det låter något. Har du nånsin hört vackrare namn än amaranthusspråk: latin, centaureaspråk: latin, astrantiaspråk: latin, valerianaspråk: latin, violaspråk: latin, fast jag ej vill neka att det finnes många fula och hiskliga, såsom Hibiscusspråk: latin, Kaulfusiaspråk: latin, Scabiosaspråk: latin o. s. v. Jo du, jag har blifvit en riktig blomsterprincessa, en Florinda, en Spinarosa, som kallar de kungliga georginerna till mina småcousiner och drottning rosa centifoliaspråk: latin till min bästa vän, nej, nej, min vän heter Nana odorataspråk: latin och Emma och Thilda dessutom. Henrik har lofvat skaffa mig några mimoser om jag är flitig, alltför underliga blommor, säger han, med menskliga känslor, det är det jag alltid har tänkt, att blommorna glädjas och lida som vi. Henrik skämtar ochså att han en vacker dag skall anmäla mig till ledamot i sällskapet pro Fauna et Flora Fennicaspråk: latin, du måste skrifva mig, Nana, huru det hänger ihop med det, Henrik ser så mystisk ut och jag är fasligt rädd att få se mitt namn på tidningarna, i sällskap med insekter och magistrar. Då vill jag heldre höra till trädgårdsföreningen i Åbo, som i vår har skickat rätt hyggliga frön till pappa. Huru det är, blir jag vid mina blommor. Bulwer säger på ett ställe att blomsterkrukor i fönstren betyda trefnad innanför rutan. Och blomman, som speglar sig i Nanas öga när hon ser på den, betyder att det är ljust och hyggligt i Nanas själ, är det inte så, – uff här kom en stygg geting in genom fönstret, huru skall jag få bort den?
6 Hvad vi nu gjort här hemma, ser du det är allt som vanligt, utom att vi fått vår stora eldskärm färdig i förrgår, »Die Mädchen in Sanct Sylvester Nachtspråk: tyska»,konsekvensändrat/normaliserat ett stycke af mörk teint, två flickor vid en klar vattenskål, i skålen flyta två lampor, den ena brinner och den andra slocknar, det är flickornas öde, förstår du, men grufligt ondt om garn var det häroppe, du skall vara så söt och höra efter ett vackrare himmelsblått för den ena flickans öga, Thilda menar att det vi nu sytt dit stöter i grönt, och flickan får på det sättet ett katt-öga, hvilket är ledsamt. Hör ochså åt hos Wasenius eller Frenckell efter något nytt häfte af Lindeblads sånger, jag kunde kyssa de noterna, så jag håller utaf dem. Min engelska går nu bättre, jag har armbågat mig fram genom Walter-Scotts Lady of the Lake, den är bra Skotsk både i det vackra och det grymma. Litet har jag ochså lekt med det orientaliska snabbmåleriet, sedan systrarna ej mera bry sig derom, jag skickar dig nu en jasmin af de minst misslyckade, det är skada att jag ej kunnat ge den doft och själ.
7 För resten skall du veta att vi äro mycket ute och ro på sjön och om qvällarna dricka vi thé i den rara löfsalen, der lönn, lind och hassel leka främmande hos björk, rönn och asp. I afton, d. v. s. i går afton (ty klockan är nu 4 på morgonen) knöto vi flickor och Henrik, Ernst och Alf – husch det var nu en otäck geting – och Alfred, men när jag rätt tänker efter, har jag ej berättat att Henrik en vacker qväll i slutet på Mars medförde en lång och smärt herre med hyggligt utseende, men något obeskrifligt dystert i sina mörka ögon. Den främmande skulle resa strax efter théet, och jag får tillstå att vi ej gjorde oss mycket besvär att qvarhålla honom, så stel och fåordig var han, alls intet artig mot husets unga damer, hvilket förtröt oss. Redan bar Lotta in thébrickan, och det såg skralt ut med munterheten, då Henrik vinkade åt Emma att|3| spela, hvarpå Miss Emma satte sig och slog upp »die Kosendenspråk: tyska».konsekvensändrat/normaliserat Vid första anslaget behagade Hans mörkskönhet vända hufvudet åt pianot, men vände det hastigt åter bort och gjorde pappa en fråga om det blifvande vårsädet, hvilket hade till följd att Henrik blinkade åt Emma: inte den der. Då tog Emma upp ett af sina svåraste och sublimaste stycken, ur Beethovens Fidelio, satt för pianoforte af Czerny, en åska i en purpursky, för att tala Tegneriskt, det slog an, du. Den främmande steg långsamt upp och det mörka i hans ögon smälte allt mera bort till ett skimmer af jag vet inte hvad. Jag begriper nog att det måste ligga något underligt i den der Fidelio, ett sådant der milsdjupt verldshaf, som Henrik kallar den, men att en så krånglig musik, som Emma arbetade en god vecka med, kan förvandla en menniskas ögon så, se det är knuten, som hvarken du eller jag begriper. När Emma slutat, tackade Hans mörkskönhet hyggligare än vi någonsin kunnat tro, men Henrik räckte honom sin violin och sade: Ernst har något bättre än ord att tacka med, hvarpå Herr Ernst utan mycket krus knäppte i några skrufvar och spelade, jag vet ej huru, men englavackert, åh miss Emma begrep det nog, jag har aldrig hört hennes Sehnsuchtsspråk: tyska och Schmertzens Walzerspråk: tyska klinga med den ton, som då om qvällen i duetterna med Hans musikaliskhet. I gårafton kom han åter, sch, sch! jag vet hvad jag vet, du behöfver ändå ej tala om det, mörkret sitter ännu qvar i yttersta kanten af hvitögat, men skenbarligen är det på rymmarstat, och sedan – Jag tror ej att du såg Alfred i den sprittnya uniformssurtouten och den sprittnya lyran i den sprittnya sammetsmössan, jo du, han har skjutit upp ett halft hufvud sedan sist och hyggat sig skäligen från gymnasistfasonerna, hvad tycks, vi sade ej mera du åt hvarandra, kantänka en sådan sprätt, – usch otäckingen, om han sticks blir min hand svullen och handsken går inte på i kyrkan i dag, jag är för olycklig, ack Nana vet du, jag har gråtit engång förr i dag. Han såg sjelf uppå när jag knöt åt honom allt i sin ordning, hvitt för rikedom och svart för sorgen, rödt för glädjen och blått för hoppet, gult för korgen och grönt, – ja vid det gröna tog jag miste och klippte stjelken tätt under axet. Ah, sade han, Marie vill ej unna mitt gröna att vexa alls, så elak var inte Marie förr; – liksom jag skulle gjort det med flit! Ej ett ord sade jag, men jag bet sönder hörnet på min nya folladshawlett. Inte för det att jag lade de stygga orden på sinnet, visst inte det bittersta, tro aldrig det Nana, men det var underligt, när vi alla skildes efter midnatt, sprang jag hit opp och gret som en toka. Ack jag tänkte, om jag hade dig här, min bästa vän: men jag skall skrifva till dig – och solen gick i detsamma opp, då skrattade jag åt en fjolla som heter Marie. Nu får jag ändå lof att blunda en grand, annars somnar jag i kyrkan och det är styggt, jag skrifver väl ett postscriptum sedan, – men hvem står derborta i morgonsolen vid popplarna och ser hit upp till fönstret? Alf – aj, nu stacks getingen.