[116]

Sjette Berättelsen.

Vattenmärket.

1 Fröken Hemming hade satt sin pirat i pant på att nyss omtalade folksägen skulle innehålla en kärlekshistoria. Frågan blef föremål för ett lifligt meningsutbyte. Herrarne vidhöllo enständigt, att piraten vore förlorad, medan damerna ansågo en så trogen löjtnant, som enslingen vid Toholampi, vara det sällsyntaste fenomen bland alla löjtnanter. Doktor Rabe föreslog, att den omtvistade piraten skulle offras åt Östersjön, och om docenten Dimma godhetsfullt ville simma med den till Gotland, vore det förnämsta hindret för resan undanröjdt. Öfverste Hemming trodde sig böra betvifla, att trogne löjtnanter vore så sällsynta; men då han utdragit lotten N:o 7, ville han spara beviset, till dess hans lagliga tur inträffade. Man frågade efter N:o 6: den befanns gälla fru Rönnevall.

2 – Mig! – utropade den lilla täcka frun med en väl spelad bestörtning. – Och hvad skulle jag kunna bjuda detta älskvärda sällskap efter så lärda och rysvärda historier, som vi här fått det nöjet vexelvis åhöra?

3 Vill man kanhända, att jag skall beskrifva min första balklädning i Stockholm? Eller huru mamsell Pettersson klippte min mans nattrock en half aln för kort? Eller huru min tjensteflicka ställde konditorns snöberg i bakugnen, för att det ej skulle kallna till vår första soupér? Eller skola vi rådgöra om det bästa af de 44 europeiska sätten att tillreda lax? Eller vilja herrarne ha den godheten undervisa oss om den metafysiska fördelen af en rå biffstek? Jag bjuder hvad huset förmår, jag gör icke ens, som vår vän fröken Drifva, anspråk uppå att presentera en barnkammare. Var god och välj! Men för att vara uppriktig, åbe|117|ropar jag helst mitt köns rättighet att tiga, der det måhända vore vårt embete att tala, och tala, der vi sannolikt ofta gjort klokast att tiga. Doktor Rabe, var så artig och öfvertag min rol, om också med risken af fem folianter latin!

4 – Fru Rönnevall, – genmälde doktorn, – är så orättvis mot sig sjelf, som man endast kan vara, när man vet sig från alla håll blifva motsagd. Jag är öfvertygad om, att bland de 44 europeiska sätten att tillreda lax finnes intet så pikant, som en liten skildring ur hennes lif skulle vara för oss. Tillåt oss hoppas, att det gäller blott en kort betänketid, och kan jag under tiden fylla den lediga nummern, skall jag göra mitt bästa. Jag påminner mig en obetydlig tilldragelse, som hvarken har meriten att vara lärd eller ryslig, men som möjligen kan rädda fröken Hemmings pirat. Den gäller på sätt och vis kärlek ... på ett mycket aktningsfullt afstånd. Jag borde snarare kalla den: »Trolöshet mot stolta löften.»konsekvensändrat/normaliserat Är här någon, hvars samvete känner sig oroadt deraf?

5 Ingen befanns oroad. Fru Rönnevall betygade sin ödmjuka erkänsla.

6 – Trolösa löften! – började doktorn skalkaktigt med en varm ton i rösten. – Ack, de tusen vindkasten öfver en lättkrusad våg, de oryggliga besluten, de alltför vissa föresatserna i det trotsiga unga hufvudet! Så stolta, bestämda och stormodiga träda de fram i förtrytelsens ögonblick eller i känslornas svallsjö, att man skulle tro dem fasta som klippan, eviga som stjernorna, derest man icke väl visste hvad de gälla, när det fått makt att tala, som nyss tegat stilla. Men fastän de svikit hundra och tusen gånger och åter hundra och tusen gånger blifvit utskrattade af den kommande dagen, tror den adertonåriga så orubbligt på deras sveklösa sanning, som om det först nu gällde fulla allvaret. När då åter en ny stor föresats stiger fram med sitt djerfva anspråk att länka lifvets strömfåra i en på förhand utstakad bädd och intet annat återstår, än dess förverkligande, kommer en ny dag med sina tankar, en ny natt med sina drömmar; han eller hon med det fasta beslutet ser sig om och märker, att den nya klippan var dimma, liksom alla de förra, den bergfasta föresatsen var vax, liksom hundrade andra. Bubblorna ila hastigt på lifvets ström; fånga dem, och de brista; låt dem|118| fly, och de ersättas af nya. Den, som vill binda sin farkost vid skum, han drifver mot forsen. Ro till de fasta tusenåriga klippor, i hvilka ringar af jern äro inmurade till skydd för en bräcklig farkost; knyt din stamlina vid dem och förskräcks sedan icke, om din båt svajar i strömhvirfveln! Här, der vi bo på ett rullande klot, der allting vexlar, behöfva vi fästen utom vexlingens verld. Sjelfva den fasta marken rör sig under vår fot, långt mer de böljande tankar i menniskosjälen, som i dag ej mera är hvad hon var i går och i morgon förgätit det, som i dag är brinnande åtrå. Evighetstankarne ensamme bestå i denna brusande fors. De likna fixstjernorna; barnet och gubben se dem på samma punkt, för dem försvinna tider och afstånd, allt jordiskt mått är för litet för dem.

7 Vid tjugu år tänkte jag lika litet derpå, som alla andra. Jag var så fast öfvertygad, som någon, om mina föresatsers orubblighet, jag kände en grund af granit under mina starka beslut. Jag skulle icke låta fängsla mig af några förhatliga band eller vekliga lidelser; jag skulle trotsa alla hinder, bryta nya banor för menskligheten, reformera min vetenskap, den klassiska forntiden, och på denna antika grund bygga samhället, staten, verlden nya. Ja, min klassiska romareverld skulle inbryta i vårt förströdda, materialistiska tidehvarf, såsom Cæsar med sina legioner bröt sig en väg genom Gallien; en frisk, en föryngrande fläkt från det evigt unga Rom och det evigt sköna Grekeland skulle en gång, som i renaissancens dagar, draga fram öfver det förvildade, det barbariska Europa. Fråga mig ej hvad jag hoppades uträtta: fråga mig hellre hvad jag icke skulle uträtta. Mitt beslut var fattadt, jag skulle reorganisera min samtid efter mönstret af Platos och Ciceros republik, eller ock blifva den siste Romaren.

8 Kort efter min bekantskap med den evige studenten Peregrinus Müller hade jag knutit ett nära vänskapsband med en jemnåring, Knut Envaldsson ... kanske bekant? Förtjenar åtminstone vara det. Våra studier gingo i så motsatt riktning, som det gerna var möjligt: han naturforskare, jag språkforskare, han realist och empiriker, jag humanist och idealist. Men det fanns hos oss båda något gemensamt, och det var just dessa samma stora tankar att omskapa verlden ... naturligtvis äfven samma fasta beslut att en gång utföra detta storverk. Envaldsson var till sin|119| rätta natur matematiker, men matematiken är en simgördel med hvilken man är på flott vatten i alla naturvetenskaper. Den tiden han studerade kemi, hade han föresatt sig att upplösa bergen i sin smältdegel, förvandla alla lerputtar till aluminium, göra vattnet till bränsle och reducera materiens mer än 60 såkallade grundämnen till ett enda. När han kastade sig på fysiken, beslöt han framställa ljuset och elektriciteten i fast form; i botaniken och zoologin ville han framvisa spontana generationen, det vill säga födelsen utan frö och föräldrar. Han gick, som man ser, längre än jag, han borrade sig på samma gång in i det oändligt lilla och det oändligt stora; när han under sitt mikroskop funnit urcellen, ur hvilken det organiska lifvets minsta embryoner utveckla sig, ville han, enligt Newtons och Kepplers mecanique celestespråk: franska, tillämpa lagen för himlakropparnes rörelse på blodomloppet i den menskliga organismen.

9 (Vid dessa ord uppstod fru Rönnevall, gjorde en djup nigning och nedsatte sig åter med mycken högtidlighet.)

10 – Jag förstår, – nickade doktorn, – damerna föreställa sig, att jag sväfvar i molnen, men jag skall strax ha den äran vara på jorden. Kort sagdt, så realist och empiriker han inbillade sig vara och till sitt yrke verkligen var, fanns hos min vän Knut Envaldsson ett stycke svärmare: praktiskt taladt, efter sundt hvardagsförstånd, betydde det, att om jag var halfgalen med mina stora beslut, var han det nästan komplett. Hvilket hvarken hindrade oss att gyckla med hvarandras storartade planer, eller att känna för dem en inbördes sympati. Det fanns ögonblick, när vi voro böjde att dela verlden såsom två store eröfrare, hvardera bland oss obetaget att, när han befästat sitt öfvervälde på ena halfklotet, rycka i fält för att äfven eröfra det andra.

11 I Åbo hade vi lyckan umgås i professor X:s intelligenta familj, desto lyckligare för två oerfarne studenter, emedan kamratlifvet denna tid ofta var temligen randigt. Två unga döttrar i huset, Marie och Sofie, bidrogo till vår uppfostran genom att obarmhertigt nedrifva våra planer till verldsherraväldet. Sjelfva voro de så litet fritagna från sin ålders svärmiska drömmar, att de konstruerat sin verld för sig efter böcker. De hade läst mycket och funnit den nuvarande menskligheten alltför litet motsvara Schiller,|120| Chateaubriand, Washington Irving, för att icke tala om Klopstock, Lidner och Frithiofs Saga. Måttstocken passade icke in på oss eller någon annan af deras bekanta; vi behandlades alla på det älskvärdaste sätt som skolgossar, och jag inser nu, att ingenting kunde vara nyttigare för två verldseröfrare, – vi, hvilka möjligen kunde segra i en kateder, men stodo ohjelpligt värnlösa mot två qvicka och munviga opponenter i kjol. Måhända hade de unga damerna lyckats kurera oss hastigare än lifvet sedan gjort det, om icke bekantskapen alltför snart afbrutits genom Åbo brand och universitetets flyttning till Helsingfors.

12 Resor och studier gjorde, att vi under en tid af tio år icke återsågo Marie och Sofie X. eller ens erforo hvar de sedermera hamnat i denna prosaiska verld. Min vän Envaldsson och jag återfunno hvarandra, efter en längre skilsmessa, som väl dokumenterade doktorer i Helsingfors och meddelade hvarandra våra strider om verldsherraväldet. Ännu hade vi icke lyckats dela halfkloten; vi voro till och med böjde att anse denna uppgift svårare, än vi hade föreställt oss för tio år sedan. Men verlden är stor: om vi icke lyckades underkufva alla verldsdelar, voro vi fast beslutne att åtminstone underlägga oss Finland. Jag fortfor att disciplinera mina romerska legioner, och Envaldsson fortfor att, såsom Tegnér vältaligt uttryckt sig, »skeda skapelsen» i sin smältdegel.

13 Vid denna tid hade vår berömde professor af Hällström lyckats utmäta vattnets största täthet, medan Nervander, ännu i början af sin bana, uppställde snillrika teorier om elektriciteten och magnetismen. Naturforskningen hade genom Berzelius äfven hos oss blifvit en stormakt, som hotade att alldeles öfverflygla mitt klassiska gamla Rom. Bland mycket annat begynte man ånyo fästa uppmärksamhet vid Celsii redan hundra år gamla teori om vattenminskningen här i norden. Jag förmodar, att denna mycket omtvistade fråga icke är obekant?

14 Fröken Hemming utbad sig en förklaring. Fenomenet, anmärkte hon, vore icke obekant, men om dess orsaker sväfvade man i en förlåtlig okunnighet.

15 – Jag skall vara så kort och begriplig, som möjligt, – fortsatte doktorn. – Det är allmänt bekant, att vid Finlands och norra Sveriges östersjökuster ända till Stockholms breddgrad drager sig hafsvattnet långsamt tillbaka|121| från grunda stränder. Land uppstår, der förr varit sjö, och skördemannen bergar sin äng, der fiskaren ännu för femtio eller hundrade år sedan rodde sin båt. Kanske hade detta naturfenomen, som så känbart uppgrundar våra hamnar och förändrar kusterna, lemnats obemärkt, om man ej redan i århundraden tvistat om de s. k. »sälstenarna», der sälarne vårtiden krypa upp för att sola sig och som fördenskull varit mycket eftersökta af skyttar. Socknar och byar hade tvistat om dessa stenars besittning, men under tidernas lopp befunnos de ha uppstigit så högt ur vattnet, att sälarne icke mer kunde nå dem från hafsytan. Celsius kom på den tanken, att hafvet drog sig tillbaka enligt en regelbunden naturlag, och trodde sig genom mätningar komma till det resultatet, att hafsytans höjd förminskades fyra fot på hundrade år. Resultatet ansågs så öfvertygande, att Dalin derpå grundade Sveriges äldre historia, i det han uträknade, att för 1000 eller 2000 år tillbaka måste vissa sträckor af den skandinaviska halfön ha stått under vatten. Sedermera bestredos och korrigerades Celsii mätningar af andra med olika resultater, bland hvilka jag endast vill nämna de nyaste, som tro sig kunna beräkna hafsytans fallande till omkring 4 till 5 fot på seklet, eller omkring en half decimaltum om året, för de norra kusterna, medan minskningen för de sydliga knappt uppgår till halfva detta belopp, eller 2 fot på seklet, och slutligen upphör vid Stockholms breddgrad. Problemet är svårlöst och observationerna motsägande, hvarför man ej ännu lyckats med säkerhet konstatera, om, såsom några förmoda, hafvet vid de sydsvenska, danska och nordtyska kusterna stiger, i stället att falla. Slutligen bör jag tillägga, att hvad man först ansåg för en vattenminskning i verkligheten visar sig vara en landhöjning, i det att vulkaniska krafter i jordens inre långsamt upplyfta några delar af vår kontinent, medan andra delar af samma orsak långsamt sänka sig. Vi skulle icke märka att landet under våra fötter höjer sig, om vi icke såge hafsvattnet i samma mån rinna undan.

16 Nu är det klart, att dessa mätningar helt och hållet bero af pålitliga märken, som utvisa hafsytans höjd vid en gifven föregående tidpunkt. Då sälstenar, hamnar, jernringar i klipporna m. m. endast kunnat ungefärligen angifva det mått man sökte, begynte man i förra århundra|122|det inhugga fasta märken i strandklipporna, utvisande noga hafvets medelhöjd på en angifven tid. Dessa märken uppskattas med rätta såsom de bäst bevisande, och deras betydelse stiger med hvarje årtionde. Hafva de dertill blifvit inhuggna af en fackman, såsom t. ex. den berömde Augustin Ehrensvärd, Sveaborgs grundläggare, så behöfver jag icke erinra om deras oskattbara vigt för frågans lösning efter hundrade år.

17 Envaldsson, en af professor Hällströms bäste lärjungar hade med mycket intresse studerat just denna fråga, men icke lyckats komma till något afgörande resultat. Han meddelade mig sina bekymmer, men hvad skulle jag svara honom? Min annars så klyftige Cicero visste intet råd, Virgilius kände icke att en Östersjö fanns till, Tacitus hade ingen aning om landhöjningen. Olycklige naturforskare, han hade så gerna velat upplyfta Finland på sina skuldror fyra fot i seklet, men denna Atlasbörda blef honom för tung.

18 En vacker junimorgon beslöto vi skingra våra lärda bekymmer med en utflygt i Helsingfors skärgård. Vi anskaffade en båt, några metspön, en matkorg med bröd, ost och en flaska vin samt hissade segel. Kosan styrdes förbi Thurholm och Stansvik genom Estnässundet åt nejden af Willinge. En bris med frisk hafsluft från sunden kring Sveaborg förde oss muntert framåt öfver gungande fjärdar. Berguddarna tycktes komma emot oss och dansa förbi, granskogarne sände oss en angenäm kådlukt, villorna kastade inbjudande slängkyssar, segelslupar och vedjakter utmanade oss till täflan. Envaldsson medförde ett jagthorn, hvarmed alla mötande seglare flitigt helsades. Vi begynte känna oss hemma i vårt århundrade; det gamla Rom sjönk in i forntidens skymning, Envaldsson glömde att skeda skapelsen, för att i stället njuta henne. Vid det bästa lynne uppnådde vi de för vinden skyddade sunden vid Willinge, en mil sydost om Helsingfors, och företogo oss här att pröfva vår fiskarelycka. Hon tycktes behjelpligen motsvara vår skicklighet i den berömda sporten att meta. Vi uppfångade tre eller fyra stretande abborpinnar, fingo tre eller fyra oskyldiga mörtars död på vårt samvete och begåfvo oss slutligen i land, för att i ett närbeläget fiskaretorp låta tillreda vår middagsmåltid.

19 – Rabe, – sade min vän till mig, medan vi kryddade våra stekta mörtar med några helkokta ägg, en fil|123|bunke och ett glas vin, – det föll mig någonting in, medan vi metade der i sundet.

20 – Låt höra! – svarade jag, med filosofiskt lugn utplånande några märken af filbunken från min väst.

21 – Du känner ju Ehrensvärds vattenmärken?

22 – Jag har ju varit din lärjunge.

23 – Celsius uppställde sin teori om vattenminskningen 1743. Den väckte, som du mins, det lifligaste intresse, och 1747 om sommaren vistades Ehrensvärd här i skärgården, för att uppgöra planen till sitt jätteverk Sveaborg. Hvad är naturligare eller sannolikare, än att han någonstädes just här, i dessa enkom inbjudande klippor, skulle ha inhuggit några af sina berömda vattenmärken? Och likväl har man icke lyckats upptäcka ett spår deraf. Man borde föranstalta en noggrann undersökning af Willingetrakten.

24 – Ja, hvarför icke? Men det kan du göra sjelf. Du har eftermiddagen till din disposition. Dagen är lång, natten ljus, och vi njuta vår ädla frihet. Sök, om det roar dig; jag önskar dig lycka.

25 – Vill du ej göra mig sällskap?

26 – Nej, jag tackar. Jag medför Tibullus i matkorgen och känner mig, efter en god middag, mera böjd för kontemplativa studier.

27 Envaldsson begaf sig på upptäcktsresa, jag utsträckte mig beqvämt i det mjuka gräset. Nejden var den behagligaste man kunde se, med berg, uddar, täcka vikar och smärta blå sund mellan skogbekransade stränder. En stark doft af blommande häggar simmade fram på ett sakta luftdrag. Vi hade 20 grader i skuggan; humlorna surrade, fåglarna qvittrade, lätta, barnsliga vågor sjöngo sin vaggsång mot kiselstenarne. Jag njöt i fulla drag af vårt 19:de sekel och glömde totalt den grå forntiden. Tibullus halkade ur min vanvördiga hand; jag måste bekänna, att jag somnade som ett godt barn vid stranden af Willinge.

28 Den jordiska tillvarons tid och rum hade sannolikt under en timmes förlopp varit totalt försvunna för mig, när jag vaknade vid ljudet af Envaldssons jagthorn och reste mig halfmornad upp. Der stod han vid en framspringande bergudde 5 eller 600 steg från min hviloplats, hviftade med sin näsduk och blåste af alla krafter i hornet. Hvad|124| menade han? Det var ju en formlig stormsignal! Jag jemkade mig makligt på väg, för att följa signalen, inom mig mycket betviflande, att det lönade mödan.

29 När jag uppnått min hornblåsare, skyndade han mig till möte, fattade mig betydelsefullt under armen och ledde mig till en rödlätt, brantstupande klippa tätt invid det här temligen djupa vattnet. – Ser du något? – utropade han, pekande på några streck i klippan.

30 Jag kunde ej bestrida, att dessa streck hade ett visst tycke af bokstäfver, ifall de ej, som ofta händer, voro en lek af naturen. De tycktes vara af ålder till hälften utplånade, men med god vilja och fantasi ännu ganska läsliga. Utan synnerlig möda lyckades jag med min lärde väns tillhjelp dechiffrera följande med punkter utmärkta mystiska hällristning:

31 M. O. S. S. A. A. G. S.

32 ¹¹⁄₇ 1.7.2.9.

33 Särskildt andra ziffran i årtalet var obestridlig.

34 – Nåväl? – sade Envaldsson.

35 – Nåväl? – upprepade jag.

36 – Uttyd inskriften! Det är din skyldighet att vara invigd i hieroglyfer.

37 – Får gå för pergament och papyrus. Men icke för klippor. De tillhöra geologin och mineralogin, alltså ditt område.

38 – Men om det skulle vara latin?

39 – Latin? – upprepade jag och kände mig med ens i mitt element. Jag började stafva. M. O. S. ... mos, sed.original: sed, Hvilken sedolärande sentens ville väl denna klippa säga oss? Jag stafvade vidare och kom till mossa. – Nej, här kom latinet till korta. Var icke detta naturens pojkstreck, så måste det vara pojkars. – Antag, – sade jag,original: tag, – att en båt någon gång lagt till vid denna klippa och dess ärelystna besättning velat föreviga sina namn. Resultatet af våra forskningar blir då exempelvis: Matts Olsson. Svante Stening. Axel Adamsson. Gustaf Söderlund. Roar det dig att inberätta denna vetenskapliga upptäckt till professor Hällström, à la bonheurspråk: franska, försök!

40 Envaldsson föll i djupa tankar. Hans fantasi hade spelat honom för många spratt, för att han, en naturforskare, hvilken icke anser sig förpligtad att tro på något,|125| ehvad det vara månde, som ej kan mätas på våg, beräknas med ziffror eller med ögons och örons vittnesbörd fullt bevisas, – skulle så lätt låta förleda sig till löjliga misstag. Efter något betänkande sade han:

41 – Det är möjligt, att du har rätt. Jag tänkte på Ehrensvärd, men årtalet under dessa förhexade kråkfötter säger oss, att det ej gäller honom.

42 Han framtog sitt tumsmått, en daglig följeslagare, likasom jagthornet, och uppmätte noggrant den vertikala höjden från hafsytan, hvilken utvisade medelvattenstånd, till nedra linien af det inhuggna årtalet. Höjden befanns vara 2 fot och 2 decimaltum.

43 – Tillstå, – utropade min vän, öfverraskad, – att om tecknen inhuggits af någon Matts Olsson med stallbröder, måste desse herrar icke blott ha varit naturkunnige, utan äfven profeter! Den härtills beräknade landhöjningen vid Finlands södra kust uppgifves till 1 ⁹⁸⁄₁₀₀, eller för jemn räkning 2 fot på seklet. Antaga vi således 2 liniers höjning per år, gör detta på 110 år från 1729 jemt 220 linier eller 22 decimaltum, lika med 2 fot och 2 tum. Man kan icke mera matematiskt lösa problemet om landhöjningen efter en gifven formel. Jag återkommer till min första tanke, att detta Matts Olssons mästerstycke är ett äkta och verkligt vattenmärke, inhugget i klippan år 1729 af någon okänd forskare, som förr än Celsius observerat hafsytans fallande och velat konstatera dess progression genom att vid en viss tidpunkt angifva vattenhöjden. Är detta utredt, – och jag kan knappt mera tvifla derpå, – så återstår endast att tyda inskriften. Låt oss antaga, att språket är latin, som år 1729 ännu var hela den lärda verldens obestridda tungomål. Af de sex bokstäfverna sammanlästa fås ingen begriplig mening. Men du har framkastat hypotesen om initialer. Låt oss då vidare antaga, att den lärde naturforskare, som här velat konstatera vattenhöjden, antingen icke gifvit sig tid att inhugga orden fullständiga, eller ock huggit detta märke i ändamål att sjelf kunna dechiffrera det efter 10, 20 eller 30 år, när han ånyo uppmätte hafsytans höjd. Uttyd gåtan af initialerna, och jag skall ändtligen medgifva, att Romarne en gång, för under skull, beredt våra dagars empiriska forskning ett verkligt gagn!

|126|

44 M. O. S. S. A. A. G. S. ...original: .,. Vi ansträngde, med tillhjelp af mitt latinska ordförråd, all vår klyftighet och kommo slutligen till ett resultat, som snart i min vän Envaldssons lifliga fantasi antog betydelsen af en matematisk visshet. Dessa sex initialer motsvarade följande ord:

45 MARI. OTIOSO. SEDULO. SIGNAVIT. ALTITU DINEM. AQUÆ. GEOMETRA. SUECANUS.språk: latin Det är: medan hafvet var lugnt, har en svensk landtmätare träget antecknat vattnets höjd.

46 Ingenting kunde i min väns tanke vara mera bevisande. Envaldsson kopierade omsorgsfullt hällristningen i sin anteckningsbok och annoterade hufvudpunkterna i en afhandling, som han ville inlemna till Finska vetenskapssocieteten angående detta härtills okända vattenmärke, hvilket genom sin ålder och sin exakta mätning måste anses såsom ett oskattbart bidrag till lösningen af frågan om sydfinska kustens uppstigande öfver hafsytan.

47 Medan han var upptagen deraf och jag nedkastat mig på klippan, njutande med min Tibullus af den herrliga sommarqvällen, nalkades från utkanterna af Willinge en större, med herrar och fruntimmer uppfylld segelslup på hemfärd till staden. Seglen hängde slappa i vindstillan, ett par unga herrar hade varit nödsakade att gripa till årorna och skötte under sång sin tjenst som galerslafvar. Slupens väg förde tätt förbi vår klippudde.

48 – Det var här, – sade en fruntimmersröst i det muntra sällskapet.

49 – Nej, – inföll en annan, – vid nästa udde var det; vid källan med det superba dricksvattnet.

50 – Jag är säker på, att det var här, – återtog första rösten. – Låt oss landstiga och än en gång svalka oss ur den castaliska källan!

51 Till vår öfverraskning landade slupen, och för två naturforskare i skjortärmarne återstod ingen undflykt. Vi ordnade vår ofullständiga toilett och funno oss snart omgifne af lustfärdarne, hvilka profvade sin balanserkonst med att hoppa från klippa till klippa.

52 – Här åto vi middagen, – sade en.

53 – Här dukades kaffebrickan, – anmärkte en annan.

54 – Här metade vi och belönades med en girs.

55 – Här kastade vi volant, till dess att alla våra ringar stadnat i träden.

|127|

56 – Här streds den stora striden om qvinnans rättigheter och slöts med det heliga löftet att skänka alla män sitt förakt.

57 – Åh, det lönar visst mödan att minnas alla barnsligheter! Det var en förtjusande middag.

58 – Och 10 år spårlöst försvunna!

59 – Spårlöst? Jag tycker mig se några spår hoppa kråka på sanden.

60 – Barnen? Ja, verkligen! Nu skall man få se, att de trilla från klippan i sjön!

61 Den bekymrade modren, en ung fru, hade just lyckats uppfånga sina trillande barnknyten, när hon varseblef oss. – Doktor Rabe! Doktor Envaldsson! – utropade hon.

62 Vi sågo framför oss en nästan förgäten bekantskap från Åbo, Sofie X., numera fru D., som vi snart erforo. Hennes syster Marie, numera fru R., befann sig blott några steg derifrån.

63 Mötet blef hjertligt och angenämt. De två fordom så segerrika unga damerna, hvilka så ofta disputerat kull två unge studenter, hade sjelfva längesedan blifvit kulldisputerade i lifvets strid och stodo nu framför oss mycket fridfärdigare, sedan alla anspråk på ofelbarhet kommit till korta. Vi presenterades för det öfriga sällskapet, som återvände från en lusttur till Willinge och roade sig att uppsöka skådeplatsen för en tidigare, lifligt ihågkommen lustfärd till samma nejder.

64 – Och allt återstår ännu verldens eröfring! – sade fru D. till oss med en ansats af det förra skalkaktiga gycklet. – Jag förstår: bajonetterna slipade, rustkammaren bräddfull, bataljonerna uppställda på krigsfot. När smäller det? När ha vi att vänta de stora upptäckter, som skola förändra tidehvarfvet?

65 – Alla goda fältherrar börja sin operationsplan mot de små fästningarne i fiendens flanker, – svarade jag. – Envaldsson har i dag stormat en af naturens förskansningar.

66 – Gratulerar. En ny skarabé? Eller ett petrifikat från syndafloden? Kan man få se den rara upptäckten?

67 – Det är ingenting, som kan intressera damerna, – genmälde naturforskaren med en förlägenhet, som vi alltför väl igenkände från Åbotiden.

|128|

68 – Ingenting annat, – skämtade jag, – än att stenarne tala.

69 – Verkligen? Och en sådan upptäckt vill doktor Envaldsson begrafva för verlden! Käre doktor, anse mig för Europa, och jag skall icke spara min vältalighet för att utbreda ert beröm till de öfriga verldsdelarne.

70 Det var icke lätt att undkomma den munviga frun. Envaldsson såg sig tvungen att visa henne vattenmärket och gjorde sig den beundransvärda mödan att utreda dess vetenskapliga betydelse.

71 – Marie, Marie! – ropade fru D., – för all del kom! Stenarne tala!

72 Fru R. kom. En hastig blick vexlades mellan de två systrarna, en rodnad steg på den enas kinder, ett muskelspel i den andras läppar liknade hardt när ett ofödt löje. Sällskapet samlades kring vår hällristning och tycktes öfverraskadt af den intressanta upptäckten.

73 – Hvad skall det föreställa? – frågade en kisande gardesfänrik.

74 Fru D. begagnade tillfället att lysa med sin nyss inhemtade lärdom. Hon beskref vattenmärket med dess betydelse och glömde icke tillägga, att det var det äldsta man funnit i vårt land, 14 år äldre än Celsii berömda upptäckt om vattenminskningens progression.

75 – Således, – inföll en flintskallig protokollssekreterare, – stiga vi här i Nyland två fot på seklet. Det kan man kalla anspråkslöst, när Österbottningen stiger fyra eller fem fot. Doktorn gör pygméer af oss. Men tålamod, om några tusen år skola också vi ha vuxit till månen.

76 Det lät försmädligt. Envaldsson, alltid värnlös mot gycklet, vände karlen ryggen och gjorde min att taga ett höfligt afsked. Han fann dock en oväntad bundsförvandt i fru R.

77 – Protokollssekreteraren, – sade hon, – är lycklig, som icke behöfver vänta så länge på månskenet. Men om ni händelsevis skulle finna ett gammalt protokoll, som utreder, att er farfars far varit laglig ägare till Willinge fiskevatten, hvilket med orätt frångått hans arfvingar, hvad skulle ni göra?

78 – Jag skulle utsöka min rätt, ifall det kan ske utan att förnärma ett vackert fruntimmer, – svarade lagkarlen.

|129|

79 – Naturligtvis. Var då god och tag hatten af er för det der vattenmärket, ty det kan ni icke umbära. Det skall bättre, än edra protokoll, utreda hvar här för hundrade år sedan var eller icke var fiskevatten. Ni medgifver kanhända, att naturvetenskaperna stundom ha något praktiskt gagn? Det är för mycket begärdt, att ni skall tillerkänna dem ett högre värde. Och likväl är ni sjelf naturforskare, utan att veta det.

80 – Oändligt förbunden! Aldrig har jag anat en sådan merit.

81 – Jo, ni är det, ni kan icke neka dertill. Ni studerar hvarje dag ett astronomiskt instrument, som angifver solens dagliga omlopp, ert ur, och utan dess tillhjelp skulle ni komma för sent eller för tidigt till embetsrummet. Ni beräknar edra qvartaler efter astronomi och matematik i en bok vid namn almanackan. Ni är kemist hvarje gång ni kritiserar er soppa och botanist hvarje gång ni väljer edra cigarrer. Ni studerar zoologin i er häst, fysiken i er paraply, mineralogin i ert guldmynt och geologin i ert åkerdike. Ni kan icke röra en muskel, utan att studera anatomin, och om nerven i er tand har upphört att lära er fysiologi, får ni likväl med hvarje födelsedag en ny anledning att studera organismernas utveckling intill den punkt, när de öfvermognat. Men är och gör ni allt detta, så är ni ju en mångsidig naturforskare, som borde tacka doktor Envaldsson för att han här visat oss hafvets almanacka. Vex till månen, om det roar er, ni skall då öfverträffa er sjelf, men unna oss andra att rådfråga solen. Hon manar oss att tänka på återfärden. Er arm, om ni tillåter!

82 Sällskapet bröt upp. Vi åtskildes efter en vänskaplig inbjudning af fru D. att spisa middag i morgon med hennes familj i det då nyss uppförda värdshuset Kajsaniemi.

83 – Hon är likväl en professors dotter! – sade Envaldsson till mig, medan vi med årornas tillhjelp anträdde vår återfärd i slupens kölvatten.

84 Jag svarade, att båda systrarna voro telningar af akademin. Båda hade fyndiga, qvicka hufvuden och mycken beläsenhet, båda hade redan i Åbo besegrat oss med sin dialektiska öfverlägsenhet, men under det att Sofie var idel förstånd, hade Marie dertill, liksom till öfverflöd, fått på sin lott ett hjerta. – Skada, att hon är gift, – tillade|130| jag. – Hon skulle ha förstått din ursinniga kärlek till naturen. Om en karl, som älskar vetenskapen för dess egen skull, måste synas vriden i en protokollssekreterares ögon, behöfver man ju ett hjerta, för att förstå hans ursinne.

85 – Marie R. har uppfattat hällristningens vigt. Systern begagnade den till att skryta med Celsius.

86 – Jag misstänker något, – fortfor jag, efter en sekunds tystnad.

87 – Hvad misstänker du?

88 – Jag gaf akt på deras min, när de möttes vid vattenmärket. Fråga dem i morgon hvarför de vexlade ormblickar!

89 – Inbillning!

90 – Fråga dem likväl, innan du börjar din afhandling!

91 Följande dag sammanträffade vi med de båda systrarna och deras familjer på den utsatta mötesplatsen. Vi presenterades för deras män, herrarne D. och R., som af embetsgöromål varit hindrade att uppoffra den föregående dagen åt nöjet. Middagen var angenäm, och efter dess slut placerade vi oss för kaffet på bänkarne i det gröna.

92 – Min vän Rabe är kritikus, – sade Envaldsson till fru R. – Han påstår, att ni endast af medlidande för mig försvarat naturforskningen.

93 – En sådan erketviflare! Och doktor Rabe vet dock, att min syster och jag ha uppvuxit i smedjan för vetenskapen. Hvad ämnar doktorn företaga sig med den nya upptäckten?

94 – Undersöka, jemföra, mäta, beräkna och, om jag finner resultatet tillfredsställande, inberätta det till Vetenskapssocieteten. Professor Hällström mottager med största intresse alla bidrag till lösningen af den omtvistade frågan rörande landhöjningens progression.

95 Fru R. bet i hörnet af sin näsduk och föreslog en promenad i parken. Vi lemnade herrarne D. och R. vid en likör och befunno oss, efter en tur kring kullarne, på en hvilobänk i närheten af botaniska trädgården. Det var den forna förtrogna qvartetten: de båda systrarna, Envaldsson och jag.

96 – Tror doktor Rabe, att min syster och jag hata naturvetenskaperna? – frågade fru R.

|131|

97 Jag försäkrade, att en sådan misstanke aldrig fallit mig in.

98 – Och anser oss doktor Envaldsson som vänner eller som fiender?

99 Envaldsson svarade, att han ej glömt sin bundsförvandt från i går.

100 – Nåväl, – fortfor fru R., – då kan jag ej missförstås, om jag säger: låt Vetenskapssocieteten förblifva i en lycklig okunnighet om vattenmärket på Willinge klippor!

101 Aha! tänkte jag.

102 – Förklara er tydligare! – genmälde Envaldsson.

103 – Befria mig derifrån!

104 – Men, min bästa fru R, huru vill ni, att jag skall tyda ett orakelspråk, som jag icke förstår?

105 – Befria mig från bekännelsen af en dårskap!

106 – En dårskap? Ni begär för mycket. Skall jag begå en dårskap, för att ni säger er ha begått en sådan förut?

107 – Nåväl, om det ej kan aflöpa med mindre, så vet då, att min syster och jag ganska väl känna till detta vattenmärke, som för öfrigt icke alls är ett vattenmärke. Om vi i går låtsade tro på dess tillvaro, så var det för att rädda er från en dementi inför protokollssekreteraren. Nej, herr doktor, vi äro döttrar af akademin, vi kunna ej prisgifva vetenskapen åt en profanation. Edert vattenmärke är en ... huru heter det? ... lususspråk: latin ...

108 – Lusus naturæ.språk: latin

109 – Riktigt, en lek, om ej just af naturen, så dock af menniskohanden. Vill ni höra historien?

110 – Med största nöje.

111 – Låt oss lemna nöjet derhän. Ni hörde kanske i går omtalas en utfärd till Willinge för tio år sedan?

112 – Jag hörde något derom.

113 – Märk, att vi voro tio år yngre då. Det var en af dessa förtjusande julidagar, när allt lefvande blommar och njuter. O, hvad vi roade oss! Efter middagen blef konsert der vid klipporna: en flöjt, ackompagnerad af några miljoner musikaliska vågor. Vi skämtade, vi munhöggos; jag tror, att ni känner till det der?

114 Envaldsson intygade sanningsenligt, att han fordom ofta beundrat de båda systrarnas vältalighet.

|132|

115 – Nå, då mins ni, att vi hyst några kätterska åsigter, dem jag ej numera vill åtaga mig att försvara. En dispyt uppstod mellan oss och några studenter; voro vi kättare, så voro de öfversittare. Jag bedyrar, om det kan tjena oss till någon ursäkt, att de gjorde allt för att reta och förödmjuka oss. Vi uppreste oss mot karlarnes tyranni. Vi funno det orättvist att förneka oss vetenskapliga studier, ovärdigt att behandla oss som dockor, oförskämdt att tro oss finna vår enda räddning i brudstolen. Vi hade icke ännu hunnit till den öfverblifna kartan, men förklarade stolt, att vi aldrig skulle anse oss öfverblifna. Och när våra motståndare frågade oss, om vi redan buro förlofningsringar på band om halsen, efter vi så litet fruktade kartan, svarade vi, att ett sådant skyddsmedel för oss var fullkomligt öfverflödigt. Vi skulle aldrig underkasta oss slafvinnors föraktliga rol, vi skulle behålla vår frihet, kort sagdt ... vi skulle aldrig gifta oss!

116 Förmodligen kunde jag vid denna bekännelse om två älskvärda fruar, som sågo omkring sig en skara barn, ej undertrycka ett förrädiskt muskelspel kring läpparna, ty fru D. vände sig nu till mig, fattade min hand och sade:

117 – Bäste herr doktor, gör er alldeles intet besvär att dölja er munterhet! Om man har rätt att taga ett omslag i lifvet gladt, så är det sådana löften vid tjugu år. Jag försäkrar er, att ingen nunna varit mera öfvertygad om ett oryggligt klosterlöfte, än vi voro beslutna att för alla tider behålla vår frihet. Icke sant, Marie?

118 Fru R. intygade småleende, att ingenting kunnat vara fastare, bestämdare och mera oryggligt, än detta beslut på Willinge klippor. Det hade icke varit en aftons hugskott, det hade länge förut varit moget betänkt och allvarsamt öfverlagdt mellan de båda systrarna. De hade uppgjort en hel lefnadsplan i öfverensstämmelse dermed. De skulle, när de icke mer ägde föräldrahemmet, bo tillsamman, anlägga en flickpension och ett lånebibliotek, studera sjelfva och njuta lifvet på sitt sätt, – ett oberoende, lyckligt lif efter deras egen smak, – och beklaga dessa stackars offerlam, som varit nog olyckliga eller nog dåraktiga att binda sitt öde vid en tyranniserande man.

119 – Det var att uppgöra räkningen utan värden, – anmärkte jag. – Värden i huset, – eller kanske hellre värdinnan, – är dock slutligen hjertat. Det förundrar|133| mig blott, att denna värdinna kunde vara så stum vid tjugu år.

120 – Ni har icke så orätt deri, – fortfor fru D., – och jag vill icke påstå, att vår värdinna förblef så alldeles stum. För att säga sanningen, var hon tvärtom rätt ofta benägen till uppror. Men hon var en stolt värdinna med mycket sjelfförtroende och dertill retad, sårad, följaktligen så hänsynslös, som man är, när man uppröres af skriande oförrätter. Vi hade sett två mycket olyckliga äktenskap bland våra närmaste vänner: en jurist skulle kalla detta två laga skäl; en naturforskare skulle kalla det två empiriska rön. Antingen vi således bekände oss till den juridiska eller den filosofiska fakulteten, måste vi förklara den gifta qvinnans slafveri för en oförrätt, och vi svuro att aldrig gifta oss.

121 – Jag hoppas, – sade jag, – att protokollssekreteraren är okunnig om en så afskyvärd mened. Han skulle instämma två blomstrande familjer till vittnen mot er. Gissar jag rätt, har värdinnan i huset till sist fått öfverhand. Sådant sägs vara fallet med många värdinnor, dem ni kallar slafvinnor. Det fins ingen så enväldig tyrann, som hjertat vid tjugu år.

122 – Möjligt. Men ordspråket säger: stränga herrar regera icke länge. Också den tyrannen kan öfverlistas och kufvas af det, som jag, – för att fortsätta er liknelse, – vill kalla värden i huset. Kalla honom förnuftet, om ni behagar; ni är ju filosof. Jag ville hellre kalla honom pligten. Är det icke alltid lyckligt att lyda honom, så är det åtminstone alltid rätt.

123 – Förlåt mig, – inföll nu Envaldsson, hvilken dittills som en stum åhörare begrundat fibrerna i ett rönnlöf, – jag vill påminna mig, att er berättelse skulle stå i något slags sammanhang med vattenmärket vid Willinge.

124 – Ni mins rätt, käre doktor. Jag har nu gifvit våra illusioner till pris åt verkligheten; efter dem kommer turen till edra. Det glada sällskapet på udden vid Willinge bevittnade vårt stormodiga löfte med all den munterhet, som man kan föreställa sig hos en uppsluppen ungdom, och det är nu länge sedan vi blifvit öfverbevisade om en mened. Men i detta sällskap fanns en ung student, Anton W., som närde ett slags hämdkänsla mot oss. Jag vet ej hvarför, jag nästan befarar, att han ansåg Maries löfte korsa några kära förhoppningar.

|134|

125 – I sådant fall gällde det icke mitt, utan ditt löfte, – skrattade systern.

126 – Tro henne icke, mina herrar, hon slingrar sig undan. Hela verlden visste, att Anton W. glömde sin Euklides för att studera algebrans obekanta X i min systers ögon. Han tillbragte denna sommar på Willinge och hade således god tid att uttänka en hämdeplan. Förmodligen hade han, för att straffa oss, försett sig med en hvass stenhacka, ty jag tyckte mig märka, att bokstäfverna voro ganska prydligt inhuggna.

127 – Hvad vill det säga? – utropade Envaldsson och kramade sönder rönnlöfvet i mikroskopiska smulor.

128 – Det vill säga, – fortfor fru D. mycket lugnt, – att Anton W. inhögg ett märke i klippan, för att, till varnagel för oss och tusen andra dylika menederskor, föreviga ett förhastadt löfte. Han anförtrodde mig detta, innan han reste till Amerika, der han ännu i dag befinner sig; vi kände således inskriften, men hade icke sett den, förrän i går. Detta var orsaken hvarför min syster och jag ville landa vid udden. Ingen annan kände vår hemlighet. Anton W. tycktes ha ångrat sin hämd och förteg den, hvilket var ädelmodigt af honom och lyckligt för oss. Om allmänheten en dag lyckas uttyda dessa hieroglyfer, skola våra namn gå med odödliga löjen till en gycklande efterverld. Se der hvad jag nödd och tvungen anförtror åt herrarnes diskretion. Var så rättvis, doktor Envaldsson, och betyga oss er uppriktiga erkänsla! Utan detta förtroende, som blottställer oss, skulle ni hafva tagit eder så mycket vatten öfver hufvudet, att det knappt hunnit falla med två fot på seklet. Ni skulle hafva satt hela den lärda verlden i en svallning, som slutligen vändt sig mot er och – förlåt mig! – uppslukat er.

129 – Min fru, – sade Envaldsson med ett försök att småle, – jag har icke den minsta rätt att betvifla edra välmenta afsigter. Men om en student någonstädes inristat ett skämt i klipporna, har jag ännu intet bevis för att det varit just denna hällristning, som ni säger eder i går ha sett för första gången. Jag måste så mycket hellre tvifla derpå, då hvarken jag eller någon annan lärer djerfvas tillskrifva er den höga åldern af minst 110 år. Ni har sjelf i tydliga ziffror läst under inskriften årtalet 1729.

|135|

130 – Gåtan vore svår nog att lösa, – svarade fru D., – om icke Anton W. händelsevis gifvit mig nyckeln. Inhuggandet var tröttsamt under en varm sommardag, och när vår hämnande genius kommit till slutet, fann han det beqvämare att inhugga den enkla sjuan i stället för den mera arbete fordrande åttan. Idén roade honom; hvad betydde ett sekel mer eller mindre för ett sådant evighetslöfte, som aldrig?

131 Envaldsson var ännu långtifrån öfvertygad. – Antag, – sade han, – att eder hämnande genius, som ni kallar honom, verkligen huggit en sjua under sitt märke, så vill ni väl icke påstå, att han för en lek skulle ha gifvit sig den onödiga mödan att matematiskt uppmäta vattenhöjden?

132 – Nej, det påstår jag icke. Det var en slump.

133 – Vi ha icke rättighet att antaga en slump i naturforskningen. Med samma skäl kunde ni förklara bokstäfverna och deras sammanställning för slump.

134 – Ha herrarne funnit någon uttydning?

135 – Jag säger icke, att vi funnit en uttydning, men vi ha funnit en hypotes. Vetenskapen går fram genom hypoteser; kritiken granskar och jemför dem med det härtills bekanta. Äro de falska, strykas de ut; befinnas de riktiga, så har man vägledt sig från det sannolika till det sanna.

136 – Och hvilken är då den hypotes, som här anses sannolik?

137 – Inskriftens korthet och vattenhöjdens noggranna afvägning ledde oss till den förmodan, att en i mätningar öfvad person inhuggit initialer i klippan. Vi antaga förslagsvis en latinsk formel af innehåll, att en svensk landtmätare uppmätt hafsytans höjd: Mari otioso sedulo signavit altitudinem aquæ geometra suecanus.språk: latin

138 Systrarna betraktade åter hvarandra med dessa begrafna löjen, som en gång förut hade väckt mina misstankar. Det var påtagligen med en heroisk sjelfbeherskning fru D. uppritade med sin parasol i sandgången bokstäfverna M. O. S. S. A. A. G. S. Hon tycktes stafva dem som ett barn stafvar sin första abcbok.

139 – Men det är ju verkligen snillrikt! – utropade hon, när hon slutat stafningen. – En fornforskare i Rom eller Athén skulle ej lyckligare ha kunnat dechiffrera inskriften|136| från något uråldrigt Minervatempel. Ja, det är verkligen så, det är obestridligt ett vattenmärke. Farväl, min latin! Låt oss sluta fred, doktor Envaldsson! Ni lofvar mig att spara upptäckten till nästa århundrade, när den vunnit många gånger i värde, och jag lofvar förskona er för min enfaldiga uttolkning.

140 Envaldsson fann sig mankerad och ritade i sanden årtalet 1729.

141 – Åh, se så, var icke ledsen för det! Hvarför skall vetenskapen ensam gå fram genom hypoteser? Hvarför skall icke lifvet göra detsamma? Jag har berättat er vår hypotes från de tjugu åren; den är öfverbevisad om falskt vittnesmål; hvarför skulle just er hypotes vara ofelbar? Ni åberopar kritiken, men ni vill icke höra den. Kallar ni detta vetenskapligt?

142 – Var så god! Jag skall lyssna med tålamod.

143 – Nej, nu är doktorn för tråkig! Jag begär intet tålamod, jag begär ögon och öron. Var så artig och följ spetsen af min parasol, när jag utpekar bokstäfverna! ... MARIE. OCH. SOFIE ... Följer ni med?

144 – Ja visst. Fortsätt!

145 – MARIE. OCH. SOFIE. SWÄRA. ATT. ALDRIG. GIFTA. SIG ... Är det tydligt?

146 – Fullkomligt.

147 – Vill ni ännu insända er upptäckt till Finska Vetenskapssocieteten?

148 – Sannolikt.

149 – Hvad? Är ni nog grym att, efter en sådan bigt, vilja föreviga våra namn åt efterverlden?

150 – Min fru, – sade Envaldsson, med en ironisk bugning, – jag är er mycket förbunden för det förtroende ni haft den godheten visa mig. Hvad angår vattenmärket, hoppas jag ni tillåter mig underkasta det den noggrannare pröfning, det möjligen kan förtjena. Om dessa klippor vore tio år gamla, skulle jag obetingadt antaga er lösning af frågan. Geologerne påstå emellertid, att de räkna ett eller flera hundra tusende år, och ni torde medgifva möjligheten, att de från en så lång tidrymd bevara andra minnen, än en students lek på lediga stunder. Jag tackar för den angenäma middagen och har den äran önska damerna mycket nöje på nästa utfärd.

|137|

151 Han gick verkligen, min naturkunnige vän. Han gick med det stolta lugn, hvarmed den hundratusenåriga geologin betraktar ett skämt från i går. Vi försökte icke att qvarhålla honom och anträdde snart med det öfriga sällskapet återvägen till staden.

152 För mig fanns intet tvifvel mer om rätta förhållandet med vattenmärket vid Willinge. Min vän Envaldsson deremot var flätad af den sega finska björkvidja, som icke lätt gifver vika. Hvarför skulle han uppgifva en älsklingstanke för den första pratsamma tunga, som behagade vända hans rara upptäckt till gyckel? Forskningen viker icke för sådana skäl. Ville graniten intyga, att en hällristning der icke kunde vara mer än tio år gammal, eller ville hafvet bekräfta, att en der befintlig mätning af vattenhöjden stred emot alla kända och rimliga fakta, då, men icke förr, ville också Envaldsson taga reson. Ganska säkert var den skenbart riktiga mätningen denna gång rent tillfällig, men vid den höll han fast. Största delen af sommaren tillbragte han i Willinge skärgård, upptagen af mätningar, som skulle konstatera hans vattenmärke. När vi återsågo hvarandra på hösten, frågade jag honom, om han inlemnat till professor Hällström resultatet af sina undersökningar.

153 – Nej, – sade han.

154 – Således fann du likväl Marie och Sofie i vattenmärket?

155 – Det enda jag kan svara derpå är, att hypotesen är oafgjord.

156 Och oafgjord blef den för alla tider. Men den, som aldrig ville erkänna detta, var Envaldsson. När han tröttnat vid vattenminskningen, kastade han sig på geologin. Der är han ännu i full verksamhet att från jordens innandöme eröfra verlden.