Lilla Miljon.

(Saga för stora barn.)

1 Hon var enda barnet till en af de stormäktigaste penningefurstar här i landet, om annars kan utredas att här i landet finnas några penningefurstar. Vid sin ankomst till verlden var hon så välkommen, att far och mor rådslogo om hvad namn hon borde få, och intet syntes dem nog präktigt, nog lysande. Ena gången ville fadren kalla henne Diamanta Rubina, hvilket onekeligen hade varit både vackert och förhoppningsfullt; andra gången ville han gifva henne namnen Kresa Napoleona, hvilket onekligen hade varit både platt och ohistoriskt, emedan Kresus ej var någon Napoleon och Napoleon ej var någon Kresus, om man får döma deraf att han ständigt anlitade andras kassor.

2 Men söta mor ville, som hon uttryckte sig, gifva flickan »ett menskligt namn»,konsekvensändrat/normaliserat t. ex. efter mormor som hetat Fredrika eller farmor som hetat Susanna. Deröfver vardt strid och örlig inom hus, men ändtligen, efter långa diplomatiska underhandlingar, afslutades freden på sådana vilkor, att söta mor skulle få kalla flickan Fredrika (hvari en viss klingande betydelse ej kunde misskännas), men fadren deremot gaf henne det i hans ögon djupt betydelsefulla och högst intressanta namnet Millione.

3 Fredrika Millione blef således den lillas halft kristna, halft hedniska namn. Men följden var icke svår att förutse. Grefve Platens dotter i verlden fick heta »Götha kanal»,konsekvensändrat/normaliserat och hjeltinnan i denna märkvärdiga berättelse fick af dubbel anledning heta »lilla Miljon».konsekvensändrat/normaliserat Det hjelpte ej att söta mor beständigt talade om sin »lilla Fredrique».konsekvensändrat/normaliserat Vänner och bekanta brukade för syn skull samma benämning vid högtidliga tillfällen, men i hvardagslag och när söta mor vände ryggen till, hörde man dem aldrig säga annat än »lilla Miljon».konsekvensändrat/normaliserat

4 Slutligen brukade hela verlden samma smeknamn, ty hela verlden har en besynnerlig ömhet för både små och stora millioner. Lilla Miljon syntes alltifrån vaggan född till ära och ryktbarhet här i verlden.

5 Småningom vexte hon upp och blef en liten knubbig och rödblommig flicka med vackra hvita tänder, oppnäsa, små bruna ögon, som kröpo ihop till skälmaktigt små när hon skrattade, och glänsande svart hår, som benades i två flätor tjocka som armen. Det var hos henne något af både judinna och finska, ty fadren härstammade från Israels barn, men modren var af landets egna produkter. Som man vet, kunna båda naturerna förlikas, emedan de lärde med stort besvär utredt, att Finnarne härstamma från Israels tolf slägter, såvida de ej härstamma annorstädes ifrån. Men här var den dubbla naturen så lyckligt fördelad, att lilla Miljon, med undantag af den »verkligt inhemska» oppnäsan, var judinna till sitt yttre och finska till sitt inre, hvarpå vi snart skola få höra förunderliga bevis.

6 Den syndiga afunden är så stor, att väl mången läsare väntar att få höra om lilla Miljon att hon var enfaldig, högfärdig, elak, nyckfull och stygg på allt sätt, bara för det hon var rik. Men långt derifrån. Sanningen sjelf måste säga om den lilla knubbiga flickan att hon var godhjertad, anspråkslös, lika mot alla, och att i det lilla hufvudet rymdes, vid sidan af en viss portion envishet, rätt mycket sundt förstånd och naturligt godt omdöme. När dertill kom att hon såg ej illa ut, så kan man utan fara påstå, att lilla Miljon, oaktadt sin rikedom, var rikare på godhet, vett ochoriginal: ock behag, än kanske mången annan, som var färdig att döma henne omildt och strängt för hennes högfärdiga namns skull.

7 Nu är det klart, att mången fiskare i god tid begynte utlägga krokar och nät efter den blifvande guldfisken. Bland andra var der en gammal svensk assessor som var söta fars juridiske rådgifvare och stod synnerligen väl hos söta mor. Som ungkarl och lagkarl ville han ej släppa ur sigte dessa dubbla fördelar, ehuru, efter vanligt menskligt sätt att se, söta far hade precis lika mycken utsigt att få ärfva honom, som han söta far. Emellertid hade lilla Miljon knappt hunnit så långt i verlden, att hon kunde bita af en karamell, innan assessorn redan höll henne på sitt knä och matade henne med russin och sockerhjertan så flitigt, att hon slutligen ledsnade vid båda delarna. Men assessorn visste råd. Han förstod att muta den lilla med pappersdansmästare, papegojor och kattungar; ja det hände väl understundom att han med sina långa magra ben nedlät sig att hoppa kråka med den lilla öfver hela det stora salongsgolfvet. Och när söta mor vid sådana tillfällen kom in och ej kunde undertrycka ett förundrans utrop »gubevars hvad kusin gör sig besvär» – då smålog den stackars assessorn pustande af vedermöda och svarade artigt: »hon är alltför söt, den lilla Fredrique», och söta mor ansåg naturligtvis alltsammans som vänskap för huset. Men »lilla Fredrique» såg längre, ty barn ha en förunderlig instinkt att begripa hvad som hos de stora är natur eller förkonstling. Deraf kom sig att flickan höll gamla onkeln för sin narr, sin driftkukku och ingenting vidare.

8 Vi förbigå alla andra metkrokar, utkastade i så god tid för lilla Miljon. Flickan vexte opp och fick ett klappande hjerta som andra flickor. När man kastar en hastig blick på hennes hjertas »sagoperiod», så skymtar der längst i bakgrunden bilden af en ung bokhållare, som styrde hennes kälke i snöbackarne och stundom höll henne i sin famn när man åkte grassatum om annan dag jul. Men bokhållaren djerfdes engång att taga en kyss, när han lyfte flickan ur släden. Mamma såg det, och hans onåd var gifven. Derpå försvann han vid obekanta diskar, och efter honom framskymtar bilden af en smärt Fredrikshamnskadett i den vackra uniformen med de ljusblåa reverserna,original: revers’erna, som den tiden var alla flickors förtjusning. Man kan slå vad, att hvarken kadetten eller lilla Miljon tänkte på pappas pengar, när de gingo tillsammans i dansskolan och han valsade bäst af alla kavaljererna. Barndomens, ungdomens stora lycka är den att aldrig förstå sig på affärer. Tre veckor räckte den glada tiden, de ljusblåa uppslagen och den lilla dansskolflamman. Derefter måste kadetten åter bort till Fredrikshamn att, om han så kunde, drömma om lilla Miljon och vakna efter trumman.

9 Dernäst i ordningen kom en gymnasist, som natt och dag skref noter åt lilla Miljon och ständigt var till hands att hjelpa kappan på henne när barnbalen var slut. Historiska undersökningar göra det sannolikt att han dervid belönades med mera än ett varmt ögonkast; men om det är sannt, som man påstår, att han engång erhöll af lilla Miljon en tagelring med ordet souvenir och att de, när ingen hörde det, kallade hvarandra du, det kan endast framtida lärda forskningar med någon visshet afgöra. Det säkra är, att när gymnasisten kom hem som student, hade han vuxit så lång som kakelugnen, var mager och blek, bar glasögon och stora sparkragar, hvilket allt så förskräckte lilla Miljon, att den flamman slocknade af sig sjelf.

10 Lilla Miljon var nu fjorton år och begynte i god tid anses för stor. Men för att vara så bortskämd af smekningar utom och inom hus, som hon verkligen var, så var hon ändå förunderligt oskyldig i sitt sinne. Att hon var rik, det visste hon nog, ty annars hade hon varit blind som en mullvad och dum som spån, då vi dock veta att hon hade ett par fixa små ögon och rätt godt hufvud under den ljusröda sidenhatten. Men hon tog ogeneradt emot hela verldens hyllning, alldeles som vore det en helt naturlig sak, och det föll henne aldrig in att det kunde vara annorlunda. Affärer begrep hon sig ej det minsta på, och kom hon någon gång på pappas kontor, så var det för att träta på bokhållaren, som gifvit henne dåliga stålpennor, eller begära mera penningar åt gamla LisaMaja, som redan hade fått allt hvad lilla Miljon hade i nålkassan. Så förunderligt är det ibland med kloka flickor, att vår Herre gifvit dem enfald der enfald behöfs och der hjertat har godt deraf.

11 Men vid den tiden begynte redan spekulanterne framträda med större dristighet och mer eller mindre fint göra sina anbud på varan. En löjtnant stadd uppå värfning var en af de första hugade. Lilla Miljon begrep ej annat, än att alla de ömma blickarna, alla de utsökta artigheterna, nya för henne, fast hundrade gånger förslitna på andra håll, voro lika öppet menta som sagda. Då löjtnanten smed medan järnet var varmt, är det icke omöjligt att han, trots mammas argus-ögon och söta fars buttra kontorsminer, hade lyckats värfva denna oskattbara rekryt för sitt kompani, derest icke, till hans olycka, en skinande meteor, en lysande handelsexpedit hade korsat hans bana.

12 Tag alla hjeltar i fru Carléns romaner, alla vandrande riddare i Tysklands hemliga domsförbund, alla lejon i öknen Sahara och dalen Bileduljerid, och alla tillsammans skola ej gå upp mot denne förföriskt tjusande handelsexpedit, som fått i sitt hufvud att eröfra lilla Miljon. Han var högvext som Henrik Fågelfängaren, korpulent som Napoleon och rymlig som Ivar Vidfamne, hade svart lockigt hår, ständigt småleende fullmåns- eller chester-osts fysionomi, ständigt sjungande eller svärande läppar, styfstärkt chemisett, vidöppen vest, massiv urked af guld, repeterur, pariserfrack och hamburger pantalonger. Han sjöng alla de nyaste operor, svor alla de modernaste eder, ljög ihop de bästa anekdoter, spelade gitarr och piano, hvisslade oförlikneligt väl, härmade fåglalåt och katzenjammer, gjorde kortkonster bättre än Bosco, kunde äta kork och dricka champagne i samma andedrag. Så lysande egenskaper förfelade ej sin magiska kraft på lilla Miljon. Han kom, han såg, han hvisslade, och löjtnanten var spelad ur brädet.

13 Hon var allt litet flyktig, den lilla Miljon. Den egenskapen var icke finsk, utan – mensklig.

14 En förmiddag hade söta mor farit ut, söta far var på kontoret, och lilla Miljon var ensam hemma, betagen i sina tankar på den farlige expediten. Då hördes steg i farstun – tamburer brukades ej den tiden – och lilla Miljon igenkände genast assessorns hostningar. Det besöket var tråkigt, men hon hade ingen reträtt, ty assessorn var hemma i huset och inträngde uti dess innersta vinklar. För att slippa honom gömde hon sig bakom den stora eldskärmen, hvars massiva ram, tre alnar i höjd, fullkomligt dolde hennes lilla person.

15 Assessorn kom, steg dristeligen in, genomsökte både salongen och smårummen, utan att finna annat än en ålderstigen katt, som fordom varit hans fosterbarn. Men i stället att gå, satte han sig att kika i reflexionsspegeln, der man hade en lefvande panorama af största gatan i staden.

16 Lilla Miljon var färdig att stampa af otålighet, då i detsamma löjtnanten steg in. Herrarne mätte hvarandra med spotska ögonkast; men löjtnanten lät sig icke bekomma. »Ingen hemma? Jaså, jag skall ha den äran att vänta.» Hvarpå han ogeneradt fattade ett tidningsblad och fördjupade sig i en ledande artikel om den sednaste solförmörkelsen.

17 Lilla Miljon rodnade af harm bakom skärmen. Dock snart förbyttes hennes kinders färg, ty in trädde med hjeltesteg – hvem annan än den oemotståndlige expediten? Nya och spotska inbördes ögonkast. »Ingen hemma? Jaså, jag skall ha den äran att vänta.» Hvarpå han, utan att det ringaste låta be sig, satte sig till pianot och började fantisera de ömmaste romanser i sex åttondedels valstakt.

18 Lilla Miljon vågade icke andas. Den gången gjorde eldskärmen nytta; utan den hade hon brunnit till aska.

19 Men assessorn förlorade tålamodet och fann på en krigslist. »Mina herrar»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, i det han lade sin åldriga panna i så sorgbundna veck som någonsin möjligt – »konsekvensändrat/normaliseratmina herrar komma förmodligen, likasom jag, för att beklaga sednaste postens sorgliga underrättelser. En stor olycka har drabbat min ädle vän i hans handelsrelationer. Huset Prescot & Komp. har gjort bankrutt; passiva en million pund sterling; aktiva etthundra femtitusen. Min ädle vän förlorar ensam vidpass sextiotusen pund derpå; gör i rubel banko vidpass en million tvåhundratusen eller något deröfver. Min ädle vän är så godt som ruinerad.»

20 Herrarne betraktade hvarandra med förbluffade miner. På löjtnantens läppar sväfvade ett halfdöende »fan anamma»,konsekvensändrat/normaliserat men expediten dummade sig, blef eldröd af vrede och utropade: »herre, ni ljuger som en falskmyntare; Prescot & Komp. kan icke cedera, och flickan är ännu värd minst en och en half miljon.»

21 »Flickan!» utropade på en gång assessorn och löjtnanten.

22 »Jag menar hennes herr far»,konsekvensändrat/normaliserat återtog expediten något förbryllad och satte sig åter till pianot att spela valse infernalespråk: franska ur Robert le Diablespråk: franska.

23 »En och en half million!» upprepade löjtnanten, som redan tagit sin hattkonsekvensändrat/normaliserat »...konsekvensändrat/normaliserat Nej mina herrar, då stadnar jag qvar»,konsekvensändrat/normaliserat återtog han med en krigares öppenhjertighet.

24 Assessorn svettades. En ny krigslist blef oundviklig. »Mina herrar»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratI ären både unga; låten mig råda er som en gammal erfaren vän. Tagen ej trollet för guldet. Flickan är den nyckfullaste, odrägligaste varelse man vill se. För det första egensinnig ...»

25 Herrarne smålogo.

26 »För det andra dum.»

27 Herrarne skrattade.

28 »För det tredje ful.»

29 Herrarne storskrattade.konsekvensändrat/normaliserat

30 Men i samma ögonblick tystnade alla, som hade himmelen störtat öfver deras hufvuden. Lilla Miljon bakom skärmen hade hört och förstått allt. Hon fann det redan för mycket att man köpslagade om hennes egensinne. Hon fann det oförskämdt att man köpslagade om hennes förstånd. Men när man slutligen började köpslaga äfven om hennes utseende, då var hon ej tillräckligt medlem af handelsståndet, för att längre härda ut. Hon framträdde helt brinnande röd, neg mycket djupt för hvar och en af de tre herrarne, sade icke ett ord, men sprang med en fågels lätthet in i sin innersta kammare, reglade dörren stadigt inifrån, kastade sig på sin bädd och gret, – den första förödmjukelsens, den första bittra erfarenhetens tårar i lifvet.

31 Lilla Miljon var då knappast femton år.

32 Det är icke tillfyllest utredt af krönikorna huru de tre spekulanterne betedde sig efter detta uppror, som varan gjorde mot köparne. Det säges likväl, att denna händelse hade förfärliga följder. Ett rykte påstår att alla tre innan kort förlorade sin frihet. Assessorn lärer ha gift sig med sin hushållerska, expediten med champagnebuteljen och löjtnanten med en indrägtig magasinsförvaltaresyssla.

33 För lilla Miljon blef denna tilldragelse af icke mindre vigt. När hon klagade för mor och far, sade söta mor: »gif dig tillfreds, mitt barn, karlarne äro odjur, som måste tämjas med list, men du är|4| ännu för ung, för att lära konsten.» Söta far åter sade: »gif dig tillfreds, mitt barn. När man nästa gång kallar dig lilla Miljon och friar till dina pengar, så tag på ed att din far ej äger mer än fyrahundrafyrtiotretusen sexhundra åttioen sextio (säger 443,681:60) enligt sednasteoriginal: sednast bokslut – ty numera räknar man ej i bankoassignationer, man räknar i silfver.»

34 Lilla Miljon kände i sitt femtonåriga hjerta något som liknade förakt för menniskor. Hon hade på en dag blifvit tio år äldre. Men hon teg och suckade tyst för sig sjelf: »ack den som vore fattig! Hvad det måste vara lyckligt att vara fattig!»

35 Från denna tid behandlade lilla Miljon sina friare på ett sätt som väckte förundran. När hon märkte hvartåt det lutade, bad hon spekulanten »sitta ned för att uppgöra en liten affär» och frågade raskt: »hvad anser min herre mig vara värd?»

36 »Hvad jag anser ...? Min nådiga, ni är värd allas beundran, allas ömmaste tillgifvenh...»

37 Spekulanten fick ej tala till punkt. »Jag frågar huru många rubel ni anser mig vara värd»,konsekvensändrat/normaliserat upprepade lilla Miljon med förkrossande köld.

38 »Flickan är kollrig»,konsekvensändrat/normaliserat tänkte spekulanten vid sig sjelf, men han svarade högt: »min nådiga, skönhet och dygd äro ovärderliga.»

39 »Ni vill ej svara mig»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den obevekliga. »konsekvensändrat/normaliseratNåväl, jag skall då säga er att jag, efter sednaste bokslut är värd 443,681 rubel 60 kopek silfver. Hvad är ni värd?»

40 Spekulanten blef stum af häpnad. Så stor uppriktighet hade han ännu aldrig sett i affärer.

41 »Låt oss antaga»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor lilla Miljon, »konsekvensändrat/normaliseratatt er titel är värd tretusen, er börd fyratusen, er syssla femtusen, er förmögenhet sextusen, er kärlek sju tusen och er person för öfrigt – här mätte lilla Miljon sin man från hufvud till fot – åttatusen; ni ser att jag taxerar det högsta möjliga. Summa 33,000; så högt bjuder ingen annan än jag. Hvar vill ni taga de mer än 410,000 som ni ännu blir mig skyldig?»

42 Spekulanten strök förtviflad på foten och gick. Den hårdaste panna rodnade öfver kalkyler, som gingo så rakt på saken.

43 Lilla Miljon blef 16, 17, 18 år. För hvarje år utbildades, fullkomnades hennes makalösa konst att afskräcka friare. För hvarje år minskades äfven friarnes antal, i stället att ökas, ty om också ej lilla Miljon, som fordom prinsessan Turandot, lät halshugga sina tillbedjare, så blef reträtten så skymflig likväl, att endast de djerfvaste vågade besöka ett hus, der så många förhoppningar gått in, men ingen gått åter ut igen. Söta mor förtörnades häröfver högeligen, men söta far smålog med ett djupsinnigt kontorsleende och sade: »tålamod, han kommer nog, den rätte, en dag.»

44 Det såg icke så ut. Lilla Miljon blef för hvarje år kallsinnigare, stoltare, otillgängligare. Hela nejden var uppfylld af ryktet om hennes gränslösa högmod, hennes oerhörda förmätenhet. En furste, sade man, vore ej god nog för henne; en prins skulle ödmjukt anhålla om en blick från de små ögonen; om kejsar Napoleon III då funnits och varit ungkarl, hade han möjligtvis varit den ende värdige.

45 Men om alla de som sade så hade haft nog kännedom af menniskohjertat, för att ana till det som föregick inom detta skenbart så slutna och stolta väsende, kanske hade de då blifvit vittnen till många hemliga tårar, många tysta önskningar, helt olika de flesta andra menniskors, ty de innefattades alla i den enda tanken: »ack den som vore fattig! Hvad det måste vara lyckligt att vara fattig! – och blifva älskad för sin egen skull!» tillade hon strax derpå.

46 Slutligen nalkades en fara fruktansvärdare än någon af de föregående. Vid hofrätten var en tjensteman, 35 år gammal, icke vacker, icke rik, men bildad, verldserfaren, manligt bestämd och manligt stolt. Far och mor betraktade honom med misstroende och vidtogo genast sina åtgärder för att brandförsäkra sin lilla Miljon. Något bättre hade en ny spekulant ej kunnat önska sig. Sådant slår alltid om i en motsatt verkan.

47 Men hofrättsmannen, eller hofmannen, om man så vill, uppträdde helt olika de andra. Han gjorde intet steg för lilla Miljon. Han visade henne en afgjord köld; hennes högdragenhet fann i hans högdragenhetoriginal: högdraghet sin öfverman. Engång lät han undfalla sig dessa ord så högt att hon hörde det: »jag tål icke rika flickor, de likna förgyllda bjellror; bara de nötas, går förgyllningen af. När en fattig karl gifter sig med en rik flicka, blir han fattigare än förr, ty han betalar sin rikedom med sitt oberoende, och det är mer än den är värd. Det är Abraham som kallar sin hustru Sara fru.»

48 Lilla Miljon lät ej märka huru stucken hon fann sig af dessa ord. Hon föresatte sig att hata och förödmjuka hofmannen – och hofmannen önskade ingenting högre. Han kände qvinnohjertat.

49 Vi förbigå den långa historien huru lilla Miljons inbillade hat, huru hennes retade stolthet voro hofmannens bästa bundsförvandter, huru man kom från köld till stickord, från stickord till uppenbar fiendskap, från fiendskap till half försoning, från den halfva försoningen till en hel försoning, och huru lilla Miljon var fångad innan hon sjelf kunde ana det. Hofmannen föll ej ett ögonblick ur sin rol. Det var ej han som bad om hennes gunst, det var han som mottog den, det var han som ständigt lät henne känna sin öfverlägsenhet och som ständigt lika strängt korrigerade hennes fel. Denna taktik, skickligt och grannlaga utförd, förfelar sällan sin seger; så säkert är det, att mannen aldrig är större och herrligare i qvinnans ögon, än när han står der i sin sjelfständiga manliga kraft, äfven om hon måste böja sig djupt för den.

50 Som en löpeld for det rykte kring land och rike att guldfågeln, den spotska, den flyktiga, ändtligen vore fångad i jägarens nät. Och ryktet ljög den gången ej. Förgäfves uppbjödo fordne afskedade spekulanter, assessorn i spetsen, allt för att bryta den nya förbindelsen. Lilla Miljon var finska och obeveklig. Allt motstånd besegrades, föräldrarna gåfvo vika, bröllopsdagen var utsatt.

51 Men ödet försofver sig ej. Bröllopsdagen kom, alla tillredelser voro gjorda att med furstelig ståt klippa guldfågelns vingar. Gästerna samlades i den lysande salen; brudgumen, afundad ända till raseri af alla försmådde rivaler, mottog, stolt som en kung, från alla håll förställda lyckönskningar. Endast bruden dröjde ännu, dröjde länge ... då gick en hviskning genom gästernas rad, att brudgummen blifvit kallad bort till smårummen, der bruden lät vänta uppå sig.

52 Hofmannen följde budet och anade intet godt, när hans första blick mötte den gamle assessorn. Lilla Miljon i bruddrägt stod der, vackrare, men också blekare än någonsin förr, och visade, utan att säga ett ord, ett bref åt sin tillkommande. – Hofmannen läste; – det var hans eget bref till en förtrogen vän; blott ödet och slumpen visste huru det kommit i assessorns händer och från hans i lilla Miljons.

53 »Hvad har ni att svara, min herre?» frågade ändtligen lilla Miljon med isande köld.

54 Hofmannen teg en stund. Han insåg väl att ingen föreställning mer kunde rädda honom. Det var ej mera stolthet, det var den djerfvaste oförskämdhet, med hvilken han svarade öfverlägset och kallt: »allt detta är sannt, men det är nu mera för sent att ändra. Kom, gästerne vänta, jag tål intet uppskof, det är jag som befaller och du – du lyder.»

55 Lilla Miljon svarade icke – hon följde, men hon fann tillfälle att räcka assessorn brefvet. Och åter triumferade hofmannens egoism, emedan han ansåg qvinnans svaghet, likasom hennes kärlek, vara utan original: utan gräns. Han bedrog sig. Drifven till det yttersta, sårad i sitt innersta, slår svagheten om i hjeltestyrka.

56 Lilla Miljon behöfde upprättelse. Hon svigtade i det ögonblick hon inträdde i salen och mötte den lysande anblicken af gäster och ljuskronor. Men harmen gaf henne mod. När söta far framträdde för att framleda henne till brudpallen, hviskade hon: »vänta, min far, assessorn har något att läsa.»

57 Och assessorn trädde midt på golfvet, hostade två gånger och läste, under det att brudgumen, gulblek af raseri, förgäfves sökte afbryta honom: »Gratulera mig, bästa bror, nu är guldfågeln ändtligen min. Alla de andra ha betett sig som narrar. Jag ensam har genom en väl anlagd plan, genom en väl spelad oegennytta, det förstås, afslutat den affär som gör mig till en Kresus och som innan kort skall förskaffa både dig och den charmanta Minette, och den sörjande Julie, och den förtjusande Josephine allt hvad ni önsken er för att njuta af lifvet. Kyss deras händer och bed dem förlåta att jag, af vissa skäl, ej kan ha nöjet att bjuda dem till bröllopet ...»konsekvensändrat/normaliserat

58 »Det är nog, onkel, det är nog!»konsekvensändrat/normaliserat utropade lilla Miljon. »konsekvensändrat/normaliseratAldrig skall jag tillhöra en hycklare, som jag föraktar!»

59 Och nu tog svagheten ut sin rätt; den lilla sjönk afdånad i modrens armar. Föräldrarnas häpnad, gästernes förvirring – allt detta kan anas, men visst icke beskrifvas. Hofmannen var slagen ur fältet med större skymf än någon af hans företrädare; det var för evigt slut mellan honom och lilla Miljon. – Han fortfor sedan att söka lyckan på andra håll i ett »rikt parti».konsekvensändrat/normaliserat Hon fortfor mera än någonsin att sucka inom sig: »ack den som vore fattig!» Och afunden fortfor mer än någonsin att säga: »lilla Miljon är den högmodigaste varelse under solen.»

60 Åren förgingo, söta mor gick all verldenes väg, söta far gifte om sig på gamla dagar, och så hände sig att han begynte få nya arfvingar, en och två om året. Men allt som arfvingarne blefvo flera, blef arfvet mindre, miljonerna smulto ihop genom eld och vatten och misslyckade spekulationer. Slutligen,original: Slutliligen, när lifvet uppsade både för söta far och den nya söta mor sin förfallna vexel till inbetalning och boets behållning rätt kom i dagen, befanns att lilla|4| Miljons förmögenhet bestod i sju små fader- och moderlösa syskon att försörja med 90 rubel silfver i årlig ränta.

61 Nu anmälde sig ingen annan friare, än just den, som lilla Miljon så länge önskat, så ifrigt efterlängtat – den som alla flickor helst ville gifva korgen och som, när han kommer, ej kommer, bedjande att blifva insläppt, utan pockande på att strax blifva herre i huset – fattigdomen!

62 Ja han kom, okallad, med sina bekymmer och mödor, sina farhågor och försakelser: han kom i fullt mått, och lilla Miljon fick nog af honom. Den rika lade sig hungrig till sängs, den förklemade måste arbeta natt och dag, den stolta hade blifvit en tjenarinna, den öfvermodiga begärde de sinas bröd. Var hon lyckligare nu, den lilla Miljon? Åtminstone var hon ej mera olycklig.

63 Nu är hon gammal och glömd, åren ha bortsopat sjelfva minnet af hennes namn och hennes rikedom; de, för hvilka hon var i moders och systers ställe, ha skingrats i vida verlden, och hon sjelf, som lefvat för andra långt mer än för sig, hon sitter nu som en fridsam gammal tant med skakande hufvud långt uppe i landet, och den lilla gestalten har blifvit än mindre, och de små ögonen gömmas nu bakom stora glasögon. Der kallar hon stundom barnen omkring sin stoppade stol och berättar för dem om fordna dagar, och sedan hon slutat, knäpper hon sina händer och säger: »rikedom och fattigdom gif oss icke, men gif oss, o herre, vår beskärda del!»