Den fullkomliga kärleken.

1 Hvem har ej hört barn fråga? De äro oslippliga, dessa små frågare, de gå oss på lifvet. Försök ej att undkomma dem med allmänna fraser! De tyda dem på sitt sätt, de lägga märke till ord, som i vår otålighet undfallit oss för att blifva frågaren qvitt, och dessa ord blifva frön, som ligga och gro i barnahjärtat, när vi längesedan ha glömt dem.

2 Lauri Simola och hans hustru Lisa hade ett litet magert hemman någonstädes i landet. Det var knappt med utkomsten; kronan skulle ha sitt och presten sitt och kommunen sitt; på resten skulle man lefva. Icke hade de råd att duka stora bord för sig sjelfva, än mindre för kräken. Tre barn hade de: två långbenta, ljushåriga pojkar, Lauri och Matti, och en flicka, Lena Lovisa, 6 år gammal. Hon var en späd stackare med bleka kinder och vackra, drömmande ögon, som skeno ibland så förunderligt klart, att de tycktes se folk tvärtigenom. Fadren, som var mindre begåfvad, hade flickan kärast, men den kloka och praktiska modren prisade sina axelbreda pojkar, som snart skulle sköta både spade och yxa.

3 Här funnos dessutom fyrfota och tvåfota hela raden: en häst, Pikku; tre kor, Kirjo, Karju och Haluna; sex får, tre getter, två svin, åtta höns, en vallhund, Krans, och en katt, Mirra. Alla hade en märkvärdig matlust. Hästen skulle hafva det bästa, han stod sig nog, men det var si och så med det öfriga sällskapet. När korna halfva vintern tuggat på halm, ville benen ej mera bära dem, när det led åt Valborgsmessan. Fåren lefde på torra löf, getterna gnagade bark af träden, svinen fingo diskvatten, potatisskal, rofstjelkar; men alla fröso de i kalla och mörka uthus. Då skulle hönsen haft bättre inne i varma stugan, om ej pojkarne tussat Krans till ett folknöje på lediga stunder med den framgång, att alla hönsstjärtar voro defekta. Krans och Mirra försörjde sig sjelfva; harungar och talgoxar försågo dem med frukost, middag och qväll, när råttorna flytt från det toma visthuset.

4 Allt detta vore nu en lika vanlig som tarflig hvardagshistoria från en finsk bondstuga, om der ej kommit en knut på tråden.

5 Lena Lovisa hade ej kommit så långt i förstånd, att hon fått börja katekesen, men hon hade hört talas om Gud och att honom skall man älska öfver allt annat. En gång vid kyndelsmessan hade hon stått med sin far under stjernhimmelen och känt något inom sig, som kom henne att fråga: –konsekvensändrat/normaliserat på hvilken stjerna bor Gud? Detta visste ej fadren, men han hade ganska förståndigt svarat, att Gud är öfverallt. Och detta svar, som fadren snart glömde, hade grott hos flickan, så att hon kom ihåg det ännu långt inpå sommaren.

6 Hände sig då, att Lena Lovisa en söndagsmorgon fick åka med far till kyrkan. Här hörde hon mycket talas om Gud, och då grodde, som ett grönt hjertblad, det ord, som hon hört vid kyndelsmessan. När de åkte tillbaka från kyrkan vid middagstiden, begynte hon fråga, som barn bruka, när de gifva sig ingen ro förrän de fått ett tillfredsställande svar.

7 – Far, hvad betyder det, att Gud är öfverallt?

8 – Det står i katekesen: allestädes närvarande. Det får du börja läsa i höst.

9 – Är Gud här i kärran?

10 – Ja, han är alltid med oss.

11 – Då skall du inte köra så hårdt, för att kärran skakar. konsekvensändrat/normaliseratÄr Gud der i stenen?

12 – Han är öfverallt, har jag sagt dig.

13 – Är Gud i videbusken?

14 – Hvarför skall du fråga så enfaldigt? Han är öfverallt.

15 – Ja, men är Gud i Pikku?

16 – Det står i skriften, att Gud är allt i alla.

17 – Men då är Gud också i brömsarna, som bita Pikku på halsen, fortfor den envisa frågerskan.

18 – Håll din mun! sade fadren otåligt.

19 Lena Lovisa teg en stund, men så kom det för henne, att hon vid kyrkan sett en död begrafvas i kyrkogården.

20 – Far, sade hon, var Gud i likkistan?

21 Lauri Simola aktade det under sin värdighet att besvara så dumma frågor, höll stilla och steg ur kärran. Solen brände het, brömsarna stucko hästen på halsen, och här behöfdes en videqvist för att jaga bort flygfäna.

22 – Bryt inte, far, bryt inte! ropade Lena Lovisa från kärran. –konsekvensändrat/normaliserat Gud är i videqvisten!

23 Fadren låtsade icke höra, bröt videqvisten och slog med den efter brömsarna. Ett par af dem nedföllo döda. – Slå ej, far! Slå ej, slå ej; Gud är i brömsarna! ropade åter flickan i kärran.

24 Lauri Simola steg i kärran utan minsta samvetsbekymmer och gaf hästen ett lätt rapp med tömskaften. Då började Lena Lovisa gråta. – Far, far, Gud är i Pikku; hvarför skall du slå Gud?

25 Ja, hvad skulle Lauri Simola svara på så betänkliga förebråelser? Han var en olärd man, och detta barn var ännu mycket okunnigare än han. Men om han varit den lärdaste filosof, skulle han ej ha kunnat bestrida, att detta okunniga barn fullt logiskt tillämpat hans egen utsaga. Var Gud öfver allt och allt i alla, så hade han, Lauri Simola, brutit, slagit och dödat skaparen i hans skapade verk. De gudomliga sanningarna gå högt öfver våra hufvuden. Vi tillämpa dem efter vårt förstånd och våra samveten, som grumlats af så många fördomar och inrotade föreställningar, men vi komma aldrig längre, än till deras yttersta utkanter. Vi måste vara barn för att kunna fatta dessa sanningar hela, – barn, som ej döma efter reflexioner och förutsättningar, utan omedelbart efter det objektiva intrycket; därför måste vi också vara barn för att se Guds rike. Den vuxna menniskan söker beständigt undflykter för att bemantla sin kärlekslöshet. Gud har lagt jorden under vårt herravälde; Gud har skapat oss med många behof, som vi ej kunna fylla, utan att förgripa oss på den öfriga skapelsen; ja, rundtomkring oss lefver hela naturen i ständig kärlekslös inbördes kamp för tillvaron, allas krig emot alla; hvarför skulle då vi förgås i kärlekens sjelfförsakelse?

26 Så säga vi, och när vi fängsla, plundra, röfva, slagta och döda, äro våra samveten lugna. Blott icke pina, icke misshandla, icke grymt döda, säger oss djurvännen. Ack, äfven han är fången i förgänglighetens träldom; han ingår en kompromiss med den eviga kärleken, han säger till denna: jag vill vara barmhertig i det eller det, men det öfriga måste jag lemna ovidrördt, jag förmår icke mer. Nej, han förmår icke mer; men hvad säger Kristus? »Hvad I hafven gjort den minste af mina bröder, det hafven I gjort mig.» Vet du, läsare, den fullkomliga kärlekens lag? Är Gud allt i alla så skall ock hela skapelsen vara oss helig; – märk: hela skapelsen, intet undantaget, alltså icke blott menniskan, utan långt under henne djuret, växten, ända till den döda materien, som endast är skendöd, emedan vi ej kunna fatta hennes lif i Gud. Allt skall förädlas, intet förstöras! Detta och ingenting mindre. Allt derunder är brist. Och emedan allt derunder är brist, emedan vi ej kunna och ej vilja uppfylla den fullkomliga kärlekens lag, förödmjukar oss skriften med det vittnesbörd, att ingen, icke ens den bäste, den rättvisaste, den barmhertigaste bland menniskor, är rättfär|4|dig inför Gud, på det att all vår lön skall vara af nåd och ej af förtjenst.

27 Lauri Simola var icke besvärad af mycket tänkande, men såsom hans ord hade grott i barnet, så grodde nu i honom barnets enfaldiga frågor och förebråelser. På söndagseftermiddagen sade han till sin hustru: –konsekvensändrat/normaliserat det är skada, att Lena Lovisa är flicka; hon kunde annars blifva en bra prest.

28 – Den stackaren? sade modren. Hon pratar som hon har förstånd till.

29 – Hon ville inte, att jag skulle slå Pikku, för att Gud är i alla sina skapade verk.

30 – Kantänka! Om någon har goda dagar, så är det Pikku. Bryr du dig om att de andra svälta, bara Pikku får sitt?

31 – Men hvarför låta vi dem svälta? menade Lauri betänksamt med handen vid örat, der alla goda råd gemenligen äro till finnande.

32 – Hvarför? Skaffa foder och mjöl, nog skall jag sörja för födan!

33 – Och om vintern frysa de, konsekvensändrat/normaliseratfortfor mannen undvikande. – Om Gud är i Pikku, så är han också i korna.

34 – Ja, och i fåren och getterna och hönsen och grisarna och Krans och Mirra, konsekvensändrat/normaliseratgäckade Lisu. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är detta för tokprat? Kräken äro skapade till vår nytta. De få nöja sig som vi ha råd till.

35 – Pojkarne reta Krans emot hönsen. Ser du ej huru tuppen blöder i kammen?

36 – Ja, jag ser, att du har också ett hål i tuppkammen. Hvem har satt i dig det der?

37 – Lena Lovisa, svarade Lauri, förläget skrattande.

38 Flickan lekte med spånor vid spisen. – Nå, Lena, sade modren, när barnet lutade sitt hufvud mot hennes knä, –konsekvensändrat/normaliserat hvad är det du berättat för far? Söker du Gud i spånorna?

39 – Gud är i alla, svarade Lena Lovisa, upprepande fadrens ord. Och två underbart glänsande ögon tycktes se tvärt igenom det i lifvets mödor hårdnade hjertat, som dock var ett modershjerta. Detta kunde ej motstå barnets blick. Äfven i modrens själ blefvo de enkla orden ett groende frö.

40 Den kloka, den praktiska Lisu Simola, hon som härtills så öfverlägset lyssnat till enfaldiga barns joller, kände nu likasom en varm lifsström flöda in i henne från dotterns ögon. Detta barn visste mer än hon om Guds rike.

41 Ett år senare såg der annorlunda ut i Lauri Simolas stuga och ladugård. Dess invånare hade blifvit djurvänner och menniskovänner, emedan de blifvit någonting mycket mer, nemligen gudsvänner. Barnets ord och 13:de kapitlet af första Korintherbrefvet hade blifvit dem öfvermäktiga.

42 Det finns ingen sann kärlek, som icke börjar och slutar i Guds kärlek. Utan den är barmhertigheten endast en trasa af nåd och välgerningen endast en droppe balsam i ett haf af elände. Allt vårt verk är styckeverk, men får sin betydelse af det hela, i hvilket vi ingå som grand i verldsaltet. Frimodig förtröstan, du som tror på en Gud, hvilken är allt i alla! Också du skall en gång blifva delaktig af den fullkomliga kärleken.