Pastorsvalet i Aulango.

Novelloriginal: af Z. T.

1. På landsvägen.

1 En mulen, töcknig eftermiddag i december år 185– närmade sig en ensam bred Uskelasläde socknekyrkan i Aulango. Namnet kan vara likgiltigt; socknen var en af de större och förmögnare i vestra Finland. Uthållande snöfall med yrväder hade i mer än en veckas tid gjort vägarna nästan ofarbara, och snöplogarne hade förgäfves sökt att undanfösa de ständigt ånyo hopade drifvorna. Långsamt, fot för fot, banade sig den lilla, öppna släden en spårlös väg, ty snön fortfor ännu att igensopa hvarje medspår af de få, som derförinnan gifvit sig ut i det svåra väglaget, och den korta vinterdagen begynte redan mörkna, utan att ännu en utsigt mot slätten och kyrkan vidgade sig mellan de snötyngda granarna och de rimfrostklädda björkarna i skogsbygden.

2 På framsätet i släden satt en åldrig skjutskarl i fordom hvit fårskinnspels och mössa af brunt hundskinn, oupphörligt smackande för att mana hästen framåt, medan den kortskaftade pisken då och då för syn skull snärtade en fåra i drifvorna. Bakuti släden satt en ensam person, hvars svarta kalmuckskinnspels och fodrade skälskinnsmössa väl tillkännagåfvo ett slags herreman, dock af simplare eller anspråkslösare slag, som till det yttre föga skilde sig ifrån skjutsbonden sjelf. Genom den töckniga luften frambröt nu efterhand en svag månstråle, som belyste de bleka dragen af en ung man om vid pass trettio års ålder och på ett eget sätt reflekterades i ett par stora, glänsande, tankfulla ögon. Med en lätt skymt af otålighet lutade sig den resande tid efter annan åt sidan, för att möjligen upptäcka ett slut på skogen, och troligen för att förkorta tiden, började han följande samtal på finska med karlen på framsätet.

3 – Ha vi ännu långt till prestgården?

4 – Två eller tre ryska verst; och de hålla att slita på, – var skjutsbondens svar.

5 – Kände ni framlidne prosten Ödmark? – frågade den resande åter, efter en paus.

6 – Något. Jag har tjenat hos honom som dräng i sju års tid.

7 – Var han en gudfruktig man?

8 – Han var ju prest, – svarade karlen på framsätet i likgiltig ton.

9 – Hör på, min vän – fortfor den resande åter efter en paus – jag begär ej att ni skall säga något ondt om er förre husbonde. Men jag önskade gerna veta huru han skött församlingen och i hvilket skick jag skall mottaga den, ty domkapitlet har förordnat mig att förestå pastoratet nu under nådåren.

10 Skjutsbonden vände sig om och betraktade honom hälften nyfiket, hälften misstroget. – Jag trodde, – svarade han, – att pastorn skulle vara närmaste man.

11 – Pastor Idegran är kapellan i församlingen och en äldre man med mera meriter än jag, men förmodligen har han fullt upp att syssla med sin egen befattning.

12 – Ja visst, han är driftig jordbrukare och sköter tre egna hemman utom sitt kapellansbol. Men jag hörde honom säga i söndags vid socknestämman att han skulle sköta hela församlingen, efter det är så ondt om prester. Pastorn behöfver få bröd af nådåren; han har bara två magasiner fulla med råg, utom bränvinspannan och utom hvad han lånat åt halfva socknen.

13 – Du talar ej väl om pastorn, min vän. Kanske hjelper han mången fattig med spanmålslån.

14 – Hvarför icke? Spanmål och pengar. Bara sex procents ränta och åtta kappar mindre, när tunnan mäts ut, men är det pengar, låter han skrifva fyra rubel, när han lånar sin fattiga nästa tre. Derföre skall han bli salig prostens efterträdare.

15 – Det måste vara ett missförstånd – genmälde den resande allvarsamt, – och jag är säker på att du ej känner pastorn hälften så väl som framlidne prosten. Han var ju en annan man, eller hur?

16 – Åh ja. Han knogade aldrig på styfvern. Han lät tusen tunnor om året ryka som siktmjöl. Han for på jagt som en prins, och der var dag och natt främmande på prostgården, och dag och natt spelades kort och bräde, och drängarne, som väntade ute i kölden, fingo alltid ett glas med af herrarnes thoddy. Sex gödkalfvar lades på om våren och sex om hösten, men det förslog icke långt; der köptes många flera till, utom oxar, får och svinkreatur. En gång i veckan skickades jag till staden efter socker, kaffe, arrack och rhum, och hvar gång kom jag tillbaka med lasset fullt. Han var en gästfri man, salig prosten, och derföre kom han med sin stora inkomst i skuld öfver öronen.

17 Den resande tycktes tveka, om han borde fortsätta samtalet, men nyfikenheten, eller kanske något bättre motiv, tog slutligen öfverhand, och han yttrade åter:

18 – Dygder i öfvermått kunna lätt blifva fel. Prosten Ödmark var kanske en gästfri, godsint man, som ruinerades genom falska vänner.

19 – Ja, godsint var han. Kom der en tiggare, visst fick han kalfstek i köket och ett eller par glas bränvin på, om der ej råkade finnas finare varor. En gladlynt man var salig prosten också; han kunde dricka bra hela natten, och det syntes ej mera på honom, än om han gått i storstöflar genom tre mils drifvor. När det led emot söndagsmorgonen och han skulle predika, tvättade han sig alltid med kallt vatten i ansigtet och drack ett glas mjölk, och så gick han i kyrkan, utan att ha sofvit en blund, och predikade så uppbyggligt om|2| måttlighet och sparsamhet och ett gudeligt lefverne, att alla käringar greto i bänkarna, och sedan for han hem och åt middag med sina vänner. Och sedan han sofvit en eller två timmar efter middagen, flyttades brädspelet åter fram, och så gick der ånyo lustigt till, ända framemot morgonen. För si, salig prosten visste hur det skulle vara: han hade i sin ungdom varit vid hofvet.

20 – Jag har hört sägas, att prosten varit hofpredikant hos kung Gustaf IV Adolf. Men den kungen tålde ej något svirande, allraminst utaf prester.

21 – Ja, den kungen! – rättade skjutsbonden, mycket belåten med sin historiska lärdom. – Men si, det var en sak, som jag hörde berättas, icke en, utan femtio gånger af hushållerskan, gamla mamsell Zebreus, eller Zebran, som de kallade henne och som följt salig prosten från Sverige. Salig prosten tjente hos Carl XIII, som ställde sig mera gudelig, än han var, och tyckte om en vacker predikan i kyrkan och smått kanaljeri i enrum med goda vänner. Och när Aulango blef ledigt för mer än 40 år sedan, skref kungen hit – för si, salig prosten var barnfödd här – och skaffade honom pastoratet. Han var då ungaste karlen om sex och tjugu år, och derföre lefde han ut både gamla och unga i socknen; men efter han fått sin kappa af höga herrar, fick udda vara jemnt, och aldrig fick han så mycket som en fåll på kragen af biskop och domkapitel. Hvad skulle det tjenat till? Han skötte sin tjenst som en hel karl.

22 – Men – invände med en suck den resande, mer för sig sjelf, än för sin åhörare, – hurudan är den församling, som i 40 år blifvit vårdad af en sådan kyrkoherde och en sådan kapellan?

23 – Nå – svarade skjutskarlen – sämre kunde det vara. Kanske supes här litet mer och slåss litet mer, och stjäls litet mer, än i andra församlingar. Men här är gudstjenst hvar söndag och läsförhör hvar vår, och barnen döpas, och lik jordas, och brudpar vigas, och folk går till skrift, som i andra församlingar. Visst var det en tid på slarf med prestkapparna, men nu har pastorn arrenderat inkomsten af akademin, och han tar nog ut.

24 – Går folket i kyrkan?

25 – Som det faller sig. En del af gamla sorten gå alla söndagar, men de mesta gå en gång om året, och då gå de till skrift. Ja, det vill säga, de som gå.

2. Skjutskarlens berättelse.

26 Den resande satt en stund uti djupa tankar. Derpå yttrade han ånyo:

27 – Jag har hört sägas, att prosten Ödmark var två gånger gift.

28 – Fyra fruar hade han, men icke på engång. Den första var en fransk fröken och frös här i landet, sommar och vinter, natt och dag, tilldess att hon frös ihjäl. Med henne hade prosten en son, som var student i Åbo och blef ihjälskjuten på en orrjagt. Den andra frun var en svensk hushållsmamsell; hon var sex år prostinna och hade två små Guds englar till barn, och de drunknade båda på samma dag vid sjöstranden. Tredje prostinnan var dotter till en rådman i Björneborg, och med henne fick prosten många tusen riksdaler, men det var en droppe i hafvet. Hon lemnade efter sig två små gossar: den ena blef sedan officer och höggs i bitar af turkarne; den andra blef sjöman och rymde till Amerika. Sedan gifte sig salig prosten för fjerde gången med en ung, fattig prestenka. Hon var trettio år yngre än han och rätt så grann under ögonen som ett solsken, men hon gick alltid svart efter sin första man, och alla hennes sex barn liknade honom, men icke fadren. Hon var prostinna i elfva år och gret bort sina fagra ögon i sorg. Gud signe henne; det är nu åtta år, sedan hon en natt låg sjuk och hade ej fått sofva på många nätter. Men prosten hade just då fått långväga resande; en spelte fiol och en klarinett, och den tredje sjöng lustiga visor. Och när de spelat och sjungit natten igenom, kom pigan på morgonqvisten och sade att prostinnan var död.

29 – Hvad sade prosten?

30 – Han sade ingenting, utan stängde sig in, och andra dagen skulle han predika, men kom utan krage till kyrkan, och då sad’ han åt pastorn: predika du, bror Idegran; jag har glömt bort texten, min hustru är död. Och från den dagen var der ett halft år stilla i prestgården. Men efter ett halft år kom mamsell Apollonia, som var syster till den svenska prostinnan, hans andra fru, och skulle sköta om barnen, och så gick det af sig sjelf till det gamla igen. För si, Apollonia ville göra prosten till lags och gör’an munter igen. De säga hon spetsade sig på att blifva den femte ... Håll spåret, fyrben!

31 – Men prosten gifte ej om sig?

32 – Så dum var jag inte, sad’ räfven åt råttsaxen. Hon är ett gammalt, rödmåladt troll, som är i stånd att se åt tre väderstreck på engång, och det visste ju hela kyrkbyn huru hon skötte barnen. När prosten var inne, fingo de sirapssmörgås, och när han var ute, fingo de lugg. Två af dem dödde i sjukdom, eller af svält, jag vet ej så noga, det tredje dödde af os, det fjerde blef tokigt, det femte lamt uti båda benen; salig prosten hade ingen välfärd med barnen sina.

33 – Sade ni ej, att de voro sex af fjerde giftet?

34 – Sex? Ja, det har sin riktighet. Utom den lama pojken och den tokiga flickan lefver ännu den äldsta systern, som är fjorton eller femton år gammal, men om hon är slug eller tassig, si det vet inte jag. Folk ser henne aldrig, men de säga att hon skall vara moderlikast af alla sex.

35 – Rättvisa himmel, till hvilket elände skall jag komma! Såg man då aldrig, att så många olyckor gingo prosten Ödmark till hjertat?

36 – Om han, som är lärd, kan se folk längre än till tänderna, så förstår han mera än jag. De åtta sista åren blef salig prostens granna bruna hår alldeles snöhvitt, och man såg honom ofta stadna tvärt i talet och likasom lyss på en annan, som ingen hörde. Och emellanåt, när de gamla supbröderne svirade kring honom, såg han ut genom fönstret i mörkret och likasom nickade åt någon, som stod derutanföre i kalla vinternatten. Men så hände, att någon ruskade om honom, och då tog han åter sitt starka thoddyglas och drack dem till med en underlig min, som var midtemellan fan anfäkta och Gud hjelp, och när han druckit ett par glas eller tre, hände det, som aldrig händt förr, att det syntes uppå honom, och då fingo de andra roligt. Der var isynnerhet en gammal jägmästare – han känner kanske jägmästar von Holbach, som inte kan tala tre ord, utan att svära så kakelugnarna spricka? – den var en af de värsta, och dernäst lagman Årström, som aldrig går till sängs utan ett halft stop rhum, fastän han sitter bra nog rak vid lagmanstinget, – och dernäst patron Arvelin, som har Kallis gård tätt invid prestgården, fastän hela tutten säges vara intecknad hos pastorn. De tre, och andra, som kommo resande härifrån och derifrån, höllo salig prosten hvar afton vid godt humör. Jägmästarn svor för alla fyra, lagman drack för dem alla, och patron sjöng för dem alla, utom när de spelade kort. En afton – nej, en natt var det, så der vidpass klockan två eller tre – sutto alla fyra på Kallis och talade om att andra dagen ringa en björn. Men salig prosten var glåmigare än vanligt i ansigtet och såg ofta ut genom fönsterrutan, som han brukade, och då hände något. Men hvad är det värdt att jag talar om ’et? Han bara skrattar åt mig.

37 – Tala fritt. Er berättelse är ej sådan, att jag just känner lust att skratta.

38 – Nå, får gå, efter vägen lider, när man språkar en smula. Håll spåret, fyrben; här är en bro! ... Hvar var det jag slöt? Jo, salig prosten satt med armarna i kors öfver fönsterbrädet och såg ut, och Arvelins gamla dräng Jonas, – han som i fjol miste ena ögat, när han skjöt på en ekorre – satt och halfsof vid salsspisen; jag har hört det af honom sjelf ...

39 – Han sof kanhända med hela ögat, efter han har bara ett.

40 – Sade jag inte, att herrn bara skrattar åt mig? Men det är detsamma. Jonas hade till göra att krassa ur piporna och hann ej länge sofva emellan. Vid det han nu råkade se mot fönstret, der salig prosten satt, såg han med ens alla rutorna fulla med ansigten af qvinnor och barn, som derutifrån tittade in genom fönstret, och det var i början af november och kallt som synden klockan tre eller fyra på morgonen. Jonas tänkte i första rappet, att der var folk från byn, som kommit att se, som det brukas, på gästabud. Men så gick der en kall kåre öfver hans rygg, när han kom ihåg, att det var i andra våningen. Och med detsamma kände han igen det ena ansigtet efter det andra, och herrn må tro eller ej, men det var alla de fyra döda prostinnorna och alla de nio döda barnen och ännu flera, som Jonas gissade till, fast han ej ville tala om ’et. De stodo så tätt vid rutan, att deras näsor och kindben likasom plattades emot glaset, och alla sågo förunderligt bleka och sorgsna ut, men mest af alla den fjerde prostinnan. Salig prosten bara nickade åt dem, som han var van att göra, och sedan nickade han ej mer, utan blef alldeles stilla. Då steg jägmästaren upp, som ingenting sett, efter han vände ryggen emot fönstret, och svor efter sin vana, så det skramlade uti de toma glasen, och ville ruska på salig prosten, att han ej skulle somna vid fönstret. Men si, det lyckades ej bättre, än att salig prosten föll tung till golfvet, och så var det slut med honom. Det var nätt och jemnt i dag för fem veckor sedan ...

41 Skjutskarlen tystnade, likasom hade han väntat ett svar eller ett utrop, och man hörde medarnes knarrande genom drifvorna; men när den resande fortfor att tiga, fortfor berättaren, som synbart var nöjd att få lätta sitt hjerta:

42 – Ursäkta, om jag frågar namn och värdighet. Jag heter Matts Kivi och är spanmålstorpare under prestgården.

43 – Och jag heter Erland Stjernkors och är magister, – svarade den resande med ett lätt smålöje öfver presentationen.

44 – Nå, hvad tror magistern om det som Jonas berättat?

45 – Jag tror att en karl, som halfsofver vid spiseln klockan tre på morgonen, kan se allehanda, som han ej kan svära på, när han är klarvaken dagen derpå.

46 – Men Jonas svär på att han var vaken.

47 – Min kära Matts Kivi, det finns saker mellan himmel och jord, som de lärde icke begripa. Men derföre är ej sagdt, att man behöfver tro den förste, som inbillar sig ha sett spöken, der möjligen allt kan till slut vara endast ett sken på fönsterrutorna. Det är mycket troligt, att prosten Ödmark sjelf var af nattvak, drickande, sorger och samvetsoro mycket uppskakad och trodde sig se sina aflidna hustrur och sina döda barn, hvilket torde ha påskyndat hans egen hastiga död. Emellertid råder jag er, som den aflidnes gamle tjenare, att icke omtala hvarken syner eller annat ondt om er aflidne husbonde; ty Herren allena är en domare öfver oss alla. Samma råd skola vi gifva vår vän Jonas på Kallis. Men bedrar jag mig icke, så börjar skogen att ljusna, och vi se något som liknar ett torn derborta.

48 – Det är Aulango kyrktorn, och prestgården ligger helt nära på andra sidan om bron.

3. Ankomsten.

49 Till prestgården återstod nu blott en åttondels mil, men den råkade vara segsliten. Yrvädret hade här haft fritt spelrum öfver slätten, drifvorna lågo manshöga vid gärdesgårdarna, och mera plogande, än åkande, uppnådde släden ändtligen en större by.

50 – Här är kyrkobyn – förklarade skjutskarlen, som vid denna anblick återfick sin fritaliga språklåda. – Här bor Wikuri, som föder sex hästar med grafgårdshö och som kör plankor från sågen åtta dagar i veckan. – Här bor Pieni Pukki, som bränner trehundra kannor bränvin af ett potatesland. – Här är Mietois; pastorn ropade in det i våras för sin egen revers och betalde för bästa åker hvad andra betala för stenrös. – Här är Alavirta krog. – Här är Seppälä, der husbonden slog ihjäl sin bror om midsommarnatten. – Här är Sampi, som bränner med nittikanns panna i brännhuset och med hundraåttikanns panna i skogen. – Här är Takaperä, som processat med pastorn i fjorton år om en qvarndamm, och nu går bonden från hemmanet. – Här är Riitamaa, der tattarne gömma tjufgods. – Här är Pakkanen, der gårdsdottern kastade sitt barn i brunnen. – Här är Iikkala gästgifveri, der länsman gjorde det stora beslaget sista allhelgona; folk sade att gästgifvarn bergat ur nöden sexton ankaren, som lågo qvar under stallsgolfvet. – Här är Ahkola krog, och värre kråkbo finns ej på sjutton mil. – Här är Wiitala, der värdinnan satte eld på sin egen ladugård. – Här är Kallis ...

51 – Det kan vara nog, – afbröt den resande otåligt. – Af er beskrifning, min kära Matts Kivi, kunde jag snarare tro mig komma till ett röfvarenäste, än till en kristlig församling.

52 – Nå, Kallis måtte väl vara på rätt, – fortfor skjutskarlen med en pisksnärt i luften; – der är ju klockarboställe. Och klockarn är rik; han har det största bränneriet af alla, fastän de säga att han bär namnet och pastorn gagnet.

53 – Men hvad göra de här med ett så omåtteligt bränvinsflöde?

54 – Hvad de göra? Pengar, förstås. De skicka härifrån många lass norrut. Folk säger att på det sättet lönar sig jordbruket bäst, och korna födas med dranken.

55 – Byn har således blifvit rik på sitt bränvin?

56 – Ptrroh, fyrben, sakta vid broändan! Rik? Hå ja. Far samlar, och son super upp. Men här ha vi kyrkan.

57 Den resande lutade sig åt sidan och betraktade, så godt han förmådde i mörkret, en stor, grå byggnad med spetsigt torn. – Är hon väl underhållen? frågade han.

58 – Hon skulle målas och rappas den tiden jag gick i skriftskolan, och det kan nu vara fyrtio år sedan, – var karlens svar. – Salig prosten ville ha fint, den tiden. Men i samma rappet skulle prestgården ombyggas, och hvem hinner med allt på engång? Pastorn har sedan i elfva år samlat en kyrkokassa och lofvar att bygga oss ny kyrka så godt som för ingenting, när han engång blir kyrkherre. Nuförtiden blåser der in genom en knut i sender, alltefter som vinden är nord eller syd; men annars är den skillnad, att om sommarn regnar der in, och om vintern snögar der in. De döda under kyrkgolfvet beklaga sig icke. Men här ha vi prestgården till höger om vägen. Icke anstår det en fattig karl att gifva magistern ett godt råd, men ...

59 – Säg ut! Ett godt råd är en lykta i mörkret.

60 – Jag säger ingenting. Men vore jag i magisterns ställe, bodde jag hellre i Matts Kivis fattiga torp, än i Aulangos stora och rika tvåvånings prestgård.

61 – Tack för rådet, min hederlige Matts; men jag har fått i uppdrag att sköta pastorsembetet och kan ej undvika att bo i prestgården. Nöjsamt blir det icke, men det skall väl gå.

62 – Allting går, och qvarnen går, tills dammluckan faller. Skall magistern nu engång bo der, så ursäkta min dristighet, men ögon och öron äro ibland till förhinders. När mamsell Apollonia säger: korpen är hvit, så svara: ja, han är hvit! När hon talar om salig prosten, och det gör hon hvar gång hon öppnar munnen, så fråga aldrig; tag allt för kontant. Säger hon något om pastor Idegran, så svara att han är ett skinande ljus. Och frågar hon något om magistern sjelf, så svara att magistern tänker sig bort igen strax efter nyåret.

63 – Det få vi allt se, min kära Matts. Jag kan tiga, men icke ljuga. Ärlighet varar längst.

64 – Ärligheten är, med förlof, en läderlapp, som slår ihjäl sig mot hvarje hvitmenad mur. Än en sak: knys aldrig Guds skapade grand om salig prostens barn!

65 – Bo icke två eller tre af dem qvar i prestgården?

66 – Jag vet ingenting. Jag har ingenting sagt. Salig prosten hade kanhända inga barn alls. I somras var der engång tvätt i prestgården; en liten barnskjorta blåste ned från strecket och föll på andra sidan om planket. Sipuri-Sanna, rotgumman, kom der förbi, tog upp plagget och bar det till mamsell Apollonia. Men si, då fick hon ett par ögon, och veckan derpå blef hon inackorderad hos ett tattarfölje tre mil härifrån. Hvarför lät hon ej skjortan ligga? Den var ej stort mer än en trasa och söndertuggad i öfra linningen ... Vackert nu, fyrben; sakta i vändningen!

67 Vid dessa ord vek släden in genom ett starkt igendrifvadt tåg och stadnade snart på en rymlig gård framför ett stort tvåvånings hus. Första intrycket var ödsligt och föga inbjudande. En arg bandhund skällde vid kökstrappan. Af de många fönsterna voro endast två eller tre i nedra våningen svagt upplysta; i ett hörnfönster af öfra våningen syntes en ännu svagare ljusstrimma vid kanten af en mörk rullgardin, men försvann strax derpå.

68 Den resande steg ur och gick till stora trappan. Farstudörren var stängd. Han bultade på. Ingen öppnade.

69 – Gå, säg i köket, att här är en resande; – sade han till skjutskarlen, som frånspännt hästen och tycktes ha brådt att komma sin väg.

70 – Hör nu, magistern, jag glömde en sak. Var så beskedlig och säg för ingen, att det är jag, som skjutsat magistern. Får jag vara så dristig och begära skjutspengarna.

71 – Genast. Bara ni säger till i köket, att här är en resande.

72 – Nej, tack. Förr är jag utan skjutspengar. Hunden säger nog till.

73 – Se här; dubbel skjuts för det dåliga väglaget. Farväl då, min vän, och tack för råden. Det ser ut som jag ej skulle vara mycket välkommen här i huset.

74 – Välkommen? Hvarför icke? Som en landsfiskal i ett brännhus. Jag önskar magistern en rolig godnatt och – icke ett ord om barnen! Farväl.

75 – Godnatt!

76 Matts Kivi försvann i mörkret och Erland Stjernkors – eller Erland, som vi för korthetens skull vilja kalla honom – stod ännu qvar allena på trappan. Sannolikt hade likväl hundskallet annonserat hans ankomst, ty efter en stund öppnades dörren, och en qvinnoröst frågade snäft hvem som förde oljud så sent på qvällen.

77 – Jag är magister Stjernkors, hitskickad af konsistorium, och ber er vara så god och låta någon bära in mina saker, – var svaret, som lydde midtemellan bön och befallning.

78 – Här finns intet rum; han kan fara till gästgifvargården, – snäste samma qvinnliga röst, och med detsamma slogs farstudörren igen. Men det skedde icke nog flinkt; den objudne gästen hade redan hunnit sticka sin pelsklädda arm deremellan. Med en kraftig ryck uppslog han dörren och befann sig i en mörk förstuga. Hans motståndarinna försvann med ett rop af förskräckelse.

4. Mamsell Apollonia Durin.

79 Sedan den så illa emottagne gästen några ögonblick trefvat omkring i den mörka förstugan, fann han en dörr och inträdde i en stor, kall sal, der han blott kunde urskilja fyra isade fönster. Men Erland Stjernkors var en praktisk man och van att hjelpa sig sjelf. Han framtog ur sin resväska, som hängde på bröstet, tändstickor och en liten vaxstapel, den han alltid bar hos sig. Snart upplyste en liten ljuslåge mörkret omkring honom, och han befann sig i ett stort, något gammalmodigt, men välmöbleradt rum med en mycket lång soffa, ett dito matbord, två dussin skinnklädda stolar med hvitmålade karmar, två spelbord, en ovanligt vacker spis med Diana på framsidan, en broderad eldskärm af sällsynt skönhet, föreställande Sankt Göran med draken, en verldskarta på ena väggen och på alla väggarna elghorn, som spöklikt utsträckte deras långa grenar i mörkret. Utom dörren till förstugan funnos tre andra. En af dem befanns oläst, och Erland fortsatte dristigt sin upptäcktsresa.

80 Från salen inträdde han i ett likaså kallt förmak, möbleradt med en för prestgårdar ovanlig lyx. Allt var här mahogny och valnöt, möblerna klädda med rödt siden, på väggarna två speglar i dyrbara, förgyllda ramar med löfverk och rosor, på spiseln försilfrade statyetter af herdar och herdinnor, på marmorskifvan af det vackraste bord stod en praktfull pendyl under glaskupa, på etagererna vaser och kandelabrar af silfver, på väggarna utsökta kopparstick, framställande dessa scener ifrån Olympen, som voro så moderna i början af detta århundrade, men som kanske minst af alla passade sig för en prestgård på landet. Intet af all denna grannlåt syntes vanvårdadt eller förfallet. Erland förstod, att detta rum måste vara vårdadt med yttersta omsorg; intet dammkorn stod att upptäcka i de många sirater och löfverk, som annars synas enkom bestämda till dammgömmor, och sjelfva de mjuka mattorna öfver det bonade golfvet sågo så ytterst ordentliga ut, som hade de ännu samma dag blifvit vädrade och piskade af en omsorgsfull hand.

81 – Och detta skulle vara ett ruineradt hus! – var Erlands första tanke. – Låt oss undersöka.

82 Han knackade på närmaste inre dörr, hvarifrån ljudet af röster nådde hans öra. Dörren öppnades, och ett fruntimmer syntes med ljus i handen. Hon kunde vara mellan trettio och fyrtio år, af ett behagligt, fint, nästan förnämt utseende; bar en brunbottnig bomullsklädning och rödrutig halsduk, sammanhållen af en fin guldbroche; på det mörka håret en enkel hvardagsmössa, som klädde henne förträffligt. – Hvem söker ni? – frågade hon i bestämd, men icke ovänlig ton, och endast en hastig blick på mattorna i det granna rummet röjde något skarpt och förtrytsamt.

83 Nu först märkte den nykomne, att hans snöiga storstöflar lemnat alltför tydliga spår efter sig, och det rann honom i hågen, att hans likaså snöiga kalmuckskinnspels icke rätt harmonierade med det granna förmaket.

84 – Jag ber om ursäkt – sade han – att jag intränger på detta sätt, men jag hade knappt något annat val. Jag är magister Stjernkors från Åbo och har hitskickats för att förestå pastoratet någon tid under ledigheten. Min afsigt var icke att besvära så sent på qvällen, men jag råkade ut för ett yrväder, som i flera timmar fördröjde min resa. Var god och gör inga omständigheter. Ett rum och ett nattläger är allt hvad jag beder om.

85 Fruntimret i den rutiga halsduken fixerade honom med en genomträngande blick. Matts Kivi hade rätt: dessa ögon voro icke att leka med. En knappast märkbar skefhet gaf dem ett underligt, nästan skrämmande uttryck, som ej lät förena sig med det annars värdiga, tillochmed vackra i fruntimrets utseende.

86 – Stig in, – sade hon, i det hon öppnade dörren till ett inre hvardagsrum, som befanns varmt och lika omsorgsfullt städadt, fastän långt enklare än förmaket. – Magistern är välkommen och har rätt att anse sig hemma här. Var god och ursäkta ett så ohöfligt mottagande, men vi hade ingen aning om magisterns ankomst, och här i byn finns så mycket löst folk, att vi icke gerna släppa in någon okänd på qvällarna. Kanske vill magistern till en början lägga af öfverplaggen här i mitt arbetsrum. Jag skall låta göra en brasa i salig prostens eget rum emot trädgårdssidan. Det har hållits varmt för bouppteckningen, som pastor Idegran varit så snäll och åtagit sig.

87 – Jag tackar er, min fru ... förlåt, jag känner ej namnet ...

88 – Mitt namn är Durin, – mamsell Durin. Jag är en svägerska till prosten Ödmark och har förestått hans hushåll de sednare åren. Vi ha många bekymmer, herr magister, och mycket trassel med den aflidnes bo. Han var en hjertans god man och en nitisk själasörjare, men med så dåligt folk, som här finns i församlingen, slog han sig illa ut med inkomsten och lemnade stora skulder efter sig. Allt hvad magistern ser här i huset är intecknadt och kommer att säljas i vår. Skulle magistern ej finna alla beqvämligheter, som vore önskliga, så kommer det deraf att ingenting mera tillhör huset. Jag förvaltar här främmande egendom så godt jag förmår.

89 – Mamsell Durin är fransyska, om jag får döma af namnet?

90 – Jag är född svenska, men min far var fransman. Prosten Ödmark var första gången gift med en kusin till mig, en fransyska, och andra gången med min syster. Ödet har kastat oss|2| nog högt åt norden och i små omständigheter. Jag har hela mitt lif arbetat för andra och har ingenting i behåll; men man får vara nöjd med ett godt samvete. Det är ändå den bästa skatt här i verlden. Herr magistern har förmodligen familj?

91 – Nej, mamsell, jag är ungkarl.

92 – Gift sig då aldrig. Man samlar bara bekymmer och bråk. En prestman sofver icke på rosor, om han vill sköta sitt kall. Men jag glömmer att magistern säkert ej spisat qvällsvard. Hvad ett fattigt hus förmår står med nöje till tjenst.

93 – Jag tackar mamsell. Jag är van vid den allrastörsta enkelhet. Finns det sill eller ströming och helkokta potäter, skall det för mig vara den största läckerhet.

94 – Jag ber så mycket; jag har varit länge nog finska, för att lära mig »pappilan hätävaaraspråk: finska», der ej bättre står till att bjuda. Få vi behålla magistern till våren, så ha vi väl också färsk fisk att bjuda på. Prosten Ödmark tyckte ofantligt om ugnstekt gädda.

95 – Var god och gör sig intet besvär. Jag är fullkomligt belåten med hvad mamsell Durin har anrättat åt sig sjelf och barnen.

96 En underlig blixt sköt vid dessa ord ur den tilltalades ögon och tycktes genomborra den oförsigtige gästen. Men i nästa halfva sekund hade mamsell Durins drag återtagit det förra lugna, smekande smålöjet och hon svarade, som det tycktes, alldeles otvunget:

97 – Magistern skall ej bli besvärad af barnskrik. En lärd man bör vara ostörd i sitt arbete.

98 – Prosten Ödmark har då ej efterlemnat någon familj?

99 Ännu en blixt.

100 – Nej – var det snäfva svaret.

101 Och mamsell Durin försvann för att tillreda »pappilan hätävaaraspråk: finska», lemnande åt gästen att tyda det gåtfulla i hennes sista ord.

5. Första nattqvarteret.

102 Magister Erland Stjernkors superade allena i det rum, der han först emottogs, och anrättningen var hvarken så tarflig, som man haft skäl att förmoda i ett ruineradt hus, eller så alldaglig, som man kunnat förvänta af »pappilan hätä-vaaraspråk: finska». Förträffligt vörtbröd, tjärnfärskt smör, en kalfkottlett, som kunnat fresta en von G. att föräta sig, en mugg öl af den sort, som fordom fann nåd för kung Johan III, och slutligen ett par delikata gräddvåfflor med hjortronsylt, – allt detta utvisade att köket i Aulango prestgård ingalunda var så illa försedt, som man funnit för godt att låta påskina. Magisterns annonserade tarfliga lefnadsvanor hindrade honom så mycket mindre att göra besked för sig, som ju resans besvärligheter borde frikalla honom från alla betänkligheter.

103 Efter måltiden ledsagades gästen till sitt sofrum af samma groflemmade qvinliga tjensteande, som kort förut så omildt emottog honom. Mamsell Durin lät ej mera se sig den aftonen.

104 Salig prostens arbetsrum, der den unge Curam gerensspråk: latin nu skulle få sin bostad, var en vanlig större kammare med två fönster, genom hvilka han i månskenet kunde urskilja en insnögad trädgård. Utom ett par större skåp och en stor kakelugn med Napoleon Bonapartes staty i nichen, kunde äfven här ett skrifbord af massiv ek med sirater af bronz, en präktig högkarmad skrifstol af jacaranda, en dito gungstol, tunga mörkröda yllegardiner och en fordom dyrbar, numera sliten matta räknas till mindre vanliga inventarier i en själasörjares bostad. Väggarna i detta rum pryddes väl ej af Olympens gudar, men i stället hängde i förgyllda, bleknade ramar utsökta kopparstick ur bibliska historien, hvaribland konung David med harpan intog hedersrummet, och läto förmoda att rummets förre invånare här, der han sannolikt mottagit dagliga besök af församlingens medlemmar, funnit för godt att omgifva sig med ett för hans embete mera passande sällskap.

105 – Nedra botten, – sex fot från marken – en ingång från salen – läst – och en annan genom två rum från kökskammaren; ingen labyrinth! – yttrade den unge mannen vid sig sjelf, i det han för säkerhets skull reglade äfven dörren mot kökskammaren.

106 Der var likväl något i luften, som han ej rätt tyckte om. Var det kanhända os? ... Han fråndrog spjället; han undersökte kakelugnen, skåpen, taflorna, skrifbordet; allt hade sin solida, prosaiska riktighet. Skåpen innehöllo kyrkoarkivet och några illa medfarna böcker utan permar. Erland öppnade två: det var »Nunnan i Gnadenzell» och »Vakttornet Koat Vën».

107 Var detta bibliotheket?

108 Erland undersökte bädden: der var en insjö af dunbolster. Han lyftade undan två räckdynor och hade nog af madrassen derunder.

109 En stund lät han ljuset brinna. Stormen derute fortfor att drifva skurar af snö mot fönsterrutorna. Underliga tankar kommo och foro med nattens vindar. Hvad borde han tro om Matts Kivis berättelse? Kanhända var allt blott enfaldigt prat, som kom sig deraf att framlidne prosten inredt sin prestgård med mera lyx och mera smak, än församlingen begrep sig uppå. Presterne voro ännu, och allt sedan Gustaf III:s tid, en visa i hvar mans mun. Det fanns icke ett så medelmåttigt qvickhufvud på en så simpel krog, att der icke i det hufvudet och på den krogen fanns ett ständigt förråd af ungkarlshistorier, den ena tjockare och dummare än den andra, om »presten och klockarn». Skulle Matts Kivis berättelse möjligen vara samma andas barn? Hvarför icke? Illviljan hade begynt, lättsinnet hade fortsatt, och vidskepelsen hade slutligen lagt kronan på prosten Ödmarks lefnadsteckning.

110 – Och hvad skall man engång säga om mig, när jag lemnar denna församling? – frågade den unge presten sig sjelf. – Ah, hvad bryr jag mig om menniskors prat, allenast min domare derofvan har miskund med min svaghet!

111 Han gick till hvila. I det att han släckte ljuset, kastade han en likgiltig blick på det motliggande fönstret. Månen hade nu stigit högt på himmelen och öfvergjöt med sitt fulla sken de isade rutorna. Iskristallerna bildade på glaset de skönaste hvita skogar, – granar med smäckra toppar och lummiga grenar, finare än Benvenuto Cellini arbetat i drifvet silfver på konungars sköldar.

112 Erland hade ett barndomstycke för vackra vinterskogar. Han roade sig en stund att betrakta de glittrande grenarna; han tänkte sig åkande genom denna skog, en stjernljus afton, med en lätt släde och en god trafvare. Det var en behaglig tanke; han kände sig barnslig till mods.

113 Men nu kom der en skugga på rutan, likasom hade ett dunkelt föremål ställt sig mellan glaset och månskenet. Den vackra silfverskogen begynte att smälta, först i topparna, sedan i grenarna, alldeles som om någon hade andats derpå. Det dröjde ej länge, innan midten af rutan var isfri, och likväl sken ej månen klart derigenom; der var något, som skymde.

114 Erlands första tanke var, att någon af husfolket stod derute i trädgården för att spionera på honom igenom fönstret. Detta förtröt honom; han stod upp och gick med hastiga steg till fönstret, för att ertappa spejaren.

115 Han fann ingenting; han hade bedragit sig. Han vände åter till bädden. Samma föremål visade sig åter mot rutan. Det liknade nu de yttre konturerna af ett qvinnohufvud, – en silhouette utan profil.

116 Erland uppstod för andra gången. Han ville|2| veta hvaraf synvillan kom. Han betraktade fönsterrutan från olika punkter i rummet. Från ingen annan plats kunde han upptäcka annat än is och månsken, men när han lade sig, syntes föremålet åter vid midten af rutan. Det måste således vara skuggan af något yttre föremål, – en taksparre, en stege, ett träd, en från någon gren nedhängande snömassa eller dylikt. – Erland log åt sin löjliga inbillning, vände sig mot väggen och somnade godt.

117 Att döma af månens förändrade ställning, hade han sofvit två eller högst tre timmar, när han plötsligt vaknade deraf att en lätt hand lade sig på hans panna. Han satte sig upp och såg i det svaga månljuset ett barn i blotta linnet stående vid hans hufvudgärd.

118 – Mamma låter helsa dig, att det var väl du kom; vi ha länge väntat dig, – hviskade barnet invid hans öra.

119 Erland betraktade synen, mera förvånad, än skrämd. Han undrade om han var riktigt vaken.

120 – Fråga ingenting om oss, och säg för ingen att jag varit hos dig i natt, – fortfor barnet. – Jag skall låta dig veta, när vi behöfva dig.

121 – Hvem är du?

122 Barnet lyftade varnande sitt finger. – Mins hvad jag sagt! Jag kommer tillbaka nästa natt ...

123 Och med detsamma var det försvunnet.

124 Erland Stjernkors sprang upp för att gripa och förhöra den obedde störaren af hans nattro. Han tog för gifvet att någon i huset gick i sömnen och smugit sig in från kökskammaren.

125 Rummet var mörkt; han stötte sidan mot skrifbordet, han fattade tag i ett föremål. Det var stolen, öfver hvilken han lagt sina kläder.

126 Nu tände han ljus. I rummet fanns ingen lefvande varelse utom honom sjelf. Fridsstöraren hade begagnat mörkret och kommit undan.

127 – Tråkigt granskap! Hvarför låste jag ej dörren mot kökskammaren, innan jag lade mig?

128 Och Erland gick att regla dörren, men det befanns öfverflödigt. Han hade ju reglat den qvällen förut. Han undersökte salsdörren: den var stängd, och salen derute var vinterkall.

129 – Det var dock en dröm, jag hade strax bordt begripa det – yttrade han förtretad, i det han åter lade sig. – Det är följden af att lyssna på enfaldigt prat. Nu får jag ej sömn för Matts Kivis berättelse.

6. Pastor Idegran.

130 Klockan var ännu icke sex på morgonen, när den unge Curam Gerensspråk: latin vaknade, styrkt af en sömn, som ej oroades af vidare nattbesök. Att uttyda drömmar, ansåg han vara ett lönlöst arbete, och morgontimmarna voro snabbt förlidna, innan han upptagit sin kappsäck och ställt i ordning sin blifvande bostad. Den långa pigan seglade genom rummet med kaffebrickan, och följande samtal uppstod:

131 – Vackert väder i dag?

132 – Bättre.

133 – Hvad heter du?

134 – Lovisa.

135 – Nåväl, Lovisa, kan man här i huset få kaffe klockan fem på morgonen?

136 – Kan visst.

137 – Hämta då alla morgnar klockan fem. Icke starkt, men hett. Är mamsell Apollonia tidigt i rörelse?

138 – Före sex.

139 – För resten bor ju ingen annan i huset, utom tjenstefolket?

140 – Ja. Och gårdshunden.

141 – Inga ... främmande bruka besöka prestgården?

142 – Ingen utom pastorn.

143 – Bor pastor Idegran långt härifrån?

144 – En rysk verst på andra sidan om kyrkan.

145 – Godt.

146 Och magister Stjernkors fattade hatt, käpp och öfverrock, för att till fots besöka sin blifvande embetsbroder.

147 Det var en klar, frisk Decembermorgon. Snön betäckte ännu alla vägar och gärdesgårdar efter det föregående yrvädret. Här och der sågs en skofvel i byn arbeta med att bortskotta snön från allranärmaste gångstig, men om andras vägar eller om landsvägen tycktes ingen bekymra sig. Byn syntes nästan öde, och de få, som visade sig för att hämta vatten från brunnen eller ved från lidret, sågo trasiga, vresiga och nattståndna ut. Ett enda hus i byn var måladt och fint som ett dockskåp; det var klockarens enskilda hemman och gård med dess storartade bränneri, ett par stenkast från kyrkan. Vid dess sida såg det gamla templet ytterst ålderstiget och bofälligt ut. Det var af sten, från katholska tiden, med det välbekanta spetsiga taket och de små, smala fönsterna; men vestra muren öfver hufvudingången lutade märkbart och hade fått en betänkelig remna; taket dignade under snömassorna, fönstren voro på flera ställen stoppade med blår och näfver. Utanför stora dörren till detta sorgliga Herrans tempel hade yrvädret hopat snön i så höga drifvor, att naturen sjelf tycktes ha spärrat ingången, af blygsel öfver menniskors likgiltighet, och anblicken af allt detta gjorde ett intryck, som hade kyrkan varit en qvarlefva från digerdödens tid och ej blifvit öppnad eller begagnad på hundrade år.

148 Ett stycke på andra sidan om byn, kyrkan och bron låg det lilla, men välbyggda kapellansbostället vida mera inbjudande, än det stora, ödsliga kyrkherreresidenset. Här voro både väg och gård redan med omsorg skottade och trappan beströdd med friskt granris; här hördes yxens dån ackompagnera hästarnes muntra gnäggande, och allt utvisade välstånd, förenadt med utsökt ordning. Erland Stjernkors frågade blott sig sjelf, huru en så ordentlig kapellan kunde vara omgifven af en så vårdslös församling och nöjd med en så bofällig kyrka.

149 I nästa ögonblick stod han, icke utan en ganska stark förkänning af motvilja, blandad med nyfikenhet, framför innehafvaren af detta prydliga boställe, kapellanen och vice pastorn Anselm Idegran.

150 Erland Stjernkors hade på beskrifning väntat sig finna en liten knipslug man med skelande blickar och procentarens girighet framlysande genom de hala inställsama minerna. I stället såg han framför sig en vördig gubbe om par och sextio år, med kraftfulla,original: kraftulla, markerade drag, ett par lifliga, genomträngande grå ögon och en hållning, som röjde mycken förbehållsamhet. Endast rösten med dess sjungande predikoton var icke behaglig. Pastorn befann sig för öfrigt väl omstoppad i en tjock nattrock och gaf, i det ögonblick Erland inträdde, audiens åt ett par trasiga karlar, som krökte ryggarna likt sprättbågar för den mäktige mannens ord.

151 – Gån er väg; jag lånar inga pengar mot borgen! – lydde domen. – Pehr lånar af A. och har Pål i borgen, och Pål lånar af B. och har Pehr i borgen, och derpå lägga sig Pehr och Pål några veckor på bastuugnen och supa. Men jag tål inga lathundar. Arbeten, det är mitt råd; söken lån hos åkern, och ställen ängen i borgen. Farväl med er, godt folk; jag har främmande, som väntar.

152 De två karlarne gingo, och deras lömska blickar bådade intet godt. Erland Stjernkors steg in. Hans presentation var snart gjord och tycktes ej öfverraska. Måhända hade pastor Idegran i god tid blifvit underrättad, att konsistorium korsat hans beräkningar, ifall han haft några sådana, och derföre märktes icke ett spår af missnöje eller ovänlighet i det sätt, på hvilket han mottog den nye embetsbrodren.

153 – Nå, se det var hederligt – utropade han. – Magistern kunde ej komma lägligare, och vårt högvördiga kapiteloriginal: kapittel i Åbo har i sanning med faderlig omtänksamhet kommit oss stackars Aulangoboer till hjelp uti rätta stunden. Här står nu julen för dörren med ottesånger och högmessor och skriftermål och lysningar och bröllopp och barn|2|dop och läsförhör sedan framemot våren, och en prest på åttatusen själar, det är en söndrig abborkasse i ett helt haf med fisk. Salig Ödmark envisades och tog ej adjunkt, den tiden han skulle ha fått, och när han sedan behöfde, stod ingen att fås. Derföre står det si och så till med församlingen, herr magister; säden är mycken, men arbetarne äro få. Hvad nytt från Åbo? Jag hoppas de högvördige fäderne äro vid helsan?

154 – Jag hoppas detsamma, och det var naturligt att en så folkrik församling som Aulango måste ligga domkapitlet nära om hjertat. Herr pastorn hade behöft ett äldre och erfarnare biträde, men der stod intet annat att fås, och jag skall göra hvad jag förmår. Jag förmodar också att hans högvördighet biskopen är att förvänta hit på sin visitationsresa i nästkommande Mars eller April ...

155 – Hm, hm – tror magistern det?

156 – Jag är öfvertygad derom. Och jag förmodar att när församlingen får veta detta, skall herr pastorn lättare kunna genomdrifva sådana förbättringar, som äro närmast af nöden. Kyrkan tycks vara i behof af en grundelig reparation, såvida det ej vore rådligast att med ens bygga en ny.

157 – Nå, och hvad annat tror magistern jag matat i de dumma bönderne nu redan i tio års tid? Men tag dumheten och envisheten ur deras tjurskallar, den som förmår. Nej, det gamla rucklet skulle uppstyltas ännu några år, tills det en vacker dag ramlar ned; det är pluralitetens mening på kyrkostämman. De skola nu få sin vilja fram i så måtto, att ingenting görs, och rucklet ramlar. Jag har emellertid samlat en kyrkokassa, som vexer i tysthet som en lavin, herr magister, och derföre kalla de mig en procentare ... Får det lof att vara en pris snus?

7. Tvehågsna tankar.

158 – Jag tillstår – yttrade magister Stjernkors, alltmera förvånad öfver den bestämdhet och det öppenhjertiga lugn, hvarmed pastor Idegran sjelf förde talet på de smädeliga rykten, som voro i omlopp om honom, – jag tillstår att jag hört något prat om hvad herr pastorn behagade nämna och isynnerhet om de många och stora brännerierna i socknen.original: soknen.

159 – Jag kunde tro det, – genmälde kapellanen småleende. – Saken är den, att vår församling har dåliga ängar, och boskapen födes här till stor del med drank. För öfrigt har näringen blifvit uppmuntrad först af hushållningssällskapet, sedan af kronan. När hvar jordegare betalar bränvinsarrende, antingen han bränner eller ej, så är det klart att ingen gerna vill betala arrendet förgäfves.

160 – Men sedeförderfvet ...

161 – Aj aj, de unga rabbinerne, de ville gerna göra oss alla till fariséer! Men skämt å sido, herr magister, det är med församligen alldeles som med kyrkan. Lappa henne här och der i remnor och läckor, och hon skall likväl aldrig blifva något mer än ett lappverk. Vill ni bygga något som duger, så låt det gamla gå öfverända, och bygg nytt från grunden!

162 – Det vill jag göra, herr pastor, och till en början föreslår jag, att klockarens stora bränneri alldeles läggs ned.

163 – Nå, det vore då en välgerning, om magistern skulle få så mycket förnuft i den gamla narrn. I sex år har jag sagt till honom: hör på, Wörlin, låt bli den der rörelsen; det bär herunter, min kära kantor; drängarna supa upp hela förtjensten. Och så går det; om två år är han fattig karl.

164 – Jag skulle i pastorns ställe ha afsatt honom från tjensten.

165 – Det hade sina hakar. Wörlin har vext upp med salig Ödmark i tiden, och Ödmark var frimurare; han höll med de sina ...

166 – Frimurare? Och luthersk prest!

167 – Ja, hvarför icke? Det visste ju hela verlden, att alla Carl XIII:s gunstlingar voro frimurare, och de som icke voro det, skyndade att blifva det så fort som möjligt, för att stå qvar i nådens solsken. Salig Ödmark hade en mycket hög grad i orden, och derföre kröp hans stora förmögenhet i stora barnhuset i Stockholm och andra af frimurarnes barmhertighetsverk. Vi ha kommit underfund med det der, när vi utredt boet. Der finns icke en skilling eller en kopek behållen egendom. Alltsammans går under klubban för skuld. Men för att komma till tjenstgöringen, så kunna vi börja med att fördela predikoturerna och skriftermålen; här blir arbete nog för två, herr magister! Så äta vi middag tillsammans, och på eftermiddagen gå vi igenom det som kan vara nödigt att veta om kyrkoböckerna och om fattigvården.

168 De båda presterne satte sig nu vid skrifbordet och almanackan att fördela sina göromål, och det befanns att redan den nödvändigaste yttre pastoralvården med alla dess kansligöromål, fattigvård, folkmängdstabeller och annat mer tog deras tid nästan hel och hållen i anspråk. Hvad der sedan blef öfrigt för själavården i en församling af så randig beskaffenhet, det blef en annan fråga.

169 Efter middagen förde kapellanen sin gäst omkring att bese huset, stallet, ladugården, ostkammaren, qvarnen, torkrian, smedjan, syrpmaskinen, och hade ej alla åkrar och ängar legat begrafna under djup snö, skulle ronden ofelbart ha blifvit fortsatt ända till sista inhägnad kring kapellansbolets ägor. Men så var der ock något att visa. Aldrig hade magister Stjernkors, så praktisk man han än ansåg sig vara, någonsin drömt om en sådan ordning, en sådan omtanke, som han här mötte vid hvarje steg. Aulango kapellansboställe var ett slags mönsterfarm, en modell för ett välordnadt jordbruk, och den enda anmärkning den nykomne gästen i hemlighet tillade inom sig sjelf, var att kapellanen pastor Idegran måhända var en alldeles för nitisk, alldeles för ovanlig jordbrukare, för att vara en lika nitisk, lika utmärkt kyrkans tjenare.

170 Klockan var redan sju eller åtta på qvällen, när Erland Stjernkors, skjutsad af kapellanens dräng i en prydlig släde och med en välfödd häst, vände tillbaka till kyrkoherdebostället. Hans hufvud var fullt af planer och bekymmer; han var icke nöjd, icke missnöjd; han kände sig ensam; han behöfde en vän, eller helst en tjenare, på hvilken han kunde fullkomligt lita. Hans embetsbroder var en verldsman, en ordningsman; men hvad var han mer? Det var icke så lätt att utgrunda. Erland beslöt att draga nytta af hans skicklighet i yttre bestyr, men förbehålla åt sig det svårare och ansvarsfullare kallet att söka återföra en långt på villostigar förirrad hjord till den rätte herdens famn.

171 Snart satt han åter i prosten Ödmarks fordna arbetsrum. Ödmark ...? Ja, denne mans lif, hur det än synts för menniskor försilfradt af kunganåd, rikedom, skönhet, glädje och njutningar, hvad hade det varit mer än en dyster ödemark? Hade der funnits en enda lefvande vattubäck, som spridt omkring sig grönska och ljufhet? Hvar funnos de skördar, som bordt vara frukter af ett så långt lif, så mycken kraft, helsa och förmåga att verka? Och hvar voro de nu, all denna konungagunst, alla dessa skatter och njutningar, som de dödlige kalla ära och lycka och som säkerligen i tiden väckt mångas afund? Allt var borta, förmultnadt i jorden, begrafvet i snön, förhärjadt, förhånadt, förgätet af menniskor; – ja, en|2| ödemark! Måhända med rofdjur, som ingen kände? Nattens mörker visste ej svar derpå.

172 Erland Stjernkors framtog sin bibel och sökte en hamn för irrande tankar. Han fann den och kände sig lugn.

173 Hans qvällsvard dukades i rummet bredvid och för honom allena.

174 – Hvar är mamsell Durin?

175 – Hon låter koppa sig i bastun.

176 – Är hon sjuk?

177 – Hon låter koppa sig en gång i veckan.

178 Derom var ingenting att säga. Många tro att en sådan regim är det bästa preservativ mot alla sjukdomar.

179 Erland gick till hvila och släckte ljuset. Knappt föll hans blick på den frusna fönsterrutan, innan han varseblef skuggan. Den syntes nu fullkomligt tydlig i månskenet och liknade ett qvinnohufvud med kamm och lockar.

180 – Se der, – sade den unge mannen med största lugn till sig sjelf, – se der ett virke, hvaraf månget spöke är gjordt! Tag ett stycke natt, ett stycke enslighet, ett stycke fantasi; begjut dessa ingredienser med ett svagt månsken, placera midti allt detta skuggan af en trädstam, hvaraf man efter behag kan forma en kropp utan hufvud eller ett hufvud utan kropp, och spöket är färdigt. Okända varelse der på fönsterrutan, jag önskar dig godnatt ...

181 Innan kort låg Erland Stjernkors i sömnens armar.

182 Han hade sofvit ungefär lika länge, och månen hade framskridit ungefär lika långt som föregående natt, då han vaknade, alldeles på samma sätt, deraf att någon lade sin hand på hans hufvud. Han satte sig upp och såg samma barn i samma drägt stå tätt invid hufvudgärden.

183 – I morgon behöfva vi dig, – sade barnet.

184 Erland teg. Han ville öfvertyga sig att allt var en dröm. Men barnet fortfor:

185 – De äro rädda för dig och vilja skicka oss bort. Förhindra det, om du kan. Godnatt!

186 Och med detsamma var synen försvunnen. Erland uppstod och försäkrade sig om att dörrarna voro ordentligt lästa. – Det står icke rätt till med mitt hufvud, – sade han till sig sjelf. – Jag har visioner. Läkarne skulle kalla det idiosynkrasi, prosopopi ... jag äter för mycket till qvällarna, jag måste förändra diet ... Det är besynnerligt, att samma syn kommer tillbaka ... Ett barn! ... Hvad är det annat, än Matts Kivis dumma historier, som komma för mig i drömmen?

8. För mycket tal och för litet.

187 Dagen derpå var en lördag. Magister Stjernkors öfvertog nu församlingens vård, han hade arbete öfver öronen, och hans rum var uppfylldt med folk, när en liten rödblommig herre med kal hjessa och gröna glasögon tittade in genom dörren.

188 – Om förlåtelse, mitt namn är Arvelin. Närmaste granne. Jag stör kanhända.

189 – Var god och sitt ned.

190 – Fägnesamt att se Åbobor. Hoppas resan gått väl? Förbannadt väglag den här tiden. Inga vinterkörslor – se god morgon, kyrkvärd; huru mår fölet af hans bruna sto? – kunna komma ur fläcken? Det sägs att smörpriserna börja falla. Hå hå ja ja, så är verldens gång. Vid detta samma bordet satt vännen Ödmark och skref sina prestbevis, och i salen der står hans brädspel – Jaså, mor, ni tänker gifta bort Kajsa? – och der ha vi bundit många band i vår tid och slagit sexor all, så det sprakat i knutarna. Ni har allt ondt, Kajsa, efter en så gifmild kyrkherre, som salig Ödmark i tiden. Idegran har arrenderat pastoratet; han har ej råd att vara så gifmild, han. Är magistern ungkarl, så går det an att se sig om här i socknen.original: soknen. Hos ryttmästarns till exempel. vonoriginal: Von Holbach har sex gifta döttrar – kör ut hunden, Calle! – och tre ogifta. Den yngsta är tjugufem nästa vår, när de klippa fåren. Lagman Årström har två, och jag har en, som ej heller är att förakta, fastän jag sjelf säger det. Hoppas magistern helsar på. Men jag stör kanhända?

191 – Var god och fortsätt; jag skall försöka att höra så litet som möjligt.

192 – Hvad befalls? Är magistern lomhörd? Min salig far var också lomhörd, och det tog förskräckligen till med åren. Egentligen var det min mening – men se här är lilla Johanna, som gifte sig första advent med sockenskräddaren; hoppas äkta ståndet bekommer väl; säg åt Långström, min söta vän, att han skaffar sig bättre sytråd; mina pojkar ha slitit alla knappar ur tröjorna, – att bjuda magistern på en sup och en smörgås uti mitt ringa hus.

193 – Jag tackar. I dag är det omöjligt för mig att ha den äran.

194 – Jag ber så mycket, äran är min. Men kanhända i morgon till middagen? Salig Ödmark brukade säga – hvad nu, Petter Haukkila, skäms han inte att komma in med mössan på hufvudet? – att den sundaste lefnadsregeln är en bäsk med fenkol på morgonen före predikan, men efteråt bör det vara pomerans eller anis. Min gumma förstår sig på det, herr magister. Men jag stör kanhända?

195 – Jag skall ha det nöjet att infinna mig i morgon till middagen.

196 – Det var excellent. Salig Ödmark hade otur med sina gummor, men så voro de, oss emellan, riktiga plågoris alla fyra. Ingen af dem förstod sig på musik, herr magister! Platt intet gehör! Min stallgumse var mera musikalisk, än alla fyra tillsammantagna. Derföre – aj, för nitton, min gikt; nu få vi återigen ruskväder – så blefvo barnen allihop galna. Men jag stör ...

197 – Efterlemnade prosten Ödmark några barn i lifvet?

198 Vid denna opåräknade fråga föll der med ens likasom en dammlucka för den lille flintskallige mannens forsande språklåda; han såg sig förlägen omkring och svarade icke.

199 Erland Stjernkors var i begrepp att upprepa frågan, när han vid dörren blef varse en ung, blek, trasig, svarthårig karl, som med en ytterst liflig och uttrycksfull åtbörd gaf honom tecken att tiga. Frågan blef ogjord, och patron Arvelin befanns hafva i tysthet makat sig undan.

200 – Hvem är du? – frågade Erland den svarte karlen, när ordningen kom till honom och alla öfriga lemnat rummet.

201 – Min fars son – var det djerfva svaret. – Somlige kalla mig Pamppuri, somlige Bredström, somlige Josua. Jag vet ej hvem som har rätt. För resten är jag hofslagare, när jag ej sysslar med något annat.

202 – Är du zigenare?

203 – De säga att jag är svart nog, för att ej vara riktigt hvit. Men sådant går ej af menskor med rysstvål.

204 – Är du döpt och konfirmerad?

205 – Det vet jag icke.

206 – Har du prestbevis?

207 – Det är just det jag nu vill begära. Inte för att låta lysa till äktenskap. Med det kan jag vänta en femti eller sexti år, tilldess jag får råd. Men för att sko hästar på Tammerfors marknad. Länsmän och fiskaler ha blifvit så krångliga nuförtiden.

208 – Är du inskrifven här i församlingen? Någon sorts frejdebevis måste du framvisa.

209 – Jag tycker det är nog att vara inskrifven i verldens stora bok; sök i afton bland stjernorna, kanske hittas mitt frejdebevis. Magistern kan skrifva: härmed intygas, att Josua, eller hvad han må heta, är en menniska, som icke är skapad att bära black om foten. Eller: härmed intygas, att Bredström är en lefvande varelse, som behöfver äta, för att ej svälta ihjäl. Duger ej det, så kan magistern skrifva: härmed intygas, att Pamppuri är min dräng.

210 Erland Stjernkors fixerade mannen. Der fanns så mycken djerfhet, förslagenhet, trots, och dock tillika en så omisskännelig skymt af någonting godt i den unge tattarens lifliga drag, – ty han kunde ej vara mer än några och tjugu år gam|2|mal, – att Erland beslöt ställa honom på prof.

211 – Här har du några kopek; gå din väg, och kom tillbaka i öfvermorgon! – Med dessa ord låtsade Erland taga några kopparslantar ur fickan och räcka dem åt tattaren, utan att i brådskan se derpå, men bland slantarne var en silfverrubel.

212 – Jag tackar magistern; det räcker jemt till att sko bakfoten på en häst; men skall det vara med silfversko, får magister spika dit ett par rubel till, – svarade tattaren och framräckte silfvermyntet.

213 – Det är godt – sade Erland, – behåll hvad du fått och anse det som städsel; jag vill taga dig på försök i min tjenst.

214 Josua kysste hans hand och syntes utom sig af glädje. Men i detsamma tycktes han ihågkomma något – kastade en spejande blick omkring sig i rummet, tillfogade sig sjelf en ljudelig kindpust och sprang derpå skrikande sin väg, ungefär som hade han blifvit jagad på dörren med de mest handgripliga medel, lemnande åt sin nye husbonde att, bäst han gitte, förklara ett så ovanligt sätt att göra sitt lärspån i tjensten.

215 Dagen upptogs af embetsgöromål, och först på aftonen fick Erland Stjernkors ledighet att bereda sig till sin inträdespredikan för morgondagen. Vägguret i den närbelägna kökskammaren hade redan slagit midnatt, ljusen brunno skumma i rummet, och den unge predikanten satt fördjupad i sina betraktelser öfver Johannes’ vittnesbörd, som utgjorde ämnet för söndagens evangelium, när åter en lätt hand lades på hans axel och samma barn, som de förra nätterna, stod i blotta linnet framför honom.

216 – Hvarför tror du mig icke? Hvarför kommer du icke till oss? – frågade barnet med en till hälften förebrående, till hälften bedjande röst.

217 Erland såg nu fullkomligt klar och tydlig framför sig den syn han förut sett i mörkret. Det var ett blekt, vackert ljuslockigt barn om tio, högst tolf år; – dess milda blå ögon voro öppna, orörliga, stirrande. Det var intet fantom, ingen dröm, intet spöke; – det var en verklighet, men en sömngångare.

9. Nattliga upptäckter.

218 Erland Stjernkors betraktade närmare det sofvande barnet. Det hade ingenting skrämmande; dess drag voro milda och vackra: endast de öppna, orörliga ögonen tillkännagåfvo en fullkomlig medvetslöshet af yttre föremål. Man såg tydligt att själens åskådning var riktad inåt emot en drömverld, som likväl stod i något slags oförklarlig förbindelse med det verkliga lifvet.

219 – Hvem söker du? – frågade Erland och fattade varsamt barnets hand, ty han visste att ett plötsligt uppvaknande under detta tillstånd lätt kunde medföra kramp och andra vådliga påföljder.

220 Icke den minsta min förrådde att hans fråga blifvit förstådd. Men barnet tycktes lyssna, likasom på något ljud ifrån långt afstånd, och framhviskade med flera afbrott några knappt hörbara ord: – Är det du, Beata? ... Ja, ja, jag kommer strax. Får jag taga honom med? ... Tack, det var roligt ... Nu kommer jag ...

221 Och i detsamma slank den lätta hvita gestalten inför den förvånade åskådarens ögon tvärs genom väggen och försvann.

222 Men äfven om Erland Stjernkors icke varit den praktiskt förståndige man, som han var, så hade han alltför tydligt sett vid sin sida en varelse utaf kött och blod, för att tro på Silmänkääntäjäs ryktbara konst att åka igenom väggen. Han märkte, att ramen på den stora taflan, som föreställde konung David med harpan, rörde sig åt sidan, när barnet försvann. En närmare undersökning blottade bakom ramen en rymlig tapetdörr, som gaf efter för påtryckning och öppnades inåt väggen. En kall luft strömmade in.

223 Nyfikenhet, medlidande, kanhända också en dunkel förkänsla att hans närvaro var på något sätt utaf nöden, allt detta gjorde att Erland utan betänkande följde den bortilande gestalten. Framför honom ledde en mörk trappa uppåt; han räknade stegen; de voro 28. Vid slutet af trappan fann han en oläst dörr och bakom dörren en kall förstuga med ett litet öppet fönster. Från förstugan ledde åter en dörr inåt husets öfra våning, men denna dörr var läst, och här tycktes alla spår af det hemlighetsfulla barnet förlora sig.

224 Redan var Erland i begrepp att vända missnöjd tillbaka, när han trodde sig höra ett sakta prasslande utanför fönstret. Han blickade ut och såg i det svaga månskenet fullkomligt tydligt den lätta, hvita gestalten med viga rörelser klifva nedför en stege, som på detta ställe var rest emot taket. Derefter slank gestalten öfver gården, så vidare uppför en annan stege, som stod rest mot taket vid motsatta gafveln utaf det stora huset, och försvann slutligen i skuggan af gafveln, utan att Erland kunde upptäcka hvartåt den vidare ställde sin kosa.

225 Vinterluften fläktade isande kall genom fönstret. I denna köld hade således den stackars lilla sömngångerskan företagit en lång och vådelig promenad barhufvad, barfota, i blotta linnet!

226 Erland Stjernkors kände en rysning skälfva i alla leder. Hvad borde han göra? Borde han väcka någon i huset? Borde han ögonblickligen och på samma vådliga väg söka att upphinna det olyckliga barnet, som utan allt tvifvel skulle ådraga sig en lifsfarlig förkylning?

227 Innan han ännu fattat beslut, såg han en man försigtigt framsmyga vid samma hörn af huset, der barnet försvunnit, och igenkände zigenaren, som på förmiddagen begärt hans beskydd.

228 – Josua! – sade han med låg röst.

229 Mannen hajade till, likt en ertappad tjuf, men lugnade sig åter, när han igenkände sin beskyddare i det öppna fönstret, och lade fingret på munnen till tecken att han ej kunde svara. I nästa ögonblick klättrade han med en katts vighet uppför stegen, svängde sig med ett djerft tag till det närliggande fönstret och stod så vid Erlands sida. – Det är ingen fara med flickan – hviskade han. – Hon är åter der hon skall vara, eller rättare der hon icke skall vara, men hon fryser icke ihjäl. Jag har något att säga, som jag ej kunde säga i förmiddags. Här i huset ha väggarna öron.

230 – Så kom ned i mitt rum, men gå förut; här är trappan! – sade Erland, som kände karlen för litet, för att vilja ha honom bakom sin rygg i den mörka trappgången.

231 – Jag känner vägen; det är ej första gången jag går här, – ... 3, 4, 5 ... mumlade zigenaren, räknande trapporna, i det han med säkra steg begaf sig utföre i mörkret. – Salig prosten lät göra en trappa här för att när som helst komma från dryckessalen till sängkammaren, utan att husfolket behöfde veta hvilken tid det skedde på morgonen. ... 15, 16, 17 ... Sina bästa vänner tog han emot i öfra våningen i samma rum, der sedan, som folket säger, den fule tog honom ... 21, 22, 23 ... Men dernere hängdes en tafla framför dörren, för att ej gummorna, som hade ärende till prosten, skulle undra hvad det var för en dörr ... 26, 27, 28 ... Nu äro vi nere.

232 Dörren stod på glänt, och Erland befann sig åter i arbetsrummet. Ljusen brunno med långa vekar vid den uppslagna bibeln och belyste zigenarens svartmuskiga, förvildade gestalt, som på en så sen timma och så i enrum utan andra menskliga vittnen alldeles icke syntes egnad att ingifva något förtroende. Erland kände sig icke heller fri från misstanken, att ju hans nye skyddsling kunde frestas af tillfället till något lönande bofstreck, och beslöt att hafva ett vaksamt öga på alla hans rörelser. – Hvad har du att säga|2| mig? – frågade han i en ton, som afklippte all närgången förtrolighet.

233 – Magistern har haft ett besök tre nätter å rad, – började zigenaren med en småslug blick under den svarta luggen.

234 – Ja, jag har i tre nätter sett ett stackars olyckligt barn. Jag tog det först för en synvilla, men finner nu att det är en sömngångare.

235 – Det är så. Hon är femton år gammal, fastän hon icke ser ut att vara mer än högst tolf. Vill magistern veta hvem hon är, så slå upp i kyrkboken. Salig prosten måtte väl ha skrifvit upp sina egna barn.

236 – Hans barn, säger du?

237 – Ackurat. Hvem annans skulle det vara? Slå upp i boken!

238 Erland genomsökte kyrkoböckerna öfver vigda, födda och döda för tio, tolf, femton år och längre tillbaka. Prosten Ödmark fanns ganska riktigt sjelf upptagen med sina tre första fruar och deras barn, men af fjerde hustrun och hennes barn fanns intet spår. I dess ställe kunde man af en smal, knappast märkbar papperskant komma till den förmodan, att ett blad blifvit bortrifvet just der prosten tycktes ha fortsatt anteckningarne om sin egen familj.

239 – Jag borde ha gissat det, – fortfor zigenaren. Hvarföre skulle de hugga ett märke vid stranden, der båten sjunkit? Men det är detsamma. På ljungheden vid stranden vexte en enrisbuske, som ingen brydde sig om, och han har sett alltihop; åhå, det är lustigt! Honom ha de trampat som gräs under fötterna, men se, han har slingrat sig fram under skosulorna och sticker dem uti hälen. Vänta litet – och härvid förvildades zigenarens drag till ett hastigt uttryck af hämnd och hot – de skola få jern för käpprapp och spö för skällsord, och då skall Josua skratta, så att det gnistrar om öronen!

240 – Du far mycket vill, unge man – sade Erland allvarligt – om du tror att en god sak kan befrämjas med hat och hämndlystnad. Berätta mig hvad du vet om prosten Ödmarks barn, och hvad för öfrigt menskor må ha brutit mot dig eller dem, det vilja vi glömma, för att endast tänka uppå huru vi må trösta och hjelpa dem som kunna behöfva vårt bistånd.

10. Josuas berättelse.

241 – Rår jag för att grytan är svart? – återtog zigenaren vresigt. – Jag är född här i närmaste torp; far har jag aldrig haft och knappt nog mor heller; hon hette Sipuri Sanna och var af tattareslägt och kunde spå. Men jag gick i vall med prestgårdens kor och sof om natten i ladan och kände hvar vrå i gården och hvad der fanns. Det var litet mer än somliga tyckte att jag borde känna. Nu är det fyra år sedan pastorn och mamsell Apollonia skickade mig som lösdrifvare till Åbo; och nu tro de att Sveaborg är mitt rätta fädernesland. Men jag trifdes ej riktigt i häktet och råkade en månljus natt taga miste om fönstret och dörrn. Så slog jag mig ihop med tattare, efter folk sade vi voro slägt; och en tid dref jag kring landet med björndansare, och en tid med markattor, och en tid med komedianter; se, jag har alltid varit ärelysten, jag trappade uppåt! Nu föll det mig in att se, om mor lefde ännu. Men jag brydde mig ej om att skaka handen med alla gamla vänner i Aulango, och derför lånade jag litet svart, som komedianterne bruka, när de agera röfvare ...

242 Vid dessa ord aflyftade Josua ett ögonblick den vilda, tofviga svarta peruken och visade derunder ett vackert, gladlynt, brunlockigt hufvud.

243 – Nåoriginal: Rå ja, – fortfor han med en grimas – ingen annan än Matts Kivi kände igen mig. Jag tänkte det kunde vara glömdt att de skickat bort mig i nöd och elände, det var väl icke så rart slag i mig; men se nu ha de skickat mor till skogs att frysa och svälta ... och hon var ändå min mor, ser magistern, ... jag hade ju ingen annan, som brydde sig om mig i hela den vida verlden ... Hur är det de sjunga: »natur, hvad du är skön!» ... Nej, så var det icke; »natur, din stämma i mitt bröst!» ... Jag har lärt något vid theatern. Första natten gick jag och slank häromkring och tänkte vid mig sjelf, om det ej vore så godt att bränna ned hela rucklet öfver dem. Då såg jag ljus i pastorns kammare och klängde mig upp till fönsterrutan ...

244 – Aha! Den obegripliga skuggan på fönstret var du?

245 – Jag andades på rutan, för att se bättre, och då kände jag magistern alltsedan Åbo-tiden, när magistern en julafton satt som en Guds engel och läste med fångarna i häktet, och mig gaf magistern en ny katekes, för det att jag redde mig hjelpligt med innanläsningen ... och sedan, när jag blef sjuk i häktet, gick magistern alla dagar och såg hur det var med mig och gaf mig bättre mat än de andra; se, det har magistern glömt, kan jag tro, men jag har ej glömt det, och nog vet jag en annan, som för bok öfver denna verldenes fångar ...

246 – Ja, nu mins jag. Men hur kunde jag känna igen dig som du nu spökat ut dig!

247 – Och då tänkte jag vid mig sjelf: han bor der; huset får stå! Men så tänkte jag åter: hvad må han göra der? Och i detsamma såg jag flickungen klifva ut genom fönstret i andra våningen, och så nedför stegen, och så öfver gården, och så uppför andra stegen, och så genom fönstret och trappgången in till pastorns rum. Den vägen känner jag på mina fem fingrar; det var ju der jag förr bar Allfrida upp och nedför stegarna.

248 – Heter det stackars barnet, som går i sömnen, Allfrida?

249 – Ja, och med två ll, sade prosten förr, när han var på sitt glada lynne. Se, det var Allfridas största glädje att klifva, när hon var liten, och derföre kommer det för henne uti sömnen. När jag såg henne den qvällen så tunnklädd i vinterkölden, var jag färdig att bära henne in tillbaka, som förr, men så tänkte jag: vänta, Josua; vår Herre har nog sin mening, efter han ger fötter åt sömnen. Och så rann det mig i hågen huru de farit illa med barnen här i huset; och det skall ändå heta ett kristeligt hus och en prestgård; tvi sådan gudaktighet; då ha tattarne bättre, som ha ingen tro alls. Men det finns ingenting lönnligt, som ej en dag varder uppenbart. Se, det var det jag ville säga magistern, att här i huset finnas fader- och moderlösa barn, som pinas ihjäl.

250 – Nej, Josua, jag kan ej tro på en sådan grymhet. Sådant sker aldrig utan orsak och blott för nöje; men hvem skulle här i huset ha nytta deraf? Vet du något mera derom, än toma gissningar?

251 – Jo men. Jag mins mycket väl, att när sista prostinnanoriginal: prostinnnan dog och mamsell Apollonia kom i huset, voro här sex barn, och de stängdes alla sex in i norra kammarn i andra våningen; der hade de aldrig sol och aldrig frisk luft, och der var ett fönster, och för det fönstret voro beständigt gardiner, så att rummet var halfmörkt. Derifrån släpptes barnen aldrig ut, hvarken sommar eller vinter; aldrig fingo de en leksak att roa sig med, aldrig ett godt ord, aldrig en vänlig glad min. Folk sade att barnen svälte, men det var lögn, med förlof sagdt. Mat fingo de alla dagar, tillräckligt, men aldrig ombyte, utan beständigt mjölvälling och återigen mjölvälling, och aldrig salt, aldrig kött, aldrig fisk, aldrig grönsaker, utan beständigt detsamma året om, tilldess att de med maten framför sig tuggade af hunger på sina lintygslinningar.

252 – Huru är det möjligt, att prosten Ödmark kunde gilla en så oförnuftig behandling?

253 – Ja, säg det! Men han var sällan med sin fot i barnkammaren, ej heller fick någon annan gå in dit, än långa Lovisa, som var barn|2|sköterska, och Gudnåde de stackare, som råka ut för en sådan sköterska! Hvar morgon klockan 9 fördes barnen till prosten, rentvättade, för att kyssa hans hand, och derefter skickades de strax tillbaka till barnkammaren och stängdes in der till nästa morgon igen. Men nu skall magistern få höra. En vacker morgon klef jag på stegen för att söka ett sparfbo öfverst vid takranden; då fick jag se ett annat sparfbo, och det var barnen derinne. Nu råkade Lovisa ej vara inne, och huru Allfrida lekte med hakarna, lyckades hon få upp fönstret. Då tog jag emot henne på stegen och bar henne just den väg, som hon nu har gått, och det skedde sedan gång efter gång, när Lovisa var borta, och mamsell Apollonia förundrade sig hvaraf det kom, att Allfrida blef röd om kinderna, i stället för gul. Till slut upptäckte hon hvaraf det kom, och då spikades fönstret fast, och jag blef skickad till Åbo häkte. Det har nu hunnit glömmas på fyra år; spikarna ha rostat, och Allfrida går ut samma väg som när hon var barn, men – nu går hon i sömnen!

254 – De voro sex syskon?

255 – Sex. Alla fagra som smörblommor och nästan lika gula. När jag for, lågo tre af dem under hvita kors i kyrkogården; jag har ej räknat ännu, om korsen sen dess blifvit flera. Den ena grafven kan vara så god som den andra: hvad är en sådan barnkammare annat än de lefvandes graf? Man kunde skrifva på dörren: »här hvilar», – om man visste att der fanns någon ro och hvila.

256 – Josua, – sade den unge presten, fixerande honom, – du är en randig person.

257 – Rutig med, herr magister! Jag har engång varit klädd efter högsta modet i rutig tröja.

258 – I stället för en ärlig tjenare har du blifvit en landstrykare, och det har kanske ej varit alldeles ditt eget fel. Jag befarar att du har något sneda begrepp om mitt och ditt; kanhända också om rätt och orätt. Men så tjufpojke du är, finns der likväl något godt hos dig. Jag tror t. ex., att du ej står här och ljuger för mig.

259 – Jag ljuger aldrig annars än inför rätta och ibland för nöjes skull, herr magister.

260 – Det förefaller mig, som om det ännu kunde bli folk af dig. Menniskan kan ej med sina gerningar köpa så mycket som en tums bredd af saligheten. Men om du lyckas göra en god gerning, Josua, förstår du då, att vår Herre vill draga dig vid luggen ur dyn?

261 – Jo, si det begrep jag, sad’ pojken om filbunken.

262 – Godt. Då skola vi tillsammans rädda prosten Ödmarks olyckliga barn!

11. En inträdespredikan.

263 Aulango kyrka var öfverfylld af folk, när den nye presten skulle predika. Der hade gått så många rykten om hans person; der hade så smädeliga historier hunnit komma i omlopp, man visste ej huru, att äfven de, som längesedan glömt huru en kyrka såg ut invändigt, denna gång gjort ett undantag och låtit nyfikenheten locka sig att bevista dagens inträdespredikan.

264 Kyrkan hade också i dag ett besynnerligt utseende. De gamla bänkarna, som ej varit målade sedan hundra år tillbaka, strålade nu i hela prakten af brokiga dukar och annan grannlåt, som uppfyllde dem. Läktarne, som höllo på att ramla, hade på hvardera sidan fått ett par stadiga stöd. Predikstolen, som dittills kunnat förliknas vid ett getingbo under en takås, hade blifvit kantad med en ren hvit duk, som skylde många skröpligheter och gaf allt ett prydligare utseende. Enris var strödt kring det bofälliga altaret, dock utan att kunna förbättra den urblekta altarduken och den eländiga altartaflan, som vida mera liknade bilden af ett vederstyggligt grinande röfvareband, än af det högsta, bästa och skönaste, som menskligheten tillbeder. Lika litet hade dessa i hast vidtagna förbättringar af pastoratets nye föreståndare kunnat hindra snödrifvorna att blåsa in genom tak och hörn, eller golfvet att svigta samt här och der gifva efter för dagens ovana tyngd.

265 Gudstjensten var ännu icke börjad, och allehanda tal uppstod ibland de sysslolösa.

266 – Är det sannt, – sade Mietois munviga gumma, som armbågat sig in i en bänk, der folket redan satt i famnen uppå hvarandra – är det sannt, att den nye presten skall vara af gamla testamentet och att han förbjuder döpelsens sakrament?

267 – Nej, så är det icke, – menade hennes granne från Seppälä. – Han skall vara af grekiska tron och är hitskickad för att döpa oss alla till ryssar.

268 – Hvad är det ni prata? – mumlade Wikuri, planksläparen, som trängt sig närmast bänkdörren. – Ha ni icke hört, att den nye presten är ingen riktig prest, utan en landsfiskal, och han har fått lof att klä ut sig till prest, för att bättre få tag i bränvinspannorna. Presten sitter utanpå honom så lös som ett korfskinn, men innantill är der i och bedrägeri.

269 – Nå, si den som tål ett så nedrigt bofstreck, är aldrig värd att mer få en ärlig sup uti denna verlden! – inföll krögaren från Alavirta, som råkade stå nära intill och kastade omkring sig utmanande blickar. – Finns här ingen yngre karl, som har nog krut i sig att klappa löst presten från landsfiskalen?

270 – Får jag två kannor bränvin? – frågade en hållkarl från Iikkala, i hvars talgiga ögon man redan kunde märka en betydlig florshufva på morgonqvisten. Ett hotande mummel uppstod på gången, ty den som ville nämna någonting rätt grymt, fientligt och afskyvärdt i det bränvinsbrännande Aulango, – den som här ville sammanfatta i en person allt nedrigt, gräsligt och olycksbådande, – den behöfde endast nämna det enda, men betydelsefulla ordet landsfiskal! Det dåfva knotet spridde sig snart från gång till gång och från bänk till bänk öfver hela kyrkan. Ryktet vexte från mun till mun, förvirrades under sin framfart alltmera, och kom till bänkarna närmast altaret i den form, att presten vore anförare för ett röfvareband, som stod färdigt att omringa kyrkan och dräpa utan förskoning allt hvad derinne fanns. En obestämd fruktan och oro intog alla sinnen; folket reste sig upp i bänkarna, alla sågo sig omkring, likasom osäkra hvarifrån de borde vänta den okända faran, och der hade icke behöfts mer än ett barns gråt eller bullret af en fallande psalmbok, för att denna lavin skulle ha lossnat och hela församlingen i hejdlös förskräckelse rusat ut, för att trampa ihjäl hvarandra i dörrarna.

271 Till all lycka hördes ingenting annat, än det dåfva sorl, som gick genom kyrkan, och snart stod föremålet för alla dessa hviskningar, den nye presten, i sin mess-skjorta framför altaret. Ånyo sträckte sig alla halsar framåt ... Knotet var nära att ändock brista löst. Hvad frågar ett uppretadt folk efter altarets helgd!

272 Då hörde man presten med hög och stadig röst uppläsa syndabekännelsen. Dessa mäktiga ord, denna skälfvande suck, som i så många sekler uppstigit ur det fallna och återlösta menniskoslägtets innersta djup, – denna bön, som bygger trons bergfasta brygga öfver hisnande afgrunder tillbaka till ett förloradt och återvunnet paradis, – den droppade nu lik ett sommarregn öfver gungande fält ... allt böjde sig, allt ödmjukade sig. Och likväl hade samma folk hört samma bön alltifrån barndomen; icke en bokstaf var lagd dertill eller tagen derifrån; men nu sades bönen så, som man icke var van att höra i Aulango. Allt ruttet, förvildadt, sjunket och bortkommet uti denna så länge vanvårdade församling kände sig mot sin vilja träffadt af samma intryck, med hvilket äfven den mest förhärdade hör åskan mullra öfver hans hufvud. Der blef en djup tystnad, som varade intill bönens slut, och när klockaren derefter med sin hesa bränvinsstämma började psalmen, hade folkhopen lugnats åtminstone så mycket, att den med nyfikenhet väntade hvad den förmente landsfiskalen nu skulle säga dem.

273 Finnarne äro ett föga musikaliskt folk i jemförelse med deras grannar, men de fästa mycken vigt vid en god messröst. Prosten Ödmark hade förlorat den röst han ägt uti yngre dagar; pa|2|stor Idegran fick knappast fram en ton. Nu uppträdde framför altaret en herrlig baryton med klang af metall, och intrycket var i början öfverraskande. Men den hesa bränvinsstämman svarade ifrån klockarebänken och svarade tappert falskt. Ett halft dussin röster ifrån församlingen föllo in med klockaren, som deras vana var, och sjöngo än falskare. Ett par af de ursinnigaste bränvinspatronerne längst bort vid dörren begagnade tillfället och inföllo med grymtningar. Det såg illa ut för messan och kyrkofriden.

274 Den unge presten lät sig likväl icke bekomma. Han låtsade ingenting märka, han sjöng sin messa till slut och afträdde från altaret. Under predikstolspsalmen begynte några de oförskämdaste i kyrkan att stampa. Partiet förstod signalen; somlige började hvissla, somlige tjuta, andra att ropa. Midti detta oljud uppträdde Erland Stjernkors på predikstolen.

275 Han stod der högrest och lugn, som en trädgårdsmästare står i sin park, när träden susa för vinden. Hans ögon blickade mera sorgset, än strängt på den upproriska församlingen. Han teg ännu; han bidde sin tid, men den tycktes ej komma.

276 Det fanns synbarligen folk, som hade sitt intresse i att ej låta hopen komma till lugn. Der hördes ett sorl, som alltmer vexte till. Man hörde tydligen ropet, att presten borde utkastas från predikstolen. Den unge presten kastade ännu en lugn, oförfärad blick omkring sig; derpå böjde han knä och begynte bedja högt för församlingen. Det var ej litanians ord, men det var en del af dess innehåll. Det var en kraftig, brinnande, anderik bön emot all synd och allt ondt uppå jorden. Det var en ljungande bön, att Guds engel i dag måtte bereda Herrens väg; att Guds ande ville visa sin allmakt och nedstiga ända till syndens djupaste dy och nedlägga menskornas trotsiga hjertan inför Guds den barmhertiges thron; på det att lifvets ljus måtte lysa ock uti detta mörka land och dessa mörka själar, och att de måtte uppstå ur dödens skugga och en ny verld gå upp inom dem och allt varda nytt på den segrande grunden Christus ...

277 Vid det han ännu talade, och allteftersom hans ord vexte i ande och kraft, förstummades efterhand det vilda sorlet omkring honom, den ena efter den andra af de värste skrikarne smög sig ut, en dittills aldrig förnummen känsla af häpnad, ånger, blygsel och längtan efter ett bättre genomilade församlingens bröst, och den nye presten fick obehindrad fortsätta sin predikan om Johannes’ sändebud.

12. Efter predikan.

278 Middagsbordet stod dukadt hos patron Arvelin på Kallis gård i Aulango, och de flesta gästerne hade redan infunnit sig, för att med sin närvaro gifva glans åt den märkvärdiga dag, som för femtiofem år sedan sett Frans Nebukadnezar Arvelin födas till verlden. Der svor gamle jägmästaren von Holbach, som hade de qvickaste hästar och de längsta fröknar i socknen (dock stodo hästarne uti mesta anseendet). Der värmde lagman Årström, styf som ett taktegel, sin rygg mot kakelugnen och knep då och då en bit pickanell ur sin silfverdosa, i förväntan på supen. Der sågs kronofogden Rågberg i blå frack med tjenstespänne beskrifva för fruntimmerna det dåliga föret, medan expeditionsfogden Mangel trummade björneborgska marschen på fönsterrutan och tingsnotarien sikter Krankenhaus på förhand tycktes äta sig mätt af stekoset från köket.

279 Värden sjelf, den lille fete och vigilante patronen med sina rödblommiga kinder trots de 55 åren, höll sig, likasom kronofogden, till damerna uti förmaket, der man genast kunde förmärka sällskapets piece de resistancespråk: franska, lagmanskan Årström, ensam i soffan, medan värdinnan, en fromsint f. d. hushållerska i en mycket tarflig negligé, utstyrd med mycket granna band, satt småförlägen och krusande längst nere vid dörren, der ingen brydde sig om henne. Ty ehuru högsätet obestridligen tillkom lagmanskan Årström i anseende till rang och värdighet, funnos der icke mindre än tre andra damer, som i börd och anor voro henne betydligt öfverlägsna, nemligen fröknarna von Holbach, Julie, Jacquette och Marguerite Melanie, ej att förblanda med mamsellerna Loa och Lina Årström samt Perpetua Arvelin. Sverige och Finland ha nu engång det lyckliga företräde framför den öfriga civiliserade verlden, att indela unga fruntimmer af lika vett och bildning i tvenne olika racer: vanliga menniskor och en Ayrshire eller frökenrace. Skada att ätten von Holbach icke alltid hållit racen i helgd, ty en af döttrarna var gift med en garfvare, den andra med en rusthållare, och bland de ogifta sades Marguerite Melanie innan kort vara sinnad att utbyta den toma värdigheten af en fröken von Holbach mot den solidare titeln af en fru Rågberg.

280 Hela sällskapet hade varit i kyrkan, med undantag af värdinnan, som hade kalasbestyr, och jägmästaren, som aldig umgicks uti det huset. Medan alla väntade på middagen och middagen väntade på presterne, föll talet på den nye predikanten och på tumultet i kyrkan. Lagmanskan bedyrade att hon med sin utmärkta rådighet hade räddat hela församlingen från lifsfara, i det att hon sagt till en af de värste skrikarne: vet ni hvem jag är? Hvilket förmenades ha haft den mest lugnande påföljd. Emellertid ville lagmanskan gerna veta hvem den nye presten egentligen var och om man hade att hoppas i honom en bildad karl för umgängeslifvet.

281 – Är han ungkarl? – frågade fröken Jacquette von Holbach,original: Ho!bach, 29 år gammal.

282 – Spelar den f–n bräde? – frågade hennes far.

283 – Går an att proponera, men jag tviflar, jag tviflar, – genmälde värden, i det att han med det mest diplomatiska smålöje vände sig till båda de sist frågande. – Det sägs, att han skall vara – du kan skjuta spjället, Anders, – ett slags läsareprest, som, hvad var det jag ville säga? – men Brita, du har glömt senapen! – icke kan sätta sig till bords, utan att läsa litanian – hut, Polle! – först rättfram och sedan baklänges.

284 – Det är fasligt hvad lyxen och läseriet ta till, – beskifvade sig lagmanskan, i hvars orediga hufvud tankarne slogo lika fermt kullerbytta, som i Arvelins parentheser. – Det är ingen säkerhet nuförtiden. Hvad tror herrskapet hände i förra veckan på Loppikoski? De stulo ju en fårkropp och en sidensalopp midt på ljusa dagen!

285 – En fårkropp och en sidensalopp? – upprepade den satiriska fröken Julie von Holbach, 34 år gammal. – Men det är ju ett ordentligt signalement! Aldrig må någon af mamsellerna Årström ha råkat i röfvarehänder!

286 – Han predikade så vackert om Guds rike, – vågade Lina Årström blygt invända, utan att förstå eller låtsa förstå det smädeliga sidohugget af börden mot rangen.

287 – Jag ber om förlåtelse, – inföll kronofogden Rågberg med mycken värdighet – jag skulle hellre kalla hans predikan ett tal till mobben. Hans framställningssätt hade en alltför bondaktig enkelhet, utan sådana förskönande blomster af vältalighet, som man nuförtiden är berättigad att vänta sig af en bildad talare. Jag medger att han talade hyfsadt, men han talade nästan som man annars talar i det dagliga lifvet, utan deklamation, utan accentuering, utan elevation. Jag för min del fann honom högst osmaklig.

288 – Han hvarken sjöng eller tjöt på predikstolen, – hviskade Loa till sin syster Lina.

289 – Men jag – yttrade lagmanskan – spetsade hela tiden mina öron, för att få höra någon vacker sederegel om dygd och så vidare, och om tjenares pligter emot sina husbönder och matmödrar, och om verldens fåfänglighet, och huru vi alla bli saliga, med mera sådant som är uppbyggligt att höra i kyrkan. Men i stället talade han om huru man skall tro, och så kan man ändå icke tro, och huru man skall försaka sig sjelf, och så kan man ändå icke för|2|saka sig sjelf, och så der höll han på, från det ena till det andra, så der var ju ingen den minsta reda i alltsamman.

290 – Nådig lagmanskan har fullkomligt rätt – menade kronofogden. – Den presten måste ha mera bristfälliga skolkunskaper; han förstod icke engång att indela sin predikan efter logik och matematik i primo, secundo, tertiospråk: latin och så vidare. Karlen bara ramlade på; man visste icke hvad som var början eller hvad som var slut. För min del måste jag tillstå, att en punktlig, ordentlig indelning är dygden i en predikan; eller hur, min söta Marguerite; hvad är din mening?

291 – Jaa, det är sannt, – svarade Marguerite Melanie i en undergifven ton.

292 – Jaa, det är sannt, – härmade Jacquette, – en predikan är alltid en charad, som åhöraren sitter och gissar uppå. Begriper han ej mitt första, så begriper han kanske mitt andra eller mitt tredje, och begriper han ingenting, så får han gratis höra mitt hela på köpet. Mitt hela består i en väl indelt predikan vanligen deri, att all välfärd kommer af presten.

293 – Nej, – återtog lagmanskan, – tacka vill jag vår söta, rara, beskedliga pastor Idegran; han börjar alltid sin predikan så vackert med: »värdaste kristne!»

294 – Ja, hvad behöfs det mer? – gäckade Jacquette. – Det är ju att genast i första rappet damma till med ett aflatsbref för alla våra synder, både dem vi gjort, göra och framdeles möjligen ämna göra. Huru skulle vi annars kunna kallas värdaste kristne?

295 – Jag ber min söta fröken vara så nådig och påminna sig, att pastor Idegran också begagnar det vackra och anständiga uttrycket »dyraste kristne», – genmälde lagmanskan, med rätta mankerad, – i stället för att magister Stjernkors behagade tilltala oss alla utan åtskilnad: »mina bröder och systrar!» Jag för min del påminner mig icke att jag har den äran vara slägt med magister Stjernkors; än mindre kan jag erinra mig att vi skulle vara syskon. Men om det finns någon rättvisa, skall vår snälle Idegran ha pastoratet. Månntro han kan tillträda det nästa vår?

296 – Först skall tjensteåret gå ut, och så skall nådåret gå ut, ifall det blir något nådår – svarade kronofogden. – Emellertid anslås nu pastoratet ledigt, och då få vi se, hvem som kommer på förslag.

297 – Jag skall tala derom med Årström, han behöfver bara säga ett ord åt biskopen – nickade lagmanskan med en blick på sin man, som kryssade i salen kring bränvinsbordet, likt en örn kring en orrstek. – »Mina bröder och systrar!» Jag måtte säga, det var bland det skamlösaste jag någonsin hört.

298 – Må f–n taga alla bröder och systrar, – röt jägmästaren i salsdörren. – Skola vi svälta ihjäl för det att presterne frusit fast i h–te?

299 – Här komma våra pastorer; nu kunna vi börja! – utropade patron Arvelin med en suck af lättnad. – Stigen in, mina herrar! Nå, heder och tack, herr magister – kör ut Polle, Anders! – för en så vacker predikan!

13. Åter sömngångerskan.

300 Sent om aftonen samma söndag satt Curam gerensspråk: latin magister Stjernkors ensam i sitt rum och öfverlade med sin Gud om den väg han borde följa i tidens trångmål. Han, eller fastmer den mäktiga ande som bodde i ordet, hade för ett ögonblick lyckats kufva de hatfulla, trottsiga lidelser, som reste sig upp mot honom i denna församling. Men de voro icke derföre slagna, icke tillintetgjorda; han förstod, att de skulle begagna första tillfälle för att åter uppresa sig mot den besvärlige botpredikant, som här djerfdes förkunna så nya läror om tro och bättring.

301 Herrskapsfolket i Aulango behagade Erland Stjernkors ännu mindre, än de råe bönderne. Vid den middag han nyss öfvervarit hade han tyckt sig känna likasom ett efterspel af det muntra, på alla sinnliga njutningar beräknade goddagslif, som man omtalade ifrån prosten Ödmarks dagar och der den störste matkännaren, den erfarnaste punschbryggaren, den tappraste dryckeskämpen, den qvickaste ordlekaren och den bäste vismakaren alltid voro säkre om en odelad beundran. Erland Stjernkors visste ganska väl, att bland dessa veteraner från fordom i bordets fälttåg fanns här och der en ärlig och bottengod kärna fördold bakom skum och skal; men han tillhörde sjelf en annan tid med andra seder, när det hvarken anses för värdens största ära att dricka sina gäster under bordet, ej heller för gästens högsta berömmelse att hamna dersammastädes. Hela detta lustiga väsen misshagade honom, och i sällskapet på Kallis fann han, utom flera beskedliga och oskadliga menniskor, endast en person – den unga Loa Årström – som tycktes förstå honom och betrakta lifvet med samma allvar som han. Detta gjorde honom dock ett nöje. Det behöfves stundom blott en enda droppe sötma i denna verldens bitterhet, och oceanens salta vågor kullra som honung mot hjertats klippstrand.

302 Innan den unge presten ännu blef ense med sin Gud och sig sjelf, om han borde uppträda i denna församling som en ljungande Luther eller som en fridens Melanchton, öppnades sakta tapetdörren vid konung Davids harpa, och sömngångerskan trädde in.

303 Denna gång hade Erland mera lugn och äfven mera tid att betrakta det olyckliga barnet. Flickan var barhufvad, barfota, som förr; men hon bar nu en brun kofta, som i någon mån skyddade henne emot den skarpa vinterkölden. Hennes hy var så blek, att den skiftade in i blått; hennes lemmar så magra, så späda, att hon mera liknade en sväfvande hamn, än ett menskligt väsen i ungdomens skönaste knoppning. Hennes ålder var också derföre omöjlig att gissa; hon kunde lika väl vara 10, som 18 år. Håret var ljust och lingult; ansigtet ytterst fint och välbildadt, men de öppna, glänsande, orörliga ögonen gåfvo hela gestalten ett uttryck af någonting drömlikt hemskt.

304 Hon gick fram till honom, såsom förut, och lade sin hand på hans skuldra, utan att den minsta rörelse uti blicken tillkännagaf att hon såg.

305 – Jag har ju sagt dig att du skall komma, – yttrade hon med en skymt af otålighet. – De ville skicka oss i går natt till torpet i Martois skog. Men tattarens häst bröt samma afton sitt ben.

306 Här följde en paus, och sömngångerskan tycktes lyssna på något aflägset ljud. – Jag hör honom komma på landsvägen – fortfor hon efter en stund. Han har en ny häst, och der är hö i bjellrorna. – Han är en half mil härifrån. Klockan 2 i natt är han här, klockan 3 vilja de bära oss ned till kursläden. Kom!

307 Och hon vinkade med handen, i det hon gick. Erland gjorde intet försök att hindra henne eller att tilltala henne. Han varseblef i den öppna tapetdörren Josua, hvilken omsorgsfullt lemnade plats åt den bortsväfvande hamnen.

308 – Buren är öppen, om magistern vill komma, – nickade zigenaren.

309 – Hvilken väg kom du hit?

310 – Genom andra våningen. Jag väntade på stegen vid norra gafveln, tills Allfrida steg ut genom fönstret, och så klef jag in i barnkammaren. Der öppnade jag alla dörrarna inifrån; vägen är fri.

311 – Men hvarföre lät du då flickan gå sin äfventyrliga väg tillbaka till kammaren? Hvarföre förde du ej henne den inre vägen, som nu är öppen?

312 – Hvarföre? För det att det är ett underligt ting, när kroppen sofver och själen vakar. Vi tattare tro ej på englar, men vi tro på hvita andar och svarta, och der går alltid en hvit ande framför den som går uti sömnen. Men den som rör vid en sömngångare, måste räcka sin hand tvärsigenom den hvita luftanden, och deraf får man stor sveda, om ej något värre. Det som skall vara så, det skall ingen försöka att ställa annorlunda. Nu visar jag vägen. Här behöfs intet ljus; det kunde ses utifrån; jag har i stället en blindlykta med mig. Allt beror på att ingen blir varse myrans vägar i sanden. Lyckligtvis sofver Lovisa alltid i nedra våningen. Den leda maran är mörkrädd!

313 – Och om vi blefve upptäckta, så äro vi inga tjufvar, – genmälde Erland.

314 – Hvem vet så noga för hvad man anser oss? Och hvem säger magistern att vi ej äro tjufvar i deras ögon, som vi bestjäla på deras fångar?

315 – Gå; jag följer dig! Jag längtar att med|2| egna ögon öfvertyga mig om att du sagt sannt, – att ej allt hvad du berättat om dessa barn är endast en dåraktig saga.

316 I stället att svara, begynte zigenaren sakta att hvissla och klef så förut på den smala trappan, följd af sin husbonde. Snart voro de i den lilla förstugan i öfra våningen, der sömngångerskan kommit in genom fönstret, och funno der dörren öppen till den närgränsande salen.

14. En mördarekula.

317 De två nattvandrarne fortsatte, tysta som vålnader, sin upptäcktsresa i andra våningen af den vidlyftiga prestgården. Stjernkors hade afdragit sina stöflar; en katt kunde ej göra mindre buller, än zigenaren i sina näfverskor.

318 De inträdde i en stor, ödslig och mörk sal. Det var gästabudssalen, som varit vittne till så många nattliga dryckeslag och der prosten Ödmark hade utandats sin sista suck. Mot sin vilja kastade Erland en skygg blick i mörkret på de isade fönsterrutorna. Det var här dessa många bleka ansigten sades ha sett i vinternatten in genom fönstret ...

319 Vandrarne påskyndade sina steg. De kommo från salen till ett lika kallt och obebodt förmak, från förmaket åter till en lika öde sängkammare. Här låg en gångmatta och ledde till en liten tapetdörr, genom hvilken man kom till ett halfkallt rum, nästan helt och hållet uppfylldt af gamla möbler, trädkärl, blomkrukor, taktegel och andra inventarier som man vanligen hopföser i en ovårdad och öfvergifven skräpkammare. Men i denna labyrinth, som tycktes stänga allt vidare framträngande, slank zigenaren fram på en knappt märkbar genomgång och öppnade varsamt en dörr, som bortskymdes af ett bredt, mot väggen lutadt långbord. Erland förstod, att de nu voro vid målet för deras vandring.

320 Han fattade blindlyktan och trädde in. En tung, osund, förgiftad luft strömmade emot honom, blandad med en friskare, kyligare fläkt, som tycktes komma från ett icke alldeles tillslutet fönster.

321 Lyktans sken upplyste ett rum, som vid första anblicken ej tycktes erbjuda något annat ovanligt, än dess bruna färg. De otapetserade väggarna, med gamla tidningar klistrade öfver springorna, hade antagit en gråbrun mossfärg. Tjocka bruna yllegardiner betäckte det enda fönstret. Den fordom hvitrappade kakelugnen var svärtad af rök. Två brunmålade sängar, af hvilka en var försedd med sparlakan af tungt, rutigt bomullstyg, en stor brunmålad klädsats, ett brunt bord och dito bänkar samt en enda klumpig brunmålad stol utgjorde den enformiga möbleringen i denna melankoliska barnkammare. Redan vid andra ögonkastet upptäckte Erland Stjernkors’ skarpa blick, att tak och väggar voro betäckta med damm och spindelväf; att mögel syntes i hörn och väggspringor; att ingen hållstuga kunde ha umburit qvast och skurtrasa längre än detta golf samt att i nichen af kakelugnen stod en brun stenskål med något gammalt matförråd, som spridde en ingalunda angenäm lukt, medan våta linnekläder voro upphängde att torka på ett snöre framför kakelugnen. Luften i detta rum måste ha varit förskräcklig, innan fönstret öppnades, och Erland förstod ganska väl, hvarföre sköterskan föredrog att tillbringa nätterna i den nedra våningen.

322 Knappt hade han anställt denna hastiga mönstring, innan Josua fattade hans arm och dolde blindlyktan, i det han pekade mot fönstret. Man hörde stegen af en person, som klättrade uppför en stege. Strax derpå rörde sig gardinerna, och sömngångerskan, som haft en vida längre väg att passera ytterom huset, än de båda nattvandrarne inom detsamma, svängde sig med en lindanserskas vighet in genom fönstret. Derpå stängde hon fönstret med mycken omsorg, afkastade koftan, föll på knä vid den fristående bädden, gjorde en tyst bön och gömde sedan sin lilla person under en stor fäll med öfvertåg af brunt ylle. Icke den minsta osäkerhet i rörelserna tillkännagaf att hon sof, ej heller tycktes hon hafva någon aning om främlingars närvaro.

323 Erland steg fram till bädden. Der sofvo två barn, båda lika blåbleka, lika aftärda: två vackra, skugglika bilder af porcellin!

324 – Den mindre flickan heter Beata – hviskade zigenaren. – Det är hon som de säga har mist förståndet. Men det är blott för att en ande talar med hennes tunga. Allfrida håller Beata för mycket visare än alla andra och frågar henne alltid om råd.

325 – Och hvem sofver här? – frågade Erland, i det han närmade sig sängen med sparlakanen.

326 – Se sjelf! – svarade Josua och vände sig bort.

327 Erland fråndrog sparlakanen och lyste öfver bädden med lyktan. En liten, nästan klotformig, hopkrympt och eländig varelse, som knappt mera hade menniskoskapnad, stirrade mot honom med yrvakna, af förskräckelse nästan fåniga blickar.

328 – Var ej rädd; jag är din vän och vill dig väl! – hviskade Erland med mild röst till den stackars krymplingen, som svarade honom blott med att krypa så djupt han förmådde under den stora fällen.

329 – Han heter Isidor och är fjorton år gammal – förklarade Josua. – Åh, jag mins honom förr! Magistern skulle ha sett honom, när han var tre eller fyra år gammal! Han var då stor och stark för sin ålder; så liten han var drog han mig ett stycke i skottkärran, och välskapad var han som en himmelens engel; det voro de alla. Men då dödde modren, och då kom hon, som jag ej ids nämna vid namn, och så stängdes sex Guds fria skapade varelser in som arma fångar i detta ohyggliga näste. Det har nu gått som det skulle gå, utom att tre ännu lefva. Men när gossen var fem år gammal, sade somliga att han var en förhexad bortbyting, men andra trodde att han hade engelska sjukan. Och när han var tio, liknade han en rofva med fyra|2| smala pinnar uti. Sedan har just ingenting värre händt, än att hans ben alldeles ha torkat bort, och han har mist hörseln och talet. Se kan han ännu, sålänge det räcker, och röra armarna. Att se på Allfrida, det är här i verlden hans enda fröjd. Systrarna sköta honom, och utan Allfrida skulle han längesedan ha fått ett hvitt kors på sin graf. Jag vet ej om han har någon orsak att tacka henne för det.

330 – Men vi äro ju i en mördarekula och ej i en barnkammare! – utropade den unge presten, utom sig af harm och medömkan.

331 – Jag vet ej huru de lärde må kalla det – svarade zigenaren. Barnen ha mat och kläder, varmt omkring sig och mjukt att sofva på; mången kunde tycka att de må här som prinsar. För min del skulle jag likaså gerna kasta små barn i en groddamm. Jag förstår mig ej mycket på sådant, men det mins jag sedan jag sjelf var en puttefnask, att barn tycka om litet nojs och språng och leksaker och bilder, och när de ledsnat vid ett, så vilja de gerna ha något nytt. Men här skulle aldrig få vara minsta buller, för det att mamsell Fuling bor härinunder. Här skulle ingen få springa, ingen leka, och derföre gjordes bänkarna golffasta och bordet tungt; den enda stolen har nyligen blifvit hitflyttad åt Lovisa. Har magistern någontid sett en odrägligare, tomare, tyngre och enformigare bostad för menniskor? Jag hämtade engång åt barnen en ruterknekt; se, det var något rart! Men det var en alldeles för grann tafla åt dem som ingenting skulle få se; Lovisa kastade knekten i kakelugnen. Nej, hvad de lipade alla tre! De lekte engång häst och redo på vedträn: från den dagen hämtades aldrig veden in, förrän brasan påtändes.

332 – Men jag kan ej inse något rimligt skäl till en så omensklig behandling. Huru är det möjligt, att ej barnen ha någon förmyndare, som tar vård om dem?

333 – Fråga pastorn; jag vet ingenting; salig prosten dödde så nyligen. Folket tror att barnen ha spetelskan, och ingen vill gerna tala ett ord om dem, för att det ordet kunde besmitta tungan.

334 – Nåväl, Josua, jag åtager mig dessa olyckliga barn. Från denna stund lemnar jag dem icke mer, innan jag flyttat dem härifrån till ett sundare rum och en bättre behandling. Du kan gå; jag stadnar här till i morgon bittida.

335 – Och jag skulle lemna magistern ensam! Nej, si vi två höra justsom ihop, sad’ knifven till skaftet. Dessutom är Martois torpare icke att lita på; han har två gånger slitit spö. Ja, det vill säga, nog kan man vara på sätt och vis menska ändå, men ... hörde icke magistern, att han är här om en liten stund, för att föra barnen till ett ställe, der folk är mindre nyfiket, än här på prestgården?

336 – Allfrida talade något i sömnen derom.

337 – Var säker, att det Allfrida talar i sömnen är klokare än det som en lagman talar med ögon och öron på vid gafvel! Det slår ej fel, de ha i natt något ondt i sinnet. Hör! Var det icke liksom en häst skulle ha gnäggat derborta vid landsvägen?

15. Anfall och nederlag.

338 Josua smög sig ut och kom efter tio minuter tillbaka. – Handtlangaren har kommit – hviskade han. – Kursläden, som skall bortföra barnen, körde nyss in på bakgården. Karlen är klädd som laukkuryssespråk: finska, men jag kände Martois torparn på gången; han har engång blifvit biten af varg och släpar efter sig venstra benet. Såsnart han fått en sup dernere, ha vi att vänta dem hit. De må komma; jag har här litet varmbröd för deras räkning, och få de ej nu en het bastu, vill jag aldrig stjäla en rofva mer.

339 Vid dessa ord framräckte zigenaren ett par bastanta knölpåkar och visade grinande, att han i nödfall hade en god knif.

340 – Josua – sade presten efter något betänkande – jag hoppas att min härvaro ensam skall vara tillräcklig att göra alla onda anslag om intet. Men för all säkerhet skola vi barrikadera oss utanför dörren; det blir en position, som vi kunna i nödfall försvara mot tjugu man, och de stackars barnen få sofva i ro.

341 – Med förlof – svarade den frispråkige zigenaren, i det båda begåfvo sig till den utsedda stridsplatsen, – näst en bra psalmbok finns ingenting bättre än en lagom påk, och när presten kommenderar och tattarn ger fyr, kan icke f–n stå emot. Rummet här utanför kallades förr seraljen; de sista åren höllo de höns här om vintrarna. Här ha vi virke till en bastonad ...

342 – Barrikad.

343 – Här ha vi sådant virke till en barrikad, som en fästningsbyggare skulle afundas oss. Först sex bänkar och tre bord med benen i vädret. Dernäst fyra såar. Sedan fem brödtunnor och två saltfjerdingar. Ofvanpå dem lasta vi sextio taktegel som ammunition. Luckorna i barrikaden tillstoppa vi med bastmattor och rövippsbolster. Långbordet är massekatt.

344 – Hvad vill det säga?

345 – Sådant kryp-in, som soldaterne ha i Fredrikshamn och på Sveaborg, när de gömma sig för kulor och krut.

346 – Aha! kasematt.

347 – Nå, massekatt eller kassematt, det kan komma på ett ut. Men nu går någon i salen. En sak vill jag säga magistern. Jag står qvar som ett berg vid magisterns sida, här må komma sjutusen torpare och femtonhundra arga mamseller, men är det salig prosten, som går der i salen och kommer härin, si, då tar jag till harpasset och är lika bra karl för det.

348 – Honom tar jag på min del, Josua, fastän jag knappast tror att ett spöke, som går genom väggen, behöfver kringvrida lås. Håll dig derföre stilla, och göm dig, tilldess jag behöfver dig. Jag vill också huka mig ned, för att höra hvad de säga, när de finna ingången spärrad.

349 Lyktan doldes, och båda sutto nedhukade, för att afbida ankomsten af de personer, hvilkas steg allt mera närmade sig den barrikaderade kammaren. Det dröjde ej heller länge, innan dörren från yttre rummet varsamt öppnades och tre personer inträdde. Främst gick Lovisa med en lykta af tennbleck; efter henne mamsell Apollonia Durin och sist en groflemmad äldre karl, förklädd till laukkuryssespråk: finska.

350 Lovisa tog ej mer än två steg i rummet, innan hon märkte oråd. Hon vände sig om och gjorde ett tecken, att genomgången var stängd.

351 – Det är icke möjligt! – sade mamsell Apollonia med låg röst.

352 – Jag säger att någon har varit här, – fnurrade tjenarinnan snäsigt. – Salsdörren var öppen, och jag vet att jag stängde honom i går afton, när jag gick ned.

353 – Är du säker uppå att magistern sofver?

354 – Hvad skulle han göra? Der är mörkt i hans rum.

355 – Kan icke en karl vara vaken för det att der är mörkt i hans rum? Och på sådana kräk som du skall jag lita! Har jag ej sagt dig att han är farlig, den der? – tillade hon saktare mellan tänderna. – Allt hänger på ett hår. Nu eller aldrig. Framåt; vi ha ingen tid att försumma!

356 Lovisa började vresigt att undankasta det ena och det andra, som stod i vägen. Med ens höll hon stilla. Hon hade märkt att bänkar, tunnor och tegel voro omställda med alltför tydlig beräkning. Vidskepelsen fick oemotståndligt makt öfver henne. – Salig prosten har städat seraljen! – hviskade hon.

357 Mamsell Apollonia ville svara, men i detsamma reste sig en oformlig, lurfvig gestalt till jättehöjd bakom bänkar och tunnor, och ett taktegel, slungadt af okänd hand, träffade blecklyktan, som ögonblickligen släcktes. Med ett rop af förskräckelse skyndade båda qvinnorna, åtföljda af karlen, ut från det farliga rummet, och ljudet af ansenliga smällar vittnade att den brådstörtade flykten ej aflopp utan nederlag.

358 – Salig prosten är ändå bra, – skrattade Josua, i det han skakade af sig ett par långa bastmattor, hvilka han, med tillhjelp af sin knölpåk, hade rest i höjden öfver sitt hufvud. – När de nu komma ner (och jag önskar att det må ske med hufvudet förut), så svära alla tre på att de sett salig prosten, klädd i kappa och krage, och att han blåst ut deras ljus. Ja, ursäkta, det var mot befallning, men när jag hörde det leda trollet tala om tomten, föll det mig in att agera buse ...

359 – Tror du de komma tillbaka med mera folk?

360 – I mörkret? Jo, det skulle man se! Det vet ju hvart barn i byn, att salig prosten spö|2|kar i öfra våningen, och nu när de sett honom ... men sådant är bäst att ej tala om. Jag tycker att någon hostar i yttre rummet.

361 – Stadna här, medan jag går att uppsöka mamsell Durin.

362 – Tackar som bjuder, sad’ hunden om hötappen. Det kunde allt hända att salig prosten icke har godt öga till mig, sedan jag likasom varit hans adjunkt ... men jag kan sätta mig i en vrå derinne hos barnen.

363 – Det blir då de, som beskydda dig?

364 – Och hvarför icke? – svarade tattarn trohjertadt. – En fähund som jag behöfver trygga sig vid det som är bättre än han. Ondt stål och onda tankar komma ej vid ett sofvande barn. Det ha vi sett i denna natt.

365 – Du har rätt. Låt oss båda tillbringa natten i barnens rum. Barrikaden skall skydda oss emot hvarje öfverrumpling.

366 De återvände till barnkammaren. Allt var stilla. Erland satte sig i den gamla stolen och slumrade innan kort en ofta afbruten sömn med hufvudet mot den hårda karmen. Zigenaren sof i en vrå. Den långa decembernatten förgick utan äfventyr, men långtifrån lugnt.

367 Tio eller femton gånger på natten hördes den lame gossen knacka i sängkanten, och för hvarje gång uppstod den äldre flickan, sömngångerskan, utan knot, för att gifva honom dricka. Nästan lika många gånger flög den vansinniga systern upp ur sina drömmar och sjöng och gestikulerade; och hvarje gång lyckades Allfrida åter smeka henne till ro. Två de öfvergifnaste varelser i verlden hade af försynen fått vid sin sida en tredje, lika öfvergifven som de och dock, som det tycktes, begåfvad med en engels kärlek, en engels förmåga att trösta de lidande.

368 Redan grydde den sena vinterdagens första strimma på den fällda gardinen, när Erland Stjernkors vaknade från den senaste oroliga slummern och såg i halfmörkret zigenaren stå vid sin sida.

369 – Äro de här för att anfalla oss?

370 – Nej, – svarade Josua. – Jag har sett mig omkring der nere. Vi kunna flytta bort bastonaden. Mamsell Apollonia har rest sin kos med jag vet nog hvem. Lovisa snyftar, pigorna skrika, drängarne stå handfallne. Alla försäkra att mamsell blifvit bortröfvad utaf en laukkuryssespråk: finska. Fyra hästar stå färdiga i stallet och fyra karlar i folkstugan, men ingen enda lyftar en fot för att sätta efter röfvaren och hans byte. Se det kallar jag att vara omtyckt af sina undersåter, när man i elfva år varit kejsarinna i Aulango!

371 – Lofvad vare Gud, – sade Erland högtidligt, att de onda makterna sjelfmant vikit från detta hus. Och nu – bort med denna mörka gardin, ty hädanefter skall himmelens sol lysa, som himmelens nåd, öfver dessa faderlösa barn. Luft skall strömma in öfver dessa förpestade dunster, frihet skall spränga fängelsets murar, kärlek skall försona hvad omensklig hårdhet så länge brutit. Ja, – utropade han och tryckte en kyss på den vaknande, häpna Allfridas panna, – hädanefter vill jag vara en fader för sorgens barn!

16. Vid ett préferancebord.

372 Andra dag jul hade ungherrarne i Aulango, förstärkte af några utsocknes studenter och vicehäradshöfdingar, arrangerat ett slädparti ut till von Holbachs på Särkylä, der värden benäget upplåtit sin stora, aflånga sal, den största näst prestgårdssalen. Ungherrarne, anförde af Krankenhaus, hade visserligen gjort ett försök att arrangera partiet i prestgården, hvars stora lokal låg så väl till för alla och der man hoppades ej behöfva genera sig under nuvarande interregnum; men magister Stjernkors hade förmenat ungdomen detta oskyldiga nöje. Han hade föreburit, att prestgården vore mindre lämplig för en sådan tillställning så nära efter förre innehafvarens frånfälle, och dessutom funnes här sjuka barn, som man ej borde störa, m. m. sådant, som hvar och en visste var idel undflykter, för att visa hur man var herre på täppan. Särkylä herrn hade deremot visat en beredvillighet, som fördubblades af hans groll mot alla läsareprester; och härigenom steg jägmästar von Holbachs anseende hos allt fashionabelt folk på orten lika snabbt och välförtjent, som magister Stjernkors förlorade det lilla fotfäste han möjligen lyckats tillkämpa sig i det bildade Aulangos allmänna opinion.

373 Och likväl hade det varit märkvärdigt att se, dessa juldagar, huru det ena och andra försöket att störa gudstjensten, och isynnerhet predikan, blifvit nedtystadt af församlingen, och huru mången, som skrutit på förhand att han ville täppa munnen på den förmente landsfiskalen, efteråt hade ingenting annat att berätta, än att det passade ej den gången i stycket. Aldrig hade Aulango kyrka varit så uppfylld af folk, som när Stjernkors predikade, och aldrig hade en mäktigare väckelse der gått genom menniskors bröst, medan – för att tala med lagmanskan Årström – den söta, rara, beskedlige pastor Idegran, som alltid började så vackert med »värdaste kristne», icke lyckades samla hälften så många, eller hälften så andäktige åhörare. Men allt detta nya, som den unge predikanten förstod att uppröra i sina åhörares bröst, var ännu så spritternytt och förunderligt ovant, att det slog med stumhet och häpnad dem, som blifvit gripne deraf. De hade ännu icke kommit till någon klarhet och reda, och derföre öppnades ännu så få läppar, för att någongång våga en skygg invändning mot alla de rimliga och orimliga, men alltid smädeliga historier, som flitigt sattes i omlopp om Aulangos nye själasörjare.

374 I förmaket på Särkylä hade man arrangerat ett préferancebord, der lagmanskan, jemte sina kavaljerer, jägmästaren, kronofogden och patron Arvelin, på ett lika nyttigt, som underhållande sätt fördrefvo den långa vinterqvällen (slädpartiet hade begynt kl. 3 e. m.), medan ungdomen dansade i salen och medan de tre fröknarna von Holbach, hvilka simmade mellan gamla och nya verlden, likasom hvalfiskarne i Behrings sund, ömsom vikarierade i dansen, ömsom vid kortspelet.

375 I préferance på fyra man hand fogar ett lyckligt öde att konversationen drifves med ett slags vexelverk, ithy att en af de spelande alltid är ledig och delar ut korten. Blir konversationen bet, så är det fjerde kugghjulets skyldighet att haka uti, och äro der bitande tungor, så slår det sällan felt, att man icke får en ny upplaga af »fjerdepartsräfsten».konsekvensändrat/normaliserat

376 – Nå, hvad tyckte befallningsman om predikan i dag? – frågade lagmanskan Årström sin granne till venster. – För min del fann jag den högst obildad. Han nyttjar ord, som, jag försäkrar, det fordras en viss suffisance att höra, utan att rodna, t. ex. »dräpa».konsekvensändrat/normaliserat Ja, han sade verkligen: »somliga dräpa de.» Tacka himlen, att han ej sade någonting värre!

377 – Jag har ej varit i kyrkan; jag har sparat mig till aftonsången; svarade kronofogden.

378 – Han skall ha tagit i sin tjenst en tattare, som mördat sju eller åtta menniskor, utom Sastmolabor, och suttit med black om foten från det han var litet barn. Man skall få se att det slutas aldrig väl, för se, tattarne äro så romaneska af sig. Och ett förskräckligt oväsen skall der ha varit en söndagsnatt. Presten har skickat tattarn med en slagruta att söka rätt på salig Ödmarks pengar, och tattarn har ridit på en röd mara sex gånger genom vindsfönsterna.

379 – Jag ber om förlåtelse, – inföll Jacquette spefullt, i det hon blandade korten åt sin far, som gick att brygga en thoddy, – var hon verkligen röd? – Månne hon ej var gredelin?

380 – Min söta fröken är kanhända närmare bekant med ifrågavarande personage, – genmälde lagmanskan spetsigt. Men salig Ödmark var en hygglig sällskapskarl och spelade boston, så det var en charme, och piquet ... Jag köper i ruter. Alltnog, när de vändt uppochned på huset och strött dunen ur fjorton räckdynor, kommo de slutligen till ett skåp. Var det ej så, kusin Arvelin?

381 – Jaa, jaa, eller med andra ord en kammare, min nådiga kusin. Jag passar.

382 – Nå ja, skåp eller kammare, det kan vara detsamma, kanhända var det en garderob. Alltnog, der funnos sex barn, inlagda ...

383 – I ättika – fortsatte Jacquette.

384 – Jag ber om förlåtelse, i en kryddlåda – återtog lagmanskan, rodnande af harm. – Jag har det af säker person, min söta. Var det ej i en kryddlåda, kusin Arvelin?

385 – Ja bevars, det var i en såkallad kryddlåda, eller med andra ord – nu föll kung, dam, knekt – i en säng.

386 – Min nådiga hör nu, att det ej var i ättika. Nå, det var ingen hemlighet, alla visste att salig Ödmark hade efterlemnat några ofärdiga stackare. Den ena var skapt som en fågel, den andra som en fisk och den tredje ...

387 – Som en gräddsnäcka.

388 – Var så god och raljera, min söta, var så god. Jag finner det hvarken moraliskt eller eqvivalent att effektuera sig öfver en situation, men alla tre voro spetelska; var det ej så, kusin?

389 – Jaha, det var en situation. Sju i klöfver.

390 – Jag tyckte det var sex, som hittades deruppe i kryddlådan? – anmärkte Jacquette.

391 – Nej, min bästa, man är illa underrättad, det var tre, som jag nyss hade äran att säga, tre eller fyra, och alla voro de månadsrasande. Jag köper i spader. Dagen derpå lät magister Stjernkors flytta ned alla fyra från deras lugna oskyldiga barndomshem ...

392 – I kryddlådan?

393 – Får jag lof att confrontera min relation? Han lät flytta ned dem i kalla, dragiga rum och bada dem som hundvalpar och omkläda dem, med förlof sagdt, i pigornas lintyg, ty de hade ej några andra, och gifva dem buljon och andra dietiska evenemanger, och nu äro de alla döda. Jag vhistar i ruter.

394 – Jag ber om förlåtelse – inföll kronofogden Rågberg, som dittills hviskat med Marguerite Melanie bakom hans stol, – när jag i morgse var uti prestgården, befunno sig de stackars barnen betydligt bättre.

395 – Ja, det var just det jag ville säga – återtog lagmanskan, – de hade ju kunnat krevera af en sådan diet. Med ett ord, mamsell Durin var sin kos; hon blef enlevererad samma natt. Jag vill inte beskylla någon; min man säger att det kan blifva urtima ting om sådant; men det finns vissa personer, som gerna spela herrar i huset, och hon var som en annan mor för de ofärdiga stackrarne. Den snälla, beskedliga pastor Idegran tog sig så illa, att han fick värk i ryggen. Jag hoppas han snart får pastoratet, så vi åter få ett gladare sällskapslif i prestgården.

396 – Pastoratet är anslaget ledigt, och inga nådår lära komma i fråga; på sin höjd ett par hundra rubel i gratifikation åt krymplingarne. Idegran är sjelfskrifven, och kommer ej besvär öfver förslaget eller trassel om valet, så kan han draga sin lilla klöfver som kyrkoherde i maj ett år till – yttrade kronofogden.

397 – Ja, der ser man! Idegran måste arrendera sitt eget pastorat. Ett års inkomster gå till Saima kanal. Är det ej så, kusin Arvelin?

398 – Ja visst, ja visst; det vill säga till universitetet.

399 – Naturligtvis. Och hvad nu det universitetet skall göra med så förskräckliga penningar!

400 – För att uppfostra lagmän, – inföll den näbbiga fröken Jacquette.

17. Erland Stjernkors’ recepter.

401 Erland Stjernkors hade en moster, – en af dessa hjertegoda gamla mamseller, som, långtifrån att vara ändamålslösa i verlden, tvärtom synas enkom bestämda att lefva för andras lycka. Mamsell Milenia var en fattig prestdotter, som släpat hela sitt lif igenom, först för sin fars stora hushåll, derefter med hela raden af värnlösa syskon, sedan för en ny rad af fattiga systersöner, som skulle underhållas vid akademin, och slutligen hade hon gjort till sitt lifs ändamål att lägga in gurkor och rödbetor, sylta stickelbär och pressa hallonsaft, för att med inkomsten af detta lofliga näringsfång hålla en stackars gudson i skolan. Men nu hade denne gudson ändtligen kommit i snickarelära, och mamsell Milenia kände sig för första gången onyttig och ensam i verlden. Det var så ovant för henne att sofva alla sina nätter i ro och icke ha något bekymmer: det var alldeles icke hennes natur, och derföre tyckte hon sig riktigt ha fått något till skänks, när postbudet en dag hämtade henne ett bref från hennes gode Erland i Aulango med begäran att hon så fort som möjligt ville taga vård om tre öfvergifna, olyckliga barn. Hvem var glad, om ej mamsell Milenia! Inom två timmar hade hon inpackat sina små bylten och kaffepannor, fått en gammal mjölnare att skjutsa med egen häst, och dagen derpå var hon redan i Aulango. Här kände hon sig som fisken i vattnet. Här fick hon med ens bestyr, bekymmer och nattvak så mycket hon någonsin kunde önska. Hon fick än engång slita ut sig, och det var hennes rätta natur.

402 Nu började, utan läkare och apothek, dessa »dietiska evenemanger», om hvilka dunkla rykten hade kommit ända till lagmanskan Årströms öron. Erland Stjernkors hade studerat kemi, fysiologi och anatomi mer än just hade behöfts för hans kappa och krage. Han hade praktiskt inhämtat vattenkur och homöopathi, utan att drunkna i någondera, och han hade efterhand kommit till det besynnerliga resultat, att helsan och icke sjukdomen dock torde vara hufvudsaken i läkarekonsten. Ju mera han begynt praktisera i denna högst ograduerade och qvacksalvaremessiga medicin, desto klarare tyckte han sig ha kommit till en farmakopé, som bestod af följande nio recepter, hvilka han ansåg utgöra, om icke just någon bot för allt ondt, så likväl ett ganska nyttigt apothek, nemligen:

403 Recipespråk: latin: 1:mo luft; – 2:do ljus; – 3:tio vatten; – 4:to stärkande föda; – 5:to omvexling och rörelse; – 6:to lugn; – 7:mo frihet; – 8:vo intryck af vänskap; – 9:no intryck af hopp och glädje. Till alla dessa recepter för kropp och själ lade Erland Stjernkors ett universalmedel, hvilket han påstod ingå som hufvudingrediensen i alla nio, och detta var en glad, undergifven, orubblig förtröstan på Guds den allmäktiges oändliga nåd.

404 Den unge presten tyckte att en sådan läkarekonst ganska väl lät förena sig med hans själasörjarekall. Han hade äfven den besynnerliga tron, som han icke torde ha inhämtat i anatomisalen, att kropp och själ äro mycket nära förbundna och icke lätt kunna åtskiljas i lifvets dagar. Han ansåg derföre själens helsa, själens intryck behöfva åtminstone lika mycken vård som kroppens, och han inbillade sig, att utan en sådan vård tjena hundratusen piller och mixturer till intet. Men deremot ansåg han själsstämningen i två fall bland tre vara af ett så mäktigt inflytande på kroppen, att deraf berodde död eller helsa. Han trodde, med ett ord, att menniskan kan blifva frisk eller sjuk af en känsla, en tanke. Näst universalmedlet, lade han derföre nästan den största vigten på recepterna n:o 8 och 9.

405 Erland Stjernkors var således en naturläkare, om man så vill, och kastade med gladt mod hela den förskräckliga litanian af apothekernas burkar och flaskor öfver bord, sedan han bergat af hela bråten blott ett halft eller helt dussin af de enklaste medlen. Men han var icke en af dem, som inbilla sig, att den rika, omtänksama naturen nedlagt hela sin läkande kraft i ett enda medel elleroriginal: elser en enda method. Att tro alla sjukdomar botas med vatten, eller luft, eller mjölkkur, drufkur, punschkur, Morisons piller, revalenta o. s. v., eller med homöopatiska piller, det ansåg han ungefär lika klokt, som att påstå alla sjukdomar komma af förstoppning, medan en annan härleder dem ifrån kaffe, den tredje från tobak, den fjerde från svampar som flyga i luften. Han förstod ganska väl naturens beundransvärda konst att af några få enkla medel sammanfoga de mest konstrika skapelser; men han förstod icke hvarföre t. ex. det herrliga, helsobringande vattnet skall vara det enda läkemedlet för en menniskokropp, som, utom vattnets beståndsdelar väte och syre, äfven innehåller qväfve, kol, kalk, fosfor o. s. v. Han föreställde sig, att t. ex. luften är ett ännu allmännare och likaså oumbärligt lifsvilkor; men huru skulle icke vattenvurmarne utbrista i odödliga löjen, om någon framställde inpustning af luft eller stormduscher af väder såsom en universalkur för alla sjukdomar!

406 Under de nio recepternas inflytande och under mamsell Milenias vänliga vård återhämtade sig småningom de tre förtvinande varelser, som så nyss blifvit räddade från ett ohyggligt fängelse och en säker undergång. Det var ett svårt värf, som Erland Stjernkors hade åtagit sig, när han öfvertog vården om prosten Ödmarks olyckliga barn. Beata, den yngsta flickan, var en halfslocknande varelse: kroppen en vissnande blomma, själen en svag, irrande molnsky, utan fäste i himmelen eller på jorden. Isidor, af de tre den med|2|lerste i åldern, var lam, döf, stum, slö af vanvård, vanskaplig af engelska sjukan. Allfrida, den äldsta, liknade en varelse af luft, mera själ, än kropp. Hennes nervsystem tycktes vara i grund förstördt; hon led ofta af svår kramp och försjönk sedan i denna magnetiska dvala, som varit föremål för så många tvifvel och så många förklaringar och hvarunder hennes själ tycktes lyssna på fjerran ljud och förnimma aflägsna tilldragelser. Sömngången var endast en form utaf denna dvala och upphörde efterhand af sig sjelf.

407 Om det dock varit nog med alla dessa svåra brister! Men dessa barn voro vildar från urskogen, och mindre än vildar. De kände föga af menniskors sed. Ingen af dem kunde läsa, och den yngsta var likväl 12 år gammal. De hade blifvit uppfostrade nästan utan begrepp om Gud och kristendom. Endast Allfrida, som var fem år gammal, när de miste sin mor, ihågkom ännu från sin barndom en enda bön, som hon ofta brukade läsa vid syskonens bädd om qvällarna. Det var: »Gud som hafver barnen kär».

408 Tanken på allt detta kostade Erland Stjernkors mången sömnlös natt. Han fick börja från början med alla tre. Han tillkallade ingen läkare. Han höll blott den noggrannaste uppsigt deröfver att hans 9 recepter verkligen blefvo efterlefda. Gumman Milenia hade ej varit moster, hade ej varit 60 år, om hon ej visat benägenhet att lurendreja i sådana frågor. Luft? – så resonnerade hon ibland med sig sjelf, – Åh ja, men litet mera bastuvärme kunde ej skada ett sjukrum ... Bad hvarannan dag? Är det ej nog, om jag tvättar barnen? ... Buljong? Hönssoppa? Det må jag säga, då skulle russinsoppa smaka de kära barnen mycket bättre ... Godhet? Ja, det förstod sig moster Milenia på. Men hvarför denna godhet ej borde gå ända derhän att tratta i barnen färskt svagdricka, för det att de tyckte om det, eller plättar, för det andra barn tyckte om sådana, eller kolikdroppar, för det att moster Milenia sjelf befann sig väl utaf dem, det hade den vänliga själen svårt att begripa. Mången gång anfäktades gumman af den frestande tanken att ju hon sjelf, som skött i sina dagar så många både friska och sjuka barn, dock borde förstå den saken bättre, än en ung, ogift karl; och det kunde ju ej skada, om t. ex. den stackars Allfrida fick till natten litet morfin, efter der råkade finnas en liten flaska af gammalt i mosters resväska. Jo, hvad hände? Allfrida fick morfin och föll i de grymmaste konvulsioner. Från den stunden var moster Milenia botad för den syndiga frestelsen att vilja förstå sig bättre på barn, och regimen följdes numera punktligt. I stället för morfin fick Allfrida en liten dosis hemma tillverkade lutdroppar, som stillade krampen. Det var den enda apotheksvara, som här kom i fråga.

409 På folket i prestgården och nästan hela kyrkobyn gjorde allt detta ett djupt intryck. Alla trodde sig veta, att prosten Ödmarks barn hade måst instängas som vilda djur, för att ej smitta menniskor med deras förfärliga sjukdom, – spetälskan, som alla kände ifrån den heliga skrift. För intet pris hade någon kunnat förmås att bära de sjuka barnen till nedra våningen; Erland och Josua togo dem sjelfve på sina armar, – Josua i den öfvertygelsen att han dermed skulle ådraga sig den dödande smittan! Ingen annan åtog sig att vårda de olyckliga; alla flydde dem som för pesten. Först efter flera dagar, när Erland, hans trogne zigenare och barnen sjelfva varit nära att hungra ihjäl, emedan alla tjenare rymt, då vågade slutligen en efter annan vända tillbaka och kasta en skygg blick på barnen och deras vårdare. De funno nu, att ingen smitta visat sig; medlidandet begynte hos de fleste intaga fruktans och afskyns ställe; en så stor olycka och en så mensklig uppoffring förfelade ej sitt mäktiga intryck. Folket begynte anse denna händelse med nästan samma häpnad och vördnad, som ett af skriftens underverk. En sägen gick (och dess anledning var lätt att gissa) huru hvarje natt en engel gått ut och in genom fönstret uti de spetälske barnens rum. Då hade barnen sagt till engelen: varkunna dig öfver oss! Och engelen hade sagt, såsom Herren sade engång till de tio spetälske män: går och viser eder presterne! ...konsekvensändrat/normaliserat Och vid de gingo, vordo de rene ...

18. En missionär bland hedningarne.

410 Vårsolen hade redan begynt smälta drifvorna, och alla tak töade mot solsidan. Skjälskyttarne framtogo sina bepröfvade bössor ur hölstren, fiskaregubbarne fingo brådska med notbindningen, och kopparslagarne hamrade natt och dag. Man hade nu medlet af Mars – bränningstiden – och detta var i Aulango en mycket vigtig tidpunkt, som kunde jemföras med såningstiden på andra orter. Ty denna tid var man van att se ugnarna ryka under otaliga bränvinspannor; denna tid spridde sig öfver hela nejden en afskyvärd dranklukt; denna tid sågos alltid män, qvinnor och barn ragla som spöken på gårdar och byvägar. Bränvinet var Aulangos egentliga modernäring; bränvinet var dess guldtinktur och källan till ortens rikedom. Alla öfriga näringar voro bisaker. Om Aulangoboerne varit hedningar till namnet såsom till gagnet, skulle de hafva afbildat sin gud Moloch framräckande ett ymnighetshorn i form af en bränvinspanna och trampande på en månghöfdad drake, sammansatt af länsmän och landsfiskaler.

411 Men Moloch är en sniken afgud: han fordrar en dryg betalning. Han slukade i sitt omättliga gap sina tillbedjares husliga lycka, deras samvetens lugn, deras söners blomstrande ungdom, deras döttrars oskuld, deras barns helsa, deras föräldrars välsignelse och Guds den Allsvåldiges bistånd i nöden. Stundom hände att Aulangoboerne om morgonen vaknade efter nattens rus och började räkna vinst och förlust. De hade skickat så och så många foror med bränvin norrut; de hade sålt så och så mycket åt grannar och kunder: de borde vara rika, och de blefvo likväl beständigt fattigare. Då skyllde de skulden uppå hvarandra: man stod mot hustru, son mot far, bror mot broder, granne mot granne. Det kom till bittra ord, grufliga svordomar, hämd och fiendskap, blodviten och dråpslag. Sämja och endrägt, tro och heder, dygd och gudsfruktan veko alltmer från detta olyckliga, förbannade, åt last och mörker hemfallna folk.

412 Men allt detta hade presterne i församlingen länge tigande åsett, eller hade de i allmänna ordalag framhållit sådana välvisa dygdereglor, som sitta helt löst utanpå menniskan och hvaraf ingen enda känner en varm fläkt i sitt hjerta. Prosten Ödmark hade gifvit tiggarne hvetebullor, och pastor Idegran hade hvar söndag börjat sin predikan med »värdaste kristne».

413 En vinterafton snögade en ny prest ned i Aulango, och det var curam gerensspråk: latin, magister Erland Stjernkors. Han hade annorlunda uppfattat en själasörjares pligt. Han förstod väl, att Molochs altaren ej kunde på en dag kullstörtas. Han gick varsamt till verket. Hvartill hade det också tjenat, om han genast med basunstämma dundrat mot bränvinspannorna? Stjernkors hade intet förtroende för nya lappar på gammalt kläde. Han bidade sin tid, han begynte med roten, – med en bön för Guds rike, och att menniskorna måtte varda nya från grunden. Derefter angrep han frimodigt, skoningslöst, utan menniskofruktan, icke den ena eller andra skötesynden, hvilken behöfde utsopas och undanstökas, utan hela det inre förderfvet, som menniskan aldrig med egen makt kan undkomma eller besegra. Hans ord vexte i kraft, hans tal blef öfverväldigande och trängde som ljungeldsflammor tvärtigenom sjufaldt kopparpansrade bröst. Der gretos inga blödiga tårar, sådana mången anser lika nödvändigt höra till en god predikan, som regn till östanväder, men hvilka sedan förtorka hastigare, än sommarens dagg. Intrycket var så ovant, så underligt gripande, som när ett sällskap rusige rumlare vid deras spelbord plötsligen känna huset skakas af ett annalkande thordön. Der fanns ingen undflykt, ingen undskyllan. Detta fruktansvärda ord lät icke pruta eller jemka med sig. De fleste hade kommit till kyrkan för att i största hast uppgöra sin räkning med Gud och bekänna sig för svage dödlige, som visserligen hade några små, menskliga brister på sitt samvete, men ändock flera dygder och goda sidor, hvilka den rättvise domaren i himmelen icke borde lemna obelönade och på hvilka de utbådo sig att få fästa hans benägna uppmärksamhet. Om alla dessa meriter visste den nye läraren intet. Hans väldiga gissel slog alla till jorden, sträckte alla utan åtskillnad som eländige, hjelplöse syndare ned i stoftet inför den Allsmäktiges thron och lemnade så dem liggande, intilldess ordet grott, utan att brådska med en försoning, som blott i hjertats djupaste förödmjukelse kunde slå en varaktig rot.

414 Men den nye predikanten ansåg en god herdes plats vara icke allenast vid dörren till fårahuset, utan äfven i skog och mark. Hvar eftermiddag såg man honom i alla väder göra sin rund till fots i kyrkobyn, eller åka ut till aflägsnare byar. Öfverallt voro barnen, deras vård, deras läsning, deras kristendomskunskap det allranärmaste föremålet för hans omsorger. Erland Stjernkors ansåg med rätta att all varaktig förbättring bland folket måste börjas med barnauppfostran, och derföre inrättade han skolor efter ett nytt sätt. Öfverallt uppsökte han dernäst isynnerhet de värst beryktade gårdarne, de vildaste drinkarne, de största slagskämparne, de sedelösaste qvinnorna och dem, som allramest hatade och förbannade honom. Sådane funnos många i Aulango. De försökte icke mer att tillställa oväsen i kyrkan och afbryta gudstjensten; de företogo sig i stället att inkasta fönsterna i sakristian, att sönderskära seltygen på prestens häst och att hota honom sjelf med en|2| bedröflig ändalykt, det första han kunde råkas vid passligt tillfälle.

415 En dag gick den vildaste af dem alla, Simon Sampi, med bössan på axeln ut till sitt lönnbränneri i skogen, skrytande att han den dagen ämnade skjuta en varg i fårakläder. Lofliga och olofliga brännerier voro nu öfverallt i gång. Sampi stärkte sitt mod och mindes icke mer att han redan laddat geväret. Han laddade engång till. I skymningen återvände Stjernkors till fots från en vandring till nästa by, då han hörde ett bösskottoriginal: bössskott och strax derpå ett klagorop från skogsbacken invid landsvägen. Han stadnade, lyssnade och gick till skogsbacken. Der låg Simon Sampi i sitt blod. Bösspipan hade sprungit af den dubbla laddningen, och låset hade nästan tvärt afslagit lönnbrännarens högra hand.

416 Ingen menniska syntes i närheten. Stjernkors förband den svåra blessyren så godt han förmådde; men der fanns ingen annan utväg: han tog den tunge, vanmäktige mannen på sina skuldror, bar honom en fjerdedels mil hem till hans stuga och vårdade honom i många veckor, tills han blef frisk. Från den tiden blef Simon Sampi en annan karl. Han hade förlorat sin gamla hand, men fått i dess ställe ett nytt hjerta.

417 Lukku-Lisa hette den snikna värdinnan på Ahkola krog, om hvilken Matts Kivi hade sagt, att värre kråkbo fanns ej på sjutton mil. Här hade allt slödder sitt tryggaste tillhåll. Här hade Erland Stjernkors förspillt sin vältalighet. Två gånger hade han gjort försök att intränga i detta näste. Ena gången mottogs han af värdinnan med såstången, andra gången af gästerne med knifvar. Han fann skäl att bida med tredje gången.

418 Men Lukku-Lisa var enka och hade en son vid namn Kallu, 15 år gammal. Kallu hade hunnit långt för sin ålder: han kunde supa, spela, svära, och slåss med knifvar så bra som någon fullmyndig man. En dag slogs han med modren; hans vapen var ett vedträd och hennes ett bessman. Segern stadnade på den nyktrare sidan, och bessmanet gjorde sin sak så ordentligt, att Kallu stupade med bräckt panna till golfvet. Lukku-Lisa vardt blek som ett lärft; länsman kom, men ingenting kunde bevisas. Kallu skulle begrafvas, och magister Stjernkors skulle förrätta jordfästningen. Derförinnan gick han för tredje gången till Ahkola krog, och nu slapp han in. När han två timmar derefter lemnade krogen, var Lukku-Lisas trotsiga mod för alltid brutet, krogen stängdes, ankartapparne öppnades, bränvinet rann ut i källaren, och Kallus jordfästning blef en mäktig väckelse, som gick tvärtigenom många hundrade hårda hjertan i allt Aulangos land.

419 Så förstod Erland Stjernkors sin pligt som missionär bland hedningarne. Visserligen är det ett stort Guds verk att förkunna kristendomen i aflägsna länder, och lyckliga äro de folk, som på detta sätt äro kallade att utbreda Guds rike både inom och utom deras fädernesland. Men det folk, som skickar missionärer till fjerran hednaländer, innan det ännu gjort något rätt allvar af kärlekens fria verk för de många tusen hedningar i deras eget land, hvilka af kristendomen hafva föga mer än ett förvillande namn; detta folk liknar en välment man, som ömkade sig öfver den stora mossen i skogen och gick att utdika den, medan vattnet stod högt öfver hans egen gård och hans fattiga grannes närmaste åker. O det skenet; det skenet! Hvilka stora, herrliga kärlekens verk skulle ej här vara att göra vid egen dörr; – men detta vore alltför alldagligt, det syns icke för allt folk, det är icke omgifvet med helighetens sken, det lofvar ingen annan martyrkrona, än menniskors otack ... derföre finns ännu ingen inre mission!

19. De tre syskonen.

420 Erland Stjernkors tillbragte alla dagar en timma morgon och afton hos sina fosterbarn. De bebodde nu två höga, ljusa rum, som enkom blifvit med omsorg inredda för deras räkning. Luften der var så ren och behaglig, möblerna voro så ljusa, lätta och vackra, solen sken på en gång så mildt och så gladt genom de höga fönstren, hvilka till hälften skymdes af ljusblå gardiner. Några blommande oleandrar och fuchsier bidrogo att mildra dagern, men man hade undvikit sådane vexter, som doftade starkt eller behöfde mycken fuktighet. På väggarna hängde taflor, på borden lågo bilderböcker, bollar och små hus, som kunde nedtagas och åter hopsättas. Ett kaleidoskop tycktes vara flitigt begagnadt. Märkvärdigaste leksaken var likväl en afstängning med nät från golf till tak vid ett fönster i yttre rummet. Midt i den lilla kammare, som afstängdes med nätet, stod en grönskande gran, och på dess grenar hoppade muntert en familj af kanariefåglar, som beredde de tre syskonen ett ständigt kärt sällskap och ett omvexlande nöje.

421 Det var nu en sådan solig morgontimma vidpass klockan sju. Barnen hade nyss gjort sin morgonbön, badat och blifvit klädda. Den lame Isidor hade blifvit framskjuten på sin rullstol till yttre rummet, för att se på fåglarna. Den vansinniga Beata satt stilla och drömmande framför en bilderbok. Allfrida hade matat fåglarna och satt nu vid moster Milenias sida, inbegripen i den för henne nya och vigtiga konsten att sticka strumpa. Ack, hon och hennes syskon hade ännu långt till helsans och ungdomens friska rosor; men deras förut gula hy hade åtminstone blifvit hvit, deras halfslocknade ögon hade dock återfått någon glans; de kunde småle, de kunde leka, de förstodo att vara tacksama. Det som de haft svårast att lära sig var förtroendet till menniskor, men äfven detta begynte reda sig. De gömde sig icke mera, när deras vårdare eller vårdarinna inträdde; de vågade se på dem, tala med dem; och den stumme Isidor hade lärt sig ett teckenspråk.

422 Allfrida var sexton år, men till själen knappt åtta. Hennes kunskaper och föreställningar gingo ännu helt nyss ej ens så långt som ett åttaårigt barns. Hon kunde ej räkna till tio, hon kände ej bokstäfverna, hon visste ej namn på de vanligaste föremål. Hon var färgblind: hon kunde ej skilja rödt från grönt; hon misstog sig om distanserna och utsträckte sin hand efter en blomma, som stod långt ifrån henne på andra sidan af rummet. Och likväl gjorde hon de allravackraste saker af näfver – det enda material, som hon ägt under sin fångenskap; – likväl förstod hon att vårda sina sjuka syskon bättre än någon annan, och när hon talade under sina sömnvandringar, tycktes hennes själ hafva frigjort sig från kroppens brister och återfått hela den liflighet, hela den utveckling, som bordt tillkomma hennes ålder.

423 Sådan var Allfrida ännu för två eller tre månader sedan. Nu hade hon gjort förvånande framsteg. Hennes sömnvandringar och hennes svåra kramp hade småningom upphört, och den yttre blicken hade klarnat i samma mån som den inre hade förmörkats. Hon kunde nu läsa behjelpligt innantill och började skrifva. Men läsa och skrifva voro för Erland Stjernkors endast medel, aldrig ändamål. Han hade derföre lagt den största vigten på muntlig undervisning. Han hade berättat för Allfrida och hennes syskon, likasom för små barn som nyss börjat tänka, den stora sagan om en Gud och en Frälsare (ty för barn är sanning och saga ett), om skapelsen och naturen, om det goda och onda, om hem och fädernesland. Han hade framförallt sökt utveckla deras egen eftertanke, och framgången slog honom nästan med häpnad. Dessa länge outvecklade själar, isynnerhet Isidors, vexte med samma hastighet, som nordens åkerfält vexa i det beständiga ljuset vid midsommartiden. Två månader sedan den fjortonårige gossen första gången lärt sig att stafva igenom en arithmetik och en algebra, kände han dessa läroböckers innehåll redan i grund och fullskref sin räknetafla med det ena problemet efter det andra, som han sjelf förelade sig. Nästan med samma hastighet hade Allfrida i muntliga framställningar uppfattat bibliska historien och första grunderna af naturalhistorien. Sjelfva den olyckliga Beata tycktes i ljusare mellanstunder insuga lärarens ord som en länge törstande gräsvall dricker det friska morgonregnet. Men läsa fick hon icke ännu; denna sjuka själ måste skonas för alla ansträngningar.

424 I dag hade Erland medfört en liten jordglob och sökte för barnen förklara dess betydelse. Isidor fattade genast meningen, och hans teckenspråk var i beständig rörelse. Beata fick den föreställningen att jorden och stjernorna voro bollar, med hvilka englarna kasta lyra. Allfrida var ej nöjd med jorden allena: hon begärde en himmelsglob.

425 – Och hvad vill du med den? – frågade läraren småleende.

426 – Jag vill veta hvar mamma bor, – svarade flickan.

427 – Din mor är en ande, Allfrida, och andars boning kan ingen beskrifva.

428 – Men det kan ej vara långt härifrån, efter mamma är hos mig hvarje natt.

429 – För en ande finns intet afstånd; en ande är ögonblickligen der han tänker sig vara. Ser du din moder klart i drömmen?

430 – Nej, icke numera så klart som förr. Hon har ej på länge sagt mig hvad som skall hända, såsom hon gjorde förr, men i natt har hon sagt något.

431 – Hvad har hon sagt?

432 – Hon sade, att i dag skall hit komma någon med blårandig klädning, blå- och hvitrutig halsduk och en nål i halsduken liksom en fågel. Den skall jag tro, ty min mamma har skickat henne.

433 – Vi skola se. Om någon kommer som du beskrifvit, skall du få veta det.

434 – Tack. Men min mamma sade ännu något, som jag mins blott till hälften. Der står en gammal tunna på ett ställe, som heter ... seraten.

435 – Senaten?

436 – Nej, så var det icke ... Sareljen.

437 – Seraljen?

438 – Så var det. Hon står i sydöstra hörnet och är till hälften fylld af grus, men der är något, som angår oss.

439 – Jag skall se åt. Men nu skola vi börja vår saga om jorden ...

440 Vid det att Erland ännu fortfor med sin berättelse, hördes en snäcka köra in på gården, och ur den steg en ung, af frosten rödblommig flicka. Det var Loa Årström.

441 Ärendet var till mamsell Milenia och gällde att få låna en nittonhundra väfsked, som tillhörde prestgården och hvars make ej fanns på många mils omkrets. Lagmanskan hade ej kunnat anförtro en så vigtig kommission åt någon annan än sin egen dotter, och snäckan måste spännas före klockan 7 på morgonen.

442 Erland Stjernkors var ej en af dem som tro på allt barnjoller, men hans öfverraskning var icke liten, när han trädde ut i salen och fann der mamsell Årström i blårandig bomullsklädning med en blå- och hvitrutig bomullshalsduk, hopfästad med en enkel svart jernbroche, som föreställde en dufva.

443 Ärendet var redan uträttadt, och den vänliga flickan frågade efter de sjuka barnen.

444 – Roar det er att helsa på dem? – frågade Erland.

445 – Jag har länge önskat det, men jag har hört sägas att ingen främmande fått besöka dem, – svarade Loa Årström.

446 – Det är sannt, – genmälde Stjernkors, – mamsell Årström är den första, men jag har mina skäl. Var god och stig in!

447 Knappt hade Loa Årström inträdt i barnens rum, innan den vansinniga Beata flög henne i famnen och utropade: är du ändtligen här? Hvad jag länge har väntat dig!

20. Bref från kuramgerens magister E. Stjernkors till konsistoriiamanuensen magister G. Nordstrand i Åbo.

448 Aulango 24 Mars 185–

449 Bäste vän!

450 Näst en konsistoriinotarie finnes säkerligen ingen mera plågad varelse, än en konsistoriiamanuens. Han kan icke öppna ett bref, utan att digna under en börda af kommissioner. Han äger otaliga vänner, dem han någon gång sett på ett studentkalas eller ett prestmöte och hvilka han längesedan råkat förgäta, men som alla försäkra honom om deras utomordentliga vänskap och beredvillighet till återtjenst, derest han godhetsfullt utnöter sig sjelf och sina stöflar på deras ärender. Han är, liksom de katholska helgonen, ett slags förebedjare hos den högsta makten eller dess rådgifvare, och ett helt stift aflassar ogeneradt sina bekymmer uppå hans Atlasskuldror. Tröttnar han och söker en rektorstjenst med 120 tunnor i lön eller ett pastorat af tredje klassen, som haft missvext i sex år å radoriginal: årad (källa för ändring: Vinterqvällar), så beskifvar sig stiftet öfver hans genvägar och domkapitlets partiskhet. Stadnar han qvar, blir konfys och förlägger ett af sina hundrade bref, så beskärmar man sig öfver hans vårdslöshet. Sökande, som anlita hans biträde, ha mycket kort minne, ifall de fått tjensten, och mycket långt minne, ifall de gått miste derom, hvilket naturligtvis är hans fel .... med ett ord, bäste Gustaf, bär ditt öde med tålamod, och mottag här ett nytt strå till myrstacken af dina kommissioner!

451 Jag vill vara kort om mina egna affärer. Min befattning i Aulango är ej af de lätta. Men du känner min tolkning af 90:de Psalmen, 10:de versen, om menniskolifvet: »när det bäst varit hafver, hafver det möda och arbete varit.»konsekvensändrat/normaliserat Ja, Gud vare lofvad för möda och arbete; sådant finnes här tillräckligt. Må Han ock gifva vårt arbete frukt.

452 I min tanke är hvarje prest en missionär bland hedningarne. Vi behöfva i sanning icke söka hedendom utom landet; vi ha, att börja med, en hottentott (för att ej säga en kannibal) i vårt eget hjerta och dernäst hinduer, kinesare, japanesare rundtomkring oss, så det surrar kring öronen. Jag är en nybörjare i min mästares tjenst, jag har arbetat knappt fem år i vingården; men så mycket har jag redan erfarit, att om jag räknar oss alla, som blifvit ordentligen döpte, katekesade, konfirmerade och kalla oss kristne, – sofvande, halfsofvande, omornade, väckte eller sig så kallande väckte – prester och lekmän så många vi äro, så finner jag icke två verkliga kristne bland trettio, som bära namnet. Jag tänker med all skyldig vördnad på min kyrka och mitt stånd (ifall Guds ords tjenare kunna kallas ett stånd!); jag värderar mitt folk i många stycken och anser det ingalunda sämre eller mindre begåfvadt, än många andra; men när jag ser rundtomkring mig så mycket tomt sken, så många pladdrande vanor, så mycket skrymteri med känslor, som vilja något betyda, och betyda dock ingenting mer än ringarna kring en sten som kastas i vattnet, – så mycken andelig lättja, andelig högfärd, andelig död och deremot så liten lifsvärme i de kristliga formerna – så kan jag icke annat, än bedja Herren sända ett stormväder, som uppskakar vår dyra evangelisk-lutherska kyrka i Finland, ty på detta sätt måste hon långsamt förtvina.

453 Här och der har jag sett små blåsväder uppstå och kifvas om menniskosjälar. Jag har frågat dem – pietister, hedbergianer och hvad de må kalla sig – och alla hafva svarat: si, här är Kristus! eller: nej, han är här! – Men när jag pröfvat andarne, har det gått med dem som sagdt är i Math. 24: 5 och Luc. 21: 8, 17: 21 m. fl. Och dock tror jag på den heliga allmänneliga kyrkan, de heligas samfund, som vi bekänna i tredje trosartikeln, ty jag har ock funnit några af hennes medlemmar i detta land, ändock de gjort så ringa väsen af sig, att mesta delen ej vetat af dem; – men derest vår statskyrka vidhåller andelösa stadgar och tvång utan öfvertygelse, då skall det visserligen heta om henne hvad om alla sådana kyrkor är sagdt i Galat. 4: 9–11.

454 Jag har också hört några af andra församlingar tacka sin Gud; att de ej äro som Aulangoboerne, och beklaga mig, som skickats att valla en hjord, der halfva antalet snarare kunde kallas vargar och varulfvar, än kristne. Hvad detta angår, vill jag bekänna, att jag hyser bättre förhoppning om Aulangoboernes uppenbara laster, än om andras hvitmenade grifter. Visst är här en hård kamp att stå ensam bland ett slägte, som uppvuxit i tjockt andeligt mörker; Gud allena kan uppväcka en sol i denna dödens skugga; jag förmår intet. Men jag tror att det börjar ljusna. Här visa sig allehanda tecken till lif, och det vill synas, som skulle Herren vilja begagna redskap, dem menniskor anse alldeles onyttiga. Jag väntar mera af lekmännen, än af presterskapet i min församling, men – tala för all del ej om det i Åbo!

455 Mitt ärende denna gång är ock af mera verldslig beskaffenhet och nog besynnerligt. Du säger dig ha varit på långt håll slägt med framlidne prosten Ödmark i Aulango och känner derföre troligen mera än jag om hans familjeförhållanden. Du vet kanske också, att han efterlemnat stora skulder och tre sjukliga barn; i vår skall det välförsedda boet gå under klubban. Barnen ha blifvit uppfostrade på ett så vidunderligt sätt, så|2| vanvårdade till kropp och själ, att jag icke får i mitt hufvud, huru sådant skall kunna förklaras blott af oförstånd. Men förgäfves har jag sökt utgrunda någon annan rimlig förklaring – ty deras vårdarinna, en mamsell Durin, har rymt ifrån prestgården – tilldess att jag häromdagen fick på ett mycket eget sätt en upplysning, som möjligen kunde leda saken på spåren, om du, bäste Gustaf, vill vara behjelplig dervid.

456 Mellan en mor och hennes barn finnes utan allt tvifvel en själsförvandtskap, ett hemlighetsfullt samband, som börjar redan före födelsen, fortfar i de flesta fall hela lifvet igenom och – det är åtminstone min tro! – afbrytes icke ens af enderas död. Detta inflytande af en själ på en annan är något så vanligt, att vi just derföre icke gifva akt derpå; men någon gång, och isynnerhet när den inre själsverksamheten får makt öfver en mycket försvagad kropp, uppstå häraf fenomener, som gränsa till det underbara och ej kunna förklaras efter vanliga reglor. Se här ett exempel.

457 Allfrida, den äldsta af Ödmarks barn, led vid min ankomst hit af en svår kramp, som medförde ett tillstånd af sömngång, somnambulism, under hvilket hon såg och hörde hvad som tilldrog sig, stundom på långt afstånd, och talade ord, hvarom hon sedan som vaken ej hade minsta medvetande. Hon trodde sig i detta tillstånd höra sin för elfva år sedan aflidna mor varna henne för annalkande faror, och jag måste medgifva, att dessa förutsägelser icke saknade grund.

458 Genom bättre behandling ha numera både krampen och sömngången upphört, men i stället drömmer Allfrida ofta om sin aflidna mor och tycker sig af henne få nyttiga råd. I förrgår förutsade hon, efter en sådan dröm, att en vänligt sinnad person med blårandig klädning och rutig halsduk skulle samma dag komma till prestgården. En knapp timma derefter slog förutsägelsen till punkt och pricka in, och jag hoppas att i denna unga, mer än vanligt allvarliga person, en mamsell Årström, kunna vinna en vän och lärarinna för de olyckliga barnen. Märkvärdigt nog igenkändes mamsell Årström äfven af yngsta flickan, den vansinniga Beata, såsom en gammal bekant, fastän de aldrig sett hvarandra.

459 Men Allfrida har, efter samma dröm, låtit förstå, att jag borde anställa undersökningar på ett gifvet ställe i ett af henne anvisadt skräprum. Mera af nyfikenhet, än just i hopp att finna något, följde jag i går den gifna anvisningen och fann i en gammal brödtunna, under en mängd kalk, mossa och tegelgrus, en bundt gamla räkningar och bouppteckningsinstrumenter, omknutna med segelgarn. Jag har gifvit mig den mödan att noga genomgå dessa vid första påseendet alldeles värdelösa papper, och resultatet förefaller mig så besynnerligt, att jag icke vet hvad jag skall tänka derom.

460 Af dessa papper framgår nemligen alldeles tydligt, att prosten Ödmark, utom de betydliga inkomsterna från Aulango, tvenne gånger gjort rika giften, nemligen med sin första fru, fransyskan, som ett år efter sitt giftermål fick ärfva 140 000konsekvensändrat/normaliserat livres af en vinhandlerska i Bordeaux, och med sin tredje fru, björneborgskan, hvars kontant och i redbar valuta uppburna hemgift tyckes ha stigit till något öfver hundratusen riksdaler. Med båda dessa fruar hade Ödmark barn, som öfverlefde sin mor, men sedan dogo och ärfdes af fadren. Andra och fjerde frun voro medellösa. Nu kunde man tänka, att Ödmark genom misslyckade spekulationer och ytterst slösaktigt lefnadssätt förstört både hemgifter och inkomster. Men då finna vi ett koncept till bouppteckning efter fjerde frun, som dog för elfva år sedan, och der läsa vi, att boets behållna egendom vid denna tid, efter afdrag af alla skulder, beräknades till 88 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler i bouppteckningsvärde, således i sjelfva verket betydligt mera. Detta kan Ödmark omöjligen ha förskingrat de sista åren, då hans helsa redan var bruten. Särskildt har jag fäst mig vid ett dyrbart garnityr af juveler, som ursprungligen tillhört vinhandlerskan i Bordeaux och sedan genomgått alla bouppteckningar, äfven den sista, der prosten antecknat: »min äldsta dotters brudsmycke». Hvart har detta smycke försvunnit? Hur har den betydliga förmögenheten så kunnat smälta till intet på elfva år? Och huru vill man förklara de stora skulder, som Ödmark ännu dertill säges ha efterlemnat?

461 Se der, bästa Gustaf, frågor af mindre vanlig art, hvarpå jag beder dig förskaffa mig alla de nöjaktiga svar du kan hopleta i Åbo, vare sig från hofrättens domböcker, konsistorii brefböcker eller enskilda källor. Af begripliga skäl vill jag undvika sådana frågor här i Aulango. Torde hända att allt är chimèrer, men för barnens skull bör jag söka få ljus i saken. Deras förmyndare är min kollega, pastor Idegran, som tillika är störste (om ej ende) fordringsegaren. Vi gå parallelt, men han låter mig sköta barnen på mitt sätt, och det är jag tacksam för.

462 Må väl, och frambär till de vördige fäderne kring tablerondo en ödmjuk kanonisk vördnadsbetygelse från

463 din gamle vän

464 Erland S.

465 P. S. Underrätta mig hvilka ha sökt till Aulango och hvilka dit blifva uppförde på förslag. Jag förmodar att örnarna samlas, nu som alltid, kring åtelen. Om det finnes ett oting uti vår finska kyrka, så är det det snöda löpandet från brödet till osten och från osten till fläsket. Der följa själarna med på köpet!

466 Så när hade jag glömt ditt välmenta anbud att med allraförsta förskaffa mig vicepastorstiteln. Jag säger som min dräng brukade uttrycka sig mera ärligt än fint: tackar som bjuder, sad’ hund’ om hötappen! Jag måste ha dåligt hufvud: jag förstår mig ej på sådana altarprydnader och beklagar rätt mycket, att herrarne vid notariebordet torde gå miste om en oskyldig sportel för lösen af fullmakten.

467 E. S.

21. Ett bref och en spion.

468 Den 1 april anlände ett bref af följande prydligt skrifna innehåll från Åbo till Aulango:

469 Min Bäste Broder!

470 Till svar på Brors ärade af den 24 dennes får jag gratulera Bror till en ställning, som Bror finner, om icke just nöjsam, så likväl verksam och tillfredsställande. Vidkommande Brors frågor om framlidne prosten Ödmarks förmögenhet, har ingen annan upplysning kunnat vinnas, än att densamma varit betydlig, men hopsmultit de sednare åren genom utkräfda borgesförbindelser, såsom för Svedenberg 11 500konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, för Robertson 14 400konsekvensändrat/normaliserat rdr, för Vildö bruks bolag 19 000konsekvensändrat/normaliserat rdr och för Hirvilä såg 22 650konsekvensändrat/normaliserat rdr, utom räntor. Prosten Ödmarks ombud i alla dessa skuldfordringsmål har varit pastor Idegran, som tyckes hafva gjort sig mycket besvär att sauvera sin klient, men hvarje gång haft lagen emot sig. På sådant sätt finner Bror, att prosten Ödmark icke allenast kunnat förstöra en respektabel förmögenhet inom elfva år, utan ock, som ofvanstående ziffror utvisa, verkligen gjort det. Mamsell Ödmark har drömt, och papperen torde vara utan värde, så mycket mer, som ett juvelskrin, ifall något sådant funnits, utan tvifvel har under sednaste knipor blifvit försåldt i Petersburg eller Stockholm. Lyckligtvis är jag ej nog nära beslägtad med den aflidne, för att behöfva göra mig urarfva efter hans barn, ifall de skulle falla ifrån.

471 Ansökningstiden till Aulango utgick i förrgår. I anseende till denna församlings dåliga rykte och förmodad svårighet att utbekomma revenyerna, hafva blott sexton sökande anmält sig, hvilka Bror finner antecknade på bifogade lösa blad. Och torde bland dem Orre erhålla första, Herrelin andra och Lysander tredje förslagsrummet, ifall ej, som det förmodas, någon af dem sökt för att hålla platsen öppen åt Idegran. Nu har emellertid Hannus kapell ansökt att få skiljas från Aulango och bilda ett eget pastorat, hvarföre det kan hända att förslaget blir beroende utaf denna fråga.

472 Beklagande att mitt välmenta förslag om titeln ej konvenerar, tecknar med största aktning och vänskap

473 Min Bäste Brors ödmjuke tjenare
Åbo 30 Mars 185– G. Nordstrand.

474 Erland Stjernkors smålog, när han lade brefvet ifrån sig. – Min gode Gustaf har fått en smula stärkelse i sig, sedan han blef amanuens vid domkapitlet. Hans bref är obestridligen orthodoxt; det är så slätt struket, som en notaries nattkappa. Jaså. Bara sexton sökande till Aulango, och deribland, – låt se! – sju transportsökande kyrkoherdar. Åtminstone fem bland dem äro välbergade män i en lycklig ställning och fridsama församlingar. Men Aulango ger 50 eller 100 tunnor mera, och derföre tveka ej dessa män att kasta sig och sina familjer från kända vänner och kristendomsbröder in i en röfvarekula, der allt är ovisst och allramest herdakallet. Ändock torde Idegran med sina tjensteår vigilera sig till tredje förslagsrummet. Herre förbarma dig öfver denna förvillade hjord!

475 – Idegran? – fortfor Stjernkors, ånyo genomögnande brefvet. – Idegran har varit delägare i Vildö bruk och i Hirvilä såg. Ödmark har betalat brukets och sågens skulder; Idegran har varit Ödmarks ombud. Ödmark dör ruinerad, Idegran lefver förmögen och har en betydlig fordran i Ödmarks sterbhus ... Nej, detta är icke på rätt, sad’ mjölnaren, när han stack sin arm i sotarens tröja. Jag går till Idegran ...

476 Det var på eftermiddagen. Loa Årström hade nyss kommit åkande i sin lilla snäcka till prestgården, för att läsa och språka ett par timmar med de sjuka barnen. Detta hade nu blifvit hennes största nöje, och modren hade samtyckt dertill, för det att, som hennes ord i förtroende föllo sig, »de fattiga kräken kunde behöfva se folk hos sig, annars kunde de lätt bli galna på nytt, och Loa kunde repetera med kräken sin tyska, som hon lärde i Åbo i fru Schwindlers pension, och det kostade vackra penningar, men hvad gör man ej för eländet här i verlden, fastän man till tack derför får höra från predikstolen att man förbrutit sig mot alla de tio budorden, och det täcks man säga åt fruntimmer, det är väl det skamlösaste man någonsin hört, men se nuförtiden duger intet mera Guds ord och Hagbergs predikningar, utan bättre och sämre folk blandas om hvarandra, och ens egna pigor komma snart och säga sig vara jemnlikar inför vår Herre, men Loa och Lina få ej gå på egen hand i kyrkan, det är der som man nuförtiden lär sig dåliga seder och derföre ske nu alla dagar så fasliga saker, som med Lukku-Lisa och hennes Kallu ...»konsekvensändrat/normaliserat etcetera, etcetera.

477 Det roliga var, att sedan lagmanskan på detta sätt fått lätta sitt hjerta, fann hon ingenting ondt deri, att Loa, som ej fick gå allena i kyrkan, fick i stället åka allena till prestgården, för att »repetera sin tyska med kräken».konsekvensändrat/normaliserat Tyska kom väl icke i fråga, men Loa åtog sig bibliska historien, geografin och handarbetena. Barnen hade från första stunden tryggat sig till henne som till en syster, och moster Milenias vänliga panna sken som ett snöigt, solbelyst torftak, hvar gång den milda, allvarliga flickan inträdde i barnkammaren. Stjernkors öfvervar då gerna en del af lektionerna, det var hans käraste rekreation; men derpå lemnade han sina skyddslingar med fullt förtroende i deras nya lärarinnas vård och gick att|2| använda sin strängt upptagna tid på andra håll, der han ej kunde umbäras.

478 Nu var han stadd på vandring till pastor Idegran, när han på landsvägen mötte en vandrande tiggare med påse på ryggen. Tiggaren stadnade, aftog sin trasiga mössa, bugade djupt och bad med gnällande röst om qvarter på prestgården. Stjernkors biföll och frågade hvarifrån han var hemma.

479 – Hvarken från solen eller månen, min ädle herre, – svarade tiggaren, i det han plötsligt ändrade ton och svängde ett hvarf på klacken, – utan helt simpelt ifrån min moders kjolsäck. Vill magistern veta mitt namn, så är det Rustibus, när jag har mynt på fickan, och Skorsten, när allt gått i rök. Somliga kalla mig Långtobak, för det att de tro jag är vriden, eller Trummskin, för det jag fått mig på ryggen, och nu sist har jag ibland hetat Petterson och ibland Petroleum – det tycka de är så qvickt! – men för magistern är jag den jag alltid har varit, och derföre säger jag: tack för sist, jag har uträttat ärendet så godt jag förstått.

480 – Josua! Är det verkligen du, din galgfågel? Och hvar har du hållit hus i nära tre månader, sedan du förlupit din tjenst?

481 – Löpa duger, sad’ ekorrn, när han sprang sju mil på rullen, utan att komma ur fläcken. Jag vill minnas magistern skickade mig att höra åt hvart en viss mamsell tagit vägen med en viss laukkuryssespråk: finska.

482 – Det är sannt. När Lovisa rymde från prestgården, skickade jag dig för att, om möjligt, få spaning på henne och mamsell Durin. Jag behöfde vissa upplysningar, och jag väntade dig andra dagen tillbaka. Men löpartakten fick makt öfver dig, och du blef borta. Skäms, Josua! Du skulle blygas att stryka förklädd kring landsvägarna.

483 – Ja. En löparracka är jag, det är tvärsäkert. Men hvad säger magistern, om jag varit hela tiden i tjenst, ... om jag uträttat just det jag skulle uträtta, så stickorna spraka? Jag vet någonting, jag. Det finns en lustig visa, som magistern aldrig har hört:

Skatan hon skratta’ på rönnelegren,

Qvatt, qvatt, filidu!

Si, nu har jag stulit mig silfverneske’n,

Qvatt, qvitt, olohoj, oj, oj!

Ekorrn han gjorde sig snara af bast,

Qvatt, qvatt, filidu,

Och så stal han skeden med hiskelig hast,

Qvatt, qvitt, olohoj, oj, oj!

Skatan blef hängd, och ekorrn fick medalj,

Qvatt, qvatt, filidu.

Han stal af en tjuf, det var ärlig batalj,

Qvatt, qvitt, olohoj, oj, oj!

487 – Packa dig din väg, marsch, och kom tillbaka i dina rätta kläder, när du är nykter! – afbröt husbonden, som skäligen misstänkte att zigenarens muntra lynne hade under vandringen genom Aulango fått någon extra påpackning.

488 – Gud bevare herr kapten! – svarade den förmente tiggaren, i det han gjorde militärisk front. – Jag har något här i min påse, som hvarken är korf eller rullsylta, men som skulle fresta en jude att äta fläsk. Men det är detsamma; jag känner igen syrpmaschin, sad’ oxen om fortepiano.original: fortepianio. Får jag komma i qväll klockan nio?

489 – Med det förbehåll, som jag sagt. I min tjenst finns intet bränvin. Händer det en enda gång till att du smakat den varan, så är du skild ifrån tjensten. Rätta dig derefter. Farväl.

490 Med dessa ord fortsatte Stjernkors sin vandring. Zigenaren såg snopen efter honom, knös intet ord vidare och tog af åt en skogsväg, för att kläda om sig i någon aflägsen lada.

491 Men när den unge presten uppnått bron och ville derifrån vika af till kapellansbostället, stadnade han och tycktes ändra beslut. – Nej – sade han till sig sjelf, – jag vill icke förhasta mig, jag har ännu inga bevis. Vi skola höra hvad Josua rapporterar.

22. Hvad Josua mente med skatans visa.

492 På bestämd tid infann sig Josua. Han var nu tvättad och kammad; hans anständiga drägt gaf honom ett förläget, ovant och snopet utseende. Efter några misslyckade försök till slingerbultar, började han sin rapport på följande sätt:

493 – Jag kunde tro att hon först styrt kosan åt Martois, och det slog in, men efter hon hade två dagars försprång, var det ej lätt att hitta spåren. Så gick jag en half dag på villspår efter en Säkylä-karl, som körde qvarnstenar, men på aftonen vände jag söderut och kände igen fjäten af Martois torparens släpande fot. Då lånade jag häst och släde från ett oläst stall i Repola by och satte efter dem ...

494 – Du lånade?

495 – Jag var trött att gå. På tredje dagen var jag nära att hinna upp dem åt Åbo sidan, då två Repola karlar kommo i pinkarrier efter mig och bobblade något om att jag stulit deras häst.

496 – Den der, som du lånade?

497 – Ja. När de ej togo reson, ville jag springa till skogs, men råkade vricka min fot och fördes till länsman, som skickade mig med fångskjuts till Åbo häkte. Der satt jag på tredje veckan, tilldess en annan skojare sattes in der för hästtjufnad. Han drog min fot i led; natten derpå rymde vi och kommo så öfver isen till Pargas. Här födde vi oss så godt vi kunde i fyra veckor, medan de ställde till vargskall efter oss rundtomkring Åbo. Jag är känd der i trakten.

498 – Jag vet det. Du är mig en skön juvel att skicka på ärender. Fortfar!

499 – Sedan strök jag omkring, än som rysk skärslipare, än som tiggare från Hyrynsalmi i Österbotten, och fick veta att mamsell Apollonia hade ämnat sig med postbåten öfver till Sverige, men blifvit skrämd för isvägen och stadnat på Åland. Jag öfver till Åland, och efter en vecka hittade jag henne hos en klockare i Finström. Der skaffade jag mig husrum, efter jag den tiden föreställde en tysk bokbindaregesäll, som också skulle öfver till Stockholm, och i två veckor satt jag till bords med den mest glosögda markatta, som finns, utan att hon kände igen mig. En dag kunde jag ej hålla mig, utan lade liksom oförvarandes ett krokben för henne i dörrn, och när hon steg upp, spände hon ögonen i mig rätt som en kattuggla. Om aftonen fick jag veta att hon beställt häst till klockan 12 på natten. Jag skaffade mig en häst till samma tid, och efter alla åländska slädor likna hvarandra i mörkret som ett lingon liknar ett hönsbär, så körde jag fram med min släde tio minuter före tolf. Ganska riktigt, hon var redan på trappan; det onda samvetet har ingen ro. Är det du, Peter? frågade hon, och det var stickmörkt. Hå ja, svarade jag och gnällde på målet som klockarens dräng. Så hjelp mig att lyfta ned den här kappsäcken, sade hon. Ja vasserra, vi konkade ned den tunga besten, och så körde vi af. Det bär väl till Eckerö? frågade hon, när vi kommit in i skogen. Nej, sade jag, det bär till Helsingland, och med detsamma stjelpte jag af henne i en bra slänga, så att hon kullrade tre hvarf omkring. Peter, skrek hon, jag föll, Peter! Vänd om, Peter! Men jag låtsade ej höra, utan lät henne skrika, körde immerfort på och gjorde sådana krokvägar, att icke fulingen kunde få rätt på medspåren. I Vårdö bytte jag kläder, i Kumlinge bytte jag häst och släde. Midt på Skiftet var en ränna i isen; der lät jag hästen pusta, öppnade kappsäcken och tog derifrån det som dugde behålla, men resten gaf jag åt torsken i hafvet, utom ett lintyg och en yllekjortel, som jag tyckte mig sjelf behöfva. Sedan kom jag öfver till Velkua och derifrån till Nådendal. Der sålde jag hästen för fyra rubel, som jag lade i fattigbössan, och för släden fick jag sex kakor bröd. Men som länsman i Masku hade af gammalt ett horn i sidan till mig, jag vet ej hvarföre, klädde jag återigen om mig till Hyrynsalmibo, och nu är jag här.

500 – Det vill säga, att sedan du stulit och bedragit, sedan du rymt ur ett välförtjent häkte och lefvat på röfvarevis i skogarna, sedan du slutligen rånat och öfvergifvit en person, som anförtrodde sig åt ditt beskydd, säger du dig ha uträttat mina ärender och kommer nu för att dela ditt tjufgods med mig! – genmälde Stjernkors strängt.

501 – Jag vet icke om det är efter lilla eller stora katekesen – invände zigenaren till hälften ömkligt, till hälften illfundigt, – men jag har icke rört någon menniskas lif eller lem. Jag lemnade mamsell Apollonia i Finströms skog midti en snödrifva, som var så mjuk som ett räckbolster, och derifrån hade hon knappa två verst till klockarns stuga. Pajton och underkjolen vill jag betala, det är det enda jag hållit för egen räkning, och allt det andra har mamsell Apollonia stulit från prostens barn. Att stjäla af en tjuf, kan aldrig vara förbjudet i lagen.

502 – All stöld är förbjuden. Dessutom kan det icke bevisas, att mamsell Durin har tillegnat sig barnens egendom.

503 – Kan det icke? – grinade zigenaren med en triumferande min. – Hvem tror magistern att detta tillhör?

504 Vid dessa ord upplöste Josua banden af ett hopknutet örngottsvar och framtog derifrån en stor mängd sedlar, reverser och andra papper, illa hopskrynklade.

505 Stjernkors räknade sedlarna och genomögnade|2| papperen. Det var endast 810 riksdaler svenskt mynt, men omkring 15 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver i ryskt mynt, dels sedlar, dels Saimasedlar. Zigenarens spejande öga märkte ganska väl att husbondens panna mulnade. – Är detta allt hvad som fanns kontant i kappsäcken? – frågade Stjernkors, i det han omsorgsfullt förseglade papperen och sedlarna samt behöll endast ett halft skrifvet ark, utan sigiller och således utan penningevärde.

506 – Allt kontant, – svarade zigenaren och såg honom djerft i ögat. – Men der fanns något mer!

507 Och nu framtog han ur samma smutsiga tiggarepåse en mängd étuier och askar, inlindade i linnetrasor och innehållande två dyrbara guldur med vidhängande keder och berlocker, ytterligare fyra andra guldkeder, två guldarmband, en stor guldsnusdosa med Carl XIII:s porträtt, en frimurarestjerna med murslef af guld, glasögon och många andra nipper af samma metall, en stor mängd guld- och silfvermedaljer, två rullar holländska och tre rullar svenska dukater, fyra dito med hel- och halfimperialer, sex stänger nedsmält silfver, hvardera vägande omkring två skålpund, samt en brokig samling af andra effekter, ända till små, toma essensflaskor, hvilket allt tycktes ha blifvit i hast sammanrafsadt ifrån en utan tvifvel sorgfälligt ordnad kappsäck. Ödmarks utskrifna namn på snusdosan, som tycktes vara en kunglig present, och hans namnstämpel på en del af de öfriga dyrbarheterna läto genast vid första ögonkastet misstänka mamsell Durins åtkomst till alla dessa familjeklenoder.

508 – Detta är misstankar, men ännu icke bevis, – yttrade Stjernkors, i det han med omsorg upptecknade och förseglade dyrbarheterna. – Har du mera tjufgods?

509 – Ingenting annat, än ett litet syskrin, – svarade Josua plirande, i det han framdrog ur påsen ett mahognyskrin af utsökt arbete, inlagdt med silfver och perlemor. På silfverskylten ofvanför låset var ett namn ingraveradt. Det bar tydliga spår af försök till utskrapning, men Stjernkors läste utan svårighet namnet Allfrida Ödmark.

510 – Hvar är nyckeln?

511 – Den måste hon ha burit hos sig.

512 – Du har ej öppnat skrinet? Du vet ej hvad det innehåller?

513 – Nej.

514 – Godt. Det skall förseglas med allt det öfriga. Du har haft en tung börda att släpa på ryggen ända från Nådendal.

515 – Icke så tung, som att släpa tre barn ur grafven till helsan. Men vi släpa för samma sak.

516 Stjernkors fixerade honom med forskande blickar. Zigenaren uthärdade länge med berömligt mod dessa fruktansvärda, ransakande ögon, men slutligen tycktes han erinra sig något, skiftade färg och föll på knä. – Förlåt! – stammade han.

517 – Det är då sannt, hvad jag fruktat? – frågade Stjernkors bleknande. – Olycklige, jag vet att du hatade mamsell Durin, och i ditt blinda hat har du gifvit henne en graf under hafvets is!

518 – Jag? – upprepade zigenaren med ett komiskt uttryck af häpen förundran. – Nej, så brådt hade jag icke att gå f–n i förväg. Men jag har ... jag har tagit något ...

519 – Hvad har du tagit? Bekänn!

520 – Jag glömde berätta att jag åt upp hennes vägkost, som katten tog korfven. Och sedan ... stal jag en bok.

521 – Stjäl du aldrig annat än böcker, kan verlden vara lugn. Hvad hette boken?

522 – Den Sannfärdiga Drömboken, eller konsten att vara sannspådd i allting, besynnerligen i drömmar.

523 – Jag vet. Det finns ingen så stor bedragerska, som icke sjelf blir bedragen. Hör mig, Josua! Intilldess att någon kan bevisa, hvem alla dessa saker rätteligen tillhöra, måste de anses som tjufgods, rånadt från mamsell Durin. Jag är nödsakad att i morgon bittida öfverlemna det förseglade godset åt länsman Valberg och angifva hos honom, att jag mottagit det af en misstänkt person, som för mig bekännt sitt öfvervåld emot mamsell Durin. Du har tolf timmars försprång. Det är det enda jag nu kan göra för dig ...

524 konsekvensändrat/normaliseratZigenaren började häftigt gråta. – Får jag då aldrig återse er? – snyftade han.

525 – När du vill, Josua! Kom igen, när du längtar att blifva en god menniska!

23. Statsrådet Kopfschmertz.

526 I Finlands Allmänna Tidning lästes vid denna tid en legal kungörelse, som väckte nyfikenhet och uppseende. Der tillkännagafs nemligen, att allehanda lösegendom, reda penningar och skuldförbindelser hade blifvit tillvaratagne af misstänkt person och kunde inom natt och år utbekommas hos kronofogden Rågberg i Aulango af den som dertill kunde bevisligen styrka sin äganderätt. Värdet var betydligt och uppgick till omkring 16 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver, förutom ett läst och icke öppnadt skrin, men ingen ägare hördes af.

527 Tillika underrättades genom samma tidning mamsell Apollonia Durin, hvars vistelseort var okänd, att, utom förenämnde egendom, jemväl två på henne ställda skuldförbindelser samt några mindre betydliga, med hennes namn märkta effekter blifvit af samma misstänkta person tillvaratagne, men äfven detta meddelande förblef obesvaradt. April, Maj, Juni förgingo, utan att de efterforskningar Stjernkors i tysthet lät anställa på Åland ledde till annat resultat, än att mamsell Durin redan i Mars hade afrest med postbåten öfver till Sverige.

528 Detta var dock nog för att välta en sten från den unge prestens hjerta. Ifrågavarande person fanns således i lifvet; zigenaren hade icke sänkt henne ned uti hafvets djup.

529 Kapellanen pastor Idegran drog sig försigtigt undan hela denna affär. Han utverkade att kronofogden Rågberg blef lagligen tillförordnad förmyndare för prosten Ödmarks barn, proklama utlystes efter den aflidne, och den auktion, som skulle anställas på den dyrbara lösegendomen, blef tillsvidare inställd. Det skulle ha blifvit en nätt affär, om så utsökta möbler, taflor, silfver- och konstsaker gått under klubban i Aulango!

530 Rågberg var en styf herre, byråkrat i hvarenda tum långt mer än hans öfverman lagman Årström, men när man tvättade bort stärkelsen, befanns under det styfva skalet en duglig, redbar och välmenande tjensteman. Herrarne Rågberg och Stjernkors voro långt ifrån att sympathisera, men de hyste jemnt så mycken aktning för hvarandra, som behöfdes, för att icke råka i delo om barnen.

531 Med vårens och sommarens inbrott blef barnens tillstånd allt bättre, deras krafter tilltogo och deras helsa förbättrades nästan för hvar dag under den friska luftens, ljusets, grönskans och hoppets inflytande. Allfridas kinder fylldes och öfverdrogos med helsans purpur; Beatas vansinne dunstade bort som ett vintertöcken och qvarlemnade blott en ännu ofta återkommande tankspriddhet; Isidor började, till allas förvåning, återfå hörseln och talegåfvan. Erland Stjernkors’ mödor begynte att rikligen lönas, Loa Årström prisade den stund, när hon blifvit barnens lärarinna, och moster Milenia småputtrade öfver »de der tokiga ungarna», som företogo sig att sofva hvar natt i ro, så man hade intet att göra. Det kunde ju hvilken piga som helst sköta ett sådant sällskap, som ingenting annat gjorde, än åt och sof.

532 Ur denna lyckliga illusion blef moster Milenia en herrlig sommareftermiddag väckt af två schäsar, som rullade in på prestgården. Den ena var kronofogden Rågberg, den andra presenterades som statsrådet doktor Kopfschmertz, regementsläkare och för närvarande stadd på en vetenskaplig resa i landet för att mäta längden och tjockleken af harkrankarnes smalben på olika orter.

533 Stjernkors var borta på en af sina vanliga byaresor, men besöket gällde ej honom, och herrarne stego in.

534 – Min bästa mamsell – yttrade kronofogden i en ton, som icke var van att motsägas – det har passat så lyckligt, att statsrådet Kopfschmertz passerat igenom Aulango under sina vigtiga forskningar, och statsrådet har varit så god och lofvat se på Ödmarks barn samt föreskrifva dem en helsosam regime. Statsrådet har studerat i Rostock, fått doktorshatten i Tübingen, praktiserat i Simbirsk, haft apothek i Moskva och blifvit regementsläkare i Archangel. Med en så vidsträckt praktik har statsrådet utan tvifvel varit i tillfälle att observera många intressanta casus ...

535 – Ei wasspråk: tyska – yttrade statsrådet, som var en långskånglig man med ett par buskiga svarta polissonger och ett utseende såsom den mosaiska lagens stentaflor, – bringen Sie mir die Subjecte, wir wollen sie ein Bißen sondirenspråk: tyska.

536 – Var god och för oss till barnens rum! – befallte kronofogden.

537 Moster Milenia kände något i luften, som ingaf henne en instinktlik afsky för doktorn med de svarta polissongerna, så statsråd han var, och undskyllde sig i sin förlägenhet dermed att barnen ej voro hemma.

538 – Icke hemma? – upprepade kronofogden med mycken förundran.

539 – Nicht zu Hause?språk: tyska – öfversatte statsrådet, i det han placerade underläppen ett godt stycke framom öfverläppen.

540 –konsekvensändrat/normaliserat Det vill säga att barnen ha gått i trädgården; jag vet ej rätt hvar de äro, – framstammade gumman, som med förskräckelse såg ett åskmoln skocka sig på förmyndarens majestätiska panna.

541 – Jag måste tillstå att man tycks ha en egen method här i huset att sköta sjuka barn, – yttrade kronofogden med en portion kryddpeppar, hvilken icke behöfde stor tillsats för att blifva Cayenne. – Entschuldigen Siespråk: tyska; kanske behagar herr statsrådet göra en promenad i trädgården?

542 De båda herrarne hade icke gått långt, innan de vägleddes af några glada barnröster, som hördes emellan lindar och björkar. De följde ljudet och befunno sig snart framför en liten behaglig gräsplan. Der voro fyra barn. Allfrida och Isidors sköterska, som var utaf samma ålder, hoppade vippbräde med utmärkt virtuositet, ej olika två smidiga kattungar, som turvis hoppa upp efter ett trådnystan; Beata låg raklång på gräset och räknade fröknopparna i en prestkrage; Isidor satt i sin korgvagn och klappade händerna af förtjusning öfver de två flickornas graziösa rörelser. Hela denna munterhet tog ett hastigt slut, när herrarne trädde fram.

543 Kronofogden Rågberg var på sitt sätt ömhjertad; han var öfvertygad om att en så berömd läkare, som statsrådet Kopfschmertz, skulle bättre än någon annan utgrunda hvad som fattades barnen. Derföre förbyttes nu den glada leken till en pinsam examen, der barnen fingo frågor, om hvilka de ej hade den minsta aning och som framställdes utan minsta skonsamhet för deras ännu svaga, känsliga nerver. Härtills hade ingen främmande person fått tillträde till dem utan en varsam förberedelse. Nu kom med ens denna fule, långskranglige, svartmuskige herre, kände dem på pulsen, satte en tratt mot deras bröst, knackade dem på bröstet och talade i näsan ett främmande språk. Verkan deraf på deras nerver blef sådan man kunnat förutse. Allfrida ville rädda sig med flykten, men snafvade och föll i våldsama konvulsioner; Beatas blickar förvirrades, och förskräckelsen gjorde henne ånyo vansinnig; Isidor svimmade, der han satt i korgvagnen.

544 Kronofogden stod der förlägen och rådvill, ropande på någon att taga vård om de sjuka. Men doktor Kopfschmertz framsköt underläppen ännu ett godt stycke framom den öfre och förklarade med en vigtig min att hela felet låg i en oriktig behandling af subjecterna. Alltsammans vore ingenting annat, än – lungsot, och derföre borde barnen få tjenlig medicin samt framför allt ingalunda besväras af frisk luft, utan strängt hålla sig inne.

545 En stund derefter hade statsrådet Kopfschmertz föreskrifvit fyra mixturer, två sorters piller samt koppning och fontaneller, för att kurera barnens lungsot!

24. Följderna af en olyckshändelse.

546 Den dag, när kronofogden Rågberg fick det välmenta, men olyckliga infallet att fråga statsrådet doktor Kopfschmertz till råds om Ödmarks barn, dröjde Erland Stjernkors längre än vanligt borta på sina besök i byn. Han hade åter med lifsfara vågat sig in i några af de nästen, der lasterna hade sitt mesta tillhåll, och oförfärad förkunnat sin mästares ord för de mest förtappade. Han hade sedan besökt några af de boningar, dem han lyckats förvandla från röfvarekulor till fridsama, arbetsama, gudfruktiga hem och der han fann sin rika belöning vid anblicken af en räddad menniskolycka. Han hade gifvit många goda råd, isynnerhet för barnavården, ty nu förestod bergningstiden, när de små i vaggorna så ofta qvarlemnades i deras vanvårdade bädd med ett surnadt dihorn att skötas af halfvuxna flickor, hvaraf ett stort antal späda barn vid denna tid sjukades och dogo bort i rödsot eller tvinsot. Och Stjernkors var en sträng herre; han lät det ej stadna vid toma förmaningar, som vanligen gå in genom ena örat och ut genom det andra i bondstugorna, ty mot inrotade fördomar hjelper intet förnuft. Han undervisade länge och ihärdigt, gång efter gång, icke de äldre, som redan stelnat i deras vanor, utan de yngre, som ännu kunde ändra natur; och när han, än med stränghet, än med öfvertygande skäl aftvungit dem ett löfte att följa hans råd, kunde de också vara säkra derpå, att han icke lemnade dem och deras löften ur sigte. Här dugde inga blöta moraler. Hvar gång ett barn dog af vanvård, fingo mödrarna, i stället för tröst, höra ord, för hvilka de måste rodna och blekna.

547 Ty Erland Stjernkors visste hvilka förfärande offer af menniskolif denna vårdslöshet med de späda barnen årligen kostar det folkfattiga Finland. Det ena välmenta rådet skickas ut efter det andra, och dock visa mortalitetstabellerna nu som förr, att halfva antalet döde utgöres af barn i de allraförsta lefnadsåren. Det är kändt och tyvärr endast alltför säkert, att minst hvartannat barn i Finland dör utaf vanskötsel. Räkna efter huru många lif detta gör på en enda mansålder! Är då vårt folk ett folk af kannibaler, när det så hjertlöst dödar sina egna barn? Nej, icke ett folk af kannibaler, men ett folk af tjurskallar, rika och fattiga, bildade och obildade; – alla ha sitt hufvud för sig och ha ingenting lärt och ingenting glömt, framförallt uti barnavården.

548 Klockan var mellan 9 och 10 på qvällen, när Stjernkors återvände. Två frånspända schäsar stodo på gården, ett os af kotletter ångade från det öppna köksfönstret, och moster Milenia visade sig, förlägen och rödbrusig, för att möta, kanske afväpna, den hemkommande systersonen.

549 Här var ju främmande, hette det; det var väl att han kom, för att hålla dem sällskap, ty man måste laga till qvällsvard; man kunde ej låta resande fara sin väg utan en matbit.

550 – Hvilka resande?

551 – Kronofogden, det förstås, och en mycket förnäm herre, ett moskovitiskt statsråd! De ha varit här sedan klockan fem; jag har bjudit dem kaffe och thé.

552 – Hvad vill det folket?

553 – Åh, kära du, läkare är ändå läkare och förstår sig på mycket, som vi ej förstå oss uppå. Det var en riktig Guds lycka, att Rågberg fick tag i den der resande doktorn, så man ändtligen kan få ett ordentligt recept åt de stackars barnen.

554 Som man ser, hade moster Milenia sedan några timmar förändrat mening och med flygande fanor deserterat öfver till det gamla välbekanta medicinska lägret, der hon, när allt gick omkring, dock kände sig bättre hemmastadd, än i den underliga, nymodiga naturläkarekonsten, der menniskor mot all rim och reson kunna bli friska utan ett enda recept! Men Stjernkors tog saken annorlunda. Det lugn, som vanligen herrskade på hans höga panna, var ett genom många strider tillkämpadt lugn och höll icke alltid profvet, ty inom honom gäste och brusade ofta ett af naturen hetsigt lynne. Han tyckte ej om förnäma besök, än mindre om främmande och medicinska besök hos hans älskade barn, – ja, hans barn, så sade han ofta, ty han hade ju vakat, arbetat och lidit så mycket för dem, han hade ju varit mer än en far för dem, och de älskade honom mer än månget barn älskar sin verklige fader.

555 Stjernkors hade hört nog; han rusade in genom rummen, utan att höra på mosterns ursäkter, och hans blod var redan i svallning, när han öppnade dörren till barnkamrarna och såg den främmande, svartmuskige doktorn, mera lik ett skrangligt benrangel, än en lefvande menniska, med våld hälla en matsked dekokt i Beatas hals, medan kronofogden med svetten i pannan fasthöll det skrikande barnets hufvud och händer, under det att Allfrida, Isidor och deras sköterska med dödsbleka ansigten och ögon stirrande utaf fasa betraktade detta uppträde.

556 – Herre, hvad tar ni er före? – utbrast Stjernkors, ur stånd att hejda sin vrede, och i samma sekund hade han ryckt skeden ur doktorns hand och kastat främlingen tillbaka, så att det knakade i den magre mannens refben och kronofogden af förvåning släppte den sjuka flickan. En kort paus uppstod, och Allfrida hängde sig gråtande om sin beskyddares hals.

557 Men hvarken statsrådet doktor Kopfschmertz eller kronofogden Rågberg voro män, som läto sig|2| ostraffadt förolämpas i deras embetes utöfning, den ena som läkare, den andra som förmyndare. Der uppstod en het ordvexling, som började i barnens rum, – der alla flaskor från doktorns resapothek fingo vandra i kakelugnen, – och fortsattes vidare under en nödtvungen reträtt genom de andra rummen, till salen, till trappan och ända ut på gården. Lyckligtvis voro nu de resandes hästar förspända, och de skildes från Aulango prestgård med all den förbittring, som måste framkallas af en kronofogdes förnärmade värdighet och ett statsråds beskymfande af en simpel bondprest.

558 Men när kronofogden Rågberg följande dagen kom tillbaka i ändamål att utkräfva upprättelse för den lidna skymfen och göra sin rättighet som förmyndare gällande öfver Ödmarks barn, mötte honom Erland Stjernkors genast på trappan med en bön om undskyllan för gårdagens häftiga uppträde, deri han bekände sig hafva mycket felat. Och när kronofogden, som icke lätt glömde en förolämpning, dervid med rynkad panna förklarade att han hädanefter ville sjelf sörja för sina myndlingar, förde Stjernkors honom, utan att yttra ett ord, till det inre af barnens rum. Der låg den vansinniga Beata, mycket lugnare än förr och nästan likaså blek, som när hon först upptäcktes uti sitt barndomsfängelse. Hon hade somnat bort ifrån lifvet några timmar förut, och hennes sista ord hade varit ett utrop, som gaf tillkänna att hon återsåg sin mor.

559 – Vill magistern ännu påstå, att det är medicinen, som dödat barnet? frågade kronofogden Rågberg ej utan bitterhet.

560 – Nej, – svarade Stjernkors, – Gud har tillåtit att detta barn har dött af en olyckshändelse.

561 – Hvad menar ni dermed?

562 – Jag menar att den stackars Beata har dött af skrämsel. Hennes svaga och ytterst känsliga nerver kunde ej bära intrycket af den fasa, som den fule främmande mannen med det svarta skägget ingaf henne. Och jag vill gerna kalla det en olyckshändelse. En främling kunde ej känna den späda sensitiva han så hårdhändt bröt af. Se der en blomma, vissnad i förtid. Låt oss bedja att ej de öfriga två skola vissna på samma sätt.

563 – Ni tror då icke på läkarekonsten?

564 – Jo, jag tror på en stor, en ädel, en aktningsvärd läkedomskonst, men ... se der mina aningar! Nu är turen hos gossen.

565 Isidor och Allfrida voro i yttre rummet och hade ingen aning om att deras systers ande flytt före dem till en bättre verld. Men Isidor hade alltid stått i ett slags sympatethiskt samband med sin yngre syster. Nu var verkligen turen hos honom. Han led af alldeles samma svåra kramp och svimningar, som gjort slut på Beata, och nästa morgon hade äfven hans fria ande flytt från den brutna och vanskapliga stofthyddan bort till en skönare tillvaro.

566 Kronofogden hade dröjt qvar. Hans styfva sinne hade ändtligen veknat. – Se der – sade han med våta ögon till Stjernkors – der ligga nu två af edra tre skyddslingar, för hvilka ni vakat och lidit! Bevare mig Gud att vilja taga ifrån er den tredje, som ni än äger qvar! Nu står Allfrida alldeles ensam i verlden.

567 – Nejoriginal: Rej – sade Stjernkors – hennes Gud lefver!

25. Församlingen delar sig uti tvenne läger.

568 Det var redan midti September, och Arvelins på Kallis brukade fira Elisabethsdagen till heder för frun i huset, ehuru hon sannerligen var den som hade minsta glädjen af att släpa ihop åt de många gästerne. Ungdomen kastade rönnbär på hvarandra i trädgården, medelåldern räknade markerna vid ett spelbord, och ålderdomen bryggde thoddy. Lagmanskan Årström förde ordet som vanligt.

569 – Loa dröjer fasligt länge i afton. Hon gör sig så mycket besvär med det stackars kräket på prestgården, jag kunde ej neka henne att titta in dit, när vi voro så nära. Allt det lilla folkvett kräket har, det har hon af Loa, och det lär ej vara mycket, men tyska har hon fått lära; det är för märkvärdigt hvad Loa är inkommen i tyskan, hon läser både Giller och Schöte, men hon har också fått en uppfostran, det har kostat Årström vackra penningar. Jo, kusin må tro att Loa gret i somras, när de två andra fattiga kräken dogo så knall och fall, men det var väl det bästa, så ofärdiga och tokiga, som de voro båda två. Jag sade strax att det skulle så gå med ett sådant appointemang, när man vill kurera menniskor med bara vatten och luft; en kanariefågel skulle ej vara nöjd med en sådan diet. Men det finns folk, som tro sig vara visare än alla andra och fördöma alla andra, tillochmed i Guds hus. Man skulle ha tackat sin eviga lycka, när man fick råd af en doktor, som visste något mer och som var statsråd och umgåtts med folk, men hvad kan man begära af en ohyfsadoriginal: ohyffsad menniska? Det var ju en effektuerad situation; det sägs att en viss person slagit en eldgaffel tvärt af på ... på ... jag mins ej hvad statsrådet hette, men Loa, som är inkommen i tyskan, talade med honom alldeles som ur en bok ... ja, nu mins jag, endera var det Kopp eller Kropp, något ditåt. Befallningsman känner den saken bäst.

570 – Kopfschmertz, – yttrade kronofogden, som ej kunde undgå att svara, men tycktes hellre ha undvikit den mindre behagliga hågkomsten. – Det var en något liflig ordvexling, ingenting annat, – tillade han.

571 – Ett vackert namn och mycket passande för en läkare, – inföll Jacquette von Holbach i sin spetsiga ton. – Doktor Ondtihufvudet!

572 – Vi borde längesedan ha haft en provisional-läkare här i Aulango – återtog lagmanskan, utan att låtsa höra anmärkningen. – Kronan skickar doktorer till Lappmarken, men här får man dö och begrafvas utan läkarebiträde. Nå, kusin har väl hört att domkapitlet upprättat förslag?

573 – Ja, Orre har första rummet, Lysander det andra och – Anders! – Idegran tredje rummet, sedan Herrelin – kör ut hönsen från trädgården! – för hans skull gått af. Idegran tog med sina meriter lofven af fyra kyrkoherdar, – yttrade Arvelin.

574 – Säg icke annat, kusin! – nickade ordföranden. – En sådan pastor som Idegran få de söka i hela stiftet; en sådan jordbrukare och en sådan menniskovän! Han får enhällig kallelse, kom ihåg att jag säger det. När blir det val?

575 – Så der närmare julen. De skola först få missiver, och sedan predika de prof.

576 – De må nu profva och missiva sig bäst de behaga, Idegran får enhällig kallelse, det är afgjordt. Han har varit så modfälld de senare tiderna, stackars snälla, rara, beskedliga pastor Idegran. Han har så mycket bråk med församlingen, han arbetar och sträfvar för menskligheten och skottska plogen, men hvad har han annat än otack af Gud och menniskor, det misslyckades ju alldeles med fattigvården och Parkoses mossa. Hvad tycks, att när Idegran ville auktionera ut Seppäläs fyra fattiga barn åt den mestbjudande, satte sig Stjernkors emot; var det ej så, kusin Arvelin?

577 – Alldeles, alldeles, åt den minstfordrande. Så var det alltid under salig Ödmarks tid: det är det enklaste sätt – hut, Polle! – att försörja socknens fattiga.

578 – Ja, är det icke? Och likväl tyckte magister Stjernkors, som vet allting bättre än andra, att det var en auktion på menniskor! Jag måtte säga! Liksom icke barmhertigheten vore en kommunalinstitution, ... en association ... en inqvisition ... en rekreation ... de få ju mat, kläder och husrum!

579 – Hvad tunnor f–n, – afbröt henne jägmästaren von Holbach med ett bredt löje – är barmhertigheten en inqvisition, så undrar jag icke att Idegran blifvit storinqvisitor. Den attan tusan mätte i måndags ut rågskylen på åkern och kon vid klafvenoriginal: konklaven (källa för ändring: Vinterqvällar) hos korporal Skott.

580 – Nej, bästa pappa, barmhertigheten är en kommunikation ... en kollision ... en konfusion, derför är det alldeles i sin ordning att man säljer barn på auktion, af passion, konsideration och till muntration, – gäckade fröken Jacquette, som i dag var på sitt hvassaste knappnålslynne. – Det vore skada, om Idegran ej skulle få pastoratet?

581 – Hvad befalls? – frågade lagmanskan, nu som alltid värnlös mot knappnålarna.

582 – Jag har hört sägas – svarade fröken Jacquette med hemlig skadefröjd – att Simon Sampi och många andra i socknen tänka begära magister Stjernkors extra till fjerde uppå förslaget.

583 – Det går icke an, – välbekomme fru lagmanska! – förrän han tagit pastoralexamen, – invände Arvelin.

584 – Nej, det kan omöjligt gå an, – återtog lagmanskan, tacksam för biståndet. – Han måste ha tagit pastoralexamen. Det behöfs allt mycket till det, och meriterna sedan!

585 – Åh ja – inföll Jacquette, – dertill behöfs att en gammal karl läser om sina pojklexor och infinner sig i den ödmjukaste tjenares skepelse hos de unge lektorerne i domkapitlet, för att bedja dem hafva godheten undersöka, om han möjligen kan vara värdig ett pastorsembete, sedan han skött sådana sysslor med heder i halfva sitt lif. Svara herrar lektorer ja – eller med nöje – eller med allrastörsta nöje – se, då har supplikanten bref och fullmakt derpå, att han icke är en asinusspråk: latin, hvilket skulle bevisas, och han får nu rättighet att söka en hjord, sedan kyrkan långt förut vigt honom till herde. Svara åter lektorerne nej, – ja, då är N. N. ovärdig herdestafven, och kyrkan har fått bref och fullmakt derpå, att hon åt en sådan person öfverlemnat prestkrage, sakramenter och menniskosjälar, – men ej sina inkomster! – För öfrigt roade det mig nyligen att fråga Stjernkors om han tagit examen, och han svarade att det skett sista våras med allrastörsta nöje och med alla brukliga ceremonier: disputation, predikan och svettbad. Man har i Åbo två vattenkuranstalter: en på Kuppis och en närmare domkyrkan.

586 – Ja, der ser man, genmälde lagmanskan, – hvart det bär, när det okunniga folket får befatta sig med saker, som det icke förstår. Jag kan begripa huru Stjernkors fått ett sådant anhang i socknen. Har man icke sett honom hvar dag gå in och ut till det sämsta patrask här i Aulango? Derför finns folk, som nu begär honom extra, men jag hoppas det finns i socknen så mycken edukation, så mycken supposition, att packet blir öfverröstadt.

587 – För min del – invände kronofogden försigtigt – skulle jag anse Stjernkors ganska lämplig. Han är en nitisk person, något excentrisk, något för litet mån om formerna, men en person, som ifrar mycket mot lönnbrännerier och lönnkrogar. Vi ha i år betydligt mindre kronorester i Aulango, och folket har blifvit arbetsamare.

588 – Det förvånar mig alldeles icke att herr befallningsman så väl känner magister Stjernkors, sedan herrarne i somras voro i så nära beröring, – återtog lagmanskan med öfverlägsen ironi. – Men jag förmodar också, att herr befallningsman är den enda person af distinktion i Aulango, som voterar på en pastor, för att afskaffa kronorester.

589 – Nej, tamme d–n, blir icke jag den andra, min nådiga! – svor jägmästaren med sitt äkta husarlöje, – och jag voterar på Stjernkors, om icke för annat, så för att få riktigt förarga en prest med en gammal soldats ärliga sup och tunnor anfäktelser. Sådant der biter icke på en sik, som Idegran, en amfibie, en groda, som krälar emellan himmel och helvete och försöker stå väl med båda. En karl skall vara det ena eller det andra, en munk som Stjernkors eller en muhamedan som gamle von Holbach. Jag ger honom tusan d–r, mig skall han icke smeta med sirapen, men det tycker jag om hos karlen att han bekänner spader, och när jag frågar honom: ho äst du? så svarar han: en profet. Jo, jag tackar. Men frågar jag en karl som Idegran, svarar han: mjuka tjenare, i dag procentare och i morgon aflatskrämare. Hut, herre, säger jag; kom icke och sök er till pastor bland hederligt folk!

590 – Det ser ut, som skulle magister Stjernkors ha gjort många proselyter, – återtog lagmanskan, – och förr hade jag väntat få se kusin von Holbach rida med stöflar och sporrar in i sakristian, än att han skulle ha deserterat öfver till pietisternes läger. Kusin Arvelin är kanske af samma mening?

591 – Jag är alltid af min nådiga kusins mening, – var svaret. – Stjernkors tyckes få trumfen och Idegran honnörerna. Det kommer an på hvem som – icispråk: franska, Polle! – får mesta hackorna.

592 – Vi få se.

26. Krig mot afgudar.

593 Aulango kyrkogård låg vackert belägen mellan den gamla kyrkan deruppe på höjden och den forsande floden nere i dalen. En liten skog af hvita eller svarta grafvårdar, somliga med korsets fridstecken, men de flesta halfrunda, smaklösa och alla af träd, reste sig mellan tufvor af gulnande gräs, medan andra dylika förgängliga minnen lutade sig halfmurkna mot deras grannar, eller lågo nedtrampade och vanvårdade i gräset. Några få stenvårdar, resta öfver herrfolksgrafvar, tycktes vilja bevara ståndsskilnaden ännu i döden, och den största bland dem hade helt nyligen blifvit rest genom pastor Idegrans försorg på en förnämligare plats i närheten af kyrkan. Här stod i stora förgyllda bokstäfver på finska att läsa, huruledes besagde sten var upprest till ett tacksamt minne af framlidne prosten, doktorn och ordensledamoten Ödmark, som i 40 år med största nit och framgång varit denna församlings kyrkoherde.

594 Om denna och mången annan minnesvård skulle fröken Jacquette ha sagt: när menskor tiga, måste stenarna tala.

595 Näst derinvid hvilade under gräsbetäckta kullar Ödmarks fyra hustrur samt två barn af den andra i ordningen. Närmast den sista prostinnans mera vårdade grafkulle stodo fem små hvita kors i rad, och de två nyaste buro namnen: Isidor, Beata. Invid dem var en liten grönmålad bänk för två personer, och på hvarochen af de fem grafvarna stod en med mycken omsorg vårdad rosenbuske.

596 Det var bittida vid solens uppgång Michaelidagen; stark dagg, blandad med rimfrost, betäckte det gulnande gräset och de i alla brokiga färger skiftande löfträden. På den gröna bänken vid de fem hvita korsen satt Erland Stjernkors med sin unga fosterdotter Allfrida Ödmark. Båda voro så allvarligt glada, som man är en skön morgon på en fridfull kyrkogård, när smärtan förlorat sin törntagg och sorgen liknar höstens vemod öfver vissnade löf; – äfven deri finns sol!

597 På denna plats brukade Stjernkors ofta öfvertänka sin predikan en stund före gudstjensten. Här lågo hans båda biblar uppslagna – naturens och andens. Här predikade lifvet och döden närmare hvarandra, än annars, och den åldriga kyrkan tycktes tillhöra båda. Hvartill behöfdes då andra koncepter? Dessutom skref aldrig Stjernkors sina predikningar. Det skrifna ordet fryser till is under vägen till papperet, men Stjernkors ville tala lefvande ord till lefvande menniskosjälar.

598 Stundom hände, som nu, att Allfrida satt vid hans sida uppå den gröna bänken och likasom insög hans ord. Ty så nära klänger sig ej murgrönan fast vid en kärnfast ek, som denna barnasjäl hängde vid hans. Erland Stjernkors var för henne fader och moder, syster och broder, vän och lärare. Allt hvad hon visste, trodde, kände, tyckte, det tyckte hon sig hafva honom att tacka för. Hon såg med hans ögon, hörde med hans öron och tänkte med hans tankar. Der uppkom småningom mellan honom och henne detta samma hemlighetsfulla band, som förr hade förenat Isidor och Beata eller Allfrida sjelf med hennes aflidna mor. När Stjernkors var utgången, kände Allfrida alldeles tydligt, om eller när han åter nalkades. Var han glad, var han sorgsen, uppkom alldeles samma stämning i hennes själ, utan att hon visste huru och hvarföre. Ofta vaknade ögonblickligen hos Allfrida en tanke, som i samma stund sysselsatte hennes lärare. Hon delade alldeles omedvetet hans tankar om andra menniskor och andras om honom; kände för somliga afsky, för andra tillgifvenhet, utan att kunna förklara hvarföre det så var. Ja, detta samband visade sig äfven deri, att när Stjernkors engång led hårdt af fulslag i högra handens pekfinger, kände Allfrida i samma finger en olidlig värk.

599 Allt detta oroade Stjernkors, i stället att göra honom nöje. Afguderi af hvad slag som helst var för honom en styggelse, och minst ville han sjelf vara föremål för en afgudisk kärlek. Han sökte lösgöra den unga flickans själ från den boja, som band henne; han sökte ingifva henne den frihet, det sjelfförtroende, som fattades henne, och lät henne hundra gånger förstå, att hon måste tänka på egen hand, känna på egen hand och söka sitt stöd hos sin himmelske fader, icke hos en bräcklig och syndfull menniska, som hon sjelf; men allt förgäfves. Allfrida, som fattade allt med så mycken lätthet, kunde ej fatta en sådan frihet. Hon fortfor att i sin lärare andas, lefva och hafva sin varelse.

600 Nu, när de sutto på den gröna bänken bredvid hvarandra och den bleka Michaelisolen sken på de hvita korsen och det ena gula löfvet efter det andra flög fladdrande ned från björkarna, fattade Stjernkors sin dotters hand och sade mildt till henne: – Allfrida, i morgon skall du resa till Åbo.

601 – Ja, ja, – sade hon, utan en min af öfverraskning eller af ledsnad, ty det föll henne aldrig in att granska sin lärares ord. De voro för henne en lag, inristad i koppartaflor.

602 – Du är nu så frisk till din kropp, – fortfor han, – att jag vågar skicka dig på några månader till din kusin fru Nordstrand, som lofvat vara en vänlig syster för dig. Du måste äfven blifva frisk till din själ, Allfrida.

603 – Ja, ja, det blir nog bättre, – nickade hon.

604 – Så länge din kropp var sjuk, – fortfor|2| Stjernkors, – liknade din själ en blomma, planterad djupt ned i en källare och som ej kunde grönska i solskenet af Guds nåd, ej heller tjena sin Skapare af fri vilja, med glad öfvertygelse. Nu är du frisk; nu skall din rot förblifva i Gud, men din själ skall genom mörker och stormar i lifvet söka sig väg till Guds rike, och dertill behöfver din själ vexa stark. Du är snart sjutton år: du måste lära dig tänka och handla på egen hand.

605 – Det vill jag gerna göra, om du vill lära mig det, – svarade flickan och lutade sitt hufvud mot hans axel. Sin Gud och sin lärare kallade hon alltid du.

606 – Du reser således gerna till Åbo?

607 – Efter du vill det.

608 – Och du blir ej heller ledsen att resa bort ifrån mig?

609 Allfrida besinnade sig en stund och svarade småleende: –konsekvensändrat/normaliserat jag skall ändå träffa dig hvar natt i drömmen.

610 – Nej, det skall du ej göra. Du drömde fordom hvar natt om din mor, men då var du sjuk. En frisk drömmer mindre och icke beständigt detsamma. Du skall tänka mindre på mig och mer, mycket mer, på din fader i himmelen!

611 Allfrida teg.

612 – Så länge du drömmer hvar natt om mig, får du ej komma hit tillbaka. Du måste hålla af andra än af mig allena, annars får jag aldrig se dig åter. Ser du dessa tolf grafvar? Här hvilar din far; här din mor; här din fars tre förra hustrur; här två af dina halfsyskon, som drunknat i deras barndom, och här slutligen dina egna fem syskon alla intill Isidor och Beata. Om du nu älskat hvarochen af de tolf, den ena efter den andra, med hela din själ, så hade ju din själs kärlek blifvit tolf gånger begrafven i jorden. Och älskar du mig med hela din själ, i stället att älska din Gud, så kommer Guds engel och slår mig till döds, såsom han slog de försmädare i Egypten, hvilka ville röfva från Gud Allsmäktig hans ära, och då får du begrafva din själs glädje med mig i jorden. Derför, min Allfrida, skall du älska med hela din själ endast det eviga, som aldrig mera dör eller begrafvas i mull, nemligen din Skapare och din Återlösare. Om alla dessa grafvar hade en röst, och om du kunde luta ditt öra mot tufvan, som vexer öfver din mors graf, och höra hennes stämma ur jorden, så skulle du öfverallt förnimma, att det finnes blott En, i hvars namn skola sig böja alla knän, deras som i himmelen och på jorden och under jorden äro – och då skulle en röst från himmelen svara dig, såsom fordom vid Jordan: »honom hörer!» Vill du lofva mig, att älska Honom allena öfver allting, så vill jag i stället lofva dig något, som skall göra dig glad.

613 – Jag vill allt som du vill, – hviskade Allfrida med en innerlig blick.

614 – Stygga barn! – bannade läraren. – Det är just det, som du icke bör, icke får göra. Jag är en syndig man: hvem har sagt dig, att min vilja alltid böjer sig under Guds vilja? Förr än du lärt dig att sjelf hafva en fri vilja och med denna din fria sjelfpröfning lyda Guds lag, kan du ej komma tillbaka till mig. Men kan du detta, då vill jag låta dig deltaga här i min skriftskola nästa vår.

615 – Här? Och för dig?

616 – Ja, här och för mig.

617 Allfrida hoppade upp som ett barn och slog båda sina armar omkring hans hals. Läraren skakade henne mildt ifrån sig och kysste henne på pannan. Afgudarne hade gäckat honom i samma ögonblick han hoppades hafva drifvit dem långt ifrån sig.

618 När han vände sig om, stod hans kollega, pastor Idegran, tätt bakom honom under vandring till kyrkan. Det förekom Stjernkors, som hade han rodnat.

619 Idegran nämnde något om allt det bråk han haft med den nya grafvården.

620 – Hvarför stå icke tolf namn derpå i stället för ett? – frågade Stjernkors.

621 – Åh – genmälde kapellanen något förlägen – grafvården restes för presterskapets anseende, till allmän uppbyggelse. Således ...

622 – Således en hvitmenad grift för menniskors högfärd! – yttrade kuramgerens. – Jag dömer icke Ödmark; men i stället att rista en lögn på graf, hade jag velat rista på stenen till alla dem, som gå i hans fotspår, Mich. 3: 5 och Hesek. 13: 18, 19.

27. Konspirationer och rykten.

623 – Han ser hur det är, Krankenhaus! Otack är verldens lön, och man motionerar sig för det rätta utan predestination. Hvem hade också kunnat tro det om Rågberg? Att öfverge Idegran och ställa sig i spetsen för Stjernkorsens liga; det är något urtima, Krankenhaus! Holbach svär för hvem som vill höra, att Stjernkors skall få pastoratet bara för att förarga Idegran. Men jag har satt mig i sinnet, att rättvisan skall ha sin gång och Idegran skall ha Aulango. Min man och Arvelin reflektera alltid som jag, men bönderne dela sig i två partier för och emot. På vår sida ha vi Pakkanen, Wikuri, Riitamaa, Wiitala och allt klokt folk, som är månt om sitt eget bästa. På Stjernkorsens sida finns ingen annan betydande karl, än Simon Sampi, och för resten slödder, sådana som Matts Kivi, Lukku-Lisa och andra suputar. Fyra af nämndemännen luta åt Stjernkors, men töras icke för Årström, och de andra, som tassla med ligan, akta sig nog att klösa katten: Idegran har dem intecknade allihop, ända till barnet i vaggan.

624 – Nådig lagmanskan har rätt – jakade tingsnotarien. – Kon i båset och tackan i fårhuset äro intecknade för Idegrans räkning i halfva Aulango. Han får pastoratet.

625 – Vi skola hoppas det, Krankenhaus. Men der är en hake, eller hvad jag ville kalla en obstination. Idegran har varit den trefligaste sällskapsmenniska, som Krankenhaus vet; men sedan några månader är han alldeles dekontenanserad. Intet predikar han mera så vackert och moraliskt om dygden som förr, och intet spelar han preference. Han har lagt ned bränneriet på klockarebostället; han söker ej ut sina förfallna fordringar. Han grubblar bestämdt på något religiöst efter han magrar så fasligt. Vet Krankenhaus hvad? Jag tror han söker sig bort från Aulango.

626 – Kan det vara möjligt? – utropade notarien med ljusnande min, ty äfven han stod i bok hos Idegran.

627 – Ja, flyttar han, så söker han ut sina fordringar till sista kopeken, – svarade lagmanskan som kände sin Krankenhaus, – och derföre tror jag det är så godt vi obligera honom att stadna qvar.

628 – Naturligtvis.

629 – Hör nu, Krankenhaus. Folket måste få veta, att Stjernkors ej är något helgon. Är det icke sannt, att han nästan hvar dag besöker de allra liderligaste ställen i socknen?

630 – Tyvärr är det sannt.

631 – Ack ja, Krankenhaus! Om salig Ödmark, som var en så förståndig och religiös man, skulle se huru det nuförtiden går till i Aulango prestgård! Det är icke nog med att der städslas banditer, som fått spö, och pliktfällda qvinnor, som hållit på att svälta ihjäl med deras barn, för det att de bättrat sig, som det heter. Der måste vara ett lefverne, när icke ens mamsell Apollonia kunde soutenera sig der i två veckor, sedan Stjernkors amöblerade sig; dertill var menniskan alltför modest. Men hvad är det för tider vi lefva i, Krankenhaus? Skammen går på torra landet, i kappa och krage!

632 – Har icke nådig lagmanskan hört om zigenaren Bredström, äfven kallad Josua Pamppuri?

633 – Hvad är det om honom? Är han en protegé?

634 – Jo men. Karlen skall ha suttit häktad i Åbo för tredje eller fjerde resan lösdrifveri, och sedan utredt blifvit, att han är barnfödd i Aulango och varit synlig här i vintras och våras, har länsman blifvit anbefalld att honom noga efterspana, vid ertappandet gripa och med vederbörlig fångskjuts till länestyrelsen insända, såsom den der tillika är skäligen misstänkt för hästtjufnad, inbrott och rån på öppen landsväg.

635 – Nå? Och Stjernkors?

636 – Det var samma karl, som Stjernkors i våras städslade till dräng.

637 – Nej, hvad säger Krankenhaus? Det blir en deliciös anekdot. Hvad är det jag alltid har sagt, att ödet och rättvisan har sin gång? Hör på, Krankenhaus. Nu går troligen Stjernkors, som vanligt, omkring och värfvar röster i byarna, för se, han vill med all gevalt substituera sig som fjerde på förslaget, men entretenera nu saken så, att Krankenhaus får ett par, tre pålitliga gummor, som Stjernkorsen tvungit att sluta med lönnkrögeriet, och skicka ut dem med anekdoten; är jag förstådd?

638 – Ja, nådig lagmanska.

639 – Godt, Krankenhaus. Det är för det stackars folkets och samhällets eget bästa. Dygden är sin egen belöning, men jag vet att Krankenhaus söker dispens för den lediga häradsskrifvaretjensten. Han skall få dispensen, Krankenhaus, han skall få tjensten, och när Rågberg lägger in om afsked, som kunde hända, ser Krankenhaus, så skall jag se till hvad jag vidare kan göra för Krankenhaus. Adjö, Krankenhaus; glöm icke bort oss!

640 Notarien gick efter en nådig handkyss, och dagen derpå visste hela Aulango, att kuramgerens magister Stjernkors var tilltalad som medbrottsling i hästtjufnad, inbrott och rån på öppen landsväg, utom att han var instämd till domkapitlet att stå till svars för klagomål öfver ett liderligt och anstöteligt lefverne inom och utom hus.

641 Denna dag var en måndag, och på söndagseftermiddagen förut hade en mängd bönder och några herremän stämt möte i socknestugan för att|2| öfverlägga om en inlaga till Hans Majestät och domkapitlet angående fjerde förslagsrummet. Resultatet var, att en deputation, bestående af kronofogden Rågberg, Simon Sampi, Matts Kivi och ett par andra, genast afsändes till kuramgerens, för att inhämta hans samtycke till socknemännens begäran.

642 Stjernkors vägrade tvärt.

643 – Huru? – sade han. – I hafven tre gamle meriterade prester på förslag, och nu viljen I begära mig, som knappt var född, när desse män redan buro kappa och krage, till fjerde på förslaget? Jag vet att I gören det uti god afsigt och mindre för att förskaffa mig ett rikeligt stycke bröd, än för det att Herren härtills har välsignat mitt arbete ibland eder. Men Herren skall väl finna råd för eder äfven när jag är borta. Om I på detta sätt kringgån lagens bokstaf, hafven I dock alltid lagens anda emot eder. Huru skulle jag, som hvar dag bör predika hörsamhet för Guds och menniskors lag, varaoriginal: var sjelf den förste att bryta lagen?

644 Simon Sampi begynte att med bevekande ord skildra Idegrans gudlösa ocker och frågade med tårar i ögonen, om Stjernkors ville lemna dem i en sådan själasörjares händer.

645 – Så väljen Orre, – svarade Stjernkors.

646 Rågberg anmärkte med en axelryckning, att Orre var en sjutti års barnlös enkling, som alltid ansett inkomsterna vara hufvudsaken af embetet och derföre i mer än tretti års tid sökt alla pastorater, som renderade tjugu tunnor mer än han hade förut.

647 – Så väljen Lysander!

648 Matts Kivi, som nyligen skjutsat en fora till S., der Lysander var kyrkoherde, tog sig förlägen vid örat och menade att prosten var beskedlig, men der voro dock i den härfvan några betänkliga knutar.

649 – Kanske prostinnan? – smålog Stjernkors, som kände sitt folk.

650 – Ackurat, – var svaret.

651 Och nu upplystes, enligt samstämmande rykten, att prostinnan var snål och elak, att hon vägde ytterst noga både smör och ostar, att hon aldrig gaf bränvin åt drängar och arbetsfolk, aldrig gaf mer än en half kopp kaffe åt gummorna m. fl. sådana rykten, som ofta temligen oskyldigt komma omkring.

652 – Men jag vill minnas – invände Stjernkors – att prostinnan Lysander, som sjelf har åtta barn, likväl underhåller ett stort antal fattiga barn och att hon anlagt en flickskola i S., som skall vara en välsignelse för orten.

653 – Ja, men der få de arbeta mer än läsa. De sitta halfva dagen och spinna det finaste garn och väfva det bästa lärft för prostinnans räkning – knotade Kivi.

654 – Så mycket hellre bören I välja Lysander, för att prostinnan må lära edra döttrar spinna och väfva, – nickade Stjernkors.

655 Deputationen aflägsnade sig med oförrättadt ärende. Dagen derpå flög ryktet om Stjernkors på korpvingar öfver Aulango, och notarien infann sig hos sin nådiga beskyddarinna, för att aflägga pligtskyldig rapport.

656 – Stjernkors har blifvit spelad ur brädet, – lydde rapporten. – Rågberg lyckades ej hopsamla mer än två eller tre af de sämsta i socknen, men när Stjernkors ändå gick miste om belöning för alla sina intriger, ställde man till en deputation, och han låtsade frivilligt afsäga sig hela förslaget. Det sägs att Stjernkors råder bönderne votera på Orre, och dertill har han sina goda skäl, ty Orre, som känner hans inflytande, har skriftligen förbundit sig att betala Stjernkors 500 rubel, derest han blir vald. Men Idegran å sin sida lagsöker alla, som ej votera på honom; jag har erbjudit mig att utfärda stämningarna ...

657 – Det blir delikata sportlar för Krankenhaus.

658 – Ej för sportlarnas skull. Men nådig lagmanskan har befallt, och jag lyder.

659 – Godt, Krankenhaus, allt går bra. Han skall hafva dispensen.

28. Profpredikanterne.

660 De lycklige, som fått förslag, infunno sig på bestämda tider i Aulango. Den förste var prosten Orre, en liten kry, hvithårig gubbe, som med sina sjuttio år på nacken såg ut att ännu kunna begrafva hälften af sin församling. Han var gammal och van: – att predika prof, hade, så till sägande, varit hans dagliga bröd. Han visste på hvilka sidor han skulle taga sina Aulangoboer. Der funnos pietister: alltså predikade han med en suck om den dagliga bättringen. Der funnos hedbergianer: alltså talade han med en from, förtröstansfull blick om den allena saliggörande tron. Der funnos dygdemönster, högst belåtne med sin egen rättfärdighet: alltså fingo de vackra språken om rättfärdigheten ur Syrachs och Vishetens bok ingalunda förgätas. Der funnos äfven drinkare, lönnbrännare, lustarnes trälar af alla slag och i massa: alltså predikades om vingårdsmannens dråpeliga vingård och de österländska beskrifningarne från Salomos Höga visa. Men då äfven lagens tuktomästare voro tillstädes i skepnad af lagman, kronofogde och länsman, fästades en tillbörlig vigt vid nödvändigheten att vara all verldslig ordning underdånig, och slutligen egnades, mellan allt detta, en torr och knapphändig betraktelse åt en af de allraherrligaste texter i Guds herrliga uppenbarade ord, – evangelium om de åtta saligheter, – ty det var allhelgonadagen.

661 Aulangoboerne tyckte på det hela rätt mycket om prosten Orre. Der voro visserligen delade meningar och mycken kritik; spefåglarne begagnade naturligtvis den nära till hands liggande qvickheten att kalla profvet en orrlek. Men många tyckte det vara en ganska förståndig predikan, och lagmanskan för sin del var verkligt rörd; det såg ut som om Idegran fått en rival.

662 Arvelin, som alltid var gästfri, bjöd efter gudstjensten prosten Orre på middag till Kallis. Der voro Idegran, Årström och några få vänner. Man talade mest om årsvexten, och de två medtäflarne spelade förträffligt sin rol. Men Arvelin hade allt en räf bakom öronen. Vid sin skål för den resande gästen tackade han farbror för sist.

663 – Ingen orsak, ingen orsak, – svarade Orre och började tala om kejsar Napoleon.

664 – Hvad var det bror tackade Orre för? – frågade Idegran sedan, när gästen aflägsnat sig.

665 – Ingen orsak, – var svaret. – Jag påminte honom bara huru han passade på i Åbo, när jag tog ut mina betyg, och lät sätta mig i bysis för tretti riksdaler.

666 – Det var då! – blinkade Idegran.

667 – »Men det var då, ja då!» – gnolade Arvelin ur den vackra duetten »Högre mot sanden».konsekvensändrat/normaliserat

668 Prosten Orre reste på eftermiddagen ganska riktigt sin kos. Men nu hade olyckan fogat, att den grymma, rofgiriga vargen hade på hösten sönderrifvit för honom en hel mängd får, åtminstone fem eller sex, och som Aulango, efter hvad Orre hade sig bekant, var synnerligen berömdt för sin goda fårafvel, så hvad var naturligare, än att prosten här och der vek in i förbifarten till de förnämligare bondgårdarne, för att göra sig underrättad om priserna, kanske också beställa några racetackor till våren? Lika naturligt var, att talet vid dessa besök föll på ett och hvarje, såsom den dyra tiden, den gamla kyrkan, den kostsama prestgården, den betungande pastorsuppbörden, den dryga fattigvården och annat mer, som Orre tyckte kunna ställas så förståndigt, att kostnaderna borde blifva åtminstone hälften mindre. Derefter tog prosten med vänliga handtryckningar farväl af gubbar och gummor, för att fortsätta resan till socknens andra gästgifveri, en mil ifrån kyrkan, hvarest han lät förmärka, att han ville förskaffa socknen kronopengar till sex nya qvarnar och ett nytt fattighus, som skulle ställas så fiffigt, att socknen icke allenast hade ingen utgift derför, utan fastmer inkomst deraf.

669 Orres manövrer hörde till en gammal taktik, som mer och mer kommer ur bruk, men väl alltid skall vidhänga demokratiska val. Orre gjorde icke annat, än hvad Roms konsuler fordom gjorde och hvad Amerikas presidenter göra ännu i dag.

670 Det är likväl ingen fördel att vara den förste i turen af tre profpredikanter. Många menniskor hålla före att den har rätt, som de sist talat med, och medan intrycket af den förstes ord förbleknar, stiger nyfikenheten att få höra den andre och tredje. Alla diplomatiska konstgrepp kunde icke förhindra, att prosten Orre var nästan glömd, när den andre profpredikanten, kyrkoherden Lysander, följande söndag infann sig på täflingsbanan.

671 Lysander var en sextiårig storvext, fet och svartmuskig man, som skulle bättre ha passat i spetsen för en sqvadron tungt kavalleri, än som kommendör af herdestafven, derest icke hans godlynta och fridsama utseende försonat åskådaren med hans skrämmande kämpagestalt. Man såg, att honom fattades hvarken godt hufvud eller god vilja, men allt hade blifvit förqväfdt under lifvets törnen. Han liknade en knotig tall, som förgäfves utsändt sina månggreniga rötter att proviantera mellan de magra bergsskrefvorna och tyckes bedjande utsträcka sina knotiga grenar mot solens guld. Det trollord, som för honom betydde allt – lycka, ära, lugn, samvetsfrid, dagens bröd och framtidens hopp – det var ordet: ett godt pastorat! Han hade visserligen redan ett litet gäll, som gaf honom 150 eller 200 tunnor, men han var tillika välsignad med åtta matfriska barn,|2| som, utom maten, pretenderade kläder på kroppen, skor på fötterna och nödtorftig skola i deras brunluggiga hufvuden. Detta var ock den rätta texten till Lysanders predikan, som rätteligen skulle vara om konungsmannens son. Konungsmannen hade en son, som var sjuk. Hvilka bekymmer har man icke för sina barn! Kanhända hade konungsmannen många barn: der talas om »allt hans hus».konsekvensändrat/normaliserat Kanhända var han fattig och visste ej hvad han skulle företaga sig med de många barnen. Men då kom tröstaren ...

672 Och i den tonen gick hela predikan. Orre hade bett Gud upplysa församlingen »med förstånd och vishet» i detta vigtiga förehafvande. Lysander ställde sin sak »i Guds och barmhertiga menniskors händer».konsekvensändrat/normaliserat Det var ett komplett tiggeri, sådant man tyvärr ej så sällan får höra vid dylika tillfällen. Der saknades icke ens den gnällande tonen. Stjernkors hade rodnat af blygsel, när han från sin bänk i koret hörde Orre predika, men när han hörde Lysander, stego svettperlorna på hans panna. Hvilken aktning kan folket hysa för en kyrka, som på detta sätt förnedrar sig sjelf.

673 Aulangoboerne tyckte ej heller om predikanten. De hade ingalunda varit så dumma, att de ej märkt de snaror den förste predikanten utlagt för dem; men det smickrade och roade dem att titta Orre i korten. Lysander åter var dem för grof; han gick för rakt på saken; de hade ingenting att öfva sin klyftighet på. Ingen församling tycker om att bortskänka sig som en allmosa, och följden var att, oaktadt temligen många snyftningar i qvinnobänkarna, kyrkoherden Lysanders aktier syntes efter predikan så godt som förlorade. Hans enda företräde var, att han messade med Stentorsstämma alldeles i bondsmak, medan Orres hesa gubbröst likasom hackade sönder messan uti en syrpmaskin.

674 Lysander var efter gudstjensten bjuden till middag i prestgården. Den beskedlige mannen infann sig med det goda medvetandet att hafva predikat efter bästa förmåga för sina åtta barn. Hans första uppriktiga fråga var också hvad Stjernkors tyckte om hans predikan.

675 – Jag saknade något, – svarade Stjernkors med samma uppriktighet.

676 – Ja, – menade Lysander, – jag tänkte väl på att lägga till för det femte och för det sjette efter Luther och Björkqvist, men jag visste ej, om Aulangoboerne skulle tåla mer än en qvarts inledning, tre qvarts afhandling och en qvarts tillämpning.

677 – Nej, – smålog Stjernkors, – kyrkoherdens predikan var lång nog, men der saknades språket: »Söker först efter Guds rike, så faller eder allt detta till!»

678 – Hm, – nickade kyrkoherden, som ej hade råd att vara granntyckt, – det är lätt att säga för den som har hvarken hustru eller barn, men vet magistern hvad mina pojkar kosta i skolan? Och tror magistern, att en enda af mina gamla skolböcker duger åt dem? Nej, nytt skall det vara, och så skola flickorna lära sig spela fortepiano, för att bli gifta, och så skall adjunkten, som förr hade 100 riksdaler om året, nu få 300 rubel. Det der »faller icke till», ser magistern, utan att man gör sig litet besvär ...

679 Att öfvertyga den omtänksame husfadren om något annat, var en förspilld möda. Det enda Stjernkors lyckades utverka, var att kyrkoherden Lysander ej reste omkring i socknen för att uppköpa grisar, likasom prosten Orre rest omkring för att uppköpa får.

680 Nästföljande söndag predikade Idegran prof. Kuramgerens, som numera kände sin kapellan, var så mycket mera nyfiken att höra hvilka lockbeten denne den slugaste och samvetslösaste af de tre medtäflarne skulle utlägga för sin församling, som ett besynnerligt öde förelagt honom, procentaren, det fruktansvärda evangeliet om konungsmannens räkenskap. Men pastor Idegran bestod profvet. Hans värdaste kristne fingo höra en mycket vacker predikan. Han utlade texten högst ordentligt och utan att väja för de svärdsuddar, som i hvarje ord tycktes hota att genomstinga hans eget samvete. Han glömde ingalunda den moraliska tillämpningen, – huru vi alla behöfva fördragsamhet för våra små svagheter och brister och derföre böra hafva öfverseende med andras fel o. s. v. Om sig sjelf talade han icke ett enda ord.

681 Allt detta var väl beräknadt. Idegrans ovänner hade ingenting att förebrå honom; hans vänner voro förtjuste i den utomordentliga, en själasörjare värdiga anspråkslöshet, hvarmed han, i så bjert motsats till sina föregångare, tycktes alldeles glömma sig sjelf, för att endast minnas sitt dyra kall och församlingens bästa. Orre, den ende farlige, var totalt slagen ur brädet, tillochmed hos lagmanskan Årström. Ingen tviflade mer, att ju Idegran skulle vid valet erhålla en mycket öfvervägande pluralitet.

682 Erland Stjernkors tillbragte nätterna utan sömn. Der var någonting inom honom, som jagade hvilan ifrån hans ögonlock och beslutsamheten ur hans starka vilja. – Min Gud, upplys mig! – bad han tyst vid sig sjelf. – Hvad bör jag göra? Bör jag tala eller måste jag tiga? Har du då inga andra herdar att hitsända, min Gud, än dessa tre, som alla hitkomma för snöd vinning, ingen enda för att här utbreda ditt rike på jorden? O, jag vet att du ock har rättskaffens, ödmjuke, sjelfförsakande tjenare; hvarför sänder du icke någon af dem? Och här är dock en stor hednamission midti din kristna kyrkas sköte. Säg mig, min Gud, hvad jag bör göra, för att rädda så många själar, hvilka här skola andeligen dö! Vill du att jag skall tala, så gif mig makten dertill ... annars kan jag det icke, och blinde skola här vara de blindes ledare ...

29. Aftonen före valet.

683 Valet i Aulango var utsatt till domsöndagen, och vallängderna hade med mycken omsorg blifvit uppsatta och granskade veckan förut. Man var mån om att icke minsta fel måtte insmyga sig och gifva anledning till besvär.

684 Lördagseftermiddagen gled öfver den nyfallna snön en vacker täcksläde in på Aulango prestgård, och ur den steg en bepelsad äldre man. Det var kontraktsprosten och ordensledamoten doktor Ekhammar, som af domkapitlet förordnats att här förrätta kyrkoherdevalet. Han mottogs och infördes med mycken uppmärksamhet af kuramgerens magister Stjernkors.

685 När gästen afkastat öfverplaggen, framkom ur ulfvakläderna en vördnadsbjudande gubbe om några och sextio år med gråsprängdt hår och ädelt, intelligent, men strängt utseende. Hans blick hade något klart och genomträngande, hans hållning var allvarlig, öfverlägsen och likväl intagande; der var ett naturligt drag af höghet i hela hans personlighet. Man hade kunnat kalla honom en kyrkans furste ifall den lutherska kyrkan erkände en furstevärdighet.

686 – Nåväl – sade han till Stjernkors senare på qvällen, när de genomgått vallängderna och förberedt allt till morgondagen – hvad tycker magistern om församlingen?

687 Stjernkors redogjorde för sin erfarenhet under ett års tjenstgöring i Aulango. Han skildrade församlingen såsom en af de djupast sjunkna i hela landet, och han dolde alldeles icke sin öfvertygelse, att ju roten till förderfvet låg i ett förfärande andeligt mörker, som uppstått deraf, att själavården i mer än en mansålder varit groft försummad af ortens presterskap.

688 – Magistern har rätt – sade kontraktsprosten. – Jag kände Ödmark. En godmodigare, gladlyntare, älskvärdare menniska kunde man sällan se. Han var i stånd att skänka bort rocken af kroppen. Naturen och lyckan hade båda slösat på honom sina rikaste gåfvor, och likväl blef han en olycka för sin församling, sin familj och sig sjelf. Förklara mig denna gåta!

689 – Utan Guds ande varder ljuset i oss förvandladt till mörker.

690 – Så är det. Ödmark var en man med hufvud och hjerta, men utan karakter. Hans vilja var svagare, än ett barns; han drefs som himmelens moln af hvarje vindpust. Han hitkom med intrycken från en lättsinnig ungdom, ett lättsinnigt hof, en lättsinnig tid, och här fann han vänner af samma sort, som ständigt hindrade honom att vakna ur sin förblindelse. Han lefde inom sitt hus i sus och dus, men aktade sig väl att stöta mot formerna och mot yttre anständighet. Hvad vill ni kyrkan skall göra med en sådan tjenare?

691 – Varna, åter varna, derefter suspendera, slutligen afsätta, såsom vår kyrkolag påbjuder.

692 – Magistern är ung, och för det unga, brådskande nitet tyckes sådant alldeles sjelffallet. Men försök att styra en kyrka, sådan som vår! Sätt er till doms öfver presternes samveten, när ni icke har yttre, klara, juridiska bevis, och betänk er noga, innan ni, till alla bespottares glädje, rör vid kappan, kragen och ståndets anseende! Ödmark blef varnad, gång efter gång; hans suspension låg färdig, när döden kom emellan. Pastor Idegran var inrest till Åbo några veckor förut och förklarade sub secretospråk: latin, så ondt det gjorde honom, att han omöjligen kunde längre stillatigande åse församlingens ytterliga vanvård och det oanständiga lif, som fördes i prestgården.

693 – Pastor Idegran?

694 – Det tycks förvåna magistern? Hvem var väl närmare, än han, att tala till församlingens bästa?

695 – Det är sannt, – svarade Stjernkors och bet sig i läppen.

696 – Kort sagdt, ni finner att domkapitlet gjort allt hvad man rimligen kunnat begära. Domkapitlet kunde hvarken afskära vår tids kyrka från allt inflytande af ett föregående, mera fritänkande tidehvarf, eller sätta sig öfver lagliga former, för att döma en kyrkoherde kappan förlustig.

697 – Skulle ej möjligen elfvatusen själars timliga och eviga välfärd ha bordt väga mer uti vågskålen?

698 – En million åttahundratusen själars välfärd beror för närvarande derpå att Finlands kyrkolag blir samvetsgrannt iakttagen, – genmälde kontraktsprosten med en axelryckning. – Men låt oss icke mera tala derom. Hvilken af de tre föreslagne anser magistern lämpligast för församlingen och närmast förtjent att komma i fråga vid valet?

699 – Min ställning är grannlaga. Jag ber att få lemna frågan obesvarad.

700 – Nej, för all del. Jag vet att magistern afböjt ett förfluget projekt från en del af församlingen. Jag gillar en sådan grannlagenhet mot äldre, meriterade sökande; jag finner den ganska berömvärd. Men derföre har också magistern frihet att yttra sin uppriktiga mening. Magistern och jag stå ju här som opartiske vittnen. Vi sköta blott mekaniken och influera alldeles icke på valets utgång. Likväl förmodar jag att magistern ej kan förblifva alldeles likgiltig. Svara mig således: hvem anser magistern vara den värdigaste att få pastoratet?

701 – Om jag ålägges att yttra mig – svarade Stjernkors med en lätt bugning, – så måste jag beklaga, att bland så många värdige äldre prestmän, som kunnat komma i fråga på förslaget till Aulango, ingen haft mod att söka en|2| så illa beryktad församling, der dock ett så stort och välsignelserikt Herrens skördefält väntar på rätte mannen. Jag anser, bland de tre föreslagne, kyrkoherden Lysander vara den minst ovärdige.

702 – Huru? Den minst ovärdige? – upprepade kontraktsprosten med ett moln på sin ärevördiga panna.

703 – Sådan är min mening, – svarade Stjernkors lugnt. – Jag anser stora och rika pastorater vara en olycka för den finska kyrkan, emedan så ofta helt andra bevekelsegrunder, än kyrkans och församlingens väl, komma i fråga vid deras ansökande. Lysander tigger sig till pastoratet; det är beklagligt, men det är likväl mera ursäktligt, än att på sidovägar smyga sig dertill, eller att i hemlighet använda både hotelser och lockelser för att erhålla flesta rösterna.

704 Kontraktsprosten gick tankfull några slag öfver golfvet. – Det är en svag punkt i vår kyrka och lätt att angripa, yttrade han. – För min del anser jag det vara lyckligare, om presterne tillsattes af kyrkostyrelsen, icke af folket. Men hvad blir det då, mine liberale herrar, af kyrkans demokrati? De stora pastoraterne äro för er en hierarkisk styggelse, tilldess att ni sjelfva sitten i ro vid ett sådant; pastoralexamen är ett dylikt oting, tilldess att ni sjelfva hafven den bakom ryggen, och likväl inkommoderar er det fria prestvalet! Det är ej konseqvent, unge man. Man måste veta hvad man vill och huru man vill.

705 – Jag är ej liberal, herr doktor!

706 – Nå, det fägnar mig. Jag har sett så många unga prester nuförtiden bitne af Kirkegaard och anstuckne af Parker.

707 – Jag är ej liberal nog, att löpa efter de nye profeterne, som angripa våra trosartiklar, men jag tillstår att jag, med Kirkegaard, anser kyrkans nuvarande former alltför urvuxna. Hvart jag vänder mig, ser jag ofantliga massor af dödt skal, liflösa ben, i hvilka ingen fläkt af Guds ande mera blåser. Stundom uppkomma här hvirfvelvindar, som afbryta vindstillan och tyckas föra generationen framåt, men efter en kort tid dö de bort, och deras rum varder icke mera funnet bland menniskor. Utan tvifvel äro de väckelser och förebud, men sanningens och ödmjukhetens ande bor icke i dem; derföre stillna de sakteligen af. Herren skall en dag uppväcka starka stormar, som rensa agnarna ifrån hvetet.

708 – Unge man – yttrade kontraktsprosten, i det hans klara höghetsblick hvilade på Stjernkors med ett öfverväldigande lugn, – ni tillhör den oroliga, pockande tid, för hvilken intet bestående mera duger. Ryck undan statskyrkan, och ni står på en slipprig, halkande planka midt i forsen. Ni vet endast hvad ni icke vill; allt öfrigt är dimmor.

709 – Jo, herr doktor, jag vet hvad jag vill, och det är Guds rike på jorden. Men dess nya former, som en ny Luther en dag skall väcka till lif, känner jag lika litet som någon annan. Jag vet blott, att om statskyrkan svigtar, återstår likväl någonting oförstörbart, som är själen i denna kyrkas oviga, bristfulla, sjukliga kropp: – den osynliga kyrkan står qvar och bidar sin mästare.

710 – Och jag, – genmälde kontraktsprosten med en lätt ironi, – känner ingen kyrka efter mitt eget hufvud, ej heller känner jag någon annan Luther, än vår gamle, förträfflige vän, den gudsmannen Mårten af samma namn.original: namn, I stället att befatta oss med onyttiga spörsmål, dem skriften förbjuder, föreslår jag att vi tänka på morgondagens vigtiga frågor. Orre känner hela verlden; han söker nu 28:de lägenheten, sedan han fick ordinarie tjenst. Men Idegran har jag hållit för en formkarl, en passionerad jordbrukare, ingenting värre. Har någonting annat kommit till magisterns kunskap, är det en pligt att icke förtiga det.

711 – Jag har inga bevis, endast moralisk öfvertygelse.

712 – Och likväl framkastar magistern yttranden, hvilka – ursäkta mig! – nog mycket likna smädelser mot en embetsbroder, – genmälde kontraktsprosten strängt.

713 Stjernkors rodnade. – Jag har yttrat mig ogerna och blott på min förmans befallning, – svarade han, – men efter det skett, vill jag också bevisa hvad jag har sagt.

30. Valet.

714 Domsöndagen inbröt frostig och klar öfver den vintriga bygden. Marken var höljd af ett lätt snötäcke; sjöar och elfvar hade redan i två veckor legat snärjda i vinterns bojor, och i de löflösa skogarna sökte hjerpar och tjädrar förgäfves dölja sig för jägarens lod.

715 Kontraktsprosten och ordensledamoten doktor Ekhammar var bittida i rörelse och beredde sig på domsöndagens text, ty han skulle predika. Det hade visserligen varit för honom en ringa sak att uppträda oförberedd, men det hörde till hans ordentliga vanor att alltid förut memorera hufvudpunkterna på det oktavblad papper, som han bar instucket i psalmboken och som skulle ligga framför honom på randen af predikstolen. Dessutom hade han förnummit ett rykte, att kuramgerens magister Stjernkors tog sina predikningar temligen fritt och hvarken brydde sig om ordentlig inledning, afhandling och tillämpning, eller ens om de sedvanliga två, tre eller fyra momenterna; hvilket allt i kontraktsprostens ögon var formlöst och mindre tillständigt, hvarföre han så mycket hellre ville sjelf föregå med exemplet af ett systematiskt och vårdadt framställningssätt.

716 Lika bittida hade Simon Sampi och Matts Kivi opåkallade infunnit sig, för att klaga öfver motpartiets vigilationer för Idegran. Stjernkors hade, med undantag af det råd han på enträgen begäran gifvit till Lysanders förmån, omsorgsfullt undvikit hvarje inblandning i denna grannlaga fråga. Han vägrade äfven nu att lyssna på sina vänners klagomål, men kontraktsprosten förnam de klagandes röster från rummet bredvid och önskade höra hvad de hade att anföra.

717 Sampi visste berätta, att klockaren flera dagar förut gjort sin rond hos alla, som ansågos mindre pålitliga, och föreställt dem, huruledes Idegran, om han blefve kyrkoherde, skulle hafva fördragsamhet med sina många gäldenärer i socknen och måhända efterskänka en del fordringar, eller bevilja långt anstånd; men blefve han tvungen att söka ett annat pastorat, skulle han ofelbart utsöka alla fordringar till sista skärfven, hvilket blefve mångens lika ofelbara ruin. Dessutom förestode i sådant fall den dryga kostnaden att bygga en ny kyrka, som en ny pastor ofördröjligen skulle påyrka; hvaremot Idegran ville ställa en sådan fråga på framtiden och undertiden med sin utomordentliga skicklighet öka den kyrkobyggnadskassa han redan förstått att, till församlingens stora fördel, sammanspara. Allt detta gjorde Idegrans val på förhand så godt som afgjordt.

718 Matts Kivi å sin sida klagade, att hela natten varit rummel och folksamlingar på alla krogar i Aulango, och bränvin hade utdelats gratis, man visste icke af hvem.original: dem. Men det allmänna ropet hade hörts på krogarne, att den som understode sig att votera på någon annan än Idegran, han skulle taga vara på lif och lemmar, hus och ladugård, ty der skulle hållas en räfst med alla landsförrädare, som ville afskaffa bränvinspannorna och förnärma Aulangoboernes gamla rättigheter. Hvilket allt från andra sidan, likaså afgjordt som klockarens nit, betryggade kapellanens förestående val till kyrkoherde i Aulango.

719 Kontraktsprostens stränga panna mulnade. – Jag finner, att magisterns farhågor varit grundade, – yttrade han, – men då inga faktiska bevis föreligga, kan valet icke uppskjutas. Jag vill draga försorg om att saken sedermera undersökes, innan domkapitlet på grund af valet utnämner kyrkoherden, och att särskildt klockaren skall stå till svars för sin opåkallade inblandning.

720 – Jag hemställer – anmärkte Stjernkors – huruvida ej några åtgärder borde vidtagas, för att afböja en alltför stor folkträngsel i kyrkan, emedan både tak, golf och väggar äro i hög grad bofälliga.

721 Kontraktsprosten smålog. – Jag förmodar, – svarade han, – att en kyrka, som tjenstgjort i 400 år och varit vittne till 20 eller 30 kyrkoherdeval, icke heller nu skall begrafva församlingen under sitt grus. Var god och tillsäg emellertid, att alla utgångar hållas öppna.

722 Tiden var inne, och gudstjensten begynte. Kyrkan var, som man kunnat förutse, öfverfylld af folk, men intet misstänkeligt tecken lät frukta en förestående fara.

723 Stjernkors förrättade messan och kontraktsprosten Ekhammar predikade öfver dagens gripande text, som tycktes böra med kopparhamrar bulta på alla sofvande samveten. Predikan var värdig och vacker, moderat i orden, allvarlig i innehållet. Det lefvande lifvet låg nog mycket inklämdt emellan den systematiska formen; den himmelens ljungande eld, som förskräcker den obotfärdige och lyser den ångerfulle med nådens saliga solstrålar, låg här gömd under förmaningar, som mera liknade faderliga råd, än frågor på lif och död till det vacklande menniskohjertat. Dock var intrycket märkbart godt, och äfven de ofridsamaste i denna stora, blandade församling af kristne, halfkristne och vilde hedningar förhöllo sig vördnadsfullt stilla under hela gudstjensten.

724 – Jag finner intet skäl till klagan öfver församlingens andakt, – yttrade kontraktsprosten, när han, utkommen i sakristian, aftorkade sin svettiga panna.

725 Valet begynte, sedan vallängden blifvit behörigt justerad. Pluraliteten tycktes gifven redan från början. Trettio hade redan utan undantag voterat på Idegran, innan Simon Sampi, som var den trettioförste, hade mod att med hög röst uttala namnet Lysander.

726 Ett mummel, hälften hot och hälften hån, förnams bland kapellanens talrika anhängare, som likt en tät mur hade skockat sig närmast kring altaret.

727 Men nu visade sig, att meningarne voro mera delade, än mången föreställt sig. Om Idegran hade många anhängare, så hade han äfven många fiender, och om Aulango kyrka nu slöt inom sina murar en mera förvildad hedendom, än många andra kyrkor i landet, så hade icke heller det lefvande lifvets ord, hvilket Stjernkors nu under ett års tid så kraftfullt och välsignelserikt uttalat, allestädes fallit på hälleberget, på landsvägen eller bland törnena af detta lefvernets omsorger. Der fordrades endast ett modigt föredöme, och sedan detta var gifvet, begynte röst efter röst falla på Lysander, några få äfven på Orre. När ungefär tre fjerdedelar af församlingen voterat, tycktes rösterna väga ungefär jemnt på båda sidor, och ingen kunde förutse valets utgång.

728 Detta bragte Idegrans anhängare och hela det mäktiga bränvinspartiet i raseri. Många bland dem gingo ännu i florshufvor efter nattens Molochsdyrkan och togo nu sin skada igen för den återhållsamhet de visat förut under gudstjensten. Utanför kyrkodörrarne hördes vilda rop, som snart öfvergingo till handgripliga skäl, och ett slagsmål uppstod, hvars oljud innan kort trängde till kyrkan och hotade att alldeles öfverrösta de voterande närmast altaret. Stjernkors gick ut, för att söka återställa ordning och lugn. Knappt hade han visat sig på den höga kyrktrappan, innan all den bitterhet, allt det hat, som han så länge ådragit sig hos bränvinspartiet, nu brusto löst mot honom allena. Alla hans försök att tala till den uppretade folkhopen voro förgäfves. Stenar och afbrutna gärdsgårdsstörar begynte hagla omkring honom, och när han, för att icke reta massorna, ville draga sig tillbaka till kyrkan, stängdes hans återväg af fem eller sex rusiga karlar, som fattade honom bakifrån och upplyftade honom för att kasta honom från trappan ned bland den ursinniga hopen.

729 Erland Stjernkors var ingen vekling, hvars armars muskler bortdomnat vid boken, och han lyckades en stund med framgång skaka de djerfve ifrån sig, men han skulle ha varit förlorad, derest icke en liten mörkluggig gestalt med hufvudet före kilat sig in midtibland hans motståndare och, utan att akta hugg eller slag, med otrolig vighet gifvit än den ena en puff för magen, än den andra ett rapp öfver ansigtet och den tredje en högst konsterfaren käringkrok, med den ypperliga effekt, att trappan innan kort blef rensad från fiender och reträtten fri.

730 Men i stället att begagna detta tillfälle till flykt, begagnade Stjernkors den tystnad, som uppstod af mängdens förvåning öfver detta uppträde, framträdde på trappan, upptog sin psalmbok och begynte med hög röst psalmen 409: »O syndig man, som säker är och trygger», hvari strax flera röster hördes instämma både vid trappan och nedanföre. Snart afbröts psalmen af ursinniga rop, men allt flera sjungande kommo dertill och fortforo oförfäradt att vidhålla melodin. En besynnerlig strid uppstod, af helt annan beskaffenhet, än nyss förut. Stundom hördes endast de gräsligaste missljud, stundom bröt sig psalmen omotståndligt igenom, fick ljud och fick öfvermakt. Så gick det vers efter vers, hela den långa psalmen igenom, men slutligen hade motpartiets hesa bränvinsstämmor förlorat mod och andedrägt ... hög och fulltonig ljöd den mäktiga sången under bar himmel i den frostiga vinterluften, och det eviga ordets tjenare stod som en fridsengel med blottadt hufvud och förklarad blick på kyrkotrappan, prisande Gud för Hans andes makt öfver arma, blinda, förvillade menniskosjälar.

31. Det nya valet.

731 Valet på domsöndagen utföll så, att kapellanen pastor Idegran erhöll 27⁶⁸⁰⁴³⁶³⁄₈₂₀₀₀₅₁, kyrkoherden Lysander 27¹¹⁹⁄₂₈₃ samt prosten Orre 2⁹³³⁰⁄₉₇₇₉ mantals kallelseröster. Idegran skulle således ha fått pastoratet med mycket bråk, Lysander skulle med mindre bråk ha fått den äran att stå i minoriteten, och Orre slutligen skulle, ej utan temmeligt bråk, han också, hafva »fått sina skjutspengar»,†)Den tron är allmän, att när en profpredikant får åtminstone någon röst vid valet, bekommer han skjutspengar af domkapitlet, hvarföre mången af medlidande ihågkommes med något mantals kallelse. – derest ej domkapitlet, på goda skäl, funnit för godt att annullera hela valet.

732 Kontraktsprosten doktor Ekhammar var med rätta uppbragt öfver de oordningar, intriger och bullersama uppträden, som vid detta tillfälle väckt allmän förargelse. Klockaren blef ögonblickligen suspenderad; kuramgerens, magister Stjernkors fick – en skrapa. Alla förståndiga personer i Aulango voro ense med lagmanskan Årström derom, att en prest, som företager sig att sjunga en psalm utanför kyrkan, har svårligen förbrutit sig mot all religiös anständighet och bör allvarligen näpsas. Ryktet visste berätta, att Stjernkors, som redan hade så mycket på afvigan af sin meritlista, snart skulle förordnas till någon annan församling, der han mindre komme i tillfälle att förvilla det lättrogna folket.

733 Ekhammar, understödd af kronofogden Rågberg, lät uppkalla en mängd af Idegrans anhängare till förhör. Men den sluge kapellanen hade så väl förstått igensopa spåren efter alla mullvadsgångar, att ingenting upptäcktes och allt skylldes endast på klockarens fjesk. Hela saken stadnade snart dervid, att domkapitlet utsatte nytt val till söndagen efter trettondedagen.

734 Partierna förberedde sig ånyo med största ifver till den afgörande striden. Stjernkors förhöll sig alldeles passiv.

735 Juldagen öfverraskades han af en högst oväntad syn. I första bänken närmast den stora gången – Aulango fruntimmers helgade rangplats, der aldrig i mannaminne någon ofrälse person af mindre än tromans värdighet erhållit plats, – kort sagdt, i detta oåtkomliga högsäte satt nu vid lagmanskan Årströms sida ett medelålders fruntimmer, som Stjernkors tyckte sig ha sett någongång förut. Han betraktade henne närmare och igenkände mamsell Apollonia Durin.

736 Detta var ett djerft steg af mamsell Apollonia efter de upptäckter, som gjorts uti hennes kappsäck. Men hon reste in hos domaren i orten: hon stod under högt beskydd.

737 Kronofogden Rågberg, i egenskap af Allfrida Ödmarks förmyndare, lät icke häraf förskräcka sig. En vacker dag fick demoiselle Durin vederbörlig stämning till det snart förestående vintertinget, för att redovisa för åtkomsten af åtskilliga, framlidne prosten Ödmarks arfvingar tillhöriga dyrbarheter, hvilka icke allenast på samma gång som demoisellens egna effekter blifvit tillvaratagne från en misstänkt person, utan ock visade spår af utskrapade namn och befunnits inlagde i gamla bref, adresserade till merberörde demoiselle Apollonia Durin.

738 Det dröjde dock icke länge, innan tingsskrifvaren Krankenhaus, i egenskap af ombud för änbemälde demoiselle Apollonia Durin, uttog kontrastämning mot kronofogden Rågberg, som ålades att redovisa för åtkomsten af berörde, demoisellen tillhöriga effekter, hvilka kronofogden föregaf sig hafva tillvaratagit af en misstänkt person. Bakom denna stämning igenkändes utan svårighet domarens egen hand. Ett inveckladt juridiskt trassel emellan ortens maktägande potentater hotade att ytterligare förvärra den redan allmänna stora schismen och det gäsande partihatet med anledning af pastorsvalet. Öfverallt var förbittring, ofrid och missämja.original: misssämja. Eviga fridsord, dem Erland Stjernkors utströdde i denna svallsjö af menskliga lidelser, tycktes försvinna som maktlösa regndroppar i öknens brännande sand.

739 Så förgick julhelgen, och den nya valdagen kom. Åter predikade kontraktsprosten doktor Ekhammar, denna gång strängare än förut, och åter stod han, efter gudstjenstens slut, framför altaret för att förrätta pastorsvalet. Men partierna kände nu bättre hvarandra och voro derföre äfven bättre beredda. De hade låtit gå budkafvel till de aflägsnaste delar af socknen, för att hopkalla många, som annars knappt en gång om året besökte kyrkan, och derigenom voro båda partierna väl en tredjedel manstarkare nu, än vid förra valet. För ordningen var visserligen ingenting att frukta, ty kronofogden hade utverkat, att ett kompani af länets indelta militär var samladt i kyrkobyn. Men trängseln i kyrkan och kyrkans ingångar var desto fruktansvärdare. Aldrig hade en sådan folksamling varit sedd uti Aulango.

740 Gudstjensten slöts klockan 11, och valet begynte klockan 12. Rösterna föllo denna gång i början nästan jemnt på alla de tre sökande. Till mångas stora öfverraskning tycktes tillochmed pluraliteten luta åt dens sida, som sist hade stadnat i en så förkrossande minoritet, nemligen prosten Orre.

741 Orsaken dertill var ganska enkel. Idegrans anhängare hade utspridt så smädeliga rykten om kyrkoherden Lysander och hans snåla pastorska, att mången Lysandrian deserterade från sina fanor, men gick i förargelsen icke öfver till Idegran, utan till Orre. På samma sätt hade Lysanders anhängare ingalunda skonat kapellanen pa|2|stor Idegran, hvarefter många bland dennes anhängare likaledes rymde ifrån sin fana, men i samma förargelse icke gingo öfver till Lysander, utan äfvenledes till Orre. Deraf hände, att när i mörkningen, klockan mellan 3 och 4 på e. m., ungefär två tredjedelar af församlingen hade voterat, stod valet så, att Orre hade vidpass 18, men Lysander och Idegran hvardera blott mellan 15 och 16 mantal.

742 Nu gällde för båda partierna att försöka det yttersta. Anblicken af en liten trupp indelte, hvilken, liksom händelsevis, befann sig i närheten af klockstapeln, förfelade icke sin verkan, ty hvarken oljud eller öppen våldsamhet störde valets regelbundna gång; men desto ifrigare puffades, hotades, lockades och svors mellan tänderna man och man emellan. Kölden derute var temligen skarp: en kall dimma af förtätade vattenångor rusade med luftdraget in genom dörrarna, som stodo öppna för trängseln, och kontraktsprosten Ekhammar kände sina leder genomisas af köld.

743 Han befallte derföre stänga den lilla ingången närmast hans plats vid altaret. Men just der var trängseln värst. När denna dörr ej kunde stängas, lästes båda korsdörrarna och stora dörren gentemot altaret i lås af väktaren, men då, det oaktadt, kölden fortfor att inströmma genom lilla dörren till koret, lät prosten bana sig väg till sakristian, för att der, mera i skydd för luftdraget, fortsätta valet.

744 Just då var partiernas ifver och väntan spänd till det yttersta. Der uppstod ett mummel, att valförrättaren ville draga sig undan, på det att ej församlingen måtte kunna kontrollera rösterna, och hela folkmassan rusade efter mot sakristian. Ett brak hördes och derpå ett anskri. De längesedan murknade golfbjelkarna till venster i koret brusto för tyngden af denna tätt sammanpackade menniskomassa, och femtio eller sextio personer störtade med golfvet ned i de derunder belägna gamla grafvarna.

745 Mörkret begynte redan starkt inbryta och ökade fasan af detta uppträde. Kyrkan uppfylldes af förvirring och jemmerrop. Alla skyndade att rädda sig genom flykten, i den tron att det åldriga templet ramlade ned öfver deras hufvuden. Men dörrarne voro lästa. Utgångarna spärrades ytterligare af hopar, som blindt rusade öfver hvarandra och förtrampade hvarandra. Vid stora dörren gentemot altaret lågo på detta sätt tre eller fyra hvarf menniskor öfver hvarandra, och allt flera rusade till, utan att i deras sanslösa förskräckelse lyssna till någon varning eller ens tänka på någon annan utväg.

746 När olyckan inträffade, hade Erland Stjernkors nyss lemnat sin plats i koret, för att följa valförrättaren. Med sin klara praktiska blick fattade han genast följderna af en sådan panique och skickade väktaren att uppläsa stora dörren, medan han i samma ändamål skyndade till vestra korsdörren. Detta lyckades honom, och så många, som hade nog sans att söka sig ut denna väg, undkommo utan svårighet. För väktaren deremot var det ogörligt att bana sig väg till stora dörren.

747 Knappt blef Stjernkors varse de hjertslitande uppträdena i denna trakt af kyrkan, innan han ilade ditåt, hoppande öfver bänkarnas skrank. Men till dörren var alldeles omöjligt att komma fram, och ingen annan utväg återstod, än att sönderslå närmaste fönster.

748 Var det pietet emot helgedomen, eller var det snarare allas rådlöshet, – ingen hade funnit på denna enkla utväg. Han, presten, var den förste, som sönderslog kyrkofönstret. Rutornas klingande och bågarnas brakande gåfvo tillkänna en utväg till flykt. Så många, som ännu hade något slags medvetande, följde anvisningen och hoppade ut genom fönstret.

749 Icke nog dermed. Förrän dörren kunde öppnas inifrån, måste man befara att många af de der öfver hvarandra liggande menniskorna skulle qväfvas eller trampas ihjäl. Erland Stjernkors, presten, var derföre äfven den förste, som utifrån riktade hugg på hugg med en yxe mot kyrkodörren, och snart bistods han deri af de närstående soldaterne. För deras förenade krafter gåfvo ändtligen de tunga, massiva dörrhalfvorna vika, och just när mörkret fullständigt inbrutit, var utgången fri.

750 Hvilken anblick! Vid skenet af i hast anskaffade pertbloss lågo der döde och döende om hvarandra, blandade med andra, som voro blott afsvimmade eller lindrigt skadade. Från alla håll tillströmmade folk, som räddat sig genom de öfriga utgångarna. Alla skreko om hvarandra, många befallte, ingen lydde. Med största möda lyckades Stjernkors att anskaffa bärare, som bortförde döde och sårade till de närmaste gårdarna, och före nattens inbrott kunde man ändtligen stänga detta olycksaliga tempel, efter detta olycksbådande val.

32. Händelser, intriger och bekännelser.

751 Morgonen efter olyckshändelsen anställde domaren och kronofogden syn i kyrkan. Det befanns att en af de genommurkna golfvasarne under koret hade brustit för tyngden af den tätt packade menniskomassan, till följd hvaraf golfvet på vestra sidan af koret instörtat. Skadan var i sig sjelf mindre betydlig, men yppade mera hotande faror för framtiden, emedan regn och snö så länge trängt in genom det bristfälliga taket och de remnade murarne, att nästan allt trädvirke i kyrkan var förstördt utaf röta. Kronofogden, som varit en af de verksamaste och rådigaste vid olyckstillfället, underlät icke heller att med kraftiga ord förehålla församlingsboerne den ytterliga likgiltighet, hvarmed de låtit kyrkan förfalla, utan att vara betänkte på byggandet af en ny. Detta var ock en predikan öfver dagens text. Der beramades en socknestämma, som beslöt tillkalla en arkitekt och nedsätta en kyrkobyggnadskomité.

752 Fyra personer hade afbrutit ben eller armar vid golfvets instörtande och några andra hade blifvit mer eller mindre skadade. Förskräckelsen hade anställt en vida större förödelse. Ur den förtrampade hopen vid stora utgången framdrogos åtta döde; tre dogo dagen derpå, och tre andra de följande dagarne, summa fjorton. De halfkrossades, ledbrutnes och annars skadades antal gick till inemot hundrade. Bland de sårade var gamle jägmästaren von Holbach, som fått ett par refben krossade, och tingsskrifvaren Krankenhaus, som afbrutit högra armen.

753 Det var en gripande syn, när alla de omkomne på andra söndagen efter trettondagen gömdes i den snöbetäckta jordens sköte. Den dagen var blidväder, solsken och något som nästan liknade en vårkänsla i luften. Tvåtusen menniskor af alla åldrar stodo rundtomkring med blottade hufvuden, och den fasta jordens golfvasar störtade icke in, den höga himmelens tak föll icke ned öfver dem. Stjernkors talade. Han hade en god text, och han väjde icke för att begagna den. Hans mästare hade räckt honom fästet af ett barthuggande svärd, och han grep det med kraft.

754 Han hade framför sig djupt förkrossade menniskor; men i stället att genast räcka dem hugsvalelsens tröstebägare, tycktes denne obeveklige domare endast vilja kasta dem ännu mycket, mycket djupare ned i stoftet inför den Allsmäktiges thron. Han kände sitt folk och menniskohjertat; han visste huru snart dagens flyktiga rörelse åter skulle förgå, om han icke lyckades att rista den för alltid med eldskrift i åhörarnes själar. Han framlade mäktigt och klart, huru hela församlingen och hvarochen särskildt hade de fjorton offrens lif på sitt samvete, – i yttre måtto för det att de vårdslösat sin kyrka, i inre måtto långt mer för det att de vårdslösat sin Gud. Der fick ingen anse sig skuldfri; de stodo der alla som mandråpare inför verlden och som blodfläckade, syndbelastade hedningar inför deras Gud, hvars dom engång skulle drabba dem alla.

755 Bland åhörarne funnos några, som tyckte detta vara »det skamlösaste de någonsin hört».konsekvensändrat/normaliserat Andra svimmade af förskräckelse; många kände att der gått »ett svärd genom deras själ».konsekvensändrat/normaliserat Intrycket var mäktigt, men Stjernkors ville ock göra det varaktigt. Han kallade alla, så många som ville, att efter begrafningens slut infinna sig i kyrkan till skriftermål och aflösning. Inemot tusen personer följde kallelsen. Att gifva nattvarden åt så många på engång, var nästan ogörligt. Stjernkors erbjöd sig derföre att genast efter aflösningen utdela sakramentet åt en del, åt de öfriga dagen derpå. Så skedde, – och der var hugsvalelsen.

756 Emellertid hade valet blifvit ofullbordadt och utsattes för tredje gången till kyndelsmessan. Men innandess hände sig, att den äldste och förste af de föreslagne till Aulango, prosten Orre, kallades oförmodeligen ur lifvet och verlden samt från alla sina många små spekulationer på så eller så många tunnors större inkomst. I hans ställe uppflyttades Lysander på första och Idegran på andra förslagsrummet, hvarefter en tredje sökande, en gammal kapellan vid namn Röding, uppfördes på tredje förslagsrummet och predikade prof.

757 Röding var en tyst och saktmodig man, som tyckte om att göra så litet väsen som möjligt i verlden. Han hade suttit i mer än tjugu år vid ett litet kapell på Åland med 100 tunnor om året samt några fjerdingar ströming och torsk, och skulle väl suttit der än i dag, om icke en af hans gamla vänner i Åbo hade med list och halft våld trugat honom lemna sig fullmakt och papper in blanco att söka någon passande bättre lägenhet. Röding hade så när fått slag, när han en vacker dag fick veta att vännen för hans räkning ansökt det stora och illa beryktade Aulango. Så mycket nöjdare var den gode kapellanen, när han blef förbigången vid det första förslaget och kunde hoppas att få vara i fred på sin kära ö med sina strömingar, sin torsk och sina gamla, hederliga kapellboer. Men hvem målar hans häpnad, när hans öde, det oaktadt, förde honom till ett rum på det nya förslaget! Saken stod icke mera att hjelpa, Röding reste till Aulango, predikade prof, efter det nu engång skulle så vara, med det hemliga hopp, att församlingen måtte finna honom så olämplig som möjligt. Detta lät han också tydeligen förmärka. Dock menniskan är ett nyckfullt väsende, och just det att den anspråkslöse mannen visade sig så litet|2| mån om att få pastoratet, hade, jemte hans allvarliga och rättskaffens predikan, den påföljd, att församlingen – ännu uppskakad af den förra olyckliga valstriden mellan Lysander och Idegran, – visade sig genast väl stämd mot den nye profpredikanten.

758 Valet utsattes för fjerde gången till fastlagssöndagen, och de två gamle medtäflarne, som båda hade skäl att frukta den tredje, hade ingenting emot en liten välberäknad komplott. En ålänning, hemma från Rödings kapell, erbjöd sig först hos Idegran, sedan äfven hos Lysander, att mot kontant vedergällning utmåla sin kapellan på ett passande sätt i Aulango. Innan kort fick man veta, att den gamle, ärlige Röding var – vederdöpare. Och emedan ganska få begrepo annat, än att vederdöpare var ungefär detsamma som en trollkarl, jude, muhamedan eller gudsförnekare, tycktes det, som skulle Röding verkligen få sin vilja fram och icke bli vald i Aulango.

759 Stjernkors fick höra ryktet och begagnade nästa socknestämma, der bönderne voro talrikt samlade, till att förklara för dem först hvad vederdöparne egentligen voro för folk och sedan att Röding alldeles icke var en vederdöpare. Snaran brast som en spindelväf, och ålänningen smög sig skamflat ur socknen; men kapellanen Idegran lade ett notabene till det myckna han redan förut hade annoterat mot Stjernkors.

760 Emellertid hade vintertinget och processen mot demoiselle Durin tagit sin början. Demoisellen hade fått ett annat ombud i stället för Krankenhaus, var vid det bästa kurage och fordrade djerft upprättelse för sitt goda namn, skadestånd för sina förluster och lagens straff mot rånaren och hans medbrottslige. Kronofogden Rågberg var dock icke den man, som så lätt släppte taget. Han företedde sådana bevis, att domstolen råkade i förlägenhet, den anklagade bleknade och fråga uppstod om hennes häktande.

761 Just i dessa dagar, när det för demoiselle Durin vägde emellan frihet eller fängelse, förmögenhet och anseende eller fattigdom och tjufsrätt, såg man demoisellen en eftermiddag komma blossande röd från kapellansgården och styra sina steg till kyrkoherdebostället, der hon fann kuramgerens Stjernkors hemma i sitt arbetsrum, bunden för tillfället af ett nytt reglemente för fattigvården, hvilken Stjernkors gjorde allt för att förvandla ifrån legal till frivillig.

762 – Det torde förvåna magistern att se mig i detta hus, – började mamsell Apollonia, samlande sitt mod efter ett ögonblicks förlägenhet.

763 – Ja – svarade Stjernkors – jag nekar icke dertill. Hvarmed kan jag vara till tjenst?

764 – Jag vet ej hvad magistern tänker om mig – fortfor mamsell Apollonia – men det är detsamma. Jag har blifvit skändligen bedragen. Jag fordrar hämd och upprättelse.

765 – Upprättelse? Gerna, om det är möjligt, men ingen hämd, – svarade Stjernkors.

766 Mamsell Apollonia kastade sig ned på en soffa och begynte öfverljudt snyfta. – De ha nedrigt anklagat mig, – utropade hon. – Jag är öfvergifven af hela verlden och af den, som förledt mig till allt, för att sedan svika mig trolöst i nödens stund. Men jag skall icke falla ohämnad; han skall icke ostraffad trampa mig under fötterna, han skall följa mig i förderfvet, och det skall vara min tröst att se den infama bofven lika ärelös som jag sjelf. O att jag, dåraktiga menniska, någonsin kunde tro hans svekfulla löften!

767 – Samla edra tankar, mamsell, och anförtro mig hvad ni bär på ert samvete. Är ni mera olycklig, än brottslig, så var viss att jag skall göra hvad i min förmåga står för att rädda, ej för att hämna er.

768 – O, det är en lång historia, den går nära tretti år tillbaka till min första ungdom, när Ödmark gifte sig med min syster i Stockholm. Han var då en ståtlig man, rik och ansedd af verlden; jag hade gerna varit uti min systers ställe. Han föredrog henne, och det kunde jag icke glömma. En tid derefter dog hon, och Ödmark gifte ännu två gånger om sig. Men undertiden hade jag, vid ett besök hos min syster, gjort bekantskap med – Idegran. När Ödmark gifte sig fjerde gången, uppsökte mig Idegran i Stockholm och förelade mig en plan, så klokt, men ock så illfundigt svart beräknad, att mörksens furste icke hade kunnat utgrunda en bättre. Ve mig, jag blef hans verktyg, och nu förskjuter han mig, när jag behöfver hans hjelp och fordrar att bli erkänd som hans lagliga hustru!

769 – Hvad? Hans hustru?

770 – Det har jag varit i tjugu år!

33. En själasörjares nederlag och segrar.

771 – Olyckliga! – utropade Stjernkors – jag börjar ana, att ni blifvit invecklad i en kedja af brott.

772 – Tro om mig hvad ni vill, – fortfor mamsell Durin, i hvars ansigte uttrycken af trots och förtviflan tycktes jaga hvarandra, – tro hvad ni vill, men jag är oskyldig! Jag var en fattig flicka, och ingen friare hördes af, när Idegran en dag sökte upp mig i Stockholm och sade till mig: nu har jag skaffat Ödmark en rik hustru; det kan blifva en bra affär, om ni blir hans hushållerska. Jag öfverlade en stund och vägrade tvärt. Så gick ett år eller par, och jag fick allt knappare att lefva af; då kom Idegran tillbaka. Tredje prostinnan är död, sade han; vill ni blifva den fjerde? Jag betänkte mig icke länge, vi reste till Finland, men då hade Ödmark redan förälskat sig i en utfattig stackare, som blef hans fjerde hustru .... Vi måste vänta, sade Idegran; turen kommer väl snart till den femte. Så gingo der återigen några år; då kom frestaren och sade: den fjerde är död, nu är turen hos er. Han skaffade mig som slägting in i Ödmarks hus, men prosten hade förlorat all håg att gifta om sig. En sommar, när vi voro resta till Stockholm, hände sig att Idegran och jag blefvo hemligen vigde, med det förbehåll från min sida, att han skulle erkänna mig för sin lagliga hustru, när affären med Ödmark var i sin ordning.

773 – Meningen var då att i grund plundra Ödmark genom er, som var hans hushållerska, medan Idegran var hans ombud i alla affärer?

774 – Ödmark var en slösare, han skulle i alla fall ha låtit allt gå sin kos, och hvarochen är sig sjelf närmast, – genmälde mamsell Durin med en axelryckning. – Jag hindrade hans penningar att onyttigt läka ut och sparade in för egen räkning. Men nu hade Ödmark sex barn, som skulle ärfva honom, och deras förmyndare skulle engång kanhända fordra en sträng redovisning. Hvad var att göra? Vi hade väl samvete att förtjena något på barnens bekostnad, men icke att slå ihjäl dem. Vi voro ju kristna menniskor.

775 – Detta kallar ni samvete och kristendom?

776 – Jag bryr mig icke om hvad der står i magisterns katekes, – återtog mamsell Durin föraktligt; – i min katekes står att dårarne förspilla sitt goda och de kloke ärfva det. Dessutom voro barnen svaga stackare, som ändå ej skulle blifva vid lif. De fingo husrum, värme, kläder och mat; hvad kunde man rimligen mera begära?

777 – De fingo ett mörkt fängelse, en förgiftad luft, en osund föda, en dödande enformighet, en grof okunnighet; – ingen kärlek, ingen frihet, intet ljus! På detta sätt har ni, afskyvärda menniska, dödat till kropp och själ fem bland sex af dessa små, om hvilka det är skrifvet, att den som kommer vid dem, honom vore bättre att en qvarnsten vore bunden om hans hals och han kastades uti hafvets djup!

778 – Jag har ej vårdat Ödmarks barn sämre, än många andra vårda deras egna. Det var icke derom jag ville tala. Ödmark dog, barnen skulle snart följa sin far, – de hade ju spetälskan! Idegran skulle förestå pastoratet, vi två skulle uppgöra husets affärer, och allt skulle gå under klubban. Det gick efter noter; men då kom ni. Allfrida hade förutsagt, att ni skulle komma. Jag hatade, jag föraktade er från första stunden, och jag gjorde rätt deri, ty ni begynte snart se mer än ni borde se. Jag beslöt att skicka bort barnen ...

779 – Det var likväl er afsigt att döda dem?

780 – Jag svär ...

781 – Ingen mened!

782 – Hvarför skulle jag döda dem, när jag ej behöfde annat än låta dem dö? Hvarför skulle jag fläcka mina händer med blod, när jag med godt samvete kunde vänta till dess vår Herre tog dem? Ni upptäckte barnen, jag kunde med skäl frukta att ni skulle upptäcka mer, och jag drog mig undan. Jag blef rånad och bedragen af en listig tjuf; han röfvade min egendom, som jag ärligt sparat ihop af det som Ödmark skulle ha slösat bort! Man berättade mig att Idegran skulle få pastoratet; han är en mäktig man, jag ansåg mig trygg, men stämdes för rätta af den eländige Rågberg. Nu brast mitt långa tålamod: jag fordrade af Idegran att blifva erkänd såsom hans hustru. Och hvad tror ni han svarade mig?

783 Vid dessa ord kastade sig mamsell Durin ånyo snyftande i soffhörnet och behöfde en lång stund att lugna sig. Derefter fortfor hon med af hat och vrede darrande stämma:

784 – Han svarade mig, att han ej kunde påminna sig något slags förbindelse mellan oss – att jag drömt – att jag finge stå mitt eget kast – att han misstänkte min åtkomst af Ödmarks effekter – att han tigit med sina misstankar af godhet för mig, men att han nu kanhända fann sig befogad vittna mot mig, derest jag icke på ögonblicket begaf mig på flykten tillbaka till Sverige ... På detta sätt behandlar man hederligt folk, herr magister! Men han skall ångra sig; jag har medel i händerna; jag skall ej skona den erkeförrädaren! Se här en bestyrkt afskrift af vigselattesten; han har förstört originalet ... Se här hans bref, der han framlägger sina planer uti halftäckta ord ... Se här hans egenhändiga förteckning öfver Ödmarks bo, som vi skulle dela|2| tillsvidare mellan oss ... Se här de blad Idegran ref ut från Ödmarks bibel, emedan de innehöllo dispositioner för barnen ... Se här det testamente, som jag skulle förmå Ödmark att underskrifva, men som hans plötsliga frånfälle gjorde om intet ...

785 – Konceptet dertill har jag funnit bland de röfvade sakerna. Det är åtminstone halfva bevis mot Idegran.

786 – O, ni känner honom icke på långt när ännu! Ni vet icke huru han med svek slagit under sig löst och fast. Ni vet icke huru han svikit, förrådt och bedragit alla sina vänner. Ni vet icke huru hans kyrkokassa, hvarmed han skryter för de lättrogne bönderne, är försnillad till hälften från fattigmedlen, till hälften från håfpengarna. Ni vet kanske icke heller, att han gjort allt för att svärta er sjelf hos domkapitlet ...

787 – Var god och tala om edra egna angelägenheter. Hvad vill ni af mig?

788 – Rättvisa! Rättvisa! Jag är oskyldig, jag är bedragen! Hela felet är Idegrans! Han bör stå till ansvar för allt! Och när jag tänker uppå att de vilja göra en sådan bof till kyrkoherde i Aulango ...! Men det skall ej ske, sålänge jag kan röra min tunga till vittnesmål.

789 – Är ni beredd att upprepa er bekännelse för kronofogden Rågberg, som anklagat er?

790 – Så galen är jag icke, – svarade mamsell Durin spotskt och såg sig omkring, om tilläfventyrs några gömda vittnen i rummet hört hennes ord.

791 – Ångrar ni då edra många missgerningar? Vill ni inför den allsvåldige Gud bekänna eder såsom en förkrossad och förlorad synderska, den der icke annat förtjent, än lagens fördömelse både i denna och den tillkommande verlden?

792 – Det är icke sannt. Jag är oskyldig. Jag har ingenting ondt gjort. Hvarochen måste ju draga försorg om sin ålderdom ... Nå ja, jag kan ha mina fattiga fel, jag som alla de andra. Ödmark ville alltid ha middagen färdig, när han kom ifrån kyrkan, och derför hade jag sällan tid att gå i Guds hus. Men jag har följt skriftens bud, herr magister: jag har mättat mången hungrig och klädt mången naken. Hvad har jag haft för tack för det? Det dumma packet pekar nu fingren åt mig. Sådana äro menniskorna.

793 – Nåväl – sade Stjernkors, sedan han förgäfves sökt väcka detta förhärdade samvete, – det enda jag kan svara er, är att Idegran icke skall blifva kyrkoherde i Aulango.

794 – Det kan vara nog till en början, – genmälde mamsell Durin och sade farväl med en prudentlig nigning.

795 Stjernkors besinnade sig icke länge, tog sin vandringsstaf och begaf sig till kapellansgården. Här satt han tre timmar instängd med kapellanen pastor Idegran. Deras samtal har icke kommit till efterverlden. Man kunde endast sluta af den unge prestens bedröfvade uppsyn, när han återvände från kapellansgården, att alla uppriktiga ord, alla bevekande uppmaningar varit förspillda. En mästare, grånad i verldens klokskap, låter ej korrigera sig af en för sanning och rätt, för Gud och samvete svärmande yngling.

796 När Stjernkors kom hem, hade han bud efter sig till jägmästaren von Holbach, som låg på sitt yttersta. Gubbens samvete hade fått en knäck på samma gång som hans refben. Han svor ena gången sju attan skock tunnor etcetera uppå att han skulle köra hvar prest till h–e, och i nästa minut begärde han att få tala med Stjernkors, bara »för att skratta den f–n midti synen» och bevisa honom att allt tal om ett lif efter detta var bara käringprat. På denna besynnerliga kallelse infann sig Stjernkors, hvilken så ofta hade sett sitt arbete för hedningarnes omvändelse krönas med rikelig välsignelse just bland de gröfste, uppenbaraste, ärligaste syndarne.

797 Hans förhoppningar sveko honom icke heller hos gamle von Holbach. Dragonen satt hårdt i gubben och spjernade länge mot. Vid första besöket blef han desperat och körde presten på dörren. Vid det andra skrattade, svor och gret han om hvartannat. Vid tredje besöket ville ej svordomen mer ha sin rätta muntra klang, och löjet blef borta. Vid det fjerde påstod gubben, att alla menniskor voro fähundar för vår Herre. Vid det femte bekände han sig sjelf för den största fähunden, och vid det sjette somnade han af som en botfärdig syndare, fast och uppriktigt förtröstande på den allförbarmande nåd, som han så ofta i lifvet försmädat och hånat.

798 Gamle von Holbachs slut var icke blott den största och renaste fröjd, som Erland Stjernkors dittills upplefvat under sin ofta bittra och tacklösa kamp om menniskosjälar, utan ock den mäktigaste väckelse för hela församlingen. Alla hade kännt den gamle såsom en uppenbar gudsförnekare och fiende till all religion; han hade i Aulango varit hedendomens öfversteprest och ett föredöme för alla bespottare. Ryktet om denne mans kristliga slut uppskakade alla hans likar och efterapare. Det hjelpte icke, att somlige medlidsamt talade om ålderdomssvaghet och ett af plågor förmörkadt förstånd. De kunde icke fördölja för sig, att här uppenbarade sig en högre makt, för hvilken all menniskans blinda sjelfviskhet sjunker vanmäktig ned i sitt eget intet.

799 Bittida från morgonen intill sent på qvällen trängde sig i prestgården skaror af rådvilla, törstande själar, som sökte ett svar på lifvets och evighetens frågor. Stjernkors behöfde icke mer uppsöka sina hedningar; de uppsökte honom sjelfmant och återvände som nya menniskor till ett nytt lefverne. Aldrig hade kristendomens eviga lifsmakt firat skönare segrar i detta land. Här funnos inga svärmare, inga sekter, fördömande hvarandra med hat och nitälskan. Här funnos endast bröder och systrar i kärleken; här fanns den osynliga, heliga, allmänneliga kyrkan, af hvilken den yttre kyrkans bristfulla menniskoverk är endast en svag, för alla jordiska skiften svigtande form. Här, här var den rätta hednamissionen, om hvilken det heter: Si, Guds rike står midtibland eder!

34. Den synliga och den osynliga kyrkan.

800 Tredje valdagen kom i Aulango. Det var en söndag i April, blid och våt, med lärkor i skyn och vår i luften. Åter predikade kontraktsprosten Ekhammar värdigt och regelbundet; åter tog han efter gudstjensten sin plats i koret och förrättade valet. Man hade nu blifvit af skadan vis; golfvet var underbygdt med solida bjelkar; dörrarne höllos öppna; byalagen inkallades ett i sender, för att afgifva sina röster, medan alla öfriga väntade utanför. Dessa försigtighetsmått tycktes likväl öfverflödiga; folket hade den förra olyckan i alltför friskt minne, för att denna gång tränga sig fram i otid. En tredjedel af församlingen hade uteblifvit af fruktan för ett förnyande af de förra uppträdena; de närvarande tycktes ha glömt deras förra split, och valet försiggick i största ordning, med ett oväntadt, nästan högtidligt lugn.

801 Allt utvisade, att den skarpa lexan utaf de förra valen fallit i god jord. De få, som ännu hördes rösta på Idegran, framsade namnet med synbar förlägenhet. Lysanders anhängare hade tappat kuraget. När rösterna summerades, befanns, till allas stora förvåning, att kapellanen Röding fått 51, pastor Idegran 8 och kyrkoherden Lysander endast 3 mantals kallelse, utom de vid sådana tillfällen oundvikliga bråken.

802 Folket åtskildes tyst och förundradt. Många trodde sig i allt detta se en försynens skickelse. Sjelfva krogarne glömde att gjuta sina tårar af bränvin öfver pastor Idegrans nederlag.

803 Hos lagman Årströms var stor middag för kontraktsprosten Ekhammar. Presterskapet och alla ortens honoratiores voro inbjudne; endast pastor Idegran saknades. Men den olycklige pastorns aktier hade betydligt fallit: råttorna hade öfvergifvit det åt undergången invigda huset. Alla hade vändt sig mot den uppgående solen: Rödings beröm och det lyckliga valet voro på allas läppar. Lagmanskan hade hört, att Röding var en bildad person, en angenäm sällskapsmenniska, och detta orakelspråk efterstafvades naturligtvis utaf alla. Föll talet på den afdankade favoriten, så var det med ett slags medlidande öfver den stackars rara beskedliga Idegran, som fått så många verldsliga bekymmer; men det var kanske inte så utan, att – och man hör så mycket ondt nuförtiden – och det var besynnerligt, att Idegran gifvit sig i slanger med en så illa känd person, som mamsell Durin; det visste ju hela verlden, att hon stulit hos Ödmarks, och – det var det skamlösaste, som lagmanskan någonsin hört.

804 Här blåste nu andra vindar, och med pastor Idegrans verldsliga bekymmer förhöll det sig så, att mamsell Durin, i trångmål för domstolen, gjort vissa bekännelser, som begynte kasta en ful skugga på den dittills så mäktige kapellanen i Aulango. Ännu kunde intet bevisas, följaktligen hade Idegran ej kunnat strykas från vallistan; men så märkvärdiga saker kommo småningom fram, att den flyktiga opinionen med lagmanskan i spetsen vände honom ryggen. Och denna gång hade opinionen godt väderkorn.

805 Ty icke många dagar hade förgått efter valet, innan bevisen genom Rågbergs skicklighet blefvo så bindande, att domstolen förklarade mamsell Durin skyldig träda i häkte och stämning utfärdades emot pastor Idegran, såsom skäligen misstänkt för delaktighet i stölderna från Ödmarkska huset, äfvensom för svek och förfalskningsbrott, ocker och oloflig bränvinsbränning. Mamsell Durin, som längesedan flyttat från Årströms, hade dock samma dag »gått ut att spatsera», och när stämningen skulle meddelas Idegran, befanns han »bortrest». Länsmannen sattes genast i rörelse, men så många vänner hade ännu den stackars beskedliga Idegran, att all ortens polis leddes på villspår, och båda de anklagade blefvo borta. Först flera veckor derefter fick man veta, att en släde med tvenne personer af det och det utseendet hade nattetid rest isvägen öfver från kusten åt Åland, utan att akta på kustboernes varningar. Men samma natt hade storm, tjocka och regn plötsligen inträffat, hafsisen hade satt sig i rörelse, och der några timmar förut de resandes släde försvunnit i mörkret, der brusade på morgonen ett skummande haf.

806 Man lät efterforska öfverallt på Åland. Ingen visste det minsta om de båda flyktingarne; ingen erfor heller sedan det minsta om deras öde. De hade på sistone varit dödsfiender, och dock såg det ut, som om den gemensama faran tvungit dem att gemensamt söka sin räddning i flykten. När seqvester lades på Idegrans egendom, saknades kassakistan och alla hans dyrbarheter. Hans släde måste ha varit tungt lastad. Mången tänkte dervid på Ödmarks olyckliga, misshandlade barn. Skriftens ord hade på ett sällsamt bokstafligt sätt gått i fullbordan på de båda flyktingarne. De hade »förargat dessa små», som höra Guds rike till, Mammons qvarnsten hade blifvit bunden om deras hals, och de hade blifvit sänkta i hafvets djup.

807 Många bland Idegrans fordringar annullerades såsom tillkomne på olagligt sätt. Aulango andades lättare, sedan denna tunga börda vältades från dess skuldror. Domstolen tillerkände Allfrida Ödmark såväl de af zigenaren tillvaratagna dyrbarheterna, som en betydlig ersättning af Idegrans många jordagods, dem han ej kunnat föra med sig. Allfrida blef rik; men hon hade annat att tänka på.

808 Hon hade återvändt från Åbo med mera erfarenhet, mindre svärmeri, men hon förblef ett|2| barn i sitt hjerta. Hon gick nu i Stjernkors’ skriftskola. Likasom majregnet duggar öfver den unga björken, och solen värmer hans späda grenar, och ljumma vindar smeka hans smärta stam, och de ljusgröna små löfven öfverallt spricka ut i hans första oskyldiga fägrings dagar, så insög Allfrida Ödmarks själ det gudomliga ordets eviga lifskällor. Hon lärde inga lexor, hon visste Guds kärlek, hon lefde deri. Något af det hemlighetsfulla sambandet med en annan verld fanns ännu alltid qvar hos henne; men hennes moders ande hade trädt tillbaka för en mäktigare: hon lefde i Gud. Hon var lycklig, glad, ödmjuk. Hennes lärare hade önskat henne mindre vek, mindre svärmande, men han hade ej mod att bortsopa fjärildoften från hennes själs vingar. Han var nöjd att hafva förjagat afgudarne och uppsatt den ende allsmäktige Guden på hans thron i ett menniskohjerta.

809 – Man skall få se, att han gifter sig med flickan; derpå är det beräknadt, hon är rik och tar honom med uppräckta händer, – hviskade lagmanskan Årström åt sina förtrogne. Men äfven Stjernkors fick annat att tänka på. Han kallades att stå till svars för allehanda svåra klagomål inför kontraktsprosten. Han anklagades för att hafva besökt lastfulla menniskor, »publicaner och syndare», hvarigenom han nedsatt sin presterliga värdighet; – att hafva mottagit många brottslingar på prestgården; – att hafva utspridt sekterism, fanatism, jesuitism i socknen; – att hafva förhindrat en ny kyrkobyggnad och derigenom förvållat olyckshändelsen vid valet; – att vid detta tillfälle hafva, till allmän förargelse, utslagit ett kyrkofönster och varit den förste att med yxe förstöra en dörr till kyrkan; – att på ett högst oskickligt sätt hafva sjungit en psalm på kyrktrappan, midtibland rusiga menniskor; – att vid samma tillfälle ha varit i slagsmål; – att hafva blandat sig i pastorsvalet och agiterat för Lysander etcetera, etcetera. Resultatet var en sträng skrapa och tre månaders suspension från embetet.

810 Händelsevis infann sig den nye kyrkoherden Röding just vid samma tid, för att mottaga pastoratet. Han utverkade, att Stjernkors dock fick afsluta sin skriftskola och biträda honom de första veckorna. Den fromme Röding, som så oväntadt och mot sin vilja blef hitflyttad från sina kära torskar och ålänningar, tyckte sig i Aulango vara som i en brusande fors och var mycket tacksam att få till sitt första biträde en man, den der kände orten så väl som Stjernkors. De två passade tillsammans som lag och evangelium, som Luther och Melanchton. Stjernkors hade mycket att lära af denne milde, saktmodige, ödmjuke Herrens apostel med hans rika, andeliga erfarenhet. Röding åter behöfde Stjernkors’ oförskräckta, energiska handlingskraft, för att bräcka hårda murar och spränga många kopparpansrade samveten. Inom få veckor hade de två lärt älska hvarandra som far och son, och deras förenade verksamhet utbredde Guds rike med förvånande framgång.

811 Pingstdagen var bestämd för Stjernkors’ afsked ifrån församlingen, och samma dag skulle hans skriftebarn gå fram. Den gamla kyrkan var åter i fara att trampas sönder af folkmassorna, men en del stadnade utanför, ty predikantens starka stämma hördes tydligt genom de öppna dörrarna. Derinne voro alla platser upptagne. Lagmanskan Årström satt och gret hela tiden; patron Arvelin snöt sig oupphörligt; hans beskedliga fru satt och tänkte på efterrätten till middagen; Jacquette von Holbach satt sorgklädd, utan en enda qvickhet, och afvaktade lysningens afkunnande emellan kronofogden Rågberg och hennes syster Marguerite Melanie. En linkande liten herre af skinn och ben med röda polissonger och styfstärkt halsduk infann sig bland de siste och sneglade förtjust på den hoppfulla Perpetua Arvelin. Det var notarien Krankenhaus, som såg sig om efter en bättre syssla, sedan han friat till häradsskrifvaretjensten och fått korgen utaf senaten.

812 Nedhukad i en vrå satt en svartluggig gestalt och ömsom grinade, ömsom snyftade. Han hade haft sin hand med i det första pastorsvalet; han hade sedan blifvit med halft våld dragen till skriftskolan och för första gången fått en föreställning om religion. Han kunde väl ej admitteras till nattvarden; men han var ställd på förhoppning. Det var zigenaren Josua.

813 Stjernkors predikade. Han hade en skön och rik text, och han utlade den med ljungande kraft. Han talade om den helige andes gång genom tidehvarfven och huru frälsarens profetior ännu hvar dag fullkomnas. Han talade om menniskoandens långa verldsarbete, om dess mörker och vanmakt i sig sjelf, om dess famlande efter det naturliga ljuset, om dess höghet och herrlighet, när Guds ande lyser derin och återställer dess förlorade gudsbeläte. Han talade äfven om andens verk uti denna församling, – huru många tusende ännu för kort tid tillbaka lågo fångne i tjockt mörker och tjenade afgudarne, men huru nu månge bland dem blifvit af Guds ande uppväckte från döden till lifvet och huru alla desse borde med hela sitt lefverne prisa Herren och bedja för sina bröder. Sist talade han ock de sedvanliga orden till nattvardsbarnen; men när hans blick föll på en bland de hvitklädda unga flickorna uti koret, svek honom ordet för första gången. Erland Stjernkors var en praktisk, allvarlig ordets tjenare, och dock förekom det honom, som hade en skinande seraf stigit ned i koret och vände mot honom sitt förklarade anlete ...

814 Med hela kraften af sin vilja sökte han slita sig lös från denna föreställning, men förgäfves. De afgudar, mot hvilka han kämpat så länge och segerrikt, hämnades nu i sista stunden sitt nederlag|3| och fångade honom sjelf i en syndig tillbedjan för ett dödligt väsen. Knappt förmådde Stjernkors med darrande röst framsäga de vanliga bönerna efter predikans slut och nedsteg derefter, djupt förödmjukad, från predikstolen, utan att hafva sagt ett enda afskedsord till församlingen.

815 Men det behöfdes icke. Alla omkring honom smälte i tårar. Han fick tid att lugna sig och utdelade nattvarden vid sidan af kyrkoherden. Alla de unga greto, utom Allfrida. Hvarför skulle hon gråta? Hon var ju hemma uti Guds rike.

816 På eftermiddagen reste Erland Stjernkors från Aulango. Han hade undanbedt sig alla tacksägelser, alla ärebetygelser. Men han kunde icke hindra, att flera hundrade personer samlats kring prestgården, för att säga honom farväl. Bland dem igenkände han Simon Sampi, Lukku-Lisa och så många andra, som den eviga anden genom honom ryckt ur förderfvet. Han tryckte deras händer och satte sig i schäsen med den trogna, gamla moster Milenia, som åtföljde honom, sedan de gemensamt öfverlemnat deras älskling Allfrida åt förmyndarens, kronofogden Rågbergs, redliga omsorg. Bakpå schäsen stod Josua.

817 Ännu i sista ögonblicket dröjde på hvardera sidan om schäsen två af de första unga väsen, som Erland Stjernkors i Aulango ledsagat till ljuset: Allfrida Ödmark och Loa Årström. De voro de sista, som tryckte hans hand.

818 Och han for, suspenderad från tjensten, men rikare på välsignelser, än de fleste ordets tjenare resa från sina församlingar. Skola vi en annan gång förnimma något om hans vidare öden? Kanske, kanske icke. Intet är den som sår, intet den som vattnar; Gud allena är den, som vexten gifver. Han allena vet, hvarest i denna yttre kyrka, med dess menskliga brist och dess förgängliga former, den allmänneliga, heliga, osynliga kyrkan döljer sig intill Herrens tillkommelse.