[7]

Konungens handske

[8] [9]

Om Gustaf III:s minne i Finland.

1 Den tiden Regnérs »första begrepp» inrymde ungefär allt hvad en finsk skolgosse ansågs behöfva känna i de historiska vetenskaperna, och innan ännu salig Ekelunds anekdoter gjorde tjenst som karameller, med hvilka pojkarne mutades att finna behag i den bäska lexan, hade vi ungt folk allehanda underliga tankar om framfarna dagar. Vi föreställde oss historien ungefär som ett stort, gammalt och dammigt skåp med många lådor och hyllor, fullklistrade med namn eller årtal och på hvilka man uppradat i viss ordning en hop porslinsgubbar, som kallades kungar, kejsare, påfvar eller sultaner. Desse gubbar, hvilka för resten, allt hur det föll sig, målades svarta eller hvita, hade i vår tanke intet annat att göra, än föra krig med hvarandra och derefter sluta fred samt maka åt sig på hyllorna. Men då sådant medförde besvär att komma ihåg och plaggor att glömma, förstodo vi icke hvartill detta historiens kungsarbete egentligen tjenade, om ej till att skaffa oss lexor på halsen. Vi funno det ganska onödigt att tillställa så mycket bråk för att pina en oskyldig efterverld, och om det berott af oss, hade man gerna fått stänga det gamla skåpet, ställa det uti en vrå och låta porslinskungarne kriga, bäst de gitte, om sina dammiga hyllor.

2 Jag tror mig kunna öfverhoppa den tid, som sedan följde med första delen af Fryxells berättelser och den, som sedan ytterligare följde med memoire-literaturen i Sverige. Eleverne af de »första begreppen» begynte då småningom begripa, att i det gamla skåpet fanns annat än porslinsgub|10|bar, årtal och namn, – att bakom dem stodo djupa, mörka leder af lidande, blomstrande eller vissnande folk, evigt böljande passioner, myriader menniskohjertan, som numera upphört att slå, men som i lifvets korta minuter klappat, likasom våra, af sorg och glädje, kärlek och hat, triumf och förtviflan, – längtande, stridande, blödande hjertan, hvilka, likasom korallbankarnes verkstäder, tallösa och namnlösa arbetat på de piedestaler, der porslinsgubbarne stodo så högt på hyllorna. Ja, man fick till och med någon aning om att skåpet icke var hopfuskadt af våra snickaregesäller här nere, utan ett verk af den store Mästersnickaren, som haft sin särskilda mening med hyllorna och låtit sina arbetare, folken, hyfla väggarna, så att de bundo allt samman och gjorde honom en nyttig möbel i verldskammaren.

3 Jag vet ej, om den utmärkt förståndiga, utmärkt torra och i sin egen tanke högkritiska, men i verkligheten rätt ofta okritiska registerhistorien haft på alla samma effekt att framkalla just motsatsen, eller en synnerlig dragning åt historiens lyriska element. Påtagligen hade jag Fant och Regnér, för att ej tala om andra senare högtärade bekantskaper, att tacka för en ohjelplig förkärlek, egnad åt svenska historiens poeter: den romantiserande Olaus Magnus, jättefantasten Olof Rudbeck, storhufvudet, och vidare den lättrörde, vidtsväfvande Dalin, den djupe, ljungande Geijer. Det har förefallit mig, som skulle de så lätt hänförde och derför lätt förvillade poeterne likväl hafva ett stort företräde framför deras lärde, försigtige och benande medbröder deri, att de känna mensklighetens stora hjerta klappa i tidehvarfven. Jag tänker ännu på det gamla skåpet. Det är icke nog, tänker jag, att känna väggarna, hyllorna, figurerna; man måste äfven känna virket, bilan, sågen, hyfveln, spiken och limpannan. Ytterst är det dock alltid hjertats förnekade rätt, som dominerar händelser och karakterer, uppställer målen och utgör historiens eviga ungdom, som för henne framåt. Utan gehör för de inre makterna, blir Alexander den store en skicklig general, Cæsar en ärelysten patricier, Peter af Amiens en listig munk, Richard Lejonhjerta en usel regent, Wilhelm Tell en saga, Johanna af Orleans en halfförryckt svärmerska, Ludvig XI en klok regent, Gustaf II Adolf »kung Orre», Carl XI en »kronofogde», Carl XII en »rasande pojke»,|11| Polens delare Fredrik II upphöjd till den »ende» och Gustaf III ...

4 Men det var till honom jag ville komma.

5 Jag hade en gammal tant, som ej var från i går, ty hon hade sett dagen 1770 och var redan en stadgad flicka om 22 år, när hon bevistade den maskeradbal, der Gustaf III blef skjuten. Hon hade tillbragt större delen af sin ungdom i ett förnämt hus i Stockholm, och minnena från denna tid, som var glanspunkten i hennes lif, följde henne outplånliga intill höga ålderdomen, då hon glömde hvad som tilldragit sig i går, – glömde deras namn, som dagligen omgåfvo henne, men talade om Gustaf III, hans stora, vackra ögon och hans svenska nationaldrägt så lifligt, som stode han framför henne ännu i dag. Hon kallade honom aldrig annat än kungen; för henne fanns ingen annan kung, och hon fick ej ur sitt hufvud, att Finland ännu var svenskt. Det var fåfäng möda att draga uppå den strängen; hon skakade blott det snöhvita hufvudet och sade på finska: »vain joutavia puhettespråk: finska!» – visst prata ni dumheter!

6 Af henne, för hvilken de fyratio, femtio, sextio, slutligen nära sjuttio åren sedan tredje Gustafs dagar lågo som en tom, betydelselös rymd, hvilken det icke lönade mödan att minnas, hemtade jag de första dragen af denne monark. Och denna bild, återspeglad i ett barns fantasi, vexte sedan till och färglades genom tusen andra små hågkomster från samma tid af personer, som stått genom andra eller tredje hand i beröring med händelserna och isynnerhet med tidssqvallret.

7 Sådana funnos många i Finlands vestra kuststäder, hvilka så länge stått i en jemn och oafbruten förbindelse med Stockholm och hvilka till den grad sökt kopiera sin forna hufvudstad, att ännu för trettio eller fyratio år tillbaka de finska städernas borgarehus, likasom de finske godsegarnes boningar, voro byggda, inredda och möblerade så troget som möjligt efter de svenska mönsterna. Jag tviflar visst icke, att ju samma och mera direkta hågkomster fortlefva mångenstädes i Sverige; men traditionens lynne är sådant, att hon hänger sig segast fast vid det aflägsna och längesedan förlorade. För Sverige ligger ingen djup, oöfverstiglig klyfta mellan det som var och det som är,|12| och derför tränga de nya bilderna förr de gamla åt sidan. Men i Finland, som nu står på egen, låt oss hoppas lycklig och rotfast botten, vidhänga de gamla svenska hågkomsterna envist som synden, ungefär som de norska på Island, och den till hälften glömda hjeltesagan har i Borgå funnit en Sturleson – mutatis mutandisspråk: latin, som min gamle rektor brukade säga, när han jemförde sig med Lykurgus och pojkarne med Spartaner.

8 Några steg från hvarandra bodde på min födelseort personer, ända till bräddarne laddade med den Reuterholmska periodens giftiga lögner, kabaler och vurmerier, jemte personer, som uppvuxit i Stockholm under Gustaf IV Adolfs regering och insugit den tidens meningar som oljefläckar i papper, på hvilka sedan intet annat kan skrifvas. Der funnos Bellmanianer, som hört den store folkskalden sjunga på Gröna Lund, Lidners supbröder, personliga vänner till Choræus och sådane, som vid seklets första gryning sjungit visor med den unge Valerius. Der bodde en f. d. kammarjungfru hos prinsessan Sofia Albertina och en sedermera glasmästare, som sades vara oäkta son till Ankarström och verkligen – likasom för att bevisa sin härkomst ifrån en vilde – varit en af hufvudpersonerna vid Fersiska mordet. Kort sagdt, utan att tillstoppa öronen, kunde man ej undgå att, hvart man kom, beständigt kringsurras af reminiscenser från det gustavianska tidehvarfvet och dess närmaste efterdyningar; och när jag tillägger, att min möderneslägt i åtminstone tre eller fyra generationer skickat sina unga döttrar att uppfostras i Stockholm samt att far och farfar, en målare och en läkare, stått länge der i bruset af tidsströmmen; så var det icke underligt, att alla dessa hågkomster från så många olika håll småningom skulle gro tillsamman i en barnslig föreställning om det förflutna tidehvarfvet med Gustaf III i medelpunkten.

9 Men hvilken bizarr och motsägande bild blef ej allt detta! Samlar jag nu alla dessa drag – som, väl att märka, blott till en mindre del härrörde direkt från aristokratin och hofkretsarna, men till större delen från medelklasserna, ehuru man lätt kunde märka, att det, som nu var i säck, hade förut varit i påse, – så afmålades Gustaf III i traditionen för fyratio till femtio år sedan – således obero|13|ende af »Morianens» svarta tjärsudd – ungefär på följande sätt:

10 Han var till sitt yttre den älskvärdaste och behagligaste personlighet; hans blick hänförde, hans tal förtjusade, hans nedlåtenhet intog allas hjertan, hans smålöje var oemotståndligt, och ingen, hvilken han någon gång bevärdigat med ett huldrikt ord eller blott en flyktig nick, kunde någonsin glömma det under hela sin lefnad. Men tillika var han sned i ansigtet på ett sätt, som all toilettens talent och frisörens konstfärdighet ej förmådde att dölja; han brukade svart, hvitt och rödt smink, bar en löjlig teatralisk drägt, och emedan han var komediant i allting, var hans nedlåtenhet idel förställning, hans tal idel falskhet, sjelfva hans blick ständigt lurande på att snärja och bedraga menniskor.

11 Vidare, och för att omvända färgernas ordning, var han den nedrigaste, den samvetslösaste konung och menniska, som Sveriges historia vet omtala. Hans moralitet var så djupt sjunken, att laster, som ej engång kunna nämnas, redan i tidiga ungdomen hade förstört hans helsa, och när han, till följd deraf, ej kunde vänta sig en arfving till tronen nedlät han sig till det skändligaste bedrägeri, i det att han lät viga sin egen maka och drottning vid stallmästaren Munk. Kronprinsen, sedermera Gustaf IV Adolf, var således en bastard, men – höjd af vanära! – med konungens samtycke. Han och hans hof tilläto sig den sedelösaste lefnad och det smutsigaste skämt, i hvilket herr och fru Schröderheim – icke Bellman, som man i Sverige pådiktat dylika infamier – näst konungen spelade hufvudrolen. Vidare voro presterne och – mer än så – religionens heligaste sanningar ett ständigt föremål för konungens och hofvets oanständiga gyckel. Ty Gustaf III trodde hvarken på Gud, förnuft, heder eller mensklighet. Man visste icke i Finland, att han skulle förgiftat sin mor, enkedrottningen, men man var öfvertygad om att han låtit förgifta mamsell Ramström, som kände drottningens hemliga vigsel. Lönnmord af alla slag tillskrefvos honom och hans närmaste omgifning. Han var på engång pultron och despot, tjuf och slösare. Och likasom han i sitt enskilda lif var den ärelösaste bof, var han äfven som konung den mest raffinerade tyrann. Att genom sin|14| lyx, sina teatrar, sina krig och sina gärder utarma folket, för att desto lättare kunna förtrycka det, var hans egentliga regeringsmaxim. Han påbörjade hvalfven vid Haga till ett ofantligt statsfängelse och öfversvämmade landet med bränvin, för att förstöra nationen. Att undergräfva medborgerlig frihet och införa fullkomligt envälde, detta var hans mål. Än ville han fly ur landet med röfvade skatter, än sälja en del af riket (Finland) för att få pengar till kriget mot Frankrikes jakobiner. Och slutligen lät han köpte smickrare utbasuna sin ära, under det att patrioterne ständigt förföljdes med gift och dolk, med häkte och landsförvisning, med stegel och hjul.

12 Man skulle tro, att en sådan målning och en sådan konung alstrat hos alla rättskaffens menniskor och medborgare på denna sidan om hafvet endast afsky och hat. Men tvärtom! Det besynnerliga var, att Gustaf III:s minne, oaktadt allt detta, fortfor att vara af de flesta älskadt, af många beundradt, af några dyrkadt. Det var förunderligt med hvilken naiv likgiltighet man målade alla dessa svarta skuggor, alldeles som skildringar ur en roman, om hvilka man tror just hvad man behagar. Man tycktes anse dem blott som en mörk bakgrund, konstnärligt egnad att höja effekten af ett starkt solsken. Ty sol låg öfver dessa dagar äfven i Finland. Återskenet af deras glans kastades mäktigt ända hit och lifvade på ett eget sätt det trumpna finska lynnet. Hvarje qvickhufvud deklamerade Dumboms lefverne, hvarje liten mamsell kände Spastara utantill. Operan Gustaf Vasa var allmänt samtalsämne. Sedernas råhet mildrades, välståndet vexte, och senare slägten sågo tillbaka på de första fjorton eller sexton åren af Gustafs regering såsom på en lyckligare tidsålder. Konungen hade flera gånger besökt Finland, men det var egentligen under 1788 års krig, som han blef personligen känd i detta land och efterlemnade hos alla, utom en del af adeln, ett älskadt minne. Med dessa få undantag, utan djupare rot, tog hela landet afgjordt parti för konungen vid och efter det olyckliga Anjala. De lysande krigsbragderna, sjelfva nederlagens ära och isynnerhet konungens personliga mod vid Wiborg hänförde Finland, likasom Sverige. Kort sagdt, i detta land, som väl på ytan mottagit många intryck af tidens hätska passioner, men i djupet var och förblef starkt konungsligt|15| sinnadt och tillgifvet dynastin – ty Adolf Fredrik var här mycket älskad – stod Gustaf III:s minne, oaktadt kriget, hvaraf Finland led mest, och oaktadt alla förtalets svarta stämplingar, länge uti ett sken af förklaring, som icke minskades af förmyndaretiden och af den fjerde Gustafs osälla öden med deraf följande kris, hvars skuggor föllo tillbaka ända till 1792 och i sin mån bidrogo att ställa företrädarens regering i en glänsande dager.

13 Först våra dagar är det förbehållet att göra Gustaf III full rättvisa och lyfta honom lika högt öfver hans många belackares smädelser, som öfver hans icke heller så få loftalares välmenta panegyriker. Ingen, som läst von Beskows varma, vältaliga, om icke alltid bindande, dock alltid ädelt tänkta och värdiga skildring af Gustaf III som konung och menniska, kan numera misstaga sig om de beskyllningars rätta halt, hvilka så länge fördunklat en af svenska historiens blidaste stjernor med skymf och otack. En stor nationalskuld är deri afbördad, ett frodigt, förmätet ogräs är rensadt från häfdernas kungspark och efterverldens dom öfver död man. Äfven i Finland behöfdes en sådan rensning, äfven här var en skuld att betala, och äfven här har den svenska vitterhetens veteran von Beskow funnit tacksamme, öfvertygade läsare*)Sedan detta skrefs (1863), har den frejdade häfdatecknare, hvilken summerat Carl XII:s debetsedel, äfven framlagt en sådan för Gustaf III:s efterverld. Det är historiens omutliga realism, som korrigerar dess ideala hänförelse. Men de osynliga, de lefvande krafter, som lyfta folken och omskapa tidehvarfven, fly undan den realistiska uppfattningen och låta sig icke beräknas med debet och credit. Historien har icke allenast en kropp, som är faktum, utan äfven en själ, som är sambandet mellan orsak och verkan. Mycket stort har framgått ur brister, och den ideala uppfattningen stannar icke vid att betrakta molnet såsom en dimma, hvilken bortskymmer solen.

14 Anm. 1879.

15 Efterföljande berättelse om en gammal urblekt handske är ett obetydligt bidrag till skildringen af det minne Gustaf III efterlemnat i Finland. Om väfven och trådarna i denna historia må den benägne läsaren föreställa sig hvad han finner för godt; jag åtager mig ej att stå till svars för alla de små porslinsfigurer jag här dragit fram ur det välbekanta skåpet. Men för ett vill jag svara, och det är för sanningen af de känslor, för verkligheten af de tänkesätt,|16| som i denna lilla berättelse bryta sig mot hvarandra i frågan om konungens person och ställning såsom regent. I detta bläckhorn är pennan doppad; för svängar och snedsprång må hon skylla sig sjelf. Och härmed önskar jag läsaren det förträffliga tålamod, som alltid unnar en berättare hopp om framgång, äfven om han blott skulle stöka på dammiga hyllor i ett gammalt skåp.

[17]

1. Helsingfors: Hogland.

16 Vid slutet af förra seklet låg på norra kusten af Finska viken en liten, bland klipporna inbäddad stad, som af det urgamla Helsingeminnet i dessa trakter fått namnet Helsingfors. Väl omgåfvo hafvets vikar på tre sidor den halfö af granit, der den lilla staden uppkrupit som en snäcka ur sjön, men någon fors fanns der då lika litet som nu. Ty staden hade behagat promenera en half mil från dess första barndomshem, der en liten å, benämnd Vanda, kastar sig utför ett icke högt, men lodrätt fall uti Helsinge socken. Ån, som fordom var bekant för sitt laxfiske, har nu längesedan utbytt detta osäkra näringsfång mot den lika aktningsvärda, men indrägtigare sysslan att bullra i några idoga mjölqvarnar och spara stadens husmödrar besväret att byka linne.

17 För dem, som kunde anse laxarnes flyttning från Vanda och staden Helsingfors’ otrohet mot sina första husgudar såsom ett dåligt intyg om stadig lefnadsvandel, bör jag anmärka, att det är förlåtligt, om laxar och Helsingar flytta sina penater, då naturen sjelf beständigt utstakar nya råmärken. När norra Sverige och norra Finland hvarje sekel eröfra ett grefskap från Bottniska viken och sålunda hvarje år flyttas några tum närmare deras slutliga möte i tidernas fullbordan, – hvilket väl må kallas ett sansadt framskridande, – så har Finska vikens norra kust, för att ej »stå i stigande tillbaka», också funnit för godt att i hvarje sekel tillkrångla sig från hafvet en eller par fot vatten med motsvarande land. Och denna eröfringslusta, värdig en tusen år härefter blifvande stormakt, har så småningom förvandlat de äldre sjöstäderna till uppstäder samt jagat fiskarne från deras lekplatser och skeppen från deras landningsbryggor. Öfvergifna af hafvet, äro städerna tvungna|18| att förr eller senare följa efter; men då detta har sina besvärligheter, ser man dem med deras finska envishet streta i det yttersta deremot.

18 Två städer i Finland, Helsingfors och Vasa – den ena Gustaf Vasas verk, den andra hans ätts döpta guddotter, – hafva beslutat sig för att uppsöka det flyktande hafvet. Båda äro medelpunkter för landets svenska kolonisation, och på deras längtan efter hafsluft känner man igen det gamla vikingalynnet.

19 De två små åarna Aura och Vanda hafva haft den äran att skölja Finlands båda hufvudstäder. Men vid tiden för denna berättelse var Helsingfors långt ifrån att ana en sådan utmärkelse. Staden hade visst ifrån början varit ett slags söndagsbarn, ehuru skickelsens vinkar länge förblifvit outtydda. Helsingfors – eller rättare Sandhamn derutanför – hade af Gustaf Vasa varit ämnadt till en af nordens största handelsplatser. Det hade utsändt Sigfrid Forsius att läsa Sveriges och Finlands framtid i stjernorna. Det hade år 1616 helsat den store Gustaf Adolf och Finlands ständer, hvilka här lofvade att stå som en mur för Sveriges rike och med sitt blod besegla dess då nyfödda östersjövälde. Etthundra och tjugusex år derefter hade Helsingfors varit vittne till den nesliga fläck, hvarmed partihatet fördunklade Sveriges lysande vapen, och sex år derefter reste Ehrensvärd vid dess portar åt hafssidan »Nordens Gibraltar». Från denna tid fick Helsingfors som krigshamn en hög militärisk betydelse och blef trappan, blef förstugan till Sveaborg.

20 Ehuru ännu en småstad om 2 till 3 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare, hade Helsingfors blifvit rikt och fått en viss glans genom fästningens anläggande. Det hade mist sin sköna krans af evigt gröna barrskogar på de omgifvande bergen, ty Sveaborg ville hafva en vid synkrets och tog utan miskund sitt virke på närmaste strand. I stället såg staden, – en förvånande syn i Finland! – det ena stenhuset efter det andra resa sig kring dess torg, dess borgare blefvo feta af leveranser till kronan, i dess salar dansade Sveaborgs officerare med Nylands fröknar, och slutligen hände det oerhörda, som uppfyllde de gamla med häpnad öfver tidens förderf, att man fick en teater i gång, der än Seyerlings komedianter, än underbefäl af garnisonen spelade Don Micko och Lesbina samt Kronofogdarne.

|19|

21 En dag – det var den 17 Juli 1788 – befann sig hertig Fredrik Adolf med sin svit i den 1748 uppförda skans, hvilken till ett drottningaminne kallades Ulrikas borg och beströk det närmast staden belägna inloppet. Vid prinsens sida befunno sig generaladjutanterne Toll och Rayalin, öfverste Anckarsvärd samt danske generalmajoren Mansbach, som hitsändts enkom att komplimentera konungen. Hans majestät var likväl ej då i Helsingfors; han hade företagit en resa till gränsen och till staden Lovisa, der han väntade nyheter från flottan och hertigen af Södermanland.

22 Tiden gick diger med stora händelser. Sveriges konung och konungasöner hade tågat i austurviking på Ivar Vidfamnes, Erik Väderhatts och Erik den heliges gamla, af svenska kölar så ofta plöjda farvatten. Sjuttio års nederlag, skymf och förödmjukelse, omätliga förluster, vexande vådor återstodo att hämna och förebygga. Van att vänta, parera och falla undan, – en vana, som först under adertonde seklet kommit i bruk, – ville den svenska armen åter en gång slå till och utstryka 1721, 1743 från tideböckerna. För att denna arm 1721 var förblödd, 1743 förlamad af invärtes kramp, hade man vågat betvifla dess mod, dess muskelspänstighet och dess förmåga att lefva. Gustaf III trodde på armens helsa och ville bevisa det; han trodde på farans läkande kraft och på ärans tjusning för svenska hjertan. Men han var icke nog läkare att ana den kramp, som ännu fortfor att rycka viljor och muskler åtskils samt förlama hans ansträngningar. Han lyftade hjeltearmen till ett blixtrande hugg: – ett uselt sendrag kom dess fingrar att krokna; armen domnade, hugget träffade luften och slant maktlöst tillbaka på förrädarnes hufvuden.

23 Det var en varm och solig högsommardag. Ett lätt töcken af solrök flöt som ett flor öfver de grå bergen på landsidan i norr och den nedanför liggande staden med dess gamla kyrktorn och ortens stolthet, dess höga, massiva klockstapel af granit. I öster kransades horizonten i en lång båge af grönskande öar, omflutna af täcka sund, ända till de obevekliga, dystra, grå murarna af Sveaborg. Men långt i söder och vester utbredde sig ett ändlöst, silfverglittrande haf, gungande för en sakta bris, medan hvita segel svärmade som svanor i fjerran.

|20|

24 Finska viken var vid sitt solskenslynne, och detta händer ej alla dagar. Han är en stormig, orolig sälle, denna hafsvik, som sofver för länge om vintern, för att gifva sig ro till hvila om sommaren, – en otamd, en hårdhändt viking, som bräcker kölar och uppslukar skatter, men hvars smålöje kan vara så oändligen ljuft, just derför att det är så sällsynt och derför att det ler öfver slumrande dödar.

25 Prins Fredrik hade stått på dessa klippor mer än en gång förut. Han hade som barn och yngling mer än en gång besökt Sveaborg. Man hviskade till och med, att hans lätt antändliga hjerta äfven på dessa stränder flammat för skönheten och behagen. Det var då han ansågs för den vackraste och älskvärdaste prins i Europa och drömde, äfven han, om en framtid af glans och sällhet. Ännu vid 38 års ålder kunde han kallas en ståtlig kavaljer; ännu var han damernas förtjusning, när han red in i Stockholm i spetsen för Vestmanlands regemente, och när han vid konungens afresa följde den i tårar badande drottningen till kungsbryggan, tyckte man sig aldrig hafva sett ett skönare par. Men denna återstod af ungdomens fägring dolde numera blott ett förkolnadt hjerta, en trött och förbrunnen själ i en af lidelser undergräfd kropp. Man hade nekat honom kärleken och gifvit honom lustan; vägrat honom sol och räckt honom eld; för detta våld emot hjertats rätt hade hans veka ande förvissnat. Och nu hade han tågat ut, nu skulle han, såsom den officiela frasen lydde, »vid konungens sida draga i härnad, för att likna de fäder, hvilkas ära var ett arf». Var han vuxen denna ära? Ingen trodde det; konungen minst, som icke ens gifvit sin broder ett högre befäl. Men prinsen trodde det sjelf och såg sig om efter en fyllnad för sitt lifs tomhet. Tillfälle dertill syntes bjudas honom i Finland. Han ville hämnas sina svikna illusioner, han ville förvåna dem, som sågo honom öfver axeln och trodde Vestmanlands regemente vara nog för hans ärelystnad. Det hade kunnat vara en mans kränkta stolthet, men det var ett barns sårade fåfänga och en i förtid åldrad gubbes vanmäktiga harm.

26 Emellertid förde prinsen öfverbefälet i Helsingfors under konungens frånvaro. I nära fyra dagar var han suverän monark; en alltför kort tid att låta honom känna spirans tyngd, men tillräckligt lång för att låta honom finna behag i dess glans.

|21|

27 Alla herrarne stodo uppe vid bröstvärnet, lyssnande på ett aflägset dån i sydost, som stundom hördes starkare, stundom svagare, stundom alldeles upphörde, allteftersom vinden kastade om eller vexlade uti styrka. Det kunde ej vara hafvets brus, som annars är dessa stränders dagliga musik. Det kunde ej vara åskans dunder, ty dertill fortfor det alltför regelmessigt, och de lätta moln, som dansade öfver fästet, liknade snarare menlös bomull, än hotande blixtminor. Det var en aflägsen kanonad, man kunde ej misstaga sig derom; man hade fastmer alla dagar väntat derpå, sedan hertig Karl den 14 Juli afseglat med svenska flottan från Helsingfors för att möta den ryska, som utgått från Kronstadt.

28 Meningarna voro likväl delade, om kanonaden betydde ett allvarsamt sjöslag, eller endast en mindre skärmytsling. Prins Fredrik var af den senare meningen.

29 – Jag vill slå vad om alla mina skulder, – sade han muntert, – att min tappre broder storamiralen uppjagat några ryska mjölskutor vid Fredrikshamn och tvungit dem att salutera svenska flottan, hvarpå han utan tvifvel är nog delikat att låta dem fritt passera.

30 Denna elaka anspelning på hertig Karls tvungna grannlagenhet, tre veckor förut, mot ryska flottan vid Dagerort fann genast anklang i prinsens svit.

31 – Det vore skada på mjölmattorna, ty om två veckor skola de ryska limporna smaka gudomligt, – inföll djerft en yngre officer af Sveaborgs garnison.

32 – Tror ni det, kapten Croneld? – återtog prinsen, i hvars omgifning man icke talade särdeles skonsamt om kriget och utrustningen. – Ni har rätt; jag hoppas hertigen tillåter oss att om två veckor dejeunera i Kronstadt. Hvarom icke, böra vi landtkrabbor mätta oss med vår flottas ära.

33 – Ers höghet torde gissa mera rätt, än kanske förmodas, – utlät sig baron Rayalin, hvars öfvade öra snart upptäckte kanonadens verkliga beskaffenhet. – Detta är ingen affär med mjölskutor, det är en rangerad batalj.

34 – Men det är icke möjligt, – invände prinsen. – Hör! Nu är allt åter tyst; det är förbi. Jag kan höra en fluga surra, och hon borde likväl öfverröstas af svenska flottans kanoner.

35 – I detta krig går allting lätt. Om flottan vinner bataljer på en half timma, bör landtarmén vinna dem på en qvart, – hviskade åter kapten Croneld i prinsens öra.

|22|

36 – Mina händer, – fortfor Rayalin, – äro grofva och valkade, men om ers höghet behagar lägga sin fina hand på blotta berget under oss, så torde finnas, att vi hafva en god resonnansbotten. Eller ännu bättre, om det ej för mycket inkommoderar, skulle jag föreslå att luta örat mot berget.

37 Prinsen följde det första rådet. – Jag tycker mig verkligen känna en lindrig skakning, – sade han, – men den kan likaså lätt uppkomma af att man kör i staden. Ni tror då verkligen, min bäste baron, att detta berg kan berätta oss sagor.

38 – Kanske, ers höghet. Och rätt förunderliga sagor om rikens öden, som i denna stund stå på spel. Brassa om styckeportarna, så skall ers höghet få höra.

39 Prinsen hade för nyss kommit från hofvet, han var för mycket känslig för sin nuvarande höga värdighet och fruktan att synas löjlig, för att utan motvilja underkasta sig en genant position. Men hans nyfikenhet och ögonblickets spänning segrade öfver betänkligheterna.

40 – Välan, mina herrar! – utropade han, – följen mitt exempel! Alle man till kojs!

41 Nästa ögonblick lågo alla med örat mot berget. Och alla hörde nu tydligt en stark och uthållande kanonad, som än tycktes aftaga, än åter fördubblas i styrka, och i hvilken man tidtals kunde igenkänna glatta lag från bredsidorna af linieskepp*)Afståndet mellan Hogland och Helsingfors är fågelvägen ungefär 12 svenska mil. Sveaborgs bombardement år 1855 kunde, med örat mot berg, tydligt höras på 30 mils afstånd..

42 Prins Fredrik skämtade icke mer. Detta underjordiska budskap, hvilket – medan allt hvad öga och öra för öfrigt nådde syntes så tyst och fredligt – gick genom haf och land att vittna om aflägsna strider, hade något högtidligt, något hemlighetsfullt. I denna stund afgjordes rikens välfärd, tusende landsmän gingo kanhända nu till en blodig död, och ingen af de närvarande kunde rädda eller hjelpa dem. Vän och fiende talade samma språk med kanonens eldtungor, men ingen kunde tyda dess mening, ingen visste, om det bebådade svenska vapnens seger eller nederlag. Och när man åter uppreste sig, syntes allt som en dröm: bofinken sjöng sin sommarvisa i|23| närmaste träd, hafvet plaskade sakta mot klipporna, likasom hade det aldrig druckit en droppe blod eller begrafvat en spillrad köl under sin soliga yta.

43 – Vid Gud, – sade prinsen, i det att han åter reste sig, – min broder Karl har i dag en het dag. Är det någon af herrarne, som af kanonaden kan sluta till stridens chancer?

44 – Ryska flottan, – sade Rayalin, – för gröfre artilleri, än vår. Jag tycker mig kunna urskilja moskovitens kontrabasar, och de brumma icke mera så rasande, som vid början af kanonaden.

45 – Må Gud beskydda fäderneslandet! – fortfor prinsen, blek och upprörd, ty han bar dock ett hjerta, och det var den bästa delen af hans person. – Hvad är att göra? Kunna vi på något sätt undsätta storamiralen?

46 – Om ers höghet tillåter, – yttrade Mansbach, mera soldat än diplomat och fröjdande sig som kusken åt smällen, – vågar jag anmärka, att svenska skärgårdsflottan ligger segelfärdig på redden.

47 – Hon kommer för sent! Hon kommer för sent! – utropade flera bland herrarne, som alldeles icke voro hugade att hjelpa hertigen skära lagrar.

48 – Hon kommer icke för sent, om hon genast går ut, – yttrade med ifver öfverste Anckarsvärd. – Det gifves alltid redlösa fartyg att berga, sårade att undsätta, priser att uppbringa. För Guds skull, ers höghet, låt flottan lätta ankar på ögonblicket!

49 Ett krigsråd improviserades. Röster höjde sig för och emot förslaget. Aldrig hade prins Fredrik befunnit sig i en mera brydsam belägenhet. För första gången i sin lefnad skulle han tänka och handla uti en konungs ställe, och man ville ej ens unna honom tid att betänka sig.

50 – Brisen lugnar ut, flottan kan icke röra sig, – invände han.

51 – Alla chebekerne föra åror, – anmärkte Rayalin.

52 – Det är sannt, – medgaf prinsen, synbart förlägen.

53 – Men om hertigen är slagen, går skärgårdsflottan förlorad! – utropade åter hertigens uppenbare och konungens hemlige fiender i krigsrådet.

54 – Och då faller hela ansvaret på ers höghet, – hviskade kapten Croneld, som visste till hvem han talade.

|24|

55 Prinsen lät skrämma sig. – Vi måste affärda ett ilbud till konungen och begära hans ordres, – svarade han.

56 Anckarsvärd rodnade af harm. – Flottan är segelklar, hvarje minut kostar blod, hvarje timma kan kosta oss en provins, och ers höghet tvekar ännu! – utropade han, ur stånd att styra sin sjömannaifver.

57 Prins Fredrik rodnade i sin tur, lätt sårad, som alla svaga själar, i hvad han ansåg för ett förnärmande af sin värdighet. – Jag har begärt råd och ej reprimander, – yttrade han. – Kapten Croneld, besörj om en karl, som är i stånd att rida ihjäl sin häst.

58 – Jag ser min broder derborta vid vallen, och om ers höghet behagar hedra honom med denna beskickning, ansvarar jag för hans nit, – yttrade kaptenen.

59 – Godt. Kalla hit honom!

60 Prinsen ref ett blad ur sin plånbok, tecknade några ord med blyerts och förseglade bladet med munlack.

61 Den tillkallade, en liten ung, vacker och spenslig underofficer, som nyss aflöst en vakt vid skansen, närmade sig och gjorde militärisk honnör.

62 – Men det är ju ett barn, som sjelf behöfver sköterska, – anmärkte prinsen småleende. – Ditt namn?

63 – Lennart Croneld, sergeant vid savolaksarne.

64 – Savolaksarne stå vid gränsen. Huru kommer det sig, att du är här?

65 – Jag har först i vår trädt i tjenst, blef kommenderad till Sveaborg för att inhemta krigsvetenskapen och väntar på ordres att afgå till min bataljon.

66 – Kan du rida?

67 – Något, och alltid i elden för min konung.

68 – Godt. Rid med detta till hans majestät, hvar du finner honom, måhända i Lovisa. Men rid som en hedning, och hemta mig svar. Är du inom tolf timmar tillbaka lefvande eller död, så vill jag hafva dig uti nådig åtanke.

69 – Skall ske, ers höghet! Är något vidare att befalla?

70 – Nej.

71 Gossen ilade bort, kastade sig på den första häst han fann vid skansen och galopperade af.

72 – Voici de quoi faire quelque chose!språk: franska – sade prinsen. – Vore pojken ett hufvud högre, kunde han duga bland mina vestmanländingar.

|25|

2. Efter Hogland.

73 Kanonerna vid Hogland hade väckt många tusen sofvande ekon bland klipporna vid Finlands södra kust, och ryktet derom nådde samma dag konungens öron. För denna vigtiga nyhet glömdes ett ögonblick alla öfriga omsorger: gränsens försvar, truppernas utrustning och proviantering, folkets vinnande för det oförmodade kriget. För första gången sedan Ehrenskölds tider hade svenska flottan vågat mäta sig med den ryska. Och på flottan byggde konungen sin bästa förhoppning: hon skulle förlama hans fiendes makt och bana vägen till Petersburg. Ett slag var gifvet; men hvem segrade? Hvem blödde? Ingen visste det. Hafvets böljor voro stumma, strändernas ekon hade intet svar att gifva. Med en otålighet, som han knappt förmådde beherrska, skyndade konungen tillbaka till Helsingfors.

74 Ryktet om ett sjöslag sprang före honom på kustvägen. Landtfolket, som återvände från den nyss började höslåttern, stadnade vid vägkanten, svängde mössorna och skyldrade med liar och räfsor, när konungen for förbi. Det var nyländingar. Tavastländingar skulle ej hafva kommit sig att helsa, innan landsfadren redan hunnit ett stycke förbi dem.

75 Konungen åkte i öppen kalesch och vid hans sida kabinettssekreteraren Ehrenström. Resan skedde så hastigt, att största delen af sviten stadnat efter. Endast två kammartjenare och två lifdragoner utgjorde eskorten.

76 Strax vester om Borgå och vidpass fem mil från Helsingfors mötte de en spenslig ryttare, som på sin löddriga häst gjorde min af att spärra vägen. När detta ej lyckades, kastade han om och försökte att följa vagnen. Men vagnen hade friska hästar, och hans var uttröttad. När då ryttaren såg sig blifva efter, sprang han af hästen, lemnade denna med fria tyglar på vägen, uppnådde springande konungens vagn och klängde sig upp bakom vagnen.

77 Detta aflopp ej utan knuffar, ty platsen var upptagen af en skjutskarl och en lakej. Ena dragonen red fram, hotande med flatsidan af sabeln, och alla tre gjorde sitt|26| bästa att kasta den objudne gästen ned från steget, i den tro att han var en galning, om ej rent af en förrädare, som stod efter konungens lif.

78 Men Lennart Croneld – ty det var han – försvarade manligen sin plats med högra handen, under det att han med den venstra svängde ett litet papper, idkeligen ropande: –konsekvensändrat/normaliserat stafett! stafett!

79 – Qu’est ce que c’est?språk: franska – frågade konungen och vände sig om.

80 – Stafett! – skrek ynglingen ånyo, klängde sig upp på bakressorten och lutade sig framåt konungens plats, i det att han med högra foten utdelade hurtiga puffar åt sina motståndare, som hängde fast vid hans ben.

81 Allt detta skedde under god fart utför en backe.

82 Kalabaliken var så befängd, att konungen, oaktadt Hoglandstankarne, ej kunde afhålla sig från att le. En blick på den lille landsvägsriddarens blossande ansigte, kuragösa uppsyn och neddammade uniform, på hvilken konungen igenkände en af sina trogne savolaksare, afväpnade helt och hållet hans missnöje öfver detta brott emot vägfriden och den vördnad för hans person, hvarmed han annars var ganska nogräknad.

83 – Gif mig ditt papper, och tag plats bredvid kusken! – befallte konungen.

84 Stafetten lät icke säga sig detta två gånger. I ett nu hade han framräckt papperet, klättrat öfver kanten af vagnsdörren, tagit plats bredvid den förvånade kusken och till och med hunnit på sin äfventyrliga promenad göra ett slags front för majestätet.

85 Konungen läste biljetten; hans blick mulnade. – Hvilken sottise! – yttrade han på franska till Ehrenström. – Begära ordres på tio mils afstånd, när hvarje ögonblick är dyrbart och man har medel i händerna att fullfölja en seger eller förekomma ett nederlag!

86 Det är bekant, att denna prins Fredriks uraktlåtenhet, hvilken bland annat tillät fienden att åter bemanna och bortföra fyra redan redlösa skepp, blef första anledningen till en ny rupture mellan de kunglige bröderne och med så mycket större skäl ett föremål för konungens harm, emedan den nu så ovissa segern derigenom skulle hafva lutat betydligt mer åt den svenska sidan.

|27|

87 Gustaf III:s naturliga ädelmod tillät honom icke att låta harmen utbryta mot den oskyldige budbäraren. Gossens frimodiga väsen behagade honom, och han fann för godt att med några nådiga frågor göra sig underrättad om den lille stafettens lefnadsomständigheter.

88 Vänd mot konungen och stående med ena knäet böjdt emot kusksätet, redogjorde Lennart Croneld – allt under ilande fart – utan mycket krus för sina korta lefnadsöden. Hans far, en gammal afskedad major, bebodde en liten gård på gränsen i Kerimäki socken i Savolaks och hade ruinerat sig på ett jernbruk, som han äflats att anlägga. På gamla dagar hade majoren gift om sig och vårdades nu af sin andra maka, medan sönerne Detlof, kapten vid nyländingarne, och Lennart, sergeant vid savolaksarne, inträdt i konungens tjenst. Emedan man nu med allt skäl kunde vänta sig något att göra vid gränsen och fädernehemmet stod i fara för fiendens angrepp, förteg icke Lennart sin innerliga önskan att ju förr desto hellre blifva kommenderad till tjenstgöring i sin bataljon.

89 – Vi skola se till, att din lojala önskan blir uppfylld, – svarade konungen med en nådig nick. – Din far är en bra soldat, och jag är öfvertygad, att hans söner ej skola vanslägtas.

90 Vid hästombytet i Sibbo, tre mil från Helsingfors, hoppade Lennart Croneld af, flög som en pil till stallet och valde åt sig den bästa hästen, hvilken just skulle framledas för konungens vagn. Ordet stafett i kunglig majestäts tjenst var den trollformel, som besegrade alla invändningar, så mycket mer som man sett den lille kuriren anlända på konungens egen kuskbock. En gammal dragonsadel, och stafetten var fullt ekiperad att fortsätta ridten.

91 Innan den kungliga vagnens hästar ännu voro förspända, framträdde den lille sergeanten, gjorde front och frågade hvad hans majestät hade att befalla till svar på rapporten.

92 – Svaret medför jag sjelf, – sade konungen, – och du kan emellertid taga plats bredvid min kammartjenare.

93 – Jag ber om nåd, – sade ynglingen oförskräckt, – men jag har ordres att hemta svar, och hans kunglig höghet väntar mig.

|28|

94 Konungen log ånyo. En sådan tvärsäkerhet var han ej van att finna alla dagar.original: dagar,

95 – Du ämnar således träffa hertigen förrän jag?

96 – Hoppas det, ers majestät. Ifall jag ej bryter nacken af mig på vägen.

97 – Inga dårskaper, det förbehåller jag mig. Men träffar du hertigen förrän jag, så säg honom ... Brukar du gissa gåtor?

98 – Nej. Men om ers majestät befaller ...

99 – Det är bra. Säg till hertigen af Östergötland: medan gräset vexer, dör kon.

100 – Skall ske. Har ers majestät något vidare att befalla?

101 – Ja. Akta din hals! ... Allons!språk: franska

102 Vagnen satte sig i rörelse, kusken klatschade till, men innan det kungliga ekipaget hunnit ut genom grinden, galopperade Lennart Croneld redan borta på landsvägen.

103 – Hvem skulle tro, – sade kungen till Ehrenström, – att den der är född dans les deserts de Savolacsspråk: franska, bland ett folk, som ej fås att springa med mindre än att man tänder dem en petard i ryggen?

104 – Les bêtes trottent, les veaux dansentspråk: franska, – svarade kabinettssekreteraren. Det hörde länge till hoftonen att anse finnarne som ett slags halfvildar, ehuru lifdragonerne af Sprengtportens skola bordt tjena som prof på motsatsen.

105 Midti den ljusa sommarnatten, då ännu knappt ett lätt flor af skugga sänkt sig öfver de mörka grantopparne på Sandhamn, anmälde vakthafvande officern hos prins Fredrik, att den på eftermiddagen afsända stafetten var anländ med svar från konungen.

106 – Ändtligen! – utropade prinsen, som under sin korta regering hunnit lära åtminstone det, att man sofver lugnare under en spira, än med en sådan, när armen är svag. – Du har dröjt länge! – sade han till den inträdande, som stöflade fram ackurat sådan han hoppat från hästryggen.

107 – Ordres lydde: inom tolf timmar. Jag har dröjt åtta och en qvart, – svarade ynglingen frimodigt.

108 Dessa åtta timmar hade förefallit prinsen som lika många dagar.

109 – Svaret! Gif hit! – utropade han.

|29|

110 – Hans majestät har befallt mig att framföra det muntligt.

111 – Muntligt? Och med en sådan postillon d’amourspråk: franska! Hans majestät har sina besynnerliga infall. Nåväl, skall flottan lyfta ankar?

112 – Vet icke, ers höghet!

113 – Pojke, vill du göra mig rasande? Hvad svarade kungen?

114 – Hans majestät svarade: Säg till hertigen af Östergötland: medan gräset vexer, dör kon.

115 Prinsen fixerade sin lille stafett. Det allra minsta pojkaktiga löje vid mungiporna, och Lennart Croneld hade varit, om icke förlorad, så åtminstone i den största fara att kastas på dörren, pryglas af vakten och, sålunda skymfad, se sin militära bana tvärt afbruten, ty prins Fredrik var af ett ytterst retligt och häftigt lynne, som mer än en gång förlupit sig mot konungen sjelf. Men ynglingen stod der så orubblig, tvärsäker och allvarsam som en trumpinne; icke det minsta drag af grin förde falsk flagg i hans käcka uppsyn, och prinsen lugnade sig.

116 – Hvar fann du konungen? – frågade han.

117 Lennart beskref sitt möte med vagnen.

118 – Men då är ju hans majestät inom några ögonblick här?

119 – I flygande rappet, så mycket jag vet.

120 – Hvartill tjente då din dumma beskickning?

121 – Jag hade ers höghets ordres att hemta svar.

122 – Antingen är du en inpiskad skälm, eller är der ett frö till Stedingk uti dig, och det kan komma på ett ut.

123 Den lille sergeanten såg honom styft i ansigtet och rörde icke en fena.

124 – Gå, lägg dig! – sade prinsen, hvilken ej kunde afhålla sig från att skratta i all sin förargelse.

125 Sergeant Lennart Croneld marscherade ut. Prinsen lät kalla kapten Croneld, som var tillkommenderad bland hans adjutanter. – Det är artiga komplimenter kungen skickar mig genom den valpen er bror! – sade han och berättade svaret. – Man har ett eget sätt att uttrycka sig här i Finland, och hans majestät tager seden der han kommer.

126 – Jag kan ej finna, att det är ers höghet, utan snarare hertigen af Södermanland, som har att beklaga sig öfver|30| proverbet, – svarade kaptenen. – Försynen afvände, att något dödligt kunde hända storamiralen, men om så olyckligt vore, ser det ut som hade hans majestät velat prevenera med ett slags épitaphe ...

127 – Nej, nu badinerar ni, min kära Croneld! Men uppriktigt sagdt, mon amispråk: franska, såsom sakerna nu stå, har jag föga utsigt att kunna vara er och edra vänner till någon nytta. Hvad kan jag göra för er? Min nya generalsfullmakt hindrar ej kungen att säga mig sottiser, och skräddaren, som civiliserat mina vestmanländingar, väntar med otålighet på fältmarskalkstraktamentet. Nu kommer storamiralen, som ni ser, och förtjusar oss med en seger. Kriget blir populärt, och edra förhoppningar ryka för mille diablesspråk: franska.

128 – Tillåt mig anmärka, att om segern är en förmodan, är missnöjet i armén blott alltför mycket en certitudespråk: franska. Befäl och manskap knota högljudt, att man i ett lagstridigt anfallskrig skickar dem, utan magasiner, utan ekipering, som offer till slagtbänken. Hellre än att blottställa fäderneslandet, skola officerarne lägga in om afsked i massa, derest man icke beviljar fred och riksdag. Kriget skall slutas, innan det knappt är börjadt, och dess anstiftare torde ej undgå att dela Lewenhaupts öde. Men tyvärr dependerar freden af kejsarinnan, som ej lärer underlåta att dervid fästa vissa vilkor för sin säkerhet, och då hon, som man har anledning förmoda, är underrättad om finska nationens enhälliga önskningar, torde hända, att hon fordrar Finlands sjelfständighet under rysk protektion.

129 – Allt det der, min bästa kapten, har ni sagt mig hundrade gånger förut, och jag har haft den svagheten att höra er, emedan jag hoppats kunna vara fäderneslandet nyttig. Men vet ni väl, att hvad ni säger mig har mycket tycke af högförräderi och att jag kunde låta arrestera er på stället, då ert hufvud komme att sitta något löst på axlarna?

130 – Gör det, ers höghet! Arrestera en man, som visar ers höghet den enda utvägen till fäderneslandets räddning, såsom sakerna stå numera! Men kom ihåg, att bakom mig står en armé och bakom armén ett folk!

131 Prinsen, alltid lika häftig, som vacklande och obeslutsam, gick fram och åter i rummet, delad mellan sin harm emot konungen och sin fruktan att kompromettera sig genom att lyssna till planer, som smickrade hans fåfänga, men|31| kommo hans bättre känslor att rysa. – Hvem garanterar mig, – sade han, – att ni icke är köpt af konungen? Eller hur skall jag förklara det språk ni vågar föra till mig?

132 – Behagar ers höghet fråga den förste officer, den förste adelsman, som mötes på gatan, och om han är uppriktig, skall han säga ers höghet detsamma som jag.

133 – Godt, godt, jag vill tro er. Ni kan tänka er min situation, omgifven, som jag är, af spioner på alla sidor! Men det är ju en horrör! Att rädda riket med öppet myteri i fält! Att, ännu obesegrad, anse sig dependera af en fiendes godtycke! Hvad är det ni talar om finska nationens enhälliga önskningar? Jag har trott finnarne vara ett lojalt folk.

134 – Det äro de också, ers höghet, men efter sin synpunkt. De anse, att Finland i sin nuvarande ställning är en börda för Sverige, som för dess skull invecklas i beständiga krig, medan Finland sjelf ruineras, écraseras och aldrig kan komma till varaktigt välstånd. Deremot sjelfständigt, skulle det blifva ett neutralt område, en barrière mellan de två hufvudmakterna i norden och derigenom lyckligt betrygga Sveriges östra gräns.

135 – Under rysk protektion!

136 – Antingen – eller! Se der ers höghets mission och den ärofulla charge, hvarmed ers höghet skulle tillvinna sig Sveriges tacksamhet, samtidens beundran och efterverldens pris! Mottag Finlands krona, och ers höghet skall soutenera alla svenska sympatier i detta land, som då fortfarande blir Sveriges trognaste bundsförvandt. Vägra att mottaga den, och ers höghet skall lemna det ryska inflytandet fältet fritt, i hvilket fall Finland, vid dess snart oundvikliga skilsmessa, icke skall dröja att välja en prins, som är beslägtad med det kejserliga huset.

137 – Är ni då fullt säker, att dessa tänkesätt äro allmänna bland finska nationen?

138 – Ifall ers höghet med nationen menar dess upplyste och politiskt tänkande män, det vill säga landets första stånd, tror jag mig vara säker derpå. Massorna skola, nu som alltid, följa det föredöme man gifver dem, och hvarför skulle de icke göra det, när det ligger i deras eget intresse? Dessutom skall man draga försorg om att de tre ofrälse stånden befrias från regeringsbördan och nöjas|32| med deras naturliga bestämmelse att arbeta, betala, tjena och lyda.

139 – Säg mig uppriktigt, har ni icke allt detta från Sprengtportens mun? Jag tycker mig se räfvens tass sticka fram ur mullvadsgångarna.

140 – Säg hellre lejonets klo, i närheten af hvars gamla kula ers höghet nu befinner sig. Jag vill svara med all möjlig franchise, att jag haft äran börja min militära bana under general Sprengtporten i Savolaks, innan hans illa belönade tjenster tvungo honom att lemna fäderneslandet. Emedan han behagat distinguera mig med sin synnerliga protektion och jag smickrar mig med att kunna räknas bland hans tillgifnaste lärjungar, vill jag ej neka, att ju dessa idéer äro ursprungligen hans; men de delas numera af hela den finska adeln, som i ers höghet redan länge sett Finlands befriare och Sveriges goda genius.

141 – Eh bienspråk: franska, hvad vill ni att jag skall göra?

142 – Till en början intet annat, än försäkra oss om ers höghets nådiga och konfidentiela samtycke. Vi skola handla. Ers höghet skall plocka frukten, när den är mogen att falla från trädet.

143 – Ah, det är allt en chimère!

144 – Ers höghet skall tänka annorlunda en månad härefter. Konungen skall då icke förgäfves hafva moquerat sig öfver ers höghet.

145 Prinsen rodnade; törnet stack der det var beräknadt att träffa. – Apropos, – sade han, – den förflugna malisen bör ej komma ut genom sqvallret. Säg er bror, att han håller tand för tunga, om han ej vill att jag skall sätta honom der ej sol och måne lysa. Han har anlag att vara temligen näsvis för sina år.

146 – Jag vore förtviflad, om han haft olyckan att misshaga ers höghet. Han kommer som en half vilde nyss från ödemarkerna, der han insupit bondlandsmanéren och en hop servila tänkesätt hos min far, som är rojalist à tout prixspråk: franska. Det enda jag kan säga till hans favör, är att han är rättfram på sak, som en spikhammare. Om ers höghet är så nådig och excuserar hans dumhet, vill jag göra mitt bästa att educera honom. Det är derför jag låtit hitkommendera honom och icke ämnar släppa honom tillbaka till vildmarken.

147 – C’est bien.språk: franska Jag torde en annan gång få tillfälle att språka om edra chimèrer. Hör ni det? Chimèrer, säger|33| jag er! Akta ert hufvud, kapten Croneld! Och kom väl ihåg, att om jag tillåtit er tala mer än ni bordt, är det blott emedan det amuserat mig på en ledig stund, men intet löfte, alldeles intet löfte har jag gifvit er. Ni står er egen risk; spelet är högt; skyll icke mig, om ni tappar peruken. Är jag förstådd?

148 – Fullkomligt, ers höghet.

149 – Au revoirspråk: franska, min kapten.

150 Knappt hade detta samtal satt den svage prins Fredrik nya myror i hufvudet, innan en ordonnans sprängde fram och förkunnade konungens ankomst.

151 Får man tro hvad som säges, har mötet mellan de kunglige bröderne denna gång icke varit det allra ömmaste och qvarlemnat i bådas känslor en bitterhet, som nästan liknade en rupture. Det beställsamma ryktet fick mycket att berätta om orsaken, hvarför skärgårdsflottan overksam lyssnade på dånet af Hoglands kanoner. Öfverste Anckarsvärd var den, som först fick uppbära skulden; sedan förklarade prinsen, att Toll och Rayalin afstyrkt flottans utlöpande, och slutligen gissade några, att rätta orsaken var de sedan så ryktbare Anjalamännens hviskningar, hvilka som en myggsvärm surrade kring prins Fredriks öron.

152 Bland detta då redan så talrika och snart så mäktiga parti var sjöslaget vid Hogland långt ifrån att väcka samma förtjusning, som annorstädes i Sverige och Finland. Ingenting hade för desse herrar varit olägligare, än en seger, ingenting kärare för deras planer, än ett afgörande nederlag. I dessa grumliga känslor blandade sig landtruppernas gamla afund mot den gynnade flottan och gjorde sitt bästa att förringa de svenska vapnens framgång, förneka sjelfva tapperheten och bittert klandra alla dispositioner.

153 Slaget vid Hogland var icke en seger, icke ett nederlag. Två gamle boxare hade fattat hvarandra om lifvet: den ena tappade mössan, den andra skon, och båda gingo med skråmor ur striden. Men att icke besegras, hade redan blifvit lika ovant för den ene, som för den andre att icke segra; och medan man sjöng tedeum i Petersburg liksom i Stockholm, medan ryska flottan snart återvände att blokera den svenska vid Helsingfors, der virke saknades att iståndsätta skadorna, räknade konung Gustaf det för sin största vinning, att hans blågula flagga åter engång svajat högt för en frisk fläkt af det gamla hjeltemodet.

|34|

154 Hans möte med hertig Karl, som dagen efter slaget återvände till Helsingfors med sina illa tilltygade skepp och en rysk pris, var hjertligt och ömt. Aldrig, hvarken förr eller senare, hade ett starkare intresse förenat dessa åtskilda brödrahjertan, än nu, när den enes ära var den andres efterlängtade fördel; och konungen, som afskydde tobaksrök, hade, om det kommit an derpå, varit i stånd att förklara den pipa hertigen rökte under slaget på skansen af chefskeppet Gustaf III för ett rikspalladium.

155 De sårade inqvarterades dels i staden, dels i fästningen, fångarne skickades till Sverige, troféerna fördes ombord på Amfion, der konungen bodde under hela sin vistelse i Helsingfors. Den 21 Juli firades på flottan, i fästningen och i staden med mycken ståt och tedeum en högtidlig tacksägelsefest, som länge utgjorde en glanspunkt i ortens krönika. Troféerna fördes i land från Amfion och buros i procession till den gamla trädkyrkan, som var belägen på samma plats, der nu det finska universitetets bibliothek reser sin runda kupol och sina vackra pelaresalar. Denna kyrka, uppförd 1727 och rifven jemt hundra år senare,original: scnare, bar, – liksom dess förnäma mönster i Stockholm och många andra kyrkor dessutom både i Sverige och Finland, – på sitt änne en besynnerlig blandning af gudsdyrkan och konungadyrkan. Ofvanför altaret prunkade nemligen solens uppgång, »lifligen med pensel aftecknad», och derunder lästes följande inskrift på latin:

156 konsekvensändrat/normaliseratJehovah, Du skall vara mitt ljus, mitt lif, min läkedom!
Ulrika, Du skall vara min prydnad och mitt lysande namn!konsekvensändrat/normaliserat

157 Men derunder stod att läsa i ödmjuk och borgerlig svensk skrift följande varning:

158 konsekvensändrat/normaliseratTu stad, o Helsingfors, tin gamla synd lägg af,
Om tu ej segla vill ännu en gång i qvaf!konsekvensändrat/normaliserat

159 I denna kyrka, der 1742 i Augusti finska och svenska krigare begräto sitt lands skymf och olycka, – i samma kyrka, der 1752 i Juni konung Adolf Fredrik knäböjande tackade Allmakten för en lycklig färd öfver hafvet, – der uppträdde nu konung Gustaf III, omgifven af en glänsande svit, lät nedlägga troféerna vid altaret och höll ett af sina vackra, välberäknade tal, hvari han särskildt tackade hertig Karl för den vunna segern och högeligen prisade flottans hjeltemod. De gode borgarene i Helsingfors rördes ända|35| till tårar; de visste icke hvad de mest skulle beundra: konungens rörande tal, hans intagande personlighet eller hans granna burgundiska sidentröja, hans mångfärjade fjäderbuske och hans skor med de röda banden och de stora silfverspännena. Med de flestes andakt var det troligen slätt bestäldt; men de gamle, som ännu påminte sig 1742, prisade i sitt hjerta en Försyn, som åter låtit deras land och dem sjelfva upplefva, efter så många förödmjukelser, en ny segerdag.original: segerdag,

160 Efter gudstjensten var parad på torget, – samma plats, der nu Gustaf III i universitetets salar tillhör historien, – och en mängd riddare dubbades af konungen framför truppernas front. Då skedde något, hvilket på denna tid ansågs såsom en riksvigtig tilldragelse, nemligen att konungen stiftade en ny värdighet inom svärdsorden: riddarne med stora korset, och detta nya hederstecken tilldelades i främsta rummet storamiralen, dernäst de chefer, som mest hade utmärkt sig i striden. Hela officerskorpsen vid amiralitetet fick en grad i befordran, en ynnest, som icke var egnad att blidka landtruppernas jäsande afund och missnöje.

161 Konungen var vid det briljantaste lynne; han tycktes icke ana de åskmoln, som uppstego ur sjelfva segerns sköte. Han red, efter slutade ceremonier, framför lederna, samtalande ömsom med höga och låga. För alla hade han ett nådigt ord, ett förbindligt småleende, och makten af hans förmåga att tjusa röjdes deri, att mången, som både före och efteråt lyssnade till smädelsens tassel och förräderiets hemliga stämplingar, i detta ögonblick var beredd att gifva för konung och land sitt varmaste hjerteblod. Förrädarnes spejande blickar mulnade denna gång, när de märkte soldatens oskrymtade tillgifvenhet, och knappt hördes, när konungen red förbi, mer än en af dessa försåtliga hviskningar, som annars voro deras vanliga lösen: ordet komediant!

162 Så sakta detta ord än uttalades, nådde det likväl konungens fina öra just när han passerade prins Fredriks stab. Han vände hufvudet ditåt, der for som ett moln öfver hans stora klara ögon, men det varade blott tiondedelen af en sekund. Nästa ögonblick hade hans ansigte återtagit dess blida, strålande uppsyn, och han red vidare, utan att tyckas fästa någon uppmärksamhet vid dessa ljud i den toma luften.

|36|

163 När han passerade Österbottens regemente, vid hvilket smärre fördelningar af några andra korpser voro tillkommenderade, märkte han en liten sergeant, hvars spikraka, morska hållning ådrog sig hans nådiga blick.

164 – Voilà, mon prince, votre petit postillon!språk: franska – yttrade han gladt till prins Fredrik, som red vid hans sida.

165 Prinsen rynkade ögonbrynen, men fann för godt att icke låtsa igenkänna sin förtretlige budbärare.

166 – Jag vill påminna mig, – fortfor konungen, – att gossen begär som en grace att få afgå till sin bataljon. Låt redan i morgon utfärda ordres derom. Och du der, mon brave compagnonspråk: franska, gör dig i ordning att vexa några tum högre under Nyslotts kanoner, der du skall aflägga ditt första lärospån. Attendezspråk: franska, – du ville kanske gerna på ett par dagar helsa på din gamle far? Du har permission att göra det; Hastferkonsekvensändrat/normaliserat måste sålänge berga sig dig förutan. Helsa din far, major Croneld, från mig, och bed honom hålla gränsen ren från spioner. Jag vet, det skall göra den gamla ärliga själen ett nöje att ännu vara sin konung nyttig. Au revoir, mon amispråk: franska, när du förtjent epåletterna.

167 Sergeant Croneld stod styf och rak i ledet, utan att svara ett ord, men hans tacksamma blick uttryckte tillräckligt, att konungen i hans lilla person vunnit en intill döden trogen krigare mera, och nöjd med detta stumma svar, red monarken att adressera några huldrika ord till de närmast stående officerarne.

168 Dagen derpå begrofvos i Helsingfors, med militärisk honnör och i samma grift, tre fallne tappre från Hogland: öfverstlöjtnanten grefve Baltzar Horn, flaggkaptenen Fust och en yngre Horn. Öfverste Modée höll öfver den förstnämnde ett vackert tal, som framkallade tårar i mångens ögon bland de talrika åskådarne, och derefter öfverlemnades den fallnes värja åt hans unge son. Ingen vård betäcker numera detta Hoglandsminne på Helsingfors äldre kyrkogård, sjelfva platsen, der de fallne hvila, är obekant och förgäten af det nu lefvande slägtet. De döda rida fort in i skuggorna af det förgångna, och samma Finland, som rest i Åbo en minnesstod öfver den 16 år senare aflidne Porthan, letade ännu några dagar förut den glömda plats, der fädernejorden förvarat hans ben.

|37|

3. Savolaks ödemarker.

169 I de gamla finska runorna säges det, att Ilmatar, luftens sköna dotter, ledsen att ensam bo i den öde rymden, sänkte sig ned till hafvets vågor och drefs der af östanvinden vida omkring i sjuhundrade år. Då kom en fågel, en and, på vackra vingar, såg Ilmatars skullra höjas öfver vågen och trodde sig se en ö af blommor. På denna ö lade anden sina ägg; men Ilmatar, som kände sin skullra värmas, rörde sig hastigt, ett af äggen föll i vattnet och brast i stycken. Af dess öfra hälft blef himlen, af dess nedra hälft jorden, af dess gula solen, af dess hvita månen, af dess dunkla ämnen danades fästets moln och af dess klara ämnen himmelens stjernor. Efter nio somrar höjde Ilmatar sin hand ur vågorna och begynte att skapa länder. Der hon vinkade med handen, höjdes stränder, uddar och öar; der hon trampade med foten, danades vikar och fjärdar, berg, slätter och gröna ängar; men der hon dök ned i vattnet,original: vattet, danades rundtomkring henne hafvets djupa afgrunder.

170 Så framskymta haf och vatten redan i finska folkets äldsta minnen såsom det första, det ursprungliga, det som fanns till redan förr än den fasta jordens mark och förr än sjelfva himmelens stjernor. På hafvets rymder kringdref den gamle Wäinämöinen, och dädan steg han att sjunga för jordens barn; i hafvet dök hans första älskarinna; ur hafvet, af gäddans ben, tog han grundämnet till sin första kantele; vid hafvet bodde Lemminkäinen på den dimmiga udden; der bygde Ilmarinen sin smedja, i vågen rann jättejungfrurnas svarta mjölk, hvaraf jernet skapades, och i sjön föll från molnet gudarnes gnista, hvaraf elden danades.

171 Likasom man fordom trodde, att hafvets vågsvall återspeglas i molnen och frambringar norrskenet, så speglar sig beständigt ett återsken af haf och sjö i det annars orörliga, bergfasta finska lynnet och frambringar sången. Folket vid sjöarna sjunger gerna; men der intet vatten badar den öde mon – och sådana moar finnas icke många i Finland – der tiger sjelfva naturen, der är Wäinämöinens kantele stränglös|38| och stum. Ju längre man kommer österut, desto större och tätare blåna sjöar på alla sidor; desto friskare och fulltonigare blifva de nationela sångerna. Päjäne är större och djupare än det herrliga Näsijärvi; Saima är större och stormigare än det djupa Päjäne; men störst, djupast och stormigast af dem alla är Ladoga, hvars klippiga stränder lyssnat till sångens äldsta toner i Finland.

172 Bortom ryska gränsen bo många karelare, och bland dem går en sägen om Suomensaarispråk: finska, »Finlands ö». När Hvita hafvets vågor strömmade in i Finska viken genom det vattendränkta lågland, som nu upptages af Ladoga och Onega med deras många syskonsjöar och tillflöden, då var allt land i vester – Skandinaviens och Finlands med fjällryggar bundna kärnstam – en ö. Men när landet höjdes, när hafvet drog sig tillbaka och Skandinavien genom Finland vexte tillsamman med gamla verldens kontinent, blef hela det inre och östra Finland en skärgård, hvars like man icke finner i mången, om ens uti någon trakt af jorden. Med fyra haf omkring sig – ty med rätta talar folket om Laatokkan merispråk: finska, Ladogas haf – bär Finland det femte hafvet inom sitt eget sköte. Men den stora blänkande silfverspegeln är der sönderslagen i flera tusende bitar; – urelementet, den stora modren, som födde Finland och ännu omsluter sin dotter med starka armar, har qvarlemnat många tusen spår af sina kyssar på barnets fagra anlete. Mo och sjö, sund, vikar, holmar, uddar och fjärdar, – mörka, runda kullar, bevuxna med tall och gran, bortom kullen en ny vattenspegel – bakom sjön en sved, en åkertäppa på kullen, en enstaka gård – längre bort en hög, smal ås, bevuxen med björk, hägg eller rönn, och bortom åsen åter ett i många bugter slingrande silfverband, – sådant är Finlands innersta, och sådana äro Savolaks ödemarker, om hvilka Gustaf III sade till Armfelt på Drottningholm: »mais il faut avoir le diable au corps, pour quitter toutes ces aisances ici et s’enfoncer dans les deserts de Savolax.»språk: franska

173 Freden i Nystad ryckte från svenska Finland hela norra och vestra Ladogastranden jemte Karelens väldiga insjöar. Freden i Åbo tog ännu dertill hela södra hälften af Saimavattnen och gjorde dem till en rysk sjö. Från Puumala i Savolaks gick 1743 års gräns nästan rakt i norr uppåt Rantasalmi, afskar sedan åt öster den vida fjärden af Haukivesi och gick vidare söderut genom Kerimäki|39| socken och Puruvesi sjö till den äldre ryska gränsen från 1721. Det område, som härigenom frånrycktes Sverige, upptog mellersta delen af Saimas stora vattensystem och bildade en i spetsen afstympad pyramid, uti hvars midt låg den lilla, numera ryska fästningen Nyslott.

174 Emedan ryska området härigenom likt en kil sköt in i det svenska, hände sig under 1788 års krig, att de, som ville färdas från svenska sidan i vester om gränsen till svenska Finland i öster om Nyslott, måste göra en lång omväg åt norr, derest de icke ville passera fientliga området. Men då det icke ligger i finska lynnet att göra omvägar, när man kan komma rakt till målet, föredrogo de fleste, att på sina små lätta farkoster trotsa fiendens vaksamhet och segla öfver sjöarna till det motliggande svenska området, – ett vågspel, som mycket gynnades deraf, att alla stränder voro bebodda af landsmän, hvilka alltför nyss blifvit ett annat rikes undersåter för att ej i tysthet hysa afgjorda sympatier för deras forna öfverhet.

175 Trafiken på Saimavattnen fortfor således under hela kriget, till mycken harm och förfång för ryssarne, hvilka härigenom sågo sig beständigt kringsvärmade af objudne spejare och djerfve partigångare. När härtill kom, att deras nya gräns inom Finland var dragen tvärtigenom en befolkning, som inga gränsfiskaler, fältposter eller tullkamrar förmådde afstänga från deras forna ömsesidiga förbindelser, fordrades hela den lamhet och brist på god vilja, som utmärkte svenska och finska befälet i början af detta krig, för att tillintetgöra den oberäkneliga fördel svenska vapnen bordt vinna af sådana gränsförhållanden.

176 En vacker afton i slutet af Juli månad 1788 landade en liten segelbåt vid vestra stranden af Pungaharju ås i Savolaks. Ur båten stego två män – eller rättare en och en half, ty den yngre var knappt mer än ett barn – tackade den tredje, som qvarblef vid rodret, och tryckte en drickspenning i hans hand, hvarpå båten åter sköts ut från stranden och styrde utåt fjärden, tyst och hemlighetsfullt liksom den kommit.

177 De båda landstigne klättrade nu uppför åsens sluttning, som här var bevuxen med granar och enrisbuskar, uppnådde landsvägen, som slingrade sig långs kammen af åsen, och sågo sig varsamt omkring. När ingenting miss|40|tänkt syntes i närheten, begynte de vandra vägen framåt i nordlig riktning.

178 Af alla det sköna Finlands tjusande insjönejder finnes måhända ingen skönare, ingen mera förtjusande, än Pungaharju ås. En half svensk mil i längd och af en betydlig höjd, är detta naturens gröna tankstreck så smalt tillika, att vägen på många ställen upptager hela bredden af dess lindrigt bugtande kamm, och så brant, att man skulle hisna för djupet, derest icke den täckaste park på båda sidor bildade naturliga balustrader. Öfver dessa gungande trädtoppar utbreda sig på båda sidor herrliga, vida utsigter öfver stora sjöar, omgärdade af kullar och beströdda med hundrade gröna holmar: i öster Puruvesi, i vester de inre fjärdarna af Pihlajavesi, båda med vatten af så genomskinlig kristall, att musslor och brokiga stenar synas skimra på sandbottnen. Man har liknat Pungaharju vid en ofantlig vattenfågel med utbredda vingar och omgifven af simmande ungar. Ty nära invid dess sidor, och parallelt med dess hufvudsträckning, speglar en rad af små, helt smala åsar sina koketta kronor i fjärdarna, likasom hade naturen med lekfull hand först utkastat en mängd modeller i miniatyr, innan hon fattade mod att sträcka sin långa, djerfva och höga brygga från strand till strand.

179 Vid tiden för denna berättelse var Pungaharju ännu icke utbruten till kronopark. Af de paviljonger, värdshus och boställen, som numera der bereda vandraren hvila och omvexling, fanns då intet spår. Röken från en sved, klingandet af en koskälla, bräkandet af ett par getter och taket af en liten torpstuga på afstånd mellan björkarna voro de enda spår man der kunde upptäcka af menniskoboningar.

180 De båda vandrarne – i hvilka vi igenkänna sergeant Croneld och hans fars gamle korpral vid namn Durk – tycktes icke det minsta bry sig om nejdens skönhet, utan fortsatte vägen så skyndsamt korpralens tröga ben kunde förmås att lunka framåt. Detta måtte likväl ej ha förekommit hans unge följeslagare fort nog, ty sergeanten trafvade stundom ett stycke förut, tittade mellan träden, för att undersöka om vägen var fri, och stadnade sedan otåligt för att invänta kamraten, som beständigt blef efter.

181 Korpral Durk var likväl ej den, som förstod fina inviter, när det gällde att röra på benen. Under den röda|41| hundskinnsmössan, hvilken lika orubbligt hängde öfver hans grå lugg både vinter och sommar, framblickade ett lika orubbligt, uppnäst och väderbitet ansigte, hvars utmärkande drag just var egenskapen att icke låta sig något bekomma. Sitt namn hade han fått på ett så besynnerligt vis, och händelsen målar så troget mannens lynne, att den kanske förtjenar ett par ord, så mycket mer som den utgjorde korpralens enda krigsbedrift och veterligen det enda han uträttat här i verlden med riktig ångmaskinsfart.

182 Han var en axelbred slyngel om sexton eller sjutton år och hette jag vet ej hvad, när han första gången drog i fält som trosspojke vid Wrangels korps år 1741. Armén, som väntade attack, kamperade utanför Willmanstrandkonsekvensändrat/normaliserat, men Durk med sin tross tog reträtt inom fästningen. När han der en stund betraktat slaget från vallarne, tyckte sig Durk, som var trött af stryk och bråk, hafva sett nog och lade sig att sofva på en bänk i en drängstuga. Senare på qvällen hörde han något oväsen omkring sig och fann för godt att krypa under bänken, der han vände sig på andra örat och somnade på nytt. Om morgonen vaknade han af att någon drog honom i benen, och när han såg att det var en kalmuck, begrep han, att staden blifvit intagen och plundrad, medan han sof. Tack vare hans försigtighet att maka sig under bänken, hade han emellertid undgått det första blodbadet, och nu hände honom intet värre, än att han med en liten hop annat folk, som återstod efter massakern, puffades ut med pikskaftet och tillhölls att vara behjelplig vid de sårades undanskaffande. Men då vår gode Durk på slagfältet råkade finna en finsk fänrik, som ännu visade tecken till lif, tyckte han det vara ganska onödigt att bära honom till ryska lägret, utan begynte i stället, med sin börda på nacken, marschera åt skogen. Ryssarne, som stodo till hundradetal ett stycke derifrån, tyckte åter detta vara en galen väg och ropade till honom: stuj, durakspråk: ryska! stå, lymmel! Men Durk, som icke förstod ryska, fortfor lugnt att marschera den kosa han tyckte vara den rätta, tilldess att han hörde det ena skottet efter det andra piffa bakom sig och märkte ett försmädligt hvinande tätt kring öronen. Bäst han undrade hvad detta kunde betyda, kom en kula, närgångnare än de andra, och strök mössan af honom, så nätt som en välhyflad örfil. Detta fann Durk något oförskämdt, vände sig om och såg|42| den ena gevärsmynningen efter den andra blixtra mot sig, allt under samma idkeliga komplimenter: stuj, durakspråk: ryska! hvilket var det enda han sedan kunde påminna sig af alla harangerna. Då ändtligen fick trosspojken fötter under sig och tog till att springa såsom han hvarken förr eller senare sprungit i hela sin lefnad, tilldess att han med mera lycka än konst uppnådde skogen och bragte sin börda i säkerhet, under det att fienden, som just då antände staden, icke lärer ansett det löna mödan att vidare förfölja en så envis baddare.

183 Den sårade var ingen annan än sedermera major Croneld, hvilken betalade sin skuld med att först antaga trosspojken till dräng, derefter ställa honom, fastän icke målfyllig, som soldat uti ledet, prygla honom till menniska och slutligen hedra honom med korprals afsked samt anförtro honom vården af sin yngre son, hvilka förtroendeposter Durk, som fick sitt förkortade namn af den oförstådda artigheten durakspråk: ryska – ett namn, hvilket finnarne sedan rådbråkade till turkkispråk: finska, som betyder antingen turk eller skinnpels, – troget uppfyllde med vanlig betänksamhet.

184 När derför nu sergeant Croneld djerfdes mana den meriterade mannen att påskynda sina steg, svarade korpral Durk på det sätt som hans landsmän ofta bruka vid dylika tillfällen, nemligen med en vältalig tystnad, och fortfor att i sin grå vadmalsjacka marschera lika lugnt som förut, under det att han, af loflig hushållsaktighet, bar pjexstöflarna på ryggen.

185 Julinattens lätta skymning begynte att omslöja den praktfulla åsen, och granarna på sydvestra sluttningen antogo en mörkare färg, medan på nordöstra sidan björkarnas löf, som aftecknade sig mot natthimmelen, tycktes blifva genomskinliga och glimma af guld. Kontrasten mellan den djupa skuggan på ena och färgspelet på andra sidan af åsen blef allt starkare och frambragte en af dessa underbara ljuseffekter, dem man endast möter i nordens sommarnätter. Det förekom ett ögonblick Lennart Croneld, som hade han till venster nattens, dödens och sorgens riken, till höger åter morgonens, lifvets och hoppets verldar. Allt var så drömlikt och outsägligt fridfullt; sjöarna blänkte mellan träden, daggen skimrade i gräset, den röda sanden på vägen tycktes beströdd med rosenblad, och långt i den högsta furan sjöng en ensam talltrast ödemarkernas längtan.

|43|

186 Lennart saktade sina steg. Han var ett kärnfriskt, ett praktiskt exemplar af det aktningsvärda junkareslägtet och befattade sig föga med känslofulla drömmar. Men ju närmare han nalkades fädernehemmet, desto mera kom han att tänka på sin gamle fader och sin allrådande stjufmor, på Musti, den gamla gårdshunden, på den bruna vallacken, som ingen annan än han kunde rida, och på hvad gamla Kajsa, hushållerskan, nu skulle säga, när hennes guldgosse fått uniform. Hur det föll sig, flögo hans tankar med detsamma bort till Otava gård, der kammarrådet Sivert bodde på andra sidan om fjärden och dit det brukade passa så bra att segla om somrarna. Lennart hade härtills trott, att kammarrådets jagthundar voro det enda, som hade någon särskild märkvärdighet i denna trakt af hemsocknen; men nu föll det honom in, att han skulle passera Otavas grind om natten och kanske icke alls få se den lilla rödblommiga, raska och blåögda Betta Sivert med hennes hvita sommarhufva och hennes rödrutiga halsduk, hon som aldrig var rädd att segla med Lennart, hur det än blåste på fjärden. Kanske skulle han till och med stupa i kriget, utan att någonsin mera få plocka hallon med henne på holmarna och utan att mera föra krig mot henne med rönnbär, som hon var så utomordentligt skicklig att knäppa med handen emot hans kinder och öron. Det var besynnerligt: det hade Lennart Croneld aldrig kommit att tänka på förr än nu, när talltrasten sjöng så ljufligt långt borta på Pungaharju ås!

187 Ur dessa dumma tankar – som han strax derpå var färdig att kalla dem – väcktes vår unge hjelte af ett slags morrande, som skulle föreställa ett varningstecken, och när han vände sig om, såg han sin vän korpral Durk huka sig ned bakom en buske. Lennart var icke sen att följa exemplet och lade sig ned i det våta gräset, nyfiken att erfara hvad som så ådragit sig den försigtige kamratens synnerliga uppmärksamhet.

188 Det dröjde ej heller länge, innan han hörde hästtraf och såg tre karelska dragoner galoppera fram öfver vägen söderut. I sig sjelf var detta ingenting besynnerligt, ty ehuru Pungaharju låg inom ryska området, visste Lennart, att baron Hastferkonsekvensändrat/normaliserat, som blokerade Nyslott, hade utskickat en fältpost ända till Pungasalmi sund, der åsen begynte i söder, och derifrån voro dragonerne troligen utsände att|44| patrullera. Men de hade så brådt och talade så ifrigt, medan de redo förbi, att det såg ut som vore något vigtigt å färde, eller som vore de stadde på jagt efter något byte, hvilket undkommit dem. Det enda Lennart kunde urskilja af deras samtal var namnet Scharp, hvilket på finska tungan hette Sarppi.

189 Detta namn hade han hört förr, men hvar? Var det icke en löjtnant Scharp, som mer än en gång besökt hans broder Detlof och derunder kommit och åter försvunnit på ett sätt, som icke rätt behagade Lennarts ärliga själ?

190 Emellertid voro dragonerne i blinken förbi, och Lennart var just färdig att åter resa sig upp och fortsätta vandringen, då han hörde ett sakta prassel i buskarna vid en liten, knappt märkbar gångstig, som ett stycke derifrån ledde nedåt sjöstranden. Han låg derför stilla, i tanke att det möjligen var en räf, som lurade i skogen på någon halfsofvande tjäderhöna.

191 I stället för den väntade räfvens rödgula nos, framstack likväl ur buskarne hufvudet af en man, som såg sig försigtigt omkring och, när han trodde faran vara öfverstånden, kröp helt varsamt fram öfver vägen och ämnade sig till den motsatta stranden.

192 Detta förekom Lennart misstänkt. Vore karlen stadd i rätta ärender, hvarför skulle han gömma sig för dragonerne? Hvarför skulle han smyga med ondt samvete öfver vägen? Och hvarom talade ryttarne, tvärtemot deras tysta vanor, med så mycken ifver, när de redo förbi?

193 Innan dessa tankar ännu hunnit reda sig till klarhet i Lennarts hufvud, hade han rest sig upp, tagit ett par duktiga språng och slagit som en hök ned öfver den smygande nattvandrarens nacke. Denne, som var betydligt längre och starkare än hans angripare, gaf sig likväl ej i första rappet, utan spjernade emot och sökte att komma lös.

194 – Gif dig, eller ränner jag min huggare tvärt igenom dig! – ropade ynglingen, brottandes af alla krafter mot den öfverlägsne motståndaren.

195 I stället för svar, lösgjorde karlen sin venstra arm, drog fram en pistol och aftryckte den emot Lennarts hufvud. Lyckligtvis hade fängkrutet blifvit fuktigt af nattdaggen: pistolen klickade.

|45|

196 Lennart vred vapnet ur karlens hand, men sökte förgäfves att kasta honom till marken, då vår hederlige Durk, som först funderat på saken och derefter helt makligt satt sig i rörelse för att komma sin unge herre till undsättning, småningom anlände till stridsplatsen.

197 Vid anblicken af denna förstärkning fann nattströfvaren för godt att nedlägga gevär. – Med hvad rätt, – sade han i en ton, som icke alldeles öfverensstämde med hans simpla bondjacka, – med hvad rätt öfverfaller ni mig som stråtröfvare på landsvägen? Vet ni, lymmel, att det kan kosta ert hufvud?

198 – Jag skall svara dig, när du först sagt mig hvem du är och hvarför du nyss smög dig undan dragonerne, – svarade Lennart morskt.

199 – Jag är fältkommissarien Wallon. Jag har varit inne på ryska området i mina enskilda angelägenheter och gömde mig för dragonerne, emedan jag ansåg dem för kosacker, – svarade mannen. – Låt mig nu gå, eller klagar jag för baron Hastferkonsekvensändrat/normaliserat och låter skjuta er som marodörer.

200 – Jaså, du är fältkommissarien Wallon. Men jag råkar känna honom en smula bättre än du, och jag ser icke till ärret af hästskon, som han bär öfver venstra tinningen. Vill du, att jag skall säga dig hvem du är? Du är general Sprengtportens utskickade, löjtnant Scharp, och du har smugit dig på sidan om våra förposter för att smugla förräderi i vårt läger. Bort med pliten, karl, och låt godvilligt visitera dig, annars vankas stryk, så löjtnant du är!

201 – Vänta litet!original: litet? Är ni icke sergeant Croneld vid Savolaks jägare? – begynte nu fången i betydligt spakare ton, sedan han närmare betraktat sin angripare i nattens ovissa halfskymning.

202 – Så heter jag och skäms icke för mitt namn, – svarade ynglingen.

203 – Vill ni vara så god och skicka den der karlen några steg åt sidan, så att han icke kan höra oss?

204 – Gå, Durk! Tio steg. Se här, tag min studsare, och försöker vår fånge rymma, så skjut ned honom på fläcken!

205 – Min bästa herr Croneld, – sade nu fången i en obesvärad ton, i det att han afstod från alla försök att vidare föra sin motståndare bakom ljuset, – det gör mig ondt att vi skola så onödigt inkommodera hvarandra, då vi likväl borde förstå hvarandra tillräckligt. Ni har gissat rätt, jag är|46| löjtnant Scharp, och jag påminner mig nu, att vi ofta sett hvarandra hos er förträfflige bror, kapten Detlof Croneld. Jag kan helsa er från Rautasaari, från den hedersmannen er far och från er älskvärda fru mor, som är det qvickaste och förståndigaste fruntimmer jag känner i hela Savolaks. Jag kommer just derifrån i våra små affärer, som ni vet, och hade så när råkat ut för de dumma dragonerne, som fingo nys om min promenad genom en af fröknarna Sivert på Otava; hon råkade se mig i afton, när hon plockade blåbär i skogen. Hin håle fogade också, att der just skulle vara en svensk trupp på furagering vid Otava. Men nu, sedan vi känna hvarandra, vill ni kanske framföra min kompliment till er fru mor, och jag skall deremot underrätta er bror, att ni lyckligen passerat det fientliga området. Farväl, min bästa herr Croneld, jag önskar er lycklig fortsättning af resan och god kampanj, – det vill säga fred och vänskap, ni förstår? Adjö, unge vän!

206 – Nej, var så god och dröj ännu litet! – inföll Lennart, i hvars hufvud allehanda underliga tankar korsade hvarandra. – Tror ni, att jag, eller någon af min slägt, låter bruka sig till edra förrädiska stämplingar, så ljuger ni som en skurk, eller också bedrager ni er som en narr, och det är jag färdig att bevisa er med värjan i handen. Min far, säger ni? Liksom jag icke kände min egen far! Och min stjufmor? Svara mig, jag vill veta hvarför ni smyger er här som en tjuf och hvad ni haft att skaffa hemma hos oss på Rautasaari.

207 – Ni torde ha godheten att väga edra ord litet bättre, herr Croneld. Det kan ej vara möjligt, att en ung man, hvars familj är känd för så patriotiska tänkesätt, låter bruka sig i tyrannens tjenst mot sitt lands sanna välfärd. Ni vill veta hvarför jag besökt Rautasaari? Alltför gerna, se här! Detta bref till general Sprengtporten; – jag vill hoppas ni känner stilen i utanskriften?

208 – Store Gud, – min stjufmors hand!

209 – Fullkomligt riktigt. Och nu hoppas jag intet mera hindrar, att vi skiljas som vänner.

210 – Gif hit detta bref!

211 – Ni skämtar, herr Croneld! Hvad skulle er mor tänka om mig och – om er?

212 – Eländige förrädare, vill du gifva mig detta bref, eller hugger jag dig på stället i stycken?

|47|

213 – Är ni rent af galen? Hvad skall detta betyda?

214 – Intet ord mera! Durk, lägg an på kanaljen, han skymfar vårt namn!

215 Durk lade med största lugn an på fången, som begynte märka, att ynglingen hade fullt allvar.

216 – Ni är en enfaldig pojke, som borde ha ris af er mamma! – utropade löjtnanten, ursinnig af harm, slängde brefvet ifrån sig och begagnade tillfället att jemka sig af, det fortaste han förmådde, nedåt sjöstranden.

4. Rautasaari.

217 Den diplomati, som uppvexte ur europeiska jemnvigtssystemet och föregick nationaliteternas tidehvarf, hade ungefär samma föreställning om geografin, som salig Dumbom om floder och större städer. Herrarne hade framför sig ett papper, som kallades landkarta, och på detta papper ritades streck, som kallades gränser. Passade det i stycket att följa de kråkfötter naturen sjelf hade pluttrat på kartan, så mycket bättre, man slapp då besväret att rita nya; hvarom icke, drog man en blyertslinie hit eller dit, ungefär som hungriga barn sämjas om att rita med skeden gränser på filbunken, och dermed trodde man allt vara gjordt: riksprofilen var färdig. Hufvudsaken var att liniera åt sig ett så stort stycke som möjligt af filbunken. Hvad naturen i sin stora grupperingskonst, hvad folken i sina bångstyriga sympatier och sina motspänstiga intressen tänkte derom, detta bekymrade föga herrarnes blyertspenna, hvilken vid hvarje fredsslut fortfor att jemka folk och natur efter konjunkturen för tillfället.

218 Så ungefär hade man ritat 1743 års gräns i Savolaks. Obekymradt om natur, folk och förnuft, gick blyertsstrecket i nästan raka linier öfver land och sjöar, klöf socknar, byar och hemmansegor, gick tvärt öfver gårdar och boningar, så att några i början ej visste till hvilket rike de hörde; gjorde ena brodren till rysk och den andra till svensk|48| undersåte, åtskilde fäder och söner, mödrar och barn, ställde dem under olika tjenstemän, tullar, utskylder och lagstadgar, ja, hade – nu, när ett krig utbrutit – den naiva fordran, att detta sålunda klufna land och detta sålunda ituhuggna folk borde vara, det ena vänskapligt, det andra fientligt område.

219 Kanske hade man ej ansett det löna mödan att slösa förnuft och billighet på en gräns, hvilken ingen trodde ega någon lång varaktighet. En sådan rysk kil in i hjertat af östra Finlands inre skärgård måste förr eller senare antingen spränga landet från Sverige, eller bortfalla af sig sjelf. Derom voro också gränsboerne efter 45 års trassel fullkomligt öfvertygade vid början af 1788 års krig; frågan gällde endast åt hvilkendera sidan man nu skulle falla. Somliga trodde åt vester, andra åt öster. Några funnos äfven, som väntade Finlands sjelfständighet, men de voro få.

220 Man vet, att själen i detta parti och den ende, som höll i sina händer dess trassliga trådar, var den djerfve, snillrike öfverlöparen baron Göran Magnus Sprengtporten, hvars ärelystnad syftade ända till kronor och som nu, 1788, förde afvog sköld mot sitt fädernesland. Det var han, som trettondagen år 1784 tillbjöd hertig Karl af Södermanland Finlands furstliga krona; – han, hvilken sedan 1786 oaflåtligen stämplat för denna plan och sökt att för densamma vinna Rysslands kejsarinna och Finlands adel; – han, som 1788 trodde frukten mogen att falla från trädet; – han, som nu lät den af hertig Karl försmådda kronan gyckla för hertig Fredriks af Östergötland svaga ögon. Hans stämplingar voro så mycket farligare, emedan han just i gränsprovinsen Savolaks – och för resten bland en del af den finska arméns befäl – hade sina talrikaste och mest tillgifne personliga vänner. Det var här, på Brahelinna i Kristina socken, han bildade den första krigsskola i Finland, ur hvilken han sedan lät krigsskolan på Haapaniemi uppvexa såsom en ung skog ur en enda furas frö. De fleste bland desse hans lärjungar voro honom blindt tillgifne; och om äfven få kände hans planer, delade alltför många hans tänkesätt. Lägger man härtill, att Sprengtporten kände nästan hvarje bäck, hvarje gångstig, hvarje bonde i Savolaks, så kan man göra sig en föreställning om faran af en sådan man, i ett sådant grannskap och under en sådan tid.

|49|

221 En af dem, som icke tillhörde Sprengtportens anhängare, var den gamle major Detlof Croneld på Rautasaari, – en gård, hvilken stundom i bokstaflig öfversättning kallades Jernö. Antingen nu major Cronelds sympatier daterade sig ända från Narva, der hans farfar stupade, eller från Willmanstrand, der han sjelf klädt blodig skjorta för kung och land, eller från den minnesvärda dag år 1752, då han hade äran eskortera konung Adolf Fredrik under högstdensammes finska resa samt hejda hästarne, som skenade utför en backe med konungens vagn, – för hvilket undersåtliga handtag han hedrades med en förgylld snusdosa, i förväntan på kaptensfullmakten, som ännu dröjde i tio år, – eller slutligen från hans oförställda beundran för Fredrik II i Preussen, mot hvilken han haft den äran att fäkta i pommerska potateskriget, – alltnog, den gamle majoren hade den i dessa tider sällsynta egenskapen att vara stockrojalist. Hans politiska trosartikel var i korthet den, att en kung var skapad att befalla, ett folk att lyda, och »det var durrn», som han, på sitt mera kraftiga, än fina sätt, brukade uttrycka sig. Lika kort var hans militäriska katekes, i hvilken man lätt igenkände den berömda preussiska förebilden och som lydde ungefär: »hut, karl, inte resonera!» Genom hvilka båda grundsatser han ganska naturligt kom till en tredje, som gällde hans husliga lif, barn och tjenstefolk samt bestod i ett kort finskt ordspråk: »den, som uppvexer utan aga, dör utan ära!»

222 Men tyvärr fick major Croneld på sina närmaste tillämpa sanningen af ett annat finskt ordspråk: »vatten, som bäres, gör ingen brunn.»konsekvensändrat/normaliserat Icke nog med att den äldre ättlingen af hans gamla familj, sonen Detlof, som uppfostrades på Brahelinna, medan Sprengtporten ännu hade rykte om sig att vara konungens högra hand, gjorde föga glädje och heder åt fadrens konungska tänkesätt; det nyckfulla ödet hade funnit för godt att lägga ett än värre ris vid den grånade rojalistens egen hufvudkudde, och det var hans senare maka, en fröken Ziedler från Wiborg, i hvilken gubben olyckligtvis råkat förgapa sig på gamla dagar. Bekantskapen hade gjorts vid Gustaf III:s möte med kejsarinnan Catharina i Fredrikshamn, dit major Croneld, då ännu en gråhårig kapten, hade åtföljt sin kunglige herre såsom något slags understallmästare eller kommendör för den kungliga trossen. Den tiden var allt solsken på östra|50| sidan om gränsen, och när Gustaf III med så mycken artighet gjorde cour hos sin kejserliga granne, fann hans lojale undersåte ingenting betänkligt i att följa ett så högt föredöme och göra sin cour hos en fröken i kejsarinnans svit. Malisen ville påstå, att denna förbindelse af vissa politiska skäl var på förhand beslutad i ödets bok, d. v. s. i kejsarinnans kabinett; andra åter funno det alldeles naturligt, att en fattig fröken, som kanske sett andra förhoppningar gå i rök, skötte sin politik på egen hand och lyckades fånga en enkling, som då ansågs för en betydande godsegare. Visst är emellertid, att major Cronelds gamla bastioner togos med storm af den sköna fienden, innan besättningen ens hann fyra af en kanon, samt att afskedet och majorsfullmakten kommo några veckor derefter, hvarpå det nya paret flyttade till Rautasaari i landsbygdens lugn.

223 Att detta lugn blef af föga varaktighet, torde läsaren redan anat, och på senare åren bidrog äfven ekonomiskt trassel att göra den hederlige rojalistens lynne mera knarrigt än förr. Den lilla masugn han anlagt vid gården, som hade sitt namn af jernmalmen i sjön, ville ej rätt bära sig mera. Sjömalmen tog slut, myrmalmen var dålig, masmästaren råkade vara en inpiskad skälm och rymde öfver gränsen med hela brukskassan. Följden var, att de jerntackor majoren skördade af sin smältugn nästan kunde uppvägas med det silfver han för dem gifvit ut. De små hemmanen gingo i kreditorernas händer, stamgården blef temligen drygt intecknad, och majoren sjelf blef år från år allt mera lik en gammal osmord dörr, som gnisslar på gångjernen, hvart den än vänder sig.

224 Om de rostiga hakarna fått knarra i fred, så hade de likväl haft något att göra; men den nya majorskan hade gått i för hög skola, för att icke spela kejsarinna på Rautasaari. Det hände sig, att kardinalsatsen »inte resonera» vändes om, icke i bokstafven, dock i tillämpningen, mot majoren sjelf, och denna tid vardt en pröfvotid för den gamla hushållerskan och korpral Durk, hvilka fingo uppbära icke allenast deras vanliga anpart af gångjernens knarrande, utan äfven den, som enligt naturens ordning bordt tillfalla majorens andra jag, kejsarinnan, under hvilket spenamn den nya fru Croneld var känd bland herremännen i orten.

|51|

225 Majoren, hans gård och hans underhafvande, allt stod från denna tid under den suveräna maktens obetingade lydnad. Kejsarinnan på Rautasaari älskade prakt och nöjen: hon omgaf sig gerna med ett litet hof, bestående af adel och tjenstemän från båda sidorna om gränsen. Den ena festen aflöste den andra: slädpartier, baler och maskerader om vintern, båtfärder, ridter och jagter om sommaren. Det anspråkslösa boningshuset tillbyggdes med en ny salong; den beskedliga trädgården med sina rönnar och stickelbärsbuskar utstyrdes med paviljonger och bersåer, vid sjön byggdes en hög balkong, hvars flagga var synlig långt öfver gränsen, och när denna flagga svajade för vinden, var det ett tecken för grannarne på ryska sidan att hasta till någon ny fest på det briljanta Rautasaari.

226 Allt detta nödgades den gamle despoten underkasta sig. Hans valspråk gingo hem igen, hans små försök att afskudda sig oket strandade mot dessa öfverlägsna smålöjen, hvilka han hade den svagheten att lika mycket älska, som frukta. Han var kungen i shackspelet, hvilken man ställde i ett hörn af brädet och som knappt vågade röra sig ett steg i sender, medan drottningen flög som general öfver fältet.

227 Det hände, att shackkungen kände sig matt både i kassan och hjertat. Då fanns förr på hans bräde en löpare, som med sina hurtiga språng kom hans mörka lynne att ljusna och lät en soldager af ungdom och framtid falla öfver hans mulna ålderdom. Från gårdshunden och huskatten, genom alla grader ända upp till husbonden sjelf, fanns ingen enda varelse på Rautasaari gård, för hvilken icke yngre sonen i huset, den raske, frimodige och bottenärlige Lennart, var en guldgosse och en förhoppning i dessa randiga tider, – ingen enda, utom stjufmodern, hvars skarpa öga snart hade i honom upptäckt sin farligaste rival och den ende, som vågade hafva någon annan vilja än hennes. Men alltför klok att låta någon märka huru mycket han besvärade henne, hade hon arrangerat så, att Lennart skickades till sin äldre broder i Sveaborg att lära sig tjensten, hvilket majoren sjelf och alla andra funno vara den naturligaste sak i verlden. Emellertid var Lennart borta och skulle förblifva borta, det var bestämdt i suveränens hemliga rådkammare. Den allrådande herrskarinnan hade fria händer att vända upp och ned på huset, och icke ens|52| korpral Durks breda rygg fanns numera till hands att mottaga alla smekningar af majorens vresiga lynne, hvilka derför uteslutande tillföllo hushållerskan, drängarne, hästarne och gårdshunden Musti, en, om möjligt, ännu mera morrande varelse, än hans husbonde sjelf.

228 Ungefär så stodo sakerna, när en händelse inträffade, hvilken på en gång lättade den gamle majorens hjerta och gaf honom ett nytt bekymmer till de många, som redan samlat sig öfver hans grå hufvud.

229 En varm sommarmorgon stod major Croneld i skjortärmarna på ängen ett stycke från gården och kommenderade en bataljon slåtterfolk i full aktivitet. Sin sommarrockoriginal: sommar rock hade han hängt öfver gärdesgården bredvid den nötta saffianspungen, som innehöll dagens provision virginisk knaster af egen tillverkning, odlad i en liten täppa af trädgården och planterad, vattnad, skördad, torkad och skuren af ägarens egen hand; hvarför han heller aldrig underlät att bjuda gamla vänner den rara varan såsom någonting riktigt extra fint. Bredvid dessa husbondens effekter låg Musti, behagligt utsträckt på dikeskanten i solskenet, och drömde troligen om segerrika bataljer mot byhundarne, ty man hörde honom allt emellanåt gläfsa på ett sätt, som förrådde mindre saktmodiga tänkesätt.

230 Med en fordom hvit kaschett på hufvudet, sin korta snugga i munnen och spanska röet med silfverknappen i handen, gjorde majoren sin rond på ängen, petade i höet, för att undersöka om det var torrt, och kastade tid efter annan en misstänksam blick på några duskiga molntappar, som uppstego vid horizonten, likt avantgardet af en fientlig armé, hvilken ryckte an för att beröfva honom frukten af dagens möda. Resultaterna af dessa forskningar satte slutligen både husbonden och käppen i en rörelse, som lät befara kännbara följder för ett par unga drängar i grannskapet.

231 – Står du der, din taljoxe, och gapar i vädret! – utbröt majoren på finska, svängande käppen. – Och du der, Simon från Luoma, vill du röra på armarna, ängsmask? Menar du, att jag tänker göda er som kalfvar på torpet? ... Så? Nu bröt Maja sönder sprittnya räfsan! Stå och lipa der! Menar du, din pipande syrsa, att du räfsar stenar i mor dins bastuugn? ... Anamma sådana borstkreatur, nu böka de der hela morgonen och få inte ladan half, innan sqvätten|53| kommer och blöter de kräken som våta kattor! ... Vill du packa dig till ladan, Laukka Matti, eller skall ryssen taga dig som en kokt mujka, din odåga! ... Jaså, nu tänka ni räfsa det unkna höet att ruttna i ladan som kålstjelkar? Äten upp det sjelfva, klafnöt, så få ni känna huru godt det smakar!

232 Torparen, som stod färdig att bära bort höet, vågade med mössan i hand ödmjukeligen anmärka, att majoren nyss befallt skynda för regnets skull.

233 – Resonerar du, karl? – lydde frågan, beledsagad af en så uttrycksfull pantomim, att savolaksaren, som hellre velat se en kosack i hvitögat, föll till föga och afbad sin obegripliga dumhet. Kanske hade icke alla stuckit tåg i hans ställe, ty savolaksaren står i spakhet ungefär midtemellan österbottningen, som är den morskaste, och tavastländingen, som är den mest undfallande mot höge herrar i Finland. Herregodsen i landet ha den förunderliga egenskapen att göra folket mjukt, och i detta afseende ville Sprengtporten göra alla finnar till tavastländingar.

234 Nöjd att på detta mindre fina, men mycket begripliga sätt – som för resten var ganska vanligt hos skogsadeln af gamla stammen – ha något lättat sitt vresiga lynne och gifvit sina befallningar eftertryck, fortsatte majoren sin rond, då han till sin förvåning märkte, att två bland gårdens raskaste karlar saknades vid det bråda arbetet.

235 – Har någon sett till Tikki och Turtia? – utropade han med en stämma, hvars välkända thordön kom hunden vid gärdsgården att rusa upp, i förmodan att krig var å färde.

236 – Ja, – svarade torparen med mössan i näfven, – nådiga frun (armollinen rouaspråk: finska) har befallt dem att vänta henne vid bryggan, för att ro henne ut på sjön.

237 Thordönet uteblef. Majoren smackade på sin pipa, svängde på becksömsklackarna och svarade icke ett ord.

238 – Men jag ser icke till Kajsa; nu har den gamla paddan återigen sinkat med svagdrickat! – mumlade han. Hushållerskan hade alltid ordres att på hans ängspromenader hemta honom kyligt svagdricka direkt från källaren.

239 – Armollinen rouaspråk: finska har befallt Kajsa att steka köttbullar och tillreda en stor korg mat, som hennes nåd skall hafva med sig på sjön, – svarade en af pigorna, i det att hon gjorde ett slags front, hvartill hon var dresserad.original: dresserad

|54|

240 Majoren teg. Köttbullar voro hans favoriträtt, men sådana hade han icke sett på flera veckor.

241 – Hvarifrån tog Kajsa färskt kött nu i rötmånaden? – frågade han och knackade sin pipa emot en sten.

242 – Armollinen rouaspråk: finska befallte i går afton att slagta Kimmo, – svarade pigan, beredd att taga till fötter, om så påfordrades, ty alla visste, att Kimmo, en ståtlig ung oxe af polsk race, var ladugårdens stolthet och majorens synnerliga favorit, hvilken han sjelf med egen hand brukade traktera med salta mujkor.

243 Men icke heller nu svarade majoren en bokstaf. Han endast torkade svetten från pannan och fortfor att knacka sin lilla sjöskumspipa med den framgång mot stenen, att pipan sprack.

244 – Så, för tusan granater, nu ha de spräckt min pipa också! – utbrast han med en hel laddning af stormbyar i hvarje ord. – Hvar är husbondsdrängen? Har jag icke sagt dig, din lata skjutskamp, att stenarna skulle rödjas från ängen? Tänker du flinta eld med liarna, du din fyrfota julbock? Eller ämnar du göda ängen med gråsten, hvasa? Ett sådant folk jag har, tuhatta perkeleitaspråk: finska! Torrackor har jag, som äta upp gård och ägor, osjäliga djur, som borde fodras med syrpa och klafvas i spiltan! Resonerar du, karl?

245 Resonerandet bestod deri, att drängen tog sig bekymrad i luggen, men majoren behöfde anledningar.

246 – Jag skall, tamme den och den, lära dig resonera! – fortfor han och lyftade käppen på ett sätt, som ofelbart skulle ha lemnat märken på den oskyldige tjenarens rygg, derest icke en räddande genius kommit i rätta stunden att befria drängen från prygel och husbonden från blygseln öfver en begången orättvisa.

247 Denna genius var en liten sergeant, som kom från gårdssidan, men, i stället att göra en omväg till grinden, hoppade rakaste vägen öfver gärdesgården. Och sergeanten var ingen annan än Lennart Croneld, som nästa ögonblick, dammig och svettig, flög sin fader om halsen.

248 Den hotande käppen föll ur majorens hand; åskmolnet upplöste sig i ett duggregn, som begynte att droppa under den gamle krigarens buskiga ögonbryn.

|55|

249 – Och du är sergeant, min gosse! – var det första ord majoren fick öfver sina läppar. – Gud välsigne dig, pojke; du är ju pappa sjelf för femti år sedan!

250 Också gamla, mossiga stubbar skjuta stundom gröna skott i solsken och sommarregn. Också det hårda, skrofliga berget har i klyftan en källa, som vattnar blommor på ängarna. Också den gamle, despotiske tuktomästaren på Rautasaari hade inom det ärriga bröstet en öm sträng. När den darrade, föll käppen ur hans hand, tåren ur hans öga, stubben grönskade, källan sprang ur berget, och den knarrige, oresonerlige despoten blef menniska, blef vek och saktmodig, blef ung på nytt i återskenet utaf sin egen ungdom.

251 Men innan första helsningen uttalats, innan första omfamningen hunnit svalna och innan fadren ens kom i farten med sina många frågor, steg sergeant Lennart plötsligt två steg tillbaka, rättade sig, gjorde styf, militärisk front med handen vid högra tinningen och framförde med orubbligt allvar följande rapport:

252 – Hans majestät konungen har befallt helsa major Croneld. Hans majestät har behagat kalla herr majoren en hedersman och anbefallt herr majoren att hafva öga på gränsen nu under krigstiden.

253 – Sade han det verkligen? Sade han det, vår nådige konung? Gud välsigne honom, som ännu kommer ihåg en gammal utskjuten förladdning, sådan som jag! Och dig också, pojke ... dig också! Det kallar jag att framföra konungens ordres som en äkta soldat. Har du talat vid honom sjelf ... jag menar, har du haft den nåden att frambära din vördnad för hans majestäts höga person? Och hvad sade han dig, berätta mig, min gosse, hvad sade han mera?

254 – Hans majestät, – fortfor sergeanten, utan att förändra min eller ställning, – har vid ett annat tillfälle behagat säga till mig: din far är en bra soldat, och jag är öfvertygad, att hans söner ej skola vanslägtas.

255 – Åh, besitta, sade han det? Nå ja, det hade han icke så orätt uti. Och du har således två gånger haft den nåden att talat med konungen sjelf? ... Det vill säga, du har haft audiens? Men berätta mig huru en sådan pojkvasker, som du, kommit två gånger till en ära, som jag med mina sjuttio på nacken icke haft mer än två|56| gånger i hela mitt lif ... ena gången när jag hade den nåden att mota salig kungens hästar i Libelits backar och andra gången i Fredrikshamn, när vår nu regerande konung behagade säga till mig: kapten Croneld, edra savolaksiska fuksar trafva ju som halfva araber! ... Men det skall jag en annan gång berätta.

256 – Hurra för konungen! Hurra för major Croneld! – skrek nu den lille sergeanten, svängde mössan och störtade åter uti sin faders armar.

257 Majorens halfförtorkade hjerta smälte som vax. Han hade insugit den kungliga helsningen såsom det törstiga fältet i rötmånaden insuger morgonregnet; – han hade omfamnat sitt älsklingsbarn såsom en gammal lurfvig björn kramar sin länge förlorade björnunge, – och nu behöfde han dela sin glädje, likasom han nyss hade kännt ett behof att dela med andra sitt hjertas förargelse.

258 – Hör hit, Maja, din knäracka! – ropade han. – Spring genast hem och säg, att Kajsa ställer till extra förplägning åt folket, när höet är bergadt. Så helsa då på sergeant Croneld, edra bräkande får! Se ni intet, att Lennart har kommit att helsa på oss! Min egen duktiga pojke, förstå ni det, edra oxmicklar! Men jag slår vad, att ingen känner igen honom i kungens nya rock. Jo ni, han är sergeant vid Savolaks jägare, må ni veta; det är annat slag, än att gå här och bli dum af mjölgröt och surmjölksvassla!

259 Pigan stod ännu qvar, hängde hufvudet och bligade förlägen på den nykomne unge herrn.

260 – Marsch! och packa dig! Hvad gapar du efter? – röt husbonden.

261 – Kajsa har icke tid. Armollinen rouaspråk: finska behöfver henne att laga mat till båtfärden.

262 – Men om majorskan far ensam, hvartill behöfver hon så mycket mat? – frågade husbonden åter, betydligt saktmodigare.

263 – Vet icke, – svarade flickan, – men Kajsa har befallning att inlägga i korgen för tjugu personer.

264 – Öl med?

265 – Öl och vin.

266 – Det var f–n!

|57|

267 Men liksom bestört öfver att detta utrop undfallit honom, skyndade majoren att tillägga en befallning om bränvin åt folket till middagen. Pigan ville gå.

268 – Vänta litet. Hvart skall majorskan resa? – frågade Lennart, hvilken kände något bränna på hjertat.

269 – Vet icke, men Tikki tror, att det blir till Patasalo, – svarade flickan. (Patasalo eller Grytholmen var en liten ö i Puruvesi sjö, vid pass en half mil från Rautasaari.)

270 – Det är bra. Gå, gör som majoren befaller.

271 Flickan gick, ej utan att se sig om på vägen.

272 – Bagatell! Din stjufmor har sina infall, som icke angå oss. Kom, min kära gosse, och låt oss hellre tala om kungen! – återtog majoren, något generad och angelägen att sonen ej skulle märka huru litet hans gamle far numera betydde i huset.

273 – Förlåt mig, min far, – sade ynglingen allvarsamt; – om min stjufmor ämnar sig till Patasalo i dag, så tror jag, att det är en sak, som ej låter sig göra.

274 – Hvarför icke det?

275 – För det att jag sätter mig deremot.

276 – Du? – utropade majoren med oförställd förvåning.

277 – Ja, min far, jag.

5. Armollinen Rouaspråk: finska.

278 Major Croneld hade på sin tid gått i fält; han hade stridt mot kosacker och kalmucker; han hade stått inför två konungar och en kejsarinna; han hade, bringa mot bringa, brottats med Savolaks björnar; men han häpnade, när hans son Lennart förklarade sig vilja göra sin stjufmors utfärd om intet.

279 – Elä karhua vitsalla lyöspråk: finska! Slå icke björnen med ris! – genmälde han.

280 Lennart hörde honom icke. Det fortfor att bränna öfver hans hjerta, och han skyndade till stranden, der Tikki och Turtia väntade vid båtbryggan.

|58|

281 – Gån er väg; det blir ingen utfärd af, – sade han.

282 Karlarne sågo långt på hvarandra. Tikki, som var majorskans liftjenare och aldrig van att lyda någon annan än henne, smålog åt det nya kommandot, men utan att svara. Ingendera rörde sig ur fläcken.

283 Sergeant Lennart, kort om hufvudet som sin far, men mindre hugad att böja sig under den suveräna makten på Rautasaari, upprepade befallningen. Samma tystnad, samma smålöje, samma orörlighet hos båtens roddare.

284 Ynglingen fattade en vidja vid stranden. Hans blod gäste. Han var en späd gosse, och de voro två stora, starka karlar. Tikki skrattade.

285 – Lyda ni eller ej?

286 – När armollinen rouaspråk: finska befaller, skola vi lyda, – svarade Tikki.

287 På sitt sätt hade han rätt, och Lennart hade nog besinning att inse det. På bryggan låg en yxa, han fattade yxan, hoppade i båten och högg ett bredt hål i dess sida. Vattnet strömmade in, båten begynte sjunka vid bryggan, och karlarne stodo förbluffade, utan att söka hindra den djerfva protesten.

288 – Nu kunna ni lyda er matmors befallningar, – utropade Lennart och styrde sina steg med återvunnet lugn tillbaka till gården.

289 På strandvägen mötte han hushållerskan och en piga, bärande matkorgen, samt majorskans ryska kammarjungfru, hvilken, klädd i röd sidenkapott, skulle åtfölja sin fru på båtfärden.

290 – Vänd om! – sade Lennart. – Båten har fått en läcka, han kan icke hålla sjön.

291 En vänlig nick från hushållerskan och ett harmset, fientligt ögonkast från kammarjungfrun öfvertygade honom snart, att af de två partier, som stridde om makten på Rautasaari, det underlägsna partiet ansåg honom för en bundsförvandt, det segrande för en motståndare. Ingen af dem hade misstagit sig.

292 – Hennes nåd kommer strax efter; vi kunna vänta vid stranden, – yttrade kammarjungfrun utmanande.

293 – Det är onödigt, – svarade Lennart. – Korgen kan bäras tillbaka.

294 – Vi kunna vänta här, – menade hushållerskan, som mellan två eldar ansåg politiskt att välja en medelväg.

|59|

295 Obekymrad om dessa förpostaffärer, gick Lennart rakt emot fiendens hufvudstyrka, som redan var i antågande från kullen uppe vid gården. Han kände rätt väl sin stjufmors allrådande välde och afgjorda öfverlägsenhet, men det var icke första gången han trotsat henne, och något af fadrens despotiska lynne fanns hos pojken, när det gällde hvad han visste vara en rättvis sak. Han hade beslutat möta faran och var beväpnad till striden. Hans hjerta klappade åter hastigare, – han var för ung, för att kunna förblifva kall, – men det var mindre af fruktan, det var af ovana ännu att handla som man och af förtrytelse öfver den nödvändighet, som tvang honom till ett så uppenbart trots mot en nära anförvandt.

296 Den person, som nu nalkades och som af gårdens folk kallades armollinen rouaspråk: finska eller nådiga frun, men af grannarne oftare hedrades med benämningen kejsarinnan, var en högvext, ståtlig dame om vid pass trettio år eller kanske ett par deröfver, brunett, med lifligt glänsande mörka ögon, befallande hållning och förnämt utseende. För att ännu kunna kallas en fullkomlig skönhet, hade hon endast behöft en något hvitare hy, något mindre skarpt markerade drag, en mindre fyllig vext och kanske en något enklare toilett, än de svajande hvita plymerna, de eldröda bandrosorna och den högblå sammetssaloppen, hvilken hon, oaktadt värmen, bar öfver sina efter tidens mode mycket urringade axlar.

297 Det undföll icke Lennart, att denna toilett, ehuru alltid omsorgsfull och alltid bjert afstickande mot hennes mans tarfliga landtjunkarevanor, nu liknade mera en paryr för hofvet, än för en landtlig utfärd på sjön, och han svor inom sig, att den stolta frun denna gång skulle förgäfves hafva slösat sin möda för spegeln. Rasande öfver det ändamål, för hvilket hon prydt sig, kände han sig färdig att rycka plymerna från hennes hatt och trampa dem under sina fötter.

298 – Är det ni, madame? – sade han på fransyska, det språk, på hvilket han från barndomen varit dresserad att tilltala sin stjufmor. – Jag trodde, att det var ryska flaggan.

299 – Voilàoriginal: Voila mon petit coucou!språk: franska – utropade madame Croneld gladt och utan att låtsa märka anspelningen på hennes färger, i det att hon räckte honom sin hand att kyssa.

|60|

300 Lennart var pojke och förstod meningen. Det hade alltid förargat honom att kallas hennes lilla gök, hennes petit coucouspråk: franska. Han ville visa, att den lilla göken nu var fullfjädrad.

301 – Förlåt, madame, – sade han, – vi ha krig, och jag har den äran att vara militär. Innan jag kysser er hand, måste jag veta om den är svensk eller rysk.

302 – Ah, – svarade madame Croneld, – vi ha vuxit en half tum högre! Vi ha fått en air, en façon de parlerspråk: franska, som skulle pryda en fänrik! Mon petit coucouspråk: franska har lärt sig att gala.

303 – Madame, jag har den äran att tjena hans majestät konungen af Sverige och måste upprepa min fråga, – fortfor ynglingen oförskräckt.

304 – Men, min bästa Lennart, är det sådana manér du lärt i Sveaborg, så fruktar jag, att du ännu länge behöfver gå i skolan. Hvad vill det säga? Du återvänder efter en lång frånvaro till ditt hem, din mor är förtjust att återse dig, hon räcker dig sin hand att kyssa, och du frågar om hennes hand är svensk eller rysk! Måste jag då skicka dig till en dansskola, för att lära dig den vanligaste artighet? Du borde veta, att en person i min ställning till dig är hvarken svensk eller rysk; hon är för det första din mor och för det andra ett fruntimmer.

305 – Jag skall visa er all skyldig aktning, – fortfor den unge sergeanten, rodnande öfver lexan, – så snart ni öfvertygat mig, att jag icke derigenom felar emot min pligt som militär och konungens undersåte.

306 – Encore?språk: franska Hvilka ord! Hvilken air af statsman! Vet du, min vän, att vid dina år skulle jag anse konsten att knyta min halsduk väl, konsten att föra min dame i en menuett och dygden att prononcera min fransyska med en mindre barbarisk accent vara ett oändligt vigtigare föremål för mina studier, än politiken. Enfinspråk: franska ... om du behagar ... din arm! Jag ämnar göra en liten utfärd på sjön, och vi kunna sedan fortsätta vår intressanta konversation om statsangelägenheterna.

307 – Min arm står till tjenst, om madame behagar återvända till gården. Jag ber er, res icke ut på sjön i dag! Vi få troligen åska, kanhända storm. Känner ni ej ett qvalm i luften?

|61|

308 – Nej, icke det minsta. Vädret är det herrligaste man kan önska sig. Men jag obligerar dig ej att följa med på färden. Det vore obilligt att beröfva pappa glädjen att språka med dig. Allons!språk: franska

309 – Jag kommer från bryggan. Båten har fått en betydande läcka. Att nu resa ut, det vore att riskera ert lif.

310 – Men det är icke möjligt. Båten är ny och stark. Jag rodde ut med honom senast i går.

311 – Jag försäkrar er, madame, att han är fullkomligt obrukbar. Tillåt mig derför ledsaga er hem tillbaka.

312 – Hvad vill det säga? Mon petit coucouspråk: franska säger detta med en ton, som vore han en stridstupp! Kanske till och med en örn!

313 – Åtminstone icke en fläckt örn, madame.

314 – Assez de paraboles!språk: franska Jag vill gifva dig ett godt råd, min lilla vän. När du härnäst kommer att helsa på din gamle far, så försök att vara något höfligare mot din mor. Artighet mot alla kläder en ungdom och sist af alla bör en ung adelsman sätta sig öfver skick och seder. Vi närma oss nu till bryggan, och jag kan umbära din eskort.

315 – Ser ni, madame; man har stadnat med korgen, man har icke burit den fram till bryggan. Vill ni veta hvem som är orsaken dertill? Jag, madame.

316 – Huru? Du? Och hvarför, om jag törs fråga?

317 – Jag har mina skäl. Om ni fortsätter er promenad, skall ni vid bryggan finna er båt sönderhuggen och fylld med vatten. Vill ni veta hvem som på detta sätt vågat hindra er utfärd? Jag, madame.

318 – Men är du från dina sinnen? Vanvettige pojke, du vet icke hvad du gjort!

319 – Jo, madame, just derför att jag vet hvad jag gjort, vågar jag tala till er ur denna ton. Ni behandlar mig som ett barn, en narr, en gök, madame! Jag kunde behandla er som något värre ... Ja, se icke på mig så der, ni skrämmer mig icke med riset numera. Jag mins en dag, när jag var gosse, huru jag slog er kammarjungfru i ansigtet för det att hon kallade Finnarne osjäliga djur. Då ställde ni mig i skamvrån, madame, och lät mig stå der en hel dag utan mat. Ja, det är sannt, jag tog icke emot den kaka ni sedan bjöd mig om aftonen, för att blidka min far: jag hade hellre dött af hunger, än mottagit något från er hand. Vet ni väl, madame, att jag kunde ställa|62| er i en värre skamvrå, der ni icke skulle hungra ihjäl, men der ni i stället skulle dö af blygsel, ty hvarje redlig menniska i vårt land skulle peka fingret åt er. Fy, madame! Jag ville icke vara uti ert ställe och nödgas rodna inför min egen stjufson.

320 Den stolta frun hade tagit ett steg tillbaka och genomborrade ynglingen med blickar hvassa som dolkstygn. Hennes kinder öfvergjötos med en glödande rodnad, och om hon lät honom tala till slut, var det endast emedan hon gjorde ett fåfängt försök att beherrska sin vrede. Hon sökte ord, men hon kunde endast utropa:

321 – Han är galen! Finns då ingen, som befriar mig från den oförskämda narrn!

322 Lennart fortfor, utom sig af harm och rasande vid tanken på sin gamle fars förödmjukelse:

323 – Åh, madame, jag vet ganska väl, att jag kommit olägligt och att om ni vore en Medusa, så visst som ni är en skön och förnäm dame från hofvet, så skulle ni gerna förvandla mig, der jag nu står, till en sten. Lyckligtvis sträcker sig er makt ej alldeles så långt. Icke sannt, ni ville bra gerna ro ut till Patasalo, der man väntar er och der man mycket skall sakna ert älskvärda sällskap, emedan ni är hufvudpersonen och de öfriga äro simpla marionetter? Vill ni, att jag skall säga er hvilka de öfriga äro? Först general von Güntzels utskickade, kapten Ladov, som näst er är den vigtigaste person i det ärade sällskapet. Dernäst två eller tre andra ryska officerare, två eller tre af edra utmärktaste gränsspioner och slutligen ett ännu obestämdt antal officerare, på hvilka man kan lita, från baron Hastfers armékorps, inalles omkring femton personer, men ni är beredd på tjugu. Ni har visserligen gjort försök att äfven få den äran se baron Hastfer sjelf, men han är försigtig, han vill afvakta händelserna vid hufvudarmén och har tillsvidare hållit er på distans.

324 – Det är nog!

325 – Nej, madame, ännu är det icke nog; jag vill också säga er hvarom ni ämnat rådslå på ön. Ert första ändamål är att uppvigla till myteri baron Hastfers armékorps, som blokerar Nyslott. Denna korps, hoppas ni, skall vägra konungen lydnad och draga sig tillbaka öfver gränsen. Men edra planer stadna icke vid ett förräderi i så liten skala. Ni står i förbindelse med de missnöjde i hufvud|63|armén, som rycker mot Fredrikshamn. Ni har planer, som jag knappt vågar uttala, och hvilka, derest de lyckades, skulle alldeles förändra vårt lands ställning. Medgif, min fru, att om jag är er petit coucouspråk: franska, så sitter ni åtminstone icke nu under gökträdet, der man är säker att få sina önskningar uppfyllda! Ej sannt, ni ville så gerna ni lefver resa till Patasalo, för att ställa allt detta i ordning? Ni är rasande öfver att ni icke ostraffadt kan skymfa en hederlig mans namn, hvilken gjort er den äran att upptaga er uti sin familj, och en stackars obetydlig gosse, som vågar hindra er att blifva en landsförräderska. Var god och hör mig, madame! Jag vet ej huru långt edra planer kunna vara på förhand beräknade, eller hvilken andel ni bestämt åt er sjelf i det stora bytet; men svara mig: hvad öde ämnar ni sedan min gamle far?

326 Här förmådde Lennart ej längre fortsätta. Han hade brusat ut i häftiga, våldsamma ord, hvilka vi här sökt gifva ett bättre sammanhang. Nu stödde han sig blek och darrande mot en gärdesgård vid strandvägen. Turen var kommen till hans motståndarinna, som under tiden hunnit beherrska sin öfverraskning och nedsatt sig på en sten vid vägen. När Lennart slutat, svarade hon med en ton af förakt:

327 – Då min herr stjufson tror sig så väl underrättad om mina affärer, torde han tillåta mig att göra en fråga om hans. Har du sjelf komponerat din lilla conte fantastiquespråk: franska, som tyckes innehålla rätt intressanta reminiscencer från barnkammaren, eller har någon annan åtagit sig mödan att vara sufflör?

328 – Nej, madame, kompositionen är icke af mig. Den är af en hand, som ej torde vara alldeles okänd, och jag kan visa er texten.

329 – Det skulle göra mig ett stort nöje.

330 – Se här, känner ni detta bref? ... Nej, jag ber, tillåt mig tills vidare att förvara det som ett souvenir af er.

331 Madame Croneld igenkände sitt bref till Sprengtporten. Det kunde blifva henne farligt i denne rasande pojkes hand. I hvarje fall kunde han korsa hennes planer. Man fick icke reta honom till det yttersta. Man måste till hvilket pris som helst köpa hans tystlåtenhet, intill dess att planerna mognat och han blefve oskadlig. Men han hade i sitt jernhufvud mera förstånd, än madame kunnat ana.|64| Man måste således gå försigtigt tillväga och adoptera tidens rådande grundsats i politiken: »il faut dissimulerspråk: franska.»

332 – Säg mig, min vän, – fortfor således madame Croneld med ett återvändande smålöje, – huru mycket har du betalt Scharp för brefvet?

333 – Ni skämtar, madame! Hvarifrån skulle jag tagit guld att betala ett så preciöst dokument? Jag tog det ifrån honom: det var enklare.

334 – Och hvad ämnar du göra dermed, om du tillåter mig vara nyfiken?

335 – Det beror af er sjelf.

336 – Således anser du mig för en fånge på discretion. Enfinspråk: franska, du vill diktera mitt handlingssätt och störta mig, om jag ej följer dina visa råd till punkt och pricka?

337 – Madame, om jag velat störta er i förderfvet, hade jag låtit er obehindradt resa till Patasalo. Jag har, utan att nämna er, angifvit sammankomsten hos en fältvakt, som icke tillhör edra anhängare, och i detta ögonblick afgår sannolikt en båt med tillräckligt manskap från Pungaharju, att fånga edra bundsförvanter i den fälla ni sjelf har utgillrat.

338 – Ah! Ett försåt?

339 – Jag ber ... Blott ett litet nödvärn! Ni har nyss behagat erinra mig om en adelsmans pligter. Till dem räknar jag i första rummet trohet mot äran och konungen, och er heder, madame, är för nära förbunden med min familjs, för att jag skulle på minsta vis kompromettera er, om ni ej rent af tvingar mig dertill.

340 – Hvad begär du då? Säg!

341 – Jag begär, att ni fullkomligt och för alltid lössliter er från all förbindelse med dessa förrädiska stämplingar och använder allt edert inflytande att framdeles motverka dem. Jag begär, att ni, i stället för detta bref, skrifver till baron Sprengtporten ett annat, hvari ni skildrar folket och armén i en annan dager och afråder honom från vidare försök. Slutligen ... förlåt mig, madame! ... beder jag, med all den aktning jag är skyldig min stjufmor, att ni fäster något mera afseende vid min fars ålder, hans vanor, hans sympatier och trefnad på gamla dagar. Jag ber, med ett ord, att ni täckes ihågkomma hans ställning och er.

|65|

342 – Och allt detta för den obetydliga papperslappens skull?

343 – Nej, min fru, för er heder, ert samvete och er pligt.

344 Madame Croneld smålog, men icke mera hånleende, utan med sitt älskvärda löje. – I sanning, min bäste Lennart, – sade hon, – finner jag, att vi numera bytt rol med hvarandra. Härtills är det jag, som gifvit dig moderliga förmaningar; nu är det du, som har den godheten erinra mig om min pligt. Men hvarför skulle vi vara fiender, då allt bjuder oss att stå på en vänskaplig fot med hvarandra? Då du lyckats tillintetgöra min utfärd, så låt oss i stället promenera långs stranden; jag får då tillfälle att något bättre inviga dig i både min och sakernas ställning. Men det är sannt; man väntar mig icke tillbaka till middagen ... Paraskove!

345 Den ryska kammarjungfrun närmade sig.

346 – Gå, säg till, att jag icke far ut, att man bär korgen tillbaka och att man dukar middag för tre personer i trädgårdspaviljongen. Du ser, vi ha fått en kär gäst.

347 – Vänta, – tillade hon. Och nu följde några ord på en rysk dialekt, som Lennart icke förstod. Kammarjungfrun gick.

348 – Det är nödvändigt, – fortfor madame Croneld, – att finna någon förevändning för mig att stadna hemma; detta folk drager också sina slutsatser, och jag vill ej, att Paraskove skall ana rätta orsaken. Nu kunna vi, om du behagar, fortsätta vårt ämne. Jag bör då upplysa dig, min vän, att du fullkomligt misstager dig om mina afsigter, och som bevis derpå behöfver jag endast nämna, att din bror Detlof känner alla mina steg och är af samma mening som jag.

349 – Jag har anat det, madame. Men det hindrar mig icke att beklaga och ogilla dem. Min far och jag skola aldrig låta förmå oss att godkänna myteri i armén eller underhandlingar med fienden.

350 – Din far är en gammal ärans man och utan tvifvel en förträfflig militär, men utan all kallelse för politiska kombinationer. Du sjelf är en oerfaren gosse, som dömer blindt efter dina känslor och är färdig att rusa i elden, när en illslug konung befaller ...

351 – Madame ... Respekt för konungen!

352 – Hör mig med tålamod. Du är lika halsstarrig och djerf, som du är oerfaren och blind, men jag måste göra dig|66| den komplimenten, att du äger en klokhet, en fyndighet, som jag icke väntat af dina år. Du skall således förstå mig och slutligen dela min och din brors mening, jag är öfvertygad derom. Nej, inga miner, jag ber, mon petit fauconspråk: franska! ... du ser, att du blifvit befordrad i mina ögon. Vet du väl, att detta krig är lagstridigt och derför omöjligt? Konungen har, tvärtemot konstitutionen, anfallit Ryssland, och hvarför? Emedan han förstört riket genom sitt slöseri och framkallat ett allmänt missnöje med sina despotiska åtgärder, måste Ryssland förolämpas och Finland blöda, för att med några chimèrer af segrar afleda stormen. Men han skall icke lyckas deri. Adeln, som alltid varit rikets och lagarnas bästa stöd, skall äfven denna gång rädda oss från vanäran och undergången af ett krig, som endast kan sluta med nederlag. Hela armén, med befälet i spetsen, skall vägra att slåss ...

353 – Säg icke mer, madame! Ni har skymfat konungen; ni vill nu äfven skymfa armén. Vore ni en man, skulle ni icke ostraffadt våga säga mig sådana infamier.

354 – Baron Sprengtporten ...

355 – En förrädare, hvars namn aldrig utan afsky borde gå öfver en redlig mans läppar!

356 – Nej, hör mig utan hetta, min bäste Lennart; du har ju alltid din öfvertygelse fri. Sprengtporten känner ställningen. Han känner, bättre än vi, den formidabla makt, med hvilken kejsarinnan kan krossa oss hvilket ögonblick som helst, derest man fortfar att såra hennes värdighet och hennes vänskapliga tänkesätt. Sprengtporten älskar för mycket sitt fädernesland, för att liknöjd se det föras till branten af dess ruin, och derför har han ställt sig i förbindelse med några rättänkande lojala personer på denna sidan om gränsen, för att afvärja faran. Allt är förberedt, allt förutsedt, katastrofen skall komma, den kan icke undvikas. Tro mig, den är välkommen och nyttig för alla, utom för de få ärelystne lismare, som förledt Gustaf III till detta vansinniga krig. Vi skola få fred och riksdag, nationens, arméns, adelns förspillda ära skall retableras med éclat. Hertigarne af Södermanland och Östergötland äro båda ense med patrioterne, och konungen sjelf är invigd i deras planer, hvilka han numera fullkomligt gillar, ja motser med största längtan och otålighet, ehuru han|67| måste för allmänheten gifva sig skenet att desavouera dem ...

357 – Hvilka sottiser! Ni har nyss frågat mig om min conte fantastiquespråk: franska. Tillåt mig nu i min tur fråga, om er vackra saga, som också visar spår af reminiscenser från barnkammaren, är er egen uppfinning.

358 – Fråga din bror, fråga hvarje klok och mera klarseende patriot, och man skall upplysa dig, att konungen sjelf finner dessa moyenger vara de enda, som numera kunna rädda honom ur den falska ställning, i hvilken hans rådgifvare bragt honom. Att motarbeta patrioternes planer, är det säkraste sättet att ådraga sig konungens högsta missnöje. Att gynna och på allt sätt befordra dem, är den största tjenst man kan göra honom, det bästa sätt, på hvilket man kan visa honom sin undersåtliga tillgifvenhet, och det säkraste medlet att göra sig förtjent af hans nådiga välbehag.

359 – Således äro armén, adeln, folket och konungen sjelf förrädare, stämplande mot deras egen ära och sjelfständighet. Men i himlens namn, madame, om alla äro förrädare, hvem återstår då att bevara pligt och samvete.

360 – Nous faisons de l’histoire, mon petit faucon!språk: franska Historien skall döma oss, efterverlden skall tacka oss, och om min lilla falk flyger med oss, skall han flyga mot solen.

361 – Och sveda vingarna. Ja, ni har rätt.

362 – Du finner emellertid, hvilket preciöst byte du gjort i mitt bref till baron Sprengtporten. Konungen skulle vara charmerad öfver den tjenst du gjort honom.

363 – Är det något mera ni har att befalla?

364 – Ja, att du bortlägger den der stygga minen, som missklär dig och hvilken du gör orätt i att bruka mot en mor, som ej kan undgå att hålla af dig, fastän hon har mycken orsak att bannas på dig. Allt skall ännu blifva godt, min förträfflige Lennart! På fredsbalen skall du få den äran att bjuda mig din arm i en polonäs, din gamle far skall ännu få se dig åtminstone med kaptensepåletter ... du vet, han önskar ingenting högre. Och den lilla Betta sedan på Otava ... du vet, att hennes far delar mina åsigter. Våra ägor gränsa till hvarandra, man kan ej veta hvad som kan hända, ifall du engång beslutar dig för att blifva en stadig ung man ... Jag ville gerna se dig lycklig, min Lennart!

|68|

365 – Nog, madame. Jag är, som ni säger, ung och oerfaren, kanske blind mången gång, och det kan vara så godt, när man ser så mycken falskhet i verlden. Men en sak har jag likväl lärt, och det är, att ärlighet varar längst. Jag förstår mig icke på krokvägar, madame; jag är en rättfram soldat och ämnar gå rakt på målet, det må sedan bära eller brista. Hvad kungen tänker, det vet jag icke, men när han säger marsch, går jag fram, om än alla de andra stadna och ropa halt. Visar ni mig kungens ordres, skall jag genast följa er. Visar ni mig Sprengtportens, fäller jag bajonett. Så är saken. Kungens vänner äro mina vänner, kungens fiender äro mina fiender. Till hvilketdera lägret bör jag då räkna er?

366 – Min Gud, hvilken halsstarrighet! Jag har ju sagt dig, att jag är en ibland dem, som vilja rädda konungen.

367 – Säg mig då, hvad betyda dessa tecken derborta på flaggstången i trädgården? Än hissas flaggan, än halas hon ned. Man kunde tro, att det skall föreställa ett slags signal.

368 – Och om det verkligen vore en signal, hvad skulle du säga derom?

369 – Jag skulle med all vördnad fråga er hvad man signalerar från Rautasaari.

370 – En bagatell. Det är blott en avis för mina vänner på Patasalo, att jag ej kan infinna mig vid sammankomsten och att de böra hålla sig beredda på ett okärt besök.

371 – Ah, madame, ni har öfverlistat mig. Jag borde ha varit beredd derpå.

372 – Du trodde då verkligen, min lille statskloke öfversittare, att du hade framför dig en nybörjarinna, hvilken du kunde moralisera efter behag och hvars vänner du kunde fånga som orrtuppar i leken? Lär dig häraf, att en annan gång vara mindre säker på din utomordentliga klokhet och på dessa raka vägar, för hvilka du tyckes hysa ett slags vurm från den tid du sprang natthugg med bypojkarne. Lär dig, mon petit fauconspråk: franska, att sjelfva örnen kretsar i luften, innan han slår ned på sitt byte. För öfrigt ser jag ej, hvarför denna småsak skulle störa vår sprittnya vänskap. Tvärtom, du finner, att jag är uppriktig mot dig. Sluta vi icke förbund med hvarandra, så låt oss åtminstone förblifva neutrala ...

|69|

373 – Nej, madame, jag skulle säga er en falskhet, om jag medgåfve någon neutralitet. Ni vill ha krig ...

374 – Tvärtom. Jag bjuder dig fred.

375 – Jag antager ingen fred för det pris ni begär. Ni är min fiende, jag eder. Skilnaden är blott, att jag strider med blanka vapen ...

376 – Och jag med underjordiska minor? Hvarför icke? Blott man uppnår sitt mål.

377 – Farväl, madame. Jag reser till armén vid Nyslott.konsekvensändrat/normaliserat

378 – För att angifva mig?

379 – Nej, men för att komma utom området för edra signaler.

6. Vid riksgränsen.

380 Likasom sädeskornet i norden sås, uppspirar, blommar och mognar under några få veckor af ett beständigt ljus, så mogna äfven karaktererna hastigt i stormiga tider. Skaror af pröfvade krigare, män och gubbar, som vant sig i lifvet att väga förluster mot fördelar, välja mellan skäl för och skäl mot, stodo på denna tid vacklande mellan pligt och öfvertygelse, under det att piltar, som knappt buro fjun på hakan, leddes instinktlikt af deras naturliga känsla på rätta vägen och framstodo med ens som beslutsamme män. Folket sjelf, som reflekterar så litet, men känner desto mera, dömde och handlade liksom desse ynglingar. Hvad gjorde man icke för att förvilla dess ärfda, enkla föreställningar om det rätta? Och dock förblef det trofast, såsom det alltid varit; det vaknade blott till ett klarare medvetande, det mognade förr till en manlig håg.

381 Hade Lennart Croneld, när han så oförmodadt såg sig i besittning af en statshemlighet, ägt en enda vän att rådfråga, ett enda stöd att trygga sig till, är det möjligt, att han betänkt sig något längre, innan han vågade inlåta sig i strid med en så öfvad ränksmiderska och en så fruktansvärd motståndarinna, som hans stjufmor. Nu lemnades honom intet val. Han kunde icke angifva det förrädiska brefvet, utan att blottställa sin familj. Han kunde ej för|70|tiga dess innehåll, utan att blottställa konungens sak och landets välfärd. Han kunde ej vända sig till baron Hastfer, hvilken omtalades i brefvet såsom vacklande mellan vän och fiende, ej heller till sin far, som i sin lyckliga okunnighet hvarken hade håg eller hufvud att blanda sig i politiska ränker. Det fanns endast en utväg, nemligen att vända sig till brefskrifvarinnan sjelf och försöka antingen att beveka henne, eller att skrämma henne.

382 Lennart valde detta senare medel; med hvilken framgång är lätt att ana. Den stolta frun på Rautasaari lemnade honom snarare som segrarinna, än som besegrad. Han insåg, att han kommit till korta i första fäktningen, men han hade likväl omintetgjort den förrädiska sammankomsten på ön och var ingalunda hugad att gifva spelet förlorat. Till Nyslott lydde hans ordres; der kunde han få tillfälle att rådgöra med någon konungen tillgifven officer och yppa åtminstone en del af sin hemlighet. Men först ville han gifva sin far en vink om de faror, som hotade att förr eller senare störa den ärlige veteranens ålderdoms lugn.

383 När Lennart inträdde på gården, fann han majoren vid bästa lynne, kommenderande hushållerskan att dela ut bränvin åt folket. Till hans briljanta humör bidrogo två omständigheter: den ena att regnet uteblifvit, den andra att matkorgen var återburen från stranden. Okunnig om fiendens aptit på länder, endast han fick tillfredsställa sin egen på köttbullar, bekymrade honom föga de åskmoln, som hotade riket, endast han lyckades berga sitt hö torrt i ladorna.

384 Korpral Durk satt på trappan och skar för sin pipa, väl icke virginisk knaster, men ryska tobaksblad. Ett papper hade varit veckladt om bladen; han vände det likgiltigt och kastade det ifrån sig på gården. Vinden – en af tidens vindar – lekte en stund med papperet på den gröna gräsmattan och förde det sedan till en grupp af slåtterfolket, som rastade på den motsatta sidan. En af arbetarne upptog papperet, höll det mot solskenet, upptäckte någonting skrifvet och började stafva derpå. Det gick något trögt, han kunde väl läsa tryckt, men icke skrifvet, och flera kommo af nyfikenhet till, för att se hvad det var. En försupen f. d. skrifvare vid majorens masugn blef slutligen den, som lyckades tolka skriften och upp|71|läste med vigtig min följande sändebref, – ett af de många, som den tiden insmuglades på hundrade olika sätt öfver riksgränsen:

385 konsekvensändrat/normaliseratKäre vänner och grannar på svenska sidan! Låten icke förleda eder att lyda en tyrannisk konung, som vill edert förderf. Han har orättvist öfverfallit oss, som endast önska god fred och broderlig sämja med eder hålla. Svenska riket är färdigt att afsätta honom, och vår kejsarinna skickar 50 000konsekvensändrat/normaliserat man att befria eder. Hjelpen oss, käre grannar, att snart få fred, och hållen hellre med oss, som hafva allting fullt upp, när I hafven tunga skatter, dyr tid och blodsutgjutelse. Hållen I med oss, så skolen I hafva fulla lador, säd, tobak och bränvin, men hjelpen I kungen, så skolen I hafva eld och svärd öfver eder och edra barn. Denna helsning skickas eder för trogen vänskap af

386 edra goda vänner och grannar.original: grannar».

387 Sergeant Croneld kom i tid att höra sista meningen uppläsas, ryckte papperet till sig, sönderref det och frågade, rodnande af harm, hvem som utspridt skriften. Man pekade på korpralen, som med oskuldens lugn satt och rökte sin pipa på trappan.

388 – Hvad nu, gamla narr, – sade hans vredgade herre, – har du lust att hänga i galgen för högförräderi?

389 Korpralen fann det under sin värdighet att svara och fortfor att blåsa tjocka moln ur den korta lerpipan.

390 – Svara: hvem har gifvit dig detta papper?

391 – Tupakka-Mattioriginal: Tupakka Matti var här för en stund sedan.

392 Tupakka-Matti, Tobaks-Matts, var en i nejden mycket bekant lurendrejare från ryska sidan, och hans lönande näringsfång var af den beskaffenhet, att han hade ständigt medhåll bland folket. Dessa insmuglade ryska tobaksblad begagnades under kriget som ett medel att sprida öfver gränsen fientliga proklamationer, hvilka, merendels affattade med skicklig beräkning för deras publik, begagnades till omslag kring tobakspackorna, ett skålpund i hvarje.

393 – Vet du, kamrat, – sade sergeanten med eftertryck, – det vore stor skada på ditt gråa skägg, om kapten Aflecht här i närheten finge veta hvad du haft för dig. Jag ser ingen annan utväg, än att du skaffar Tupakka-Mattioriginal: Tupakka Matti död eller lefvande till Nyslott.

|72|

394 – Icke ligger all visdom i skägget, – genmälde korpralen lugnt med ett bekant finskt ordspråk.

395 – Fångar du smuglarn, lofvar jag dig ett lispund tobak för ditt besvär.

396 – I nödfall röker man mossa, – var svaret.

397 – Den der karlen är farlig och kan anstifta mycket ondt. Du är en slipad räf, så dum du ställer dig, och ingen annan än du kan fånga honom. Gör det, kamrat, för kungens skull, om icke för min!

398 – Kungar och barn ha kort minne.

399 – Hut, karl, med dina ordspråk, och tänk på din gamla herre, om det blir bekant att sådana skrifter läsas på vår gård.

400 Korpralen funderade, knackade ur pipan, tog sig bakom örat och svarade: – olkoonspråk: finska; får gå!

401 Nöjd med detta enstafviga löfte, som innebar smuglarens vissa ofärd, vände sig nu sergeanten till det församlade gårdsfolket och frågade dem hvad de menade om skriften.

402 Savolaksarne betänkte sig, sågo först på hvarandra, derefter på frågaren, som tycktes dem nog liten att föra ett så högt kommando, och blefvo ändock svaret skyldiga. Till sist fattade den långe Tikki, som äfven befann sig i hopen, mod och svarade med samma försmädliga löje, hvilket en gång förut hade retat sergeanten: – För bröd går en karl till qvarnen, för tobak går han till staden, för bränvin går han till djefvulens badstuga.

403 Icke förr var det sagdt, innan en väl applicerad örfil, så mycket kraftigare, emedan den kom alldeles oväntad, fällde den långe talaren till marken. – Jag skall lära dig, lymmel, att svara höfligt, när man frågar om tro och heder! – utropade hurtigt den lille sergeanten, hvars hand värkte af den utdelade näpsten. – Och ni andra, – fortfor han, obekymrad om Tikkis hotande blickar, – jag vet väl, att det finnes en eller annan bland eder, som vore färdig att sälja kropp och själ för en sup eller en tuggbuss, och den som det gör, skall ännu en vacker dag få sitt rep om halsen, ifall han ej derförinnan piskas som en hund ifrån gården. Men jag vet också, att de fleste bland eder äro ärliga själar, som hålla med kung och land och skratta åt sådana dumma papperslappar, som vilja stjäla vårt goda samvete från oss. De ha tagit hälften af våra stora, sköna|73| fiskevatten och segelleder ifrån oss, och nu vilja de köpa resten med deras nådebröd, liksom vi ej sjelfva skulle ha våra goda sveder och våra starka armar att skaffa oss hvad vi behöfva. Men när har savolaksaren svarat på sådana frågor annorlunda än med blankt stål och ett stycke bly i geväret? Gån till Kuopio, gån till Sankt Mickel, öfverallt der Savolaks eller Karelens vapen finnes måladt i kyrkorna eller på tullportarna, och I skolen finna en spänd båge eller två armar, som sträckas emot hvarandra med barthuggande svärd. På det sättet har man förr frågat oss här vid gränsen, och på samma sätt ha vi svarat. Finns någon här, som nu tänker lägga bort fädernes sed och svara med att svika sitt land, så stige han fram!

404 Ingen steg fram. Men savolaksarn är den förslagnaste bland sina finske bröder. Hade Lennart Croneld talat till österbottningar, så hade han troligen redan fått till svar en sten eller ett hurrarop. Detta Kerimäki-folk menade ärligt i grunden, men det var mot deras vana att just förhasta sig. Samme torpare, som på morgonen böjt sig så ödmjukt för majorens vrede, tog nu till ordet och menade, att de alla ville hålla med kung och land, men de ville också alla gerna ha fred.

405 Detta förbehåll behagade icke sergeant Cronelds unga och hetsiga blod. Han var färdig att brusa upp på nytt, då i detsamma hans gamle fars välkända stämma hördes bakom honom.

406 – Mössorna af, edra oklafvade nöt! – ropade majoren muntert med sina vanliga smekord, – mössorna af för sergeant Croneld; han har talat med kungen, så liten han är! Liten och hvass, eller hvad tycker du, Kumma, ditt gamla moras? Har du sett en smalare hummelstör förr uti jägarrock? Och vet ni hvad kungen har sagt honom? Kungen har sagt, att han litar på oss som på en gärdsgård af jern här vid rikets gräns, och den som icke ropar med mig ett lefve för kungen, honom skall böfveln anamma, och han skall gå törstig som en anka på höskullen från jul till midsommar.

407 Detta var ett tal, som alla begrepo. Mössorna flögo i luften, och savolaksarne glömde sina betänkligheter i ett skallande muntert hurrarop.

408 – Jag ber att få säga min far några ord, innan jag reser, – yttrade Lennart.

|74|

409 – Resonerar han? – frågade majoren, som hade en dunkel aning, att här föregick någonting utom hans vetskap.

410 Sergeanten gjorde front, saluterade och sade: – befaller herr majoren, att jag aflemnar rapport.

411 – Ja, kom, min kära gosse, kom, din inpiskade klippare! – svarade den gamle, glömmande i sin förtjusning sjelfva reglementet och jägarrocken. – Och ni, utsvultna impedimenter, göden er här, sålänge min son rapporterar hvad kungen vidare har att säga oss.

412 Inkommen i majorens anspråkslösa rum, – hvars inventarier utgjordes af en fältsäng, ett bord, ett par gamla skinnstolar med framtittande stoppning, några vapen på väggarna, ett par räfskinn vid dörren, ofvanför dem några elghorn, vidare ett brädspel, ett lerkrus med svagdricka, ett tobaksbräde, en piphylla, en lagbok, en bibel, ett illa nedsuddadt exercisreglemente och slutligen tre dåliga kopparstick i träramar, föreställande konungarne Karl XII, Adolf Fredrik och Gustaf III, – öfverraskades Lennart af en oväntad artighet, som aldrig förr vederfarits honom i hemgården. Fadren bjöd honom en sjöskumspipa och tillade med en inbjudande blick på tobaksasken: – man kan försöka min knaster!

413 Lennart blygdes att antaga inviten och svarade, att han ännu icke hade lärt sig röka.

414 – Som man behagar, – sade den gamle, – som man behagar. Det är för det att du haft nåden tala med hans majestät. Men berätta mig nu huru du kom till en sådan heder.

415 Lennart berättade på sitt öppenhjertiga sätt hvad läsaren redan känner om hans två möten med konungen och glömde icke att omtala det besynnerliga svar han blifvit befald att framföra till hertigen af Östergötland. Detta roade obeskrifligt den gamle krigaren.

416 – »Medan gräset vexer, dör kon!» – upprepade han. – Har man hört! Det var fördömdt qvickt sagdt af kungen. Jag undrar, om han någonsin befattat sig med ladugårdsskötsel? Ja, sådant kan allt hända om vårarna, när vi ha foderbrist här i Savolaks och ätit upp våra halmtak under den välsignade vintern. Men hvad kan hans majestät egentligen ha menat dermed?

417 – Jag tänkte, min far: det angår mig intet.

|75|

418 – Träffadt, min gosse, träffadt, som hofslagarens hammare på hästens sko. Man kan ej veta, om icke det svaret har räddat hans majestäts lif. Det är en vana hos Croneldarne att rädda majestätet. Jag bergade salig kungen i Libelits’ backar och fick den der dosan, du vet, jag skall berätta dig den märkvärdiga händelsen, du har kanske ej hört den förut.

419 – Min far har berättat den flera gånger.

420 – Gör ingenting, du kan gerna höra den en gång till. Jag stod den tiden med mitt kompani i Jokkas, och det var fördömdt dåligt väglag på vårsommaren ...

421 – Förlåt, min far; jag tror ni någon gång nämnt, att min farfar också haft lyckan göra kung Karl XII en tjenst? – Enda sättet att undkomma den gode majorens historier var att föra talet på hans far och farfar, karolinerne, halfva helgon i åminnelse.

422 – Jaså, du mins ej den historien heller, – återtog den gamle, lätt ledd åt sidan. – Ungt folk är som såll, det hålls ingenting i dem. Det var icke din, utan min farfar, Rutger Croneld, han som var ryttmästare vid Karl Magnus Rehbinders finska dragoner. Nå ja, han drog kung Karl XII ur moraset vid Narva, och i det nappataget miste kungen sin högra handske i putten. Strax räckte min farfar honom sin handske i stället, och så red kungen för sju tunnor skock tusan som ett rytande yrväder midtibland fienden. Min farfar, som hade värre arbete att få sin häst ur det fördömda tjufhålet, blef icke strax färdig att följa, och hur han grabblade i mossan, hittade han kungens handske. Här var ingen tid att länge resonera om mitt och ditt. Kungen hade fått min farfars handske, alltså punktum: min farfar tog kungens handske och red efter sin herre i hetaste kulregnet. Flux fick Rutger Croneld en muskötkula genom bröstet och ett pikstygn tvärt genom lifvet, men det förslog icke åt honom, han slog ännu som en hedning omkring sig, tilldess att han fick en falkonetkula i flinten, och den förslog ändtligen. Dagen efter slaget hittades han der som en bra karl bredvid många andra i den blodiga snön; man kände igen honom af kläderna, ty hufvudet var icke mera mycket bevändt med, – och så fick min far kläderna, ty han var då en pojkvasker, likasom du, och tjente som simpel volontär bland dragonerne. Ingen kom att tänka på hand|76|skarna förrän aderton år derefter, då far min en dag fann salig Rutgers handskar i någon skräpgömma och märkte kungens namnchiffre, broderadt med kunglig krona på insidan af högra handsken just vid handlofven. Han var den tiden kapten vid Helsingarne, far min, och skickades till Kristinehamn för att gå emot Norge. Då föll det honom in att taga handsken med sig och lemna honom tillbaka åt rätte ägaren. Här är ers majestäts tillhörighet, sade han, och huru jag fått den, det kan jag, tamme attan, intet begripa. Hvarpå kungen skrattade – ty han var den tiden vid godt humör, och minne hade han som en årsgammal häst, – och sade till far min: den der har jag bytt med Rutger Croneld, när han drog mig i håret vid Narva. Intet fick jag löna honom för det, sade kungen, men behåll handsken som pant; bara vi få bättre tider, skall jag löna hans son. – Pytt blef det, sad’ Forsberg, när han fick en käring i varggropen. Kungen stupade kort derefter, och salig far fick svälta i alla sina dagar med sin kaptensfullmakt, sina blessyrer och sina femti plåtar i lön. Men det är detsamma, lefve konungen! Hut går hem, säger ordspråket; jag har fått en gulddosa, och du kan med tiden få dig medaljen, om du håller dig styf.

423 – Har pappa handsken ännu i behåll? – frågade Lennart, hvilken, så långt han mindes tillbaka, hört samma historia väl trettio gånger förr, men aldrig utan det lifligaste intresse vid tanken på Narva och hjeltekonungen.

424 – Så framt ej råttorna ätit upp honom, det jag vill hoppas att de ej understått sig, ligger han ännu i skåpet i klädkammaren bredvid min farfars genomskjutna hatt och gamla pistolhölster, – genmälde majoren.

425 Ynglingen teg en stund och behöll sina tankar för sig. Derefter sade han: – nu måste jag begifva mig af till Nyslott.

426 – Nu redan? Och du har ännu ej hunnit berätta mig något om din bror Detlof och hvad du lärt dig i Sveaborg. Känner du höger och venster i exercisen, din slyngel?

427 – Det har min far sjelf lärt mig från det jag kunde flytta den ena foten framför den andra.

|77|

428 – Än reglementet och krigsartiklarna, månntro de smakat den gunstig herrn? Huru många prygel har du rätt att gifva en knekt utom fronten?

429 – Så många han förtjenar, och en örfil på köpet, om han är stursk.

430 – Pass, min herre. I sådana fall slåss man icke, man låter arkebusera. Resonerar du, karl? Marsch för krigsrätten ... åtta man ur ledet ... lägg an ... fyr! Det är durrn. Det kan du komma ihåg till härnäst.

431 – Min far, ni har kanske märkt, att här resoneras nuförtiden mycket i landet.

432 – Hvad vill det säga? Har man ej klara ordres? Finns någon, som muckar?

433 – Ganska många, tyvärr. Hvad skulle ni göra, min far, om ni – jag supponerar bara – upptäckte, att någon ... att till exempel någon af edra grannar lastar konungen, sätter sig emot hans ordres eller till och med konspirerar med fienden?

434 – Hvad jag skulle göra? Det var fråga det, sad’ klockarn, när presten frågade om han kunde taga en sup. Jag skulle låta hänga karlen i brunnshinken, om ej bättre galge funnes till hands.

435 – Men om det nu vore ... till exempel en qvinna?

436 – Så skulle jag låta hudflänga henne på kyrkbacken och skicka henne i jern till Tavastehus.

437 Ynglingen suckade. – Min far ... det gifs fall, när man måste handla varsamt äfven med brottsliga. Man måste någongång lemna dem tid att återkomma från deras förvillelser.

438 – Hvad är det för dumt prat? Vill du lära din gamle far att krumbugta i tjensten? Har icke konungen befallt mig att vakta gränsen? Vet hut. Jag lofvar, att hans majestät skall blifva nöjd.

439 – Är min far annars nöjd och belåten? – frågade Lennart, som till sin bedröfvelse märkte, att ingenting var att göra med detta halsstarriga lynne och att alla hans vinkar endast kunde påskynda, icke förekomma det hotande oväder, som sväfvade öfver den gamles hufvud.

440 – Åh, det knaltar ju af litet om sender, – svarade majoren godmodigt. – Visst har masugnen gått en smula på kneken, och det rådde den rackarn Harke för, som rymde i höstas; honom ville jag mörbulta en qvart under tack|78|jernshammaren. För resten lofvar det bli ett godt höår; svederna se litet magra ut, men min vestindiska tobak frodas i täppan, så att dess make finns knappast i Baltimore.

441 – Är ej min far nog ofta allena, när min stjufmor är ute på sina vanliga lustfärder?

442 – Det händer, förstås. Jag skall lära dig en sak, min gosse. När qvinfolk engång fått något i hufvudet, gör en karl klokast i att ej låtsa märka det. På det sättet komma till och med hund och katt öfverens. Din stjufmor och jag, vi gräla aldrig. Hon har sina sidor, men flink och förståndig är hon som hins mormor. Akta dig du att komma för nära synålarna!

443 – Blott jag vore öfvertygad om att hon hölle riktigt af pappa. Men hon delar väl nu under kriget pappas tänkesätt?

444 – Hvad annat? Hvem böfveln tror du skulle understå sig att resonera med mig om kung och rike? Jag är säker på, att hon med sitt flinka hufvud skall ännu göra mig mången tjenst, när vi vakta gränsen. Men apropos af skurkar och förrädare: när du far förbi Otava, så vik in till Sivert och säg honom, att han kan hafva anstånd med min revers till Oktober, när jag får in kontanter för spanmålen. Jag får loppor af att sjelf besöka den jesuiten ... han är en lurifax, som vänder kappan på båda axlarna, och sådant folk kan jag ej tåla på mina utmarker ...

445 – Jag skall vika in till Otava, om min far så önskar. För resten har min far ingenting vidare att befalla?

446 – Jo, att du äter middag med mig, innan du far. Vi ha delikata köttbullar. Min hustru känner min smak. Hon låter mig ofta smörja mitt krås, som du ser.

|79|

7. Den första kärleken.

447 1743 års riksgräns, som gick i vester om Rautasaari och lemnade major Croneld i obestridd besittning af hans svenska medborgarerätt, hade icke unnat ägaren af Otava, kammarrådet Sivert, en lika afgjord position. Det i Åbo ritade blyertsstrecket gick nemligen så tvärt öfver hans gård och ägor, att medan stallet och ladugården enligt kartan hörde till Sverige, visade samma dokument, att vagnslidret och foderladan hörde till Ryssland. Medan korna mjölkades på svenska gebitet, skummades grädden på det ryska; medan svenska ängsnejlikor blommade på ena sidan om diket, blommade rysk blåklint på den andra. När jägarens skott brann af på ryska sidan, föll hjerpen vingskjuten ned på den svenska, och när bygdens ungdom lekte på ängen, hände sig, att den ryska kyssen strax derpå åtföljdes af en svensk örfil.

448 Kammarrådet Sivert hade varit rysk tjensteman i Wiborg, men fattat tycke för detta »disputerliga område», tagit Otava i mät för sin fordran hos en afsigkommen landtjunkare och ditflyttat med sina tvenne döttrar. Ehuru han härigenom ansågs hafva blifvit svensk undersåte och aflagt eden, var han alltför klok affärsman, för att icke efter omständigheterna göra anspråk än på den ena, än på den andra nationaliteten. Ingen var okunnig om det oförsynta lurendrejeri, som bedrefs i gränstrakterna med bränvin, tobak och kolonialvaror, men vanligen hände sig så besynnerligt, att när en svensk gränsfiskal ertappade en misstänkt transport i nejden af Otava, befunnos varorna ryska och placerade några alnar inpå ryska området, medan de, när fiskalen var rysk tjensteman, likaså obestridligt befunnos vara svenska och på svenskt område. Vidare behöfver man i en gränstrakt ofta invexla det ena landets mynt mot det andra, och på Otava fanns alltid det mynt man behöfde, endast att svenska kursen var mycket låg, när man behöfde rublar, under det att rublarne fallit otroligt i värde, när man behöfde riksdalrar.

|80|

449 När härtill kom, att den alltid välförsedde och tjenstaktige herrn på Otava lika beredvilligt försåg ryska garnisonen i Nyslott, som svenska trupperna vid gränsen med dryga leveranser, hände sig, att han ganska snart blef en mäkta rik potentat, som kunde skratta åt sjelfva förtalet och med hvarje år förvärfvade sig, jemte de större ägodelarne, äfven ett större inflytande på orten. Frukterna af ett så öfverlägset affärsgeni kunde ej uteblifva. Om det skedde af beräkning eller konjunktur, vet ingen, alltnog, det dröjde ej länge, innan de flesta egendomar och många skattehemman i den fattiga nejden vore intecknade för skuld hos kammarrådet på Otava. Och emedan han på det hela var en foglig och nedlåtande herre, ansatte han sällan sina gäldenärer med obillig stränghet; han endast önskade på det mildaste och vänligaste sätt, att de skulle rådföra sig med honom i deras gemensamma angelägenheter och inhemta hans mening i vissa allmänna frågor, som rörde landets bästa.

450 När således kriget utbröt, var kammarrådet Sivert förvissad om att hans visa råd skulle följas af flertalet bland ortens innevånare, och ingen förundrade sig, att en så fredälskande man afrådde savolaksarne från allt deltagande i kriget, isynnerhet allt sådant, som kunde ådraga orten obehag från de ryska myndigheterna. Han föreställde dem huru okristligt det vore att låta bruka sig till fiendskap mot deras bästa vänner och grannar, med hvilka de hade största fördel att lefva i fred; huru deras hästar sleto ondt af de svenska transporterna, huru deras unga karlar utsatte sig för faran att få en kula för pannan, derest de gingo i fält, och huru det dock till slut vore bäst för alla, om hela landet lydde under den mäktigaste spiran. Kom något af detta tal till svenska befälets öron, visste kammarrådet så skickligt utmåla allt hvad han redan fått lida af kriget, och vid sina förträffliga frukostar för baron Hastfers officerare talade han med ett så rörande nit om fäderneslandets välfärd, att gästerne alldeles glömde fråga, åt hvilken sida af Otava gård han egentligen egnade dessa patriotiska önskningar.

451 Det fanns likväl en gäldenär, som ej var hugad att taga råd från Otava, och det var den gamle halsstarrige herrn på Rautasaari. Honom förmådde icke all kammarrådets vältalighet och diplomatiska skicklighet öfvertyga|81| om möjligheten att tjena två fädernesland. Och emedan kostnaderna för den misslyckade bruksanläggningen till större delen flutit ur kammarrådets byrå, men icke råkat flyta tillbaka igen, hade fordringsägaren på det höfligaste sätt låtit tillsäga, att vissa reverser vore förfallna i Augusti och att hans stora förluster under kriget tyvärr gjorde det till en bedröflig nödvändighet att utsöka denna fordran.

452 Med dessa affärer på hjertat och en dunkel aning att hans fars och kanske hans eget öde nu berodde af hans rådighet, nalkades Lennart Croneld Otavas grind, då han upptäckte en ung flicka i hvit sommarhufva, kommande från den nära ängen. Det var kammarrådets yngre dotter, den täcka, blåögda Betta Sivert.

453 Hon tycktes ej igenkänna den unge ryttaren och påskyndade sina steg.

454 – Men så stadna då, Betta! – ropade han. – Känner du mig ej mera?

455 Flickan stadnade, höll handen öfver ögonen, medan solen glimmade mellan träden, var strax derpå med några hopp vid ryttarens sida och räckte honom trohjertadt sin lilla hand med dess halfvante af brunt silke.

456 – Men hvad du har blifvit stor! Och hvad du har blifvit grann! – utropade hon med barnslig förundran, i det att hon med välbehag mönstrade den unge jägaren från topp till tå.

457 – Och hvad du har blifvit lång! Och hvad du har blifvit vacker, sedan vi sist rodde tillsamman på Puruvesi! – svarade Lennart lika frimodigt, i det han steg af. – Mins du, jag sade alltid, att du skulle blifva den vackraste stjernan i Otava*)Otava betyder Karlavagnen..

458 Det var kanske något i svaret, som påminte den unga flickan, att de icke mera voro alldeles samma barn, som fordom delade nöjen och faror på insjöns blåa våg, ty hon drog sin hand ur ynglingens och frågade något förlägen hvart han ämnade sig.

459 – Och det frågar Betta vid Otavas grind? Jag ämnar först se om du glömt mig, och sedan har jag några ord att tala med din far.

|82|

460 – Nej, för Guds skull, icke nu! Du är redan alldeles för nära; jag ber dig, rid härifrån, man kunde se dig från fönsterna.

461 – Och hvarför skulle jag frukta att synas från fönsterna?

462 – De gröna äro der.

463 – Men i går var det de grå.

464 – Och jag säger dig, att i dag är det de gröna. I morgon är det kanske åter de grå eller de blå*)Ryssarne buro mest gröna, finnarne mest grå, svenskarne mest blå uniformer.. Man vet ju aldrig hos oss hvem som är vän och hvem som är fiende. Pappa är vän med dem alla och trakterar dem alla.

465 – Hur är det möjligt, att ett fientligt parti kunnat tränga sig fram mellan våra fältvakter? Hastfer och Ramsay ha dessutom besatt alla vägar från ryska Finland.

466 – Och hvad kallar du då den stora blå vägen derborta, der endast laxarna hålla vakt och gäddorna patrullera? De gröna hitkommo på eftermiddagen i två stora båtar från Patasalo. De hade fått någon signal och voro mycket uppbragta på, jag vet ej hvem, som förrådt någon hemlig plan. Kapten Ladov trodde sig här möta finska officerare från Nyslott; jag hörde honom säga, att allt var så väl förberedt och att om han hade i sina händer den, som gjort planen om intet, skulle han låta kasta honom, bunden till händer och fötter, i sjön.

467 – Säg mig, Betta, var det ej du, som i går afton berättade för dragonerne att du sett löjtnant Scharp?

468 – Är du ledsen på mig för det?

469 – Nej, nej, du har gjort mig en hjertesorg, men också en stor tjenst, som jag ej nog kan tacka dig för. Säg mig, hvarför angaf du löjtnanten?

470 – För att han är en gemen karl, som ofta varit hos oss och som jag ej kan fördraga. Jag fruktar, att han till slut förleder pappa till något, som ej är bra och som bringar oss olycka.

471 – Der vi nu befinna oss, står min häst med framfötterna på svenskt och med bakfötterna på ryskt område. Säg mig, om du nu ställer dig der på kejsarinnans mark och|83| jag står här på konungens mark: vill du komma öfver till mig, eller begär du, att jag skall komma öfver till dig?

472 Flickan rodnade och kom öfver till Lennart. Svaret var tydligt; det behöfde inga ord.

473 – Tack, Betta, tack; det trodde jag också om dig, – sade ynglingen, varm och lätt om sitt hjerta. – Nu kan jag säga dig, att den, som gjort Ladovs sammankomst om intet i dag och som han vill dränka i sjön, det är jag.

474 – Du! Vet du, att jag nästan anade det.

475 – Åh, var lugn, han har mig icke ännu, och knappt lär han få mig. Betta, lofva mig, att vi två skola hålla tillsamman. Din far är på sådana vägar, som kunna föra honom till förderfvet, och med min far är det icke stort bättre. Vill du hjelpa mig att, om möjligt, rädda dem båda?

476 – Ja, så gerna, så gerna, Lennart! Hvad du är god! Hvad du ser stolt ut när du talar så der!

477 – Och så skall du tillika hjelpa mig att tjena min kung och mitt land. Vill du det, säg?

478 – Din kung, Lennart, är också min kung. Ditt land är också mitt land.

479 Det var något i hennes ord, som förskräckte henne. Så barn hon ännu var, fanns det en röst inom henne, som sade, att hon nu hade valt för hela sitt lif. Hon tvärtystnade och försökte att le, men i stället för det fordna friska löjet bröto tårarna fram ur hennes vackra blå ögon.

480 Också Lennart Croneld hade ej mera ett ord till svar.

481 Det finns många olika sätt, på hvilka två unga hjertan kunna förstå hvarandra, men icke minst rörande är den blyga kärlek, som tänder sin första flamma vid den barnsliga tillgifvenhetens och fosterlandets heliga altare.

482 – Gode Gud, jag glömmer att du hvarje ögonblick kan blifva upptäckt af våra fiender och råka uti den hämdlystne Ladovs händer! – utropade flickan, hastigt besinnande sig, i det att hon lade en särskild tonvigt på ordet våra. – Jag ber dig, Lennart, rid en stund bakom rian derborta, så skall jag gå hem att höra åt huru länge de gröna stadna och sedan hemta eller skicka dig svar.

483 Rådet var godt och åtlyddes genast. Lyckligtvis hindrade en lång allé af pilar mellan grinden och boningshusen ryttaren att blifva upptäckt af andra än en dräng,|84| som var ställd på utkik, men som förblef lugn, när han såg gårdens unga fröken tala med den främmande.

484 Omkring en timma hade Lennart väntat vid rian, när han såg två af Aflechts dragoner, sannolikt utskickade på en af de vanliga reqvisitionerna för truppens behof, närma sig gården. En djerf plan upprann i Lennarts förslagna hufvud. Han vinkade dragonerne till sig, och alla tre ryttarne höllo stilla i skuggan af pilarne.

485 Björkarnes skuggor föllo allt längre på den nära skogsbacken. En vallflicka i kort randig yllekjol, brunt lifstycke och korta lintygsärmar kom sjungande långs gångstigen. Ord och melodi voro desamma, som först långt senare upptecknades, när vallflickans bruna hår längesedan var snöhvitt af ålder och hennes friska, klangfulla stämma darrande som en höstvind i vissnade löf, medan visan från Savolaks allt ännu fortfar att vara lika vårligt ung, lika vemodigt tjusande*)Tuoll’on mun kultanispråk: finska..

Borta är min vän från de blommande dalar,

Borta i konungens gyllene salar,

O, du min fågel, min ljufva, min älskade,

Kommer du ej än?

Säg, kommer du ej än?

Fågelen han sjunger på fladdrande vingen;

Klart som min hjertevän sjunger dock ingen.

O, du min fågel, min ljufva, min älskade,

Kommer du ej än?

Säg, kommer du ej än?

488 Det klang så klart i den svala sommarqvällen; den gröna solbelysta skogsbacken med sina skämtande ekon återkastade ord och toner som fjäderbollar mot bergväggen, och de regnade som blommor ned på ynglingens hjerta. Midtunder fientliga passioner, hat och falskhet ljöd här emot honom en fridsbön ur naturens eget, öppna, älskande bröst, och nu förstod han dess mening. Nu först blef det honom rätt klart hvarför han ville lefva och strida och hvarför han kunde, om det så blef hans lott, med glädje dö. I detta sköna land, vid denna glimmande sjö, under dessa|85| gröna björkar och i aftonskimret af denna sjunkande sol klappade för honom ett ungt hjerta, som skickade honom sin helsning i vallflickans visa. Nu hade fäderneslandet fått en själ, det hade antagit en lefvande form, det blickade mot honom ur en flickas öga, och han igenkände dessa drag under Betta Siverts hvita hufva. Dessa gestalter, det höga idealet och den varma, blomstrande verkligheten, flöto tillsamman i en, och nu var allt som det skulle vara. Kämpa, kämpa intill döden för detta älskade land och denna höghjertade flicka, det var det löfte Lennart Croneld i den första ungdomens rena hänförelse gjorde sig sjelf, och detta löfte gjorde honom lycklig och stolt.

489 I nästa ögonblick hade åter hans praktiska lynne fått makt öfver de svärmande tankarna, och han gick några steg mot vallflickan, hvilken, när hon såg honom, upphörde att sjunga. Sedan hon öfvertygat sig om att ingen blef dem varse, räckte hon honom ett litet hopviket papper och fortsatte derpå tyst sin vandring, med en förstulen blick tillbaka på den vackre ynglingen i jägareuniformen.

490 Papperet innehöll blott dessa ord:

491 konsekvensändrat/normaliseratDe g. rodde nyss i sina båtar från stranden. Du kan komma, men var försigtig, förråd ej dig eller mig. Jag är bevakad, men alltid din

492 B.konsekvensändrat/normaliserat

8. Kammarrådet Sivert.

493 Lennart kysste biljetten, den första han mottagit af en flickas hand, ref derpå sönder papperet i små bitar och vältade öfver bitarna en väldig sten. Två minuter derefter trafvade de tre ryttarne in genom pil-allén vid Otava och fastbundo sina hästar vid den inre, hvitmålade grinden. Dragonerne ställdes att, till vidare ordres, patrullera med dragna sablar vid grinden, der de tydligt bemärktes från salsfönsterna och kunde antagas vara förtruppen af en större styrka, dold mellan träden.

494 I yttre salen mötte honom kammarrådet Sivert, som nyss återvändt från båtbryggan, säker uppå att hans far|86|liga gäster voro ur sigte bakom närmaste udde. Det var en fin och putsad herre om knappast femtio år, med ovanligt slätkammad och väl pudrad peruk, en oklanderlig stångpiske, mjölkhvita kinder, som skulle passat en yngling; ett ständigt smålöje på läpparna, den smidiga ryggen alltid likasom ställd på skrufvar, stora blanka silfverknappar uti den bruna rocken, gul sidenvest, gula underkläder, tadelfria silkesstrumpor, runda vador och prydliga skor af ryskt lackerläder med stora silfverspännen.

495 Denne mäktige och dock så artige herre kastade ofrivilligt en ny blick åt båtbryggan, när han igenkände uniformen, och bad derpå sin nye gäst stiga in i arbetsrummet.

496 – Hvad ser jach? Min prächtige junge vän af Rauttasar, min gamle hederliche väns son! – utropade kammarrådet på sin halftyska rotvälska och skakade åtminstone tre eller fyra gånger ynglingens hand. – Den junge herr ser mans ståtlich ut som en prints i den nye, gantz nye uniform; fröjer mich att se honom gesund. Hoppar papa mår gut? Och den treffliche mama, också gut? Det fröjer mich, det charmerer mich som en gammel vän. Vi lefve mans i slätte tider, min junge herr, man får sich nöje med helsen, det är det vichtige här i verlden.

497 – Min far, – sade Lennart, – ber att framföra sin kompliment till herr kammarrådet och frågar om han ej möjligen kunde få anstånd med skulden till Oktober, då han hoppas kunna inkassera något för sin spanmål. För närvarande skulle det falla honom olägligt, och herr kammarrådet har full säkerhet uti egendomen.

498 – Ach was, den lille bagatell på zweitausend riksdaler, den kan mans icke genere min gamle hederliche vän med sine mange åkrer och änger och den schtore eisenhammer och det sköne fischvatten med de prächtige laxer och siker! Hoppar papa vill göre mich den lille tjenst i desse fattige tider, när en stackers landtjunker som jach har fjorten dage i vecken med de mange och lange kontributioner och det schtore krigsfolk, som gäster alle schtunde i gården och ferlanger ditt und datt. Gewiss, gewiss, min junge herr, man tjener sin kunge, man tjener sitt land, jach säger det är ordentlich som det schkall vare. Jach tjener också mitt land, und könig Gustaff, – oh, ein erstaunt prächtiger herr! Jach har sagt åt sol|87|daterne: mine vänner, har jach sagt, der är min höjlade, der är min halm, der är min rågmjöl, jach räkner icke så genau med någre hundrede lispund; – och de hederliche schvenske och finnländer har gjort mich den ären att hålle till gode min gode mjöl och min långe halm och min sköne höj. Ja, hvad skall mans göre? Man tjener sin öfrighet, om mans ock blir en tigger på änden.

499 – Förlåt mig, – fortfor Lennart, som hade beslutat att vara lugn, – dessa tvåtusen riksdaler betyda så oändligen litet för herr kammarrådet. Om min far deremot blefve tvungen att sälja sin egendom, så skulle han nu under kriget icke finna någon köpare ens till halfva dess värde.

500 – Ja, der ser mans, den krig, immerfort den krig! Min gamle hederliche vän vill hafve den krig. Jach har sagt honom: min bäste major, har jach sagt, vi landtjunker ferlange den käre fred, låt oss vårt bäste göre den krig zu desavouiren! Nein, min gode major aforiginal: aff Rauttasar vill hafve den krig, nu har han den krig, och nu må han sich rede så godt han fermår.

501 – Herr kammarrådet ämnar då verkligen drifva en gammal hederlig man från gods och gård, för det att han följt sin öfvertygelse och på sitt sätt velat tjena sin konungs sak?

502 – Jach försäkrer min junge herr, det gör mich ondt, micket ondt, men jach kan det icke hjelpe. Jach kan icke fermisse*)Detta språk skall synas mindre tillgjordt, om man jemför det med språket i kejsarinnan Elisabeths, af Wiborgare uppsatta manifest af d. 1 Mars år 1742 m. fl. dokumenter. min lille fordren, jach är sjelf ruinirt, låt oss icke mer tale derom.

503 – Som herr kammarrådet behagar, – svarade Lennart, knappt i stånd att längre beherrska sig. – Har herr kammarrådet något att befalla till Nyslott?

504 – Nichts, nichts, min junge vän. Helse de gode vänner och schwenske. Jach önsker de snart må nehma det lille rackers slott, som inkommoderer dem.

505 – Skall jag också framföra en helsning från kapten Ladov?

506 – Wasspråk: tyska? Kapten Ladov?

507 – Ja, han, som för en knapp timma sedan lade ut ifrån båtbryggan.

|88|

508 Kammarrådet skrufvade sin eleganta peruk och spände sina glanslösa ögon i den djerfve frågaren, likasom ville han skåda tvärt igenom honom.

509 – Jach känner ingen kapten med det namn, – svarade han med mycken tillförsigt.

510 – Men jag känner honom, – fortfor sergeanten. – Var god och hör mig ett ögonblick. I dag vid middagstiden hade man aftalat en sammankomst på Patasalo. Kapten Ladov skulle föra ordet från ryska sidan, och från den svenska väntade man några pålitliga personer. Skulle herr kammarrådet möjligtvis ämnat göra en båtfärd uti det vackra vädret?

511 – Was? Dumme Geschichtenspråk: tyska! – När kammarrådet Sivert föll ur koncepterna, bortlade han sin fula, rådbråkade svenska, som han lärt i Wiborg af en dansk skeppare, och talade en ganska förståndig tyska. Språket var hos honom ett slags barometer, som visade affärernas tryckning på qvicksilfret under hans släta peruk.

512 – Sammankomsten blef förrådd, – fortfor Lennart, med allt mera bestämdhet, – och deltagarne nära att fångas af finska trupper, men lyckligtvis signalerades faran i tid, och de försvunno åt olika håll. Kapten Ladov hade den djerfheten att med två välbeväpnade båtar göra en diversion till Otava, dels i hopp att här möta några uteblifne officerare från svenska blokaden i Nyslott, dels för att med er, herr kammarråd, språka något om den gemensamma planen, som är att anstifta myteri uti baron Hastfers armé och tvinga hans trupper att utrymma ryska området. Ni har svarat honom, att man ännu måste gifva sig ett par veckors tålamod, tilldess sakerna hunnit mogna. Då har ni lofvat honom allting förberedt, och ni hoppas rätt snart upplefva den dag, då riksgränsen icke mera går genom Otava gård, utan – hvem vet? – kanhända vid Torneå. Det vore likväl stor skada på den vackra handeln med tobak och bränvin.

513 – Junger Mensch, Sie werden unverschämtspråk: tyska!

514 – Jag har strax slutat. Man gör er orätt, herr kammarråd, när man säger om er, att ni tjenar två herrar och vill förmå andra att göra detsamma. Ni tjenar i sjelfva verket blott en, jag behöfver ej säga er hvem, och äfven den ena vore ni i stånd att förråda, om någon annan vore nog rik att bjuda er högre sold. För att vinna er afsigt,|89| konspirerar ni med Ladov och underhandlar med Scharp. Dessutom väntar ni snart er vän assessor Pistolekors från Wiborg. Ni står i förbindelse med spioner och uppviglare på tjugu olika håll, och särskildt har ni besoldat en af de illslugaste bland dem alla – Tobaks-Matts – att sprida riksförrädiska uppmaningar öfverallt här vid gränsen. Vet ni, herr kammarråd, att så fattig jag är, med en Gud, en rock och ett fädernearf, som består i skuldsedlar till er, så ville jag icke vara i ert ställe, om i dag eller i morgon en sergeant, som jag till exempel, åtföljd af sex eller åtta pålitliga savolaks-jägare, som icke förstå sig på annat än ordres, skulle ställa sig här, der jag nu står, framför er dörr, och säga, som jag nu säger: i kungens namn arresterar jag er!

515 Den, som icke kände Lennart Croneld och hans utomordentliga tvärsäkerhet, måste genast falla på den tanken, att en sådan pojke, en obetydlig liten sergeant, som knappt gjort sina första steg i tjensten, omöjligen kunde understå sig att föra ett sådant språk mot en af provinsens mest ansedde män, den mäktige herrn på Otava, utan att verkligen hafva arresteringsordres på fickan och sex eller åtta man, som endast väntade på en gifven signal att rusa in, för att bemäktiga sig sin fånge. Kammarrådet Sivert var så öfvertygad derom, han såg sig så plötsligt demaskerad och insåg så tydligt allt hvad han hade att frukta, derest hans planer blefvo i förtid röjda, att han förlorade all sin fintlighet och såg sig om efter reträtt. Han närmade sig det öppna, låga fönstret, som vette mot pil-allén, och hans första blick föll på de två dragonerne, som patrullerade med sina dragna sablar vid grinden. Detta var mer än nog för ett dåligt samvete. Kammarrådet föll till bönboken på ett sätt, som skulle högeligen roat den lille sergeanten, derest icke denne behöft hela sin själsnärvaro, för att icke förråda sig och låta segern gå förlorad lika hastigt som den var vunnen.

516 – Grosser Gott, Sie werden mich doch nicht unglücklich machenspråk: tyska! – suckade den olycklige konspiratören.

517 – Jag har mina ordres, herr kammarråd; gör er beredd att genast följa mig, eller måste jag inkalla mitt folk, – svarade sergeanten morsktoriginal: morsk, i det han bevakade utgången.

518 Kammarrådet grep på nytt till sin svenska, ett bevis att han ansträngde sitt diplomatiska snille, för att komma|90| ur klämman. – Om en lille summe Geld ... jach mener, om den bagatell von tausend riksdaler, som en ringe bevis på min evige dankbarhet, kunde bevege min junge väns hjerte att låte mich echapere ...

519 – Det är omöjligt. Jag har mina ordres.

520 – Jach sagt tausend riksdaler ... jach mener zweitausend, – suckade den inbillade fången.

521 – Mina ordres, herr kammarråd! Behagar ni skynda?

522 – Viertausend riksdaler! ... Lieber junger herr, das ist, bei Gott, alles was ich disponirer, ... Fünftausend ... Jach är en ferloren man ... Sechstausend ... en tigger är icke fattigere ... Zehntausend ... Das wird mein Todspråk: tyska!

523 – Fy, herr kammarråd! Tror ni verkligen, att ni kan köpa en savolaks-jägare, om det också vore med berg af guld? Det hade varit en annan sak, om ni visat er menskligare mot min gamle far.

524 – Bester, lieber herr Croneld ... tag mans icke ille min upassende raljeri! Jach schkulle inkommodere min gamle hederliche vän på Rautasaar! Ej, was – den liebe, treffliche Major! Jach har mans just kollationiret de struntens reverse, de ligge ja grad på min Tisch. Låt mans mich echapere, och jach rifver dem alle schtycken! – utropade fången, i det att han framtog ur bordslådan de fatala skuldsedlarna.

525 – Må då vara, för er familjs skull, herr kammarråd, om ej för er egen. Jag mottager reverserna, men ej för att sönderrifva dem eller förneka vår skuld, utan blott för att min far må kunna betala när han finner det lägligast. Det är redan skumt, och dessa fönster vetta mot trädgården. Jag kan låta mitt folk undersöka huset, och derunder får ni tid att undkomma, men märk väl, endast på tre vilkor.

526 – Sogleich, herr Croneld. Hvad schkall det vare?

527 – För det första lemnar ni mig listan på alla edra anhängare i svenska Finland.

528 – Nehma dem, rackers kerle. Hänga dem alle zusammen. Här är min röde bok. Jach må doch rifve den eneste lille blad weg, nicht wahr? Nur en lille obetydlig familiengeschichte.original: familiengeschichte.»

529 – Icke en bokstaf får rubbas.

530 – Aber, lieber, junge herr, bedenk, der är den nådige fru mama dabei i den röde bok! ... Aha, Sie haben sich|91| verrechnet, mein herrspråk: tyska! Störter mans mich, störter jach fru mama.

531 – Ni bedrager er. När min stjufmor såg att allt var upptäckt, flydde hon öfver gränsen i dag vid middagstiden.

532 Den flyktiga triumfen försvann ånyo från kammarrådets mjölkhvita kinder, peruken skrufvades om, och den röda anteckningsboken lemnades med en suck i sergeant Cronelds händer, hvilken snart öfvertygade sig, att dess innehåll var af den största vigt.

533 – Må jach mitnehme mine penge och mine papire? – frågade deliqventen, i det han med ängslig brådska genomstökade byrån och kassakistan.

534 – Alla penningar och vexlar stå till er disposition, men papperen måste jag undersöka, innan jag kan tillåta er att bortföra något, som kan vara af vigt för kronan. Jag ber er, skynda; mitt folk blir otåligt.

535 Uppträdet höll på att blifva komiskt, och hade icke den inbrytande skymningen bistått Lennart i hans bemödanden att styra sin munterhet, hade segern ännu kunnat gå förlorad mot en så slipad motståndare. Men kammarrådet Sivert befann sig under inflytandet af en panik, som beröfvade honom all besinning. Sergeanten bemäktigade sig alla papper, som kunde vara af någon vigt, hela den enskilda korrespondensen, till och med skuldsedlarne, hvarmed potentaten på Otava höll hela nejden i schack, och hvilka Lennart beslöt deponera tillsvidare i närmaste landskansli. När allt detta var gjordt, frågade fången i bedröflig ton, om han ej fick taga afsked af sin familj.

536 – Det är omöjligt, – blef svaret. – Mitt folk kan komma hvarje ögonblick, och då är allt förloradt. För öfrigt kan ni återvända första regniga natt, för att disponera om er familj och er egendom. Jag gjorde likväl två förbehåll.

537 – Noch eins! Mein Gottspråk: tyska!

538 – Det andra skall ej göra er något besvär. På den tystlåtenhet ni iakttager om min stjufmor bero de mått och steg man skall taga med Otava gård, som ni lemnar i pant, och för resten hela mitt öfriga handlingssätt.

539 – Jach skall tige som den schtumme fisch. Och nu må jach echapere?

540 Lennart öppnade fönstret mot trädgården, der dragonerne ej voro synliga, och låtsade öfvertyga sig om att|92| farvattnet var rent. Han kunde ej neka sig nöjet att se den med papper och penningar fullstoppade gamla räfven löpa som en narr ut genom sitt eget fönster.

541 – Vägen är fri, men för all del, skynda er! – hviskade han.

542 Ännu en djup suck, och kammarrådet Sivert hade pustande makat sig ut genom fönstret, som låg sex qvarter öfver marken.

543 Lennart såg honom försvinna under trädens skuggor och vågade nu först gifva fritt lopp åt en ohejdad munterhet. – Spring, – sade han till sig sjelf, – spring, gamle skurk, som bedragit hela verlden och nu blir så illa lurad af ditt eget onda samvete! Skynda, för all del, att icke mitt folk får fatt dig! På min ära, Lennart Croneld, du förtjenar att en dag föra fältmarskalksstafven, ty du kommenderar en armé af två man och drifver fienden på flykten med löst krut ... Men det är tid att underrätta Betta huru sakerna stå och derpå sjelf echapera, fastän ej genom fönstret.

544 Han gläntade varsamt på närmaste dörr och misstog sig icke. Den unga flickan hade lyssnat, men utan att fatta sammanhanget och flög nu oroligt till hans möte.

545 – Var lugn, – sade han, – din far skall återvända inom få dagar, så snart han får veta, att alltsammans är blott ett elakt skämt.

546 Och derpå berättade han i korthet sitt krigsputs.

547 – Men du vill ju ej störta honom och oss alla uti förderf? – hviskade Betta med bedjande röst.

548 – Jag hoppas kunna undvika det, – svarade ynglingen trohjertadt. – För öfrigt vet du, att min egen familj är inblandad i dessa sammansvärjningar. Men skulle fäderneslandets räddning bero på att upptäcka allt, då, Betta ... Är du beredd att uppoffra hvad du har kärast på jorden, likasom jag är beredd att uppoffra min lycka, mitt lif ... till och med dig!

549 Den unga flickan föll honom gråtande om halsen. – Till och med dig! – hviskade hon.

550 – Mod, Betta, mod! Allt skall ännu blifva bra. Gud skall icke fordra för stränga offer af oss. Och skulle vi skiljas åt, så blir det blott för en tid. Icke sannt, vi|93| skola återse hvarandra ... ifall jag öfverlefver min första kampanj.

551 – Du skall lefva, Lennart ... för min skull. Och faller du, skola vi återse hvarandra ändå ... Farväl!

552 – Farväl!

9. Nyslott.

553 Vid det vigtiga vattenpasset Kyrönsalmi, som förenar de norra och södra Saimavattnen, reste sig alltsedan år 1475 ett litet fäste benämndt Olofsborg, men i senare tider kalladt Nyslott och på folkets språk Savonlinna, Savolaks borg. För sin uppkomst hade det att tacka en tapper, men grym riddare, Erik Axelson af den berömda Totteslägten, densamme som kringgärdat Wiborgs stad med murar. Han var ingen ängslig herre, denne Erik Axelson: han ansåg sig så god som en annan och förde på eget bevåg krig mot tsaren af Ryssland. Dervid bör märkas, att tsaren, som var ingen ringare man, än Rysslands befriare Ivan III Wasiliewitsch, just då låg i fejd på lif och död med den gyllene horden och kanske menade att ett myggbett mer eller mindre betydde föga; men Erik Axelson var af en annan tanke. För att bevisa detta, drog han år 1479 med en liten, men oförvägen skara från Olofsborg inåt ryska området och bet så eftertryckligt omkring sig, att han på 20 till 30 mils omkrets förvandlade allt land till en ödemark, härjande och dödande hvad han öfverkom, män, qvinnor och boskap till många tusende.

554 Denna visit var, som man väl kan föreställa sig, ett utbyte af lika artigheter å ömse sidor och efterföljdes snart af nya kontravisiter från ryska sidan. Knappt hade tsaren fått andrum i söder, innan han beslöt att krossa myggboet i norr, och detta gjorde han i sin tur så grundligt, att halfva Finland rykte i aska och askan släcktes med strömmar af blod. I denna förfärliga ödeläggelse stodo år 1495 i landets östra hälft endast tvenne fästen trotsiga och obe|94|segrade som örnnästen i snöstormen, och det var i söder Wiborg med sin ryktbara »smäll», i norr Olofsborg d. v. s. Nyslott. Alltfrån denna tid var Nyslott en nagel i ögat för grannen i öster, men stod sig tappert under många randiga öden och skiftande herrar, finska, svenska och danska, intill dess att den lilla borgen blef tagen af ryssarne midsommardagen år 1714. I freden 1721 gafs Nyslott åter, men blott för att 1742 ånyo tagas af moskoviten och derefter behållas af honom i freden, tillika med dess förr nämnda pyramidaliska gränseområde. Med sina tre runda torn och sina orubbliga granitmurar, återspeglade af kristallklara vatten på alla sidor, liknar slottet numera en vacker modell af förflutna tiders krigskonst och utgör det skönaste, bäst bibehållna fäste Finland äger qvar från sin blodiga medeltid. Sin rang af fästning har det dock mer och mer nödgats afsäga sig, och år 1849 befriades äfven dess sista lilla garnison af några och tjugu man från besväret att träta med råttorna om Erik Axelsons fordna kämpanäste.

555 Omgifvet af så djupa naturliga vallgrafvar och beherrskande en så vigtig farled, ansågs emellertid Nyslott ännu i förra seklet såsom nyckeln till Savolaks. Det kunde visserligen från höjderna i öster på andra sidan om sundet nedskjutas med groft artilleri som ett snöhus, i händelse en fiende gjorde sig den oerhörda mödan att ditsläpa sådant. Men då detta ingalunda var att befara vid de bristfälliga anstalter, med hvilka Sverige började 1788 års krig, förblef den lilla ryska garnisonen, bestående af två jägare-kompanier, en temligen lugn åskådare af den misslyckade coup de mainspråk: franska, hvarmed brigadchefen baron Hastfer hoppades kunna bemäktiga sig fästningen i början af kriget.

556 Dåvarande Savolaksbrigaden, ungefär 1 600konsekvensändrat/normaliserat man stark, hade den 2 Juli, dels sjövägen, dels landvägen framryckt från Puumala och Rantasalmi samt utan särdeles motstånd besatt den obetydliga och obefästade staden Nyslott, belägen på Malmholmen i vester om fästningen och skild från denna genom ett 300 alnar bredt sund. Några små fältkanoner, tio till antalet och deribland endast en 16-pundig haubitz, frågade på god svenska, om fästningen ville gifva sig, men svar kom tillbaka på något gröfre ryska, att man ej vore hugad. Hastfer beslöt då, att af|95| nödvändigheten göra en dygd och blokera en fiende, som han ej kunde belägra, delade sin styrka och ryckte sjelf längre österut, för att afskära undsättning, medan öfverstarne Stedingk och Brunow stadnade qvar, med blott 6 till 800 man, närmast under Nyslotts murar. Fältvakter på holmarna och landtudden i öster, små batterier här och der för att amusera fienden, patruller i båt för att uppsnappa tillförsel, påpasslighet natt och dag för dem som ville sköta sin tjenst, men kortspel och fågelskytte för dem som icke brydde sig om att göra det, – för resten sqvaller och rykten från hufvudarmén, flottan och fienden, politiska kannstöperier, slutligen förstämning, osäkerhet, missnöje och misstroende bland befälet, – sådan var i korthet ställningen utanför Nyslott vid den korps, som först hade börjat kriget och för hvars raska framträngande konungen väntade att se icke blott denna fästning, utan äfven Willmanstrand, Kexholm och måhända sjelfva det starka Wiborg falla.

557 Den korta sommarnatten hade redan svept sitt flor öfver vän och fiende, när sergeant Croneld, sedan han haft den försigtigheten att gömma sina dokumenter från Otava under en klippa i skogen, anmälde sig till tjenstgöring i Pääskylaks by, en qvart mil från fästningen. Här stodo 100 eller 150 man under öfverstlöjtnantenoriginal: öfverstlöjnanten baron Otto Ramsay för att besörja sjöpatrulleringen på Haapavesi i norr; men emedan man hörde kanonad och Lennarts kompani stod närmare fienden, red han vidare och nalkades spetsen af den långa bergiga landttungan, som låg gentemot fästningen.

558 Något skulle man göra under denna enformiga blokad, om hvilken Stedingk skref till konungen, att grekerne bestämdt icke dröjt tio år utanför Trojas murar, om de der haft hälften så tråkigt, som han vid Nyslott. Då och då konverserade kanonerna, då och då gjordes för ombyte en diversion uti fiendens flanker, men fästningens kommendant – »den gamle turken», som han kallades, emedan han lärer varit till börden tatar, – tyckte ej om att blifva störd i sin nattro, och det var derför något ovanligt, att denna natt höra konversationen så lifligt i gång. Något särdeles måste vara å bane. Lennart brann af otålighet att första gången i sin lefnad pröfva sitt yrke och farans tjusningskraft.

|96|

559 Han uppsteg på höjden och såg med klappande hjerta det för honom så nya och hänförande skådespelet. Nedanför honom utbredde sig på tre sidor de tysta, dunkla vattenfjärdarna, framför honom det gamla fästet, hvars tre torn tycktes vexa i höjden och förlora sig bland molnen; längre bort de finska vakteldarna och här och der ett enstaka ljus uti den till hälften nedskjutna staden; till venster en skogshöjd, mot hvilken ryssarne riktade sina kanoner. Blixt efter blixt sköt ut från fästningens mörka murar, upplyste den mulna natthimmelen, afspeglade sig i sundet och kom hvarje eldstråle att blinka dubbelt. Midtunder knallarne, som upprepades af hundrade ekon vid de bergiga stränderna, kunde man tydligt urskilja skrällen af kulorna, som studsade maktlösa mot klipporna, eller braket af trädstammarna, som qvistades af dessa nattliga jernfåglar. Från skogshöjden svarade endast då och då ett gevärsskott, afskjutet mera som en tom kompliment, än i hopp att dermed någonting uträtta, och liknade under kanondundret ett retadt barns vanmäktiga hotelser.

560 Lennart tyckte sig äfven stundom höra en fallande landsmans undertryckta klagan derborta i mörkret. Han påskyndade sina steg, hoppade öfver klyftor och stenar och urskilde slutligen skugglika gestalter, som hukade sig ned bakom klipporna.

561 – Werdaspråk: tyska? – ljöd plötsligt en stämma framför honom, och en gevärspipa utsträcktes knappt fyra steg från hans panna.

562 – God vän, – var svaret.

563 – Lösen?

564 – Savonlinna.

565 – Gå på!

566 Det var Savolaks jägare, det var hans eget kompani, som här hade ett godt stycke nattarbete. De hade fått ordres att begagna den mulna natten för att så tyst som möjligt uppföra ett batteri af två trepundiga kanoner på denna höjd, somoriginal: sem låg knappt 250 alnar från närmaste del af fästningen och hvarifrån man således hoppades att skjuta in öfver muren och, om icke just massakrera, likväl betydligt oroa fienden. Natten var emellertid ej mörk nog, och då ryssarne haft den försigtigheten att närmast stranden bortrödja skogen, blefvo de djerfve jägarne upptäckte, innan de hunnit uppföra ett bröstvärn på höjden. I fäst|97|ningen slogs larmtrumman, »trivogaspråk: ryska», och ett hagel af kulor öfversållade stranden. Förgäfves hade jägarne, förstärkte med några få artillerister och sappörer, sökt framvälta stenar och uppföra sandsäckar till skydd för sig och sina kanoner. De hade blifvit tillbakadrifna med blodiga hufvuden och tycktes afbida ordres att retirera till de i skydd af höjden väntande båtarna.

567 – Finns ingen fähund, som vill langa hit några sandpåsar? – skrek Otto von Fieandt, då för tiden en obemärkt kapten, men lika trygg och trumpen, lika fallen för karbas, tobak och skällsord, som tjugu år senare, när Fänrik Stål lärde känna honom.

568 Sex man kröpo fram, släpande säckarna efter sig, och uppnådde främsta hympeln, der Fieandt sjelf fattat posto, obekymrad om kulregnet. Men när det gällde att bestiga bergsklacken, hvilken låg alldeles skyddlös och sluttande mot stranden, så att äfven de kulor, som slogo lägre, ricochetterade tätt deröfver, tvekade karlarne. Detta försök hade redan förut kostat fyra man och likväl måst öfvergifvas.

569 – Fram med påsarna, eller skall perkelespråk: finska taga eder, – röt anföraren, i det att han rappade en af de motspänstige med flata klingan öfver ryggen och sjelf gick några steg framåt, för att visa dem vägen.

570 Fienden hade emellertid tändt beckkransar på murarna och kunde vid deras sken med temlig noggrannhet följa rörelserna på den motsatta stranden. Elden fördubblades, tre af karlarne sletos i stycken, de öfrige flydde, och Fieandt sjelf drog sig sakteligen tillbaka, den siste på stridsfältet.

571 Detta förargade honom. – Finns ingen hundsfott i Savolaks, som kan tysta mun på de surkålsätarne? – ropade han.

572 – Får jag fyra man, skall jag försöka här strax till höger, – svarade en liten spenslig underofficer, som framträdde ur hopen.

573 – Skäms ni icke, edra gamla räklar, att låta pojkarne göra narr af er? Hvad är du för en, som jag icke sett förr?

574 – Sergeant Croneld, kommenderad till tjenstgöring vid första kompaniet.

575 – Nå, försök, din snyffel, om du får någon med dig. Vänta ... Son till majoren?

|98|

576 – Ja, herr kapten.

577 – Jag har lärt mig svära af far din. Men jag har också lärt mig af honom att icke blinka för hins mormor ... Gud välsigne dig, pojke. Marsch!

578 Det ställe Lennart utsett låg lika högt, men än mera öppet, tjugu steg närmare stranden och hade förut varit påtänkt för batteriet, men förkastadt såsom allt för vådligt. För att uppnå denna punkt, måste man passera en öppen bergsklack, der man knappt kunde undgå att upptäckas. Deremot hade man der den väsentliga fördelen af ett stort antal lösa stenar, hopade i rösen och tjenliga att uppkasta som barrikad eller bålverk.

579 Lennart fick sina fyra man, lät dem bortlägga hattarna, draga de grå fältkapporna öfver hufvudet och på detta sätt i all tysthet krypa med honom fram till deras bestämda plats. Detta lyckades öfver förväntan. Ryssarne, bedragne af ett låtsadt nytt försök på den förra punkten, riktade all sin uppmärksamhet ditåt och varseblefvo icke de nye volontärerne i deras kappor af samma färg som berget, innan desse redan hunnit släpa tillsamman ett bålverk, tillräckligt att skydda dem mot det första angreppet. Allt flera af de öfrige jägarne, som sågo försöket krönas med framgång, smögo sig, en i sender, öfver på samma sätt. Sandsäckar och fasciner praktiserades öfver, för att stärka den nya stenmuren. Man fann jord i en klyfta och använde den för samma ändamål; stubbar och rötter, mossa och enrisbuskar, allt kom till nytta, och under tiden sköt fienden på björkruskor, hvilka Fieandt lät behänga med jägareuniformer och hvilka hans karlar krypande sköto med stänger framför sig till första berghympeln, som ännu fortfor att vara ryssarnes skottafla. En allmän munterhet uppstod, när man såg ruskorna tid efter annan dimpa för skotten. – Ampuka hiljaan, hyvät herratspråk: finska! Akta våra badqvastar! – ropade jägarne.

580 Under tiden ljusnade sommarmorgonen, och nu varseblef fienden till sin förundran en liten redutt, upprest på kammen af höjden längre åt höger. Strax begynte fästningens artilleri att spela mot denna punkt med fördubblad ifver, men det var redan för sent. Den improviserade muren motstod kulorna, af hvilka de flesta voro tolf eller sextonpundiga, och det dröjde ej länge, innan de två trepundiga svenska kanonerna hurtigt gåfvo svar på tal. Ett|99| gladt hurra från de bakom höjden posterade jägarne instämde i svaret, och morgonsolen uppgick öfver den lifligaste och muntraste bardalek, som hittills under hela den tråkiga blokaden ägt rum vid Nyslott.

581 Fieandt hade ej kunnat motstå frestelsen att lunka sjelf till redutten och vara med om batteriets ordentliga anläggande. Det var hans fröjd att rikta den första kanonen och se huru hans kula från denna högre belägna punkt slog in öfver fästningsmuren, fälde en artillerist och smattrade mot väggen af en sidobyggnad, hvilken man, för dess rykande skorsten, förmodade vara kommendantens kök. – Kuttispråk: finska! – utropade han med ett trumpet löje, som minsann icke bestods vid andra än högtidliga tillfällen, – nu salta vi turkens surkål!

582 I detsamma varseblef han Lennart Croneld, som stod vid embrasyren, öfverhöljd af damm och dy efter arbetet med batteribygnaden. – Oho, – sade han med en välvillig grimas, – hvem den och den, pojke, har lärt dig att krypa till målet?

583 – Jag kan stå, när det behöfs, herr kapten! – svarade ynglingen, rätande sig, med handen vid pannan.

584 – Åh hut! Liksom jag icke har sett, att du är far dins son! – genmälde chefen.

585 Men Lennart kände ännu icke sin man och hade ännu icke lärt sig att förstå raljeri. Så snart Fieandt vände honom ryggen, sprang han öfver till jägarne bakom höjden och återvände med ett standar, som han gaf sig mödan att med mycken omsorg rotfästa öfverst på muren mellan stenarne och fyllningen. Just i detta moment haglade fiendens kulor som hetast kring batteriet och slogo som släggor mot reveteringen, utan att dock göra denna synnerligt afbräck.

586 – Hvad nu, hundsfott? Packa dig strax ned, eller skall jag, tamme skock tunnor svedda granater, lära dig mores! – skrek den barske kaptenen, argare än man annars på länge sett honom uti första rappet.

587 Lennart Croneld lydde, men långsamt och sedan han ännu en gång kapprak hade ställt sig som skottafla för fästningens sextonpundingar. Han teg, men hans min sade detsamma, som nyss hans ord: – när det behöfs, herr kapten, kan jag stå!

|100|

588 – Vore det icke för att far din har lärt mig veta hut, så skulle jag hjelpa dig att damma ryggstycket på uniformen, – utbrast ånyo den vresige förmannen. – När vi komma ur elden, går du på stunden i tre dygns arrest. Jag skall lära dig, tuppkyckling, att utan ordres exponera en af kungens flinkaste pojkar. Marsch! ... Fänrik Ros tar befälet vid batteriet, och löjtnant Törning med trettio man gör sig klar att kampera der borta på backen, om surkålen skulle stiga turken för mycket i hufvudet.

589 Med dessa ord återvände Fieandt till skogsbacken, åtföljd af sergeanten, som icke visste om han borde glädjas öfver det indirekta berömmet af en krigare, hvilken sällan brukade slösa med sina loford, eller harmas öfver en bestraffning, hvilken förekom honom desto obilligare, emedan hans första lärospån haft en så lycklig framgång. Dessa tankar veko likväl snart för en naturlig nyfikenhet, när han bakom höjden varseblef en högre officer, som nyss anländt i båt från staden, troligen för att underrätta sig om batteriets framgång och resultaterna af den kanonad, hvilken fortfarit med en så ovanlig styrka och ihärdighet.

590 Denne officer, – en herre om fyrtio år eller föga deröfver, med en förnäm krigisk och frimodig hållning, men tillika med så intelligenta drag, att Lennart icke sett mer än en man med denna talande, snabba och uttrycksfulla blick, nemligen konungen sjelf, – var den då redan ryktbare öfversten och chefen för karelska dragonerne, slutligen fältmarskalken grefve Curt Bogislaus von Stedingk, en af de sällsynte dödlige, på hvilka lyckan slösat alla sina gåfvor, naturen alla sina företräden, hjertat och snillet alla sina utmärktaste egenskaper. På engång krigare och diplomat, hofman och vetenskapsman, kosmopolit och fosterlandsvän, förenade han i sin person allt hvad hans tidehvarf egde mest lysande, utan att dess mörka skuggor i någon märkbar mån föllo på honom tillbaka. Sannare och djupare än Carl Gustaf Tessin, mångsidigare och högsintare än Axel Fersen, hvilka före honom ansetts för stjernor af första ordningen bland svenska aristokratin, intog Curt von Stedingk en glänsande plats i Gustaf III:s soliga tidehvarf. Men under det att denne von Stedingks konungslige vän, med hvilken han var jemnårig, år 1788 redan stod vid sin solnedgång, stod deremot von Stedingk då ännu icke ens vid|101| middagsstunden af sin långa, mångpröfvade lefnadsbana, hvilken, skiftande, men ofördunklad, löpte nära ett halft sekel längre, under tre efterföljande konungar, framåt i tiden, tilldess att hon slocknade bland slägten, för hvilka Gustaf III var nästan en Baldersmyth, – sagan om en förgången sol.

591 Fieandt rapporterade för öfversten affärens förlopp. Desse två herrar, samtalande med hvarandra, det var någonting, som förtjente att ses, – det var verldsmannen från drottning Marie Antoinettes intima hofcirkel i Versailles bredvid den raggiga björnen från Savolaks skogar. Men så märkbar, så imponerande, fastän så litet pockande, var Stedingks personliga öfverlägsenhet, att den likasom kastade ett återsken af polityr och nobless på sjelfve Fieandts orakade kinder och sällan borstade vadmalsfrack. Svordomarne uteblefvo af sig sjelfva, skällsorden förvandlades i ett slags snäfva loford öfver jägarnes visade mod, och hela kaptenens hållning antog ett slags civilisation, ganska ovanlig för dem, som dagligen hörde honom brumma på hans eget manér bland karlar, för hvilka han ansåg öfverflödigt att lägga någon hämmsko på sin naturliga obändighet.

592 I den muntliga rapporten inflöto äfven ett par ord om sergeant Croneld. Detta namn tycktes fästa öfverstens uppmärksamhet. Han rynkade pannan, lät kalla ynglingen till sig och fixerade honom skarpt.

593 – Är du fisk eller fågel, du? – frågade han.

594 Lennart hade stått inför Gustaf III, men denna blick och denna fråga voro nästan svårare att uthärda. Han rodnade lindrigt, men såg öfversten styft i ansigtet och teg.

595 – Der borta vid stranden ser jag en af edra uniformer hänga på en löfruska. Gå, hemta mig den; vi ha ondt om persedlar, och man skall ej slösa med kronans munderingar.

596 Lennart lydde, tigande som förut, och gick med stadiga steg till det anvisade stället, der sju man stupat på natten och som nu vid dagsljus låg än mera blottställdt för fiendens kulor. Ryssarne hade nu äfven placerat musketörer på muren, och desse begynte, när de sågo den lille jägaren, en liflig handgevärseld, sekunderad, i deras harm öfver batteriet, af en och annan kanon.

597 Lennart gick fram till löfruskan, som hasat ned utför sluttningen, afklädde henne uniformen midt under kul|102|regnet och vände derpå oskadd tillbaka, snarare saktande sina steg, än påskyndande dem. Anländ till öfverstens plats, nedlade han den sönderskjutna uniformen på marken och afbidade vidare ordres.

598 – Du tycks ha godt samvete, du? – yttrade öfversten i något blidare ton än förut. – Man går icke så der mot kulorna, om man har i sinnet att förråda sin kung.

599 Lennart fortfor att tiga. Hvad skulle han svara?

600 – Följ mig, – sade Stedingk.

601 – Jag har fått befallning att gå i tre dygns arrest, herr öfverste.

602 – Arrest? Och för hvad?

603 Fieandt berättade hvarför han trott sig böra näpsa ynglingens öfverdåd, något förlägen öfver den alldeles motsatta ordre öfversten nyss hade gifvit hans skyddsling.

604 Stedingk smålog. – Kapten Fieandts befallning skall efterkommas, – yttrade han. – Emellertid följer du mig till staden. Jag har ett ord att säga min unge herre.

605 Sedan öfversten förvissat sig att batteriet befanns i tjenstbart skick och i stånd att besvara fiendens eld, återvände han i båt på en omväg till staden. Med honom följde sergeant Croneld och infördes vid framkomsten i högqvarteret, ett f. d. köpmanshus, hvars tak likväl till större delen var massakreradt af fiendens kulor. Här fann öfversten för godt att låta sin följeslagare undergå ett slags examen, till en början om hans slägt och lefnadsförhållanden.

606 – Jag vet, – fortfor chefen, – att din far är en renhårig soldat och god rojalist. Jag önskade kunna säga detsamma om din bror, kapten Detlof Croneld vid nyländingarne. Hvad tror du derom?

607 – Ifall min bror har en annan åsigt, kan jag blott säga, att den icke är min, – svarade Lennart frimodigt.

608 – Vid din ålder har man inga åsigter, man rusar blindt efter andras näsa, – rättade öfversten. – Du har gått i skola hos din bror, och han åter är en af Sprengtportens bästa elever.

609 – Jag har läst matematik och lärt fronttjenst i Sveaborg, men för öfrigt har jag gått i min fars skola, och der har jag lärt mig, att Sprengtporten är en riksförrädare.

610 – Det är bra. Har du lärt detsamma också af din mor?

611 – Min mor är död, – svarade ynglingen raskt.

|103|

612 – Godt, min vän, jag vill ej såra dina naturliga känslor. Men se här hvarför jag funnit nödigt att göra mig underrättad om din person och din conduitespråk: franska. Hvad menar du om denna anonyma biljett, hvilken jag mottog i går på aftonen likasom många andra förut. Det vill säga, man fann den fäst med en knappnål vid trappan till mitt logis.

613 Med dessa ord framräckte han en prydlig biljett på fransyska af följande innehåll:

614 konsekvensändrat/normaliseratMonsieurspråk: franska, man söker att bedraga er och att spionera på er. Misstro alla, som nalkas er under masken af en förställd enfald eller ungdomlig öppenhet. Misstro isynnerhet en ung person, som kallar sig sergeant Croneld och som under skenet af ett rättframt väsende döljer en för hans år ovanlig illslughet. Denna person är enkom utsänd af fienden för att rapportera om alla edra företag, och ni gör derför klokt, om ni genast skickar honom under sträng bevakning till någon aflägsen post, der han icke kan skada er. Tillåt detta råd af

615 en uppriktig vän.konsekvensändrat/normaliserat

616 Lennart återlemnade biljetten. Han tyckte sig igenkänna en stil, som han någongång sett förut, ehuru sällan och tillfälligtvis, emedan få visste, att denna hand ens kunde skrifva. Det var Paraskove, hans stjufmors ryska kammarjungfru, hvilken han redan förut misstänkt att vara hennes hemliga handsekreter. Han aktade sig likväl att yppa sin misstanke.

617 – Jag tror, – sade han, – att ingen uppriktig vän, utan en hemlig fiende skrifvit denna biljett.

618 – Jag tror så med, – svarade öfversten. – Men något skäl måste finnas, hvarför man hedrat en så ung och, förlåt mig, så obetydlig person som dig med denna uppmärksamhet. Hvad tror du derom?

619 – Kanhända vet jag något mer än andra om de planer, som smidas till rikets förderf, och derför har man velat göra mig misstänkt, – yttrade Lennart, kanske ej utan barnslig belåtenhet att icke vara en så alldeles obetydlig person, som öfversten föreställde sig.

620 – Huru, min vän? Tala fritt. Berätta mig öppet hvad du vet om sammansvärjningen, hvars härfva jag hvarje dag ser alltmera trasslas omkring oss, men hvars trådar ännu löpa i mörkret, man vet ej hvar. Du är ung, du har mod, det finns uti dig något nobelt, quelque chose de gentilhommespråk: franska, som säger mig, att du skall utan beräkning|104| lyda din pligt. Och du vet, att när du talar till mig, talar du till konungens öra.

621 – Tillåter herr öfversten mig att förtiga vissa namn, och gifver herr öfversten mig sitt hedersord, ifall dessa namn skulle anas, att de icke utsättas för personliga obehag, utan behandlas med all möjlig skonsamhet, som låter förena sig med fäderneslandets väl?

622 – Voilàoriginal: Voila pourtant des conditions, mon ami!språk: franska Hvad vill det säga? Du gör vilkor? Du säljer din pligt?

623 – Förlåt; jag tycker så litet om förräderi, att jag ej ens vill förråda konungens fiender. Jag är ingen angifvare, herr öfverste. Får jag ej på förhand det löfte jag begärt, så skall man förr hugga mig i stycken, innan jag yppar ett ord, som kunde kompromettera vissa personer ...

624 – Nåväl, jag ser intet skäl att afslå din begäran; förutsatt likväl, att ej statsintressen göra stränghet oundvikligen nödig.

625 – I sådant fall är gränsen nära, det behöfs blott en vink, och dessa personer skola vara i säkerhet. Tillåter herr öfversten mig att, i händelse det blefve af nöden, gifva en sådan vink?

626 – Du köpslår nog mycket om den bagatell du kan hafva att säga mig. Eh bienspråk: franska, jag skall begära hans majestäts samtycke dertill; det är det enda jag kan lofva dig. Är det flera förbehåll? Begär du kanske en officersfullmakt på fickan?

627 – Efter en sådan fråga har jag ingenting att säga herr öfversten. Jag tackar för påminnelsen. Den är riktig, och jag skall tiga.

628 – Bra, min unga vän. Très bienspråk: franska. Så skall en soldat svara. Men tro mig, jag har ej velat förolämpa din hederskänsla. Jag respekterar din grannlagenhet och förstår fullkomligt dina motiver. Således, assez de querellesspråk: franska. Du kan tala, utan fruktan att behöfva blygas derför.

629 – Det är ej nog, herr öfverste. Andra kunde hysa den mening herr öfversten desavouerar. Jag nödgas nu göra ett förbehåll till.

630 – Ännu ett? Låt höra!

631 – Att jag icke får officersfullmakt, innan kriget är slutadt, eller innan de personer jag kan kompromettera sjelfva begära det, i händelse jag gjort mig förtjent att hedras med ett befäl.

|105|

632 – Men besinna hvad du begär! Ung, tapper och törstande efter bragder, vill du döma dig sjelf till en underordnad och obemärkt plats, der du skall försumma ett tillfälle, som kanske aldrig återkommer, att börja en lysande bana. Tro mig, min unge vän! Jag har rest öfver oceanen, jag har under Amerikas brännande sol, sex hundrade mil från mitt fädernesland, sökt ett sådant tillfälle, som du har den lyckan att finna vid tröskeln af din egen födelseort och som du nu vill försaka, hänförd af en känsla, hvilken jag förstår, men icke kan gilla. Jag skulle begå ett mord på din framtid, om jag samtyckte dertill. Behåll hellre din hemlighet, om du står fast vid ditt förbehåll, ty för detta pris vill jagoriginal: ,jag ej höra den.

633 Lennart bleknade. Han insåg, att den erfarne, högsinte krigaren hade rätt. Han kunde ju tiga; ingen tvang honom att tala, och dermed hade han tillika undkommit farhågan att nödgas blottställa tvenne familjers heder och lycka. Men å andra sidan sade honom en inre manande röst, att dessa ögonblick voro af största vigt, att i morgon kanhända allt vore för sent och att på hans ord eller hans tystnad möjligen hängde framgången af dessa förhatliga stämplingar, som hotade hela fäderneslandet. Han besinnade sig icke länge, han kastade sig till öfverstens fötter och besvor honom att samtycka; han bad honom så innerligt att få afsäga sig hvarje belöning eller uppmuntran; han bedyrade så enträget vigten af sina meddelanden, att den ridderlige Stedingk slutligen nödgades gifva sitt bifall.

634 – Välan, – sade öfversten, – både du och jag torde kanske komma att ångra mitt löfte, men tala! Jag gifver dig mitt ord att uppfylla din önskan.

635 Lennart redogjorde nu klart och bestämdt, men utan att nämna hvarken Siverts eller sin stjufmors namn, för det uppsnappade brefvet till Sprengtporten, för sammankomsten på Patasalo, för Tobaks-Matts’ proklamationer och slutligen, hvad som var vigtigast, för upptäckterna på Otava och kammarrådets korrespondens, om hvars innehåll han tagit en hastig notis. Stedingk häpnade.

636 Han kände en del af Sprengtportens anläggningar; han befarade än flera, och missnöjet inom armén var honom icke obekant. Men en så långt anlagd, så länge förberedd och så vidt utgrenad väfnad af förräderi och politiska stämplingar hade han icke anat. Nu blef honom mycket klart,|106| som härtills varit en gåta, ställningen redde sig för hans blickar på samma gång den visade sig uppfylld af de mest hotande faror.

637 – Unge man, – sade han och tryckte varmt den bleke ynglingens hand, – du har rätt; dessa meddelanden äro värda att köpas med offret af din egen lycka och framtid. Jag tackar dig; det blir, näst känslan af uppfyllda pligter, din enda belöning. Gå genast att hemta papperen, och gör i arresten det utdrag af dem du sjelf finner lämpligt. Jag går att skrifva till konungen.

10. Första minan nära att springa.

638 Medan den tappre och trogne Stedingk vidtog de åtgärder, som stodo i hans makt att förekomma förrädarnes anslag och framför allt att varna brigadchefen baron Hastfer, sprungo händelserna snabbare förbi honom, än han kunnat beräkna. Under Juli månad år 1788 skred konungamakten, på samma gång som svenska väldet i Finland, utför en sluttande plan, allt hastigare och oemotståndligare genom dess egen tyngd. Under Augusti nådde Gustaf III:s fallande krona dälden af en djup afgrund, som syntes mången bottenlös; men samma afgrund, som hotade att uppsluka riket med kronan, väckte åter till besinning den i tusenåriga häfder rotade känsla, som Geijer uttalat i satsen: »Svenska folkets historia är dess konungars.» Och från den stund konungens och folkets sak ånyo voro ett, var Gustaf III räddad.

639 Under de tre dagar sergeant Croneld, arresterad på högvakten i staden Nyslott, antecknade sina utdrag ur Otavas papper, hade vigtiga händelser inträffat. Dessa få timmar hade varit tillräckliga att äfven vid Nyslott sätta allt på spel, att fläcka en dittills tapper armés ära och kasta mörka skuggor på ett folk, hvilket intill denna dag med rätta varit berömdt för sin trohet mot konung och fädernesland. Ännu den 4 Augusti skref Stedingk till konungen: »Jag har sett soldater dö som hjeltar; gif deras enkor|107| en tunna spanmål, och eders majestäts namn skall välsignas.» Den 5 Augusti skref han: »Eders majestät är ovärdigt förrådd, – förrådd af sina rådgifvare och af sin finska armé!»

640 Hvarifrån denna plötsliga omkastning i tänkesätt, så oerhörd bland finnar, bland savolaksare, bland ett folk, hvars lynne tyckes vara sammankokadt af tjära; så segt hänger det fast vid gamla seder, så trögt flyter det in i nya förhållanden?

641 Djupast grodde väl i bottnen af tänkesätten en tradition från 1713 och 1742. Båda gångerna var det svenskt öfverbefäl, – ena gången Lybecker, andra gången Lewenhauptkonsekvensändrat/normaliserat, – som förde finska soldaten från reträtt till reträtt, från skymf till skymf, med den påföljd, att hvarje gång ett stycke af hans land gick förloradt, under det att han ingenting högre efterlängtade, än att få stadna och slåss. Pommerska kriget hade icke heller ingifvit soldaten höga tankar om hans svenske fältherrar. Under åttio år hade han blifvit ovan att segra, van att besegras. Och nu förde man honom under svaga, vacklande chefer, – Hastfer, Carl Gustaf Armfelt, – mot samma makt, hvilken i hans ögon fått ett sken af oöfvervinnerlighet. Det är sannt, man förde honom till anfall, men sjelfva denna bragd var underminerad af misstroendet. Och huru förde man honom? Trasig och hungrig; det betydde ej stort, vid det var han van. Men knappt hade han inryckt på fiendens område, innan der kommenderades halt och han förblef stående maktlös i månader framför ett obetydligt fäste, hvilket han ej en gång fick storma, endast med ringa hopp om framgång blokera. Detta nedslog hans mod. Hela det finska lynnet är i sin grund defensivt och en motsats till det agressiva, utåtstormande svenska lynnet. Ställ finska soldaten att försvara sitt pörte, sin fädernehärd, och han skall stå som vuxen i jorden. Men ställ honom i ett anfallskrig, och han skall behöfva djerfve anförare, stora faror och starka, ögonblickliga eggelser, – »en petard i ryggen», – för att friskt hugga in. Det fordras en Gustaf II Adolf, för att förmå honom storma Alte Veste vid Nürnberg, men blott en Gustaf IV Adolf, för att låta honom segra vid Wirta bro. Gustaf III var för liten som fältherre, för att förstås af soldaten, för stor som statsman, för att förstås af befälet. När i hans skådespel »1788» aktörerne, lyssnande på en dålig sufflör, begynte vanställa rolen och ropa: ned med|108| ridån! – hvem undrar, om statisterne i första rappet stodo handfallne i kulissen?

642 Det, som inom det korta förloppet af ett dygn kom den första minan att explodera i Hastfers korps vid Nyslott, var den samtidiga, dubbla och förskräckande underrättelsen om återtåget från Fredrikshamn och hufvudarméns myteri. Händelserna äro bekanta, men det har sitt intresse att lyssna till deras ekon långt vid stränderna af Savolaks’ sjöar.

643 När Lennart Croneld utkom från högvakten för att åter anmäla sig till tjenstgöring, svarades honom, att kompanicheferne, jemte så många af det öfriga befälet, som ej behöfdes på deras poster, voro församlade hos öfverste Stedingk. Det var på morgonen. Rekryter från skogsbygden, – hvilka Stedingk i sitt bref af den 5 Augusti kallar »ett naket afskrap af menniskoslägtet», – exercerades på stadens torg. En hop soldater hade skockat sig kring en smedja, der man beslog en ny lavett och nödtorftigt reparerade låsen på några obrukbara gevär. Vid sidan af dessa alldagliga uppträden rådde en ovanlig rörelse kring högqvarteret. Ordonnanser kommo och gingo, underofficerare tasslade med knektarne, ömsom vankades prygel, ömsom tobak. Soldaterne sjelfve tycktes tvehågsne; den vanliga nationalgesten, handen bakom örat, brukades med synnerlig ifver; ett tydligt tecken, att qvistiga frågor voro å bane.

644 Lennart närmade sig en af dessa grupper. Det var tio eller tolf jägare af hans kompani, som väntade vid smedjan med sina gevär, på hvilka något råkat i olag. Deras toilett var icke i bättre skick än gevären. Få af dem hade mera i behåll af uniformen, än underkläderna, hvilka de knapphändigt lappat med relikerna af deras vestar. Några voro i skjortärmarna – och hvilka skjortor! – andra i näfverskor, ett par i bondjackor, hvilka hade den ovanliga förtjensten att vara hela. Sin frukost buro de med sig, och den var icke vidlyftig: bröd, som de sjelfve bakat af uppsnappadt ryskt mjöl, och dertill, på ryskt manér, en sparsam ration salt. En hade lärt sig af ryska fångar att plocka och steka svampar. En annan, ett krämargeni, hade öfverkommit några salta mujkor i en näfverrifva och sålde dem på kredit för en styfver stycket. En tredje, än afundsvärdare, hade metat en mört. Kött och mjölk voro sällsynta äfven på chefernes bord.

|109|

645 Det var likväl icke denna skrala toilett, denna tarfliga frukost, som åstadkommo ett så stort bryderi, det var de sista, allrafärskaste nyheterna, som vuxit under vägen till storartade dimensioner.

646 – Är det sannt, – frågade en, – att hela befälet vid Husula tagit afsked?

647 – Och att hela armén har nedlagt gevär? – tillade en annan.

648 – Det är säkert, – svarade en tredje; – jag hörde det sjelf af en, som hört det af kurirens egen mun. Kungen har velat sätta hela armén på högvakt.

649 – Och då ha officerarne tagit honom till fånga ...

650 – Och afsatt honom.

651 – Men det är ju nedrigt. Han skulle ha kommit till oss; vi skulle ha försvarat honom.

652 – Det sägs, att han vill sälja landet åt ryssen och sedan rymma ur riket.

653 – Han tänker förstöra alla bränvinspannor ...

654 – Och förbjuda all tobak i landet.

655 – Och efter han är rädd för armén, har han skickat den att förstöras af fienden.

656 – Hvarför skulle han annars ha skickat oss hit? Alla veta ju, att det är aftaldt med turken i fästningen. När vi först blifvit rätt utsvultna, kommer turken och tager oss.

657 – Derför aktar sig befälet att gifva oss kanoner, som duga till något.

658 – Och när vi fingo en mörsare, fingo vi inga bomber. Och hvilka gevär! Loppbössor ha de gifvit oss. Och flintorna sedan!

659 – Hut, karl, när du talar om Sprengtportens studsare. Det var en herre, som förstod sig på krut.

660 – Det är sannt. Derför blef han bortkörd ur riket. Och i hans ställe ha de satt generaler, som löpa till skogs, när det smäller i knutarna. Far har berättat huru det gick under dragonåren*)Så kallades i norra Finland 1741 års krig. Carl XII:s krig, som förvandlade Finland till en ödemark, kallas företrädesvis stora ofreden..

661 – Min farfar var med under stora ofreden, när det var så kallt, att elden frös i spiseln, och så mörkt, att man icke såg solen på sju år**)Folksägner.. Han visste berätta om|110| Armfelt och Löfvingen, det var karlar! Men de andra höga herrarne, som kungen skickade oss, när ryska trumman rördes i Wiborg, lupo de allt hvad de kunde bort till Torneå.

662 – Är det sannt, att Schultzen rycker emot oss med tolftusen man?

663 – Kände ni icke generalens ordonnans? Han kom för en stund sedan från Pungasalmi, så att det gnistrade under hästhofvarne. Hvad tror ni han berättade? Jo, ryssarne skratta i skägget på andra sidan om sundet, och kosacker svärma som myror två mil härifrån.

664 – Och ni tro, att Schultzens ryssar löpa med skägg! Kosvansar är det, bara afklippta kosvansar, det vill jag bevisa, det första jag kommer dem så nära, att jag kan rycka dem i skägget! – utropade Pilkka-Tukka, en af de gyckelmakare, hvaraf Savolaks öfverflödar.

665 – Hvad vill det säga? – skreko de öfrige.

666 – Det vill säga, kejsarinnan har svurit uppå, att mot sådana mesar som vi behöfver hon aldrig skicka annat än qvinfolk, och derför skickar hon mot oss en armé af trettiotusen käringar*)Detta rykte var allmänt bland soldaterne..

667 Med allt sitt trumpna lynne tycker finnen gerna om hvasst skämt, och i alla hans enskilda samqväm haglar satiren. Lennart Croneld begagnade denna lyckliga diversion, för att göra ett inpass.

668 – Kejsarinnan har mera förstånd än ni, – inföll han. – Klappträn och strumpstickor äro mer än tillräckliga att jaga sådana backharar på flykten, som öfvergifva sin kung. Tager ryssen landet, så skall han kläda eder i kjortlar och sätta eder att vakta höns, ifall ni ens ha kurage att slåss mot tupparna.

669 – När kungen befaller oss, slåss vi mot Belzebub, – ropade jägarne.

670 – Och likväl hören I, att han skändligen är förrådd! I bären kungens gevär, och ingen lägger fingret på tryckpinnen för att skjuta förrädarne en kula genom hufvudet. Skam är det och ingen ära att tjena med sådana savolaksare! Vore än hela armén krukor och menedare, borde savolaksarne blygas att låta käringar peka fingret åt dem.

671 – Det är sannt! – skreko flera röster.

|111|

672 – Låt oss befria kungen! Vi gå till öfversten och bedja honom föra oss mot armén. Vi skola lära nyländingarne, hämäläisetspråk: finska*)Tavastländingarne. och alla de andra veta hut.

673 I Finland, der de olika landskapen länge varit åtskilda genom stora ödemarker och stått med hvarandra i föga beröring, ha skarpa provinsegenheter utbildat sig och fått en viss häfd, derigenom att nationen så sällan uppträdt såsom något politiskt helt. En rivalitet har uppstått, som mer än en gång gifvit sig luft i blodiga uppträden. Under medeltiden slogos savolaksarne och tavastländingarne i bittra inbördes gränsfejder. Under klubbekriget spelade österbottningarne herrar och anse sig ännu i dag för mer än öfrige landsmän. 1808 hörde man Döbeln utropa: »hade jag här en bataljon af mina nyländingar!» – hvilka åter i krigisk bravur fördunklades af björneborgarne. Att i samma ton vädja till savolaksarne, hvilka alltid, näst österbottningarne, varit de mest känslige för sina provinsföreträden, slog sällan fel. Föga fattades således, att icke Lennart Croneld lyckats tillställa ett myteri mot sjelfva myteriet, så mycket mer som hans savolaksare, oaktadt allt munväder, voro i grunden mäkta konungsligt sinnade.

674 Men då uppträdde mot honom en annan matador, en nyss ifrån hufvudarmén anländ fältväbel Norberg, som redan förut visat ett otroligt nit att utsprida alla möjliga skrämmande rykten. – Hvad? – skrek denne myndige man, – finns här någon, som vågar sätta sig emot riksens ständer och grundlagar? Veten I icke, att riksdagen skall sammanträda ännu i höst och döma hufvudet af alla, som tillstyrkt kriget eller förhindra freden? Det är ett olagligt krig; derför drager sig hela armén tillbaka på vårt område. Jag säger ingenting; hvar och en gör som han finner för godt. Men nog vore det klokare att gå hem och se efter hustru och barn, än att först blifva lefvande stekt af fienden och sedan kanhända mista hufvudet inför riksens ständer.

675 – Han har rätt! – ropade nu flera röster, som dittills förblifvit stumma.

676 – Och jag säger heller ingenting, – svarade Lennart, utom sig af harm, – men det säger jag, att den soldat, som så talar tvärtemot kungens befallning och che|112|fens ordres, han är värd att ställas för krigsrätt och inom tjugufyra timmar arkebuseras.

677 – Ordres måste man lyda, – medgåfvo flere bland jägarne.

678 – Men jag säger, och det veta alla vid stora armén, att kungen sjelf är med om saken, – fortfor fältväbeln. – Han ångrar nu, att han börjat kriget, och vill låtsa som vore han tvungen till fred. Derför har han bedt kejsarinnan skicka femtitusen man att förgöra oss, om vi stadna en vecka längre på ryskt område.

679 – Der ha vi det! Det är kungens vilja, att vi gå hem igen! – skreko många i hopen.

680 – Han ljuger! Han tror eder vara dumma som stallgumsar! Finns här ingen ärlig karl, som mera mins hvad han är skyldig kung och land? – utbrast sergeanten med hetta. Men han blef öfverröstad af fältväbelns starkare lungor och vältaligare tunga. Kardinalargumentet, att kungen sjelf var med om allt, gjorde slag i saken.

681 Då lades en plump hand på Lennarts skuldra. Han såg sig om och igenkände till sin förundran gamle Durk.

682 – Han står der borta vid lidret, – nickade korpralen hemlighetsfullt.

683 – Hvad vill det säga? Hvem står vid lidret?

684 – Tobaks-Matts.

685 – Ah! Du har lockat räfven i fällan?

686 – Jo men! Det kostade allt en smula besvär.

687 – Säg mig, vet du, om han bär hos sig nya omslag till tobaken?

688 – Barmen full. Jag har inbillat honom, att här skulle blifva en bra marknad.

689 – Det var excellent. Jag har lofvat dig ett lispund tobak, du mins.

690 – Strunt. Jag tänkte: får gå för majorens hals.

691 Lennart var för klok att icke begagna de medel, som så oförmodadt erbjödos honom, att imponera på myteriet. Han närmade sig småningom och likasom händelsevis lidret, der en bonde i ortens vanliga drägt försålde åt soldaterne bundtar af tobaksblad. Det särdeles billiga priset och säljarens enfaldiga utseende lockade till butiken en köpare efter den andra. Lennart gaf akt på tobaken: ännu såldes den utan omslag.

|113|

692 – Nå, Pilkka-Tuhka, skall icke du också köpa en buss? – sade han till gyckelmakaren, som dragit sig ur trätan och melankoliskt betraktade butiken i lidret.

693 – En tom pung och en svanslös hund! – suckade Pilkka-Tuhka.

694 – Gå och köp åt mig en mark, så kan du taga dig några blad på köpet. Men begär något att lägga kring bladen; jag skall skicka med Durk åt far mins drängar.

695 Jägaren gick. Under tiden ökades hopen och sorlet alltmera kring fältväbeln Norberg. Skrikarne hade öfvertaget, men lyckligtvis voro meningarna ännu delade. Somlige föreslogo, att man borde koppla gevären, öfvergifva fanorna och gå hvar och en hem till sitt. Andra funno detta nesligt och föreslogo, att man borde gå till öfversten och begära, att hela brigaden måtte draga sig åter tillbaka till svenska området. Medan man skrek och tvistade om dessa förslager, återvände Pilkka-Tuhka med den köpta tobaken, ganska riktigt i omslag.

696 – Vill du stå på min sida? – hviskade Lennart, sedan han öfvertygat sig, att omslaget var af rätta sorten.

697 – Olkoonspråk: finska! – sade jägaren. – En qvarnsten gör ingen nytta, men två mala bröd för kungens matsäck.

698 Lennart närmade sig nu försigtigt till lidret och grep alldeles oväntadt tobakshandlaren i kragen. – Du smugglar, du! – ropade han med afsigt så högt, att de kringstående hörde honom.

699 Tobaks-Matts log i sitt sinne åt unga herrns fjesk. Han hade väl sjuttio gånger förut varit i klämma för smuggleri, men alltid gått helskinnad ur affären. En man, som försåg hela bygden med tobaksblad, hade mäktiga vänner och anhängare öfverallt, ej minst i armén.

700 – Med något skall en fattig karl lefva, – svarade han.

701 – Och med något skall han dö, – sade Lennart. – Till exempel med rep.

702 – Ei vanha viatta kuolespråk: finska; något lyte skall gubben dö af, – genmälde mannen frimodigt, med ett af de evärdeliga finska ordspråken.

703 – Till högvakten, karl! Det är slut med dina ordspråk, erkeförrädare!

704 Med dessa ord ville Lennart göra processen kort, men det hade sig icke så lätt att fånga en man som Tobaks-|114|Matts. Åtminstone tio röster höjdes på en gång till hans försvar, vägen till högvakten spärrades af de missnöjde, och der begynte att falla hotande ord.

705 – Är det icke sergeanten, som talar mot riksens ständer?

706 – Är icke han en af dem, som vilja förråda oss alla åt fienden?

707 – Släpper han ej Tobaks-Matts, så skjuta vi ned honom på stället.

708 – Tobaks-Matts är en krona till karl. Utan honom hade vi ej fått på sex veckor en buss.

709 – Släpp honom lös! Perkelespråk: finska!

710 Det liknade sig till öppen revolt. Lennart Croneld var ännu okänd för de fleste och så mycket lättare misstrodd. Ett par af de mest rasande spände hanarne på gevären.

711 Emellertid hade Lennart skickat Pilkka-Tuhka att rapportera till chefen och fortfor stadigt att hålla sin karl i kragen. Tumultet ökades med hvarje minut. Två jägare fattade tobakshandlaren och sökte att rycka honom lös. Sergeanten drog sin huggare, jägarne drogo sina, två gevärsmynningar riktades mot ynglingens hufvud.

712 I detta ögonblick visade sig öfverste Stedingk, omgifven af flera officerare.

713 – Gevär för fot! – kommenderade han.

714 Soldaterne lydde mekaniskt och ordnade sig i leder. De blanka vapnen stuckos i slidorna. En djup tystnad följde ögonblickligt det vilda tumultet.

715 – Sergeant Croneld? Hvad skall detta betyda?

716 Sergeanten gjorde front.

717 – Jag har arresterat en karl, som sprider upproriska proklamationer kring gränsen, och dessa här ha velat befria honom.

718 – Har du vittnen?

719 – Två, herr öfverste. Pilkka-Tuhka kan gå ed på, att han mottagit detta papper af tobakshandlaren. Korpral Durk kan svära, att han af honom mottagit ett likalydande papper vid Rautasaari.

720 – Hvad har du att svara, karl? – fortfor öfversten, i det att han genomögnade f. d. omslaget kring tobaksbundten.

721 – Jag är från Sääminge och har ärligt köpt mina blad af en bonde från Wiborg. Något skall man lefva af,|115| nådig herr öfverste, i dessa svåra tider. Men är det så, att de lagt något otillbörligt med tobaken, så kan jag ej läsa skrifvet, – suckade Tobaks-Matts med den mest fåraktiga min han kunde åstadkomma.

722 – Jag ber att han visiteras, – yttrade sergeanten.

723 – Vakt, visitera karlen!

724 Befallningen åtlyddes, och närmast bröstet, innanför fångens skjorta, upptäcktes en ansenlig bundt med likalydande kärliga skrifvelser från vännerna på den andra sidan.

725 Nu kom Tobaks-Matts uti värre knipa, än alla de många han förut så lyckligen undsluppit. Förgäfves bedyrade han sin fullkomliga okunnighet om papperens innehåll. Förgäfves såg han sig om efter alla de anhängare, hvilka nyss med så mycken ifver fordrat hans frigifvande. Öfverstens stränga blick bragte alla till tystnad. Sjelfva fältväbeln Norberg hade smugit sig undan.

726 – Mina herrar, – sade Stedingk till officerarne – vi äro i fiendeland, och ett exempel bör statueras. Krigsrätten skall genast sitta; inom en timma skall dess dom gå i verkställighet. Och ni, gossar der, – jag har sett tre blanka huggare och två gevär med hanarne spända. Man skall undersöka saken och straffa de skyldige. Blygens I icke, savolaksare, att med fienden för ögonen vända edra vapen mot hvarandra? Man har också sagt mig, att här skola finnas örontasslare, som vilja intala eder att svika eder fana. Och likväl har kungen anförtrott eder att främst bland alla hans trupper gå emot fienden, att försvara hans rikes gränser och återtaga hälften af Savolaks, hvilken man tagit ifrån oss för samma feghets skull, som förrädarne nu vilja intala eder. Huru, gossar? Viljen I än en gång vandra hem igen med käppen i handen på fiendens nåde, liksom för fyrtiosex år sedan, och dertill ännu kanske mista resten af edert land? Kungen har skickat eder främst i elden för det att han anser eder för sitt tappraste folk, och I viljen, att han skall anse eder för den uslaste tross! Finns här en enda karl, som vill vända tillbaka med en sådan skymf, så stige han fram. Han skall gå obehindrad; vi vilja ej tjena tillsammans med usla stackare; men han skall afklädas sin uniform, som han vanhedrat, och jagas som en hund från tappre soldaters leder.

727 Lederna stodo styfva. Ingen knystrade.

|116|

728 – Den, – fortfor öfversten, – som vill offra lif och blod för konung och land som en ärlig soldat, må skyllra gevär och ropa: lefve konungen!

729 – Lefve konungen! – ljöd det från alla leder, och alla utan undantag sågos skyllra gevär.

730 – Jag tackar er, gossar; det har jag väntat af eder. Gevär på axel! Höger om! Marsch!

731 – Gud bevare herr öfversten, – ljöd det ånyo från lederna.

732 Kommandot lyddes. Myteriet var brutet. Truppen marscherade af och skingrades utan minsta invändning, för att återvända till sina qvarter. Fältväbeln Norberg betraktade detta uppträde bakom ett hörn.

733 – I sen nu sjelfve, mine herrar, – yttrade öfversten till officerarne, af hvilka flera med illa doldt missnöje sett denna utgång, – I sen nu hvad detta soldatens missnöje har att betyda, hvilket några bland eder varit så angelägne att åberopa. Soldaten är okunnig, han kan förvillas, missledas; men vädjen till hans ärfda trohet, till hans krigiska heder, och I skolen se honom gå i elden, utan att fråga efter annat, än pligt och ordres.

734 Herrarne hade den gången intet att svara. Stedingk satte sig att skrifva till konungen och lät derpå tillkalla sergeant Croneld.

735 – Du är mig en vacker pojke! – började han. – För knappa två timmar sedan slapp du arresten, och nu är du färdig att krypa in dit igen. Du har dragit din huggare, du! Hvad vill du jag skall göra med dig? Måste jag nödvändigt degradera dig till soldat, för att lära dig disciplin?

736 Ynglingen teg med sin vanliga styfva min. Han märkte kanhända, att chefens hot ej var så illa ment, som icke värre sagdt.

737 – Det må nu vara, – fortfor öfversten. – För denna gång må det gå i afräkning för din befordran, som torde uppskjutas på din egen begäran. Nu till en annan sak. Är du beredd att genast sitta till häst och rida till konungen i Lovisa?

738 – Jag är färdig när herr öfversten befaller.

739 – Godt. Tag detta bref och lemna det i hans majestäts egna händer. Märk väl: egna händer! Hans majestät torde fråga dig om ett och annat, som här passerat. Du|117| är en klok gosse och, hvad som är mer, du är en ärlig pojke. Jag har förtroende till dig, och derför väljer jag dig framför en vanlig kurir. Förstår du mig?

740 – Ja, herr öfverste.

741 – Du kan samvetsgrannt redogöra för kungen om allt hvad du sett och allt hvad du vet. Det är nödvändigt, att hans majestät får en klar öfversigt af ställningen här, och bättre än jag kan eller vill beskrifva i bref. Namn undvikas, derest du icke frågas derom. I hvad vidare kan komma i fråga, har du att följa hans majestäts ordres. Mins, att mycket beror af det sätt, på hvilket du uträttar ditt uppdrag.

742 – Jag skall bjuda till, herr öfverste.

743 – Croneld, det kan blifva något dugligt af dig. Se till, att du gör mig heder, och räkna på mig, som jag räknar på dig!

744 Efter en hjertlig handtryckning af sin chef ilade Lennart, nu för andra gången stafett, att lyda chefens ordre, fast besluten att på bästa sätt söka motsvara dennes hedrande välvilja. Efter det mästerprof på fintlighet, som korpral Durk så nyss hade aflagt, hade hans herre gerna tagit honom med sig, om han ej fruktat att dermed fördröja sin resa. Korpralen var dessutom nu vid ett afskyvärdt vresigt lynne. Det tycktes gå honom till sinnes, att en kamrat råkat för hans skull i galgen. All Tobaks-Matts slughet och enfaldiga min kunde denna gång ickeoriginal: icka rädda den gamle lurifaxen. I samma stund Lennart red ut från staden, såg han en improviserad äreport, upprest utanför tullporten, och i denna upphöjda ställning dinglade, till alla tobaksbussars stora bedröfvelse, deras gamle patron, med alla sina omslag och ordspråk, i ett vanligt hamprep.

|118|

11. Högfors. – Kymmene.

745 Finlands inre består af en granitplatå, genomskuren af otaliga dalsänkningar, uppfyllda med vatten. Den längsta och djupaste dalen, i hvilken höglandets många sjöar utströmma, bildar Päjänes vattensystem, hvars centralsjöar i en sträcka af mer än trettio mil från norr till söder flöda ut i Finska viken genom den strida, med forsar uppfyllda Kymmene elf. Vidpass en mil från kusten delar sig denna flod i tvenne hufvudarmar, hvilka omsluta ett bördigt deltaland, den såkallade Pyttis ön. Hvardera af dessa armar delar sig ytterligare före utloppet, hvarigenom Kymmene ensam, – de öfriga passen oberäknade, – bildar fyra eller fem öfvergångspunkter af vigt, när det gäller att mota eller angripa en långs kustvägen anryckande fientlig armé.

746 Dessa positioner fingo en ökad betydelse derigenom att 1743 års riksgräns följde Kymmenes lopp och gick ned till kusten utmed flodens vestra arm. Pyttis ön, som tillfallit ryska området, blef härigenom ett gränsdistrikt af mycken vigt under ett krig, och en rad af befästningar å ömse sidor om flodens armar vittnar ännu i dag huru angelägna de båda stridande makterna varit att trygga deras ställning i dessa omtvistade gränstrakter. Sjelfva hafvet och dess klippiga skärgård blodades här af österns och vesterns fejder, ty utanför Kymmenes östra mynningar böljar det genom tvenne skiftande sjöslag ryktbara Svensksund.original: Svenksund.

747 Efter det misslyckade försöket mot Fredrikshamn de första dagarna uti Augusti månad, lät konungen hufvudarmén, som ännu stod under generalmajoren baron Carl Gustaf Armfelts befäl, draga sig norrut, först till Liikala på ryska området och sedan öfver Kymmene till Anjala på det svenska. Sjelf åtföljde han den mindre armékorps, hvilken drog sig till Högfors vid Kymmenes östliga utloppsarm och qvarstannade på rysk mark under befäl af generallöjtnanten von Platen samt, näst honom, öfverstekammarjunkaren baron Gustaf Mauritz Armfelt, som vid reträtten anförde arrièrgardet.

748 Det var här Gustaf III upplefde den svåraste pröfning i hela sitt lif: tillintetgörelsen af den stolta devis,|119| med hvilken han tågat i fält såsom till en karusell: »un roi devant son armée, qui l’adore, est toujours invincible.språk: franska» Det var här han emottog dessa jobsposter, hvilka, den ena efter den andra, först ryckte ur hans händer hoppet om seger, dernäst sårade hans känsliga själ med den största skymf en konung kan lida »i spetsen för en armé, som tillbeder honom», och slutligen hotade hans krona, hans frihet, måhända hans lif. Men det var också här han i dessa mörka stunder vexte stor i motgångens skola, och det var här han, med den snilleblick, som i sjelfva olyckans höjd såg medlet till räddning, nedlade sina sorger i den tillgifne Armfelts sköte. En del af dessa dagars dunkla historia är känd genom Armfelts sjelfbiografi, hvilken sprider ett klart ljus öfver det beställsamma tidssqvallret; en annan del, och måhända en vigtigare, ligger ännu förseglad bland Johan Albert Ehrenströms efterlemnade papper.

749 I det dåvarande högqvarteret, ett gammalt, sedermera uppbrändt trädhus vid Högfors, satt konungen, morgonen efter en sömnlös natt, vid sitt skrifbord. Framför honom lågo rapporter från armén, memorialer från rådet i Stockholm, bref från Ruuth och Schröderheim, franska teaterpjeser och tidningar, egenhändiga utkast till stycken för svenska scenen och till den fred han ännu för ett par veckor sedan ville diktera för Ryssland. Han hade afskedat vakthafvande kammarjunkaren, bortskickat kammartjenaren och befallt att icke lemna någon tillträde, innan han ringde. Han var ensam, såsom det var hans vana, när han fattade sina största beslut eller led af sina hemligaste bekymmer, – ensam i detta aflägsna land, der förräderiet spann sina nät kring hans krona, långt från sitt rikes hufvudstad, sitt gröna Haga, sitt skämtande hof, sina skådespelare, skalder och älskvärda, qvicka damer, beröfvad den atmosfer af behag och tjusning, i hvilken han lefde som en fjäril af blomdoft. Hvarför slöt han sig inne? Hvad begrundade han? Hvad ämnade han? Var det ett nytt fredsförslag? Ett nytt fälttåg? En ny allians? En diplomatisk brefvexling? En riksdag? En underhandling med partierna? Eller måhända tidningsnyheterna om den annalkande stormen i Frankrike? Eller Ahlströms musik till operan Frigga? Eller kanske en ny prisskrift för Svenska akademien?

750 Intet af allt detta. Gustaf III var i detta ögonblick endast menniska och far. Han hade nyss mottagit ett|120| bref från den snart tioårige kronprinsen, beledsagadt af ett annat från drottning Sofia Magdalena. Han hade läst och återläst dessa kära bref. Han tyckte sig finna, att prinsen sedan ett par månader gjort märkbara framsteg. Hans bref vittnade om så mycket förstånd; han skref ju nästan felfritt; det var tydligt, att han öfverträffade alla andra prinsar af samma ålder. Men, olyckliga barn, hvad skulle hans öde blifva, om hans far i detta ögonblick dukade under för partiernas stämplingar? Man skulle återgå till 1720. 1772 och 16 års mödor skulle åt thronföljaren öfverlemna endast hans farfaders skuggvälde, ett sönderslitet, måhända ett styckadt rike! Ryska flottan hade dessa dagar visat sig utanför Sveaborg och instängt den svenska. Hvad, om fienden vågade ett försök att landstiga på svenska kusten, att närma sig Stockholms omgifningar, att kanske genom en coup de mainspråk: franska bortföra thronföljaren från Ulriksdal, der konungen endast på drottningens enträgna böner tillåtit honom att tillbringa sommaren?

751 – Man måste taga vissa försigtighetsmått, – sade konungen till sig sjelf. – I alla händelser ... om jag skulle falla, måste mitt föredöme och mina råd blifva en varning för min son ... Jag vill skrifva till Rosenstein.

752 När brefvet var uppsatt, – hastigt, som alltid, – uppstod konungen och öppnade fönstret. Det vette mot strömmen och skildes från denna endast genom en liten kryddgård, planterad med kål och krusbärsbuskar. Den inströmmande friska sommarluften svalkade konungens heta panna. Han blickade mot floden. Tvenne båtar med två karlar i hvardera rodde tätt under det branta, brusande vattenfall, som gifvit stället dess namn. De fiskade lax på ett sätt, som brukas i Kymmene, genom en liten utkastad not, som de drogo mot strömmen och hvilken de lyftade upp med tåg i hörnen, så snart de märkte en lax på garnet. Den snabbhet och styrka, hvarmed roddarne förstodo besegra strömmens öfvermakt genom att ro uti sned riktning, roade Gustaf III.

753 – Se der ett sätt att besegra la force des chosesspråk: franska! – nickade han.

754 På andra sidan om gärdesgården stod en bondgumma, hvilken, så snart hon blef konungen varse, begynte att niga och åter niga med en ifver, som lät konungen för|121|moda, att hon vore en supplikant. Det föll honom in att vinka henne till sig. – Vill ni något, min vän? – frågade han med sin vanliga nedlåtenhet.

755 Gumman närmade sig med en triumferande min åt skyltvakten, som troligen visat henne tillbaka, och förklarade under fortsatta djupa nigningar, att hon hade en ödmjuk begäran till landsens fader. Hon fördristade sig anhålla, att kunglig riksens majestät ville vara så gemen och stå fadder åt hennes dotterson, hvilken samma dag (det var söndag) skulle döpas i Kymmene sockens kyrka, ej långt från Högfors.

756 Lyckliga mormor, hon hade träffat ett passande ögonblick; hon talade till en bekymrad far. Måhända fann konungen hennes begäran också nog egen, för att ej böra afslås, ty Kymmene tillhörde det numera ryska området.

757 – Men hvad skall kejsarinnan säga derom? – invände han, nådigt småleende. – Vet ni väl, kära gumma, att ni såsom kejsarinnans undersåte bör anse mig för en fiende?

758 – Det skall landsens fader intet säga åt mig, som är utaf gamla tiden, – svarade gumman, utan att låta skrämma sig. – Jag har sett mycket gå tokugt, och jag kan se det gå rätt igen, och får intet jag lefva den dagen, när det hör ihop, som skall höra ihop, så får väl dotterson min lefva så länge; då skall han minnas, att landsens fader stått fadder åt honom.

759 I all sin enfald hade gumman från Kymmene uttalat det sunda förståndets kritik öfver blyertsstrecketoriginal: blyertstrecket i Åbo 1743. Förkänslan af att denna onaturliga gräns, som tillmätt sig att hugga i tu »hvad Gud så landfast sammanfogat», ej kunde äga långvarigt bestånd, var i sjelfva verket lika allmän ibland den finska kustbefolkningen som bland strandboerne i Savolaks inlandsskärgård. Ingen inföding tog Kymmenegränsen för allvar; alla väntade, att Finland, förr eller senare, skulle åter smälta samman till ett. Misstaget låg endast deri, att mången, likt gumman, trodde den vestra halfvan kunna attrahera den östra. Det blef tvärtom.

760 – Er begäran är bifallen, – yttrade konungen. – Jag skall komma till kyrkan.

761 Medan den öfverlyckliga mormodren, alltjemt nigande sedan hon en gång kommit i farten, skyndade förut att|122| förkunna sin slägt den glada nyheten, lät konungen inkalla den väntande Armfelt.

762 – Jag har gjort en conquêtespråk: franska i dag, – sade han. – Jag har eröfrat en gudson från kejsarinnan och ämnar göra mina rättigheter gällande i Kymmene kyrka.

763 – Jag gratulerar ers majestät, – svarade Armfelt. – Det är mer än jag hoppas kunna uträtta i dag. Våra hästar dö af foderbrist. Med ers majestäts tillåtelse ämnar jag göra en furagering in på fientliga området.

764 – Vänta mig då vid kyrkan. Jag behöfver luft. Jag vill rida ett stycke med er, min vän. Hvad nytt?

765 – Man säger, att storfursten Paul har anländt till Fredrikshamn.

766 – Ah, han vill då bevittna vår feghet, vår skymf! Tror ni, att han skall angripa oss?

767 – Allt är möjligt, sedan den tredje i denna månad. Men från detta håll hotar ej största faran.

768 – Tror ni verkligen, att de andra derborta skola poussera sina desseiner till det yttersta?

769 – Om några dagar, sire, skall allt blifva klart. Det är en lycka, att vi kampera korpsvis, ehuru följden är att vi bevaka hvarandra mer än vi bevaka fienden.

770 – Voyonsspråk: franska. Ingenting nytt från Hastfer?

771 – Ingenting. Man säger, att baron Schultzkonsekvensändrat/normaliserat framrycker med en korps mot Nyslott.

772 – Jag litar på Hastfer. Savolaksarne stå långt borta. De skola ej nås af smittan från Husula. Dessutom har jag Stedingk.

773 – Ack, sire, jag har härtills räknat för en ära att kalla mig finne. Gud gifve, att eders majestät ej snart hyser en annan mening.

774 Konungen blef tankfull. – Nej, – sade han, – låt oss ej misströsta om nationens heder. Ser ni, denna gumma, som gjort mig den äran att invitera mig till fadder i dag; – i fyrtiosex år har hon lydt en annan regering, och likväl har hon ej fått ur sitt hufvud att kalla mig landsens fader.

775 – Hoppet om faddergåfvan har kanhända kommit hennes minne till hjelp!

776 – Ni är en sceptiker, mon amispråk: franska; i vissa fall har jag sett för mycket, för att ej vara detsamma. Men att tvifla på finnarnes trohet, för det att några ... Nej, mon amispråk: franska,|123| denna röst från folket har soulagerat mitt hjerta. Au revoirspråk: franska således vid kyrkan, precis klockan 12.

777 En timma derefter for konungen, efter att hafva expedierat några bref och gifvit några personer audiens, uti vagn till Kymmene kyrka, sedan han likväl befallt sin stallmästare baron Essen hålla hans ridhäst i beredskap vid gudstjenstens slut. Ett detachement af lifdragonerne och ett kompani af enkedrottningens regemente utgjorde eskorten.

778 Kyrkan var uppfylld af folk, och emedan språket i dessa trakter är svenskt, hölls gudstjensten äfven på svenska. Stor uppståndelse och rörelse förmärktes vid konungens ankomst. Ryktet om hans löfte att stå fadder åt en fattig bondes barn hade hunnit före honom och mäktigt bidragit att återknyta de fordna banden. Allt folket uppreste sig vid monarkens inträde, man sjöng psalmen n:r 310, som ej hade blifvit sjungen på många år. De gamla, som ihågkommo fordna tider, snyftade högt, de unga stodo häpna och betraktade ömsom konungen, ömsom hans granna svit. Gustaf III sjelf var rörd; han tyckte sig stå bland ett återvunnet folk, och han läste i allas blickar en tillgifvenhet, oberoende af vapenlyckans skiften och diplomatins förhatliga tvärstreck öfver ett i natur och folklynne oåtskiljeligt land.

779 Predikanten var för klok att glömma den stränga efterräkning han möjligen hade att vänta af sin lagliga öfverhet, så mycket mer, som det var 9:de söndagen efter trefaldighet och evangelium handlade om »den otrogne gårdsfogden». För att ej sjelf se sig ställd i samma predikament, manövrerade han med en synnerlig skicklighet den farliga texten och iakttog den försigtigheten att hvarken nämna kejserlig eller kunglig myndighet, utan rätt och slätt öfverhet, dermed en hvar fick mena hvad han behagade. För samma orsak afkortades äfven bönen för det kejserliga huset till ett slags algebraiskt X, som kunde tagas i den ena eller andra betydelsen; hvilken utomordentliga manövreringskonst likväl ej kunde hindra den försigtige mannen att – som det vanligen händer två herrars tjenare – sätta sig mellan tvenne stolar; ty om man får tro berättelsen, lärer sedermera konsistorium i Wiborg icke tillbörligt beundrat hans fintlighet, utan skickat honom att, degraderad till någon liten post i petersburgska guvernementet, bättre|124| inpregla uti sitt minne gårdsfogdens öde och den föreskrifna kyrkobönen.

780 Efter gudstjensten, hvilken man fått en vink att göra kort, skedde dop vid altaret, dervid hans majestät täcktes i egen hög person stå fadder åt piltebarnet, som erhöll de passande namnen Gustaf Adolf. Gudsonen hugnades med en silfverbägare såsom faddergåfva och modren med tio dukater. Detta guld var måhända det enda, som för tillfället fanns uti konungens kassa, men det var väl användt: ej att köpa en opinion, men att imponera på mängden. Folket var rördt och smickradt; det skulle troligen vid konungens utgång ur kyrkan hafva utbrustit i hurrarop, derest Gustaf III ej varit nog klok eller snarare nog mensklig att låta afböja en demonstration, hvilken möjligen i en nära framtid hade kommit att stå den redan af kriget utarmade orten ganska dyr.

781 Några minuter derefter satt kungen till häst och red ut med Armfelt, i spetsen för vid pass ett hundra dragoner, följde på något afstånd af två kompanier svenskt infanteri med trossvagnar för hötransport. Konungens egen vagn och betjening åtföljde trossen, emedan hans majestät kände sig fatigerad af långa ridter, helst när det gällde på visst sätt ett lustparti. Ingen hade bemärkt, att redan på morgonen, när det blef bekant vid Högfors att den kungliga ridhästen skulle vänta vid kyrkan, en uppbördsskrifvare, som haft något ärende i högqvarteret, åkte derifrån med ilande fart framåt stora landsvägen, som förde till Fredrikshamn.

782 Sommardagen var vacker och svalkades af en lätt sunnan från hafvet. Tåget fortgick i sakta traf till inemot Tavastila by åt Fredrikshamnssidan, der man tog af på en biväg åt venster och närmade sig en mindre by, benämnd Ylänummi. Här intog konungen en lätt måltid, under det att dragoner skickades ut att tömma de nyss fyllda höladorna. Folket visade sig här föga benäget; byn hade redan mottagit flera mindre kära besök af både furagerande och provianterande partier, hvilka i betalning lemnat endast qvitton, som ännu ej stått att inlösa. Större delen af byns innevånare hade derför vid ryttarnes annalkande tagit sin tillflykt till skogarna, och man fann endast barn, sjuka och gamla, som ej förmått i hast komma undan.

|125|

783 Bakom hörnet af en badstuga framtittade den hvita luggen af en pojke om tio år. Kungen, som hyste ett visst intresse för alla piltar vid denna ålder, vinkade honom förgäfves att komma närmare. Pojken tog till fötter, men greps i detsamma af en dragon, som, oaktadt allt hans stretande, förde honom fram till trappan af boningshuset.

784 Det roade kungen att bjuda pilten ett silfvermynt. Han kunde ej förmås att mottaga det. En smörgås; – samma motsträfvighet. En sockrad kaka; – lika omöjligt.

785 – Hvarför tager du intet? Är du rädd för mig?

786 Intet svar.

787 – Är du svensk eller rysse?

788 Intet svar. Ett stycke från kusten vidtager finska språket. Man tolkade derför konungens fråga på finska:

789 – Armollinen kuningas kysyy, jos sinä olet ruotsalainen taikka olet venäläinenspråk: finska?

790 – En olen kun suomalainenspråk: finska, icke är jag annat än finne: – var det oskyldiga svaret. Detta »icke vara annat än» är en egenhet i finskan och brukas ofta afsigtslöst i stället för blotta ordet »vara»; men i sin nuvarande sinnesstämning tog konungen det i en annan betydelse. Det förekom honom, som hörde han i detta uttryck en framtidsstämma.

791 – Se der, – sade han till Armfelt, – den finska sjelfständigheten börjar att fatta rot. Hörde ni, min vän? Denne medborgare i det celebra Ylänummi refyserar att vara svensk eller rysse; han proklamerar sig vara finne, ni moins, ni plusspråk: franska. Sprengtporten har likväl sina luminösa infall ibland.

792 – Han är ett sekularsnille, sire, ty hans idéer skola realiseras först efter sekler, – svarade Armfelt.

793 I detta ögonblick sprängde en ryttare fram långs byvägen med den häftighet, att hans savolaksiska springare, ett ädelt djur af den yppersta race, vid framkomsten till gården snafvade mot en stockhög, störtade och kastade sin ryttare till marken. Denne var dock i blinken åter på fötterna, sprang till trappan och ropade: – i gevär! Fienden rycker an!

794 Det var Lennart Croneld. Konungen igenkände prins Fredriks hurtige stafett från Hoglandsdagarna.

|126|

795 – Qu’est ce qu’il y a?språk: franska – frågade han.

796 – Ett ryskt kavalleriregemente rycker framåt stora landsvägen och skall om några minuter ha uppnått Tavastila – fortfor sergeanten, andfådd af ridten. – Jag lyckades komma förbi dem vid Lill-Nevito och hörde i byn, att ers majestät ridit hitåt.

797 – Till häst! till häst! – skrek Armfelt, utom sig. – Komma de förr än vi till Tavastila, så kupera de för ers majestät återvägen till Högfors.

798 Faran var alltför tydlig, men konungen var så litet beredd derpå, att han icke ens påtagit sina kraghandskar och sitt i värmen besvärliga kyller à la Gustaf II Adolf, hvilket begabbarne i den bekanta nidvisan brukade jemföra med hans röda klackar. Han var klädd i nationaldrägten, hvarmed han uppträdt i kyrkan, och bar ett par fina, gula, franska chevrehandskar. Så lätt ekiperad för strid, kastade sig kungen till häst och galopperade byvägen framåt till Tavastila, åtföljd af Armfelt och så många dragoner, som i hast kunde sammanbringas från furageringen.

799 Man hade likväl ej hunnit långt, innan man hörde muskötsalfvor och deraf slöt, att de vid stora vägen qvarlemnade två svenska kompanierna voro i handgemäng med fienden. Lyckligtvis hade de, varnade af Croneld, hunnit barrikadera vägen så godt sig göra lät med kullvräkta kärror, trossvagnar, stockar och husgeråd från byn. Ryska kavalleriet blef hejdadt i första anloppet och emottaget med varma servietter. Men ställningen kunde omöjligen länge bibehållas. Just när konungen sprängde fram med sin lilla trupp från byvägen, begynte fienden med en svärm kosacker i spetsen tournera positionen och taga svenskarne i flanken, dels från byn, dels från ängen på andra sidan om vägen.

800 Konungen syntes böjd att ställa sig i spetsen för sin trupp. Han drog sin värja och aflossade sina pistoler. Det var den första strid, hvari han personligen deltagit, och att han ägde mod, när det gällde att gifva ett tappert föredöme, det visade han sedermera vid större tillfällen än detta. Emellertid var öfvermakten för stor och faran att kringgås med hvarje ögonblick alltmera hotande. Armfelt besvor honom att vända om.

801 – Hvad, min baron? Jag skulle gifva soldaten ett sådant exempel! Skall jag falla i detta krig, må det då|127| hellre ske för fiendens kulor, än för falske förrädare bland mitt eget folk.

802 – Sire, kom ihåg er son! – ropade Armfelt, som, mera erfaren, förutsåg, att fienden skulle anstränga sina yttersta krafter, så länge någon förhoppning återstod att fånga konungen.

803 Denna påminnelse verkade. Konungen vände motvilligt sin häst och galopperade, åtföljd af några få dragoner, bort mot Högfors, medan Armfelt fortfor att uppehålla den påträngande fienden. Lyckligtvis hade man vid högqvarteret hört gevärselden; förstärkning anlände i rätta stunden, och det fientliga angreppet, som i ryska rapporterna kallades en förstärkt rekognoscering, blef tillbakaslaget, ehuru ej utan ömsesidig förlust.

12. Lennart Croneld och hans farfars far.

804 När konungen återvände till högqvarteret, var hans första omsorg att betaga reträtten skenet af en flykt, som, – huru berättigad den än borde synas genom fiendens öfvermakt, – likväl kunde göra ett ofördelaktigt intryck. Hans kinder blossade af den häftiga ridten, hans drägt var i oordning och öfverhöljd af damm, han hade tappat sin ena handske och portépéen af sin värja; men hans blick var lugn, hans hållning värdig och säker som vanligt; hans ton förrådde ingen sinnesrörelse. – Vi hade en liten affär, men fienden är repousserad, – anmärkte han flyktigt, i det han begaf sig till sitt rum, för att ombyta kläder.

805 En timma derefter återvände Armfelt med större delen af trupperna, under det att ett mindre detachement qvarstannat vid Tavastila, för att bevaka den återtågande fiendens rörelser. Baron Armfelt var lika klok, som tapper och tillgifven. Han drog försorg om att framställa affären i den dager, som var fördelaktigast för en konung, hvilken första gången blottat sin värja mot fienden, och få anade|128| vidden af den fara konungen denna gång så lyckligen undkommit. Trupperna sjelfva, lifvade af stolthet att hafva försvarat sin konung, prisade hans mod och svuro att strida för honom till sista blodsdroppen. En extra förplägning belönade deras nit, och de, hvilka hejdat fiendens första anlopp, fingo löfte om två riksdaler på man, ehuru för närvarande intet, eller nästan intet, fanns uti krigskassan.

806 Bland de tjugu sårade, hvilka fördes på trossvagnar till Högfors, befann sig Lennart Croneld. Han hade vid försöket att mota kosackerne, som sökte kringgå positionen, erhållit ett djupt, men icke farligt pikstygn i venstra skuldran och begärde vid ankomsten att genast föras till konungen, emedan han medförde bref, som icke hunnit framlemnas under affären.

807 Vakthafvande officeren begärde brefvet och lofvade lemna det till hans majestät.

808 – Men jag har ordres att sjelf framlemna det, – invände Lennart.

809 – Det är omöjligt, – var svaret. – Sergeanten kan ej lemna lasarettet på fjorton dagar, och hans majestät kan ej besväras att komma hit.

810 – Jag har ordres att lemna brefvet i konungens egen hand och kan ej vänta i fjorton dagar, – yttrade den lille sergeanten förargad, uppstod från fältsängen, så oförbunden han var, och marscherade ut, för att uppsöka konungen.

811 – Han yrar redan i sårfebern, – anmärkte officern till närmaste karl. – Gå, för honom tillbaka. Det vore synd att låta pojken förblöda; jag såg honom slåss som en gammal soldat.

812 Från fältlasarettet till konungens boning voro ungefär tre hundra steg. Vaktknekten sprang efter rymmaren och sökte, först med godo, sedan med våld, att föra honom tillbaka. Men detta var alldeles icke i Lennarts smak. Han slet sig lös, marscherade på och fortfor att ropa: –konsekvensändrat/normaliserat jag har mina ordres!

813 Knekten gjorde ett nytt försök. Då drog Lennart huggaren. – Vill du låta mig gå! – skrek han. – Jag har mina ordres!

814 Karlen stadnade, rådvill huru han borde bete sig med en så desperat person, och Lennart marscherade vidare. Femtio steg från trappan till boningshuset blef hans gång osäker, och strax derpå svimmade han af blodförlust.

|129|

815 I detsamma kom öfverste Anckarsvärd, kallad till audiens hos konungen, och varseblef uppträdet. – Hvad är det? – frågade han.

816 – En halfdöd galning, som sprungit från lasarettet, – svarade vaktkarlen, i det han grep den sårade, för att bära honom tillbaka.

817 Lennart väcktes af rörelsen. Man hörde honom mumla: –konsekvensändrat/normaliserat ordres ... bref ... kungen ...

818 – Har du bref, så vill jag framlemna dem, – sade Anckarsvärd.

819 Sergeanten förmådde ej svara, men tryckte handen styft öfver bröstfickan, tydligen beredd att till det yttersta fasthålla sin anförtrodda beskickning. Öfversten skakade på hufvudet och vinkade att bortföra ynglingen, som var nära att förblöda.

820 Anckarsvärd kom, han som de andra, att yrka på fred. Missnöjet i armén, svenska flottans instängande af den ryska, Danmarks hotande rustningar, allt förenade sig att göra ställningen för hvarje dag vådligare. Konungen var upprörd, men besluten att våga allt. – Fred! – utropade han. – Det vore att öfverhölja sig med skam! Hvad ni begär vore ett sjelfmord på min ära, och hellre vill jag stadna ensam qvar, om än alla öfvergifva mig.

821 Det fanns, och det finns ännu de, som bittert förebrått Gustaf III, att han icke lyssnat till en pröfvad och trofast mans välmenta föreställningar. Likasom det stått i hans makt utan en förnedring, hvarom blotta föreställningen upprörde hans innersta. Fred under öppet myteri, under partiernas uppflammande hätskhet, under fiendens stämplingar och under sjelfständighetsplanerna inom finska arméns befäl, det hade varit mer än förödmjukelse, det hade varit undergång: icke mer 1788 utan 1809. Konungen såg längre än hans kortsynte vänner och ännu kortsyntare fiender. Smädelsen har ännu i våra dagar velat göra det troligt, att han efter detta möte med Anckarsvärd låtit Armfelt gifva konspiratörerne en vink om nödvändigheten att i arméns namn begära fred af kejsarinnan. Man kan förlåta en tid, som öfverallt såg förställning, svek och intriger, om slutligen äfven det orimligaste ansågs möjligt och trovärdigt; men hvad skall man säga om en efterverld, hvilken, med belysta karakterer och klara efterföljande fakta framför sig, lyssnar till sagor, der Gustaf III framställes som en förtviflad bankruttör, den|130| der, efter att hafva förrådt allt och alla, slutligen äfven förrådde sig sjelf?

822 – Om ers majestät framhärdar i sitt beslut, är allt förloradt! – yttrade Anckarsvärd.

823 – Jag har ej kallat min herre hit, för att tala om politik, som ni icke förstår, utan för att tjena med edra råd för krigets förande, – svarade konungen uppbragt. – Jag väntar nyheter från Hastfer, – tillade han stolt.

824 I sjelfva verket syntes en framgång vid Nyslott vara det enda, som ännu kunde gifva sakerna en lyckligare vändning. I förhoppning derpå, hade konungen nyss vidtagit vigtiga dispositioner, beräknade att på detta håll fortsätta offensiven.

825 – Jag fann derute en Savolaks jägare, som sade sig medföra bref, – anmärkte öfversten.

826 – Skulle det vara Croneld? Låt strax kalla hit honom.

827 – Det var en sårad, som rymt från lasarettet och kanske talade uti yrsel.

828 – En spenslig ung gosse, brunt hår, blå ögon, resolveradt temperament?

829 – Fullkomligt. Så knäckt han var af blessyren, såg jag aldrig en desperatare pojke.

830 – Au revoirspråk: franska, min öfverste. Vänta mig här, i händelse omständigheterna skulle påkalla ett krigsråd. – Och konungen skyndade, åtföljd af en adjutant och en kammartjenare, till fältlasarettet i byn.

831 Fältskärn hade slutat första förbandet kring Lennart Cronelds blessyr, och den sårade kände sig bättre, ehuru mycket matt, när konungen trädde in och nådigt efterfrågade så väl hans, som de öfrige sårades tillstånd.

832 – Se der min stafett, som förtjenat sina sporrar! Hur är det, Croneld? Bra, vill jag hoppas?

833 – Bra, ers majestät! – svarade den lille sergeanten med ett tacksamt och lyckligt leende. Denna gång förmådde han ej göra front.

834 – Hvad är det? Ett pikstygn? Icke dör man af sådana skråmor. Man har sagt mig, att du medför bref från Nyslott.

835 – Ja, ers majestät. – Och Lennart framtog brefvet, hvilket han, ännu halft sanslös, hade gömt under hufvudgärden, när man afklädde hans uniform. Konungen bröt|131| det otåligt och genomläste innehållet med mulnande blickar. Det innebar domen öfver hans enda förhoppning.

836 Ett flyktigt, ögonblickligt, knappt märkbart drag af smärta flög öfver hans uttrycksfulla ansigte, hvilket nyss hade varit idel solsken. En timme förut, och detta bref hade besparat honom den nya förödmjukelsen att återkalla nyss gifna ordres om krigets kraftiga fortsättning vid Savolaks gräns.

837 – Jag hade trott, att du bättre förstått lyda ordres, – sade han häftigt. – Hvarför har du ej strax aflemnat brefvet?

838 Allt det blod Lennart Croneld ännu ägde qvar rusade upp till hans kinder, och han förmådde blott svara: – fienden ryckte an.

839 – Det är sannt, – sade konungen, i samma ögonblick ångrande sin häftighet. – Stedingk skrifver till mig, att jag af dig kan erhålla de pålitligaste underrättelser om stämplingarna vid gränsen. Det är af vigt, att jag erhåller dem utan dröjsmål. Men en ansträngning nu skall kanske kosta ditt lif. Jag vill vänta.

840 – För Guds skull, ers majestät, – stammade ynglingen, – låt mig tala, medan jag kan. Fältskärn har sagt mig, att jag i morgon skall yra. Mitt lif betyder så litet ... det tillhör min konung ...

841 – Nåväl, min redlige Croneld, – yttrade Gustaf III rörd, – tala, om du förmår. Kanske skall Försynen ännu spara dig många år att tjena konung och fädernesland. Du vet ej du, hvilken glädje det gör mig, att i dessa tider finna hos en yngling den trohet och tillgifvenhet jag nödgas sakna hos så många mognade män.

842 Konungen lät de kringstående draga sig tillbaka och blef ensam vid den sårades bädd. Lennart redogjorde nu, med låg röst och i afbrutna meningar, men klart och bestämdt för sinnesstämningen vid gränsen och för alla de medel man fortfarande satte i rörelse att förleda folket på samma gång som armén. Han dolde icke, att ju dessa försök på några håll hade lyckats, att ställningen var ytterst farlig och fordrade kraftiga åtgärder; men han trodde sig kunna intyga, att både soldaten och folket voro i grunden redligt sinnade, beredde att offra allt, endast man tog dem på rätta sidan, och isynnerhet fientlige mot Sprengtportens planer att lösrycka landet från Sverige.

|132|

843 Konungen hörde honom tankfull och gjorde stundom en fråga. Till sin förundran fann Lennart, att han isynnerhet litade på baron Hastfer. – Tro honom icke! – utropade ynglingen mera uppriktigt, än klokt. – Hastfer har hemliga möten med fienden och dagtingar om sina skyldigheter.

844 – Hvad nu, pojke? Blygs du ej att svärta mina trognaste tjenare? Tacka din lycka, att du är blesserad; jag kunde annars fordra bevis, och sådana finnas icke.

845 Utan att svara, framräckte Lennart sin stjufmors bref, från hvilket hanoriginal: han’ bortrifvit underskriften. Konungen läste det med uppmärksamhet, fann att det röjde ett fruntimmers handstil och frågade namnet.

846 – Jag beder om nåd ... det är min hemlighet, – svarade Lennart.

847 – Men om jag fordrar att få veta den?

848 – Då skall ers majestät kunna taga mitt lif, men icke förmå mig att tala.

849 – Lugna dig. Jag begär hvarken ditt lif eller din hemlighet. Men detta bref är af högsta importancespråk: franska: det bevisar ännu ej dina misstankar, men det bevisar, att jag har farliga fiender. Jag tackar dig, min käre Croneld, och vill ej längre trötta dig; du behöfver hvila. Hör likväl ännu något, som kan göra dig en förtjent glädje. Din första merit är att du, en redlig krigares son, följer din fars fotspår. Derför kan du, som hvarje bra karl, räkna på din konungs nåd och bevågenhet. För det andra yttrar sig öfverste Stedingk med mycken eloge öfver din klokhet och tapperhet vid uppförandet af ett nytt batteri. För detta välförhållande har du att lyfta ett års lön i gratifikation. För att disponera den nyttigt, kan du använda den till en ny uniform, ty din présence d’espritspråk: franska vid Ylänummi har prevenerat oss om en coup de mainspråk: franska, som kunnat sätta mycket på spel, och det är derför billigt, att du förbinder din blessyr med en fänriksfullmakt.

850 – Ers majestät ...

851 – Ah, du vill kanske erinra mig, att jag glömt uppföra på din meritlista de importanta upplysningar, hvilka du nyss har lemnat mig? Nåväl, till belöning för dem må du behålla dina privathemligheter, i fall du kan tiga med dem för din flamma på första bal. Men för din trohet och till|133|gifvenhet, min käre Croneld, önskar jag behålla dig i min svit, till dess du kan göra dig värdig en adjutantsbefattning.

852 – Ers majestät, – stammade ynglingen, i det att ett par stora tårar droppade utför hans bleka kinder, – så mycken oförtjent nåd ... Och jag kan likväl icke emottaga den!

853 – Låt mig sörja för det, min unge vän. Jag gifver dig den medicin, som står i min makt, och hoppas att den bekommer dig väl. Med något bör jag blidka din fältskär, som har all anledning att taga humör öfver sådana sjukbesök.

854 – Förlåt, ers majestät ... jag kan ej i hela mitt lif göra mig förtjent af en så stor ynnest ... och likväl måste jag vägra att emottaga allt ... utom tillåtelsen att bevara min hemlighet.

855 – Hvad skall det heta? Skulle fältskärns spådom redan slå in?

856 – För himlens skull, ers majestät ... jag yrar icke ... Öfverste Stedingk har beviljat min bön att icke få mottaga någon belöning i detta krig ... Hela min heder beror deruppå.

857 – Jag förstår. Man har sagt dig, stackars gosse, att det icke mer är någon heder att troget tjena sin kung. Det finns blott alltför många, som söka sin heder i att förråda honom.

858 – Nej, nej, icke derför! ... Men efter de ringa upplysningar jag förmått lemna ... kan jag ej mottaga någon belöning ... Jag kan ej låta dem kalla mig en besoldad spion.

859 – Alltså derför? Nåväl det gör mig ondt, men jag inser, att du har något skäl dertill. I sanning, min unge vän, det är icke ofta någon embarasserat mig med en sådan begäran. Finns det då ingenting, alldeles ingenting, hvarmed jag tills vidare kan visa dig min nådiga bevågenhet?

860 – Jo, ers majestät. Det finns ett ynnestbevis, men jag vet ej, om jag vågar supplicera derom.

861 – Tala. Det torde ej möta mycken svårighet.

862 – Vår familj äger en relik, ett dyrbart minne från Narva. Min farfars far hade den lyckan att i ett brydsamt ögonblick göra kung Karl XII en tjenst ... Kungen hade vid samma tillfälle tappat sin högra handske ... Min farfarsfar återfann handsken och fick den nåden att behålla honom i stället för sin, som han lemnat åt kungen.

|134|

863 – Eh bienspråk: franska, jag finner det ganska naturligt, att din familj anser detta som ett preciöst souvenir, men jag inser ej hvarför du skulle behöfva mitt samtycke dertill.

864 – Ers majestät, från min spädaste barndom har jag så ofta hört denna berättelse upprepas ... jag har så ofta som barn med förtjusning betraktat den store konungens handske, att jag afundats min farfars far och drömt som den högsta lycka att en gång kunna sjelf förvärfva ett sådant minne, köpt med mitt hjerteblod. Derför ... då ers majestät i dag vid pistolernas lossande afdrog sin högra handske och strax derefter tappade honom, skyndade jag att upptaga handsken ... och beder nu om den nåden att, ifall jag lefver, få förvara hvad ers majestät förlorat bredvid det, som kung Karl XII en gång förlorade.original: förlorade,

865 – På min ära, – skrattade konungen, road af denna naiva begäran, – vore du ej, min käre Croneld, en så bottenärlig gosse, kunde jag, au bout du comptespråk: franska, misstänka dig för ett smicker, som skulle hedra mina mest routinerade hofmän. Narva och Högfors, Karl XII och Gustaf III, foi de gentilhommespråk: franska, jemförelsen är gudomlig! Hur har du kommit på detta besatta infall?

866 – Jag tänkte, – svarade Lennart modfälld, – att min konung bär samma krona, att han stridt med samma folk emot samme fiende och att hans namn skall lefva lika länge som tolfte Karls ...

867 – Och att en trogen tjenst har sammaoriginal: samma, rätt att ihågkommas i våra dagar, som uti hans, – inföll Gustaf III med ett vackert, kungligt smålöje. – Du har rätt. Det finns likväl jemförelsepunkter mellan mig och min store företrädare. Vi äro olika i mycket, likasom våra tidehvarf äro det; men i ett äro vi lika – deri, att vi under samma krona bära samma svenska hjerta. Behåll min handske, om denna hågkomst af din kung, som värderar dig, kan göra dig nöje, och mottag tillika mitt kungliga ord, att hvadhelst du en gång begär af mig, – så framt det icke strider mot min fursteära, rikets välfärd eller tredje mans rätt, – så snart du framvisar denna hågkomst af min ynnest, skall din bön vara på förhand beviljad. Och nu au revoirspråk: franska, min trogne Croneld; jag hoppas snart få se dig lika hurtig som förr vända åter till Savolaks.

|135|

13. Korpral Durk.

868 Tre eller fyra dagar hängde Lennart Cronelds unga lif på en svag tråd, till följd af ansträngning och blodförlust. Man trodde sig böra prevenera hans far med en kurir, som afgick till Nyslott, och hans bror, kapten Detlof Croneld, fick en måhända önskad anledning att besöka Högfors. Men den lille sergeantens unga dagar voro ännu icke räknade. Om en vecka var han i full konvalescens, och om två veckor var han så återställd, att han, ehuru ännu »något skamfilad», som hans fältskär, den hederlige Bäck, uttryckte sig, – fick tillstånd att då och då hemta frisk luft vid stranden af Kymmene elf.

869 Likasom märken på runstafvarne utvisa tidstecknen, så äro dessa två eller tre veckor i medlet af Augusti månad år 1788 inristade med ett brännmärke i svenska och finska arméns historia. Tidens onda frön, längesedan sådda i en uppluckrad jord, länge fördolda och i mångens tanke tillintetgjorda, hade omsider grott under krigets vanliga nederbörd af eländen och tårar. Den giftiga plantan hade skjutit frodiga rotskott, äfven der man minst förmodade det, och var ej sällan lika svår att igenkänna, som odörten ofta förvexlas med en menlös heracleum. Emedan dess blomma ställde sig så oskuldshvit, blef hon kallad patriotism och bars öppet i knapphålen liksom en prydnad. Men hade denna blomma fått mogna till frukt, så hade hon frambragt polska renetter, af hvilka måhända mer än ett tidehvarf ätit sig döden.

870 Dessa händelser äro bekanta. Den 8 Augusti uppsattes i Anjala noten till kejsarinnan. Den 9 afreste Jägerhorn med noten till Petersburg. Den 12 uppsattes den ryktbara förbundsakten med dess åtföljande »deklaration». Veckan derpå ankom Sprengtporten till gränsen och hade möten med general Armfelt och flere af befälet. Den 24 återvände Jägerhorn med kejsarinnans svar. Den 25 meddelade de förbundne, pockande på riksdag, svaret åt konungen i Lovisa. Beskickningar kommo och gingo mellan armén och fienden, partiskrifter utspriddes,|136| lästes, kommenterades öfverallt, frihetssånger uppstämdes, djerfva planer uppgjordes och funno gehör, en svallvåg af dagens opinioner öfversköljde äfven de lugnaste; allt var rörelse, spänning, oro, eld och isynnerhet mycken rök. Man kunde likna denna rörelse vid en skogsbrand; lågorna slingrade sig med giriga tungor i ljungen och mossan, hotande att derifrån sprida sig till de högsta furornas kronor, men ingen kunde säga huru långt branden sträckte sig, emedan hela nejden var insvept i mörka rökmoln.

871 Af allt detta hörde Lennart Croneld blott dunkla, motsägande rykten. Hans fältskär skakade blott på hufvudet, stoppade sin pipa och menade, när han omlade förbandet, att »ryssen skulle taga dem, som ställt till det här». Kamraterne i fältlasarettet, så många som blott kunde öppna sin mun, kannstöpte och grälade dagen igenom. Fred eller krig afhandlades lika tappert vid soldatens aftonbuss, som vid officerarnes punschbål. Några togo parti emot, men de fleste för konungen. Det var sällsamt att höra, huru mången äfven bland dem, som ifrigast skreko på fred, för att få gå hem till rotarne, likväl togo eld som torrt fängkrut, när man talade om att vägra konungen lydnad. Att tala illa om honom, att kalla honom tyrann eller komediant, detta kunde väl tålas, vid sådant hade man vant sig; men att »afsätta herrn», såsom talet gick bland det yngre befälet, med sådana ord vågade ännu ingen fresta soldatens öron. Officerarne blefvo otålige; deras missnöje med manskapets brist på patriotism gaf sig luft i prygel och skällsord, men icke ens dessa öfvertygande medel förmådde rubba soldatens ärfda, instinktlika, orubbliga trohet.

872 Lasarettets enformighet och harmen att nödgas ligga här overksam, medan så många för honom dyrbara intressen stodo på spel, mildrades något genom följande bref, som anländt med en af de många kurirerna från Nyslott:

873 konsekvensändrat/normaliseratBästa Lennart, jag har hört, att du är förvundet, Gud förbjude att det vore farligt, jag tänker på dig både natt och dag. De berätta att din far ej rökt på en hel dag, när han fick denna nachricht, men dagen derefter har han åter sin virginiska knaster skurit och menat, att om du blöder eller faller för kungens sak, är det ej mer än din skyldighet, ty inom din slägt skall det gammal vana vara. Jag för min del kan aldrig tro att Gud skulle|137| oss fattiga barn öfvergifva, förlåt att jag råkade kalla dig barn, fastän du redan är en bra soldat. Bästa Lennart, jag är stolt öfver dig, men jag vågar ej låta för någon det märka, ty min far är skräckeligen bös på dig, han kom ju hem andra dagen på aftonen, sedan han redan varit långt utom skotthåll, men vi fingo bud till honom med kapten Loddnikoff, som var till Rautasaari, för att träffa din stjufmor, du vet väl för hvad zweck och ärende det vara kunde. Din stjufmor har två gånger oss besökt och derefter varit rest till Wiborg, tror jag, hon är mycket thätig och mot mig mycket nådig, efter hon aldrig kan ana det putz vi henne spelat, hon har ej träffat Scharpen ännu. Mot dig är hon icke freundlig, jag hörde henne säga till min far, att hon nog skulle sätta sin petit coucouspråk: franska uti bur i Kronstadt, när allt det sker, som nu skall ske. Lebewohl, bästa Lennart, jag skickar dig här en förgäsminicht från min egen blomstergarten på Otava, Gud bevare dig i all farlighet och denna tidens zerwurfnissar, önskar din vän

874 B. S.konsekvensändrat/normaliserat

875 konsekvensändrat/normaliseratP. S. Om du vill mycket fröja mig, så skrifver du två rader med kuriren och skickar dem till er alte Kajse, hon vet nog. Adieu, tänk på mig.konsekvensändrat/normaliserat

876 Med detta lilla hjertliga bref, hvari Lennart med ett smålöje igenkände tydliga spår af ryske kammarrådet, finske patrioten och tyske språkförderfvaren Siverts älskeliga dotter, satt ynglingen en afton vid Kymmene och betraktade laxungarnas muntra hopp öfver den solbelysta strömfåran. Hvirfvel efter hvirfvel brusade enformigt förbi, en fiskare i sin båt gled makligt ned utför strömmen, och på andra stranden sjöng en vallflicka sin friska visa, medan hon dref sina kor på betet. Hälften af melodin var densamma, som savolaksarnes »Tuoll’on mun kultanispråk: finska», hvilken alltsedan qvällen på Otava fått en så egen färg i ynglingens minne, men resten förlöpte sig uti en svensk folkvisa, sannolikt ursprungligen blommande upp ur samma rot som denna, likasom så mycket annat i Finland bryter sig i ett blandadt färgspel från vester- och österland. Orden voro här svenska, men framgångna ur samma hjertats ungdomsdrömmar:

konsekvensändrat/normaliseratVäntat hafver jag uppå dig, min lilla vän,

Liksom fågelen på ljusnande dag,

|138|

Och hvar och en gång jag dina ögon såg,

Så blef jag så hjerteligen glad.konsekvensändrat/normaliserat

konsekvensändrat/normaliseratDu min lilla tröst, som har hvilat vid mitt bröst,

Du har fängslat mitt hjerta så hårdt.

Och aldrig så gå de rosor ur mitt sinn,

Som vexte i lilla vännens gård.konsekvensändrat/normaliserat

879 När flickan slutat andra versen, mötte hon en gammal bonde, som kom från en biväg och tycktes fråga henne om något i byn, ty hon pekade ditåt med handen och fortsatte derefter, ömsom sjungande och ömsom manande på korna, sin ensliga vandring. Bonden såg sig försigtigt omkring, likasom fruktade han att blifva bemärkt, steg derefter i en båt, som låg fastgjord vid stranden, och rodde öfver till andra sidan.

880 Det var någonting i mannens sätt, som förekom Lennart misstänkt, och han gick derför några steg närmare stranden, böjande undan qvistarna af en björk, för att betrakta roddaren, hvilken landsteg ett knappt stenkast ifrån honom. Hvem målar hans förundran, när han, oaktadt den nya jackan och en grå mössa, som var neddragen djupt öfver bondens panna, igenkände Tobaks-Matts, – samme Tobaks-Matts, hvilken han sjelf sett dingla i galgen vid Nyslotts tullport!

881 För svag att förfölja honom och för klok att förråda sin närvaro, nödgades Lennart åse, huru mannen med smygande steg klef uppför stranden och närmade sig på en omväg till byn.

882 Det begynte skymma på qvällen, och orolig öfver en spejares närvaro, som ej kunde hafva godt i sinnet, vände ynglingen tillbaka till lasarettet. Vid trappan mötte honom en gammal gråhårig och lurfvig person, som vid hans anblick torkade ögat med den grofva ärmen af sin vadmalsjacka och skyndade mot honom med en fart, som blott en gång förut satt denna oviga kropp i rörelse, och detta var för längesedan vid Willmanstrand, – det var korpral Durk, han och ingen annan, i egen person.

883 Likasom sjelf förvånad öfver detta raptus af skyndsamhet, stadnade korpralen, sedan han kilat femton steg framåt, snöt sig och mumlade: – sentään hän eläspråk: finska; sen också lefver han!

|139|

884 Anseende vidare frågor eller utrop fullkomligt öfverflödiga, räckte han derpå Lennart sin grofva tass och morrade: – majoren bad helsa.

885 Denna helsning åtföljdes af ett så lydande bref:

886 konsekvensändrat/normaliseratMin k. son. Detlof skrifver till mig, att du fått en kosack i axeln. Jag finner häraf, att du glömt hvad jag sagt dig, att man aldrig bör stå som ett slagtnöt och vänta på piken, om han ränner med fart. Man slår spettet från sidan med geväret eller med huggaren och håller den besten från lifvet, det är durrn. Jag har en gång huggit en sådan getingsgadd tvärt af som en rofstjelk. För resten mår jag bra, utom att det ristar i ryggbasten en dag före nederbörd. Höet är godt, det som ficks in i Juli, men resten duger intet åt svina. Svederna mata bra nog i rian, du kan fråga hvad rågen gäller nu i Lovisa. Min gumma är rest till Kexholm att lura ryssen på några pund talg, det skall vara en god affär. Otava-herrn hörs ej af. De säga att han blifvit spak som ett nyssklippt får och gifvit moskoviten på båten, men tro honom böfvelen. Vid Nyslott går till som på en hästmarknad, mycket skoj och eländiga kampar. Ha de för två styfver ruter i sig, så skulle de nappa turken i skägget och storma torracknästet, men jag skäms som en hund hvar gång jag hör dem resonera. Nu tala de käringarna om att gå hem igen öfver gränsen, kungen må säga ditt eller datt. Hin håle klistre deras breda mun, sakramentskade spruckna krukor; käppen på ryggen, det vore mitt råd. Annars intet nytt, utom att ryska stoet har fölat. Racen är grann, men håller han ut? Stickor heller. – Min k. son. Detlof skrifver, att du kanske stryker flagg för skråman. Gud förbjude att jag skulle mista dig, k. son, du kan hålla stången mot fjorton sådana munväderskaptener som bror din. Raska upp dig igen, k. son, och gör plåsterbredarne flata, så gjorde jag. Fänriksfullmakten, menar jag, är nog så godt recept som ett annat. Men skulle du lägga ned gevär för vår Herre, så Gud vare med dig på resan, min k. gosse, jag retirerar väl småningom efter till högqvarteret. Tross och patrask äro vi alla dervidlag, man får vara nöjd att ha tjenat kung och land så godt man förstått. Adieu, k. son. Din ensamme och snart ur mönsterrullan kasserade fader

887 Detlof Magnus Croneld.konsekvensändrat/normaliserat

|140|

888 konsekvensändrat/normaliseratP. S. Om du lefver, så glöm ej att helsa kungen, och säg honom att jag knep häromdagen två bränvinsforor vid gränsen. Du har kanske hört huru Stedingk gjorde med Tobaks-Matts. Karlen skulle hänga, men i stället lät Stedingk kläda af honom och piska honom ut genom tullporten. Jackan klädde han på en bulvan, som blef hissad i galgen. Min tro är, att det var skada på repet.konsekvensändrat/normaliserat

889 konsekvensändrat/normaliseratP. P. S. S. Om du kreverat, skall Durken föra hem dina saker. Jag känner hur det går till på lasaretterna, de korpa åt sig allting. Låt dem ej stjäla din klocka. Jag undrar om de unna dig militärisk honnör, när du inqvarteras hos vår Herre. Det vore just likt de storskräflarne att spara på några skott krut.

890 D. M. C.konsekvensändrat/normaliserat

891 – Jag ser, – sade Lennart till sin trogne korpral, – att majoren redan ansett mig död och begrafven. Min stackars gamle far, hur tog han denna underrättelse?

892 – Icke vet jag. Ingen fick prygel på flera dagar, och Musti var den enda som skällde i gården.

893 – Och gamla Kajsa?

894 – Hvad skulle hon säga? När östan blåser, blir duskväder. Käringen brände vällingen, och rofvorna fingo vi ösa ur spiseln.

895 – Hör på, Durk; öfversten har hjelpt Tobaks-Matts ned ur galgen, sedan du hjelpt honom upp. Jag skall säga dig något: han rodde i afton här öfver elfven.

896 Korpralen blinkade och sade: – så sägs det.

897 – Hvarför stryker han åter omkring? Hvad har han att göra här vid Högfors?

898 – Hvem kan veta? Han säljer tobak.

899 – Har du fått det lispundet blad jag lofvade dig? Jag har betalt kommissarien för att han skulle lemna dig det på reqvisition.

900 – Strunt. Har man ej tobak, så röker man skaftet. Kersanttispråk: finska*)Sergeanten. behöfver sina pengar till bättre.

901 – Hvad skall jag då lofva dig, om du en gång till skaffar Tobaks-Matts i galgen och ställer så till, att han ej hittar ned tillbaka?

902 – Kersanttispråk: finska lofvar att sköta om gamla far.

|141|

903 – På detta vilkor vill du uppsöka bofven och fånga honom?

904 – Jag skall försöka på.

905 – Vet du hvad, Durk? Folk säger om dig, att du har ben som grindstolpar och förstånd som en mjölsäck. Jag tror, att de ljuga skamlöst på dig.

906 – Olkoonspråk: finska; vare då!

907 – Kom, styrk dig med sjukmat i lasarettet. Du är trött, du har gått från Nyslott och kanske ej sofvit på flera nätter af oro för min skull. Du kan sofva hos mig i natt.

908 – Sömn är en fotlös man och gäsp en dålig arbetare.original: arbetare Farväl, kersanttispråk: finska.

909 – Vänta ... Vill du ej taga mina pistoler?

910 Durk betraktade med förakt de nätta puffertarne ochoriginal: oeh visade en knotig påk af segt enträd. Med detta vapen, hvars fruktansvärda verkan han sjelf så ofta fått pröfva, begaf han sig ännu samma afton åstad.

911 Dagar förflöto; Durk hördes ej af. Emellertid hopades rykten på rykten, händelserna togo allt raskare fart, och statsvagnen rullade allt hastigare mot den gapande afgrunden. Lennart fick veta, att en utskickad från Anjala varit synlig vid Högfors, för att känna sig före om finska soldaten ville försvara konungen, derest det komme i fråga att arrestera honom. På samma gång hade en annan misstänkt person gjort sig noga underrättad om truppernas ställning och om den styrka man hade att disponera för öfvergångspunkterna vid Kymmene elf. Sistnämnde agent kunde ej vara någon annan än Tobaks-Matts. Dessa oroande underrättelser bestämde Lennart Croneld att, innan han ännu rapporterat sig frisk, resa till sin bror Detlof, hvilken för närvarande befann sig i lägret vid Anjala.

|142|

14. Anjala.

912 Anjala är ett gammalt allodialsäteri, hvilket utgjorde kärnan af den betydliga donation, som Carl IX skänkte Henrik Wredes afkomlingar, af erkänsla för att denne tappre ädling lånade honom sin häst i slaget vid Kerkholma år 1605 och derigenom räddade konungens lif med uppoffring af sitt eget. Anjala tillhörde denna berömda slägt ända till 1837, då det försåldes åt grefve Creutz, hvilken åter 1842 försålde godset till finska kronan, som, ständerna oåtsporda, förärade säteriet i egenskap af fideikommiss åt generalguvernören furst Mentschikoff. Läget är det herrligaste på venstra sidan om Anjalafors i Kymmene elf, ett af Finlands mindre, men stridaste vattenfall*)Rättare en rapidespråk: franska, ty forsen stupar brant, men icke lodrätt.. Gården, som bland sina många märkvärdigheter, äfven varit beryktad för gräsliga spökerier i början på 1820-talet, har i vår tid blott stundom på somrarne bebotts af den grånade fideikommissarien, som här hvilade ut från statsärenderna. Ett prydligt tvåvåningshus af träd blickar så leende ut öfver forsen, barrskogen och de bördiga åkerfälten, som hade aldrig en askgrå vålnad smugit sig genom dessa salar, aldrig ett tåradt öga blickat fram ifrån dessa fönster och aldrig ett svart förräderi hviskat under dessa sköna, sekelgamla granar om fallande kronor och sönderbristande riken.

913 År 1788, när Kymmene var en gränsflod, stod det dåvarande gamla trevånings stenhuset på svenska sidan, och genom att dit förflytta hufvudarméns läger, hade man således uppfyllt det första aftalade vilkoret för ett stillestånd mot fienden, nemligen att draga sig från kejsarinnans land tillbaka öfver gränsen på egen mark. Rader af tält voro placerade under träden på skogsbacken vid sidan af forsen, kanoner voro placerade vid strömmen, för att dominera den motliggande ryska stranden, posternes gevär glimmade här och der i skogsbrynet, rekryter exercerades på närmaste äng, ordonnanser kommo och gingo, och svalorna flögo pilsnabbt öfver den skummande strömhvirfveln, för att upp|143|snappa de der mycket talrika trollsländorna med deras guldglänsande vingar. Allt syntes vid första anblicken lifligt, leende, hoppfullt och manhaftigt uti den sköna sommaraftonen, när Lennart Croneld på en rankig skjutskärra anlände till Anjala gård.

914 Det förekom honom likväl, som hade redan den första skyltvakten något mörkt och betryckt i sin blick, och samma nedstämda uttryck röjdes i nästan alla mötandes ansigten. Soldaterne, som skurade sina gevär, trosskuskarne, som reparerade hjulen på artillerivagnarna, sjelfva generalens kock, hvilken med sitt hvita förkläde grälande utkom på trappan, när kökspojken dröjt att skölja spenaten, tycktes med deras bekymrade miner vänta åska i luften. Endast en ung löjtnant, som troligen nyss köpt sin post på ackord för pappas kontanter, kom sorglöst hvisslande öfver gården med en jagtbössa på axeln, i ändamål att spana efter någon gräsand, hvilken varit nog oförsigtig att närma sig inom skotthåll vid stranden nedanför forsen.

915 Lennart frågade efter kapten Croneld vid nyländingarne. Man visade honom till tälten på skogsbacken. Han lemnade kärran, betalte skjutskarlen och gick till fots att uppsöka sin bror.

916 – Åh, – utropade kapten Detlof med en glad öfverraskning, ty förhållandet mellan bröderne var någorlunda godt, utom i deras politiska åsigter, – välkommen från Plutos rike! Hur står till i underverlden? Bra, hoppas jag, fastän vår Tuoni*)Underjordens beherrskare. i detta krig torde blifva lurad på sin konfekt. Det gläder mig att se dig, käre Lennart, sedan du, som jag förmodar, fått nog af kosackerne. Du kommer just lagom att följa mig till en liten sammankomst i dagens frågor. Kungen befinner sig väl, hoppas jag? Vi ämna snart hafva den nåden att personligen uppvakta honom, för att göra oss underrättade om Gustaf II Adolfs kyller fått någon rispa vid sista kalabaliken med fienden.

917 – Kungen befinner sig så väl, – svarade Lennart, – att det kanske icke torde bekomma alla lika väl. Jag har kommit att rådgöra med dig, Detlof, hvad vi nu böra göra, för att på en gång sauvera vår pligt och vår familjs heder. Vår stjufmor och, jag fruktar, du sjelf äro för mycket inblandade i den olyckliga ställningen, för att vi|144| skulle kunna likgiltigt invänta den vändning sakerna nu måste taga. Vi måste båda taga bestämdt parti, antingen för eller emot de lojala tänkesätten, och emedan mitt parti är afgjordt, ville jag gerna också höra ditt.

918 – Jaså, ditt parti är afgjordt, min gunstig herre? Jag gissar hvartåt det lutar, men, bäste Lennart, låt icke detta hindra oss att vara goda vänner. Mitt parti är lika decideradt, och jag vill tro, att det är lika lojalt, men kanhända en smula mera praktiskt. Du är en förståndig pojke och skall med tid och erfarenhet lägga bort de despotiska griller du insupit hos vår hederlige, men, tyvärr, något inskränkte far. Ja, var lugn, jag vet att du förargat vår stjufmor och spelat ett fult spratt åt den gamle siken på Otava; bagatell, det oroar mig icke det minsta, det inverkar icke mera på händelsernas gång, än om en mygga finge det infallet att hejda ett halmlass utför Nyslotts backar. Sådana små pojkstreck göra vi alla i skolan och äro lika goda karlar för det. Annars kan jag berätta dig, att vår stjufmor är för närvarande här. Hon bor i en gård derborta i byn och har lofvat besöka mig i qväll efter sammanträdet, för hvars skull hon hitkommit; derefter reser hon genast sin väg. Du får således tillfälle att göra henne din compliment. Men stig in och hvila ett ögonblick i mitt tält, medan jag påtager min uniform. Så amicalt man lefver vid Anjala, bör man dock visa generaler och öfverstar skyldig aktning.

919 – Säg mig, Detlof, – fortfor Lennart i tältet, – hvilken anledning kan hafva fört en så förnäm dame, som vår stjufmor, till ett läger i fält?

920 – Hvad vet jag? – svarade brodren. – Kanhända hon kommit att köpa talg. Madame har köpmansgeni, hon gör ofta sådana affärer på andra sidan om gränsen.

921 – Fruktar du verkligen ej, att dessa förrädiska stämplingar, i hvilka hon är inblandad, inom kort skola samla skymf öfver vårt namn och bringa vår gamle far i förtviflan?

922 – Hör mig, Lennart, jag vill vara uppriktig mot dig. Och ehuru du har den förmån att vara tio år yngre än jag, således naturligtvis är begåfvad med en vida mera klarseende blick och en högre, genomträngande skarpsinnighet, skall du likväl medgifva, att jag sett något mera af lifvet, än du. Hvad är rätt? Det, som segrar. Hvad|145| är orätt? Det, som tappar. Hvem är förrädare? Den, som blir hängd i dag. Hvem är patriot? Den, som i morgon dikterar lag. Fråga vår historia 1719, 1756 och 1772. Du känner ju Washington; hvem känner ej vår tids störste man? Nåväl, hade han tappat, blifvit fången af engelsmännen och hängd som rebell, så hade det skett honom rätt, och han hade dött en förrädares död. Händelsevis var det han, som slog engelsmännen och grundlade en ny verldsmakt; deruti hade han också fullkomligt rätt och anses nu såsom tidehvarfvets utmärktaste patriot. Enfinspråk: franska, du står vid konungens fana, jag står vid rikets. En af oss är rebell, en af oss är patriot; men om det är du eller jag, det är det vi i morgon få se. Jag spår, att din sida tappar i brädspelet; följaktligen har du all utsigt att göra dig förtjent, om icke af repet, så dock af en kula för pannan, medan vi på vår sida helsas som fäderneslandets vänner och trogne befriare. Det beror allt på en sinkadus, som vår far brukar säga.

923 – Beror då ingenting på heder och samvete, pligt och öfvertygelse? Hvem har intalat dig dessa afskyvärda läror, dem hvarje röfvare på landsvägen kan åberopa, när han stöter knifven i en menniskas bröst?

924 – Uppbyggliga moraler! Hvad det kläder dig, min dufunge, att predika samhällets fredliga dygder midti lågorna af en annalkande revolution! Du har gissat rätt, jag är ej den lycklige fadren till så många unga idéer, som skola omskapa verlden. Jag har, som du mins, tillbragt tvenne glada, lärorika år i ett land vid namn Frankrike. Det är en murken stubbe, detta Frankrike, men uppfylldt af tusen framspirande gröna telningar. Der, min kära Lennart, förstår man sin sak; der vet den unga adeln hvad klockan är slagen. Ned med tyranniet! Lefve friheten! O, jag har sett den gudomlige verldsbegrinaren derborta på Ferney, och hans profetiska ord ljuda ännu i mina öron: »När den siste konungen hängt sig uti den siste prestens tarmar, då, min vän, då först blir verlden lycklig!»

925 – Dessa ord lukta blod!

926 – Barn och qvinnor frukta små åderlåtningar; män förstå bättre, att dessa bevara blodet friskt. Finland vore i sanning dåraktigt, om det ej begagnade ett så förträffligt tillfälle att afskudda sig tyranniet. En liten tids rö|146|relse, vi hålla trådarna, och när mobben fått nog, draga vi tyglarna in. Så, min käre Lennart, ämnar man göra i Frankrike: en lapprisrevolution på tre veckor blir tillräcklig att besvärja det tusenåriga fantom, som man kallar konungamakt, och återgifva åt adeln dess naturliga inflytande. Följom exemplet, och soyons amis, Cinnaspråk: franska!

927 – Mins du, Detlof, det lilla Metsälampi, den klara, vackra sjön, som stod fyra fot högre än Puruvesi och derifrån du en gång roade dig att gräfva ett dike genom den smala sandåsen? Du ville improvisera ett vattenfall, du var öfvertygad om att kunna binda elementet inom de gränser du fann för godt att utstaka deråt. Jag trodde dig, jag som då var ett barn, och byggde mina vattenqvarnar uti det lilla forsande diket. Allt syntes oss så förträffligt, vattnet lydde din vink, fallet var färdigt, Metsälampi tycktes icke det minsta bekymra sig om den »lilla åderlåtningen». Vi gingo så lyckliga bort i den varma augustiqvällen, vi voro så stolta öfver att ha skapat en fors och föreskrifvit naturen lagar. Om natten hörde vi ett underligt dån; du mins vår förskräckelse! Vi skyndade ut, – det var mörkt och stormigt, åskan gick, och regnet störtade ned i strömmar. Vi anade redan, huru naturen ej funnit för godt att respektera våra förmätna lagar, och följande morgon varseblefvo vi hela vår missräkning. Den öfra sjöns vatten hade stigit af regnet och följt den bana, i hvilken vi frigjort dess lopp. Det hade bortsköljt mina qvarnar och genomskurit den lösa sandvallen; vårt smala dike hade förvandlats till en bred, forsande flod, och inom få timmar uttömt Metsälampi uti det stora Puruvesi. I stället för vår lilla älskade sjö, der vi metat så mången abborre, sågo vi nu blott en ohygglig sump af svart dy, i hvars botten stadnat en ful vattengöl, som alltsedan blef en boning för grodor. Hvad säger du derom? Är du så säker, att ej det dike man gräfver för revolutionen möjligen slutar så, som vårt dike vid Metsälampioriginal: Mettälampi?

928 – Jag är åtminstone säker på ett. Kan du gissa på hvad?

929 – Jag bryr mig ej om att gissa gåtor.

930 – Jo, jag är säker uppå, att du missförstått din kallelse och valt ditt yrke befängdt. Du är född till prest; du skulle, med sådana anlag för sköna liknelser, inom|147| några år hafva blifvit en fulländad hofpredikant. Lyckligtvis är du ung och kan ännu taga kragen.

931 – Är detta allt hvad du har att säga mig?

932 – Långt derifrån. Du har nu blott hört början. Följ mig, så skall du sjelf få döma om fortsättningen.

933 – Svara mig först, om det är en förrädisk sammankomst. Till någon sådan kan jag ej följa dig.

934 – Förrädisk? Fy, Lennart, kan du tro något sådant om mig? Det är tvärtom ett möte af landets mest patriotiske män, och allt, hvarom man öfverlägger, rör medlen till rikets räddning.

935 – Vore det ej för din och dina vänners säkerhet bättre, om jag blefve borta från sammankomsten? Jag säger dig på förhand, och lägg det på minnet, att jag icke anser mig bunden af någon tystlåtenhetspligt, som kunde skada min konungs sak.

936 – Hör hvad du vill, berätta hvad du behagar. För hvem skulle vi frukta? Ha vi icke sändt vår förbundsakt direkt till konungen sjelf? Stå ej allas våra namn att läsa derunder så tydligt, som någon gåspenna ristat en sanning inför en konungs blickar? Och ha vi ej med samma öppenhet utfärdat vår deklaration till hela landet? Du finner således, min lille pratsamme vän, att du knappt torde komma att berätta konungen något nytt om oss. Apropos, hvad har man bjudit dig för din rapport från Nyslott?

937 – Rättigheten att förtiga namn, som ej böra nämnas.

938 – Mycket förbunden. Ingenting mer?

939 – Jag mottager ingenting.

940 – Hvad det kläder en yngling att vara så anspråkslös! Men kom, det är tid att vi gå.

941 Bröderne begåfvo sig till Åbo läns regementes lägerplats på en äng något längre från gården och inträdde i öfverste Hästeskos tält. Lennart observerade, att inga förstärkta vakter voro utställda, inga ovanliga försigtighetsmått vidtagna. Tältet var ett bland de rymligaste, och vid pass tjugu officerare voro församlade kring en rykande punschbål, i hvilken man, liksom till hån, såg Gustaf III:s namnchiffre inbrändt på bottnen. Ett moln af tobaksrök sväfvade öfver bordet och bortdunstade mot taket, der man öppnat ett lufthål.

942 Lennart mönstrade med en hastig blick den sällsamma krets, i hvilken han så oförmodadt fått inträde. De fleste|148| voro för honom obekante medelålders män af ett dels trotsigt, dels likgiltigt utseende, ingen af högre än öfverstegrad och blott ett par eller tre under kaptensgraden. Bland de närvarande saknades högste chefen, generalen baron K. G. Armfelt, hvilken dessa dagar skulle afträda befälet åt grefve Meijerfelt och nu, full af bekymmer och tvekan, stadnat qvar på sitt rum i corps de logis.

943 – Der är han ändtligen, – ropade en af de högljuddaste i sällskapet, en burschikos öfverstelöjtnant, hvars talföra svenska munrede betydligt skilde sig från de öfriges finska brytning. – Hvar har du sinkat, Croneld, och hvad är det för en ljusputsare du introducerar i qväll?

944 – Det är min bror, sergeant Croneld, – skyndade kaptenen att svara. – Emedan han i morgon afgår direkt till Nyslott, har jag, om herrarne tillåta, fört honom med mig, på det att han må kunna hos baron Hastfer intyga arméns tänkesätt och möjligen framföra något uppdrag från herrarne.

945 Några bland officerarne betraktade hvarandra med missnöjda blickar. Lennart trodde sig märka att han icke var välkommen och beslöt att icke heller länge falla någon besvärlig.

946 – Hvad nu, Croneld, kommer du från Sysmä*)Ordstäf: »Komma från Sysmä och veta ingenting!»konsekvensändrat/normaliserat? – inföll en major med finsk brytning och ett på en gång energiskt och slugt utseende. – Har du ej hört den nyhet, som Hastfers kurir medfört till generalen för två timmar sedan?

947 – Nej, – svarade kapten Detlof.

948 – Din bror får tyvärr ej tillfälle att förtjena sina sporrar mot den gamle sultanen i Nyslott. Hastfer har den 20 upphäft blokaden och dragit sig tillbaka till Rantasalmi. Det är sannt, att han vid första nattlägret möttes af herrns ordres att hålla ut och sauvera apparenserna, men Hastfer var ingen narr; han hade fått nog af att dricka tjärnmjölk och skjuta gråsparfvar. Stedingk svor och lamenterade, men Hastfer svarade: hvad som är gjordt, är gjordt, och dermed basta.

949 Lennart kände huru blodet steg honom åt hufvudet. Men att obemärkt smyga sig bort, dertill var han både för klok och för stolt.

|149|

950 – Hvem bryr sig numera om sådana bagateller? – inföll en annan finsk major otåligt. – Till saken, mina herrar, vi ha ingen tid att förlora. Låt oss gå i ordning med frågorna. Först baron L:s möte med titulus vid Ummeljoki. Var god och låt oss höra hans propositioner.

951 – Frun låter helsa, – sade öfverstelöjtnanten med svenska uttalet, – att hon med nöje ser arméns patriotiska steg och lofvar sin medverkan, vare sig till armisticespråk: franska eller fred. Den gamle bör icke lemna befälet ifrån sig, utan rycka med hela finska styrkan öfver gränsen och der förena sig med 12 000konsekvensändrat/normaliserat man, dem frun håller i beredskap till vår secours. På detta sätt anser titulus, att både saken och våra personer äro fullkomligt betryggade.

952 – Impossibelt! Kan ej accepteras! – skreko flera röster.

953 – Det sade jag honom genast, – återtog öfverstelöjtnanten. – Det vore förräderi. Det vore en separation.

954 – Ingen separation! – skreks från alla håll.

955 – Hvem talar om separation? – invände majoren med det sluga utseendet. – Om våra trupper förenas med fruns, är det blott för att trygga nationens rättigheter. Frihet, mina herrar, är det mål vi alla eftersträfva.

956 – Ingen union här! Ingen separation der!

957 – Vill man ändamålet, måste man äfven vilja medlen, – fortfor den sluge majoren. – Med tvekan riskerar man allt. Jag känner bättre än någon här, att frun menar ärligt.

958 – Otroligt, men sannt!

959 – Låt höra svaret på majorens beskickning!

960 Majoren uppläste en skrifvelse från Petersburg af den 20 Augusti, hvari, med många förbindliga ord om återställandet af den gamla goda grannsämjan, yttrades, att finska trupperna genast borde utrymma ryska området, hvarefter deputerade af finska nationen borde sammankallas och uttala landets önskningar, då man icke skulle vägra dessa ett nådigt beskydd och ett kraftigt understöd.

961 – Brefvet saknar underskrift, – invände några. – Hvem ansvarar för dess äkthet?

962 – Innehållet. Och denna briljanterade ring, – svarade majoren med en axelryckning.

|150|

963 – Ingen separation! Ingen riksdag för finska nationen ensam!

964 – Akten då edra hufvuden, mina herrar, ty de sitta lösa på skuldrorna, – fortfor majoren förargad. – Släppen herrn att bruka sina gamla konster i Sverige, och sen eder sedan om hvar perukerna sitta.

965 – Det är sannt. Han har våra namn.

966 – Han skall aldrig förlåta oss, att han gått miste om ett triumftåg med galaspektakel vid återkomsten till Stockholm.

967 – Man bör ej tillåta honom att prata för mobben.

968 – Man bör genast arrestera honom.

969 – Derpå utfärda ett nytt avertissement och låta sammankalla riksdagen i nationens namn.

970 – Efter arresten abdikation. Det är likväl det säkraste.

971 – Det finns någonting ännu säkrare ...

972 – Lefve friheten! Lefve fäderneslandet!

973 – Mera punsch!

974 – Herrn har alltid sina moyenger. Han skall tacka oss på sitt nya gods, som han köpt i Italien.

975 – Nej, vid Montpellier. Det är dit han skickat sina dukater i säkerhet.

976 – Men hvem skola vi sätta uppå den toma platsen?

977 – Hvem annan än frimuraren?

978 – Tro honom hin. Han har den briljantaste korsräf bakom öronen.

979 – Mammas gosse kanhända?

980 – En homme blaséspråk: franska, som ej är herre uti sin egen sängkammare!

981 – Men, mina nådiga herrar, en kung måste man likväl hafva, om också endast som perukstock för kronan!

982 – Det kommer an på smak, – inföll den sluge majoren, alltid färdig att fiska i grumligt vatten.

983 – Kör för Fredrik II. Det namnet har klang.

984 – Som en tom butelj!

985 – Och väl korkad!

986 Man skrattade. De hade ännu mod att skratta, desse män, hvilka trodde sig bära ett rikes öden på värjspetsar, stuckna i slidan, och som voro så säkra på sitt öfvertag, att de icke ens utställt vakter vid tältet. Allt skedde så utan förbehåll, som på en presenterbricka för allmänheten,|151| och det befanns sedan, att personer, som gått genom lägret, förnummit genom den tunna tältduken märkeliga ord från dessa öfverläggningar. En öppenhet sådan som denna är nästan utan exempel i sammansvärjningarnas historia, och om något kastar en försonande dager öfver förbundet vid Anjala, så är det just denna dess utomordentliga, man kunde säga ungdomssvärmande naivitet. Säkra om talrikt anhang och ryskt understöd, voro de fleste sjelfve öfvertygade om sina afsigters renhet. Det märktes på allt, att de redan behandlade Gustaf III som en afsatt konung.

987 – Mina herrar, – yttrade en ung, något upprymd kapten, – vi ha som honetta karlar skickat till herrn derborta vår förbundsakt och vår skrifvelse till frun. Jag förmodar, att vi nu äfven tillsända honom fruns svar, avis au lecteurspråk: franska. Hvem åtager sig att framföra det?

988 – Jag, – svarade öfverstelöjtnanten med den utmärkta talegåfvan.

989 – Då kan baron med detsamma åtaga sig en sorts befattning som kunglig lifmedikus. Baron kan säga, att statsaffärerna fatigera herrns svaga nerver, att läkarne här haft konsultation och funnit det nödigt för herrns helsa att några veckor hålla sig inne med den vises lugn och i landsbygdens enkelhet. Undertiden sammanträder rikets Collegium Medicum i Stockholm och beslutar om patienten bör utskrifvas som frisk, eller skickas på några år att dricka brunnsvatten i Spaa.

990 – Väl taladt! Lefve friheten!

991 – Mais aprèsspråk: franska, mina herrar?

992 – D. G. har lofvat sammankalla de finska notablerna först; det är säkrast, så länge herrn ännu har smak för det sura riksäpplet.

993 – Ingen separation! Ingen separation!

994 – De finska notablerna kunna ju taga kastanierna ur elden, och sedan blir en glad frukost i Stockholm, en bonne compagniespråk: franska.

995 – Nej, nej, ingen separation!

996 Ett tumult uppstod. Tio personer talade på en gång. Anjalaförbundets sjuka fråga, – den, som undergräfde dess styrka, kom hela dess energi att vackla, förvirrade allt, förlamade allt och ryckte den redan mognande frukten ur desse djerfve konspiratörers händer, – det var just denna fråga om Finlands separation från Sverige, som de egent|152|lige anstiftarne ständigt höllo i bakhåll och hvarpå allt understöd från ryska sidan ytterst berodde. Att förena finska armén med den ryska och att sammankalla Finlands ständer, – kanske hellre, efter franskt mönster, notabler, d. v. s. adel och prester, – skilda för sig, detta förslag innebar ett så tydligt lösryckande ifrån det gamla moderlandet, att det genast strandade mot alla deras motstånd, hvilka på fullt allvar trodde sig konspirera för rikets välfärd. Liksom alla politiska kombinationer af i grunden negativ tendens, föll Anjala-förbundet sönder, så snart frågan uppstod om detta aprèsspråk: franska, detta oundvikliga: hvad följer sedan? Hvad man icke ville, det visste alla: en sjelfrådig konungamakt. Hvad man ville, det trodde sig också alla veta, nemligen fred och riksdag. Men fred och riksdag voro endast öfvergångspunkter och bryggor för en framtid, som skulle följa derpå, och så snart man försökte lyfta på denna slöja, tumlade genast meningarna vildt om hvarandra. Konungadömet af 1720 råkade i fejd med republiken efter polsk snitt, republiken efter Cromwells förebild, med Sprengtporten som protektor, och republiken efter Washingtons mönster. Konserverandet af det gamla Sverige, med provinsen Finland vid sidan, reste sig på tvären mot ett styckadt rike och ett ungt, sjelfständigt Finland. Härtill kommo korsande meningar om det ryska beskyddet och om hvad man borde företaga sig med konungens person samt hvem som borde utses till hans efterträdare på thronen. De finske sjelfständighetsmännen, som stodo i minoriteten, voro måhända likaså delade. Och likväl var det utmärkande draget hos alla en trotsig förtröstan på sakens framgång. Efterverlden förvånas och glömmer, att ännu år 1788 funnos i Frankrike många personer, särdeles inom den liberaliserande adeln, hvilka i deras förblindelse väntade »en revolution på tre veckor», som skulle dethronisera enväldet samt på dess bekostnad rikta alla de öfriga.

997 En person i detta bullersamma sällskap hade härtills föga deltagit i öfverläggningarna, men följt dem med en dyster och missnöjd uppmärksamhet. Det var en lång, ståtlig och mörklätt herre, som satt i ett hörn af tältet och samtalade halfhögt med ett par äldre öfverstar. Hans manliga drag buro en stämpel af svårmod, hvilken man påstår att ödet icke sällan från vaggan påtrycker dem, som äro födda till olyckan. Men tillika uttryckte dessa|153| drag så mycken orubblig energi, man kunde säga en sådan öfvertygelsens fanatism, att denne man tillika tycktes född att trotsa sitt öde, – beredd att uttala det hädiska förakt, hvarmed Herwegh femtio år senare yttrade om konungen af Preussen:

konsekvensändrat/normaliseratWer so wie ich mit Gott gegrollt,språk: tyska

Darf wohl mit einem König grollen.språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat

999 Denne man var ingen annan, än värden vid sammankomsten, de finska notablernas tillämnade landtmarskalk, öfversten och riddaren Johan Henrik Hästesko, Anjalaförbundets starkaste arm, likasom Sprengtporten var dess i Jupitersmolnet dolda hufvud, Johan Anders Jägerhorn dess smidiga tunga, Karl Klick dess penna, Karl Gustaf Armfelt dess uthängda generalsplym, L. A. Leijonhufvud dess springpojke, Leyonstedt dess trumpetare, Hastfer dess vindflöjel, O. Klingspor dess hoflakej och alla de öfrige mer eller mindre dess godtrogne duper.

1000 Allvarsam, såsom det höfves en man, hvilken i en åskdiger tid blickar djerf emot ljungeldarna, dem han trotsar under försöket att länka deras lopp, stod öfversten upp, knackade med en pipa mot bordet och äskade ljud.

1001 – Mina herrar, – sade han, – vi äro hitkomne att rådslå om fäderneslandets frihet och icke att käbbla om våra enskilda åsigter. Min mening är densamma som major Jägerhorns, att om man vill ändamålet, måste man äfven vilja medlen. Herrn är averterad om allt och söker en förevändning att echappera till Sverige. Detta måste förekommas. I nödfall erbjuder jag mig att arrestera honom i spetsen för mitt regemente.

1002 – Det är också min mening, – ropade öfverste Leyonstedt, i det han stötte glaset mot bordet, så att punschen stänkte uppå de närmast stående.

1003 – Och jag förklarar, – genmälde öfverstelöjtnant Enehjelm med hetta, – att om någon understår sig att bruka våld mot konungens person, så låter jag Kymmenegårds bataljon skjuta skarpt, så länge jag äger en enda man i ledet.

1004 Hästesko smålog bistert. – Kymmenegårds bataljon skall icke skjuta, – genmälde han lugnt.

1005 – Var öfvertygad, att mina karlar ännu lyda ordres, ehuru det lärer ha kommit ur modet vid andra trupper, – svarade Enehjelm.

|154|

1006 Tumultet förnyades. Denna sammankomst hade under händelsernas påtryckning och i chefens frånvaro, förlorat det lugn och den yttre värdighet, som utmärkt förbundets föregående möten.

1007 Enehjelm lemnade tältet i vredesmod.

1008 – Ett förslag, mina herrar! – skrek åter Leyonstedt öfver sorlet. – Hvartill behöfves ett regemente, der några få raska volontärer äro mer än tillräckliga? Herrn är i Kymmenegård, och kapten Croneld åtager sig, i spetsen för ett halft kompani desperat folk, att vara den Brutus, som enleverar vår Cesar nästa natt, utan att hin och hans mor ha aning derom, innan allt är i ordning.

1009 – Det är en nedrig lögn! – utropade en röst, som var alla de närvarande, utom kapten Croneld sjelf, fullkomligt obekant. Alla sågo sig om och varseblefvo den lille sergeanten, hvilken, härtills en stum och förbittrad åhörare, ej längre kunde styra sin harm, när han hörde sin brors namn i förbindelse med ett uppdrag af sådan beskaffenhet.

1010 – Hvem d–n har skickat oss pojken på halsen, och hvad är det han radoterar? – utropade Leyonstedt.

1011 – Jag säger, att ingen Croneld ännu har varit förrädare mot sin konung! – svarade sergeanten frimodigt och såg frågaren käckt i ögat, så öfverste han var.

1012 – Vräk ut pojklymmeln och låt en korpral klappa hofdammet ur honom! – skreko flera röster, högeligen uppretade öfver en sådan oförskämdhet.

1013 – Håll, mina herrar! – utropade Hästesko, med det vackra, svårmodiga löje, som stundom kom hans bistra drag att ljusna ända till mildhet. – Blygens att taga humör öfver ett barn, som talar alldeles så som vi skulle ha talat, om vi vore vid hans ålder och såge allt uti rosenrödt. Gå din väg, gosse, och håll en annan gång tand för original: för tunga, när ej befälet frågar dig.

1014 Lennart ville gå, men hejdades af sin bror. – Visa mig din permission, – sade kaptenen.

1015 – Jag har ingen permission. Jag står ännu på sjukrapporten.

1016 – Jaså. Efter sergeanten är här utan permission och rapporterad som sjuk, så följer han mig på ögonblicket till fältlasarettet. Tillåten, mina herrar ... jag är strax tillbaka.

|155|

1017 Med dessa ord fattade Detlof Croneld, under herrarnes högljudda löje, sin bror under armen och förde honom ut ur det farliga tältet. – Du är mig en vacker fågel, – bannade kaptenen, när de kommit ut i den mörka natten. – Att på detta sätt kompromettera dig och mig sjelf! Är du från dina sinnen?

1018 – Icke jag, Detlof, men du, ifall du verkligen ämnar ingå på deras förrädiska planer.

1019 – Det är en sak, min käre Lennart, som icke angår dig. Gifver du mig ditt ord, att hålla din mun, om jag låter dig resa?

1020 – Nej, jag har sagt dig förut, att jag icke låter binda mig af något löfte, som kan bringa kungen i fara. Det första jag kommer till högqvarteret, vill jag upptäcka allt.

1021 – Då är jag tvungen att ställa dig under bevakning.

1022 – Men jag rymmer.

1023 – Jag skall veta att hålla dig qvar, min junker.

1024 – Jag rymmer ändå.

1025 – Det få vi se.

15. Fiskarestugan vid Kymmenegård.

1026 Tiderna nalkades sin fullbordan. Konung Gustaf III syntes ohjelpligt förlorad.

1027 Hans högqvarter denna tid var den gamla kungsgård, som en gång varit donerad åt Vadstena kloster, en annan gång åt Sten Sture den yngres enka, slutligen blifvit ett Fersiskt gods, men gått förlorad i fredsslutet 1743 och af sitt vackra läge österom gränsflodens östra hufvudarm, erhållit namnet Kymmenegård. Det var här Gustaf III upplefde de sorgligaste och farligaste dagar under hela sitt lif. Med ett underdånigt trots utan like hade Anjalaförbundet tillsändt honom dess öppna förklaring. Hans armé öfvergaf honom och dagtingade med fienden; Hastfer, på hvilken han byggt så stora förhoppningar, drog sig tvärt|156|emot ordres, tillbaka från Nyslott; hans person och hans frihet voro i fara; fientlige emissarier, understödde af hemlige och uppenbare förrädare, smögo på alla sidor omkring honom; fientliga flottor kryssade hotande utanför rikets öppna kuster. Så långt ett vanligt öga såg, syntes öfverallt endast förräderi, försåt, skymf och undergång. Konungen trodde sig besviken af sitt folk på samma gång som af sin här, – detta finska folk, som i sex sekler aldrig svikit sin tro, aldrig öfvergifvit sin konung, så länge han icke öfvergifvit sig sjelf, och ännu aldrig fläckat sin fana genom förbund med en fiende. När ett sådant folk sviker, då vacklar marken under en furstes fötter.

1028 Huru har icke smädelsen dessa dagar lyssnat vid dörrarna och tittat i nyckelhålen, för att utspana ett obevakadt ögonblick, när den kunglige skådespelaren aflade sin mask och lät sin dolda förtviflan utbrista i några harmfulla utrop! Han ville lössläppa det borgerliga kriget, han ville hämnas på dessa förrädiska folk, han ville fly från dessa otacksamma länder. Hvad mer, om denna känsliga själ icke var af nog sprödt jern, för att bära alla tyngder, utan att svigta? Gustaf III:s planer till hämd och flykt voro af samma art, som hans drömmar om hjelterykte och lysande eröfringar: hugskott af en liflig fantasi, hvilken målade olyckans svarta skuggor med samma snabba pensel, som den nyss förut hade målat triumftåg i rosenrödt. Han hade icke annars varit en skald på thronen. Och de mörka drömmarna dunstade lika hastigt bort, som de rosenfärgade; skalden bortkastade sin illusoriska pensel, konungen återtog sin fallande krona.

1029 Mången fatalist i konungamantel har ansett månader och dagar äga ett samband med ödens vexlingar. Den 19 Augusti 1772 spelade Gustaf III för första gången om lif och krona. Den 19 Augusti 1788 spelade han samma höga spel, men denna gång icke af eget val, ej heller med samma insats, ty skymfen af ett nederlag vägde tyngre, och vinsten af en seger var mera osäker. »Sistnämnde dag om aftonen», – berättar G. M. Armfelt i sin sjelfbiografi, – »då vi voro gångne ända till förposterna, sade jag, under det vi gjorde reflexioner öfver våra missöden: Gud gifve jag hade eders majestät väl härifrån. – Det är ej att tänka på, svarade konungen. Jag kan på flera vis omkomma, det finner jag, men aldrig skall jag des|157|honorera mig. Nej, en enda resource gifves, min vän, för oss; det är om dansken förklarar oss krig. Då hafva vi en orsak att resa härifrån, för att försvara vår vestra gräns, och hela nationen, som blir upplyst af faran, skall tjena mig att försvara både fäderneslandet och mig sjelf. Hos oss behöfvas starka slag, för att göra effekt.»konsekvensändrat/normaliserat

1030 Dessa ord flöto bort i nattluften och blandade sig med dånet af Kymmenes forsar. Gunstlingen ansåg dem vara förtviflans suckar; två dagar senare kom underrättelsen om Danmarks krigsförklaring, och de visade sig vara snillets ingifvelser.

1031 Genast lät konungen utsprida nyheten och förkunna för alla sitt beslut att resa öfver till Sverige. Anjalamännen blefvo tvungne att skynda. Ännu hängde allt på en bristande tråd.

1032 Vi återgå till berättelsen.

1033 Det var vid Bertilsmessan den 24 Augusti om aftonen, en qväll så mörk, regnig och stormig, som hade den speglat tidens eget lynne. Fiskarebåtarne i skärgården vid Svensksund voro glade att finna en hamn vid elfmynningen, ty hafvet skummade våldsamt mot Kotkas klippor, och de gamla furorna på Mussalö skakade vildt deras tofviga hår mot regnbyarna.

1034 Söderom Kymmenegård, på flodens östra strand, låg i skogsbrynet en rymlig, men öfvergifven och till hälften förfallen fiskarestuga, som troligen i månget år tjenat smugglare och oloflige laxfiskare till en efterlängtad fristad under de mörka höstqvällarna. Folket i Langila, på den motliggande stranden, observerade kanske i skymningen huru den ena vandraren efter den andra smög med varsamma steg från skogen till stugan, men ingen fästade dervid någon uppmärksamhet. Och när Langilafolket senare på qvällen varseblefvo ett eldsken från det lilla söndriga fönstret, sade de till hvarandra: det är boarne!

1035 Boare kallas företrädesvis ännu i dag ett antal estländska familjer, hvilka bosatt sig uti sydfinska skärgården, i akt och mening att, med deras landsmäns biträde och med den utmärktaste skicklighet, i deras snabba, odäckade båtar smuggla bränvin öfver från Revalska sidan till finska kusten. Långt ifrån att göra afbräck i denna boarnes häfdvunna trafik, hade kriget snarare fördubblat deras indrägtiga rö|158|relse, och Kymmene fortfor, då som sedan, att vara deras bästa marknadsplats.

1036 Langilafolket hade icke gissat alldeles orätt, ty kring stockelden, som brann på den stora, af ohuggen gråsten uppförda spiseln i stugan, samlades efterhand tio eller tolf karlar af misstänkt utseende. Deras slokande hattar, deras kring knäet tillknutna underkläder och deras långa bruna jackor, som dröpo af regnet, röjde genast den estländska drägten, likasom deras vekare och mindre fulltoniga språk antydde syskonfolket på andra sidan om hafvet, ty estniskan förhåller sig till finskan ungefär som danskan till svenskan. De hade förmodligen redan bragt sina båtlaster i säkerhet, ty de voro sysselsatte att torka sina kläder framför elden och framtaga deras enkla aftonmåltid af bröd, smör och ost från små jernbeslagna matskrin, der de tillika i en särskild låda förvarade mången vacker silfverriksdaler i trogen syskonsäng med likaså blanka silfverrublar. Boarne sålde utan åtskilnad åt vän och fiende, eller rättare, de voro vänner med alla, som betalade väl och visste hålla tulltjenstemännen på behörig distans. För resten var det ett vilkor för framgången i deras djerfva och farliga yrke, att sällan eller aldrig sjelfve duka under för den frestelse, hvilken de så ymnigt spridde till andras förderf. I stället att, såsom andra, låta bränvinsflaskan göra sin rund för att krydda måltiden och värma deras våta lemmar, sågos boarne koka öfver elden en favoritdryck, hvilken de lärt af ryssarne och som af dessa kallas »sbitinspråk: ryska», hvaraf kustfolkets svenska tunga gjort »spitting». Denna dryck, bestående af hett vatten, sirap och kummin, stundom försatt med honung eller ett stycke kanel, är af så värmande egenskap, att den kunde bringa en snögubbe till svettning; köld och vana göra af den en delikatess.

1037 Boarne voro likväl icke de ende, som här sökte en fristad i denna duskiga qväll. Till deras förundran inträdde, en efter annan, omkring tjugu dragoner, hvilka bundit sina hästar under ett skjul invid stugan och nu, lika genomvåte som boarne, kommo att täfla med dem om en plats framför elden.

1038 Boarne kände i vida verlden blott ett slags fiender, med hvilka de ständigt lågo i fejd på lif och död, och det var tullbetjeningen. Med soldaterne, hvilka de så ymnigt försågo med deras rara varor, stodo de vanligen i bästa|159| förstånd och intimaste vänskap. Emellertid föreföll dem det nysskomna och talrika sällskapet med skäl något misstänkt. De makade sig motvilligt åt ena sidan, satte sina skrin i säkerhet, rådplägade med hvarandra på deras främmande dialekt och betraktade nykomlingarne med blickar, som läto förstå, att man i nödfall väl kunde möta våld med våld.

1039 Det var icke heller första gången boarne funnit sig i en sådan belägenhet. De buro, utom sina farliga knifvar, allesamman korta yxor, hängande vid läderbältet, och en strid med desse vilde smugglare, vane att trotsa alla slags faror, ansågs i hela nejden för ett så vådligt försök, att deras fiender, tullmännen, sällan inläto sig på ett sådant vågstycke, utan att vara förvissade om en betydlig öfvermakt. Vare sig att dragonerne kände detta, eller att de af naturliga sympatier önskade hålla god sämja med bränvinstrafikanterne, alltnog, de nöjde sig godvilligt med ena halfvan af eldstaden och inläto sig i fredliga samtal med deras grannar vid brasan.

1040 Lång erfarenhet af allehanda försåt hade likväl lärt boarne misstro fagra ord, som kunde slutas med fiskalernes inblandning, och de fortforo således att iakttaga en varsam och hotande hållning, då kort derpå en officer, som tycktes vara dragonernes chef, trädde in uti stugan och ställde sig, äfven han, framför brasan, der hans underlydande lemnade plats.

1041 En blick på boarne var tillräcklig att låta honom förstå med hvad slags folk han hade att göra. Denna upptäckt tycktes, långtifrån att oroa honom, snarare göra ett angenämt intryck. Han närmade sig dem, tilltalade dem på deras eget språk och befann sig innan kort i ett lifligt, men hemligt samtal med boarnes anförare. Resultatet tycktes utfalla till ömsesidig belåtenhet, ty dragonerne trodde sig ej utan afund märka, att den nya vänskapen beseglades med några blanka dukater.

1042 Derpå såg officern med någon otålighet på sitt ur och skickade först en, derefter åter en och slutligen en tredje af dragonerne på utkik vid stugan. Om en stund återkommo de utskickade och medförde ett fruntimmer, hvars svarta sidenkapott, oaktadt hon bar paraply, dröp af regnet. Några ord vexlades mellan officern och den högvexta, ståtliga damen, som lemnade paraplyn åt en medföljande kam|160|marjungfru; man såg ånyo på uret, och derpå satte sig båda på en bänk invid brasan, under det att stugans öfrige innevånare drogo sig ett stycke åt sidan.

1043 Det samtal, som nu begynte med låg röst på fransyska, torde närmare upplysa afsigten med detta möte på en sådan tid och med ett sådant sällskap i en öfvergifven fiskarestuga på stranden af Kymmene elf.

1044 – Är ni säker på, att vi icke försumma tiden? – frågade officern.

1045 – Han kommer bestämdt icke före 11, men sannolikt först efter midnatt, – svarade damen i svarta kapotten.

1046 – Klockan är nu 10, vi ha nära till slupbryggan och således en timma att vänta. I alla händelser har jag två pålitliga utkikar vid stranden.

1047 – Var obekymrad. Min gamle vän Tobaks-Matts står på post vid stallet, med ordres att strax skynda hit, när monseigneurspråk: franska befaller sin vagn. Men har ni också tillräckligt folk?

1048 – Tjugutvå man, som äro mig blindt tillgifne, allesamman karlar att köra hufvudet i väggen, när jag kommenderar dem marsch. De ha fått tio riksdaler per man, med löfte om dubbelt, när allt är i ordning. Det är sannt, att hvarken ordres eller douceurer förmått dem att följa mig, derest de icke fått i sitt hufvud, att monseigneur vill sälja dem alla och hela landet med folk och fänad åt edra vänner, madame.

1049 – En mediocre kompliment, på min ära. Men tjugutvå man, det är nog litet, ifall han medför eskort.

1050 – Ja, hvar vill ni man skall taga folk af den sorten? Befälet är nog patriotiskt, men i hela armén tror jag knappt att man fått ett dussin knektar, utom mina, nog väl bearbetade. Ni borde åtminstone känna savolaksarne, och af samma tänkesätt äro alla mer eller mindre. Hvad hände vid Fredrikshamn? Vi hade hvarken sparat fabler, hotelser eller löften, och likväl blefvo de alla som galne, när de sågo en skymt af herrns röda klack, och svuro att följa honom som en fårskock mot edra vänner, madame. Ni har likväl rätt, vi böra vara beredde på alla händelser, vi behöfva förstärkning, och jag valde ej denna mötesplats utan beräkning. Se der våra bundsförvandter. För klangen af ett silfvermynt äro boarne färdige att låta hänga sin egen|161| biskop; och för välljudet af en dukat äro de med om att enlevera sin egen morfar. Jag har dertill låtit dem förstå, att monseigneur, om han får hållas, åter ämnar göra bränvinet till ett regale och följaktligen nedgöra smuggleriet med händer och tänder, då deremot, om vi blifva herrar ...

1051 – Akta dig: de kunna likaså lätt sälja våra hemligheter. Jag hoppas du ej begått en indiscretion?

1052 – Var lugn, de veta blott, att vi ämna enlevera en hög person, i det ögonblick han ämnar stiga i slupen, för att gå ombord på Amfion, der han tillbringar natten. Med mina dragoner och boarne skola vi inom fem minuter rycka herrn ur klorna på en half bataljon.

1053 – Hvart ämnen I föra honom?

1054 – Först till Sippola eller till Liljendals öfversteboställe, som är närmast; men då detta torde vara mindre säkert, är det möjligt att resan fortsättes ända till Jägerhorns Brahelinna.

1055 – Hvarför icke öfver gränsen under Sprengtportens hedersvakt? Herrarne äro ju gamla bekanta.

1056 – Nej, madame, så långt sträcker sig verkligen icke vår vänskap för er. Vi kunna hata och afsätta en tyrann, vi kunna frigöra oss från gamla förbindelser, men vi ämna icke byta den ena bojan emot den andra. Med en sådan gisslan att användas efter behag, vore ni i stånd att göra en strut konfekt af vår sjelfständighetsförklaring.

1057 – Er sjelfständighet? Hvilken bêtisespråk: franska!

1058 – Talar ni ur denna ton, madame? Det tyckes mig ännu vara något för bittida att demaskera er, innan vi ens äro klara med början af vår lilla affär. Vill ni då tvinga mig att genast rida tillbaka till lägret och öfverlemna åt er att harangera monseigneur vid hans lyckliga afresa?

1059 – Nej, Detlof, låt oss vara kloka och ej förspilla ett gynsamt ögonblick med onyttiga tvister. Jag, liksom du, har satt för mycket på ett kort, för att skygga för någon tvekan, när stunden är inne. Nu eller aldrig. Fånga vi icke nu vårt pudrade lejon, så skall det undkomma oss, och allt står på spel. Således, antingen skall du lyckas i dag, eller skall Hästesko lyckas i morgon. Ettdera af de två; ett tredje fall måste förekommas à tout prixspråk: franska.

1060 – Åh, jag skall lyckas, madame. Jag unnar ej Hästesko denna myndiga ton, med hvilken han alltid be|162|handlar oss öfrige, likasom hade ingen annan än han en gnista af mod.

1061 – Men jag säger dig, att det kan misslyckas, och då måste man återkomma till den andra planen att uppsnappa föremålet för våra omsorger på vägen till Lovisa. Emedan detta måste ske på ljusa dagen, fordras vissa anstalter, med hvilka man ej är färdig förrän till öfvermorgon. Enfinspråk: franska, det är således af högsta vigt, för det första, att monseigneur ej skrämmes i förtid med ett misslyckadt försök, som hellre bör uppskjutas, derest icke framgången kan med visshet förutses; och för det andra, att afresan icke sker förrän i öfvermorgon, då allt är i ordning till en ny surpris. Se der, min vän, hvarför jag nyss hade den nåden att frambära till monseigneur min underdåniga vördnad.

1062 – Klockan felar ännu tjugu minuter i 11. Vill ni hafva godheten beskrifva er audiens? Det skall blifva min förtjusning att höra huru ni amuserat en så routinerad komediförfattare med en ny komedi, som öfverträffar hans egna.

1063 – Du vet, att jag för fem år sedan hade nåden blifva, jemte den öfriga sviten, presenterad för monseigneur, när la baronne de Fredrikshamnspråk: franska hade äran mottaga ett besök af le comte de Gottlandspråk: franska. Du inser, att en så gammal connaissance ej kunde afvisas; jag fick audiens, och monseigneur hade den artigheten att ej blott igenkänna mig, hvarpå jag ej bör tvifla, utan till och med försäkra, att jag sedan dessa fem år blifvit tio år yngre och vackrare, hvarom min modesti fordrar att jag kanske bör hysa grundade tvifvel. Hvad tycks, han behagade påminna sig, att jag vid den stora dinérn bar, liksom de öfriga damerna, blå klädning, emedan kejsarinnan bar det svenska blå bandet, och han bedyrade, att den klädde mig à merveillespråk: franska. Naturligtvis besvarade jag complimenten med en underdånig förtjusning öfver grefvens af Gottland svarta och eldröda teaterkostym vid samma dinér, garnerad med ett Peru af diamanter, som troligen tagits på kredit uti Hamburg.

1064 – Det är gudomligt. Man kan ej tänka sig ett lyckligare val af konversation i ett sådant ögonblick.

1065 – Nåväl, sedan jag låtit, med risk af min svenska loyauté, påskina vissa fortfarande intima relationer med min fordna herrskarinna ...

1066 – Hvad, madame, ni har vågat ...?

|163|

1067 – Inför mästare i förställningskonsten bör man alltid vara så uppriktig som möjligt, emedan detta är rätta sättet att föra dem bakom ljuset. Monseigneur blef uppmärksam, och när jag märkte detta, ryckte jag fram med vissa sekreta uppdrag, dem jag lät förstå att jag hade befallning framföra. Jag bör tillägga, att monseigneur, förmodligen genom mon petit coucouspråk: franska, hade aning om några små intriger i Savolaks ... Apropos, jag hoppas, att vår lilla gök för närvarande galar i bur?

1068 – Var obekymrad. Han tillbringar sin tid så angenämt, som det är möjligt för en konvalescent på fältlasarettet i Anjala.

1069 – Alla dessa confidencer bidrogo att monseigneur behagade lyssna till mina förespeglingar. Jag lät honom förstå, att derest han ville uppoffra Turkiet, som ligger kejsarinnan mest om hjertat, kunde icke blott en honorable fred genast komma i fråga, utan äfven en secours lemnas att blottställa och straffa förbundet i Anjala. Och när detta ej tycktes vara nog, lät jag framskymta en möjlighet, att till och med Fredrikshamn och Nyslott kunde afträdas i fredsslutet, ja sjelfva Danmark straffas för dess nyaste angrepp, naturligtvis emot vilkor, att det en gång så mycket omtalade »familjefördraget» skulle komma till verkställighet ... För att blifva trodd, bör man söka att vara sannolik.

1070 – Och ni lyckades?

1071 – Jag lyckades så fullkomligt, att afresan, hvilken var påtänkt redan i morgon, är definitivt uppskjuten till i öfvermorgon, för att unna mig en ytterligare audiens, der jag skall få den nåden att mottaga monseigneurs muntliga svar och framföra detta till kejsarinnan. Det skall roa madame derborta ofantligt att höra.

1072 – Men det är ju ett espiéglerie, som gör er odödlig! Det är sannt, vore jag konungen af Sverige, skulle jag skänka er en fristad i Sveaborg; men vore jag kejsarinnan af Ryssland, skulle jag göra er till minister ... Ah, klockan felar nu blott några minuter i elfva. Stadnar ni här, för att afbida utgången?

1073 – Nej, jag föredrager att följa på afstånd. Parascove, min paraply! Våra hästar vänta ju vid skogsvägen, i händelse det blefve rådligast att försvinna?

|164|

1074 – Var fullkomligt säker, madame. Vi äro beredda på alla händelser. Allt är förutsedt, allt är på förhand noga beräknadt ...

1075 – Utom ett, herr kapten,original: kapteu, och det är, att kungen ännu har några tillgifne tjenare! – utropade i detsamma en välbekant röst i stugans dörr, och in trädde till allas förvåning en spenslig figur, som befanns vara sergeant Lennart Croneld i egen person.

1076 Kapten Detlof Croneld och hans stjufmor, den nådiga frun på Rautasaari, – hvilka läsaren utan tvifvel längesedan igenkännt, – stego ofrivilligt två steg tillbaka, och kaptenen fattade en pistol, som han bar i sitt bälte.

1077 – Hvad vill det säga? – frågade han i en högdragen ton.

1078 – Det vill säga, att jag arresterar eder alla i konungens namn, – er, herr kapten, er, madame, och alla edra följeslagare! – svarade sergeanten oförskräckt, i det att han barrikaderade dörren så godt han förmådde med sin lilla person.

1079 Ett gränslöst tumult uppstod i den folkfyllda stugan. Dragonerne drogo sina sablar, boarne svängde sina yxor. En del ville rusa till dörren, andra åter hoppa ut genom fönstret. Men kaptenen befallte dem med dundrandeoriginal: dundrade röst att hålla sig stilla. – Det är icke så farligt, som det ser ut, – utropade han i en ton af förakt. – Junkern der uti dörren är van att drifva gäck med folk, dem han säger sig arrestera. Men det, som ena gången lyckas med gamla, lättskrämda procentare, det lyckas icke en annan gång med folk af vårt skrot och korn. Pojke, hvem har gifvit dig lof att rymma från lasarettet? Marsch hit in; du skall få lära dig mores, inom lås och bom. Bort med huggaren, säger jag dig; annars skall jag, så sannt jag är din förman, låta prygla dig brun och blå, om du än hundra gånger vore min bror!

1080 – Jag är icke er bror, kapten! – svarade ynglingen stadigt. – Jag känner ingen slägtskap med dem, som svika kung och land. Gif eder godvilligt; edra utposter äro tagna, hela huset är omringadt och allt motstånd förgäfves.

1081 Tumultet förnyades, alla trängde sig fram mot dörren, och främst bland alla kaptenen. – Ur vägen der! – ropade han och spände hanen på sin pistol.

|165|

1082 – Nej, icke ett steg härifrån. Kommen I ut, ha de ordres att skjuta skarpt, – genmälde Lennart, utan att vika från stället.

1083 De sista orden öfverröstades strax af sorlet, alla trängde på, kaptenen blef ursinnig, affyrade sitt vapen på måfå och störtade ut öfver sin fallande bror.

1084 Knappt hade likväl de första kommit öfver tröskeln, innan der smattrade skott från alla sidor i mörkret. Kapten Detlof fick en kula genom högra armen, några föllo, andra vände om med blodiga hufvuden. Vid blixtarne af gevärselden hade de igenkänt Elfsborgs regemente, hvilket under sin öfverste, grefve Hugo Hamilton, omringade huset.

1085 Efter en kort rådplägning beslöt man att gifva sig. Dragonerne hade förlorat sin chef; boarne, som märkte att frågan ej nu var om bränvin, ställde sig oskyldige och ansågo sig hafva intet att frukta. Inom mindre än en half timma voro alla afväpnade och på väg till högqvarteret, jemte majorskan Croneld, hennes kammarjungfru och åtta sårade, hvaribland kapten Detlof Croneld och hans bror, sergeant Lennart.

16. Konungens handske.

1086 Det föregående skall blifva klart, om läsaren behagar se sig några timmar tillbaka.

1087 Nyheten om konungens förestående afresa hade slagit ned som en åskvigg i Anjalamännens läger. Man blef icke ense; den ena föreslog desperata medel, den andra försonande åtgärder, och slutet på öfverläggningen blef, att Hästesko, den djerfvaste bland dem alla, stod fast vid sitt redan gjorde anbud att i spetsen för sitt regemente arrestera konungen. Men Hästesko hade många hemliga afundsmän; ej heller trodde man sig kunna lita på åboländingarne, så snart de fingo se »Gustafs röda klack», och derför åtog sig Detlof Croneld, Sprengtportens bäste lärjunge,|166| med en handfull folk, på hvilket han kunde lita, att försöka en coup de mainspråk: franska. Man visste nemligen, att konungen numera tillbragte alla nätter på Amfion, som låg vid elfmynningen ett stycke söder om Kymmene gård. För att komma ombord, måste han i de redan mörka qvällarna först passera ett stycke landväg och derefter föras öfver i slup. Man ville således, begagnande sig af mörkret och öfverraskningen, uppsnappa honom i det ögonblick han var färdig att stiga i slupen. Hvart man sedan ville föra honom, antingen öfver gränsen eller till någon af Anjalamännens gods, derom var man ännu ej ense; hufvudsaken var att undandraga honom arméns bistånd och folkets mycket fruktade tillgifvenhet.

1088 I detta uppdrag afreste kapten Detlof i hemlighet och på omvägar med sitt folk till nejden af Kymmenegård, dervid åtföljd af sin stjufmor, som mera räknade på list, än på lycka, och derför uppgjort en plan att »amusera» konungen, till dess man hade träffat nödiga anstalter att på ett eller annat sätt förhindra hans resa.

1089 Vid en så obetydlig person, som den lille sergeanten, fäste man ingen uppmärksamhet. Kapten Detlof ansåg det vara tillräckligt att anbefalla honom till sträng uppsigt under vakthafvande dejouren vid fältlasarettet, med hotelse att anmäla honom till arrest eller möjligen degradering, om han försökte att rymma.

1090 Kapten Detlof kände föga sin lille broder Lennart och hans senare äfventyr, när han så tryggt litade på, att hans förmaningar skulle åtlydas. När Lennart tillbragt en dag i lasarettet, – hvilket var nödvändigt för att, med hans ännu svaga krafter efter blessyren, hemta någon hvila, – hade han redan vakthafvande underofficeren på sin sida. Följande dag hade han tillåtelse att gå ut, och på qvällen befann han sig redan vid Kymmenegård.

1091 Lennart ämnade sig raka vägen till konungen sjelf, men detta var lättare tänkt, än gjordt. Hans majestät var upptagen af angelägnare göromål, än att lyssna på hvad en liten sergeant kunde hafva att säga honom, och Lennart blef snäft tillbakavisad af tjenstgörande adjutanten. Med knapp nöd lyckades han få tillträde hos baron Armfelt, som kände honom sedan affären vid Tavastila.

1092 – Säg ditt ärende, jag har brådt! – var Armfelts korta tilltal. – Önskar du befordran eller gratifikation?

|167|

1093 Ynglingen rodnade. Alltid samma tanke på belöning, liksom ej ett troget hjerta, liksom ej Armfelt sjelf vore i stånd att utan gratifikation uppoffra sig för sin pligt.

1094 Lennart redogjorde i få ord, klart och bestämdt, för hvad han kände eller anade om de förbundnes planer att bemäktiga sig konungens person, likväl utan att nämna något namn.

1095 Armfelt blef uppmärksam. Han hade sjelf misstänkt en dylik plan. Tyvärr kunde man ej lita på befälet ens i konungens närmaste omgifning. Men öfverste Hamilton med Elfsborgs regemente hade nyss anländt till högqvarteret. Inom ett ögonblick hade Armfelt uppgjort sin kontraplan. Hamilton var pålitlig; han skulle således bevaka stranden vid slupbryggan.

1096 Det begynte mörkna, regna och blåsa. Lennart gick att söka sig qvarter i en stuga, öfverfylld af soldater, ej långt från den byggnad, som begagnades till stall för konungens hästar. Vid det att han passerade nära stallet, stötte han mot en drumlig figur, som stod vid ett hörn, obekymrad om det i strömmar nedstörtande regnet. En gång i farten att misstänka allt, grep han figuren i kragen och frågade hvarför han smög omkring uti mörkret.

1097 – Nå, nå, kersanttispråk: finska! – svarade en välkänd stämma, ungefär som en osmord dörr. Det var korpral Durk.

1098 – Hvad gör du här? – frågade Lennart.

1099 – Jag vill känna åt om han har sin hals i behåll. Han är här, jag har sett honom, men när tuppen springer fatt räfven, blir det två somrar om året.

1100 – Aha, du har fått sigte på Tobaks-Matts? Vänta, då skola vi hjelpas åt, ty att springa i kapp med honom, nej, kära Durk, dertill har du för styfva trumpinnar.

1101 Sergeanten och korpralen uppgjorde nu deras fälttågsplan och ställde sig vid hvar sitt hörn med ryggen mot väggen. Det dröjde länge, innan deras väntan blef uppfylld. Regnet och stormen piskade deras kinder; en feberfrossa skakade Lennarts leder, men han stod orörlig, han väntade på sin post.

1102 Slutligen kom en man mycket varsamt smygande fram från strandsidan och ämnade sig att speja till stallet, då han kände sig gripen och fasthållen, utan möjlighet att mer komma undan. Det var Tobaks-Matts.

|168|

1103 – Bekänn trumf, och kom ej fram med dina vanliga hackor! – hviskade Lennart, i det att han för mera eftertryck drog sin ständigt färdiga huggare och rörde sakta med spetsen uslingens bröst.

1104 Tobaks-Matts föll ur koncepterna. Efter några fåfänga försök att slingra sig undan, bekände han sin afsigt att speja vid stallet och redogjorde för hvad han visste om försåtet och fiskarestugan. Förmodligen räknade han på att Lennart ej kunde bringa i klämman en person, som visste så vådliga saker om hans bror Detlof och sjelfva armollinen rouaspråk: finska på Rautasaari. Men deri bedrog sig Tobaks-Matts. Knappt hade Lennart erhållit denna underrättelse, innan han öfverlemnade åt Durk att transportera fången till högvakten och sjelf skyndade tillbaka till baron Armfelt, att utverka ordres om fiskarestugans kringrännande.

1105 Resten är bekant. Det återstår nu att berätta hvad vidare tilldrog sig efter det oväntade och våldsamma uppträde, som omtalades i slutet af nästföregående kapitel.

1106 Konungen, som upptagits längre än vanligt af ett bref till hertig Karl, underrättades först vid de fångnes och sårades ankomst om den fara, som väntat honom, derest han, oförberedd och med sitt vanliga ringa följe, denna afton begifvit sig ut, för att gå ombord på Amfion. Han lät genast inkalla de båda förnämsta fångarne.

1107 – Hvad, madame, – sade han till fru Croneld, – har er artighet verkligen gått så långt, att ni ämnat invitera mig till ett nytt besök hos min aimabla kusin?

1108 – Sire, – svarade den fångna damen med den oförfärade djerfhet, som alltid kom hennes förslagna hufvud till hjelp, – ni är alltför ridderlig, för att ej unna kejsarinnan äran af ett nytt besök, antingen i spetsen för en armé, som förut torde hafva varit er afsigt, eller ock, som det nu varit ämnadt, under en fredlig eskort af edra trogne undersåter.

1109 – Jag tackar er, madame, för denna uppmärksamhet, – fortfor konungen, – och skall veta att uppskatta den till dess fulla värde. Vore ni icke tillsvidare hindrad att framföra min kompliment till er herrskarinna, skulle jag bedja er försäkra henne, att uppskjutet är icke glömdt och att jag alldeles icke uppgifvit hoppet att ännu en gång få den lyckan att se hennes hufvudstad, äfven om hon sjelf|169| skulle för tillfället befinna sig på en ny resa till Krim. Hvad er angår, kapten Croneld, är det mig icke alldeles oväntadt att se en så utmärkt elev af Sprengtporten anställa topografiska mätningar i grannskapet af mitt högqvarter; men för er fars och eroriginal: ers brors skull, min herre, hade jag hellre sett, att ni valt en annan plats för edra inventiösa simulacrer. Och på det att ni må få ledighet att helt och hållet egna er åt studier, hvilka så mycket intressera er, har ni min tillåtelse att tillsvidare åtfölja madame, er stjufmor, till Sveaborg.

1110 – Jag tackar er, Sire, – svarade den sårade kaptenen, ej mindre trotsigt. – Jag skall begagna mig af den nådiga tillåtelsen, men befarar, att Sveaborg torde blifva nog trångt för att inrymma alla dem, hvilka ers majestät har skäl att förunna samma tillåtelse, ty mina studier, som snarare gälla fäderneslandet, än högqvarteret, intressera olyckligtvis i lika hög grad hela armén och alla tänkande män i riket.

1111 – Tig, min herre, och smäda icke en armé, hvars fanor ni vanärat, – utropade konungen uppbragt. – Men jag ser ej till sergeant Croneld. Man säger mig, att det åter är min lilla stafett, som spelat herrarne derborta ett puts och gjort sig förtjent af sin konungs erkänsla.

1112 – Han är sårad, ers majestät.

1113 – Dock icke farligt, vill jag hoppas. För hit honom, om det är möjligt.

1114 Adjutanten gick och återvände med det budskap, att sergeanten befann sig i nedra våningen och att fältskärn tviflade på hans vederfående, emedan en kula gått genom högra lungan.

1115 – Min Gud, hvad säger ni? – genmälde konungen bestört. – Skicka honom genast min läkare! ... Attendezspråk: franska, jag vill sjelf gå ned. Nej, nej, denne gosse måste vi få behålla till hvilket pris som helst ... Jag känner ingen, som vid hans år förenar så sällsynta egenskaper af hufvud och hjerta. Stedingk skrifver till mig, att denne pilt skall en dag anföra arméer. Kom, mina herrar, kom ...

1116 Och konungen skyndade otåligt utför trappan samt inträdde i nedra salen, åtföljd af fångarne och största delen af sviten.

|170|

1117 – Hur är det, min gosse? – frågade han den bleke ynglingen, hvilken, nu nästan utan en droppe blod i sina redan förut tömda ådror, hvilade på en soffa i salen.

1118 – Bra, ers majestät, bra! – svarade gossen, alldeles som vid en dylik fråga för föga mer än två veckor sedan i Högfors, men nu med ett mycket mattare smålöje.

1119 – Kurage, min käre Croneld! Mod bara! Minns du hvad jag sade dig om kosackpiken: icke dör en bra karl af sådana skråmor. Och du ser, att du lefver ännu! Icke sannt, doktor, vi få ju behålla honom? Förr ville jag mista ett helt kompani.

1120 – Det vore en möjlighet, att lungan kunde restitueras, – svarade läkaren; – men en menniska kan icke lefva utan blod, och denne gosse har knappt så mycket blod qvar, som behöfs för en katt.

1121 – Min Gud, ja, och hvarenda droppe har han gifvit för min skull! – utbrast konungen, lifligt rörd. – Om du dör för mig, Croneld, så vet åtminstone, att jag icke fällt någon tår som denna, sedan jag stod vid min sons, hertigen af Småland, dödsbädd.

1122 Ynglingen såg upp med en outsägligt glad och tacksam blick, men svarade icke.

1123 – Säg, min kära gosse, hvarmed kan jag ännu göra dig någon glädje? Du har vägrat att mottaga alla belöningar, men begär likväl något för andra, om ej för dig sjelf!

1124 – Nåd för min bror ... för min stjufmor ... litet hjelp åt min gamle far! ... Och nåd för Sivert på Otava ... för hans dotters skull! – stammade Lennart.

1125 – Allt beviljadt! – svarade konungen. – Madame Croneld ... kapten Croneld ... I ägen frihet att genast begifva eder hvart I finnen för godt.

1126 Kapten Detlof slog sig för pannan. Nu först föll det honom in, att det varit hans kula ...

1127 – Önskar du ännu något? – frågade konungen, som varseblef att Lennart framdrog ifrån sin barm en gul handske, fläckad med blod.

1128 – Denna handske ... ingen möjlig bön afslås, – fortfor ynglingen med slocknande röst och upplyftade sin dyrbara pant.

1129 – Det är sannt, – sade konungen.

1130 – Ers majestät ... tvifla aldrig ... på Finlands heder!

|171|

1131 – Och huru skulle jag kunna det, när jag äger för mina ögon ett sådant bevis! – svarade konungen, i det att han med värma tryckte Lennarts hvita hand. – Väl sagdt, gosse; jag löser mitt löfte, jag lofvar hvad du begär, och den, som midt i Anjalas tider vunnit sin konungs samtycke till en sådan bön, – den, mina herrar, har icke lefvat och ickeoriginal: ioke dött förgäfves.

1132 – Ah, jag påminner mig något – yttrade konungen, i begrepp att lemna rummet; – finnes någon här, som ännu tror, att denne gosse har sålt sina tjenster?

1133 Man förstod icke dessa ord; endast ett konungsligt hjerta kunde i detta ögonblick fatta deras betydelse. När ingen svarade, fortfor kung Gustaf:

1134 – Välan, då således ingen fläck mera kan falla på ett redligt hjertas motiver, så utnämne vi härmed i eder présencespråk: franska, mina herrar, sergeant Croneld till fänrik, – fänrik Croneld till underlöjtnant, – underlöjtnant Croneld till premierlöjtnant – och premierlöjtnant Croneld till kapten, i stället för hans bror, som har vårt nådiga afsked. Vår befallning är, att kapten Lennart Croneld inskrifves med denna grad i rullorna. Och om vi förlora honom ...

1135 Konungen gjorde en paus, kastade en blick på ynglingens marmorhvita, vackra, orörliga drag och fortsatte:

1136 – Om vi förlorat honom, skall han, i enlighet med hvad reglementet föreskrifver för kaptensgraden, erhålla militärisk honnör på sin graf.

17. Efteråt.

1137 Låtom oss för ett ögonblick vända tillbaka till detta stora, dammiga skåp, med dess hyllor och dockor, som kallas historia. Sedan vi sett det från ena sidan och upptäckt millioner med lif och hjertan begåfvade varelser inom seklernas ramar, skola vi se det på andra sidan och upptäcka stora idéer, i hvilka individen försvinner. Hvad|172| betyder ett litet menniskolif, en sekund af tillvaron, gentemot de högsta sedelagarna, folkens mission, mensklighetens förädling och den eviga andens gång genom tidehvarfven? De, som vilja afskaffa dödsstraffet för de gröfsta brott; de, som uppskatta detta lif så högt, att det skulle värderas högre än samhällets grundvalar och brottslingens eget djupa behof att försona brottet; de måste ju anse detta försvinnande lif, hvilket tusende dagligen sätta på spel för en daglön, en vinst, en dunst af ära, en nyck eller en last, såsom det enda och högsta goda; för dem måste ju Dantons stora intet bakom porten till kyrkogården vara en fruktansvärd sanning. Men Gud vare tack, detta är blott en förtviflans lögn. Detta lif har endast betydelse såsom förverkligande af ett högt sedligt ändamål: utan ett sådant kan det saklöst, spårlöst, tårlöst försvinna; med detta kan det i ett ögonblick hafva uppnått sitt mått och sluta med ära.

1138 Ja, själarne vexa. Om de under lifvets dagar skulle beständigt tillvexa i det goda, då vore schavotten ett attentat och grafven en olycka. Men själarne vexa icke alltid i riktningen uppåt. Många likna det gamla trädet, som upphört att skjuta toppskott och i stället utbreder sina rötter i jorden, vexer för hvarje år knubbigare, ogenomträngligare, hårdnar och tjocknar, tager röta i kärnan, tynar bort och bidar den barmhertiga storm, som skall störta det kull. Är detta så afundsvärdt? Träd, hvi föll du icke hellre i ungdomens blomma? Hvarför blef du ej julgranen, som en enda qväll, i sin fägrings ögonblick, spred namnlös glädje i oskyldiga hjertan och i sjelfva förvissningen prisade Gud?

1139 När vi med rätta kalla den långa lefnad lycklig, der själen beständigt vexer i sjelfförsakandeoriginal: sjefförsakande kärlek till höga och ädla mål för himmelen och för jorden, då skola vi icke heller sörja en yngling, som midtibland förrädare föll på sin post för det bästa han visste, för tro och heder. Brakel lefde sjuttiotvå år sedan han bar den sårade Döbeln ur striden vid Porrasalmi. Men när vi minnas Lennart Cronelds glada och tacksamma afskedsblick till den långa och ärofulla framtid, som varit äfven hans ungdomsdröm, då tänka vi på skaldens ord om Wilhelm von Schwerin:

konsekvensändrat/normaliseratLångt var det lif dock han lefva fått,

Om lif är bragd.konsekvensändrat/normaliserat

|173|

1141 Och när vi tänka derpå, då faller en så blank stråle af fröjd ned öfver denna flyktiga sorg, att han ju måste skina rätt in i efterlefvandes hjertan.

1142 Kung Gustaf hade icke långt rådrum att tänka derpå. Redan följande dag, den 25 Augusti på aftonen, afreste han med ilande hast från Kymmenegård på återfärd till Sverige, dock ej så skyndsamt, att han ju icke öfverallt kunde förnimma folkets återvaknande kärlek och höga jubelrop, som följde honom på färden. Den lille sergeanten hade haft rätt: det fanns ännu trohet, det fanns ännu heder i Finland.

1143 Här försvinna kung Gustaf, Anjala, kriget, freden och den mörknande qvällen af ett solbelyst tidehvarf ur berättelsens synkrets. Derom vore törhända ännu mycket att säga, om blott allt, som är kart här i verlden, en gång blir äpplen. Vi skola blott, af skyldig aktning för läsarens vänskapsfulla nyfikenhet, tillägga några ord om öfriga personer, som möjligen lyckats tillvinna sig hans uppmärksamhet.

1144 Den gamle argsinte och dock genomhederlige majoren på Rautasaari hade, såsom hans bref intygar, allaredan uppgjort sin guldgosses räkning med Vår Herre och kulorna, när han först mottog ett bref från Lennart, dateradt lasarettet vid Anjala, och få dagar derefter den officiella sluträkningen. Dessa olika rapporter frambragte, som man kan tänka sig, en något olika verkan. Efter första rapporten fingo Kajsa och drängarne åter uppbära med ränta de skällsord, hvilka de saknat några dagar förut; efter andra rapporten förstummades åter majorens språklåda en hel veckas tid, och den virginiska knastern, som stod färdig att skördas, fick förvexa sig till en »gemen träskmossa», som majoren sedan behagade uttrycka sig. Men mot det gamla, arga hjertat slogo vid samma tid så många svallvågor på en gång, att gubben qvicknade till, som en gammal dufven sjöman på landbacken, när han ser hafvet fullt af krängande kryssare. Lennart var borta, och det var Vår Herres sak, men Lennart hade med ens stigit fyra grader i tjensten, det var åter kungens sak, och det grep den gamle majoren så nära, att det nästan tycktes som hade han vunnit mer än han förlorat på denna affär. Åter förspordes, att hans son Detlof blifvit på en gång benådad till lifvet, afskedad och tillåten att rymma ur riket: detta skulle ha varit sorg nog för en gammal far, om icke samme|174| son tillika visat sig, i majorens tanke, vara en erkelandsförrädare. Så kom fröjden öfver det tillintetgjorda förräderiet såsom en helande balsam på det blödande fadershjertat, och om den ene sonen vanhedrat namnet, hade den andre sonen betäckt det med ära.

1145 Märkvärdigast voro likväl de blandade känslor, med hvilka majoren mottog underrättelserna om sin andra gemål, den stolta och fruktade armollinen rouaspråk: finska. Han hade misstänkt Detlof för att »resonera för mycket»; men att hans egen beundrade maka skulle haft andra ändamål med sina täta resor till Wiborg, än att köpa talg, det hade aldrig fallit den gode majoren in; det skulle ha varit ett dråpslag, om icke ... ja, om icke han nu fått lefva i lugn på sitt kära Rautasaari och aldrig mera besvärats af båtfärder, officersbjudningar och för andras läckra munnar anrättade köttbullar. Således hade en välgörande försyn mildrat äfven detta ödets slag, och den gamle majoren, som af konungen ihågkommits med ett par hundra plåtar mer i pension och dermed lyckades ärligen honorera sina förbindelser till herrn på Otava, fortfor i en enslig, men ostörd ålderdom att intill dödedag skörda sin knaster, gräla på Kajsa och titulera sina drängar »sumpiga moras, som icke duga för svina».

1146 Durk, som troget höll ut hos sin gamle husbonde, blef med hvarje år styfvare, ordkargare och på sistone så döf, att alla oqvädesord voro på honom förspillda. Endast när de retsamme drängarne med en elak anspelning på hans andel i Tobaks-Matts’ olycka, djerfdes hålla under hans näsa en bundt ryska tobaksblad, hördes den gamle korporalen mumla: waras hiiressä, koira makkarallaspråk: finska; tjufven i galgen, hunden vid korfven.

1147 Armollinen rouaspråk: finska fann för godt att efter sista mötet med kungen resa till Petersburg och der roa kejsarinnan med berättelsen om det gudomliga espiégleriet, der Gustaf III så när hade blifvit en löjlig dupe; men hon glömde tillägga, att konungen sannolikt med afsigt låtit henne sqvallra ur skolan. När sedan freden i Werälä gäckade hennes förhoppningar och gränsen förblef orubbad, fann armollinen rouaspråk: finska lifvet i Petersburg angenämare, än ensligheten på Rautasaari, intrigerade under hela sin lefnad vid hofvet, störtades slutligen af en motkabal, sedan Parascove sålt|175| hennes papper för blankt guld, och slöt sina dagar förgäten i en aflägsen provins.

1148 Kapten Detlof Croneld fann luften i Finland osund och emigrerade äfvenledes till Ryssland, der han hoppades göra en god carrière genom sin gamle mästare Sprengtporten, som då stod så högt i gunst. När Anjala-förbundets stjerna bleknat, sökte Sprengtporten förmå Detlof Croneld att med honom bära afvog sköld mot sitt fädernesland och dermed bevisa sina högpatriotiska tänkesätt. Det bör dock tilläggas, att Detlof Croneld fann detta något för starkt äfven för en patriot af rent fullblod och betackade sig för den äran. Han kunde aldrig förgäta den kula, för hvilken hans broder Lennart stupat; hon hade borrat sig in i hans eget hjerta, hon var oläklig, hon gaf honom ingen ro. Han reste till Frankrike för att strida för denna adelsfrihet, hvilken skulle störta konungamakten, men nedtrampa folket med en revolution på tre veckor. Der avancerade han under Moreau till öfverstegrad, blef vittne till en annan revolution än han föreställt sig, – blef vittne till denna brusande fors, som uttömde en större sjö, än Metsälampi; emigrerade förbittrad till Coblentz, tog tjenst hos Frankrikes fiender och stupade, af ingen begråten, i slaget vid Valmy.

1149 Dessa två, stjufmor och broder, som lefde längre än Lennart Croneld, för hvad hade de lefvat?

1150 Kammarrådet Sivert på Otava upplefde en hög ålderdom. Han blef gammal nog att bevittna de dagar 1808, 1809 och 1811, då ingen riksgräns mer klöf hans gårdsmark i tu och gjorde honom till en amfibie, som ömsom andades svensk, ömsom rysk luft. Han drog också af denna förändring den största möjliga fördel, blef mäkta rik på rublarnes och riksdalrarnes vexlande kurs, köpte Rautasaari efter majorens död, befanns mycket användbar under den första ryska tiden, hugnades med guldmedalj och en briljanterad snusdosa, gifte sin äldre dotter med en general och sin yngre dotter med en baron samt hade det stora nöjet att få öfverlefva två otåligt väntande, hungriga svärsöner. När han dog af förstoppning vid några och åttatio års ålder, tillföllo hans rikedomar döttrarna, af hvilka generalskan prutade med stenhuggaren om minnesvården på hans graf. Der fick man läsa, att kammarrådet varit en sann fosterlandsvän, och presten, som fått 100 rubel för|176| liktalet, tillade, att han också varit en sann kristen och en utmärkt menniskovän. Hvilket allt kammarrådets fattige gäldenärer må bättre intyga på den stora räkenskapsdagen; men ... för hvad hade han lefvat?

1151 Jag kan icke med bästa vilja bestrida, att den fordna lilla älskliga Betta Sivert på Otava gård med tiden blef friherrinna. Hennes man hade kunnat vara hennes far; hon måste tillbringa några odrägligt tråkiga år i Petersburg, men befriades af en barmhertig gikt, som lade baronen i grafven, och flyttade som barnlös enka tillbaka till Rautasaari, der hon ombyggde det gamla, förfallna boningshuset till en ståtelig herregård och hade sitt nöje af att höra gamla Kajsa berätta om en längesedan bortgången ungdomsväns små pojkstreck i barnaåren. Hon blef en hjertegod och mycket afhållen gammal fru, om hvilken gårdens underhafvande brukade säga, att den nya armollinen rouaspråk: finska icke liknade den förra mer än solsken på gröna löf liknar åskregnet i en augustinatt. Endast de gamle spanmålstorparne funno det alltför stillsamt numera i gården och brukade säga, när himlen mulnade vid höbergningstiden: sen asian majuri paras ajojspråk: finska, – den saken bedref majoren bäst; han fick det att gå!

1152 Icke långt från Rautasaari stod socknens anspråkslösa trädkyrka på en kulle vid sjön, och på dess fridlysta område var den Croneldska familjegrafven. Slägten hade varit fattig och icke haft råd att mura åt sig ett eget grafkapell; men den tiden salig majoren sysslade med jernbruket, hade han låtit inhägna åt sig och de sina en hvilostad, som omgafs af ett prydligt jernstaket. Den nya frun på Rautasaari hade med mycken omsorg vårdat platsen och inhägnaden, planterat granar utanför hörnen och rosenhäckar närmast staketet. Tre mossiga grafstenar af granit betecknade lika många leder af Croneldar bredvid hvarandra. Karolinen Rutger Croneld fanns icke der, hans ben hvilade förgätna utanför Narvas murar, men sonsonen hade icke velat förbigå hans ärofulla minne och nedlagt stenen med hans namn och dödsår bredvid sin faders. Två andra stenar angåfvo hvilorummen för majorens moder och första maka; men bredvid den senare lyste en enkel, skönt mejslad halfliggande grafsten af hvit marmor bjert i dagen och gaf i guld inskriften: Kapten Lennart Croneld, † 24 Augusti 1788.

|177|

1153 Intet vidare?

1154 Nej, intet vidare. Så många grafstenar ljuga för efterverlden, att väl denna sten kunnat tala sanning och berätta om en ynglings död för sin konungs frihet, sitt lands heder, – berätta om trogen kärlek och älskadt minne, – men der stod intet vidare. Det oskrifna var inristadt i ett menniskobröst; andra hade förgätit det. Och när detta enda, ännu klappande hjerta upphört att klappa, hvem skulle då fylla stenens brist? Hvem visste det då? Gud.

1155 Der fanns likväl något ännu i marmorn: det var den inhuggna bilden af en liten förgylld handske med kunglig krona. En dylik hade blifvit inhuggen i Rutger Cronelds grafsten.

1156 Det är icke svårt att gissa den kärleksfulla hand, som nedlagt den hvita marmorn på Lennart Cronelds graf. Och om vi icke gissat det, så förstå vi det snart, när vi, femtio år efter den i marmorn ristade dagen, se en gammal fru, åtföljd af en ung flicka med en lagerkrans vid sitt bröst, jemte en student med lyra i mössan, närma sig kyrkogården. Den gamla är frun på Rautasaari, flickan är hennes fosterbarn, en ättling af gamle Durk, jag tror hans dottersons dotter, – och studenten är ett af dessa lätta sommarmoln, som flyga kring landet med augustivindarne vid den tid, då man sår för kommande skördar. Hvadan han kom och hvart han gick är obekant.

1157 Det är en vacker sommarqväll, solsken, strömoln, lätt vind på krusade vattenspeglar. Den gamla frun har berättat för nutidens unga om de stormiga dagar, i hvilka hennes egen ungdom flytt bort med tidens svallvåg. Hon har sannolikt äfven omtalat en ung krigare, som varit hennes barndomsvän, fallit då med tusende andra, fallit och glömts. Detta har rört de unga, de hafva frågat närmare, och hon har besvarat frågorna. Nu hafva de stadnat vid grafstenarna. Studenten betraktar med förvåning, flickan med nyfikenhet de två förgylda handskarne, den ena på Rutgers granit, den andra på Lennarts marmor. Den gamla frun är nödsakad att förklara för dem dessa bilders betydelse.

1158 – Men, – säger studenten med flammande kinder, – äger ni dessa handskar? De skulle förtjena en bättre lott, än att förstöras af mal.

|178|

1159 – Nej, – svarar den gamla frun, – jag äger dem icke. De hafva verkligen funnit en bättre lott: de hvila med Lennart Croneld här under marmorn, den första bestänkt med hans farfars fars blod, den andra med hans. Och nu, Marie, låt oss nedlägga kransen till minne af denna dag för femtio år sedan.

1160 Den unga flickan knäböjde vid marmorstenen och nedlade kransen med strömmande tårar.

1161 – Hvarför gråter du, Marie? – sade den gamla frun med glänsande blick, och solen förgyllde hennes vackra grå hår. – Vid en sådan graf skall man icke gråta. Der måste man ju känna en djup och tacksam glädje. Hvar finnes en skönare lott, än att dö, älskad och ung, för sitt fädernesland?

 

 

1. *)Sedan detta skrefs (1863), har den frejdade häfdatecknare, hvilken summerat Carl XII:s debetsedel, äfven framlagt en sådan för Gustaf III:s efterverld. Det är historiens omutliga realism, som korrigerar dess ideala hänförelse. Men de osynliga, de lefvande krafter, som lyfta folken och omskapa tidehvarfven, fly undan den realistiska uppfattningen och låta sig icke beräknas med debet och credit. Historien har icke allenast en kropp, som är faktum, utan äfven en själ, som är sambandet mellan orsak och verkan. Mycket stort har framgått ur brister, och den ideala uppfattningen stannar icke vid att betrakta molnet såsom en dimma, hvilken bortskymmer solen.

   14 Anm. 1879.

2. *)Afståndet mellan Hogland och Helsingfors är fågelvägen ungefär 12 svenska mil. Sveaborgs bombardement år 1855 kunde, med örat mot berg, tydligt höras på 30 mils afstånd.
3. *)Otava betyder Karlavagnen.
4. *)Ryssarne buro mest gröna, finnarne mest grå, svenskarne mest blå uniformer.
5. *)Tuoll’on mun kultanispråk: finska.
6. *)Detta språk skall synas mindre tillgjordt, om man jemför det med språket i kejsarinnan Elisabeths, af Wiborgare uppsatta manifest af d. 1 Mars år 1742 m. fl. dokumenter.
7. *)Så kallades i norra Finland 1741 års krig. Carl XII:s krig, som förvandlade Finland till en ödemark, kallas företrädesvis stora ofreden.
8. **)Folksägner.
9. *)Detta rykte var allmänt bland soldaterne.
10. *)Tavastländingarne.
11. *)Sergeanten.
12. *)Rättare en rapidespråk: franska, ty forsen stupar brant, men icke lodrätt.
13. *)Underjordens beherrskare.
14. *)Ordstäf: »Komma från Sysmä och veta ingenting!»konsekvensändrat/normaliserat