När Julen kommer.

1 Om få ämnen har man skrifvit och talat så mycket som om julen, och likväl kommer det ämnet ständigt tillbaka och blir ständigt nytt, liksom man aldrig tröttnar att om hösten förundra sig öfver de mörka qvällarna och om våren öfver de ljusa morgnarna.

2 Julen är icke någon fest, som skulle blifvit påbjuden af en eller annan orsak, som andra fester. Den har kommit af sig sjelf från urminnes tid, så länge menniskor bott i den höga skuggan af norden, och den skall evärdeligt komma tillbaka, sålänge ljus och mörker vexla på jorden. Julen fanns långt före kristendomen och betydde en glädjefest för det återvändande ljuset. Den gamle häfdatecknaren Procopius säger om folken i den yttersta norden: »Under den långa natten räkna de dygnen efter månens lopp. Men när de lefvat 25 dagar i mörkret, pläga de efter gammalt bruk skicka på de högsta bergen spejare, hvilka, såsnart de från höjderna märka solen, för|3|kunna det för de lägre ned boende, hvarpå desse glada, ehuru ännu i mörkret, göra ett gästabud; och är detta den största högtid hos Thuleboerne.»

3 Denna högtid var julen, och den firades då i Februari, när solen begynte stiga öfver de högsta trädtopparna. Men kristendomen kom och gjorde den gamla hedniska julen till en åminnelsefest af frälsarens födelse. Och att julen då drogs tillbaka till vintersolståndet, det har en stor symbolisk betydelse. Ty det betecknar att Christus, och med honom det eviga ljuset, har nedstigit till verlden just i den tid, när mörkret på jorden är allrastörst. Men ingen annan kan fatta den betydelsen så innerligt och djupt, som nordbon gör. Ty öfver hans länder rufvar vid den tiden ett tjockt mörker både natt och dag, så att sjelfva middagens ljus ej annat är än en svag skymning af en döende sol, och mångenstädes har snön ännu ej kommit att mildra nattens svärta, och stjernor och måne betäckas af gråa stormmoln. Då har man framför sig den lekamliga bilden af »dödens skugga» och af »de mörka landen»,konsekvensändrat/normaliserat om hvilka skriften talar, och då blir all sorg dystrare och alla mörka tankar ännu mörkare, och den som icke kände naturens lopp och Gud i naturen, kunde lätteligen tro att den yttersta tiden vore förhand, när sol och måne förlora sitt sken – som vid denna tid predikas om domsöndagen – och att lifvet och all dess glädje förgås i den dystra, den eviga nattens svarta sköte.

4 Men då kommer julen i det yttersta mörkrets tid och predikar med salig glädje om Christus, verldens ljus, som nedsteg i tiden och dock lefver och regerar från evighet till evighet. Och det är likasom skulle en klar stjerna tindra öfver horizontens nattliga rand, och likasom skulle man i den tätaste skuggan se det strålande hufvudet af ett litet barn höja sig öfver förtviflans mörker och dödens förbistring och se på oss med lugna förklarade ögonkast och säga till oss: frukta dig ej, ty Gud lefver! Och då svarar strax den tysta inre rösten i hvarje menniskohjerta: ja Gud lefver, och jag skall ock lefva, och sol och vår skola komma igen, och himmelens ljus och andens förklaring skola saliga uppstå ur grafvens natt.

5 Så är naturens predikan i norden vid jultiden icke annat än en utläggning af den höga symbolen om Christi födelse, och båda peka tillbaka på den tröstande vissheten, att just när mörkret och döden synas som störst, är deras spets bruten och en ny tid begynner för ljuset och lifvet. Det är meningen af stjernan öfver Bethlehem, hvars hågkomst man i norden af ålder firat med julstjernan. Den stjernan står omgifven af det svarta mörkrets ram, och ju svartare ramen är, desto klarare är ock stjernan. Och ju dystrare sorgen och synden och striden och nöden kasta sin skugga öfver jorden, desto klarare hör man englarnas röster sjunga i julnattens mörker: ära vare Gud i höjden och frid på jorden och åt menniskorna en god vilje!

6 Hela den rika södern har ingenting, som kan jemföras med den sublima anblicken af en klart upplyst kyrka i den mörka julmorgonen. Sjelfva mörkret och kölden och den skenbart döda naturen rundtomkring stå i en så underbart herrlig kontrast till det strålande templet och orgelns stämma och psalmernas ljud och menniskornas glada hoppfulla andakt, att man tydligare än någonsin förnimmer den kristna trons stora ja till det vanskliga lifvets tviflande nej. Vore icke tron, så vore detta tempel mörkt och dessa sånger stumma och dessa hjertan öde som natten, och rundtomkring vore en omätelig ödemark af mörker och sorg och köld och död.

7 Och i den stora festen för lif och ljus kommer der ännu ett annat intryck, och ett sådant som djupast förmår att röra hvarje menniskohjerta. Hvar är den barm så hård och det sinne så känslolöst, att de ej skulle vekna vid anblicken af ett barns oskuld? Den betydelsen att vara barnens fest har julen icke haft under hedendomen. Den betydelsen har kommit till genom kristendomen, som framför alla andra älskar de små barnen och säger om dem att de höra Guds rike till. Der står det stolta menskliga vetandet, som anser ett barn för något så ringa, att det icke har någon betydelse för hvad det är, utan allenast för hvad det blir. Och likväl slungar kristendomen deremot den skarpa domen: utan att I varden som barn, kunnen I icke ingå i himmelriket. Det hör med förvåning den stolte vise och kan ej förstå, huru en så stor makt kan ligga hos det oskyldiga. Men utan att han vill eller tänker derpå, allenast han har ett öppet menskligt hjerta, så drages han om julen in uti barnens krets och röres af deras glädje och känner att han blir bättre deraf i sin själ. Då skall han kanske förnimma, huru der hos ett oförderfvadt barn är någonting qvar af den första och högsta menniskan före hennes syndafall genom kunskapens träd på godt och ondt, och huru dess väsende är mera helt och genom sin helhet mera fullkomligt än hans. Deraf kommer det friska intrycket af julens barnafröjd. Tviflet med dess barthuggande svärd står ännu utanför portarna af barnets verld. Akta dig att öppna dessa portar; den främmande gästen klifver ändock till slut öfver murarna.

8 Hvar och en har den glada erfarenheten af en jul för barnen inom familjerna. Men sällan har man sett så mycken verklig glädje på engång samlad, som nyss här uti småbarnsskolan. När man inträdde i den stora upplysta salen, såg man inemot 90 rödblommiga barn i högtidsdrägter på de radvis öfver hvarandra höjda bänkarna. Alla voro de små, mellan 3 och 7 år gamla, och likväl var der ordning och lydnad utan en skymt af tvång. Och de sjöngo med sina späda röster både lofsånger och glada visor, och man talade till dem med välvilja och maning, och de lyssnade i ljudlös tystnad.

9 Då voro der ett par musikanter i ett hörn, och de spelade opp en polska, och så blef der med ens en stormande fröjd i de långa väntande raderna. Och alla skyndade ned på det glänsande hvita golfvet, och nu blef der en dans, som de mest lysande baler kunnat afundas. Der voro inga dansskolssteg och inga släpande françäser med en gäspande konversation; der var dansen i dess ursprungliga, vackra och oskyldiga mening af glädjens syster. De kunde ej annat, de tänkte ej annat, de små, de måste ju hoppa och dansa, ty de voro så öfverlyckliga, och de dansade så att de små kinderna voro så röda som äpplen på solsidan, och när somliga af dem voro så trötta, att de knappt kunde stå, klefvo de upp på bänkarna och satte sig att stampa takten och klappa händerna, ty med skulle de vara ändå.

10 Pang, då ljöd den stora klockan i lärarinnans hand, och som genom ett trollslag tystnade med ens det högljudda larmet af 90 barn, och alla satte sig att hvila och vänta. Och då bjödos der gästbullor och mjölk, och der åts och der dracks med besked. Och sedan blef der åter musik och dans, och de litet äldre flickorna, som hade sina insigter i danskonsten, begynte att mycket beschäftigt ordna de fumlande små i leder och par, och så blef der ett »väfva vadmal», som väl kunde ha gått regelmessigare, men aldrig gladare. Men för gossarne blef det i längden enformigt, och en stor hop rabulister klefvo ånyo på bänkarna och begynte att stampa och klappa, först i takt, men sedan med flit ur takt, och till sist begynte de hurra, men allt fortforo flickorna med orubbelig ihärdighet att »väfva», och allt hördes der mellan stampningarne och hurraropen samma taktmessiga och tonfasta »väfva vallman, slå tillsamman och låt skedarna gå, gå» – tills åter alla voro trötta och satte sig vid klockans ljud och fingo hvetebullor och pepparkakor och äpplen och till sist små julgåfvor: dukar, böcker och förgyllda grifflar. Och deras ögon strålade af sällhet, och de sjöngo ännu några vackra visor, och de sparsama bland dem – de voro visst få, men lynnet röjde sig – hade samlat sitt goda i knyten, att föra hem med sig. Och så togo de alla i ring ännu engång och tackade, och så sökte hvar och en bland dem en mor eller en syster, som stod med tårar af glädje ibland den stora hopen af åskådare längre bort vid salens ingång.

11 Den stora balen var slut klockan 8 på aftonen. Der voro fattiga mödrar, som väl haft föga glädje i lifvet och som nu hade en af sina lyckligaste stunder. Der voro också bland de blomstrande barnen många fattiga, och bland dem några som voro så svaga af sjukdom och elände, att de ej kunde dansa, endast se på. Men der gick en god ande af lycka utan afund genom hela denna barnafröjd. Midt i det stora larmet var der en förunderlig fridsam endrägt, och man hörde en qvinna i hopen likna denna anblick vid »Guds englar i himmelrik».konsekvensändrat/normaliserat Och sannt är det, att på jorden ser man väl stundom sådana syner af en eller några få, men sällan en större skara, som mera påminner om de renare fröjderna af ett bättre lif.

12 Likväl gick der så naturligt en känsla af vemod genom åskådarnes bröst. Arma små barn, hvad skall det väl bli af er och er glädje, när lifvet kommer med sina pröfningar! Dock – njuten i frid den vingade stundens fröjd, okunnige om alla de tårar, som en dag skola fördunkla edra nu så strålande sköna barnaögon!

13 Så kommer nu julen till barnen, och han kommer till alla de vuxne också, hvilkas hjertan ännu icke förvissnat i lifvet. Och han kommer såsom en fridens ande att bjuda det trötta sinnet hvila i lifvets möda, och han kommer som en kärlekens och försoningens ande i verldens strid. Han kommer som ett nyfödt ljus i mörkrets yttersta tid, och som den kristliga tron i tviflets vanmakt, och som ett barnasinne till de söndrade brustna viljor i detta lefvernets äflan. Må han komma till alla och ha för alla en fröjd och för alla ett hopp. Ty sorger har lifvet nog ändå, och det arma hjertat behöfver så väl en solglimt af verkelig glädje. Utan den skulle det förtvina som en blomma stängd ifrån himmelens ljus.