Avsnittet publicerades 16/3 1842:|3|

Conturteckningar.

»Minä seison korkialla vuorella, viheriäisesä laksossa.språk: finska»

Folkvisa.

III.

1 En vacker eftermiddag i slutet af Januari månad just i skymningen satt Comminister Henrik vid ett fönster af den vackra prostgården, hvilken, tvärtemot de flesta prostgårdars lofliga vana, hade placerat sin ståtliga facad inom den lilla stadens eget rörliga och trånga område. Van att under sin långa studii-tid skona sina icke särdeles starka ögon, hade han bortlagt 9:de delen af Fryxells Berättelser, hvarur han, såsom sed var, läst högt för sina arbetande systrar, och tittade ut på ett par rådmän, som promenerade i skumrasket, då den lifliga klangen af en kurirklocka, förenad med ett ej så ringa klatschande, ådrog sig hans uppmärksamhet. Och se! det var ett par slädor med förbiilande studenter, hvilka glada och lefnadslustiga nickade åt sin gamle vän i fönstret. Flickornaoriginal: Fickorna sprungo till rutan, ty de älskade glada ögon och vacker bjellerklang. Jag vill ej direkte påstå att ett rödt skimmer flög öfver Maries unga kinder vid den mötande blicken från ett välkändt öga derute, men säkert är att Thilda, liksom anande hvad hon ej kunde se i skymningen, nöp systern i kinden, sägande: »Stackars studenter!»original: studenter?»

2 »Hvarföre det?»

3 »I dag hemma i morgon borta, vindfläktar utan rast och ro, snöflingor, som icke veta på hvilken barmhertig qvist de få sätta sig ned i fred, i dag den varma cottillonen, i morgon den dammiga cathedern, i dag en Straußeroriginal: Sraußer vals i en ecclairerad salon, i morgon fickurets tysta knäppning i den mattbelysta studerkammaren, i dag en rosenrodnande flicka, som ler, i morgon den ätticksura physionomin af en madam, som träter, – o jag vill ej fortsätta! Om det vore nog med det, – men huru mången stackars Alfred qvarlemnade ej en liten smärtvuxen Marie med yrvakna känslor i sitt pickande hjerta, och återfann en respektabel rådmanska med» – Maries lilla älskvärda hand tillslöt fortsättningen på Thildas läppar.

4 »O dessa herrar»konsekvensändrat/normaliserat, menade Emma, »konsekvensändrat/normaliseratde se minsann ej alls olyckliga ut för det. Snöflingor äro deras tycken, liksom de sjelfva, ombyte är deras lust och vexling deras själs behof. Tid och rum äro för dem något öfvergående, flytande, och de betrakta lifvet som en promenad. Fråga Comminister Vindfläkt der vid fönstret, han som berömmer sig af att 24 gånger hafva fläktat fram och åter mellan Universitetet och denna aflägsna prostgård, förutom den der känslofulla promenaden på Rhenstränderna för fyra år sedan, efter hvilken han återvände, brusande som en Sirocco, med mustacher och crispin, hvilket plagg dåförtiden var någonting oerhördt här på orten, ända sedan Herr Westerlund gjorde furore som Fra Diavolo på bagarens vind. Resor, du bör besinna det, min Thilda, medföra, utom annat godt, äfventyr i parti. Ville du icke så här i den förtroliga sqvallerstunden berätta oss något, angenäma magister Fläkt!»

5 Den tilltalade vände sig om och frågade om damerna åstundade äfventyr af det orkanlika, åskdigra slaget, eller af det fläktande och solklara?

6 »Sol, sol och en sakta ande öfver en spegelsjö.»

7 Emedlertid kom jungfru Lotta in och bad att Mamsell Emma ville lemna fram socker, ty prosten skulle ha herrfrämmande och thoddy i qväll.

8 »Thoddy är dock en rar vara med en skön doft»konsekvensändrat/normaliserat, anmärkte Henrik retande, ty han kände syskonens antipathi för denna dryck. »Fy, Fy»konsekvensändrat/normaliserat, utropade Thilda, som näst medicin och förgift, ej viste något vederstyggligare i denna verlden än thoddy.

9 »Och om jag nu just hade i sinnet att berätta er en thoddy historia?»

10 »C’est votre affaire, monsieur! Je m’en moque.språk: franska»

11 »Stilla lugnt, min Libius, hvad var det som begärdes? En ande öfver en spegel, sade du? Mågöra. Bered dig i alla fall på att i spegeln skåda, ej hvad du sjelf så gerna ser deruti, dina egna blåa himlar, utan – rent af, ett thoddyglas. Sitt stilla, min vän. Det är ej så farligt.»

Henriks Reseäfventyr.

12 konsekvensändrat/normaliseratVet Emma något angenämare, något som med friskare helsa genomdoftar själen, än en 50-milakonsekvensändrat/normaliserat resa mot Norden vid midsommartid? – O vist är det ett djupt behag i en resa i Maj, då naturen med vaknande ljufva ögon ser sig omkring efter något att älska, och finner ännu blott längtan och hopp i skogens knoppar och örternas hjertblad. Men ingenting i verlden, i Söder eller Nord, kan förliknas vid dig, du ljusa, ljumma, ljufva Juni qväll i grön skog vid stranden af klara böljor, då Runebergs svanor sjunga på hvarje ström och kärlek, kärlek doftar som en fin ånga öfver kullar och fält och dal och sjö, flyktig, försvinnande och just derföre så rörande ljuf för sin flyktighets skull. Det går en fläkt af melancholie öfver Nordens vår, det susar ett vemod i fururnas kronor och blandar sin röst i vågornas brus vid insjöns stränder. Det andas en längtan i blommornas doft, skyarna randas så melancholiskt skönt och talltrasten sjunger sin melodiska klagan i nattens ljufhet. Allt är så täckt, så gladt och tillika så längtansfullt. Det ligger i Nordens glädje ett obeskrifligt blekt behag, som alldrig den brännande, njutande, förtviflande Södern känner. Den nor|4|diska naturen, den höga, bleka, ädla modren, som, sittande på klippan vid stranden under den mörka tallens eviga grönska, ser ut öfver vågornas lekar, öfver ängens försvinnande prakt och löfskogens skiftande färgspel, – hon, som i långa månader aldrig sluter sitt öga till, utan med moderskärlek vakar öfver menniskan, sitt sjuka, trånande, trötta barn, – huru skulle hon vara så lifligt, lekande, stormigt glad, som hennes syster, den glödande Södern, är! Men o huru outsägligt älskvärd är hon ej just för sin bleka frid!

13 Reste Emma någonsin en ljum Juni natt genom en ung löfskog, här och der med en hvit hägg eller en blommande rönn och med en insjös sakta plaskande böljor nära invid? – Huru glad var du icke då att hafva bortslumrat dagens hetaste timmar, för att med rätt friskt och lifligt sinne njuta af nattens behag. Ofta hände väl då att du lät den trötta hästen helt makligt gå, för det du ej hade hjerta att så hastigt åka förbi talltrasten, som sjöng sin lilla visa i en topp vid vägen. Jag erinrar mig så lifligt mången sådan natt, och huru jag engång med min reskamrat klättrade upp på det branta ödsliga Kangasvuori för att se solen gå upp. Stora beundrare af Tegnér den tiden, hade vi beslutit att helsa »himmelens son» med denne diktares praktfulla solsång. Men när solen rann opp öfver det omätliga landet och skyarna skeno i sjöarna och daggperlorna glimmade i löfven och det blef så förunderligt lifligt i skogar och marker rundt omkring, – då hände sig så besynnerligt att vi blygdes att helsa vår Finska sol med de präktiga rimmen, hvilka ej annorlunda föreföllo oss än en blekgul theatermåne bredvid dess original på det blåa hvalfvet.

14 Jag kunde nu berätta dig en vacker hop små historier från sådana Junijubilerande färder, men jag vill nu inskränka mig till en enda, som tilldrog sig sommaren 1841. Det var då, som du mins, jag ej utan saknad lemnade Universitetet och det glada, snabbt bortflydda studentlifvet, för att fatta fast fot i det timliga, såsom välbeställd adjunkt åt vår vördnadsvärde far här hemma. För att undvika den oss alltför välbekanta och ej särdeles intressanta stora stråkvägen mellan Helsingfors och Tavastehus, gjorde vi en krok östanut åt den täcka Menzälä trakten, skänkte en blick åt Thusela och Tuomala vackra förbundna sjöar, och besökte Mariefors och Menzälä gård. Härefter beslöto vi att förunna Hollola äran af vårt besök, passerade sålunda Mäkelä gård och Levando by, af hvars musikaliska namn man skulle väntat en mindre prosaisk verklighet. Skjutspoikarnas naivité i dessa trakter erinrade om de bekanta Skåningarnes af samma profession. Omöjligt var det att om Menzälä herrn få veta mer än att han hette »riksrådi»,konsekvensändrat/normaliserat kyrkoherden deremot »Adam»,konsekvensändrat/normaliserat och Mäkeläherrn »Maamittarispråk: finska»; »Vet du ej flera namn?» frågade vi. – Poiken begrundade saken länge och väl och utropade med lycklig min: »kyllä muistan. Muut sanovat hinschenöri.språk: finska» Han trodde sig hafva inlagt icke ringa ära med denna nya och i hans tycke vigtiga upptäckt.

15 Lemnande på sidan flera små sjöar, hvaribland den vackra Hundijärfvi, passerade vi Kärkölä kapell och inkommo, nära det fattiga men gästfria Hangala på stora vägen från Wiborg och F:hamn till T:hus. Nära derintill ses Koskis gamla kapellkyrka, pittoreskt belägen på en höjd vid sidan af en liten dal, som väl fordom varit sjö. Det välodlade Lampis kom sedan i ordningen, sedan Hauho socken och Tulois kapell. Här, helt nära Syrientaka gästgifveri, hade den celebra verldskringskojande Aquilina sökt en, om ej just poetisk, likväl med temmelig smak utstyrd fristad för sina förvissningsdagar, och hade här i sin goda ro betydligen lagt på hullet. Hvilken gäst på Kuopio, Tavastehus eller Heinola marknader känner ei Aquilina! Allt ännu fortsätter hon sitt lofliga eller olofliga näringsfång, besöker samvetsgrant sina marknader och mottar äfven hemma, omgifven af sina Bachiska apparater, unga lefnadslustiga resande, som önska sig en angenäm parenthes i gästgifvaregårds lifvet. Skada att mademoisellen kort efter vår ankomst, som skedde på morgonqvisten, just reste ut, för att söka en förlupen kund, som i går afton lemnat henne i töcknigt tillstånd och förmodades hafva brutit nacken af sig på vägen! – På jemna ensliga vägar genom täcka löfskogar gick vår väg förbi Hauho gamla gråstenskyrka och Lautio gård (åter ett musikaliskt namn), tills vi vid Onckala, genomblötte af himmelska tårar, återhunno vår vanliga stråkväg upp emot Norden. Bland andra märkvärdigheter på Onckala, såsom t. ex. värdinnan sjelf och hennes med årtalet 1970 märkta täcke (hvilket således blir yngre med hvarje dag), observeras äfven tvenne marmorerade candelabrer af träd med sinrika inscriptioner, såsom:

konsekvensändrat/normaliseratTänd upp ditt ljus,

det hedrar ditt hus.konsekvensändrat/normaliserat

17 och

konsekvensändrat/normaliseratvar vaksam

att du ej får skam.konsekvensändrat/normaliserat

19 etc.

Avsnittet publicerades 23/3 1842:|1|

20 Suomi är ett land, öfver hvilket seklerna framgått helt annorlunda än öfver andra land. Andra nationer hafva älskat att föreviga sitt minne i vackra byggnader och ståtliga anläggningar i träd och sten, förutom de skatter af manuscripter och böcker, hvilka de lemnat åt efterverlden zum Andenkenspråk: tyska. Finnarne hafva hittills hvarken haft tid eller fåfänga nog, att förse sin efterverld med många vackra ruiner, hvilka ej litet skulle pryda ett så|2| vackert land som deras; dock hafva de på sednare tider med mera välvilja tänkt på framtida landskapsmålares båtnad. Ej heller kan man berömma dem att hafva skrifvit många och lärda böcker, förmodligen derföre att de vetat sig hafva ständigt sotiga fingrar af det myckna svedjandet, stundom ock litet blodiga efter någon hetsig ulf- eller björnjagt. Envisa, som de äro, hafva de i tusen år nöjt sig med ett enda arbete, odlingen af sitt land, och vi skörda nu hvarje höst en ny upplaga af deras opera omniaspråk: latin i ständigt begärliga exemplar. Spela och sjunga kunde de gamle Finnarne dessutom i kapp med sina lärkor och vakor, – men aldrig gåfvo de ut »Dikter satta i musik»*)NB. Herr Henrik skall, ej mindre än mången annan, förundra sig öfver de snart med musikbilagor utkommande »Huwi Lauluja Hämehestä»,konsekvensändrat/normaliserat ett phenomen, oss vetterligen, ensamt i sitt slag här i landet. Red:s Anm.; de kunde blott bruka sin jord och smida sina runor; vi kunne skrifva, samla, författa, bygga och – mycket annat. Hvad äre icke vi för ena kaxar!

21 Emellertid är det angenämt att här och der i det Finska landet anträffa en åldrig kyrka, en adelig familjegraf eller dylika forntidslemningar, förutsatt att de äro bibehållna med den vördnad, man är skyldig fädernes minne, som lefver i dem. Med sorgsna blickar betraktar den resande Pelkänä gamla gråa kyrka, ur hvars trånga fönsterlufter forntiden dystert stirrar, liksom ur en dödsskalle med ihåliga, toma ögongropar. 5 000konsekvensändrat/normaliserat vintrar, menade vår skjutspojke, hade snögat öfver det åldriga templets branta tak; en nolla afprutad, och det återstår likväl nog för en aktningbjudande ålder. Himlens vindar och vandrarens nyfikna blickar hade nu fritt tillträde genom de öppna fönsterna, från hvilka man borttagit och försålt de af tid och menniskohänder i många skiftande couleurer målade rutorna. Fritt trängde äfven storm och menniskoöga in i dödens fridlysta boningar inom kyrkan, sedan det gamla murkna golfvet haft samma öde som rutorna. – Du skulle hafva sett en syn, hemsk redan vid gladaste solsken, men obeskrifligt ryslig, när månan, skinande genom brustna skyar, såg med bleka blickar in genom fönsterna på denna stora, öpna grift, – graf vid graf och derinne döda i multnande kistor, från hvilka här och der en svepning, en hand, eller ett benrangel gifvit sig ut. Och när vinden tjutande ilade in genom fönsterlufterna, för att drifva sin vilda lek med grafvarnas gäster, då skulle du sett huru svepningarna fladdrade och yrde omkring och benranglen hackade tänderna och vände sig liksom under oroliga drömmar, och det blef i denna den eviga hvilans fristad ett dödens lif, så fasansfullt, att den lefvande betraktaren,original: bebetraktaren, slagen af skräck, med bortvändt öga och iskallt hjerta, plötsligt tog till flykten, liksom hade förgängelsens spöken gripit honom i håret och hånleende manat honom att nu redan dansa med dem der nere i det dunkla djupet!

22 Gerna bortvänder den resande sin blick från denna hemska tafla till den glada, ljusa anblicken af det nyare vackra och smakfulla templet, hvilket från höjden nedskådar till det gamla på slätten, så som den unga, solklara tiden skådar på de framfarna dagars gråa skymning, – så som ögonblicket leende ser på den evighet, ur hvilken det framgått. Uppförd af tegel och invigd 1840 om våren, vitnar Pelkänä nya kyrka, en af de vackraste i hela landet, om uppoffringar, som hedra ortens befolkning, och de män, hvilka ledt dess beslut.

23 Från Pelkänä begåfvo vi oss vidare mot Norden, numera upphunna af resande kamrater, åtta ingalunda ängsliga själar på fyra rankiga kärror. Det var den 17 Juni, en vacker Thorsdag. Strödda skyar mildrade solens brand och det var friskt att åka genom skogarna, utför backarna och öfver höjderna. Det led mot qvällen, då vi med lidande traf kommo in i det täcka Kangasala, med dess glimmande sjöar, dess furuklädda stränder, dess älskeliga kullar och höga åsar. En sval vind blåste öfver höjderna och förde till vårt möte de angenämaste dofter från skog och mark. Kangasala är rikt på vackra och välbyggda herrgårdar, med den täckaste belägenhet. Öfver sjön framskymtar det sköna, beprisade Liuxiala, numera fattigt på andra minnen, än de, hvilka evigt lefva i sagan. Vi nalkades ett ställe, hvilket jag mången gång, men aldrig utan ny beundran, farit förbi. Hvilken resande på dessa vägar har ej någongång unnat sin häst ett ögonblicksoriginal: ögoblicks hvila vid Kaivando pass, så benämndt efter den vackra kanal, hvilken Kejs. Strömrensnings-Direktionen här fulländade 1830. Det är här den stora, mångbugtiga Längelmenvesi utgjuter sina Nereider i den klara, majestätiska Roini, hvars namn redan anslår örat med en klang, lik den af djupblåa vågors sakta brus. Kanalgräfningen, – hvarigenom den förstnämnda sjön fälldes ej mindre än 6½ fot och ungefär 4 500konsekvensändrat/normaliserat tunland odlingsbar mark vunnos för framtida skördar, – och ännu mera den vackra brobyggnaden, verkställdes ej utan stora svårigheter. Harmsna att föras i ledband af menniskosnillet, undergräfde och störtade böljorna den första mödosamt uppförda byggnaden den 3 April 1830. Ånyo uppförd med erfaren beräkning samma år, skänker den prydliga bron den deröfver sakta framrullande resande en högst liflig och glad utsigt öfver de vänliga syskonsjöarna på båda sidor om den. Kanalen, det konstgjorda sundet, som från Öster till Vester 30 fot djup strömmar under bron, instänges af höga, under gräfningen uppkastade vallar, hvilka spegla i böljorna en angenäm sluttande matta af finaste ljusgröna gräs. Hela trakten är utmärkt vacker och förtjenade väl en Alexanders Kejserliga beundran. Ett stycke norr om Kaivando ses ännu den balkon, från hvilken den höge Resanden, icke skyende den mödosamma stigen uppför branterna, från höjden nedblickade på sitt nya vackra land.

24 Anländ till Kaivando, höll den muntra karavanen, utan föregånget aftal, stilla på norra sidan om bron. En efter annan hoppade ut ur kärrorna, och snart voro alla med raska språng uppe på vallen. Den utsigt, som härifrån erbjöd sig, var för vacker och våra unga sinnen allt för varma för Finsk skönhet, att icke förslaget om en stunds dröjsmål här skulle med enhälligt bifall upptagas. I hast blef nu en stor verksamhet rådande. Några lupo omkring i småskogen, dragande, liksom myror, hvarjehanda strån, ruskor och qvistar till en välbeställd Kockospråk: finska, medan andra pysslade med att antända den, och ett par sprungo med långa hopp ned till kärrorna, för att derifrån upphämta ett par bouteiller af Herrar Kåhlmans bästa varor. Ändtligen höjde sig lågorna med ett trefligt sprakande, och, då man kom under fund med att en af kamraterne lyckligtvis, genom någon välmenande Tantes omtanke, försett sig med en liten kaffepanna, blef denna genast med höga fröjderop anammad och satt på elden. Nu kan väl någon väninna af den oskattbara mokka-nektarn inbilla sig att det blef en kaffedoria här på gröna Roinistranden. Sant är det, att i pannan befans en svart och otäck|3| öfverlefva af ett föregående kaffekalas, tillräcklig nog att en hel sqvallerstund lycksaliggöra ett halft dussin bedagade jungfrur och madamer. Men – ej utan fasa kan jag erinra mig vårt misshushållande – i en blink reste pannan af till stranden och doppades under vatnet, så att hon sade poll poll, hvarefter hela den svarta ambrosian sköljdes ut i sjön, så att Roiniabborrarna, der de ströko sig långs stenarna vid stranden, ej litet förundrade sig öfver ett så ovant traktamente så här dags. Fylld med klaraste vatten, sattes den sålunda misshandlade pannan ofördröjligen på elden och rykte redan i full fart, då vi i hast erinrade oss – (stilla, Thilda, ser du den glänsande, hvita måsen, som, svärmande i vida ringar, då och då plaskande nedslår i den glittrande Roiniböljan, för att taga sig en spritande löja!) – vi erinrade oss, säger jag, att vi voro utan glas. Oangenäma upptäckt! Pannan var för het och de törstande själarne för många, mössorna voro nog stora och snusdosorna påtagligen för små. Men håll, mina insektflaskor hafva ju vida mynningar! Väl krälar och kryper det i dem en församling af sexbenta, svartmuskiga arrestanter, men vi vilje engång låta nådens sol skina och förunne alltså våra statsfångar amnesti, med sträng tillsägelse att inom en timme förfoga sig utom vallens område, vid äfventyr att ånyo häktas och utan förskoning spetsas på nål, som vederbör. Strax begaf sig den långbenta församlingen med ett förnöjdt surrande på rymmarstat, flaskorna skurades med grof sand och vandrade, fyllda med angenämt rykande thoddy, från hand till hand. I sanning, det var icke så ledsamt att lefva på Roinistranden!

25 Fåfängt skall jag för den, som icke engång stått på en grön kulle och sett ut öfver en blå sjö och ett land i vårdrägt, söka måla den friska, lefnadsglada och tillika högstämda känsla, som i ett sådant ögonblick fläktar fram öfver det unga sinnet. Sjelfva den Finska folkvisan, annars så melancholisk i sina toner, slår an ett gladare spel, när den sjunger: »Minä seison korkialla vuorella, viheriäisessä laksossa!språk: finska» Höjder och sjöar inverka otroligt på ett folks lynne. Hvarföre äro Savolaxarne ett så poetiskt folk, och deremot Österbottningarne, med all deras friska, energiska kraft, ett så prosaiskt slägte? Knapt tror jag att Runeberg och Franzén, dessa söner af slätten, blifvit hvad de äro, om icke halfva deras ungdom stått under inflytande aforiginal: a en mera höjdrik natur.

26 Solen sänkte sig ned på talltopparne i Nordnordvest, medan Pohjagossarna stodo på höga Roinivallen och sjöngo visor. De sjöngo »Mistäs tuletspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat och »Minun kultanispråk: finska».konsekvensändrat/normaliserat Jag vet intet stycke af så djupt musikaliskt välljud, som detta i mångens öron utslipade Minun kultanispråk: finska. Lyssna t. ex. på detta

konsekvensändrat/normaliseratTuuli on tuima ja ankarat aallot,

Ruuhet on rannalla pienoiset,

Ruuhet on rannalla pienoiset,

Kultani sormet on hienoiset.konsekvensändrat/normaliserat

28 och säg om du icke hör vågorna sakta hvälfva, hör vinden sjunga och ser solen glimma i djupa sjön. Ett enda Svenskt stycke vet jag, som kommer detta nära, – »Ramulfs Äfventyr» af Almqvist, fastän färgen der är annan och mera dramatisk. Många andra Finska stycken ljödooriginal: jödo utöfver Roini böljan, bland andra Saksas mästerligaoriginal: mästeriga öfversättning af Runebergs »Svanen»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken jag någongång utber mig att få särskildt meddela. Tvenne skålar tömdes under högljudda hurrarop: den ena för Suomis välgång i alla dagar, den andra för Roini. Den sednare tillgick sålunda, att en af Pohjasönerna nedsteg till stranden, tömde sin flaska i sjön och prisade Roinis melodiska böljor, huru de i många tusende år lyssnat till vindarnes sus i skogen och fåglarnes sång i strandens granar och sjungit med dem för våra fäder, likasom nu för oss. Sist bad han till böljorna att den ande, som suckade i dem, icke måtte rysa tillbaka för den, som lefde i våra och det nuvarande Suomis bröst, och bad att båda måtte med trofast kärlek älska hvarandra evigt.

29 Innan då Pohjagossarna åter begåfvo sig ut på färden, togo de en tom bouteille, insatte i den en pappersrulle, korkade den väl fast och slungade den ut i Roini. På papperet stodo följande gemensamt hopsmidda runor:

Pohjan pojat iloissansa,

Helsingistä palatessansa,

Roinen rannalla roivasivat.*)Ett ord, hvilket ej torde igenfinnas i något Lexicon. Tyckes vara på skämt bildadt af det likalydande Svenska. Red:s Anm.

Ja kuin he potun tyhjäntänyt,

Ja lauluin alla olleskellut,

Järvellä tämän uhrasivat.

31 Hvar bouteillen sedermera hamnat, och om någon funnit den, känner jag icke. – När solens sista strålar skimrade öfver nejden, sade vi vår Roini farväl och galopperade med god fart till det nära Huutijärvi, der vi efter en gemensam måltid (jag erinrar mig lifligt värdinnans förvåning, när vi reqvirerade 50 ägg), vänligen skildes på olika vägar mot Vester och Norr.

 

 

1. *)NB. Herr Henrik skall, ej mindre än mången annan, förundra sig öfver de snart med musikbilagor utkommande »Huwi Lauluja Hämehestä»,konsekvensändrat/normaliserat ett phenomen, oss vetterligen, ensamt i sitt slag här i landet. Red:s Anm.
2. *)Ett ord, hvilket ej torde igenfinnas i något Lexicon. Tyckes vara på skämt bildadt af det likalydande Svenska. Red:s Anm.