Avsnittet publicerades 26/8 1846:|2|

En Dödsbädd.

(Fragment af en tuschteckning.)

1 De tjocka sidengardinerna voro nedfällda; vårsolen, som så mildt lyste och värmde derute, förmådde icke genomtränga dessa, och en ängslig skymning herrskade i rummet. Luften derinne var qvaf och uppblandad med ångor af medicin.

2 På sin mörkbetsade mahognysäng låg Rådet Ipsén inbäddad mellan lakan. På bordet invid sängen stodo halftömda flaskor med signaturer; några silfverskedar och en ringklocka lågo derinvid; en skål med hafversoppa stod närmast sängen.

3 Rådet var försänkt i orolig slummer. Mörka drömmar syntes jaga hvarandra i hans själ; alltsomoftast spratt han till, och en tung suck arbetade sig då fram ur hans bröst. Småningom blefvo ryckningarne allt tätare; bröstet arbetade våldsammare och tänderna slogo skärande emot hvarandra. En ny sprittning, häftigare än förr, och Rådet vaknade.

4 Hans hand fattade ringklockan. En betjent inträdde.

5 »Bed min son komma ned till mig.»

6 Betjenten gick och återkom om en stund.

7 »Unga Häradshöfdingen har spelfrämmande och hinner derföre icke komma nu.»

8 Ett doft och skärande »Ha!» hördes från Rådets säng. Han vinkade med handen och betjenten utgick.

9 Och det var åter tyst i rummet.

10 Nu öppnades dörren sakta. En svartklädd man inträdde och framgick till Rådets säng.

11 »Hvad säger ni, Doktor? Hvilket hopp ger ni mig?»

12 Den svartklädde skakade på hufvudet.

13 »Er medicin hjelper då icke? Det är då snart slut?»

14 »Snart; måhända redan i dag. Bered er derföre till den sista sömnen.»

15 »Gå dåre, du bleka lögners slaf! Skryt med din gudakonst; det brister snart ändå, det svaga gudaröret, och du ligger sjelf innankort i den afgrund, hvari du störtat tusenden. – Gå! Jag är mig sjelf nog, också vid nedstigandet i grafven.»

16 Dörren gick igen och Rådet var åter ensam.

17 »Dö!» började han. »Den uslingen ville att jag skulle bereda mig till döden. Liksom det vore svårare att dö än att lefva! Hvad är väl lifvet annat än ett långsamt förmultnande? Den stora konsten är ju blott att fördröja katastrofen. Och sedan, när den är förbi? då har ju blott jorden återfått sitt.

18 De dårarne tro på en morgon också efter den natten. Bah, ammsagor! Också jag trodde en gång på de sagor, man berättade mig, då jag var barn. De reta inbillningen, framkalla öfverspända fantasier och göra svärmare och galningar af sina offer.

19 Och ändå var det en ljuf tid då jag var barn. Jag var glad då. Hvarje liten blomma utgjorde min fröjd;|3| med fjärlarne ilade jag öfver fälten, byggde slott och fästningar i sanden och lyssnade begärligt till de berättelser om verldens stora män, hvarmed min far under vinterqvällarne roade mig. Huru mången hugstor tanke uppsteg icke då i min barnsliga själ! Också jag ville blifva en stor man. Glad skulle jag dö för mensklighetens och fosterlandets sak. Också om mig skulle historien engång tala med samma kärlek och vördnad, som om desse.

20 Jag var barn då. Jag hade då icke ännu sett verlden; icke insett, att endast narrar och svagsinta uppoffra sig sjelfva för den lumpna äran att af bläcksuddare inregistreras i den stora dårhusmatrikel, som de kalla historie. Jag blef man, och mina drömmar försvunno. ’konsekvensändrat/normaliseratSköt dig sjelf, eller du förgås’konsekvensändrat/normaliserat, var den kärlek, som grinade emot mig, då jag kom ut i verlden. ’konsekvensändrat/normaliseratÄlska dig sjelf; vi hafva annat att göra’konsekvensändrat/normaliserat, stod att läsa på hvarje ansigte. Jag var för klok att icke inse hvad jag borde göra. Jag lät menniskorna gå sin bana fram, och utstakade en egen åt mig. Dårskaper och fördomar mötte mig öfverallt; men båda måste falla; det var jag som skulle gå framåt. – Man betecknade mig såsom en samvetslös menniska; man sade att jag hade förrådt mitt fädernesland. Ha, ha, ha! hvar finnes då detta samvete?original: samevte? hvad var jag skyldig fäderneslandet?original: fänerneslandet? Nej lugn, såsom jag lefvat, kan jag också dö. – –

21 Lugn? nej! jag kan icke dåra mig sjelf. Glödande brinner en oro här i mitt bröst. – Men nej! det är ju sjukdomen, som förorsakar denna oro. – –

22 Jag påminner mig, att också jag stundom har trott på en vedergällning efter döden. Det har funnits stunder, då en dylik oro såsom nu brunnit i mitt bröst; då har jag fasat för döden. I nattens mörker har jag sett bleka skuggor stiga upp kring mitt läger, och hört deras ihåliga röster kalla mig till den högstes domstol. Ett helt folk har ropat ve och förbannelse öfver mig, och mitt hår har rest sig af fruktan och fasa. – Ha, ha, ha! jag har haft onda drömmar. – –

23 Hu! hvad är det? Der stå de åter alla, de bleka gestalterna vid min säng. Hu hvad deras lidande uppsyn förfärar mig! Hjelp! Nåd! – Himmel! – afgrund! – O Gud! jag är en stor syndare. Haf miskund! – Och min son – frälsa honom – o! – han är som jag. – – Förbarmande! De gripa mig, de föra mig – o – till – domen!»

24 Ett starkt rosslande hördes från Rådets säng.

---

25 Om några timmar inkommo liktvätterskor i rummet.

26 Tre dagar derefter firades en ståtlig begrafning. Det allmänt aktade Rådet Ipsén beledsagades af flere hundrade guldsmidda herrar till grafven. En praktfull minnesvård restes öfver denna. På marmorn står att läsa:

27 Här hvilar
Rådet och Riddaren
Bengt Alexander Ipsén.
Slägt, vänner och fosterland begråta
Den ädle.