[3]

Gamla baron på Rautakylä

[4][5]

Gustaf III:s tidehvarf.

1 Nyårsdagen 1788 firades vid svenska hofvet med slädparti till Ulriksdal, hvari konungen, drottningen, hertig Carl med gemål, prins Fredrik, öfverste kammarjunkaren baron Armfelt, alla hofstaterna samt inbjudna kavaljerer och damer från staden deltogo. På Ulriksdal fägnades konungen med en komedi, hvarefter man fortsatte färden till Carlberg, superade i orangeriet och slutligen samlades, kl. 12 om natten, i konungens rum, där balen började och fortfor till klockan 4 på morgonen. Den nioårige kronprinsen medföljde.

2 Den 24 Januari, konungens födelsedag, firades åter med ett slädparti klockan 11 förmiddagen till Haga och Ulriksdal. Stor dejeuner; därefter fransk komedi. Klockan 4 eftermiddagen återkom hofvet till staden för att bevista konungens nya opera Gustaf Adolf. Efter operan gåfvo kgl. theaterns elever ett svenskt barnspektakel i den nya tillbyggnaden för theaterns repetitioner. Därefter samlades hofvet och alla inbjudna till aftonmåltid i hertig Carls rum i slottet. Vid ankomsten dit emottogs konungen med en surpris, en svensk pjes till hans ära, spelad af herrar och damer bland de inbjudna. Efter supén gafs åter en surpris, en fransk pjes, les pointus, utförd af komedianter. Under denna festivitet,|6| som anställdes af hertig Carl och baron Armfelt, hade konungen blifvit, utan att ledsna, trakterad med fem theaternöjen på samma dag.

3 Den 28 Januari, Carlsdagen, firades af konungen med ett slädparti och allmän bal masquéspråk: franska i konungens egna rum på slottet för populacen, stadens invånare och noblessen. Entrén och alla förfriskningar voro gratis. »Mycken populace uppfyllde alla rum, men hvad allmänheten fann besynnerligast, var att se konungen med broderade underkläder och en med guldspetsar utsirad domino paradera bland en otalig mängd pöbel, förklädda i bonddrägter och koftor, hvilka fyllde rummen med stank, trängsel och osnygghet.»

4 Det är en aristokrat af blåaste blod, som talar, en partichef, som på nära håll såg konungamaktens svagheter och icke var mån om att dölja dem, men på samma gång såg mycket från sidan, där en blick rätt fram skulle ha varit oväldigare.*)Riksrådet och Fältmarskalken Grefve F. A. von Fersens Historiska Skrifter, del 7. Efter denna samtida korta, men betecknande bal- och theaterkrönika må berättelsen öfvergå till ett mera borgerligt perspektiv, sedt på seklernas afstånd.

5 Läsaren förflyttas, som årtalet utvisar, till aftonrodnaden af Gustaf III:s glänsande dag.original: dag Ännu låg ett skimmer af guldglans qvar öfver denne konung, som var sitt tidehvarfs lysande medelpunkt. Ännu förgyllde solen de mörka moln, som uppstego vid horizonten, allt mera hotande, ju längre aftonen led, och bådade kommande stormar. De lyckliga, som lefde för dagens nöjen, sågo dem icke eller togo dem för en morgonrodnad af nya lyckliga dagar. Man fortfor att dansa, skämta, spela komedi, intrigera, förtala sin nästa, beundra dygden och skratta åt dårskapen, till dess att en hvirfvelvind upp|7|rörde sandöknarna och medförde politiken, konspirationerna, statshvälfningarna, reaktionen och ... den 16 Mars.

6 Tidehvarfvet, sedt från sin insida, var en förklädd demon. Så mycken yta, så litet djup, så mycket hat och så liten kärlek! Aldrig har en period i Sveriges historia varit uppfylld af så mycket äreskändande gift, och aldrig har man bättre förstått att dölja afgrunderna under rosor. Det fanns ju uppriktighet då, som alltid; det fanns ju tillgifvenhet, fanns ju sjelfförsakelse, fanns ju ädelhet i tänkesätten och upphöjda mål, förutan hvilka intet menskligt samhälle äger bestånd. Men allt detta tvangs med eller mot sin vilja att skrymta. Man måste gå till underklasserna eller till barnkamrarna för att finna enfald i detta ords goda betydelse af okonstlad natur. Allt, som gjorde anspråk på bildning och lefnadsvett, var insnördt i tidens tvångströja, icke blott i talesätt och höflighetsregler, men i hela sin lifsåskådning. Orättvist har Gustaf III blifvit beskylld för allt detta förkonstlade, ytliga och lättsinniga, som vanprydde hans tid; det inkom före honom i frihetstidens trötta reaktion mot den karolinska tidens järnhårda allvar. Före honom fanns Carl Gustaf Tessin. Men under och i Gustaf III samlade sig allt det sken af förfining, som behöfdes på verldens bal masquéspråk: franska för att förkläda sig till en ljusets engel. Konungen var föredömet, konungen blef offret.

7 Det demoniska i tidsanden låg icke så mycket i bristen på tro, som i bristen på idealitet. Det är sant, man trodde icke på Gud, man ersatte honom med »himlen», »naturen», »försynen», »ödet»; men man trodde obetingadt på förnuftet. Man trodde på en dygd, som bestod i egenrättfärdighet, och på en menniskokärlek, som, afklädd frasernas skum, upplöste sig i kall sentimentalitet. Man trodde på behagets fängslande makt,|8| på det sunda vettet, på vältaligheten, på konsten, på snillet, ansadt i smakens skola, alltid med förbehåll, att dessa ideala makter skulle lydigt underkasta sig den godkända regeln. Regeln är, som elden, en god tjenare, men en dålig husbonde. Herre vorden, dödar han idén, emedan han dödar friheten. Man lekte med stora ord som med spelpenningar. Förnuftets tidehvarf sjönk ända till vantro. Upplysningens århundrade trodde på samma gång intet och allt. I själarnas tomrum inrusade spöken. Paris förnekade Gud och trodde på Cagliostro. Stockholm vallfärdade från Lehnbergs granna predikningar till mamsell Arvidssons kortlek. Huru förklara, att ett tidehvarf, så utblottadt på ideelt innehåll, dock qvarlemnade en så förtjusande efterglans hos kommande slägten, att den 16 Mars syntes dem som en solnedgång och att Tegnér med skaldens rätt kunde säga om Gustaf den III:s dagar: »Hvad vore vi, om de ej funnits till?»

8 Vi stå inför efterverldens perspektiv, som äfven på den mulna dagen målar solens uppgång och nedgång i rödt, medan ingen fantasi färglägger dess brännande middagshöjd. Vi stå inför jemförelsen med ett föregående och ett efterföljande tidehvarf: å ena sidan Carl XI, som spände kedjor öfver gatorna under gudstjensten, å andra sidan Gustaf III, som proklamerade samvetsfriheten, – Adolf Fredrik, som darrade för rådets namnstämpel, och sonen, som hade mod att sjelf vara konung; – kapitulationen i Helsingfors, jemförd med bragderna vid Porrasalmi, Partakoski, Wiborgska viken och Svensksund, samt närmast därefter den skuggrädda, dystra förmyndareregeringen, blodsdåden i Frankrike och Gustaf IV Adolf, jemförd med sin lysande fader. Där var icke så litet illusion i dessa jemförelser; Gustaf III:s tid skulle icke obetingadt ha underskrifvit den. Men där var ock mycken sanning. Lifsglädjen är ett menskligt|9| behof, folken känna en vederqvickelse att en gång få andas ut, att glömma förgångna sorger och kommande faror, för att hängifva sig åt ögonblickets intryck. Sverige i Gustaf III:s tid kände sådana ögonblick af lättsinnigt, sorglöst lugn, sjöng med Bellman och drömde med Lidner om att sluta verlden i sin famn. Den gustavianska tidens sanning låg i hurraropen för konungen mellan 1772 och 1786, i detta lyckliga Nu, som glömde forntid och framtid för sitt glada lif i ett försvinnande ögonblick.

9 Ögonblicket försvann. Förhänget föll, lamporna släcktes, åskådarne skingrades hvar till sitt. »La pièce est finie, allons soupér!språk: franska»

10 Femtio år därefter, hvad återstod? Spillror af qvickhet, lefnadsvett, konvenans, anekdoter, malice, bizarrt afstickande mot en nyare tids ärligare, men brutalare sätt att armbåga sig fram. Gamla giktbrutna gustavianer, som förde regelbunden dagbok öfver sina visiter, aldrig skulle ha glömt en titel och alltid mötte med sitt förbindliga småleende en drummel från nutiden, med förbehåll att i nästa ögonblick skratta på hans bekostnad. Tomheten af den gustavianska tidens åskådning trädde nu fram i qvicka, men cyniska anekdoter om Bellman, fru Schröderheim, prester, baroner och klockare, medan förnuftet, dygden, himlen behöllo sin plats på läpparna. Den beprisade filosofin, om hvilken Leopold säger, att »en grånad filosof är mensklighetens kung», drunknade i tomheten af sin egen förnekelse. Med Haydn, Händel och Mozart qvarlefde behaget; nya frön grodde i ökensanden. Men så genomdödt var Fredrik II:s, Gustaf III:s, Voltaires och Rousseaus tidehvarf i sin lifskärna, att af alla dessa stora ord och lysande framtidsperspektiver endast två kommo till blomning efter krachen 1789, – naturforskningen, dess skötebarn, och frihetstanken, dess ungdomsdröm, äfven dessa icke emedan, utan oaktadt de grott i tidens sand.

|10|

11 Hvad är ett menniskolif utan Gud? En böljande våg, som försinar i öknar. Hvad är ett tidehvarf, som förnekar sitt gudsmedvetande? Ett haf utan strand, ett famlande utan mål, ett trots i vanmakt. Det gustavianska tidehvarfvet var intet annat, än en glänsande bubbla af lögn, som trodde sig återspegla seklernas sanning och grunda en ny tidräkning, men brast i en blodström och måste brista, såsom allt utan evighet brister i tillvarons tomhet.

---

12 Efterföljande är en historia om spillror, icke om typer, som bort framställas mera glänsande, om ock lika ihåliga. Det är benknotor af ett skelett, som legat femtio år i grafven. Sarkofagens förgyllning har bortfallit; skimret af en aftonrodnad, som tjusat skalderna, finnes icke mer. I den grå skymning, som efterträdt solglansen, röra sig ännu igenkänliga skuggor. Den, som sett Pierre Deland återgifva på scenen Magnus Drakenhjelm, förstår, att dessa skuggor engång haft lif.

[11]

Gamla baron på Rautakylä.

1. Isfärden.

13 År 1838 i Januari yrde en bister nordostlig blåst öfver Satakundas frusna sjöar, än sopande isarna bara, än hopande snön i manshöga drifvor, likasom uppbjudande alla sina krafter att göra vägar och stigar ofarbara. Det var en af de vinterdagar, åt hvilka icke ens vargarne fröjdas, medan hvarje mensklig varelse, som har ett tak öfver hufvudet, undviker att glänta på dörren och väljer sig en plats framför sprakande brasor, där tallveden underhåller sin kanonad mot kölden och mörkret.

14 Näsijärvis annars så sköna fjärdar sågo den dagen kusliga ut. Där hade blåsten fritt spelrum, och på hela den vidsträckta isöknen skulle man förgäfves ha sökt en stig, ett slädspår eller en granruska, som gifvit den resande en vink om rätta vägen. Så långt ögat nådde, var allt idel hvit snö, idel blå is, och endast furuskogarna fjerran på insjöns strand, svartgröna och frostiga i sina glänsande vinterpelsar, läto ana, att äfven denna öken hade en gräns, där man åter kunde vänta en menniskoboning, lika godt om man fann en ståtlig herregård, en tättbyggd by eller en fattig torpares koja.

15 Likväl såg man i skymningen samma dag, klockan omkring 4 på eftermiddagen, en ensam kursläde mödosamt arbeta sig fram öfver isen af Näsijärvi. Än fick blåsten öfvermakt, där isen var bar, och dref åkdonet åt sidan, så att häst och släde bildade en rät vinkel|12| mot hvarandra. Än framskred släden fot för fot genom djupa drifvor, i hvilka hästen simmade upp till bringan och där den troligen hundrade gånger stjälpt, om icke en groflemmad karl i mössa af hundskinn, barkade handskar och fårskinnspels hade åtagit sig det besvärliga uppdraget att vada bredvid i snön och med venstra handen hålla släden upprätt, medan han höll tömmarna i den högra.

16 Så gick det en stund med knapp nöd framåt. Inne i kursläden, – som icke ens hade fönster, utan blårutiga bomullsgardiner, hopfästa med ett par knappnålar för blåstens skull, – var alldeles tyst. Utanför hördes endast blåstens brusande, snöns knarrande under medarna, ljudet af hästens och karlens tunga steg samt de små bjällrornas entoniga klang. Under tiden blef det allt mörkare.

17 – Hoh, sinä! Noh! Kas nyt! Ohoj! Mitä saakeli?språk: finska – Med dessa och otaliga andra interjektioner hördes karlen vid släden uppmuntra sin löddriga häst. Men allt tyngre flåsade det arma djuret, allt svagare blefvo dess ansträngningar att släpa sitt lass genom snön; slutligen stannade det midt i en ofantlig drifva och kunde hvarken med lock eller pock förmås att gå vidare.

18 Vid denna fatala händelse såg man bomullsgardinerna öppnas inifrånoriginal: innifrån och tvenne ansigten frågande titta ut. Det ena, ungt, rödlett och blomstrande, omslöts af en liten täck ljusblå hufva. Det andra, askfärgadt, hoptorkadt och skrynkligt, var ombonadt med en tjockt stoppad, svart bahytt och tillhörde en gumma, som torde sett sina sjuttio vintrar. Flickans vackra blå ögon blickade med liflig oro än på den trötta hästen, än på den rådville skjutskarlen, än kring den tröstlösa scenen af snö och idel snö allt rundtomkring. Den gamlas ögon däremot uttryckte hvarken oro eller något annat; blyfärgade, glanslösa stirrade de ut i den vintriga rymden. Den gamla var blind.

19 Men så stor är vanans och nyfikenhetens makt, att ut skulle hon titta ändå, fastän hon intet såg. – Hvad står på, Lotten du? – frågade hon med en röst, i hvars klanglösa darrning man ännu tydligen kunde|13| igenkänna en lemning af den stockholmska accenten. – Qu’y a-t-il donc?språk: franska

20 – Åh, det är ingenting, – svarade flickan så lugnt och gladt hon förmådde. – Hästen är bara litet trött och vägen dålig, men det skall väl åter gå, när den stackaren fått pusta ett ögonblick.

21 – Det är väl intet mörkt ännu! Det glimmar hvitt för mina ögon, men jag vet intet om det är snön eller dagen.

22 – Det är alldeles ljust ännu, och till qvällen få vi vackert månsken. Mormor skall intet vara orolig! – svarade flickan. Hon visste väl, att hon sade en dubbel osanning, ty det var nästan så mörkt det kan blifva på ett snöfält, och luften var alltför oklar, för att man kunde hoppas få se en skymt af månen. Men den goda flickan ville, medan hon sjelf darrade af ängslan och köld, göra allt för att lugna den gamla.

23 – Tror du, att vi hinna till Hammila i qväll?

24 – Det kan nog bli svårt i så elakt väglag. Vore mormor mycket ledsen att ligga på en gästgifvargård? Jag skulle bädda så mjukt åt mormor.

25 – Åh, det finge väl gå an. Men fryser du intet?

26 – Intet alls – (Lotten skakade af köld) – blott mormor har varmt. Men intet skulle mormor ändå få beqvämt på en gästgifvargård. Jag vill påminna mig, att onkel Drakenhjelm skall bo intet långt från vägen. Än om vi skulle åka dit?

27 – Till honom? Till Rautakylä? Nej, Lotten du, förr ville jag ligga i kalla snön på isen ...

28 – Men hvarför är mormor så ledsen på onkel Drakenhjelm? Man säger väl, att han är elak och snål, men han kan ju ej vara oartig mot sina slägtingar.

29 – Han? Åh, du känner ej honom du, Lotten lilla! Det vore bättre för oss att sofva hos vargen i hans kula, än hos Drakenhjelm på Rautakylä.

30 – Huru kan mormor säga så? Rautakylä är ju mormors forna hem, och mamma är född där.

31 – Lotten du, säg åt Thomas att han ger hästen en kaka bröd.

32 Det hade den långe drängen Thomas redan gjort. Litet piggare blifven, lyckades hästen ånyo få släden i rörelse, men mörkret tog till och Thomas fortfor att|14| mumla sitt »perkele vieköönspråk: finska», ty han märkte nu, att han kört vilse.

33 Det var ingen afundsvärd belägenhet, i hvilken våra resande nu befunno sig på isen af Näsijärvi. Thomas, som tycktes vara alldeles obekant med vintervägarna öfver sjön, hade på måfå hållit den kosa, han ansåg vara den riktiga; han hade tänkt: – Någon gång tar väl isen slut. Men så syntes det icke. I den direktion han envist höll sågos fjärdarna vidga sig allt större, och mörkret och snöstormen, som bortskymde aflägsnare föremål, förvillade synen så, att man tyckte sig färdas på ett omätligt strandlöst haf, i en oöfverskådlig öken af snö, där allt lefvande gått förloradt i köld, mörker och död.

34 Så gick det länge fot för fot framåt. Ingen af de båda resande inne i kursläden sade ett ord; hvardera af dem ville öfvertyga den andra att hon sof. Men Lottens otålighet höll icke länge ut.

35 – Sofver mormor? – frågade hon sakta.

36 – Nej, jag trodde att du sof, – var svaret.

37 – Åh, jag är intet sömnig. Fryser mormor?

38 – Jag kan intet klaga. Men fäst bättre hop gardinen, det drar. Ha vi långt till gästgifvargården?

39 – Det kan ej vara långt nu mera. Säg mig, hvarför vill intet mormor resa in till Rautakylä? Det är ju en stor och rik gård; där skulle vi må som perlor, få till qvällsvard kottletter med äggröra och plättar med mjölk, och sedan i morgon bittida godt kaffe med skorpor sedan i julas. Det skulle smaka det, mormor, mot att ligga på en gästgifvargård och nödgas tvätta koppar och talrikar, innan man törs begagna dem.

40 – Fråga mig icke, mitt barn!

41 – Och sedan, mormor, så vore det roligt att se det ställe, där mamma är född och där hon tillbragt sin barndom och där mormor sjelf har bott och hushållat så många år. Hur kom det sig, att mormor flyttade därifrån och att onkel Drakenhjelm flyttade dit?

42 – Hur det kom sig? Jo, Lotten du, det kom sig så ... men den historien är intet för ett barn, som du, Lotten.

43 – Har mormor glömt att jag är fyllda nitton år?

|15|

44 – Stackars min lilla Lotten du, jag sjelf var lika gammal, då jag gifte mig med din morfar, och jag var likväl ett barn. Min far, grefve Reutercrona, förde mig vid sjutton års ålder från vår egendom i Östergyllen till Stockholm. Jag var så yr, så glad. Jag blef presenterad vid hofvet, jag blef hoffröken hos drottning Sofia Magdalena ... Tvenne år berusades jag af stora verldens nöjen och smicker, men jag fortfor att vara ett barn i hjertat, jag såg ingen orm under rosorna, ingen falskhet under menniskornas glatta leende; jag trodde alla om godt ...

45 – Och mormor blef då bedragen?

46 – Båda baronerna Drakenhjelm från Finland, din morfar Gustaf, och hans bror, Magnus, voro den tiden i Stockholm. Båda egnade mig sin hyllning, båda täflade med ömsesidig svartsjuka om min hand. Men hvilken olikhet mellan dessa två! Gustaf Drakenhjelm, öfversten, var en ädel man; redligheten och äran bodde på hans öppna panna, medan Magnus, kammarherren, var en af dessa smilande hofmän, som förakta qvinnan, under det att de söka lisma sig till hennes ynnest, och i hela verlden älska ingenting annat än sig sjelfva.

47 – Var mormor lycklig att ha två så gentila tillbedjare?

48 – Ack, mitt barn, vid hofven trifves så sällan den sanna lyckan. Baron Gustaf var femton år äldre än jag, men hans ädla utseende och ännu mer hans förträffliga karakter gjorde på mig det djupaste intryck. Snart förenade oss en ömsesidig böjelse, men denna böjelse måste förblifva hemlig, ty baron Gustaf stod icke i gunst vid hofvet och min far skulle icke ha samtyckt att bortgifta mig till Finland. Baron Magnus däremot gynnades på allt sätt af både hofvet och min far; dagligen blef hans hyllning enträgnare, och dagligen måste jag befara ett anbud från hans sida.

49 – Mormor skulle ha gifvit honom en stor korg!

50 – Intresserar det dig? En afton – jag mins det som i går, det var i Februari år 88, karnevalstiden, på Haga; först spektakel, därefter maskrad. Baron Magnus förföljde mig hela qvällen; jag undvek honom. Bland maskerna var äfven en trollpacka; hon spådde åt alla i hand, man rodnade och man häpnade öfver hennes|16| spådomar, men ingen kände henne. Det är mamsell Arvidsson, sade några. Det är en veritabel lappska, sade andra. Diable!språk: franska hviskade baron Essen i mitt granskap, hon har spått kungen i hand, och han har icke skrattat. Nå, fröken Reutercrona, sade trollpackan med väl härmad finsk brytning till mig, räck hit er hand, den måste vara intressant! Eh bien, ma petite fièrespråk: franska, utropade baron Magnus, låt oss af ödets mun höra hvem som ändtligen kan beveka detta marmorhjerta! – Med hemlig motvilja framräckte jag min hand, hexan betraktade den noga och ...

51 – Och hvad, mormor? Och hvad?

52 ... Och utbrast: –konsekvensändrat/normaliserat Hvad ni ser skall bringa er ofärd. Hvad ni icke ser skall bringa er lycka!

53 – Åh, det var besynnerligt. Hvad menade hon med det?

54 – Förvirrad drog jag min hand tillbaka och hörde stallmästaren baron Munck säga till baron Magnus: Mon cher baron,språk: franska det återstår er intet mera något hopp, ty ni är på min ära icke osynlig! I detsamma lutade sig hexan fram och hviskade i mitt öra: – Fröken Reutercrona, någon väntar er i korridoren. Säg, att ni har migrän och vill resa till staden! – Jag såg mig om, och hon försvann i trängseln.

55 – Nå och sedan, mormor? Jag är grufligt nyfiken.

56 – Med någon möda lyckades jag undkomma baron Magnus. I korridoren fann jag en man i domino. – Ack så lyckligt, att jag fann er, Ebba! –konsekvensändrat/normaliserat hviskade han. Det var baron Gustafs röst. –konsekvensändrat/normaliserat Mitt lifs lycka eller olycka beror af er. Man talar om krig, och i morgon bittida måste jag resa till mitt regemente i Finland. Min bror Magnus skall begagna min frånvaro för att tillegna sig er hand. Kungen och er far gynna honom, det är en intrig å bane mot oss. O min Gud, i morgon eller kanske i afton redan skall man, utan att rådfråga er därom, i hela hofvets närvaro eklatera er förlofning med baron Magnus. Och jag – jag skall icke kunna skjuta min förhatliga rival en kula genom hjertat, emedan han är min bror!

57 – Stackars baron Gustaf!

58 – Men, – sade han och tryckte häftigt min hand – det gifs ett medel att rädda vår lycka. Älskar ni|17| mig, Ebba? Säg en gång ännu, att ni älskar mig! – I lif och död! – svarade jag. – Nå väl, – fortfor han, – då följer ni mig genast; min vagn väntar vid trädgårdsporten, vi åka till staden, där väntar oss en prest, min regementspastor från Finland, han viger oss samman ännu denna natt, och sedan, min Ebba, sedan reser jag lugn, ty kyrkans band skall man ej kunna slita, och i vår vill jag återvända, för att utverka förlåtelse af er far!

59 – Jag darrar att höra hur det gick.

60 – Ja, Lotten, du, jag darrade något mera, jag, det kan du tro, men ingen tid var till besinning. Jag följde baron Gustaf och åkte i kostym och mask till staden, där vi en timme därefter voro vigda som man och hustru utan alla formaliteter och bröllopsgäster.

61 – Och mormor vigdes i maskradkostym?

62 – Ack, jag dåraktiga, ja, jag vigdes i kostymen af en fransysk herdinna. Så lättsinnig var jag, mitt barn, lättsinnig som hela det hof, i hvilket jag lefde, och nu är det mitt straff att nödgas omtala allt detta för min dotterdotter. Ofta, ofta sade jag sedan till mig sjelf: stackars lättsinniga Ebba, huru kunde du vänta någon sällhet af ett äktenskap, till hvilket du for direkte från spektaklet och maskraden och där din bruddrägt mera skulle ha anstått en Pompadour, än en sedesam svensk flicka!

63 – Och ingen alls var bjuden till bröllopet?

64 – Hvem skulle det varit? Två vittnen voro närvarande, baron Gustafs ordonnans, gamle korporalen Stolt, och en ung flicka af min ålder, min kammarjungfru, Lisette Hallström, hvars tystlåtenhet tillsvidare blef köpt.

65 – Nå, och sedan, mormor?

66 – Sedan ... reste baron Gustaf bittida andra morgonen till Finland, och sedan ... såg jag honom aldrig mer.

67 – Mormor såg baron Gustaf aldrig mer?

68 – Nej, Lotten, du! Han reste i Februari 88 till Finland; om våren bröt kriget ut, han kunde ej lemna sitt regemente, han intrasslades i den olyckliga komplotten vid Anjala och ... Men detta minne är smärtsamt, jag vill hellre tala om mig sjelf. Knappt var|18| din morfar rest, mitt barn, innan baron Magnus blef enträgnare, än någonsin. Till all lycka hade kungen vigtigare saker att tänka på än mitt giftermål, och den redan uppgjorda planen att eklatera min förlofning i hela hofvets närvaro blef ej af. I stället friade baron Magnus formligen och fick på samma gång min fars ja och mitt nej. Alla böner och föreställningar slösades fåfängt på mig. Då svor mig baron Magnus hat och hämd, och denna ed är den enda han troget hållit.

69 – Mormor skulle ha sagt, att mormor var gift.

70 – Baron Gustaf hade velat, att denna bekännelse blott skulle göras i yttersta nöd, när intet annat kunde rädda vår lycka. Nåväl, mitt barn, denna stund kom verkligen, jag ryser ännu när jag tänker därpå. Månader hade förgått, våren kom, sommaren kom. Kungen var borta i kriget, men drottningen och hofvet vistades mest ute på Drottningholm. En dag i slutet af Juli var hela hofvet, kostymeradt som landtfolk, ute för att berga hö. Det var ganska varmt, en plötslig vanmakt öfverföll mig, räfsan sjönk ur min hand, och jag dignade ned på höet. Man samlades kring mig, man ropade efter läkare. Baron Magnus stod vid min sida, han betraktade mig länge uppmärksamt. – Åh, sade han halfhögt och försmädligt, – il n’y a pas de danger, point de toutspråk: franska, skicka efter en – accoucheusespråk: franska!

71 – Hvilken nedrighet!

72 – Jag hörde i min vanmakt alltför väl dessa ord, som kommo sjelfva det vid så mycket vana hofvet att rodna. Jag hörde äfven grefve Lantinghusen häftigt uppbragt yttra: Min baron, man förolämpar icke ostraffadt ett fruntimmer, som har den äran att stå under H. M. Drottningens beskydd. Ni måste genast inför dessa herrar och damer förklara edra ord för en nedrig smädelse, eller, vid Gud, jag skjuter er en kula för pannan.

73 – Bra, bra, hederlige Lantinghusen!

74 – Jag står till er tjenst, när ni behagar, – svarade baron Magnus kallt. – Men, – tillade han, vänd till fru Schröderheim, som just kom till stället, – ni, madame, blir min sekundant. Grefven här har tagit humör öfver den simplaste sak i verlden, en liten kärleksaffär. Så säg honom då, att han har orätt.

|19|

75 – Stackars mormor, att nödgas höra detta!

76 – Fru Schröderheim var ej elak, hon hade medlidande med mig och ville föra mig ur den förhatliga kretsen. Men i detsamma uppslog jag ögonen, jag såg alla dessa menniskors lättfärdiga skämt med min heder, och min stolthet gaf mig för ett ögonblick kraft. Jag uppreste mig med blossande kinder och sade: – Baron Drakenhjelm, ni är en usel smädare! Er låga hämd har förfelat sitt mål: Jag är eder brors, baron Gustaf Drakenhjelms lagliga maka! – Hans maka! – upprepade alla med förvåning.

77 – Min brors maka! – upprepade äfven baron Magnus med ett hånfullt leende. – Utan tvifvel ett litet skämt för att kläda Amor i prestkrage! – Jag hörde icke mer; den styrka jag återfått för ett ögonblick hade snart öfvergifvit mig. Jag föll i en dödlig vanmakt.

78 – Att lida så grymt och så oskyldigt!

79 – När jag återkom till sans, befann jag mig hemma i mina rum. Grefvinnan Tersmeden stod vid min bädd, hon räckte mig ett bref, – det var från baron Gustaf. Han beskref däri med de ömmaste uttryck huru kriget hindrade honom att flyga till mig tillbaka, men huru han skriftligen anhållit om min fars bifall till vår förening. Kom, – så slutade han, – kom, om du kan, till vår vackra egendom Rautakylä vid Näsijärvis strand. Där hoppas jag kunna stjäla undan kriget en dag för vår lycka. – Ack, jag antog så gerna hans bjudning till Finland; vid hofvet kunde jag ej längre stanna, och min far hade i blind vrede förskjutit mig. Jag reste öfver till detta af kriget hemsökta Finland, jag fann en fristad på det sköna Rautakylä, men förgäfves väntade jag där min make. Kriget och Anjalaförbundets intriger lemnade honom ingen tid öfrig för kärleken. Och under denna dagliga väntan och ängslan, min Lotten, föddes i slutet af November din mor.

80 – Men hvad blef då af min morfar? Alltid kallar mormor honom baron Gustaf!

81 – Lotten du, jag kallar honom så, emedan vi blott några timmar voro förtrogna som makar. Hans öde – ack, däröfver har jag hittills med afsigt lemnat dig i okunnighet. Länge sväfvade jag sjelf däröfver i den|20| grymmaste ovisshet, men slutligen kunde den förfärliga sanningen icke längre döljas. Han hade blifvit anklagad och arresterad som en af hufvudmännen i sammansvärjningen och slutligen – fatta mod, mitt barn, och hör med ståndaktighet din morfars öde – slutligen föll hans hufvud på stupstocken.

82 – Åh, det är grymt! Hvad du lidit, mormor!

83 – Ja, det var grymt. Men Gustaf III var icke grym, han förlät mycket. Rikets bestånd fordrade ett offer, och om Anjalaförbundet var en förvillelse, så delades denna af mången annan, som trodde sig ärligt tjena sitt fädernesland. Du ser, jag har burit bördan af detta minne i femtio år och lefver ännu. Din morfar, Lotten, föll icke som en brottsling i vanlig mening. Hans brott var en politisk illusion. Men icke alla hade baron Gustafs mod och öppenhet. De flesta öfriga, som tänkte lika med honom, rymde från landet eller höllo sig försigtigt i skuggan och gingo fria; andra befläckade sig med det skändliga lönnmord, som mer än tre år därefter slöt Gustaf III:s dagar. Ofta sade jag sedan till mig sjelf: min make föll för bödelns hand, men hade han lefvat, så skulle han ha besparat adeln en så skymflig fläck på dess ära, som ett konungamord.

84 – Och hvad blef det sedan af mormor sjelf?

85 – Jag bodde några år på Rautakylä, ensam och obemärkt som en sörjande enka. Då inträffade konungens död om våren 1792. Baron Magnus, som genom sitt slöseri hopat ofantliga skulder, dem konungen flera gånger betalat, såg sig nu plötsligen utan räddning ruinerad och kastade sina giriga blickar på det rika Rautakylä. Konungens mildhet hade låtit högförrädarens enka sitta i orubbadt bo, men svågern hyste andra planer. En dag blef jag instämd till Åbo hofrätt, för att lagligen bestyrka mitt äktenskap med baron Gustaf Drakenhjelm, emedan hans bror, baron Magnus, gjorde anspråk på hans efterlemnade egendom, under förklaring att mitt giftermål endast vore en dikt, uppfunnen för att beslöja en vanhedrande förbindelse. Jag förskräcktes, ty bevisen för vårt äktenskap funnos icke i min hand. Den gamle regementspastorn, som vigt oss tillsamman, hade dött i fältsjukan; korpralen Stolt, det ena vittnet hade stupat vid Valkiala; min man sjelf hade icke efter|21|lemnat någon laglig vigselattest. Blott ett hopp återstod. Det andra vittnet, flickan Lisette Hallström, lefde ännu i Stockholm, och jag reste dit utan dröjsmål.

86 Här tystnade plötsligt den gamla frun. Både hon och Lotten hörde helt nära släden ett läte, ej olikt ett gråtande barns. – Hvad var det? – frågade Lotten och tittade ut i mörkret. – Det var en hund, som tjöt, – svarade Thomas lugnt. Den gamla återtog nu berättelsens tråd.

87 – De få år, som förflutit sedan jag lemnat Stockholm, hade där förändrat allt. Drottning Sofia Magdalena lefde som enka på Ulriksdal; förskingradt var hela Gustaf III:s lysande hof; hertig Carl och hans frimurare voro de rådande. Baron Magnus stod ej mera i gunst, han hade för skuld rymt öfver till Finland, och blott hans förhoppningar om arfvet efter brodern höllo ännu hans kreditorer tillbaka. Min far var död, – död utan att ha gifvit mig sin välsignelse och utan att ha hunnit ändra det testamente, som gjorde en Reutercrona af yngre gren, en min kusin, till arftagare af hela hans egendom. Och flickan, som jag sökte, Lisette Hallström, på hvars edeliga intyg om giftermålet mitt ve och väl nu berodde, hon var försvunnen utan spår, troligen på föranstaltande af baron Magnus. Förgäfves efterlystes hon i alla tidningar med löfte om hederlig belöning, därest hon inställde sig; ett halft år förflöt under fåfänga efterspaningar. Min sak gafs förlorad, mina forna vänner begynte tvifla på verkligheten af mitt giftermål, tvetydigt medlidande var det enda jag läste i deras uppsyn. Full af harm och förtviflan, återvände jag till Finland, jag nalkades mitt ensliga vackra Rautakylä, där jag i en trogen ammas vård qvarlemnat min fyraåriga Gustava; ack, jag skulle återse henne, och jag var lycklig! ... Främmande menniskor mötte mig vid grinden till den långa allén. – Baron tager ej emot främmande, – ropade man till mig, när jag ville stiga ur vagnen. – Hvilken baron? frågade jag med bestörtning. – Åh, naturligtvis baron Drakenhjelm, som för två månader flyttade hit. – Mitt hjerta klappade. Helsa baron, sade jag, att hans svägerska, friherrinnan Drakenhjelm, önskar besöka honom. – Man gick, man kom tillbaka och svarade: – Baron har intet den äran att känna|22| någon friherrinna Drakenhjelm. Salig öfversten, hans bror, var aldrig gift.

88 – Hvilken låghet!

89 – Ja du, Lotten, och detta svar skickade han med hånleende betjenter. Jag befallde vagnen att vända. I detta ögonblick mindes jag mitt barn. – Men, – sade jag med bruten röst till de kringstående, hos hvilka jag såg tårar i någras ögon, – hvad hafven I gjort af min lilla flicka? – Jaså, ni menar den lilla ungen Gustava, – svarade betjenten. – Hon gick härifrån en morgon med sin amma, och ingen vet hvart. – Emellertid hade vagnen kört genom allén tillbaka. Icke långt från vägen var ett torp; en känd och kär röst från dess lilla grind väckte mig från min dvala. Det var där min lilla flicka, bortdrifven af sin grymme farbror, hade funnit en fristad, och här fann äfven jag i armodets koja en gästvänskap, som jag aldrig trott mig behöfva.

90 – Och sedan ha mormor och mamma i många år bott hos min farfar, pastor Ringius. Så mycket har jag hört, och mormor har aldrig bortlagt morfars namn, men folket har kallat mormor fru Hjelm. De trodde då alla, att giftermålet var en dikt?

91 – Ack ja, tyvärr. Här i detta enkla Finland har man ej kunnat göra sig begrepp om ett så lättsinnigt giftermål, som mitt – i maskradkostym! Om du visste hvad denna tanke plågat mig! Blott din hederlige farfar Ringius och hans son, din lika förträfflige far, kyrkoherden, ha trott den olyckliga enkans ord, och när gamle Ringius vigde sin son med din saliga mor, sade han: – Inför Gud och denna kristliga församling frågar jag dig, Gustava Drakenhjelm o. s. v. Detta gjorde mitt hjerta godt. Men – och här afbröt åter den gamla frun tvärt, i det att hon kände släden ila framåt med hastig fart och åter hörde det ohyggliga lätet närmare än förr – se åt, Lotten, hvad som är å färde! Skenar hästen?

92 Lotten såg ut, och det klack i hennes flickhjerta, ty hästen, nyss så utmattad, skenade verkligen af i vildt galopp öfver snöfältet. Här och där på båda sidorna om släden syntes mörka gestalter likt stora hundar ströfva omkring, under det att de uppgåfvo|23| dessa vidriga läten, som redan förut skrämt de båda fruntimren. – Thomas! – ropade flickan, ur stånd att längre dölja sin ängslan, – hvarför skenar hästen, och hvad är det, som springer kring oss på isen?

93 – Hundar, – svarade Thomas åter lakoniskt.

94 – Nej, nej, det är icke hundar, här i ödemarken och midt i mörka qvällen. Säg, Thomas, är det ... hon vågade ej utsäga resten.

95 – Hvad vet jag? – svarade drängen lika enstafvigt.

96 – Hjelp, gode Gud, det är ... vargar!

97 Thomas svarade intet. Han endast styrde hästens lopp åt den sidan, där landet var närmast och där man på afstånd såg ett litet ljussken glimma. Och under tiden lät han ett långt rep slingra i tusen bugter efter släden på snön.

2. Gamla baron.

98 Så ondt det gör oss, måste vi nu för en stund lemna våra resande vänner på den ödsliga isen af Näsijärvi och söka en tillflykt, också vi, undan natten och ovädret. Vi förflytta oss därför till en af dessa gamla herregårdar, hvilka man ännu stundom anträffar i Egentliga Finland, Tavastland och Satakunda – halfmurknade minnen af en aristokrati, som utspelt sin roll. Få, högst få af dessa åldriga herresäten tillhöra numera de gamla slägterna, af det naturliga skäl, att dessa slägter för det mesta dött ut. De forna feodalgodsen ha för det mesta öfvergått antingen till ofrälse eller till en adel af vida yngre datum, i verkligheten skild från de öfriga stånden blott genom tillägget af ett von eller ett af och som, i medvetande af sin fattigdom på anor och historisk glans, berömligen söker utmärka sig åtminstone som gode landtbrukare. Medan således godsägarne villigt foga sig efter|24| en tid, hvars mest utmärkande drag är att med bildningens tillhjelp låta stånden försmälta i hvarandra, behålla godsen i Finland sin gamla frälsenatur, sina allodialfriheter, och äga således ett ekonomiskt företräde, ännu långt efter att deras aristokratiska glans förbleknat.

99 Måhända är det till en del just därför som deras nuvarande innehafvare slagit sig med sådan förkärlek på ekonomin, under det att de visa den största liknöjdhet för de få historiska lemningar, dem tidens tand ännu förskonat. Medan de forna stolta karaktersbyggnaderna murkna, förfalla eller lemna plats för små och landtliga nutidsboningar, resa sig däremot, i gamla rucklens ställe, ståtliga ladugårdar af sten, väldiga magasiner och andra byggnader af praktisk användbarhet. I detta är intet ondt; det ligger i tidens lynne. Men när gamla minnesvårdar af en förgången tid, när familjegrafvar, kapeller, kyrkor, träd och annat mer, vid hvilket traditionen fäster sig med en pietet, den man borde vörda, när sådana lemningar vanvårdas, sköflas eller rent af med afsigt förstöras, då måste man djupt beklaga den ekonomi, som icke har öga för något ädlare, än dagens vinning, som »nedsväljt hjertat i magen» och, glömsk af sin skuld till det förgångna, befläckar sig med helgerån på fordom dyrbara minnen.

100 Den herregård, till hvilken vi nu föra våra läsare, var emellertid en af de få, där ännu en del af byggnadernas och slägtens aristokrati blifvit bevarad jemte markens. Rautakylä hade i mer än etthundrafemtio år tillhört Drakenhjelmska familjen. Beröfvad alla sina besittningar i Sverige genom Carl XI:s reduktion, hade en ryttmästare Drakenhjelm för de ännu temligen betydliga lemningarne af sin förmögenhet inköpt gården på 1680-talet, och slägten hade under Adolf Fredrik blifvit baroniserad. Nuvarande ägarens far, den förste baronen af detta namn, en praktälskande herre, hade ansenligt utvidgat och förskönat Rautakylä. Sedan hans tid hade mycket förfallit, men qvar stod ännu det stolta, nog dystra stenpalatset med sitt brutna tegeltak, sin ofantligt höga vind med de små fönstren och de ensliga vindskamrarna, medan den enda och egentliga våningen därunder utbredde en lång rad af djupa och mörka rum med höga fönster, men små rutor. Qvar stod ännu på|25| gårdssidan den oansenliga raden af uthusen och underhafvandernes boningar, enkom så låga, för att genom jemförelsen öka hufvudbyggnadens höjd. I nyaste tid hade där tillkommit ett stort bränneri.

101 Framför façaden af hufvudbyggnaden utbredde sig på motsatta sidan en stor och förvildad trädgård, hvars åldriga lindar och lönnar utan skydd förfröso, medan drifvorna tjenstfärdigt bredde glömskans mantel öfver de fordom i engelsk smak anlagda häckarna och blomstersängarna.

102 Detta stora hus synes vara ganska tomt på innevånare, ty blott från ett fönster åt trädgårdssidan ser man ett matt ljussken lysa. Man stannar en stund i ovisshet, om det ens är ljus, om det icke tilläfventyrs är månens sken på fönsterrutan, så matt och blekt är detta skimmer. Stundom ser man det alldeles förmörkas, likasom rörde sig en varelse mellan skenet och fönstret. Men det slocknar icke, det lefver åter upp, oroligt flämtande, än svagare, än starkare, likt ett ondt samvete.

103 Törhända är anblicken gladare från gårdssidan? Riktigt, där ser man i ett af hörnrummen en stor brasa lysa och flera gestalter grupperade där omkring. Det är påtagligen köket, och gestalterna äro troligen tjenstefolket. De sticka kanhända som bäst, med vanlig finsk aptit, sin sked i grötfatet.

104 Klockan är mellan 6 och 7 på aftonen. I ett af de innersta rummen, just detsamma, därifrån skenet lyser och som är beläget i den från köket mest aflägsna flygeln, ser man en ganska gammal man. Hans hjessa är nästan kal, de få hårstråna hvita och stripiga, ögonen matta, glanslösa och gråa, dragen för öfrigt vissnade och gula samt utan det vördnadsvärda behag, som utgör den sista aftonglansen af ett lif, genomkämpadt med ära. Han är klädd i hvit nattmössa, icke alldeles ren, en urblekt fotsida nattrock af sammet, här och där med ett illa lappadt hål, samt nedkippade, förslitna tofflor. Bredvid honom stå en uppbäddad säng, nedplattad af någon, som nyss legat på täcket, och en hög, stoppad gungstol med svart skinnbeklädnad. En liten byrå af valnöt, en kommod, en förgylld bordstudsare, en likaledes förgylld väggspegel, ett par skinnklädda|26| stolar och ett fordom dyrbart skrifbord, äfven af valnöt med rika sniderier och inläggningar, utgöra de öfriga möblerna i detta rum, hvars anblick visar en sällsam förening af prakt och förfall. Lägg härtill ett par fransyska kopparstick på väggarna med frivola scener från olympen samt på golfvet trasorna af en matta, som ännu visar spår af utsökta broderier, och taflan är fullständig.

105 Den gamle mannen står framför spegeln och belyser med det af en skärm till hälften skymda ljuset sitt tärda och förfallna ansigte. Han skakar sorgligt på hufvudet och mumlar sakta för sig sjelf: – Nej, jag ser ingenting, och ingenting har jag qvar, rien du toutspråk: franska!

106 Därpå, likasom att förströ sig med en gammal vana, framtager han en hvit (det vill säga fordom hvit) spetshalsduk och knyter den med omsorg om sin hals. När schlafrocken därvid slås upp, ser man en lång broderad, försliten vest, lappade knäbyxor och under dem silkesstrumpor. Det är ruinen af en hofman från Gustaf III:s dagar. Men hvarför då denna brist på renlighet och elegans, hvilka dock vanligen följa en verklig hofman intill grafven? Ack, det märker man snart på de matta ögonen och den famlande handen. Den gamle ser nästan ingenting mer, eller ser han blott konturerna af föremålen, men icke färgerna. Säkert tror han både sig och sin omgifning vara propra som förr.

107 Han tyckes vänta någon, därför klär han sig. Men denne någon kommer icke. Otåligt går han fram och åter öfver golfvet. Slutligen sätter han sig vid skrifbordet. Där ligga två böcker uppslagna; den ena är Voltaires Henriad, den andra är – bibeln. Han ser icke mera läsa; således har han någon, som brukar läsa högt ur endera af dessa böcker.

108 Men det är icke böckerna han söker nu. Han öppnar en låda och framtager därur en strut med hallonkarameller. Han suger på dem med begärlighet. Snart äro de få karamellerna slut, och det gör honom misslynt.

109 Kammaren har två dörrar, den ena ledande utåt stora salen mot trädgårdssidan, den andra till en kammare mot gårdssidan. Den mot salen är reglad inifrån kammaren och har säkert länge varit det, ty den gamle ämnar sig ut den vägen, men regeln är ohörsam. Ändt|27|ligen ger den vika, den gamle med ljuset i handen går ut i salen och tyckes söka något. Hemskt faller ljusskenet på de åldriga, ännu praktfulla, men ytterst dammiga möblerna och på sex eller sju stora porträtter, som hänga i förgyllda ramar på väggarna. Den gamle sveper schlafrocken bättre omkring sig, ty salen är oeldad och ganska kall, samt går till ett slags skåp eller skänk, som står i ena hörnet. Därifrån utsöker han åt sig en burk och en thésked samt beger sig åter, synbart nöjdare, tillbaka till sin kammare.

110 Därvid förgäter han att åter regla dörren.original: dörren Hans uppmärksamhet är uteslutande fäst på burken. Han öppnar den likasom i smyg, han nedsticker skeden däri och slukar med triumferande min innehållet. Burken är fylld med hallonsylt.

3. Hushållerskan.

111 Gamla baron Magnus Drakenhjelm – läsaren har troligen igenkänt honom – var ännu sysselsatt med sin angenäma undersökning af burkens innehåll, då steg hördes i den närgränsande kammaren närma sig till hans. Genast ställde han med synbar brådska burken under bordet, lade skeden i lådan, aftorkade sin mun med en sliten sidennäsduk och kastade sig på sängen för att invänta den kommande, som ej heller dröjde att infinna sig.

112 Dörren öppnades, och in trädde en liten knotig och kantig qvinnogestalt, klädd i hvit mössa med breda garneringar, som hängde långt ned öfver pannan, tröja af svart kamlott med långt lif och skörten samt kjol af samma nattliga färg. De magra händerna glänste af massiva guldringar, de små grå ögonen sköto blickar så hvassa som sylar, och hade icke det under garneringen framskymtande glesa håret burit vittne om sjuttio|28| vintrars snö, skulle man, att döma af lifligheten i alla hennes rörelser, ha tagit denna qvinna för knappt femtio år. Hennes ansigte bar ännu spår af förgången skönhet, men icke af det rena och ädelt intagande slaget, så mycket kunde man se. Vissa rynkor öfver näsan, ett spotskt drag i den tunna öfverläppen gåfvo, jemte de skarpa ögonen, hela ansigtet ett uttryck af elakhet, hersklystnad och egennytta på samma gång som de läto ana mycken beslutsamhet och energi, oaktadt åren.

113 Denna qvinna, hvars hela hållning mera anstod en herskarinna än en tjenarinna i huset, trädde nu fram till sängen, där baron Magnus låg, och yttrade med skarpt betonad svensk accent: – Se så, nu skall baron äta soppan, det bestås ingenting annat till qvällen, och bäst är det också att intet föräta sig, när man är sjuk.

114 – Men, kära Lisette, – genmälde baronen med en ton af undergifvenhet, antagen under många års vana att foga sig efter den stränga husrådinnan, – skulle du intet bestå mig litet lax med äggröra eller helst ett glas mjölk med skorpa?

115 – Lax? Hvar menar baron jag skall få den ifrån? Sill kunde jag väl ha, men ägg står då intet till buds. Menar baron, att hönsen värpa den här årstiden? Nej vars, intet får man så allt hvad man vill. Se så, krusa nu intet för soppan, baron vet ju, att den måste gå med.

116 Baron Magnus smuttade nu litet ur spilkumen, men gaf den strax tillbaka sägande: – Du har intet lagt något sött i den, Lisette lilla!

117 – Intet sött? Jo, det skall man se, jag skulle bestå sött i hafversoppan! Liksom den intet skulle duga utan! Socker växer intet nu för tiden på träden. Var jag intet i förra veckan nog svag att låta Mårten köpa åt baron hallonkarameller i staden? Jag tänker baron borde ha sött nog i dem för hela året.

118 – Att du kan säga så, Lisette! En så liten strut! Den är redan slut, Lisette lilla!

119 – Hvad? Är den slut? Nå, Gud sig förbarme, en sådan snålvarg! På mindre än fyra dagar har han ätit upp för femti kopek hallonkarameller! Och jag skulle ändå bestå russin och socker i hafversoppan!

120 Med dessa ord gick den ampra hushållerskan fram till bordet för att öfvertyga sig om sanningen af baronens|29| uppgift. Men olyckan ville, att jemte den tomma struten äfven ett hallon befanns ligga på bordet, ditfallet under den brådska, hvarmed baronen hade smort kråset med burkens innehåll. Nu bröt stormen lös. – Hvad är detta? Ett hallon? Hvarifrån har baron fått hallon? Nå, du min skapare, han må väl aldrig ha understått sig att stjäla min hallonsylt, den gamla sockertratten! Säg på stund, hvar har baron fått hallonet?

121 Och den gamla qvinnan ställde sig med armarna i sidan framför baronen, genomborrande honom med sina hvassa ögon. – Nå, – fortfor hon, – kanske baron vill inbilla mig, att det är ett tranbär, det här?

122 Baronen gjorde hvad han i så brydsamma fall mången gång praktiserat med framgång förut. Han vände sig mot väggen och låtsade sofva, i hopp att stormen af sig sjelf skulle lugna.

123 Men gamla Lisette var icke den, som gick af för hackor. – Låts han sofva, den gamle syltmånsen? – fortfor hon, alltmera uppretad genom sin egen häftighet.original: häftighet – Så sof då, gerna för mig, om också den eviga sömnen! Jag tänker, han skall intet ha för vackra drömmar, när salig öfversten bäddar hett åt honom i helvete ...

124 Nu hade den ondsindta qvinnan påtagligen spänt strängen för högt. Gamle baron Magnus for upp med ett ansigte så blekt af vrede, att sjelfva det mångåriga vittnet till hans passioner och hans samvetsqval med häpnad såg den verkan hennes ord framkallat. – Menniska! – utbrast baronen och ställde sig stel, rak och hotande framför henne – menniska, om du än en gång vågar yttra sådana ord, så skall jag, diable m’emportespråk: franska, på stunden krossa din eländiga skalle. År efter år har jag uthärdat med din näsvishet, din snålhet och ditt öfvermod, men nu är jag trött. Jag vill intet hålla dig längre, du kan gå din väg ... och låta mig dö i lugn.

125 Under det baronen talade, hade vredens energi i hela hans hållning snart åter lemnat rum för den vanliga slappheten hos en man, som två tredjedelar af sin lefnad darrat för toffeln, och han hade uttalat de sista orden med en nästan bönfallande röst. Hushållerskan, ett ögonblick förbryllad, märkte strax sitt öfvertag och underlät ej att begagna det. – Gå min väg? – upprepade hon hvasst. – Jaså, det är lönen för att jag|30| släpat för baron i fyratioåtta år, skött baron som ett barn och pysslat om alla barons både kropps- och själskrämpor. Det är lönen för att jag för barons skull uppoffrat heder och samvete ... märk: heder och samvete! För det skall nu jag och min stackars Sebastian köras på landsvägen!

126 – Din stackars Sebastian? Jag tänker, att han på de femton år han redan varit inspektor på egendomen har samlat sig vackra fyrkar från bränvinspannorna. Och dessutom har jag ju testamenterat dig och ... vår son – baronen uttalade dessa ord med synbar motvilja – min hela förmögenhet. Är det då för mycket begärdt att få dö i lugn?

127 – Gud bevare mig från att vilja störa baron i sin kristliga beredelse! – genmälde den listiga qvinnan inställsamt. – Men si, så länge den där fru Hjelm och hennes dotterdotter ännu lefva, så är ingen säkerhet, att intet onda tungor kunna intala baron att ändra testamentet, och så vore jag och Sebastian ändå på bara backen.

128 – Du har rätt, – inföll baronen tankfull. – De, som kanhända ha rättmätiga anspråk på allt, de lefva ännu! Men nej, nej, du har ju hundra gånger sagt mig, att det intet var någon ordentlig prest, att presten bara var en förklädd dragon!

129 – Ja,original: Ja det är nu tvärsäkert, i den punkten kan baron vara lugn. Men baron är gammal och sjuklig, man vet intet hvad prester eller andra kunna intala baron, och därför tänker jag, som jag ofta har sagt, att baron bäst skulle freda sitt samvete och trygga sina verkliga anhöriga genom att låta viga oss tillsamman i morgon dag.

130 – Viga oss! En Drakenhjelm med sin piga! Nej, Lisette, om den saken vet du min tanke förut.

131 Vid ordet »piga» upprördes ånyo den gamla qvinnans galla. – Piga! – upprepade hon. – Nå, lika godt, om en baron Drakenhjelm varit nog litet friherrlig att först uppoffra en ärbar qvinnas heder och samvete och sedan anförtro henne sådana hemligheter, som kunde sätta hans lif, ära och gods på spel, då må han ej heller anse sig för god att taga en sådan piga till hustru. Jag, som i fyratioåtta år varit för baron så godt som|31| en maka, jag må säga mer än en maka, – ty hvem skulle vårdat baron så, som jag gjort? – jag öknämnes nu för piga, när jag, intet för min egen, utan för min sons skull, begär en makas namn och rättigheter! – Och den listiga qvinnan begynte gråta.

132 Men både tårar och argumenter måtte för baronen hvarken ha varit synnerligen nya eller anslående, ty han hade satt sig i gungstolen och syntes mera böjd att taga sig en blund, än att lyssna till några giftermålsförslager. Hushållerskan fann därför nödigt att anslå en annan sträng, hvilken hon väl visste vara mera egnad att röra en af baronens svaga sidor.

133 – Hå hå, – suckade hon, – otack är verldens lön; hvarför skulle jag vänta mig en bättre lott? Jag kan väl gå och tigga, jag, och min Sebastian med, men att den gamla Drakenhjelmska slägten skall dö ut med baron, att Rautakylä skall komma i främmande händer och att alla barons förfäder, som hänga på väggen i stora salen, sedan säljas på auktion och kastas som annat vrakgods i skräpvrårna, ser baron, det går en trogen vän af huset till sinnes ...

134 – Ja, Lisette ... ja, det är bedröfligt att tänka, – svarade baron tankfullt och suckade, äfven han.

135 – Och ser baron, därför så vore det ju en fröjd för baron och alla hans förfäder, där de ligga i sin graf, om Drakenhjelmska slägten ånyo skulle uppblomstra i en kraftig och tapper afföda, sådan som vår Sebastian ...

136 – Din Sebastian! Vet hut, qvinna, och kom nu intet åter fram med dina dumma projekter! Jag skulle låta Drakenhjelmska namnet gå i arf till en vanbörding, en bondlymmel, en ohyfsad tölp! Förr må det dö!

137 – Gerna för mig! – sade i detsamma en grof, skorrande röst från den halföppnade dörren, och in trädde en person, hvars steg de talande icke hört, emedan han gick i mjuka pjexstöflar.

|32|

4. Inspektoren.

138 Anblicken af den man, som nu steg in i rummet, bildade en besynnerlig kontrast till den gamla baronens i trasor fallande hofkostym och hushållerskans smaklösa grannlåt. Det var en man i sin ålders kraft, bredaxlad och muskelstark, föga öfver 40 år. Förgäfves skulle man i det breda och platta ansigtet ha sökt ett af dessa aristokratiska drag, hvilka åren endast skarpare markerat hos den gamle baronen. Naturen syntes ha roat sig att i detta, så att säga groft tillyxade anlete inprägla ett enda uttryck, men ett uttryck som dock gaf det ett afskräckande intresse: uttrycket af en jättes obändiga kraft. Mannen var klädd i en tjock grå vadmalsjacka, sådan som förmögnare bönder bruka i hvardagslag, samt underkläder af samma färg och ämne, förlorande sig i ett par upp till knäet gående svarta, isterbesmorda stöflar. I handen höll han en grytmössa (patalakkispråk: finska) af svart skinn med bräm af siberiska lammskinn, hvilken han vårdslöst kastade på baronens säng, medan han sjelf utan omständigheter trädde midt i kammaren och stannade framför gungstolen.

139 – Gerna för mig! – upprepade han med en trotsig blick på den gamle baronen, som af hans inträde syntes oangenämt öfverraskad. – Det där krimskramset med anor och präktiga namn kan baron så gerna taga med sig i grafven, intet skall jag sörja för det. Jag håller mig till det reela jag, ser baron, och det qvittar mig lika, om jag blir kallad vanbörding och bondlymmel af den, som bäst borde veta huru jag blifvit det. Men jag kan väl gissa, att det är fråga om vigseln nu igen, och ser baron, i den punkten tänker jag alldeles som mor; – intet för att jag vill heta Drakenhjelm och kallas baron, nej vassera tri, den äran skulle jag sälja för ett fat gröt, – men för att Rautakylä är allodial-säteri och för att jag intet kan äga det utan det där klingeliklanget i namnet.

|33|

140 Denna råa öppenhet af en man, som tycktes bättre känna sin ställning som arftagare än som tjenare, väckte synbarligen den lilla qvarlefva af sjelfständighet, hvilken ännu fanns qvar i baronens förslappade själ. – Så, att du intet kan äga Rautakylä, utan att bära mitt namn! Sörj intet för det, Hallström, du kan slippa både det ena och det andra.

141 Inspektoren betraktade den gamle med en till utseendet kall och hånande öfverlägsenhet, men en lindrig darrning i rösten lät ana, att någonting kokade och brusade i den trotsige mannens inre. – Hvad skall nu meningen vara med det där igen? – sade han. – Baron börjar bli barn på nytt; det vore så godt att baron toge sytning och genast afträdde åt mig alltsammans, ty när menniskan blir så där lastgammal, så vet man intet på hvilka dårskaper man kan falla till slut!

142 – Usling, du spelar herre i förtid, men du är det intet ännu. Gå din väg!

143 – Alltför gerna, men först ursäktar baron, om jag säger mitt ärende utan krus. Det är nu på det sättet, ser baron, att jag ämnar mig i morgon bittida till prosten, och som baron intet är uppstigen då ännu, så lär baron intet neka mig att nu redan i qväll skrifva till prosten en liten biljett.

144 – Hvad är det om?

145 – Åh, hvad skulle det annat vara, än att baron begär ut lysning för sig och min mor till söndag, ty ser baron – och inspektoren lutade sig härvid med hånande förtrolighet till den gamles öra – jag vill det jag, ser baron! Det måste bli slut på det här gyckelspelet. Baron kan dö endera dagen knall och fall, och så äro vi andra från saken. Det bär sig intet det, ser baron! Nå, är jag förstådd?

146 Baron Magnus Drakenhjelm blef nu ganska blek och begynte darra. Vredens flyktiga energi hade hos honom lemnat rum för en mäktigare känsla, – fruktan! – Du är en otacksam menniska, Hallström, – sade baronen med låg röst. – Jag har ju testamenterat alltsammans åt er, och kan du icke behålla Rautakylä, så kan du sälja det och köpa dig ett annat gods.

147 – Se så, det där vet jag allt förut, och baron vet också, att jag intet ämnar låta drifva bort mig från|34| Rautakylä. Hvartill tjenar det då att krångla? Vill baron begära lysning, eller vill baron intet?

148 – Kära Hallström, jag vill besinna mig ...

149 – Baron har haft fyratioåtta år att besinna den saken, jag tycker det kan ha varit tillräckligt. I afton skall det ske, har jag sagt, för hvem kan svära på, att baron lefver mera i morgon bittida?

150 – Men Lisette, så säg då åt Sebastian ...

151 Hushållerskan, som satt sig vid bordet och låtsade läsa, förblef vid denna uppmaning stum. Inspektoren sänkte nu sin röst till en sorts hviskning. – Nå, blir det ja eller nej? Jag frågar för sista gången.

152 – Gif mig bläck och penna! – suckade den gamle.

153 – Det var då engång förnuftigt taladt. Se så, låt oss nu vara vänner, eftersom malisen påstår, att vi höra till slägten. Här äro skrifdonen. Men inga krumbugter, det förbehåller jag mig. Vänta, jag skall diktera för baron: »Stående på grafvens bräddoriginal: brädd» ...»konsekvensändrat/normaliserat

154 – Besvära dig intet, jag behöfver ingen diktamen.

155 – Jag ber så mycket, det gör intet besvär alls. »Stående på grafvens brädd» – är det färdigt? – »har jag besinnat mitt i många afseenden gudlösa lefverneoriginal: lefverne» ...»konsekvensändrat/normaliserat

156 – Det är oförskämdt!

157 – Se så, förifra sig intet! ... »gudlösa lefverne» – är det färdigt? – »och isynnerhet den oförrätt jag tillfogat min dygdiga och trogna hushållerska, mamsell Lisette Hallström, i det jag länge vägrat gifva henne och begges vår son, min redlige inspektor Sebastian Hallström, det namn och de rättigheter dem, till följd af mitt handlingssätt, tillkomma. För att i någon mån godtgöra denna min orättvisa, har jag, lydande mitt samvetes röst, beslutat taga sagda Lisette Hallström till min lagliga äkta hustru, hvarför jag härmedels utbeder mig lysning för oss båda till nästa söndag.»konsekvensändrat/normaliserat – Är det färdigt?

158 Den som hade betraktat den gamle baronens drag under det han, dröjande och med synbar motvilja, nedskref dessa rader, skulle i dem ha funnit en sällsam blandning af förödmjukelse, fruktan, vrede och afsky. Stundom bortlade han pennan i afsigt att icke återtaga den, men en blick på den dikterande inspektoren för|35|mådde honom att genast åter fortsätta det begynta. I denna stund hvilade öfver den gamle syndarens hufvud en nemesis, som hade bort försona öfverstens och hans makas lidna oförrätt, om icke detta längesedan skett genom dem, som på jorden försona och utplåna alla lidanden, genom tiden och grafven.

159 Och gamle baron skref biljetten till slut.

160 När detta var gjordt och brefvet försegladt, stoppade inspektoren med märkbar förnöjelse papperet i sin ficka, klappade den gamle på axeln och sade: – Se så, låt oss nu vara vänner, pappa lilla, det var ändå det klokaste ni kunde göra, för vete f–n, om jag annars svarat för hvad som kunnat hända. Men när jag rätt betänker saken, så kan det vara så godt, att jag ännu i denna qväll reser till presten. Baron, – pappa ville jag säga, – kunde annars lägga sig och dö innan de tre lysningarna gått för sig i laga ordning, och jag tänker, att prosten i så fatta omständigheter icke skall ha någonting emot att viga er ännu i denna qväll. Farväl nu, pappa lilla, farväl, min nådiga fru mamma! Jag hoppas, att hennes nåd friherrinnan på det angenämaste sätt trakterar sin fästman under min frånvaro.

161 Hånleende tog inspektoren sin lammskinnsmössa och aflägsnade sig. Hushållerskan, som plötsligen kommit på det briljantaste lynne, sökte med allehanda karesser och små omsorger lifva den gamle baronens dystra uppsyn, men förgäfves. Slapp, slö, till hälften tillintetgjord, satt han där i sin höga stol och tycktes vara fullkomligt likgiltig för allt omkring sig. När alla inställsamma bemödanden misslyckades, när icke ens ett rågadt théfat hallonsylt förmådde bringa baronen i ett gladare lynne, gick den blifvande friherrinnan till fönstret och betraktade, med tanken på sin tillkommande storhet, så mycket af Rautakyläs ägor som mörkret tillät henne urskilja. Därute rasade ännu öfver slätterna en fruktansvärd storm med snöyra. Stundom hördes från den nära isen af Näsijärvi ohyggliga tjut af ströfvande vargar, och midt under stormen och oljuden hörde man stundom en svag klang af bjellror. Men hushållerskan hade intet sinne för naturens vilda och bistra skönhet. Rosenfärgade, flärdfulla, stolta tankar rörde sig i hennes själ, hon såg sig i inbillningen som sjelfrådig herskar|36|inna öfver detta sköna gods, som hon så länge eftertraktat, och i besittning af denna friherrliga rang, som utgjort det ärelystna målet för hennes lefnad.

5. Nattfrämmande.

162 Det är tid, att vi återvända till våra stackars resande på den ödsliga isen af Näsijärvi. Nog länge ha de där farit vilse i nattens drifvor och ulfvars otrefliga sällskap. Skola de komma helbregda därifrån?

163 När gamla fru Hjelm och hennes dotterdotter icke längre kunde misstaga sig om betydelsen af de ohyggliga läten, som hördes från isen, och de spensliga gestalter, som här och där skymtade förbi släden, intogos de af en dödlig ängslan. De hade hört och läst så många berättelser om resande, som i skog och på isar blifvit uppätna af vargar, att de ej annat kunde föreställa sig, än ett lika förfärligt öde. Men ju mera fasansfull deras belägenhet syntes dem, desto mera måna voro de att dölja sin ängslan för hvarandra. De sutto därför tysta, darrande, bidande; den gamla inkrupen i ett hörn af kursläden, men Lotten ständigt spejande ut genom gardinerna, väntande hvart ögonblick att se en flock af odjuren kasta sig öfver hästen, kusken och dem sjelfva.

164 Det undföll icke Lotten, att Thomas nu körde i en helt annan direktion, i rät vinkel mot den förra. Hon anade, att hans envishet ändtligen gifvit vika för en trängande nödvändighet, och hon hade så ofta förr sett prof på hans flegmatiska mod, hans orubbliga trohet och hans kloka urskiljning, att hon däraf hemtade ny förtröstan. Emellertid blef tystnaden odräglig för hennes språksamma lynne, och hon företog sig därför att inleda ett nytt samtalsämne med mormodern.

|37|

165 – Blir mormor ledsen, om jag frågar något?

166 – Hvaröfver skulle jag bli ledsen?

167 – Jo, mormor, det är en sak, som förundrat mig. Alltid förut, när jag bedt mormor att få resa till Dahlens på Hammila, svarade mormor: kära barn, intet ha vi råd att köra åtta mil fram och tillbaka på lustresor. Men nu i går sade mormor, utan att jag ens drog på den strängen: se så, Lotten, laga dig färdig, du skall nu få din vilja fram, vi resa till Hammila, du och jag, i morgon.

168 – Undrar du på, att jag följer med? Intet kunde du resa utan förkläde, isynnerhet om unga von Dahlen nu är hemma. Jag har märkt, att han gör sig aimable för dig, Lotten.

169 – Hvad mormor säger! Visst äro vi vänner, kusin Richard och jag, men däri är intet något illa, efter vi varit bekanta alltfrån min barndom. Mormor vet nog, att jag vill besöka Sofi och Augusta von Dahlen, och dessutom är icke Richard hemma nu, han blef prestvigd till julen och har blifvit förordnad, jag vet intet hvart. Men mormor svarar ej på min fråga hvaraf det kom sig, att mormor just nu fick så stor lust att resa till Hammila, då jag förut på många år knappt fått mormor utom dörren.

170 – Ja, Lotten du, det är en annan sak. Nå, hvarför kan jag intet säga dig det, efter jag sagt så mycket annat? Det hände, ser du, att jag i söndags kom att tala med gamla klockaremor, som i sin ungdom tjenat hos major von Dahlen, och af henne fick jag veta en sak, som på det lifligaste upprörde mig. Det föll sig nemligen så, att vi talade om forna tider, och helt oförmodadt inföll klockaremor: Har nådig öfverstinnan aldrig sedan hittat sin vigselattest? – Min vigselattest? frågade jag förundrad. Ja, den måtte väl finnas, sade hon, efter jag engång hörde salig majoren säga: konsekvensändrat/normaliserat Hvar tusan den och den har Drakenhjelm gjort af med vigselattesten? Det är synd och skam, att man skall drifva hans enka från Rautakylä; och likväl har Drakenhjelm sjelf visat mig attesten, engång när vi hade några ungkarlsupptåg för oss och han, för att intet behöfva deltaga, i tysthet hviskade åt mig, att han var gift.

|38|

171 – Så besynnerligt! Men att den hederlige majoren icke vittnade detta till mormors fördel!

172 – Du må väl säga, Lotten! Men, tillade klockaremor, majoren kunde intet svära på den saken, ty först voro herrarne vid det tillfället något muntra, och sedan så såg han attesten, utan att läsa den, och tog alltsamman för ett skämt. Emellertid kan du förstå, Lotten, att denna underrättelse åter lifvade alla gamla minnen och länge vissnade förhoppningar i min själ. Jag greps af en oemotståndlig lust att resa till Hammila och af gamla majorskan utforska hvad hon möjligen vet om denna sällsamma attest, om hvars tillvaro jag härtills icke haft någon aning.

173 I detta ögonblick stannade släden ånyo och blef, efter några fruktlösa ryckningar af hästen i redet, qvarsittande. Lotten såg ut. Thomas stod till medjan i drifvan och matade åt hästen en kaka bröd. Men denna visade ingen hunger; han klippte med öronen, flåsade med näsborrarna och skälfde i alla lemmar. Snart upptäckte man orsaken. Tre eller fyra stora vargar visade sig på tjugu stegs afstånd, försvunno stundom, men kommo strax åter tillbaka närgångnare än förr.

174 Thomas försökte hvad han kunde. Han smällde med pisksnärten, han flintade eld, han hojtade högt. Förgäfves, vargarna kringströko allt närmare. Redan öfverlade den trogne drängen, om han icke borde lösa hästen ur redet och låta den rädda sig sjelf, medan han, Thomas, ville till det yttersta försvara släden med den lösryckta fimmelstången. Men snön var så ojemn och på sina ställen så djup, att hästen nödvändigt innan kort skulle blifva vargarnas rof, utan att med sitt lif kunna rädda de öfriga.

175 Redan kunde de djerfvaste af odjuren blott med möda afvisas; man såg deras ögon glimma och deras blodgiriga gap flämta. Då fattade Thomas med båda händerna allt det hö, som låg inpackadt i framdelen af släden, lade det på isen och antände det med fnöske och svafvelsticka. Högt och klart uppflammade lågan; vid dess anblick drogo sig vilddjuren tillbaka. Med sitt breda skulderblad upplyfte Thomas släden ur drifvan, gaf hästen ett rapp och lyckades med sina skyddslingar komma på en flacka af isen, där snön låg tunnare och|39| färden gick lättare. Hästen, märkande att flykten var möjlig, ansträngde sina yttersta krafter till ett raskt galopp, och sålunda uppnådde de resande innan kort fasta landet, där de med fägnad upptäckte spåren af en väg.

176 Nu höll Thomas rakt framåt emot en stor gård vid insjöns strand. Hvem där bodde var honom likgiltigt, han var i fara, han kände den finska gästfriheten, och detta var honom nog. Han körde således upp till gården. I samma ögonblick mötte honom en liten kibitka med en ensam körsven. Med ett f–n anamma å ömse sidor, kom man ej utan svårigheter förbi hvarandra.

177 Den gård, till hvilken Thomas körde sina fruntimmer, var ingen annan än det stora, åldriga, vid stranden af Näsijärvi belägna Rautakylä. Sjelf hade Thomas aldrig förr varit där, Lotten lika så litet, och gamla fru Hjelm, – hon som kände detta ställe bättre än någon – hon var blind. Man körde således upp på gården, utan att veta hvar man befann sig, och det var i sanning hög tid, ty knappt hade den trogna hästen släpat sitt lass till stora trappan, innan han dignade ned för att aldrig mera åter uppstiga.

178 Medan Thomas skyndade att lösa det störtade kreaturet ur redet, tog Lotten sin mormor vid handen och ledde henne upp för den höga trappan i förstugan. – Hvar äro vi? – frågade den gamla.

179 – Jag vet intet, – svarade flickan och trefvade i mörkret på dörrarna i förstugan. Två af dem voro lästa; ingen menniska syntes till, ty tjenstefolket bodde åt andra sidan. Till all lycka fanns en tredje dörr, som var medgörligare. Lotten och den gamla trädde in samt befunno sig i hushållerskans kammare. Ingen sågs till, men ett ljus brann på bordet, rummet var varmt, och de båda fruntimren bortlade de yttre öfverplaggen med denna egna känsla af trefnad, som man alltid erfar, när man genomfrusen kommer från vinterkölden in i en behaglig kammarvärme.

180 Mellan detta rum och gamla barons låg ett annat, som af hushållerskan begagnades till garderob, men också hölls varmt. Dörren dit stod öppen, och sedan Lotten en stund förgäfves väntat, vågade hon sig dit in.|40| Här hörde hon röster från rummet innanföre och kunde tydligen urskilja följande ord:

181 – Men, Lisette, om fru Hjelm ännu lefver? Om hon en dag kommer att återfordra Rautakylä?

182 – Börjar baron åter samma visa? Se så, var förnuftig; fru Hjelm är längesedan död, sägs det. Men om hon lefver och någonsin visar sig här på Rautakylä, svarar jag intet för hvad som kan hända, så sant jag heter Lisette Hallström och inom ett par timmar är barons lagliga friherrinna.

183 Lotten, som redan lagt handen på låset, studsade med lätt begriplig förskräckelse tillbaka vid dessa hotande ord, som blott alltför tydligt sade henne hvar och hos hvilka de nu befunno sig. Denna gård var Rautakylä, hon kunde ej längre tvifla därpå, den darrande rösten därinne var gamle baron Drakenhjelms, och denna qvinna, som yttrade så förfärliga ord, var samma Lisette Hallström, som mormodren förgäfves sökt i så många år och nu skulle återfinna som en dödsfiende. Underbara slump! Förskräckliga val! Därute natten, kölden och en skara af glupska vargar, härinne egennyttan, hatet och döden! Då vore vargarna barmhertigare än menniskorna, de döda åtminstone utan hämd, utan hat! Men – var icke hästen störtad, flykten afskuren? Det fanns intet annat val, än att qvarstanna. Kanske hade åren tillräckligt förändrat mormodren, för att undvika ett igenkännande; helst om Lotten uppgåfve ett främmande namn. Kanske unnades de resande ett afskildt rum, där de okända kunde tillbringa natten och i morgon med lejd häst åter fortsätta resan. Men mormodren fick icke ana den fara, i hvilken hon sväfvade. Man måste hitta på någon förevändning för namnets döljande.

184 Alla dessa tankar korsade hvarandra i Lottens själ. Natur och uppfostran hade gjort henne beslutsammare, än vanligen flickor vid hennes ålder. Hon drog sig hastigt tillbaka för att återvända till mormodren, men då kammaren var mörk, snafvade hon öfver en på golfvet liggande kudde. Ett buller uppkom och hushållerskans misstänksamma öra hörde det genast därinne.

185 Dörren öppnades. Hushållerskan kom ut.

|41|

186 – Hvad är det? – skrek hennes hvassa röst. – Tjufvar! Tjufvar! Hjelp! – och föga fattades, att hon icke genast rusat på Lotten, som emellertid uppstigit.

187 Men Lotten kände sitt mod växa med faran. – Ursäkta, min goda fru, – sade hon så lugnt som möjligt; – vi äro här, två resande fruntimmer, kaptenskan Holmqvist, min mormor, och jag, vi ha kört vilse i det förfärliga yrvädret och varit i lifsfara för vargar, vår häst har störtat, och vi ha ej haft annat val, än att anropa herskapets gästfrihet och bedja om tak öfver hufvudet till i morgon bittida.

188 Den gamla qvinnans genomträngande blickar mätte Lotten från hufvud till fot. – Resande fruntimmer, vargar, störtad häst? Slidder, sladder! Är man kanske skyldig att herbergera allt pack, som stryker kring på landsvägen? Intet finns här något rum till öfverflöd.

189 Den annars listiga och inställsamma hushållerskan öfverilade sig denna gång, som vanligt, när hennes galla kom i jäsning. Också kunde ingenting komma henne olägligare, än ett främmande besök i denna stund, då hennes lefnads diktan och traktan stod på punkten att gå i fullbordan. Hon glömde i sin ondska alldeles, att gamla baron, som hyste helt andra begrepp om gästfrihet, där inne i kammaren hörde hennes häftiga ord.

190 Lotten svarade med billig harm: – Min fru, var öfvertygad, att ingenting annat än den mest trängande nödvändighet skulle förmå oss att, efter ett sådant mottagande, falla er vidare besvärliga. Men vår belägenhet är sådan, att jag ännu en gång måste upprepa min bön om tak öfver hufvudet denna natt, vore det också i edra domestikers rum. Vi skola gerna ersätta besväret.

191 På hushållerskans läppar sväfvade redan ett nytt snäsande afslag, då gamla baron, som genom den halföppna dörren åhört samtalet och som troligen var långt mera belåten med besöket just nu, trädde ut i rummet, och yttrade med en qvarlefva af den gamle hofmannen: – Nej, gudbevars, min söta vän, ni missförstår alldeles min hushållerskas mening. Ursäkta henne, mamsell lilla; i sin alteration har hon kommit att uttrycka sig på ett mindre passande sätt. Damerna äro mycket välkomna, var god och genera sig intet, min söta vän, lägg af sig kappan!

|42|

6. Mötet efter femtio år.

192 Femtio år äro väl ett grand i evigheten, det är sant, men huru mycket förändra icke de i ett menniskolif! Om din egen broder, om din ungdoms älskade, hvilken du ej sett på denna långa tid, komme dig till mötes oväntadt, oförberedt, hvem säger dig, att du mera igenkänner dem? Och kommer, efter lika lång tid, din ovän, som gjort dig ondt, som förbittrat ditt lif och hvilken du på allt sätt sökt glömma, huru vill du igenkänna honom, när till och med ditt hjertas käraste blifvit främmande för din blick?

193 Här stodo nu i detta samma rum på Rautakylä tre personer, hvilka icke sett hvarandra sedan år 1788 vid Gustaf III:s hof i Stockholm. Dessa femtio år, som droppat i evigheten, hvad hade icke de förändrat! Hvar var nu den spotske hofmannen, den stolte och elegante baron Magnus Drakenhjelm, hvilken behandlade qvinnan som en leksak och ville tvinga sin broders brud till ett giftermål, hvilket hon afskydde? Var det väl denne samme till grafven lutande, af granna trasor omhöljde gubbe, som, sjelf en leksak i en qvinnas hand, darrade för sin hushållerskas vrede, sökande en förevändning att uppskjuta ett giftermål, som han afskydde och hvartill endast neslig fruktan kunde tvinga honom? Ja, det var han, och hvilka långa år af förödmjukelse måste det ej hafva varit, som kunnat så förbyta allt till en karrikatyr?

194 Tro mig, läsare, det finns en vedergällning, som kastar tillbaka på menniskans hufvud det förgångnas synder och hennes egna passioner. Stolte egoist, hvem kan försäkra dig, att du icke en dag, förfallen och vanmäktig, karrikerar dig sjelf?

195 Och dessa båda qvinnor, båda unga och sköna, när de senast träffades, – den ena en glänsande stjerna vid hofvet, men förblindad af kärlek och lättsinne; den andra en simpel kammarjungfru, men lika förblindad af ärelystnad och egennytta; den ena befallande, den|43| andra lydande; var det väl dessa båda vissnade, torra, gråhåriga qvinnor, som nu, efter så många år af lidanden för den ena och intriger för den andra, möttes under samma tak? Ja, det var de, men rolen var ombytt i yttre ställning; den forna tjenarinnan förde en herskarinnas språk, och den forna befallande stod ödmjukt väntande vid dörren.

196 Vid baronens oväntade uppträdande fann hushållerskan, att hon förhastat sig, och det återstod nu för henne intet annat, än att hålla god min och försöka skaffa de främmande ur vägen, innan Sebastian och presten anlände. Hon vände sig därför till de resande med en inställsamhet, som hon ganska väl förstod att antaga, när det behöfdes, och sade: – Ja, fruntimren lägga kapporna af, genera sig intet! Jag ber om ursäkt, om jag mot min vilja yttrat något opassande. Ack jemmer, jag blef så altererad, för, ser herskapet, man får, gudnådesåvisst, ha ögonen öppna här på landet, och så händer det, att man ej alltid i hastigheten är så höflig mot främmande.

197 Gamla baron, som såg illa, tittade nu de båda resande så nära i ansigtet, som anständigheten medgaf, samt kom till det resultat, att den ena var gammal och ful, den andra ung och vacker. Och gamla baron var konnässör, det kunde man lita på. – Ma foispråk: franska, ett ruskigt väder, mitt herskap, – yttrade han. – Var god, tag plats, min nådiga! Damerna ha varit exponerade för vargar? Lilla mamsell är ännu helt blek af förskräckelse; jag slår vad, att vintern annars ej hade underlåtit att gifva hennes vackra kinder färg. Namnet, om jag får fråga? Lotten? Nå, lilla mamsell Lotten, låt oss nu vara trygga. Vi äro intet i någon vargkula här. Mon dieuspråk: franska, jag mins en vinter, när jag for från Stockholm till Eklundshof ... Jag hade nåden följa hans majestät, som åkte strax förut; baron Essen och jag med sviten efteråt; det var en månljus afton i Mars. Plötsligen ser jag hans majestät befalla kusken att hålla. Ett pistolskott brinner af, så åter ett och ännu ett, och när jag ser mig om, lunka två stora vargar inåt skogen. Alltid skjuter kungen bom, sade Essen och skrattade. Men det bevisar huru närgångna vargarna äro.

|44|

198 Gamla fru Hjelm begynte vid dessa ord att darra, men hushållerskan, som med skäl befarade, att baronen, en gång inkommen på kapitlet om hans majestät, skulle för henne bortprata en tid, hvars alla minuter voro dyrbara, skyndade att på godt maner blifva de resande qvitt. – Kaptenskan är säkert trött, – sade hon. – Om fruntimren hålla till godo med salig öfverstens kammare, eller, – rättade hon sig, – röda kammaren, som vi också kalla den, – så skall jag föra herskapet dit, låta göra upp en god brasa och skicka in en tarflig qvällsvard.

199 – Men Lisette, låt oss då konversera en stund, medan du anrättar hvad huset förmår, – inföll baronen, som kände sig mycket tryggare i de resandes närvaro.

200 – Om förlåtelse, herr baron, – sade Lotten, – min mormor är trött och uppskrämd efter resan. Om det tillåtes, gå vi gerna till hvila, och frun här är så god och intet besvärar sig med någon qvällsvard.

201 Men baronen var envis. – Det förekommer mig, – sade han, – som hade jag sett kaptenskan förr. Törs jag fråga min nådiga, vid hvilket regemente tjenade er man?

202 – Min morfar, – skyndade Lotten att svara, – tjenade icke vid något regemente, han var sjökapten.

203 – Min man, – svarade gamla fru Hjelm, utan att gifva akt på Lottens ord, – min man tjenade som ryttmästare vid nyländska dragonerna, men blef sedan öfverförd.

204 – Ma foispråk: franska, min nådiga, er man var säkert den förste sjökapten, som på samma gång varit ryttmästare. Det påminner mig om en anekdot, som mycket roade hans majestät. Det fanns i Stockholm en sotareålderman, som tillika var löjtnant vid borgerskapet. En dag gaf hans majestät dinér för borgerskapet ...

205 – Ack jemmer, min bästa mamsell, – hviskade hushållerskan i Lottens öra, – nu kommer baron in i sina anekdoter, och så kan han prata för herskapet hela natten. Säg, att herskapet är alldeles uttröttadt; jag skyndar ut på ett ögonblick att ställa i ordning röda kammaren.

206 Knappt var hushållerskan utom dörren, innan baronen tvärt afbröt sin berättelse och med synbar brådska|45| hviskade: – Ursäkta, mina damer, hvilka ni också må vara, men himlen har skickat eder hit i qväll. Jag ber er, både för min och eder skull, stanna qvar i detta rum, det är så, se damerna, att min hushållerska är en elak qvinna, – hon är i stånd till allt.

207 – I himlens namn, min herre, hvar äro vi och hvem är ni sjelf? – utbrast den gamla frun darrande.

208 – Men hvem är då ni? – utropade baronen lika upprörd, ty det var ett uttryck i rösten, som slog honom med häpnad.

209 – Nej, mormor, nej, herr baron, fråga icke, – för ert eget lugn, fråga icke mer! – inföll Lotten hastigt och ängsligt. – Låt oss gå, genast gå! Vår dräng Thomas skall sofva utanför vår dörr.

210 – Nej, jag släpper er icke, min fru, innan ni säger mig ert rätta namn! Ah, mon dieuspråk: franska, skulle ni vara ...

211 I detta ögonblick inträdde hushållerskan.

212 – Och därpå, – fortfor baronen, liksom vore han allt ännu upp i sin anekdot, – därpå skrattade kungen och sade till löjtnanten-sotaren: – Min kära Sundqvist, – så hette karlen – min kära Sundqvist, ni är sannerligen icke den förste militär som krupit bakom stenarna undan eld och rök och likväl kommit högt upp i verlden. Men tillstå, mon cher amispråk: franska, att ni åtminstone är den förste, som gjort sig en heder däraf.

213 Hushållerskans hastiga, hvassa, misstänksamma blick flög spejande öfver de tre personer hon nyss hade oförsigtigheten att lemna allena. Hon hade på trappan funnit Thomas och af honom frågat de resandes namn. Utan misstankar hade han svarat: – Fru Hjelm och mamsell Ringius. Den elaka qvinnan förskräcktes. Hon såg sina planer hotas af en fruktansvärd slump; hon måste förekomma dess följder, men huru? Och kanske var det icke en slump? Kanske var det enkom för att spela henne ur brädet, som de två fruntimren vågat sig hit? Ah, – de skulle ångra sin djerfhet!

214 Allt berodde nu på att hålla baronen i okunnighet om sina gästers verkliga namn. Ve, om han redan visste det! Hatet mot henne, hushållerskan, önskan att på allt sätt undgå giftermålet, samvetsqvalen, som aldrig fullkomligt tegat i baronens bröst och som hon, hans onda genius, endast förmått nedtysta, icke utplåna,|46| genom sin försäkran att presten, som vigde öfversten och hans maka, endast varit en förklädd dragon, – allt skulle då förena sig att bringa baronen till en försoning med sin svägerska, och priset för denna försoning blefve ... Rautakylä!

215 Detta måste för hvad pris som helst förekommas.

216 Med sådana tankar hade hushållerskan inträdt och begrep till sin bestörtning, att något särdeles måtte ha förefallit under hennes korta frånvaro. Hon beslöt med sin vanliga djerfhet att afbryta all vidare kommunikation mellan baron och de resande. Hon vände sig därför till sin husbonde och yttrade med den för honom välkända skarpa tonen, som icke tålde någon motsägelse: – Men hvad tänker baron på, som står här ute och drar döden på sig! Se så, nu går baron vackert in till sig, och herskapet här äro så goda och följa mig till röda kammaren, jag skall lysa herskapet.

217 Men baronen var nu drifven till det yttersta och samlade än en gång, likasom förut i qväll, den sista erbarmliga qvarlefvan af sitt husbondevälde. – Min vän, – sade han, utan att låtsa höra hushållerskans maktspråk, – gå och besörj om att vi få vår qvällsvard dukad här i rummet; jag hoppas damerna intet neka mig det nöjet att spisa med mig, ehuru jag får bedja om ursäkt för en så tarflig matsal.

218 Hushållerskan, också hon drifven till det yttersta, beredde sig på ett krafttag, men hon förekoms. För gamla fru Hjelm hade nemligen detta uppträde varit så plågsamt, så många gamla sår och nya misstankar voro upprifna, att hon för allt i verlden icke ville qvarstanna längre här. Hon tog därför Lotten under armen och sade: – Kom, mitt barn, herr baron ursäktar oss säkert, vi äro för trötta för att ej gerna gå till hvila nu genast. Tjenarinna, mitt herskap!

219 Och därpå aflägsnade hon sig med Lotten, som villigt följde. Baronen stod öfverraskad och rådvill, hushållerskan var ej sen att begagna sig däraf, sköt sin husbonde med låtsad välvilja in i det inre rummet, fattade lyktan och följde de resande ut i förstugan.

220 – Jag ser intet till vår Thomas, – sade Lotten vid passagen förbi den öppna förstugudörren.

|47|

221 – Han har tagit nattqvarter i drängkammaren, dit herskapets saker också blifvit inburna, – svarade hushållerskan. – Troligen sofver han redan.

222 – Var ändå så god, min bästa fru, och låt tillsäga honom att han nu genast infinner sig i vårt rum. Jag har något att säga om vår resa i morgon.

223 – Det skall ske, mamsell lilla.

224 Inom sig tänkte hushållerskan: – Blott jag blir af med herskapet här, skall jag lemna deras Thomas i godt förvar hos Sebastians pålitlige Eljas, med tillsägelse att intet släppa honom ut på hela natten. Karlen såg arg ut. Man måste vara beredd på allt.

7. Röda kammaren.

225 Från den stora förstugan ledde, som redan nämndes, tre dörrar till det inre af huset; af den inrättning vi kalla tambur, hade man ingen aning den tiden Rautakylä byggdes. Kom man från trappan, hade man midt framför sig den lästa dörren till stora salen; till venster åter den enda dörr, som vanligen hölls öppen och ledde till de rum, hvilka nu begagnades af hushållerskan, men som fordom begagnades af frun i huset. Till höger åter ledde en tredje dörr till den flygel, som alltid förut beboddes af herrn på stället, men där baron Magnus icke trifdes, emedan allt där erinrade om hans olycklige bror. Likasom i den motsatta flygeln, funnos äfven på denna sida tre rum, så att, när man inberäknade salen, som låg i midten, den egentliga våningen af huset bestod af sju stora rum, förutom den utbyggnad åt hushållerskans sida, där, jemte inspektorens kammare, köket, kökskammaren och pigornas rum voro belägna. Drängarne bodde i en särskild byggnad nere på gården.

226 Hushållerskan uppläste dörren till höger. Inträdet från den kalla förstugan i det lika kalla rummet näst|48| intill var icke trefligt. Lyktan kastade ett spöklikt sken på de dammiga och malätna möblerna, som tycktes utvisa, att rummet icke på länge varit bebodt. Men man stannade icke här. Man vek af till venster och kom så in i ett lika kallt och ödsligt rum, som det förra. – Hu, tänkte Lotten, kan det vara den hexans mening att låta oss här frysa ihjäl?

227 Qvinnan med lyktan öppnade ännu en dörr midt för den förra och en behaglig värme mötte de inträdande. Förhållandet var, att sedan den gamle baronens helsa för hvar dag blef mera vacklande, hade hushållerskan och hennes värdige son, i stundlig förväntan på det afgörande ögonblicket då presten skulle efterskickas, redan en veckas tid låtit elda detta annars obebodda rum till hans emottagande.

228 Här stannade hushållerskan med sina gäster och tände ett par på bordet stående ljus. – Herskapet ursäktar, att intet allt är så bra vi önskade det, – sade hon inställsamt. – Här på landet se vi så sällan främmande, och intet är baron heller road af sällskap, så att rummet här har stått öde i många herrans år. Baron har länge varit folkskygg och afsigkommen, man måste sköta honom som ett litet barn. Hvad tycker herskapet väl, han kan intet tåla sina närmaste anhöriga; Gud vet hvaraf det kommer sig, men han afskyr sina slägtingar. Ofta har jag sagt till honom: Kära baron, det är icke rätt och kristligt att tänka så om sina anhöriga, men alltid svarar han mig: Tig med den saken, Lisette, jag har inga slägtingar, jag vill intet ha några, och om jag hade några, så skulle ingen af dem understå sig att komma hit, – jag vore i stånd att mörda dem. Gudbevare, sådant tal, käre baron, svarar jag, men han är nu en gång sådan, och jag vill intet råda någon, som tror sig vara hans slägting, att visa sig här. Men jag står ju och pratar bort tiden, så herskapet ej får gå till sängs. Här är en tarflig smörgås, håll till godo och sof väl, mitt herskap!

229 Och hushållerskan gick.

230 De båda resande voro nu allena och begagnade tillfället att göra sig närmare bekanta med rummet. Lotten fällde rullgardinerna, därvid en sky af damm|49| störtade ned. Därpå tog hon ljuset och lyste med nyfikenhet kring väggarna.

231 Rummet var temligen stort och, likasom alla på Rautakylä, ganska högt. De fordom dyrbara röda tapeterna, som gifvit rummet dess namn, hade fallit i trasor; från det rappade taket hade stora stycken nedstörtat och de bara ställena hade svartnat af fuktighet. Golfvets oljemålning var den, som bibehållit sig bäst, endast fläcktals angripen af länge drypande väta. Till venster om den dörr, genom hvilken de resande inkommit, hade man en annan dörr, som ledde till salongen och nu befanns stängd. På ena sidan om denna dörr sågs en stor, praktfull och väl bibehållen kakelugn med nisch, i hvilken stod en byst af Fredrik II; på andra sidan en skönt arbetad byrå af valnöt. Midt emot ingången voro två fönster, som vette mot trädgården, och mellan dem en förgylld spegel med dito bord; till höger åter en stor sparlakanssäng, hvars troligen dyrbara omhängen likväl nu voro borttagna, sannolikt för att användas till en helgdagsstubb åt hushållerskan. Hela möblemanget hade ett tungt aristokratiskt utseende, ehuru numera i förfall; men fåtöljerna med sina bakåt lutande karmar och sidenöfvertyg voro ytterst beqväma.

232 Medan Lotten företog denna undersökning, hade gamla fru Hjelm, äfven hon, med ett eget uttryck af spänd nyfikenhet trefvat kring rummet och med handen farit öfver alla föremål. När hon vidrörde sängen och fann dess omhängen borta, studsade hon ett ögonblick och besinnade sig; därpå skakade hon hufvudet, gick vidare, kom till kakelugnen, trefvade i nischen, tog på bysten och nickade, likasom hon funnit hvad hon sökte; fortsatte sedan undersökningen och nickade på samma sätt, när hon vidrörde byrån och spegeln. Slutligen sade hon med en lindrig darrning i rösten:

233 – Lotten, vet du hvar vi nu äro?

234 – Jag har ej frågat, – svarade flickan, som i det längsta ville fördröja upptäckten af ställets namn.

235 – Nej du, Lotten, jag är gammal och blind, men det gifs saker, dem man aldrig kan glömma, aldrig misstaga sig om. Vi äro på Rautakylä i din morfars sängkammare. Himmelens Gud, hvilken skickelse! Vi|50| äro under samma tak, som baron Magnus, och jag har talat med honom!

236 – Det är intet möjligt, mormor!

237 – Jo du, det är så säkert, att jag, som ej varit här på mer än fyratio år, kan beskrifva för dig hvarje möbel här, ehuru tid och menniskor förändrat mycket. Denna spegel är förgylld; öfverst bland dess sirater ser du en friherrlig krona öfver ett drakehufvud; din morfars vapen. Bysten där är Fredrik II:s, sängens omhängen, som man borttagit, sammanhöllos fordom af en förgylld drake af brons med fyra fötter.

238 – Han finns där ännu.

239 – Riktigt. Nå, ser du, mitt minne sviker icke! Men jag skall säga dig något, som hvarken du eller någon annan vet. Stig upp på en stol och se åt, om drakens högra bakfot är fäst i väggen med en järnnagel.

240 – Ja, mormor, den är så.

241 – Nå väl, skjut drakfoten med all din kraft åt fönstret till.

242 – Den går intet.

243 – Försök ännu; järnet är troligen rostadt.

244 – Omöjligt; det är fastmuradt i väggen.

245 – Det ser endast så ut. Tag någonting att slå med, tag ett vedträd. Se så, än en gång? Rörs det?

246 – Icke alls, mormor!

247 – Det var besynnerligt! Jag kan omöjligen ha misstagit mig. Din morfar, mitt barn, var mycket invecklad i sin tids politiska planer och måste ständigt vara beredd på att en dag se sitt lif och sin frihet på spel. Fördenskull lät han här i sin sängkammare, bakom sjelfva sängen, anbringa en lönndörr, genom hvilken han kunde rädda sig, i händelse af en plötslig öfverraskning, och det gafs tider, då ständigt en sadlad häst hölls i beredskap här utanför om nätterna.

248 – Och det har han sjelf berättat mormor?

249 – Nej, icke han sjelf, utan gamla Lisa, korpralens hustru, som genom sin man var invigd i hemligheten. Jag har aldrig sett denna dörr, men jag är säker uppå att den finns. Får du då alls intet järnet att röras?

250 – Nej, mormor, icke det minsta!

251 – Så stig ned då. Det gagnar oss också till ingenting; jag ville endast visa dig, att jag kände lokalen. Men huru i all verlden ha vi kommit hit?

|51|

252 – Mins intet mormor? Vi nödgades köra in hit undan yrvädret och vargarna.

253 – Ja, det var så. Ser du, barn, mitt minne är försvagadt för allt hvad som nu föregår omkring mig, men däremot mins jag femtio år tillbaka så tydligt, som om det varit i går. Låt oss gå till hvila, jag vill försöka att sofva och glömma, – glömma allt, allt, ty minnet har för mig endast sorger att bjuda! ... Det är därför, att jag stått brud i maskradkostym.

254 I detta ögonblick hördes bjellerklang af en släde, som körde upp till gården. Lotten ihågkom Thomas, som ännu icke infunnit sig, tog ljuset och ville gå ut i förstugan för att se, om han syntes till. Men ett besynnerligt hinder mötte henne: dörren, genom hvilken hon inkommit, var reglad på yttre sidan.

255 Lotten gick till den andra dörren ... också den var omöjlig att öppna. De båda resande voro inlästa.

256 Färgen flydde från Lottens kinder. Hon tänkte på den elaka hushållerskans ord, på den gamla baronens envishet att hålla dem qvar, och när hon därmed sammanlade deras egen värnlösa belägenhet, skilda från Thomas och instängda i ett rum, som väl kunde öppnas från två sidor utifrån, men icke inifrån, syntes det henne klart, att någon förfärlig plan förehades mot dem. Kanske ville man rödja dem hemligt ur vägen, för att blifva alla medtäflare om arfvet qvitt ... Ingen af gårdsfolket hade ju sett någon annan, än Thomas ... Och hvad betydde denna bjellerklang så sent på qvällen? Hvem var det som kom, och hvad ville han?

257 Ju mera Lotten tänkte härpå, desto klarare förekom det henne, att en okänd och fruktansvärd fara förestod; men hvad?

258 – Skall du ej lägga dig, kära barn? – manade mormodren, som halfklädd kastat sig på sängen.

259 – Nej, mormor, jag tänker ännu på den hemliga lönndörren; jag är grufligt nyfiken att få se den och måste försöka ännu en gång.

260 – Hvartill skulle det tjena? Kom, gå till hvila!

261 – Nej, vänta litet! – Och Lotten utsökte åt sig det gröfsta vedträd hon fann vid kakelugnen, steg åter på stolen och slog några kraftiga slag mot drakens|52| högra baktass. Lotten var en landtflicka med friska, starka muskler i sina armar, stärkta vid väfstolen.

262 – Upphör, barn; du slår sönder den gamla draken!

263 Men Lotten slog, – hon slog med förtviflans kraft, ty möjligheten att komma ut genom lönndörren syntes henne vara den enda möjligheten till räddning. Och vid det kraftigaste slaget brast hela nedre delen af baktassen i stycken.

264 – Sade jag icke det, oförnuftiga barn! – bannade mormodren, när hon hörde bitarna falla på golfvet. Men i samma ögonblick jublade Lotten:

265 – Mormor, han röres!

266 – Hvad röres?

267 – Järnnageln. Han har flyttat sig. Vänta litet! Se så, ett slag till ... Gud vare tack, där ha vi dem!

268 – Hvilka dem?

269 – Fjädrarna!

270 – Fjädrarna? Det finns intet mer än en.

271 – Jo, mormor, det finns två. När nageln gått ett stycke åt sidan, syntes en, och när han gick ännu längre tillbaka, blottades en annan fjäder bakom den förra.

272 – En eller två, det betyder intet, Lotten du; de höra båda till dörren. Du har nu sett hvad du ville se, nyfikna barn. Kom, låt oss sofva, jag är trött.

273 – Nej, mormor, först måste jag öppna dörren.

274 – Är du tokig, flicka? Dörren går ut till trädgården. Vill du kyla ut hela rummet? Hu, jag tycker mig känna vinterluft.

275 – Ännu litet tålamod, mormor, bara helt litet ... Fjädern är så trög ... usch, jag stötte min hand!

276 – Var intet envis nu, barn, låt oss sofva!

277 – Vänta, se så ... nej, det går icke! Om jag nu hade ... Richards fingrar ... Jag vill försöka den andra fjädern ... Mormor! Mormor!

278 – Låt mig sofva!

279 – Mormor, jag har funnit ett skåp.

280 Intet svar.

281 – Hon sofver redan! Men så hör då, mormor! När jag tryckte på den andra fjädern, den som var längre bort, så blottades hastigt en öppning i väggen, väl en aln bred, och därinne ligga flera bundtar pap|53|per ... Hon hör mig intet ... hon sofver, stackars mormor! Nå, det vore obarmhertigt att väcka henne. Jag vill vaka, jag, vaka tills dagen gryr.

282 Hvad innehålla dessa papper? Så gula och gamla! ... Bref! Jag kunde tro det ... somliga fina och gentila, andra raspade likasom med eldgaffeln. Hvad kunna de innehålla? Åh, de måste vara vigtiga, efter de gömmas så väl. Låt se! ... Mon cher baron!språk: franska ... Bara fransyska! Men detta? Högvälborne herr öfverste och riddare af flera ordnar! ... Sådana kråkfötter ... Jag får ödmjukast underrätta herr öfversten och riddaren, att jag efter ordres låtit utdela penningarna bland tredje compagniet och funnit dispositionen sådan, isynnerhet hos underbefälet, att jag tror mig kunna ansvara för deras conduitespråk: franska mot fäderneslandet, i händelse kungen ... Tyst! Jag tyckte mig höra ett rop!

283 ... Jag måtte ha misstagit mig ... i händelse kungen, tvärtemot 72 års regeringsform ... nej ... nu hörde jag det åter ... Uh, detta är hemskt! Om jag blott hade Thomas här! Jag måste finna honom! Min Gud, gif mig styrka!

284 Medan Lottens ängslan gaf sig luft i dessa ofrivilliga utrop, tryckte hon med hela sin kraft på den första fjädern. Till hennes glädje röjde ett brakande i väggen, att någonting gaf vika. Vid fortsatt ansträngning delade sig slutligen tapeten och visade en lång, smal öppen rand, genom hvilken kall vinterluft strömmade henne till möte. Sängen stod henne nu i vägen. Den var tung, och med svårighet lyckades hon skjuta den något åt sidan. Därpå fattade hon eldgaffeln, instack den genom den smala öppningen och lyckades sålunda uppbryta den lilla lönndörren, hvilken under så många år hade likasom vuxit fast vid väggen. När detta var gjordt, kastade hon hastigt en kofta öfver axlarna, påtog ytterskorna och skyndade ut.

|54|

8. Hvem af dem skall dö?

285 Det är tid, att vi se åt hvad det blifvit af gamla baron. Sedan hushållerskan med halft våld instängt honom i hans rum och likaledes trodde sig kunna vara fullkomligt trygg för de båda resande, dem hon inläst i öfverstens kammare, återvände hon, efter att ha gifvit vissa instruktioner åt en lång, mörklagd dräng, Eljas benämnd, till baronen tillbaka.

286 Hon hade väntat sig finna sin husbonde i detta slapphetstillstånd, som alltid var följden af de fruktlösa ansträngningar han stundom gjorde för att lösgöra sig från hushållerskans tyranni och hvilka endast tjenade att än fastare smida de bojor, under hvilka han suckade. Hon var för slug för att icke inse det öfvertag hon vann just därigenom, och hon såg därför icke ogerna, att baronen stundom förifrade sig. Det var kattens lek med råttan; ett ögonblick lät hon sitt offer fly, men blott för att sedan med desto större vällust kasta sig öfver det och sönderslita det.

287 Nu däremot var den gamle i en ovanlig sinnesstämning. Hans infallna kinder glödde, en febereld brann i hans annars glanslösa ögon. Han gick med stora steg fram och åter öfver golfvet, och hushållerskan studsade ett ögonblick för den skarpa blick, med hvilken han mötte henne vid inträdet. Hon förutsåg, att det denna gång skulle kosta en svår strid att böja slafven under hennes vilja, och hon beslöt använda all sin list för att lyckas. Men framför allt måste hon veta hvad som förefallit mellan honom och de resande under hennes frånvaro och om han kände sina gästers verkliga namn.

288 – Himmelens Gud, huru baron ser ut! – började hon. – Så matt i ögonen och blek om kinderna! Baron är sjuk, mycket sjuk. Baron skall lägga sig strax, baron drar ju döden på sig.

289 – Gå din väg!

|55|

290 – Baron har feber, stark feber, baron kan få slag. Min salig far, som var sjuttio år gammal, blef en afton sjuk alldeles på samma sätt, och om natten dog han. Ja, vet baron, om natten dog han, knall och fall, utan att hinna bestyra om sitt hus och godtgöra hvad han syndat här i verlden ...

291 – Gå din väg, säger jag!

292 – Det är synd att säga så om sin egen far, men intet ville jag önska min värsta ovän att dö som han dog. Tänk, om baron skulle kola af så där, det vore ju fasligt! Då skulle visst fru Hjelm och de andra, som önska baron det värsta de veta, då skulle de säga: det var försynens straff! Men det är sant, hon är ju längesedan död.

293 – Hvem har sagt det?

294 – Jag måtte väl veta det, jag har hört det af en, som varit med på hennes begrafning. Dagen därefter rymde dotterdottern, som lär vara en liderlig person, och slog sig i slanger med ett sällskap kringresande lindansare.

295 – Du ljuger!

296 – Åh, hur kan baron säga så? Det är dagens sanning; hon är begrafven i Teisko.

297 – Du ljuger. Hon är ...

298 – Hvad är hon?

299 – Det angår dig intet. En skuld dör aldrig, han kommer igen.

300 Nu visste hushållerskan hvad hon ville veta. Ännu en gång förbannade hon sin oförsigtighet att lemna baronen ensam med de resande, men hon ångrade för sent, det återstod blott att förekomma följderna.

301 – Jaså, hon kommer igen! Nå, det kan qvitta mig lika, om baron har en dödsfiende mer eller mindre i lifvet; jag säger hvad andra sagt. Men i alla dagar, baron skälfver ju i hela kroppen, baron får bestämdt slag. Ack, jemmer, när hela verlden öfverger baron, så blir jag qvar i barons sista stund. Kära, bästa baron, tänk för samvetets skull på sin hädanfärd, medan det ännu är tid, och godtgör hvad ännu godtgöras kan; i morgon är det kanske för sent. Tyst! Jag hör bjellror klinga. Det är Sebastian, som kommer med presten; det var just en försynens skickelse, att|56| vi tänkte på detta i qväll. Ännu en gång, kära baron, vi veta ju ingen, när vår Herre kallar oss; låt oss icke uppskjuta ett ögonblick med att godtgöra det onda vi gjort här i verlden!

302 Och därpå skyndade hon ut. Men gamla baron kände sig underligt stämd, ehuru hans tankar togo en annan riktning, än menadt var. – Godtgöra hvad som ännu godtgöras kan, – upprepade han tankfull. – Vi veta ingen, när vår Herre kallar oss ... Hon har rätt. Men mot henne har jag intet att godtgöra. Det var hon, som från början trängde sig på mig, och hvad jag af lättsinne felat, sacre nomspråk: franska, det har jag betalat med många års förödmjukelser och med de välgerningar jag slösat på dessa basilisker vid min barm, Lisette och Sebastian. Har jag icke rätt att hata dem, likasom jag hade rätt att hata min bror? Men, men, men, gamle Drakenhjelm ... om du verkligen förskjutit, plundrat, vanärat, dödligt förorättat din egen brors maka, din egen brors dotter ... om det ändå ej vore sant hvad dessa ljugande ormar så ständigt hviskat i mitt öra ... om jag förhärdat mitt förnuft mot hvad några kalla samvete och i stället lyssnat alltför villigt till egennyttan och lögnen ... om jag med denna horribla ovisshet ginge bort från lifvet ... o, Ebba Reutercrona, du som jag djupast älskat och djupast förolämpat, du vore förfärligt hämnad!

303 Och den olycklige gamle mannen vred sina händer.

304 – Sade man icke, att hon är här? – fortfor han. – Här? ... Och hon fruktar då icke, att jag ännu en gång låter drifva henne och hennes barn ut i vida verlden? ... Men hvad vill hon mig? Utkräfva räkenskap? Hon? ... Som vigdes vid min bror af en förklädd dragon? Ma foispråk: franska, det är löjligt ... Nej, jag har misstagit mig, det är icke hon ... Hon är ung, skön, stolt, hon kan icke vara denna vissnade, förfallna, timida gestalt, il faut pourtant qu’il reste quelque chose du passéspråk: franska ... Men ändå, ändå? Det svindlar för mitt hufvud, jag blir galen af detta tvifvel. Jag vill uppsöka de resande; jag vill säga dem: mitt herskap, excusera det opassande i ett så sent besök, men ... men jag lefver icke till i morgon.

|57|

305 Och gamla baron stapplade i yrsel mot dörren, men nedsjönk vanmäktig vid tröskeln. Den bräckliga kroppen dukade under för själens sönderslitande qval.

306 Emellertid hade hushållerskan gått att möta Sebastian. Denne dröjde ej heller att infinna sig. Han kom, men kom ensam. – Nå, – utbrast modren otåligt, – hvar har du presten?

307 – Sörj intet för det, min nådiga friherrinna! – var det gäckande svaret. – Presten är i min kammare tillsvidare. Men på vippen var det, att jag kommit ensam, och hade jag intet varit så nitisk för ers nåds nya värdighet ...

308 – Inga glosor! Vidare, fort!

309 – Nå, ja, hade jag icke varit så nitisk, så blefve ni ingen friherrinna, intet i natt åtminstone. Gamle prosten, som vi ha i våra vantar för spannmålsleveransen, hade kört omkull i dag och afbrutit armen. Ett dumt streck, för oss, mor! Till all lycka hade just för några timmar sedan den nye adjunkten anländt ...

310 – Men du har väl intet vågat ...?

311 – Var obekymrad, han är alldeles obekant på orten och heter von Dahlen. Nu på vägen har jag stämt honom i vårt intresse, det förstås, och som han tycks vara en godtrogen och dygdig ung man, gudbevars, så kommer han hit med den fasta öfvertygelsen, att baron för sin själs bästa är skyldig att göra allt hvad vi föreskrifva honom. Gif mig nu nyckeln till röda kammaren; presten får inqvartera sig där, tills vi behöfva honom.

312 – Röda kammaren! Ack, Sebastian!

313 – Nå, hvad är det nu åter? Nyckeln, fort!

314 Hushållerskan underrättade sin son om de resandes ankomst, deras namn, deras förmodade afsigter, deras instängande i röda kammaren, baronens misstankar och hennes egna åtgärder. Hon slöt med att förklara, det vigseln borde försiggå nu genast i närvaro af tvenne de pålitligaste af tjenstefolket, hvarefter man tidigt på morgonen borde skaffa de resande häst och låta dem resa.

315 – Låta dem resa! Ni talar som ni har förstånd till! – utbrast sonen förbittrad. – Ni låts vara slipad, ni, och begriper intet att det ligger något sattyg|58| under det här. Tror ni, att käringen och hennes unge vågat sig hit i vargnästet, utan att ha något bättre i sigte, än den gamle narrens medlidande? Svärta mig i synen, om de det gjort.

316 – Hvad menar du?

317 – De tänka mycket längre, än ni med er ormskalle. Kommer ni ihåg vigselattesten?

318 – Hvad, Sebastian, du tror ...?

319 – Ja, hvad annars? Den där vigselattesten, som ni grubblat öfver, och som ni sökt till och med i öfverstens säng, utan att någonsin ha funnit den, begriper ni, att endast den har kunnat gifva dem kurage att våga sig hit? Lita på, att de ha den.

320 – Jag har genomsökt hela Rautakylä! Här finns den intet. Men om de ha funnit den hos presten? Ja, det är möjligt. Hittarelönen få vi betala. Vill du gå från hus och knut, från friherrskap och egendom? Har du lust, hvad? Jag frågar bara. Begriper du hvad nu bör ske?

321 – Nej. Gå vår väg?

322 – Hvad du låts göra dig oskyldig! Likasom du intet begrepe, att här måste någon i hast försvinna.

323 – Hvad? Du menar, att någon skall ... oförmodadt dö?

324 – Och om så skulle hända?

325 – Nå ja, vasserra, dödliga äro vi alla. Ni vet utvägar. Ni gör er alltid så helig, och det är likväl ni, som lockat min själ i djefvulens klor. Hvarför lät ni mig icke blifva en hederlig bonde, som ärligen förtjenat mitt bröd med mina starka armar, i stället för att roffa åt mig gods och guld af en eländig gubbe? Åh, min mor, ni är i botten svartare än jag; mellan oss är bara den skillnaden, att ni stinger som en orm och jag biter som en varg; ni ser gudsnådelig ut, och jag slår till. Således är er mening: vi ut eller de bort? Må vara, jag har nu engång föresatt mig att äga Rautakylä, och jag vill se hvem som skall taga det från mig. Men hvem af dem skall då dö? Ingen har sett dem komma hit, ingen skall se dem komma härifrån. Jag skall tänka därpå.

326 – Det går intet; de föra med sig en dräng.

|59|

327 – Så får han göra dem sällskap.

328 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det duger intet. Vi skulle för den saken komma till tinget. Då vet jag något bättre. Den gamle därinne ... du förstår. Han har länge krasslat. Han får slag i natt, och vi ärfva. Det är mycket säkrare.

329 – Hör ni, mor, jag sade ju er, att ni var i botten svartare än jag. Jag vill intet tala därom, att er plan är dum; kan käringen attestera sin vigsel med öfversten, så går hela arfvet till dem, man skall ju vara en spån, för att intet begripa en så klar sak. Men har ni då glömt, att den usle gubben därinne är min far? Och jag skulle ... Vet hut, qvinna; jag är en bof, jag vet det, och det är ni, som gjort mig till hvad jag är, men i bredd med er är jag ett helgon! Jag kunde väl skrämma den gamle i qväll, men min hand kommer aldrig vid honom.

330 – Men Sebastian ... om du likväl intet vore hans son?

331 – Tig, omenniska! Allt är möjligt, hela ert lif är en enda lögn. Men vare hur det vill, jag rör ej vid gubben, och ni understår er det icke heller. Ni känner mig! Hellre må jag då taga qvinnfolken därinne på min lott.

332 Vi ha hört nog af det afskyvärda samtal, som fördes mellan denna i ondska grånade qvinna och hennes i botten långt mindre förhärdade, men råe och af girigheten ända till raseri förblindade son. Qvinnan är en demon, när hennes åtrå vändt sig åt det onda. I snart femtio år hade Rautakyläs onda genius spunnit kring den gamle baronen sitt giftiga spindelnät; nu när hon såg sin lefnads hela ärelystnad, det friherrliga giftermålet, nära sin fullbordan, nu lade sig mellan henne och hennes mål en främmande makt, men hon behöll likväl sans nog, att icke i sitt blinda hat blottställa sig sjelf genom ett anslag mot de resandes lif; hon föredrog det säkrare, att låta en gubbes matta lefnadslampa slockna. Och om hon därvid gaf friherretiteln till spillo, så trodde hon sig åtminstone rädda de materiela fördelarna, egendomen.

333 Vi ha sett den vilde sonen beredd att i nödfall fläcka sina händer med värnlösa qvinnors blod, men med afsky förkasta planen att rödja den gamle ur vägen.|60| Det var den råa naturmenniskans instinkt. Sebastian, som annars beräknade sin fördel i allt, satte sig af allsingen beräkning, blott af en naturlig motvilja, mot sin faders undanrödjande.

334 När han, jemte modren, öppnade baronens dörr, låg denne afdånad vid tröskeln. Sonen kastade på modren en hotande blick. – Olycklig ni, om ni redan vågat ... Är han död?

335 – Vid min salighet, jag har icke rört honom! Låt oss lyfta honom på sängen. Åh, han lefver nog, det gamla trollet, han har bara svimmat. Jag vill hålla litet stinkspiritus under hans näsa.

336 – Vänta ett ögonblick, mor! Gå, hemta hit presten. Han är i min kammare.

337 – Gå sjelf!

338 – Tack vackert, så dum är jag intet. Jag lemnar ej katten ensam med min gamla fågel. När presten väl är här, går jag att uträtta det andra, medan ni och presten fria. Ni får en hygglig brudgum, mor!

339 – Må göra då ... galgfågel du med dina glosor!

340 Hushållerskan gick och återkom med presten. Denne, en lång och mager ung man, med ljust hår, blå ögon och bleka kinder, men ädla och intagande drag, satte sig på sängkanten och undersökte baronens puls. – Han lefver ännu, – sade presten.

341 – Ack jo, herr magister, – sade hushållerskan smilande, – det är en vanmakt, som stundom påkommer vår goda, nådiga baron, och stundom talar han intet redigt efteråt. Säkert har han ej många stunder att lefva, och det är visst därför han nu de senare dagarna varit så enträgen med vigseln ... magistern förstår. Gud skall veta, att jag aldrig fikat efter sådan jordisk ära på mina gamla dagar. Kära baron, har jag sagt, låt den saken vara, och tänk på sin själ! Men si, då säger den stackars gamla baron: Lisette, du har varit min trogna vän och vårdarinna i så många herrans år, och jag har handlat illa mot dig för Gud och menniskor; det vill jag försona innan jag dör. Och skulle jag också bli svag och förvirrad af min sjukdom, så är det ändå min vilja, att vi bli vigda ...

342 – Är ni viss på, att det är hans bestämda vilja? – genmälde presten och fixerade henne skarpt.

|61|

343 – Ja, herr magister, det kan tjenstefolket intyga.

344 – Kalla då hit ett par ärliga och trovärdiga personer. Blir det vigsel, behöfvas vittnen.

345 – Jag går att hitkalla Eljas och Sussu, vårt pålitligaste folk, – genmälde inspektoren och aflägsnade sig, i det han på modren kastade en betydelsefull blick.

9. Mörkrets gerningar.

346 Vi lemnade Lotten vid lönndörren.

347 Natten var ganska kall. Yrvädret hade upphört, men de drifvor det hopat lågo manshöga vid planken och gärdesgårdarna, medan andra ställen voro nästan bara. Lönndörren hade ledt ut från gafveln af byggnaden tätt invid trädgårdsplanket, men på gårdssidan. Den arma flickan hade en ofantlig drifva att genomvada, eller rättare genomsimma, innan hon kom till gården. Snöhvit som en dufva från topp till tå, arbetade hon sig ändtligen igenom. Med bäfvan lyssnade hon, om icke de rop hon trodde sig ha hört förnyades; sjelf vågade hon icke ropa på Thomas.

348 Från en af de mindre byggnaderna hördes ett oljud, likasom af gräl. Än tystnade det, än begynte det ånyo. Lotten trodde sig igenkänna Thomas’ röst.

349 Om en stund öppnades förstugudörren i denna byggnad med brak inifrån, och därifrån störtade tvenne män ut på gården, den ena påtagligen förföljd, den andra förföljare. Lotten drog sig bakom hörnet och vågade knappt andas.

350 Den förföljde hade icke hunnit långt, innan den djupa snön försvårade hans steg. Förföljaren upphann honom. Ett brottande uppstod, eller rättare ett slagsmål, ty det liknade icke en lek. Förföljaren, en groflemmad karl af ovanlig längd, fattade sin motståndare om lifvet och tycktes vilja med våld återföra honom|62| till stugan. Den förföljde åter, en kort undersätsig, men icke mindre starkt byggd man, syntes endast sträfva att komma lös. Fotfästet var osäkert; båda tumlade öfver hvarandra i snön. Allt mera förbittrad blef striden, men slutligen kom den ene ofvanpå, nedtryckte sin motståndare i snön, gaf honom ett förfärligt slag af knytnäfven i ansigtet, samlade med ett hastigt famntag en hel drifva öfver hans ansigte, hoppade upp och var fri.

351 – Thomas! Thomas! – hviskade Lotten, ty det var den korte som segrat, och hon hade igenkänt honom.

352 Thomas var denna gång hvad han annars aldrig var, lätt på foten. Sedan han ännu en gång kullslagit och i snön nedmyllat sin rasande, men förbryllade fiende, flög han hastigt till sin unga mamsell, vexlade med henne ett par lika hastiga ord, bar henne öfver drifvan, ruskade på sig, som en häst, för att afskaka snön, och försvann med Lotten genom den öppnade och strax åter stängda lönndörren.

353 Detta skedde så fort, att när den långe, hvars näsblod färgade drifvorna purpurröda, åter kommit på benen och torkat snön ur ögonen, funnos endast fjäten af hans motståndare. Den långe följde dem, men stannade förbluffad, ty fjäten upphörde vid väggen.

354 Men var den långe förbluffad, så var Thomas det icke mindre, när han så plötsligen såg sig förflyttad från snödrifvorna in i en varm och praktfull sängkammare. Han såg sig om och kunde icke begripa huru han kommit tvärt genom väggen. Fjädern hade tjenstgjort så punktligt, att af dörren syntes intet spår. Nu sköt Lotten järnnageln med den söndrade drakfoten tillbaka i dess förra ställning. Thomas vände sina ögon från väggen till flickan, från flickan till den förgyllda draken, hvilken han såg röras, från draken åter till den stora väggspegeln, där han såg sin egen lurfviga, snöiga och ohyfsade figur göra ett sällsamt afbrott mot rummets prakt. Allt detta förekom honom som ett trolleri, och han tummade förlägen sin hundskinnsmössa, makande sig än hit, än dit, som hade han stått på glöd. Han märkte, att snön dröp som vatten från hans kläder och|63| att stora våta spår på golfvet visade märken efter hans becksömsstöflar.

355 – Där är en matta och en stol, – pekade Lotten. – Sätt dig, och berätta hvarför du slogs med den långe.

356 – Tackar som bjuder en våt hund. Släden är i lidret och gamla Musti ur vägen, – voj, voj! Gick in i drängstugan att värma mig. Folket låg på bänkarna, ingen brydde sig om mig. Kom så en lång lurjus, Eljas hette han, och drog en flaska brännvin ur bröstfickan. Nu ska vi dricka kylmäryypyspråk: finska,*)Kylmäryypy, kallsupen. sad’ han. Må gå, sad’ jag. Efter den supen kom åter en, och så åter en. Eljas skröt att de hade godt om brännvin, de brände hundra tunnor om året. Inspektoren skulle bli herre och Eljas hans fogde. Karlen hade en annan flaska i andra fickan. Ville supa mig plakat. Efter tredje supen, sad’ jag: Nu har en bra karl nog, nu lägger jag mig. Nå, nå, sad’ han. Ville att jag skulle tömma hans andra flaska. Så blef gräl. Misstänkte han ville stjäla hvad vi hade i släden. Ville ut att se efter lidret. Han för dörren, kastades kull, jag ut, han efter. Resten såg mamsell. Tänker han fick en god minnesbeta. Flat blef han, när mamsell blåste ett hål i väggen och jag kröp in.

357 Det var det längsta tal Thomas Matingpojka hållit i verlden, upprymd som han var efter sin lyckade bedrift.

358 – Ja, – skrattade Lotten, som nu kände sig tryggare; – jag kan allt trolla en smula, som du ser. Slägten Ringius är hemma från Österbotten. Nu skall jag säga dig något, Thomas: det är intet släden man vill stjäla, det är våra lif.

359 – Låt dem komma, stugan full, – svarade Thomas, utan att synas mycket förvånad.

360 – Tyst, tala sakta, någon kan lyssna vid dörrarna. Nu fruktar jag ingenting, när jag har dig här. Vi båda skola vaka här, tills det blir dager, och då du ej lärer ha smakat en bit i qväll, så sätt dig här vid bordet och ät.

361 Efter något krus satte sig Thomas till bords. Hvad som uppmuntrade honom, var att anrättningen alldeles|64| icke var så präktig som rummet. Hushållerskan hade nemligen icke desto bättre upprätthållit husets aristokratiska värdighet, än att hon framsatt, jemte smör och bröd, rullsylta, helkokta potäter och ölost. Det var allt ganska godt, men icke särdeles friherrligt.

362 Medan Thomas superar, begagna vi tillfället att titta ett ögonblick ut på trappan. Där se vi inspektoren och Eljas sakta samtala. – Och du lät honom rymma, ditt nöt! – utbrast den förre med låg, men harmsen röst.

363 – Hvad skulle jag göra? – svarade Eljas förlägen. – Han var den förste karl, som slagit mig i backen. Var han djefvulen sjelf, så nog gjorde han en käringkrok. Jag fick ett godt rapp, och när jag kom på fötter, hade karlen stångat sig bums in genom väggen med hufvudet förut. Jag såg det på spåren.

364 – Eljas, du är en slipad karl, men brännvinet gör dig galen. Gå, sök upp din supkamrat, han måste ha gömt sig bakom knuten; in har han ej kommit.original: kommit Börja gräl med honom på nytt, och tysta hans mun för alltid. Hundra rubel, om det går raskt, men gå skall det. Därpå inställer du dig i min mors kammare och väntar på vidare ordres.

365 – Skall ske. Jag ställer mig här vid knuten i bakhåll och krossar hans skalle.

366 Nu framtog Sebastian en nyckel och uppläste ljudlöst dörren till stora salen. Under armen bar han en kudde och i handen en blindlykta. – Det är säkrast att jag går in denna vägen, – mumlade han för sig sjelf; – de kunna ha dragit stolar och annat framför den andra ingången, men härifrån vänta de ingen ... Först flickan, så käringen. Hvad är säkrare: att strax låta Eljas bära dem ned till vaken på sjön, eller att låta dem ha dött af os? Vi få se, det är långt till i morgon ... Hvad nu där? Jag tror att de gamla Drakenhjelmarne i sina ramar på väggen hånle åt mig! Skulle jag icke vara af deras blod? Det qvittar mig lika, men ett lofvar jag herrarne där på väggen, och det är, så snart jag blir herre på Rautakylä, låter jag hänga dem alla i stallet. Generalen där i sin rustning skall tjenstgöra som kråkskrämma i mitt ärtland. Nu till verket ... Ts! ... de sofva ...

|65|

10. En upptäckt och en ingifvelse.

367 Lotten och Thomas vakade i sängkammaren.

368 Lotten hade i sina resebestyr sofvit ganska litet natten förut, och dagens mödor bidrogo att tynga hennes ögonlock. Hon kände, att de tid efter annan föllo tillhopa. För att hålla sig vaken, begynte hon åter bläddra i den gamla brefsamling hon funnit i lönnskåpet.

369 – Hvad är detta? – utropade hon plötsligt och skiftade färg. Hon hade bland brefven funnit ett hopviket halfark af groft, grått svenskt konceptpapper. Ena ljuset hade begynt drypa, och då glasmanschetter saknades, ville Lotten med konstvan hand förfärdiga en sådan af papper. Detta blad syntes henne styfvare och hon uppvecklade det, i afsigt att sönderrifva det, då hon studsade tillbaka vid det enda ord, som utgjorde bladets rubrik.

370 Detta enda ord var: Vigselattest.

371 Papperet innehöll följande rader med stor, läslig och vacker stil; underskrifterna egenhändiga:

372 Vigselattest. År efter Christi börd 1788 den 20 Januari klockan 11 om aftonen inställde sig undertecknad, på kallelse, hos Öfversten för **läns regemente och Riddaren Välborne Friherre Gustaf Gerhard Drakenhjelm, där vid samma tillfälle närvarande voro Fröken Välborna och Ädla Jungfru Ebba Charlotta Lovisa Reutercrona, Corporalen vid bemälde regemente Manhaftige och Ärlige Isak Stolt, samt tjensteflickan Välbetrodda Elisabeth Hallström. Herr Öfversten och Riddaren förklarade härvid sin och bemälde Fröken Reutercronas fria vilja och önskan vara att nu genast varda efter Guds bud och Christelig ordning till äkta makar lagligen sammanvigda; hvilket bemälde Fröken, på tillfrågan, otvunget bejakade. Herr Öfversten och Riddaren företedde jemväl en af Pastor loci i Danneryds församling utfärdad attest öfver nästföregående söndag i samma församlings kyrka alla tre gånger försiggången vederbörlig lysning för bemälde brudepar; dock har|66| brudens fader och giftoman, Öfverjägmästaren Välborne Herr Carl Julian Reutercrona, i anseende till frånvaro och tidens korthet, ej hunnit om sitt samtycke tillfrågas, hvilket att göra, såväl berörde Herr Öfverste som hans trolofvade sig på hedersord förbundit med det första. I betraktande häraf och med den rättighet Giftermålsbalkens VII Capitel § 2 medgifver, »när uppbrott sker emot fienden eller mannen för annat Riksens ärende utskickad varder»,konsekvensändrat/normaliserat har undertecknad, i jemväl nedskrifne ojäfvige, välfräjdade och till Herrans nattvard admitterade vittnens närvaro, detta brudepar, Öfversten Gustaf Gerhard Drakenhjelm och Fröken Ebba Charlotta Lovisa Reutercrona, enligt kyrkohandboken till äkta makar sammanvigt och deras förbund i den Treenige Gudens namn stadfäst. Hvilket allt härmed intygas på ed och samvete, så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.

373 Stockholm den 20 Januari 1788.

374 Lars Anton Levonius,

375 Regementspastor.

376 (Sigill.)

377 Ofvanförmälde vigselakt bevittna.

378 Isak Stolt. (Bomärke.) Elisabeth Hallström.

379 Hvilka olika känslor – nyfikenhet, häpnad, förundran, sorg, glädje – röjde sig icke i Lottens själ vid läsningen af detta så länge förgäfves sökta, så länge som förloradt ansedda dokument, på hvars betviflade tillvaro icke blott Rautakyläs ägande berodde, utan hvad som var mera: hennes mormors heder och hennes mors lagliga börd. Hon förlorade sig i gissningar, hvarför hennes morfar icke genast betryggat sin makas rättigheter genom att hos laglig auktoritet deponera vigselattesten. Hon forskade vidare bland papperen och fann slutligen följande koncept af öfverstens hand till ett bref, som likväl troligen aldrig blifvit afskickadt.

380 konsekvensändrat/normaliseratCher Frédéric!språk: franska Kriget har utbrutit, tjensten kallar mig, och jag har blott få ögonblick att tänka på mina|67| egna affärer. Väl har jag ett hopp, att detta olagliga krig skall slutas förr än man tror och på ett sätt, som dess upphofsman icke anar; men, bäste vän, framtiden är oviss och det står i försynens hand om vi mera återse hvarandra. Mottag därför, cher Frédéricspråk: franska, ett förtroende, hvilket för verlden är en hemlighet och lofva mig att, i händelse jag oförmodadt skulle falla hädan, uppfylla den sista bön, hvarom jag anlitar din bepröfvade vänskap.

381 konsekvensändrat/normaliseratMin vän, jag är gift! Vid hofvet i Stockholm lärde jag känna en förtjusande flicka, icke blott skön som en idyll af Creutz, utan hvad som är bättre, ädel, ren och oförderfvad midt i det lättsinne, hvaraf hon är omgifven. Min kärlek blef af henne besvarad; men olyckligtvis hade jag en förhatlig rival, gynnad både af min älskades far och af kungen, som hatar mig likasom alla försvarare af frihetens och adelns privilegier. För att aflägsna mig, gaf man mig ordres att inom fyra dagar afresa till Finland. Döm om min ställning, cher amispråk: franska, när jag erfor, att min egen bror Magnus, en af den kungliga storhetens smidigaste tillbedjare, uppgjorde en afskyvärd plan att par surprisespråk: franska tilltrotsa sig min Ebbas hand! På mina enträgna böner, åtog sig en tillgifven vän, kyrkoherden i Danneryd, Segerholm, att med risk af sin kappa, en ruskig söndag, när under ett rasande yrväder kyrkan endast besöktes af några få enfaldiga bönder, lysa alla tre gångerna för mig och Ebba Reutercrona samt däröfver gifva mig intyg. Stödande sig på detta, åtog sig min lika tillgifne regementspastor Levonius att aftonen före min afresa sammanviga mig med min älskade, hvilken jag enleverade från en maskrad på Haga. Vår sällhet var lika stor, som den var kort. Morgonen därpå afreste jag och qvarlemnade min maka som hoffröken, i hopp att om få månader kunna återvända, för att utverka hennes fars samtycke och offentligen erkänna vår förbindelse. Detta hopp är tillintetgjordt; vårt äktenskap är okändt, ty vigselattesten har jag af dubbel égardspråk: franska för Segerholm och Levonius ej velat lemna i annans hand. Men skulle mig hända alla dödligas lott, innan jag återser min maka, så beder jag dig, cher Frédéricspråk: franska, att här, på mitt Rautakylä, ur ett lönnskåp, hvars fjäder du finner, om du i min|68| sängkammare skjuter den förgyllda drakens högra bakfot till höger, uttaga vigselattesten och därmed insätta min Ebba i hennes lagliga rättigheter. Säg henne, att endast döden kunnat rycka mig från hennes ömma kärlek, och var viss, att du för denna sista tjenst skall välsignas af din oföränderlige vän

382 Gustaf Drakenhjelm.

383 Rautakylä den 18 Maj 1788.konsekvensändrat/normaliserat

384 Lotten hade icke tid att anställa långa reflexioner öfver detta bref. Hennes fina öra hörde, att en dörr till salen utanför sakta öppnades och att steg närmade sig dörren till sängkammaren. Af en hastig ingifvelse befallte hon Thomas att huka sig ned bakom den stora sängen, och icke visa sig, ehvad än hände, innan hon kallade honom. Därpå undansköt hon drakfoten och blottade lönndörren, för att i värsta fall hafva en utväg till flykt. Sedan detta var gjordt, satte hon sig med klappande hjerta åter vid bordet, men så, att hon icke genast kunde ses ifrån dörren till salen.

385 De båda ljusen brunno mörkt med långa vekar.

386 Regeln sköts undan, dörren öppnades.

387 Sebastian – det var han – studsade ett ögonblick, när han såg ljus i kammaren. Men då allt var tyst och skenet ganska dunkelt, tog han för afgjordt, att de resande somnat från ljusen. Han inträdde med sakta steg.

388 Hunnen midt på golfvet, varseblef han Lotten.

389 Han stannade bestört. Han kunde icke vända sin blick från denna värnlösa flicka, som han kom för att döda och hvars stora, blå, uttrycksfulla ögon nu betraktade honom med en fasthet, ett lugn, en klarhet, som på honom gjorde intrycket af en magisk kraft. Kudden, hans mordvapen, sjönk ur hans hand, en hög rodnad steg på hans kinder, och han begynte framstamma ett slags ursäkt.

390 En lugn, modig blick ... svaghetens styrka, som är qvinnans värn och med hvilken hon tämjer ormar och fjettrar lejon, – det var du, som förlamade den vilde mördarens arm och kom honom, första gången i hans lif, att rodna!

|69|

391 Lotten sade – och hennes röst, i början lindrigt oklar, återfick snart sin naturliga vackra klang: – Var god och sitt, herr inspektor! Jag vet hvad ni vill. Ni har fått veta, att man här uppgjort mot oss en nedrig komplott, och ni vill beskydda oss. Tack, herr inspektor, tack! Ni är en redlig man, ni skulle aldrig tillåta, att man kränkte gästfriheten så djupt, att vilja tillfoga två värnlösa fruntimmer något ondt, medan de sofva. Men vi äro lugna. Se där min mormor! Sofver hon icke så lugnt, som någonsin under eget tak? Och jag? Se på mig, om jag darrar eller bleknar! Nej, och det är därför, att vi ha ett rent samvete och stå under Guds beskydd.

392 Vi ha sett af det föregående, att Sebastian, ehuru ända till raseri förblindad af sitt begär att spela herre på Rautakylä, väl var en rå, men icke förhärdad karakter. Hans bättre känslor, från barndomen nedtystade af en i ondska grånad mor, drogo stundom ett streck i dennas beräkningar, och de gjorde det äfven nu. Denna vackra, modiga flickas ord och anblick återgåfvo med ens det länge förqväfda goda i hans själ dess makt. Han kände sig på engång stolt och förödmjukad af hennes förtroende; ett sådant mod, en sådan himmelsk förtröstan hade han aldrig sett, aldrig anat. Han böjde sig för denna oskuldens makt; han – nyss en mördare – stod nu tillintetgjord inför sitt offer.

393 Och för detta hade Lotten att tacka sin fina qvinliga takt, man kunde säga en ingifvelse. Hon hade kunnat ställa Thomas till sitt försvar, men hvad hade följderna blifvit? Hon skulle ha vädjat till den råa styrkan; trots och hat skulle ha kallat alla demoner i Sebastians själ till lif, det hade blifvit en strid på lif och död, men försoning – ingen.

394 Nu däremot tvekade han, och teg några ögonblick stum. Därpå föll han till Lottens fötter och sade: – Ni är en Guds engel, mamsell, och jag – jag är en usling! Jag har varit med om er död, men vid Gud, den som kröker ett hår på ert hufvud, han skall hädanefter få med mig att göra! Förlåt mig, mamsell, förlåt mig! Ser ni, jag är en skurk från barndomen, född och uppfödd i ondska och egennytta, men när ni talar så till mig, när ni kallar mig en redlig man, då känner|70| jag, att också jag kunde vara en bättre menniska, om icke ... Kan ni förlåta mig?

395 I detta ögonblick var Lotten vacker. Det gifves en själens adel, som stundom går i arf inom vissa familjer och förutom hvilken namnets adel är mindre än intet. Man kunde säga, att Lotten, sådan hon stod där med sin lugna, värdiga hållning, hade något i vacker mening aristokratiskt, något som påminte om att hon var den sista legitima afkomlingen på mödernet af en ädel familj. Den råe brottslingen vid hennes fötter kände detta, likasom af instinkt, och hans hufvud böjde sig djupare, när han sade: –konsekvensändrat/normaliserat kan ni förlåta mig?

396 – Stå upp! – sade den unga flickan med samma lugn. – Gud allena dömer afsigten, och mig har ni intet ondt gjort. Vet ni hvilka vi äro?

397 – Jag vet det, mamsell! – svarade Sebastian, i det han långsamt uppreste sig.

398 – Nåväl, då behöfver jag icke säga er, att här i denna säng sofver öfverstinnan Drakenhjelm, som efter all mensklig lag borde vara ägarinna till detta gods. Men tro icke, att vi hitkommit för att göra anspråk på något arf. Nej, herr inspektor, min mormor och jag ha nog af vår tarfliga utkomst; vi begära intet af gamla baron, icke engång rättvisa. Slumpen har fört oss hit, ni bör veta, att min mormor är blind. Slumpen, nej Försynen, lät oss i ett lönnskåp, hvilket ni ser blottadt där vid tapetdörren, upptäcka ett dokument, som bevisar min mormors lagliga äktenskap ... Se här!

399 Sebastian genomögnade vigselattesten. – Ja, – sade han, – det är så som mitt samvete alltid sagt; gamla frun där är den rätta. Ack mamsell, vi äro ganska brottsliga, jag och min mor! Jag bör intet dölja för er, att gamla baron redan länge ångrat sin hårdhet mot öfverstinnan och längesedan skulle ha godtgjort sin orättvisa, helst han sjelf var barnlös ... jag menar utan lagliga barn ... om icke min mor så ständigt för honom bedyrat, att presten, som vigde öfversten och fröken tillsamman, var endast en förklädd dragon ...

400 – Hvilken låghet af den, som bäst bort veta rätta förhållandet.

|71|

401 – Ni har rätt, mamsell! Ni har rätt, om hon också tusende gånger vore min mor. Min mor! Ack, mamsell, om ni visste hvad det vill säga, att ha en mor, som man måste förakta! Hon är den, som från början vändt baronens sinne från er mormor och alltsedan omspunnit honom med olycksfulla lögner. Men hon skall icke lyckas. Jag, hennes egen son, jag skall göra hennes anslag om intet. Mamsell, ni skall ha er egendom åter, ni som haft mod att säga till mig, när jag kom för att döda er: Ni är en redlig man!

402 Och den vilde, råe mannen gret.

403 Men plötsligt spratt han till. – Och jag, som glömt, att Eljas kanhända i denna stund på min befallning begår ett mord! Den där dörren, sade ni ... ah! Farväl för en kort stund, mamsell! Var lugn, jag tillåter intet hår att krökas på ert hufvud. Ni har trott mig om godt, när jag stämplade mot ert lif; jag vill bli er goda tanke värdig!

404 Och med ängslig ifver skyndade Sebastian till lönndörren, öppnade den och försvann, utan att varseblifva Thomas, som i detsamma steg fram ur sitt gömställe.

405 Men knappt hade han kommit ut, innan Lotten och Thomas hörde ett doft slag, ett qväfdt rop och ett hånskratt därute i drifvorna.

11. En döende gubbe.

406 Åter förflytta vi oss till gamla baron.

407 Presten och hushållerskan stå vid hans säng. Den ytterliga, dödliga afmattning, som följt efter qvällens själsskakningar, har efter hand gifvit vika för starka nervretande medel. Bröstet häfves, ögonen öppnas, men sjunka snart åter tillhopa.

408 Detta varade en stund, och hushållerskan, som redan började kasta oroliga blickar åt dörren, begagnade|72| tillfället att än vidare bearbeta den unge presten för sina planer. Denne, som fäste sin uppmärksamhet vid den i rummet rådande kontrasten mellan trasor och lyx, afbröt henne tvärt med en fråga, hvaraf det kom sig, att baronen, som fordom varit en så fin hofman, nu trifdes i en så föga elegant, att icke säga föga renlig omgifning.

409 – Ack, herr magister, jag har just sagt detsamma! – genmälde hushållerskan. – Kära baron, har jag sagt, låt mig nu en gång städa snyggt här i rummet; och hvarför skall baron gå i den trasiga schlafrocken? – Bry dig intet om det, Lisette, säger han; jag vill ingenting ha att skaffa med dina damborstar, och dessutom är jag halfblind. Ja, det kan magistern tänka, annorlunda såg baron ut förr i verlden vid kungens hof.

410 – Tyst! ... Han vaknar!

411 – Kammarherrenyckeln. Fäst honom stadigt, han faller! Ser du, ma chèrespråk: franska, hans kunglig höghet intrigerar, Reuterholm intrigerar, min bror intrigerar, hela verlden intrigerar mot mig! Var intet rädd för det, lilla toka! Jag har hviskat kungen i örat, att finska adeln är intet att lita på, isynnerhet en viss öfverste. Jag sitter så säkert i sadeln, som en lindansare. Tout à fait, je vous assurespråk: franska. Jag skall dansa i afton med fröken Reutercrona, det blir en gala-menuett. Diable, qu’elle est charmante!språk: franska Har du sett de ögonen? Vackrare än Höpkens, ej sant? Och munnen ... ett körsbär, som skulle anstå en La Vallière. Man påstår, att Kellgren gifvit henne priset framför sina tre gracer. Han har skrifvit ett ode till henne, som börjas så här:

En dag från sin Olymp till jorden Jofur sände

Mercur ...

413 – Men söta, bästa baron! Känner intet baron igen sin trogna Lisette? Intet vill någon ge merkyr åt baron ... Nej, han hör mig intet, han yrar!

414 – Hvad är det ugglan skriker i mitt öra? Sacre nomspråk: franska, jag är ingen brodermördare. Det är han, som stulit ifrån mig min lilla crona. Aha, jag kallar henne min crona! Om kungen hörde det, skulle han bli jaloux. Här är så varmt. Solen bränner, kaskaderna|73| sorla, herdinnorna hvila i gräset. Så charmant att räfsa hö i pariserhandskar! Tillåt mig fråga, min fröken, hvad är priset på er dygd? Jaså, presten, ja, jag känner min brors dragoner! Dygd, det se vi i komedier. Låt oss dansa! Musik! Musik! Vi flyga som Zephyr mellan ekarna på Drottningholm, och mot stranden brusar ett haf af champagne! Glace och champagne! Apropos, har ni hört hvad fru Schröderheim sade åt kungen, när hon höll slidan och han värjan?

415 – Ack, jemmer, herr magister, att jag skall upplefva en sådan olycka! Baron har blifvit tokig!

416 – Baron måste ha lefvat mycket lättsinnigt i sin ungdom, och det kommer för honom i hans yrsel. Febern förtär honom; ni hade längesedan bort efterskicka en läkare.

417 – Tror magistern! Men vi ha fem mil till Tammerfors.

418 – Det får intet hjelpa. Skicka genast ett ilbud, låt beskrifva sjukdomen och begär läkemedel. Den sjuke tycks nu vara något lugnare. Gif honom något läskande!

419 – Jag skall hemta hallonsaft i vatten och skickar ilbud till staden.

420 – Godt. Låt det gå fort. Ni förstår, att man ej nu kan tänka på vigsel?

421 – Åh nej, hur skulle det falla mig in?

422 Hushållerskan lemnade presten hos den sjuke och gick. I yttre rummet möttes hon af Eljas; han var blek och uppskakad, men öfver hans läppar spelade ett triumferande hånlöje.

423 – Hvad går åt dig? Hvad har du på händerna, som du gömmer under jackan? ... Blod!

424 – Tyst med den saken, den angår bara mig och inspektoren! Ni känner den där Thomas ... drängen. Inspektoren ställde mig att invänta honom utanför hörnet, och med den här plankspolen, ser ni? ... Som han kom ut genom väggen, låg han baklänges i drifvan. Han rörde intet en fena efter den betan.

425 – Bra, bra! Du är en rask gosse, Eljas! Se här, styrk dig med ett glas rhum.

426 – Tackar som bjuder ... det kan allt behöfvas ... jag har litet rödt på händerna. Bara lingonsaft. Men,|74| hvad var det jag skulle säga? Hvar är inspektoren?

427 – Han är i röda kammaren och gör brasa åt de resande. De må väl ej dö af os i natt?

428 – Os! ... så förbannadt fint! Men hvad tror ni väl? När jag gick genom förstugan, stod dörren till salen på glänt. I salen stod en främmande flicka och lyste på porträtterna!

429 – Nej ... det är intet möjligt. Hvar är Sebastian?

430 – Hvad? Jag trodde ni visste det.

431 – Såg du intet honom ... Sebastian ... säg!

432 – Jag såg ett qvinnfolk i salen.

433 – Det spökar i salen. Gå i förstugan, och gif akt på de resande. Eller ... gå in med friskt mod och hjelp Sebastian med skräpet. Hundra rubel, om du gör din sak bra.

434 – Hundra för en och hundra för två? Qvittar mig lika! – mumlade Eljas och gick.

435 Hushållerskan eftersinnade. –konsekvensändrat/normaliserat Huru? ... Sebastian har ej gjort hvad han skulle. Vara min son och vara så blödig! Men den gamle token därinne skall icke tala mer. Han kunde hitta på att bli redig igen. Har jag intet opium qvar i flaskan? Ja, godt. Denna dos i hallonsaften, och han skall sofva till domedag.

436 vonoriginal: Von Dahlen blef ensam hos den sjuke, som låg i brinnande feber, utan att märka hvad som föregick omkring honom. Hans tillstånd föreföll den unge presten så betänkligt, att han beslöt efterskicka oblatasken och kalken, för att kunna gifva den gamle sakramenterna. Föga troligt var, att han skulle upplefva läkarens ankomst. vonoriginal: Von Dahlen gick därför att bedja hushållerskan skicka ett annat bud till prestgården på samma gång som till staden.

437 Han kom just i rättan tid, för att varseblifva, huru Lisette hällde från en liten flaska en brun vätska i den spilkum, hvari hon tillblandat vattnet och hallonsaften. Den gamla smilande qvinnan hade från första stund förefallit honom misstänkt; anande oråd, drog han sig hastigt tillbaka, utan att blifva bemärkt.

438 Strax därpå inträdde hushållerskan med spilkumen. – Detta skall smaka min stackars baron bra, – yttrade hon med en mycket öm ton, i det hon närmade spilkumen till den sjukes läppar. – Den kära, gamla|75| herrn tycker så ofantligt om hallonsaft. Han skall dricka ut alltsammans, det skall läska honom obegripligt.

439 – Var så god och räck mig spilkumen. Jag vill smaka, om det kanhända är för mycket syrligt.

440 – Det behöfs intet, jag är van att blanda sådant här.

441 – Vänta ett ögonblick! – Den unge mannen ryckte med en häftig rörelse spilkumen åt sig, fuktade sina läppar med innehållet, trädde hushållerskan tätt under ögonen och sade plötsligt och strängt: – Är ni också van att blanda gift?

442 Hushållerskan hajade tillbaka, bleknade litet, men återvann genast fattningen. – Om det skall vara ett narri af magistern, – svarade hon, – så är det nästan för sårande för mig, som i så många herrans år vårdat gamla baron, som min ögonsten. Jag får säga, det är mycket obeskedligt af magistern att yttra något så fasligt.

443 – Om jag gjort er orätt, så skall jag gifva er all möjlig upprättelse. Det är ju den lättaste sak i verlden att bevisa er oskuld. Drick ut blandningen!

444 – Den är för en sjuk, intet för en frisk!

445 – Hallonsaft och vatten skada ingen menniska. Drick ut blandningen!

446 – Det är den enda hallonsaft jag har qvar ...

447 – Drick, qvinna, eller mins, att jag skall låta undersöka er blandning, och ve er, om där finns något annat, än hvad ni uppgifvit!

448 – Nå, efter magistern nödvändigt så vill ... Jemmer, skulle jag intet veta, att det är den oskyldigaste hallonsaft i verlden? ... Aj, så oskickligt jag bär mig åt!

449 Den listiga qvinnan hade fällt spilkumen i golfvet, och dess innehåll rann ut öfver mattan.

450 – Min sköna spilkum! Min rara hallonsaft!

451 – Orm! – utbrast von Dahlen förbittrad. Men i samma ögonblick vändes hans uppmärksamhet åt ett annat håll.

|76|

12. Nemesis.

452 Lotten hade gått ut genom den af Sebastian öppnade dörren till salen. Skenet från hennes ljus föll öfver de gamla familjeporträtterna.original: familjeporträtterna Bistra och allvarsamma blickade de ned från sina gyllne ramar på henne, deras afkomling, likasom förtörnade öfver den mesallians, hvarigenom hon kommit att bära det ofrälse namnetkonsekvensändrat/normaliserat Ringius. Tankfull gick hon från den ena till den andra och stannade sist vid tvenne porträtter på väggen emot baronens rum. Båda voro unga, båda af ett högburet aristokratiskt utseende; båda i hofdrägt med pudrad peruk, hårpung, fina hvita krås och manschetter af dyrbara spetsar; den ene militär, den andre civil. Krigarens drag voro regelbundna, stolta, man kunde säga högdragna, likasom sväfvade på hans läppar ett åberopande af adelns privilegier; hofmannens voro mindre reguliera, men mera intagande, satiriskt leende, likasom berättade han en fransysk anekdot, medan den något frivola blicken och en viss slapphet i munnens vinklar tydde på förfinad sinnlighet och ett lättsinne, så vanligt i de högre kretsarna på hans tid.

453 Lotten betraktade båda porträtterna med ungdomens lifliga nyfikenhet, ty hon tviflade icke, att ju krigaren var hennes olycklige morfar, hofmannen åter samme man, som nu vissnad och förfallen, dvaldes i detta hus, en skugga af sig sjelf. Hon tänkte på bådas öden, på ovaraktigheten af mensklig lycka, och hennes ögon fylldes af tårar.

454 Men snart fängslades hennes öra af några ord, uttalade i rummet bredvid. Ljudet var svagt, hon kunde föga urskilja hvad som sades, men hon trodde sig igenkänna en röst, hvars blotta minne öfverdrog hennes kind med purpur. – Skulle det vara han? – sade hon till sig sjelf. – Nej, det är intet möjligt.

455 Möjligt eller icke, alltnog hennes nyfikenhet blef så stark, att hon, – lydande den oöfverlagda känsla, som|77| så ofta bestämmer en liflig qvinnas handlingar, – lade handen på låset af dörren till baronens rum.

456 Läsaren torde påminna sig, att denna dörr, – annars alltid reglad, hade blifvit lemnad öppen af gamla baron under hans exkursion efter hallonsylten. Det behöfdes icke mer, än Lottens lätta tryckning, och dörren sprang upp.

457 Det var detta, som afledde von Dahlens uppmärksamhet.

458 Men i samma ögonblick Lotten så oförmodadt inträdde i gamla baronens kammare, öppnades dörren från förstugan till salen och Eljas smög in. Sedan han öfvertygat sig, att ingen var i salen och att intet buller hördes, afdrog han stöflarna, öppnade helt varligt dörren till röda kammaren och tassade in i strumpfötterna.

459 Thomas satt ungefär där Lotten suttit, när Sebastian först kom in och ännu därtill i skuggan af den framskjutna sängen. Han varseblefs därför icke genast af Eljas, som endast såg den i sängen sofvande gamla frun.

460 Thomas hade varit uttröttad både af ett par mils vandring i drifvorna på isen och af striden med Eljas. Det var därför ursäktligt, om också ej försigtigt, att han gifvit vika för en oemotståndlig tyngd öfver ögonen och somnat, där han satt i den mjuka karmstolen. Man hade kunnat afskjuta ett pistolskott vid hans öra, och han skulle knappt ha vaknat däraf. Långt mindre hörde han Eljas inträdande.

461 Denne stannade midt på golfvet, oviss hvad han borde göra, när inspektoren ej syntes till. Men troligen lekte de utlofvade hundra rublarna i hans håg, och retad var hans blodtörst nyss förut. Han nalkades sängen och framdrog ur bältet en kort knif.

462 Hans offer och hennes beskyddare sofvo.

463 Endast ett underverk kunde rädda den gamla.

464 Och detta underverk inträffade.

465 Den sofvande Thomas hade med hela sin tyngd lutat sig mot ena sidostödet af länstolen, där han satt. Vare sig nu, att han gjorde en rörelse i sömnen, eller att hans blotta tyngd var mer än den bräckliga halfmurkna stolen kunde bära, alltnog, stödet brast, och|78| Thomas störtade med brak i golfvet. Af detta buller vaknade den gamla förskräckt. – Lotten! Thomas! – ropade hon af fruktans naturliga instinkt.

466 Det är möjligt, att Thomas, om allt varit tyst, hade förblifvit liggande, där han låg. Nu däremot hörde han sin frus röst, steg upp och gnuggade sig i ögonen.

467 Eljas stannade handfallen vid den oväntade anblicken af den man han trodde sig ha lemnat död i drifvan. Men knappt blef Thomas honom varse, innan han kastade sig öfver honom med raseri, fällde honom med ett förfärligt slag sanslös till golfvet, fattade honom om lifvet, bar honom ut och kastade honom hufvudstupa utför den höga trappan i drifvorna.

468 Efter denna raska expedition återvände Thomas för att lugna den gamla frun, som emellertid uppstigit och under en pinsam oro klädt sig. Bådas bekymmer öfver Lottens försvinnande förenade sig med nattens hemska uppträden att låta dem ana det värsta. Den gamla påyrkade, att man genast måtte uppsöka flickan, och Thomas, hvars tillgifvenhet var lika bergfast som trumpen, tog sin matmor i handen och begaf sig med henne ut på upptäckter.

469 Komna ut i salen, vägleddes de af rösterna till baronens rum och trädde utan betänkande in.

470 Här funno de Lotten oskadad och trygg i samtal med von Dahlen. För båda hade detta möte varit oväntadt, men gladt, och det var en vacker, nästan en högtidlig syn att se detta unga par med vårens och kärlekens rosor på sina kinder, sittande vid den vissnade och döende gubbens bädd.

471 Men denna tafla hade äfven sin starka skugga. Hushållerskan hade ej kunnat dölja sin förvåning och sitt raseri vid Lottens inträde; hon ville aflägsna sig, men von Dahlen, fruktande nya stämplingar, hade med manlig fasthet förbjudit henne att lemna rummet. Vid anblicken af Thomas och gamla öfverstinnan fattades den elaka qvinnan af förfäran. En ny tanke, en förskräcklig aning syntes ha bemäktigat sig hennes själ, och ur stånd att hejda sig, rusade hon mot Thomas, fattade honom i tröjan och utropade: – Röfvare! Mördare! Hvad har du gjort af min Sebastian?

|79|

472 – Nå, nå, – sade Thomas, lättare retad nu än annars; – släpp vackert min tröja!

473 – Sebastian? Hvar har du min Sebastian?

474 – Hvad d–n angår mig er Sebastian? Menar ni er andra hyggliga pojke Eljas, så ligger han med blodig näsa nedanför stora trappan. Sök honom där!

475 – Om ni menar inspektoren, – inföll Lotten, – så gick han ut från röda kammaren för en timme sedan. Jag påminner mig nu, att jag hörde likasom ett nödrop strax därefter.

476 – Ha! ... Eljas ... Eljas har tagit miste! Förbannelse öfver den bofven! Släpp mig, jag måste ut ... ut!

477 Och utan att någon hindrade henne, störtade hushållerskan med en furies vildhet ut. Drifvorna voro höga, snön gick henne under armarna, hon stupade oupphörligt, men reste sig genast åter och skyndade framåt, ropande Sebastian vid namn. Ingen hörde henne; endast vindflöjelns gnisslande och stormens tjut besvarade hennes rop. Guds eviga stjernor på den klara nattens hvalf voro de enda vittnena till den eländiga qvinnans förtviflan, – hon, som i all sin förhärdade brottslighet dock bar en mensklig känsla i sitt bröst: moderskärleken. För Sebastians skull, för hans rikedom, hans ära, hade hon sålt sin själ i de onda makternas våld, och nu ... nu låg han sannolikt mördad, fallen i det försåt han, jemte modern, beredt åt en annan!

478 Vid trappan till drängstugan fann hon slutligen Eljas, som ännu blödande och förvirrad med möda hade släpat sig dit från stora trappan. Hon rusade på honom som en katt, tryckte sina naglar i hans ansigte, bet honom, slog honom, sparkade honom och skulle i sitt raseri hafva strypt honom, om han icke med en våldsam stöt kastat henne till marken. Då, när krafterna voro uttömda, återkom besinningen. Ett svagt hopp, att Sebastian ännu kunde räddas, efterträdde paroxysmen af hennes hämd. Guld och rublar lofvade hon Eljas, om han ville visa henne stället, där han trodde sig ha slagit Thomas. Och Eljas lät länge bedja sig; han njöt af hennes ångest. Men slutligen segrade girigheten, båda åtföljdes till platsen utanför lönndörren och framdrogo där ur drifvorna Sebastians blodiga, liflösa kropp.

|80|

13. Försoningen.

479 Åter befinna vi oss i gamla barons sängkammare. Läsaren torde påminna sig, att Thomas och hans matmor nyss inkommit.

480 – Lotten du! – sade den gamla frun. – Kom hit, mitt barn, räck mig din hand! Så där. Gudskelof, att du är oskadad. Kom, låt oss gå härifrån!

481 – Strax, mormor! Men tillåt mig först att fråga en sak.

482 – Sedan, sedan. Kom, låt oss resa!

483 – Kära, goda mormor, svara mig på en sak! Om mormor hade en ovän, som gjort mormor mycket ondt, mycket orätt, som förbittrat för mormor ett helt långt lif och som mormor ej har sett på många, många år; och om mormor nu, efter lång tid, skulle återfinna denna sin ovän bruten till kropp och själ, förlorad och döende, men kanske ändå ångerfull, – ångerfull emedan han varit bedragen af en, som ständigt för honom beljugit och svärtat mormors handlingssätt – skulle mormor då vända sig bort från sin oväns bädd och låta honom utan försoning dö?

484 – Lotten du! Lotten du! – sade den gamla häftigt upprörd, – hvarför frågar du så? Jag kan ju ej se, min Gud! Jag är ju blind, jag vet ju ej vid hvems bädd jag står.

485 – Låt mig leda mormor till bädden. Se så, tag denna vissnade kalla hand i sin! Föreställ sig nu att mormor håller i sin hand den gamle ovännens hand, hans, som gjort mormor så mycket orätt, så mycket ondt, som förbittrat mormors hela lif och som mormor ej sett på många år, men nu återfinner döende och bruten till kropp och själ. Kan mormor förlåta honom?

486 – O, min Gud, ja, ja, ja! – snyftade den gamla, utom sig. – Himlens nåd har hållit mig uppe under de svåraste pröfningar; skulle jag bära ett hatfullt hjerta i mitt bröst! Arme, olycklige Magnus Drakenhjelm, du har varit olyckligare än jag, ty du har icke ägt i ditt|81| bröst den inre friden! Jag förlåter dig så visst och så uppriktigt, som jag önskar, att Gud en gång måtte förlåta mig all bitterhet och allt knot, hvarmed jag misstrott hans eviga försyn.

487 Denna scen grep alla närvarande djupt. Lotten och von Dahlen kände båda sina tårar strömma, och den minst lättrörde af de närvarande, Thomas, vände sig mot väggen och – snöt sig.

488 – Är han död? – frågade ändtligen den gamla.

489 – Ännu icke, – svarade Lotten. – Han ligger i en dvala, han har yrat nyss. Tyst, nu börjar han åter.

490 Den sjukes ögon fortforo att vara slutna, men man såg hans läppar sakta röras. – Är det ni, fröken Reutercrona! – sade han med ett mildt uttryck i sin röst, likasom intagen af helt andra och ljufvare föreställningar, än för en stund sedan. – Åh, ma belle cousinespråk: franska, jag kände er röst, det var ni som nämnde mig vid namn. Tro mig, ni är charmante i den ljusblå tyllklädningen, med de fina brabantska spetsarna kring hofärmarna. Vet ni väl, att man kommer att uppföra »Siri Brahe» på Haga? Ts – jag skall säga er en sak, det är icke kungen som skrifvit den, det är Kellgren. Förråd mig intet, lilla kusin, det kunde kosta min kammarherrenyckel ...

491 – Baron Magnus Drakenhjelm! – afbröt honom von Dahlen, för att, om möjligt, leda honom från dessa tankar, så föga passande för en, som står i begrepp att lemna lifvet. – Tänk icke mera på denna verldens flärd, tänk på er själ och på Guds rättfärdighet, ty ni skall snart stå inför hans dom.

492 Ett eget småleende – ett af dessa lättsinniga spefulla löjen, som i lyckans dagar krusa gudsförnekarens läppar och med hvilket de sig så kallande bildade i baronens ungdom brukade behandla religiösa ämnen – ett sådant leende for nu öfver den sjukes vissnade drag. Det skulle vara ett fint »filosofiskt» löje, ett galanteri, ett skämt, men det blef på hans läppar en förfärlig ironi. Det skulle vara en solstråle från »upplysningens» höjd, och det blef ett darrande skimmer af lampan i ett grafchor.

493 – Mon cher amispråk: franska, ni talar som Nordborgs postilla. Jag vill rekommendera er hos hans majestät och Lehn|82|berg till fångpredikant. Men hvarför står ni bakom ridån? Pauvre bêtespråk: franska, har ni läst Voltaire? Mins ni hvad hertigens af Richelieu hårfrisör sade en dag, under det han klädde sin herre? Jag är väl intet mer än en simpel kammartjenare, sade han, och likväl tror jag likaså litet som monseigneurspråk: franska, att det finnes en Gud.

494 – Det är förskräckligt. Herr baron, det finnes en Gud, för Honom äro vi alla stoft, och han kallar eder till räkenskap för ett långt lif.

495 – Bah, dö? Jag är ju knappast trettio år. Lefva och njuta, det är min filosofi. Stig upp från sufflörluckan, min vän! Jag spelar lifvets gudomliga komedi, och ni sufflerar från er underjordiska ståndpunkt en tragedi. Cela ne va pas, mon amispråk: franska. Stig upp hit i foyern, och räck mig puderkappan. Det blir en superb kostymbal, ekläreringen éblouissantspråk: franska. Sköna Daphne, en contredansespråk: franska?

496 – Han yrar ohjelpligt! – sade von Dahlen sorgset. – Det vore olyckligt, om han så utan all besinning skulle gå till evigheten. Nyss förekom det mig likväl, som skulle er röst, min fru, ha gjort ett välgörande intryck på hans nerver. Får jag bedja er att ännu en gång tilltala honom.

497 – Drakenhjelm! – sade den gamla öfverstinnan vid den sjukes öra. – Känner ni mig?

498 Gamla baron uppslog genast sina ögon, som glänste af en ovanlig eld, betraktade gestalten vid sin bädd, for med handen öfver pannan, tillslöt ögonen åter och sade med förändrad stämma: – Nej, nej ... jag känner er intet. Rösten är Ebba Reutercronas, men ... hon är ung och skön ...

499 – Det var för femtio år sedan!

500 – Femtio år? ... Ja ... det är sant ... det var för femtio år sedan. Och nu ... ni är Ebba Reutercrona ... som kallar sig min brors enka ... och ni kommer för att glädjas öfver min förödmjukelse ... min uselhet ... men ... triumfera icke ... jag känner mig nu bättre ... jag mår ganska väl ... madame, excusez mon habitspråk: franska! ... Lisette! Du har understått dig att ge mig en söndrig schlafrock! Lisette, hur ser här ut? Damerna ursäkta! Jag har ganska ... vårdslösa domestiker, Lisette! Hon|83| kommer intet. Verkligen, mina damer, jag rodnar öfver min deshabillé ...

501 – Han har icke förr märkt det som frisk, – hviskade Lotten åt von Dahlen – hanoriginal: Han var halfblind ännu för några timmar sedan, men nu tyckes han åter se.

502 – Det är lifvets sista solglimt några ögonblick före döden, – hviskade lika sakta von Dahlen. – De döendes ögon kunna underbart klarna.

503 Gamla öfverstinnan syntes icke märka den sällsamma afvikelse, hvilken anblicken af hans negligerade drägt hade förorsakat i baronens tankegång. Hans vissnade hand qvarhölls i hennes, under det att hon fortfor med en omedveten reminiscens i tonen, äfven hon från den gustavianska hofcirkeln. – Nej, baron Drakenhjelm, det är hvarken för att glädja mig åt en anförvandts lidanden eller för att upplifva en olycklig familjetvist, som jag räckt er min hand. Båda ha vi lidit, båda äro vi gamla och skola snart gå hädan ... Så låt oss då försonas vid randen af vår graf, mon cher vieux baronspråk: franska, ... försonas och förlåta!

504 – Ni har rätt, min cousine! Vi äro båda gamla ... ha kanske icke många år att lefva ... på sin höjd tio. – Det är bäst att vi ... försonas. Jag har gjort er orätt, min cousine ... ni är ju min olycklige brors ... verkliga maka ... icke sant?

505 – Inför Gud och menniskor, min baron!

506 – Här är beviset därpå! – utropade Lotten, som nyss från röda kammaren hemtat ett hopviket papper.

507 – Vigselattesten? – stammade öfverstinnan, utom sig.

508 – Vigselattesten, mormor! – upprepade Lotten.

509 – O, min Gud, och detta papper kan jag ej se, ej läsa!

510 – Mins mormor zigenerskans spådom på Haga maskrad? Hvad ni ser skall bringa er ofärd; hvad ni icke ser skall bringa er lycka! Från detta papper, som mormor såg den qvällen när det skrefs, härleda sig ett helt lifs olyckor, och samma papper, som mormor icke mer kan se, är det, som skall aftvå hvarje skymf från ett hederligt namn.

511 – Gud är rättvis ... Läs attesten, min baron!

512 – Behöfs icke ... Foi de gentilhommespråk: franska, som kungen brukade säga ... Skulle jag tvifla på ert ord, min|84| friherrinna? I dessa personers närvaro ... beder jag er glömma den oförrätt ... jag gjort er ... och utnämner er ... till laglig arfving af all min egendom ... ifall ni skulle öfverlefva mig ... Är den unga flickan där er dotter?

513 – Min dotterdotter; enda barnet af mitt enda barn.

514 – Hennes namn?

515 – Hedvig Charlotte Sophie Ringius.

516 – Ringius? ... Hm ... känner ej den familjen ... prestfamilj, att dömma af namnet. Eh bienspråk: franska, kom hit mitt barn, låt mig kyssa din panna. Din ålder?

517 – Nitton år.

518 – Vackra ögon ... täck profil ... mera cendrée, än din mormor. Mais si ... mon enfant, vous parlez français?språk: franska

519 – Je le dois aux leçons de ma grande-mère.språk: franska

520 – C’est bien.språk: franska Vet ni väl, min friherrinna ... flickan behagar mig rätt mycket ... Hon har en god prononciation ... Jag har här flera intressanta arbeten af Paul de Kock och Georges Sand ... ni ser, att jag följer med min tid ... men hvilka jag ej kunnat läsa ... sedan mina ögon blefvo svaga ... Jag vore enchanterad af att ... höra min lilla kusin ... läsa dem högt.

14. En gammal hofmans död.

521 – Herr baron, – sade nu von Dahlen med djupt allvar, i det han satte sig vid den sjukes säng och fattade hans hand; – det är min sorgliga pligt att erinra er hvad ni tycks glömma. Efter allt menskligt förutseende har ni icke många ögonblick öfriga att lefva. Ni har följt ert samvetes röst, ni har erkänt och inför menniskor försonat den skuld, som måhända varit den tyngsta på edra synders vågskål; men, herr baron, den gudomliga rättvisan är icke försonad med ett helt lifs|85| goda gerningar, långt mindre med en. Är edert sinnelag så kristligt ödmjukt, så bortvändt från denna verldens flärd, som det anstår en döende kristen, en ångerfull syndare?

522 Gamle Drakenhjelm svarade icke strax. Han syntes ett ögonblick obehagligt störd i sin beundran af Paul de Kock, men snart lyckades han åter framkalla det förra leendet på sina läppar. – Med hvem har jag den äran att tala? – frågade han.

523 – Mitt namn är von Dahlen, prest.

524 – vonoriginal: Von Dahlen? ... Känner den familjen ... en von Dahlen var major vid Åbo läns regemente ... en tapper man ... stor vän af könet ... nå nå, min unge vän ... ni är prest ... låt oss tala om något annat ... Jag känner mig nu ... mycket stärkt af hvilan ... Vore ni läkare, skulle jag försäkra er, att ni ... ej ännu på några år ... får det nöjet att förpassa mig ... till evigheten. Ser ni ... min vän, jag är ... filosof ... jag fruktar intet ... döden, men förlåt mig ... det ämnet är ... ruskigt, och ... en gammal hofman, som jag ... väljer gerna gladare ämnen i fruntimmerssällskap. Apropos, jag påminner mig just ... en anekdot om ... Lehnberg. Ni känner ju Lehnberg ... hans predikningar åtminstone ... Han skulle en gång skrifta en fröken ... Psilanderhjelm ...

525 Så långt hade baronen hunnit i sin dödsberedelse, då han blef afbruten af hushållerskan, som i ursinnig förtviflan instörtade, ropande: – Hjelp, baron, hjelp! De ha mördat vår son, vår Sebastian! Han ligger härute död, ihjälslagen, ihjälfrusen, hjelp, baron! Hjelp! De vilja mörda oss alla!

526 Under det att baronen talade, hade han röjt denna tilltagande matthet, som är en följd af nervernas förslappande efter en onaturlig retning. Man vet, att detta tillstånd medför den yttersta ömtålighet för alla intryck. Örat pinas af en flugas surrande; en kullfallen stol kan skrämma den svage till döds. Hushållerskans inrusande och häftiga rop, som kommo äfven de friska att blekna, måste på den sjuka verka hastigt och våldsamt. Han satte sig plötsligt upp, hans ögon stirrade mot dörren, han ville säga något, men tungan vägrade sin tjenst,|86| hans kind blef snöhvit, en lindrig darrning skakade hans kropp, och han föll tillbaka utan ett ljud.

527 Alla omsorger användes, för att återkalla honom till lifvet. Åderlåtning, slagvatten, – allt förgäfves. Baron Magnus Drakenhjelm hade upphört att lefva.

528 Han hade gått hädan med en fransysk roman i sitt hjerta och en lättfärdig anekdot på sina läppar, – dödad af sin mätress med nyheten om hans oäkta sons mord. Man tyckte sig ännu på dessa läppar se det »filosofiska» löje, hvarmed han under hela sitt lif och ännu för få ögonblick sedan betraktat döden, domen och evigheten, – dessa jätteskuggor vid aftonen af lifvets korta dag, dem endast kristendomen förmår belysa med sitt eviga ljus. Hvilken förfärlig parodi på en troendes glada förtröstan i det sista! Huru mycket har icke lifvet ännu att lära af döden!

529 De närvarande vände sig bort med fasa.

530 vonoriginal: Von Dahlens ovilja riktades nu mot hushållerskan, som under den första bestörtningen förgätit sin son och stum och orörlig betraktat baronens slut. – Olyckliga! – sade han, – det är icke nog att ni förbittrat denne gubbes lefnad; ni har äfven påskyndat hans död. Aflägsna er genast från detta rum och så fort som möjligt äfven från detta hus, som numera tillhör sin rättmätiga ägarinna, friherrinnan Drakenhjelm.

531 Hushållerskans ögon gnistrade af raseri. – Jaså, – sade hon; – jag drifves ur huset, jag? Och hvarför, om jag får fråga? Kanske för att ni tagit lifvet af min gamla baron, – det är ni, som har gjort det, ni samvetstjuf med edra skenfagra miner och dräpande ord! Eller kanske för att ni låtit mörda sonen, likasom ni predikat fadern till döds? Ni skall stå till ansvar för det, ni svarta skrymtare med edra liderliga qvinnfolk, dem ni skickat hit från landsvägen! Men märk, att midt för er näsa skall jag behålla Rautakylä, jag, ser ni, ty barons testamente har jag i säkert förvar; det skall ni ej kunna roffa, ni skenhelige tjuf!

532 – Spara edra ord, oförnuftiga qvinna; er skamlöshet tjenar till intet. Vigselattesten, som intygar denna gamla frus lagliga giftermål med aflidne baron Gustaf Drakenhjelm, är återfunnen och skall, hoppas jag, vara tillräcklig att bestyrka hennes rätt.

|87|

533 – Vigselattesten ... jaså ... den visste jag intet af ... Nå, om så är, så har jag kanske ... haft orätt och ber herskapet om förlåtelse? Men kan jag också tro herskapet? Om det skulle vara ett simpelt annat papper ... men det är väl så, kan jag tro, att jag intet får se det?

534 Hushållerskan hade under dessa ord, med det välde öfver sin hållning, som denna farliga qvinna visat flera gånger förut, antagit en katts smilande ödmjukhet, afpassad för hennes ändamål och blandad med låtsadt misstroende. Lotten räckte henne papperet. – Här är det; läs sjelf!

535 – Håll! – ropade von Dahlen. Men det var för sent.

536 Hushållerskan hade fattat papperet, gnuggat det mellan sina händer och med obegriplig hastighet sönderrifvit det i små bitar.

537 För sent grep henne von Dahlen i armen; papperet var förstördt. Hushållerskans ansigte hade återtagit sitt med möda bekämpade uttryck af hat och ondska, blandadt med trots. Hon steg tillbaka mot dörren, utsträckte hotande sin hand och utropade: – Ut alla, mördarepack, tjuffölje, lösdrifvare! Ut från mitt hus, mitt hus, säger jag! Ut på ögonblicket eller låter jag mitt folk kasta er på dörren!

538 Lotten såg sig om efter Thomas; han hade af en naturlig instinkt för det passande, aflägsnat sig, när det mellan gamla baron och öfverstinnan blef fråga om deras familjeangelägenheter. Lotten och von Dahlen vexlade med hvarandra en blick som sade: – Vi ha intet ojäfvigt vittne till den dödes muntliga testamente, och vigselattesten ligger i bitar. Hvilken olycka!

539 Hushållerskan såg sitt öfvertag och fortfor med gäll röst att ropa: – Eljas! Eljas! Kom, vräk packet på dörren!

540 Vid hennes rop inträdde – icke Eljas, utan en annan person, hvilken hon minst hade väntat och hvars anblick slog alla närvarande med häpnad.

541 Den man, som så oförmodadt inträdde i sängkammaren, var ingen annan än den för död ansedde Sebastian. I den varma kammaren hade han efter hand återkommit|88| till sans och vacklade nu, blodig och matt, vid sin moders rop in genom dörren.

542 När hushållerskan blef honom varse, kastade hon sig, med ett anskri af glädje, kring hans hals och betäckte honom med kyssar. Han lösgjorde sig med synbar motvilja ur hennes armar, stapplade till sängen, sjönk utmattad på en stol och utropade vid anblicken af den döde: – Mor, ni har ju ändå dödat honom.

543 – Det är ej jag, som dödat honom, dessa menniskor äro hans mördare. Kom, min stackars gosse, du är sjuk, du behöfver hvila; låt oss gå till ditt rum! Men det är sant, – fortfor hon ilsket, – jag kan icke lemna dessa främmande menniskor ensamma i rummet; här ligger både silfver och annat.

544 Lotten tog sin mormor under armen och gick.

545 – Ja, – sade Sebastian dystert, – här ligger både silfver och annat ... Här ligger också en död. Qvinna, vill ni icke ens i den dödes åsyn afsvära ert gudlösa hat och orättfärdiga girighet? Vågar ni ännu neka, att dessa två, som nyss gingo ut, äro de enda lagliga arfvingarna till Rautakylä gård?

546 – Men, söta, bästa Sebastian, förifra dig intet, du är så blek och svag, var lugn! Jag erkänner allt hvad de vilja, endast de skaffa bevis.

547 – Er mor sönderref nyss på ett försåtligt sätt öfverstinnans vigselattest, – utbrast von Dahlen.

548 – Qvinna, qvinna! – suckade inspektoren, och hans likbleka kind färgades för ett ögonblick röd. – Denna främmande flicka, som nyss gick ut, sade till mig, när jag trädde in till henne med döden i min hand och mitt hjertas onda tankar: Ni är en redlig man! Och min egen mor, som inför Gud ansvarar för hvad hon gjort af sitt barn, hon säger till mig, när det länge glömda goda arbetar sig upp i min själ: Du är en skurk, min son! Var och förblif en skurk!

549 – Nej, – sade von Dahlen allvarligt och mildt i det han fattade Sebastians hand, – ni är ingen skurk; så talar icke den förkastade. Hvad ni felat skall ni ångra och godtgöra. Gud ser till hjertats uppsåt. Tag min hand som en uppriktig väns och lofva mig här vid er döde faders stoft att framdeles vandra på det godas och rättas väg. Vill ni det?

|89|

550 – Det vill och det lofvar jag.

551 – Amen. Det finns nu en redlig man mera på jorden.

552 – Är det intet slut nu redan med litaniorna? – utbrast hushållerskan hånfullt, likasom för att dölja sin inre förvirring. – Gör dig intet bättre, än du är, Sebastian! Så visst som dessa menniskor aldrig skola kunna framvisa sin föregifna vigselattest, så visst skall också du, kära Sebastian, aldrig blifva ett sådant spakt och gudaktigt nöt, som denna predikarepresten vill göra dig till.

553 I samma stund öppnades dörren från salen, och Lotten inträdde med strålande ögon, utropande: – Richard, vigselattesten är återfunnen! Här är den! Det hopvikna papper jag nyss höll i handen, och som denna elaka qvinna sönderref, var icke det rätta, utan ett brefkoncept från min morfar till en hans vän vid namn Fredrik.

554 vonoriginal: Von Dahlen betraktade papperet. – Riktigt! – sade han.

555 – Ser ni nu, min mor! – utropade Sebastian, – sanningen sjelf beslår eder orättfärdiga tunga med lögn.

556 Hushållerskan stod tillintetgjord.

557 Och den sena vintermorgonen begynte gry öfver nejden.

15. Tio år senare.

558 Sommarens blå vågor dansade glimmande öfver Näsijärvi sjö. En frisk vind flög med barrskogens dofter öfver de vida vackra vattenslätterna och skämtade med den lättfärdiga vassen, som här och där stod och komplimenterade strändernas stenar. Vikar och fjärdar skimrade i solskenet; uddarnas hängbjörkar skakade sina koketta lockar öfver vågorna. Men öfver dessa|90| taflor af skimmer och ljuslätt grönska höjde sig Satakundas mörka kullar med denna egna allvarsamma, ända in i svart gående färgnyans, som lik en dunkel ram förhöjer glansen af det inre Finlands insjövyer.

559 Öfver dessa täcka böljor såg man ett segel hastigt ila fram, och till stranden af Rautakylä närmade sig en vacker grönmålad slup. Den bergade sina segel, den saktade sin fart; den landade vid en täck brygga tätt under gården.

560 Ur slupen stego tvenne herrar, en prest och en lekman, unge män om några och trettio år. Båda syntes vara inbegripne i ett lifligt samtal. – En kuriös historia, min gode bror Dahlen! – sade den ena, under det att herrarne promenerade upp för gångstigen från stranden. – Jag är högst nyfiken att få höra slutet. Den elaka hushållerskan, som du nämnde, hon måtte väl aldrig ha undsluppit onäpst för sina nedriga tillställningar?

561 – Onäpst? Åh det vore orätt att säga. Men om du anser min berättelse för en roman, där de elaka på något gräseligt sätt omkomma, såsom till exempel dricka sitt eget gift, stupa på sin egen dolk eller knuffas ihjäl af sin stamfars nedramlande staty, så misstager du dig. Den himmelska rättvisan drabbade Lisette Hallström på ett mycket mindre braskande, men långt mera känbart sätt. Hon nödgades, till följd af sin underskrift på vigselattesten, sjelf bevittna och bestyrka öfverstinnan Drakenhjelms giftermål, således sjelf beröfva sig hvarje förhoppningoriginal: förhopppning om ägandet af Rautakylä. Jag väntade ett ögonblick, att qvinnan skulle svära falskt, men sonen stod bredvid och fixerade henne så skarpt, att hennes förra goda kurage att ljuga svek henne den gången. Detta vittnesmål, tillika med sonens omvändelse till det goda, grämde emellertid den onda qvinnan in i själen. Hennes hår, som ännu vid sjuttio års ålder var nästan alldeles svart, blef inom några veckor isgrått. Hon flyttade från gården, när det nya herskapet flyttade in, och ett par månader därefter fanns hon en morgon död i sin säng.

562 – Således, om jag förstått dig rätt, äro nu gamla öfverstinnan och mamsell Ringius i obestridd besittning af denna sköna egendom? Hvilket förtjusande läge!original: läge?|91| Hvilka herrliga åkerfält! Du vet, jag är alldeles obekant på orten, och då vi ej mötts sedan i Helsingfors för tio år sedan, så förlåter du mig en fråga: i hvilket förhållande står du sjelf till familjen på Rautakylä, för hvilken du lofvat presentera mig? Går man bror i förväg, om man spekulerar på arftagerskan? Ett älskvärdt fruntimmer, säger du?

563 – Döm sjelf, ty nu äro vi framme.

564 I detta ögonblick inträdde nu de båda herrarne i en yppig trädgård, hvars alléer, gångar, buskar och blomsterrabatter vittnade om utmärkt omsorg och smak. Omöjligen skulle du, min läsare, i denna doftande grönska igenkänna samma förvildade och öfversnöade mark, som för tio år sedan om vintern utbredde sig under Rautakyläs fönster. Karaktersbyggnaden var sig temligen lik, men hade blifvit omrappad och med ett nytt tegeltak fått ett gladare utseende. Försvunna voro brännvinspannorna, trasorna, eländet, de förfallna kojorna rundt omkring, och i stället såg man nya, vackra, ljusa stugor, arbetsamma, förnöjsamma menniskor. Allt röjde ordning, välstånd och trefnad, men af den forna stela aristokratiska ståten såg man föga mer.

565 Man kunde se på Rautakylä, att det var söndag. Allt var så stilla och fridfullt; intet arbete, intet stoj. Allt i högtidsdrägt. Endast i trädgården hördes det glada språnget af några barn, som lekte kurragömma bakom krusbärsbuskarna och syrenhäckarna. Snart framhoppade en ljuslockig gosse om åtta år, medan två täcka små flickor, den ena sex, den andra fyra år, blyga tittade fram med fingret i munnen bakom en häck.

566 – Åh, – sade den främmande förundrad till von Dahlen; – jag visste icke, att du var gift!

567 – Sedan nio år, min vän.

568 – Och din hustru?

569 – Lotten, född Ringius ... Här är hon!

570 Nu visade sig bakom häckarna en ung qvinna, hvars mörkblå ögon strålade af glädje. – Richard! Richard! – ropade hon på långt håll, – jag har en nyhet! Sebastian har kommit från kyrkan!

571 – Jag ser på dina ögon huru kapellansvalet utfallit.

|92|

572 – Du har fått halfva kapellets enhälliga kallelse, och att du icke fick andra hälften kom sig däraf, att Rautakylä icke voterade.

573 – Det kan jag intyga! – utropade en bredaxlad, undersätsig man, hvars mörka, icke just vackra drag röjde en oskrymtad glädje och en innerlig tillgifvenhet. Honom följde en kort, fet och något lurfvig figur, som likaledes syntes rörd och, utan att säga ett ord, aftorkade ögonen med den grofva vadmalsärmen.

574 – Tack, min Lotten! Tack, mina vänner, för er goda nyhet! Det gläder mig, att min redliga församling haft förtroende för mig. Jag skall ej svika det; intet pastorat skall locka mig härifrån. Med er och på vårt Rautakylä vill jag lefva och dö ... Men jag glömmer, – fortfor han, – att presentera de mina. Här, min vän, ser du min lilla tappra hustru; ursäkta, att jag förekommit dig! Här är min trogne och bergfast tillgifne inspektor Sebastian Hallström, och här ser du min raska gårdsfogde Thomas, som i tjensten efterträdde en skurk vid namn Eljas, som jagades på porten. Är jag icke rik, oförtjent rik på lycka och tillgifvenhet?

575 – Du är afundsvärd! ... Men du sade, att också gamla öfverstinnan lefver ännu.

576 – Ja, Gudilof, efter många sorger har hon nu, ehuru blind, framlefvat tio år af oblandad lycka, omgifven af sina barnabarnsbarn. I dag är hennes åttationde födelsedag. Lotten, har du gjort, som vi öfverenskommo?

577 – Ja, vi ledde henne ut i löfsalen att dricka kaffe och barnen räckte henne kransar af hennes älsklingsblommor, dem hon känner af doften. Hon var mycket rörd; jag fruktar, att nyheten om kapellansvalet bidrog att verka för starkt på hennes nerver. Hon har nu fallit i en stilla slummer, och jag hörde henne endast flera gånger upprepa: Hvad Gud är god! Högtlofvadt vare hans heliga namn!

578 – Du säger, att hon slumrar i löfsalen, – sade von Dahlen med en lätt skymt af oro. – Låt oss gå dit!

579 Alla gingo med tysta steg till löfsalen. Där satt den gamla öfverstinnan i en af Rautakyläs åldriga länstolar med händerna hopknäppta likasom till bön. Hennes hufvud hade stilla nedsjunkit mot bröstet, ett för|93|klaradt leende dröjde ännu på hennes vissnade drag; mellan löfven spelade en klar solstråle öfver hennes grå hufvud, på alla grenar sjöngo fåglarna, och tusende blommors dofter uppstego rundt omkring som ett tackoffer mot Skaparens thron.

580 vonoriginal: Von Dahlen lutade sig ned, betraktade uppmärksamt den gamla och sade slutligen med rörd stämma:

581 – Du har rätt, Lotten, vår goda mormor sofver, men hon skall icke mera vakna på denna jorden. Gud, som pröfvat henne med mycken sorg, har på sistone gifvit henne den rättfärdigas död. Hon har slutat med lof på sina läppar och frid i sitt hjerta.

582 Och allas tårar runno; men dessa tårar prisade Gud.

 

 

1. *)Riksrådet och Fältmarskalken Grefve F. A. von Fersens Historiska Skrifter, del 7.
2. *)Kylmäryypy, kallsupen.