Loggaren.

1 Säg mig något som kan förliknas vid en vacker månskensafton på hafvet. När jag,original: jag lutad öfver relingen, blickade ned från den sakta gungande plankan af akterdäcket, sköljde tusende gränslösa tankar som vågor min själ. Jag sade till mig sjelf:

2 Man beundrar det omätliga intrycket af en stjernströdd himmel i hela dess prakt; men der har betraktaren den fasta marken under sina fötter, här ett träd, der en bygnad, der en grönskande vall; han har fotfäste på jorden, den binder honom, den tynger hans andes vingar ned till sig, och han har sig sjelf i behåll. Men när öfver mig, under mig, omkring mig det omätliga utsträcker sin famn ... när djupet under mina fötter är lika oändeligt djupt, som höjden öfver mitt hufvud är oändeligt hög, och jag känner mig sväfva på ett hvarje ögonblick svigtande halmstrå i medelpunkten af detta ofantliga blänkande klot, hvars hälfter äro hafvet och himlen, då kommer öfver mig en känsla, som om hela mitt väsen försvunne lik en tanke i rymderna ... jag står tillintetgjord i det oändligas glans, och det kännes i hjertat svalt och godt. Ty i hvarje menniskas hjerta är ett altare, och på det står en afgudabild, som hon dagligen tillbeder: det är hennes egen bild, och hon diktar kring den en gloria af beundransvärd skönhet. Men bortkastad i det oändliga, ser hon afguden upplösas i dunst och dimma: hon hvilar sig ett ögonblick i glömskan af sig sjelf, och erfar af denna hvila frid och svalka.

3 Det der är hedniskt-österländskt, sade min vän lektor H., som i samma sällskap plöjde Finska vikens vågor. Ställ dig likaså gerna med Indiens helgon uppå en pelare och försjunk i det oändliga, tills dina hår gråna och ditt hjerta förkolnar. Tro mig, du blir ej visare för det.

4 Men att döda egoismen, som är rot till allt ondt ...

5 Det består ej uti att döda personligheten. I Guds lefvande verld får intet försvinna i ett svammel af oändlighet utan fattning. Gud vill att menniskan skall stå upprätt och säga: Herre, här står jag sådan du skapat mig. Jag ser i himlen och hafvet ditt anlete skina, men dess sken skall icke förtära, utan upplysa mig.

6 Men, sade jag, när jag så synbart står i det oändliga, hvad kan jag annat se deri, än Guds anlete, och måste icke jag sjelf och allt det öfriga deri försvinna?

7 Kom, sade min vän och fattade mig under armen, i det han ledde mig fram till fördäcket. De flesta af besättningen hade nedgått i skansen, ty det var redan sent lidet på aftonen. Blott en man satt qvar på relingen; med ena handen höll han sig fast i en af vanterna, den andra stödde han mot bogsprötet. Hans blick var orörligt riktad ned mot den glänsande vattenytan, och han märkte icke att vi stodo tätt bakom honom. Det var en gammal matros af mörkt och skäggigt utseende. Jag hade sett honom en gång förut, han kallades Loggaren, och jag hade helt enkelt trott att han kallades så, emedan han vanligen var den som loggade ombord när det behöfdes.

8 Hvad tror du den mannen betraktar så stilla och ofrånvändt? sade min vän med ett melankoliskt leende. Hvad ser han i det oändliga? Icke Guds ansigte, icke sitt försvinnande jag, utan ansigtet af ... en qvinna.

9 En qvinna? upprepade jag.

10 Du kan lita derpå. Den yttre naturen, huru oändelig som helst, får dock sitt innehåll af betraktarens personlighet. Jag ville blott komma dertill, att allt hvad man säger om personlighetens försvinnande, vare sig före eller efter döden, är en dumhet och en orimlighet. Förgäfves söker du rensa verlden från ditt lilla besvärliga jag. Det klibbar vid hvarje stjerna, liksom vid hvarje stoftkorn; det är odödligt som Gud.

11 Men hvaraf kan du gissa till Loggarens tankar?

12 En af hans gamla kamrater har berättat mig det. Loggaren var i sin ungdom en rask och vacker sjöman, som hade gått i skola och fått veta litet mera om verlden, än hvad man vanligen inhämtar ombord och på krogen i hamnarna. Han hade läst navigation och bragt sig upp ända till styrman; ja man ansåg det följaktligen ganska troligt, att han en dag skulle föra egen planka i sjön. Han segade på Hoppet, kapten Renholm, från Björneborg; kaptenen var gammal och begynte blifva trött af sjön samt se sig om efter en lugn hamn för sin lefnads afton på landbacken. Han hade derföre i rederiets åtanke rekommenderat Loggaren, som han mycket värderade, och hvar man sade att denne redan på nästa resa skulle få befälet ombord, sedan han väl præsterat sin skepparexamen. Jag behöfver icke tillägga, att Loggaren den tiden hade ett annat namn, som jag förtiger och som nu nästan hela verlden glömt, utom sjömanshusrullorna i Björneborg.

13 Loggaren var son till en sjöman och född till sjöman; han hade smakat salt vatten alltsedan han icke var högre än kajutkappen. Men icke desto mindre var han deri olik de flesta sjömän, att den lynnets flyktighet, som vågen har med sig, fanns icke hos honom. Han var till yttersta grad ihärdig i vanor och böjelser, och deraf kom sig att en hemlig driffjäder med all makt dref honom att blifva något mer i verlden, än en simpel matros. Dermed hängde så tillsamman, att kapten Renholm i yngre år brukat föra sin fru med sig ombord på sjön, hvaraf kom sig att hans enda dotter Augusta också var född på Medelhafvet vid den tid Loggaren tjente på Hoppet som kajutvakt. Den lilla flickan vexte opp så godt som under vanterna, och först när hon var åtta eller tio år gammal, qvarlemnades hon i staden för att lära sig vett och seder bättre än hon kunde lära ombord. Men Loggaren, som ofta burit den lilla på armen upp till stormärsen, hade alltfrån den tiden blifvit så svag för flickan, som någonsin ett hjerta kan bli under en tjärig matrosjacka. Och de åren Augusta qvarblef i land för att läsa och sy, då vantrefs Loggaren på sjön. Det förekom honom som hade hafvet förlorat sin täckaste perla.

14 Men när kapten Renholm klarerade ut till sin sista resa, var han gammal och sjuklig. Sin fru hade han mist ett par år förut, och hans lynne var icke sådant, att han trifdes utan vård af de sina. Det var då hans vackra dotter Augusta vid 17 års ålder enträget bad att få följa fadren på ett års resa till Levanten. Hon ville, sade hon, vårda sin far, om han blefve sjuk, och det skulle glädja henne att ännu engång upplifva sina barndomsminnen. Men hvad hon icke uppgaf som skäl, det var hennes lilla vänskap för Loggaren, som då var en ung och ståtlig styrman ombord, och styrmannen sade aldrig ordet, ehuru hans hjerta dervid slog högre än en bränning på skottska kusten. Alltnog, Augusta Renholm fick sin lilla koj innanför kajutan på skeppet Hoppet, och man seglade ut ifrån Räfsö.

15 Det var, om jag ej mins orätt, sommaren 1825. Hoppet gick med plankor till Hull, derifrån med barlast till Sheels, derifrån med stenkol till Marseille och slutligen på hösten med styckegods och barlast till Smyrna. Alla dessa turer, utom den sista, voro snabba och lyckliga. Det var den gladaste tid som Loggaren upplefvat. Aldrig hade en vackrare och raskare flicka, än Augusta, seglat ombord på ett ärligt finskt skepp. Ingen vet i denna stund, om det kommit till förklaring mellan henne och styrmannen; men båda visste af att de höllo hvarandra kära, och fadren, som äfven märkte det, sade intet derom. Åt hvem skulle han hellre gifva sin dotter, än åt en så flink och duglig sjöman, som Loggaren var?

16 En mild och månljus afton i Oktober låg skeppet för ankar i bajen vid Cerigo, dit man inlupit för att hämta friskt vatten, emedan utresan varit lång och förråderna började tryta. Jag föreställer mig att det var en qväll som denna – mild som en dag och ljuf som en vacker natt. Och liksom han nu står der, den mörka gestalten, med blicken försänkt i stilla åskådning af vattenspegeln, så stod han äfven då vid fartygets stäf och såg ned uti djupet. Men säkert var den arme Loggarens anlete blidare då än nu; hvem vet om icke en tår af sällhet och kärlek smög sig ned utför den brynta kinden att osedd droppa i hafvets salta våg. Ty helt nära intill honom och lutad öfver samma reling stod den unga vackra flickan och såg i samma sjö som han. Kanhända, när han lutade sig framåt öfver relingen, såg han hennes blomstrande kinder och hennes klara ögon blicka upp ifrån vattenspegeln, och rundt kring dem bredde sig Medelhafvets blåa glänsande fjärdar likt ett gungande silfvertäcke i det skira månskenet.

17 Och då ha de säkert sagt till hvarandra oändliga ord om hafvets skönhet och lyckan att äga på vågen en vän; de voro ju båda unga, och fastän man härdas af hafvets stormar, så finns det en tid när hjertat så lätt sjuder öfver vid minsta eld. Och då har kanhända den unga flickan berättat ur alla de böcker hon läst om det gamla Greklands storhet och allt herrligt och skönt som fordom trifdes i denna blommande skärgård; och sjömannen har i sin tur beskrifvit månget äfventyr der samt dessa förtviflade, men sköna strider, som just då kämpades för Greklands frihet vid hvarje strand och på hvarje fjärd i denna nejd. Och kanhända har slutligen styrmannen framtagit ur bröstfickan på sin blåa klädeströja den då helt nya Frithiofs Saga och sjungit ur Vikingabalken: »Här vi skulle ha bott ...»konsekvensändrat/normaliserat och sedan de målande orden om Greklands öar:

»Bor ej friden i saliga dalarna der, bor ej minnet i pelaregång?

Och som älskandes hviskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång.»

19 Och då har månskenet synts än skirare, och den unga flickans ögon ha strålat i än klarare glans, och i natten har man hört endast vågens sakta sorl mot marmortrappan af ett forntida tempel helgadt åt Aphrodite vid hafsstranden.

20 Månen sken klart öfver hafvet, men närmast Cerigos stränder, der olive- och mandelträden stodo i täta rader, var skuggan ogenomtränglig. Flickan sade: det förekommer mig som träden rördes borta i mörkret der, och likväl blåser ingen vind. Styrmannen sade: var lugn, det är en villad råbock, som söker sitt hem bland klipporna.

21 Om en stund sade flickan åter: jag hör ett prassel i skogen, och likväl är det så lugnt att intet löf kan röras. Styrmannen sade: schakalen går ut på rof om natten. Var obekymrad!

22 Tredje gången sade flickan: jag ser en månstråle blänka derborta i täta skuggan, der ingen måne kan lysa. Styrmannen sade: daggen har fallit, och då glänser lysmasken. Gå nu till hvila!

23 Flickan gick motvilligt ned i sin koj, ty aftonen var så skön. Men styrmannen gick att ladda gevären och skeppskanonerna, ty tiderna voro farliga, och dessa åren gick ingen kofferdiman på Levanten utan att vara försedd med krut, bly och något skrot för de små kanonerna, hvilka trinda och menlösa lågo på post uppå fördäcket.

24 Knappt hade båda de unga lemnat sin plats, innan skuggan vid stranden svartnade på en enda punkt, fördelade sig derpå och lät framskymta tvenne långa båtar, hvilka med pilens hastighet ilade fram mot skeppet. Vakten på akterdäck gjorde alarm; befäl och besättning rusade opp. Man grep till gevären, man framförde kanonerna; hvad tunnor och tusan, skrek kaptenen, krutet är vått! Och så var det; kaptenen var gammal, styrmannen var kär, och konstapeln, som hade förrådet om händer, bekände att krutet vid sista saluten blef undanstökadt i det fuktiga skeppsrummet.

25 Styrmannen sprutade eld och lågor. Han grep en förrostad sabel och manade folket att fatta i yxar, bilar och båtshakar. Men kaptenen, varsam och ängslig, förbjöd allt förhastande. Man visste ännu icke hvad båtarna förde i skölden. Man måste undvika att reta dem och försöka att underhandla.

26 Båtarna lade till fartyget, en på hvardera sidan. Man såg nu i månskenet turbaner, skägg, krokiga sablar, blanka pikar och långa änterhakar. En man steg upp i stäfven af ena båten och uppmanade besättningen på bruten engelska att nedhissa trappan samt förhålla sig fredligt och stilla; i motsatt fall skulle den nedsablas till sista man.

27 Nu kunde man ej mera misstaga sig; man hade råkat ut för en svärm af dessa sjöröfvare, än Turkar, än Greker, som under krigets oredor voro handelns skräck och plågoris. Kaptenen räknade piraternes antal och fann dem utgöra mer än trettio välbeväpnade män, medan besättningen, från den största till den minsta, utgjorde endast femton. Han fattade derföre sitt parti och bjöd den fiendtlige anföraren ettusen turkiska pjaster i lösen för fartyget.

28 Anföraren vägrade, i det han förnyade sin uppmaning och sin hotelse. Utan tvifvel upptäckte hans vana öga att fartyget var lätt lastadt och följaktligen kunde antagas medhafva dyrbara varor. En qvart timme varade underhandlingen. Då delade sig besättningens tankar. De äldste förklarade, jemte kaptenen, att motstånd var omöjligt. Blott fem eller sex förenade sig med styrmannen och redde sig att mottaga de objudne gästerne med varma servietter.

29 Nu förlorade piraterne tålamodet och uppkastade långa repstegar öfver båda relingarne. Styrmannen och hans folk afhöggo dem flinkt. Men nyade kastades ständigt upp i de afhuggnas ställe, och fienden begynte att klänga upp efter sidorna. Det kom till strid med sablar och bilor, men intet skott lossades, ty på något afstånd lågo i bajen flera skepp, och|3| piraterne fruktade sannolikt att göra alarm och ditkalla undsättning för de anfallne.

30 Styrmannen högg omkring sig som en rasande. Redan hade två af Turkarne fallit för hans bila, han sjelf var sårad och en af besättningen låg blödande på däcket, som nu var uppfyllt af fiender. Då kastade sig kaptenen kring hans hals och bad honom för allt kärt i verlden, för hans dotters skull, icke längre reta den öfvermäktige fienden. Styrmannen veknade och vacklade; förgäfves sökte han lösgöra sig från den gamles famntag. Fienden kom öfver honom, afväpnade honom och band honom vid stormasten. Snart hade den öfriga besättningen delat samma öde. Piraterne spridde sig kring skeppet och lastade i hast det dyrbaraste de kunde öfverkomma i båtarna. Då hördes larmsignaler från ett af de närmast liggande fartygen. Det är möjligt att denna omständighet räddade styrmannens och hans tappre kamraters lif. Ty röfvarneoriginal: röfrarne nödgades nu tänka på sin egen säkerhet; om få minuter voro de alla i sina båtar och lade af från sidan af fartyget.

31 Men styrmannen höjde blödande och bunden sin blick, der han stod vid masten, och såg en förfärande syn. Röfrarne hade i sista ögonblicket släpat i båten det dyrbaraste skeppet förde ombord, den unga flickan. Förgäfves hade hon värjt sig med sina svaga armar; hennes rop om räddning funno intet gehör. I det ögonblick styrmannen, lyssnande på den kära stämman, med fasa såg upp, blef han varse Augustas vackra lockiga hufvud, som sjönk i månskenet under den lugna vattenytan. Hon hade sökt sin räddning i sjön.

32 Vid denna syn tyckte sig styrmannen ha sett nog för hela lifvet, hans ögon slöto sig, och en vanmakt föll öfver hans själ. När han vaknade, var det dag, kaptenen och hans folk hade blifvit lösgjorda och vårdade af besättningen på det närmaste fartyget. Piraterne voro försvunna. Förgäfves jagades de af en engelsk kryssare. I den grekiska skärgårdens smygvrår hade de funnit säkra gömställen.

33 Kaptenen hade styrka nog att återföra fartyget till hemorten, men derefter var hans kraft bruten, och han lefde icke länge sedan. Styrmannen åter hade på en enda natt blifvit gammal, och icke gammal blott, utan olik sig sjelf och andra menniskor. Sin tjenst skötte han mekaniskt som förr, men hans tankar voro ofta frånvarande. Hvargång det var månsken på sjön, och stundom äfven deremellan, föll han i en djup begrundning, från hvilken ingenting kunde väcka honom. Då stod han i timtal stirrande ned mot vattenytan, som såge han der hvad andra ej sågo. Det var derföre man begynte att kalla honom Loggaren. Hans tankspriddhet gjorde honom oduglig att föra befäl ombord, han insåg det sjelf och tog hyra som simpel matros. Han fasar för sjön, och likväl älskar han den. Se dit, der står han ännu och betraktar månens lek i vattnet; ännu efter tjugufem år, när vågen sakta dallrar, tror han sig se de mjuka lockarna af sin förlorade flicka. Hennes klara vackra ögon blicka mot honom ur djupet. Stundom förvridas hans drag af smärta: han tror sig höra hennes bön om räddning. Åter en annan gång flyger ett leende öfver hans bleka drag: han tror sig se det lockiga hufvudet nicka ur vågen ett kärligt afsked.

34 Men, frågade jag, när min vän hade slutat sin berättelse, har man då alldeles intet hört om den försvunna flickans öde och om hon förgicks i sjön?

35 Nej, svarade min vän. Väl trodde sig en af besättningen den olyckliga natten vid Cerigo ha sett piraterne åter uppfånga flickan ur sjön, och man har sagt det åt Loggaren, nog enfaldigt i mening att trösta honom. Han tycktes en tid tro derpå; han inbillade sig att hon för sin skönhets skull blifvit såld som slafvinna till sjelfva sultanens seralj. När han var i Konstantinopel, strök han med lifsfara kring seraljens murar och sprang som en narr efter hvarje beslöjadt fruntimmer, hvars vext hade någon likhet med den förlorades. Men denna föreställning har han numera glömt och känner sig lycklig deraf. Den tanken har blifvit honom kär, att hon för hans skull hellre valt döden än vanäran; han är derföre stolt och tacksam. Ser du, han lutar sig framåt, han följer med ögat den ljusa punkten derborta i sjön ...

36 Jag såg ditåt. Det var en liten punkt uppå vattenytan, ett vågsvall eller ett strömdrag, der månskenet skimrade klarare än annorstädes. Min inbillning var lifvad, jag tyckte mig se två blomstrande kinder, två blåa ögon och några lätt gungande lockar borta der uti vågskimret. Det är hon, sade jag nästan ofrivilligt.

37 Loggaren vände sig om. Hans bleka ansigte hade ett förunderligt leende uttryck. Ja, upprepade han gladt nickande, der är hon. Jag har sett henne länge, men jag trodde icke att någon annan såg henne. Är hon ej vacker, säg!